av Yohan Shanmugaratnam Klassekampen Norge
Kaos och kiv bland hjälporganisationerna har bidragit till det ‘skamliga’ nödhjälpsarbetet på Haiti efter jordbävningen. Det menar Linda Polman, författare till boken ‘Kriskaravanen’.
Dessa kriser, inte minst jordbävningen i januari, har lockat 900 utländska hjälporganisationer till Haiti. ‘Ned med NGO-tjuvarna’, har någon skrivit på en vägg längs sträckan mellan flygplatsen i Port-au-Prince och det medeltida regeringshögkvarteret på Haiti.
Haiti är bland de länder i världen som har den högsta befolkningstätheten av så kallade icke-statliga organisationer, mer kända som ‘non-governmental organisations’ – eller bare NGOer.
Nyhetsbyrån Associated Press har studerat den nämnda graffittin och kan visa att runt 900 utländska NGO-er varit aktiva i landet efter jordskalvet i januari.
Alltmedan två miljarder dollar har strömmat in till Haiti efter katastrofen, har regeringens president René Préval också kunnat motta sju miljoner dollar. – ‘Alla miljoner som nu kommer in till Haiti, hamnar i händerna på NGO-er’, sa Préval nyligen till Miami Herald.
Karavaner med Land Rover
Kritikerna menar att många av hjälporganisationerna är utanför all kontroll och själva koordinerar arbetet. Och idag driver NGO-erna en intensiv positionering i hopp om att säkra nya medel till sig själva, innan givarkonferensen om Haiti äger rum den 31 mars i New York.
- Huvudproblemet är att aktörerna i hjälpbranschen fungerar på samme sätt som en tvättmaskins-eller läskedrycksproducent, de konkurrerar med varandra, säger Linda Polman. Hon är den nederländska journalist som skrivit boken ‘Kriskaravanen’. Tidningen möter henne då boken lanseras i Oslo.
Polman har arbetat i nära två år på Haiti för nederländsk radio och menar att hjälparbetet i landet efter jordskalvet är symptomatiskt för det fenomen hon kritiserar i boken: En kaotisk biståndsbranch där aktörerna kivas sinsemellan om uppdrag och pengar, en konkurrens som i värsta fall går ut över de man säger sig vilja hjälpa.
Då FN försökte få en översikt över antalet NGO-er i världen, fick man sluta då man kommit upp till 37000. John Hopkins University i USA har uppskattat att jordens NGO-er tillsammans utgör världens femte största ekonomi. Polman visar att givarna tillsammans, inklusive länder som Norge, varje år tar fram utvecklingsmedel och nödhjälp för 130 miljarder dollar.
- Det är en internationell industri värd många miljarder dollar. För att få utnyttja alla dessa miljarder har man idag kunnat se ett stadigt växande antal hjälporganisationer, och ingen vet hur många de är, för det är en fri marknad – du och jag kan starta en NGO här och nu, säger Polman.
- Detta är den kriskaravan man kan se ta sig in i katastrofområden, krigszoner och flyktingläger. Och de brukar köra runt i sina LandRover och följas åt och samlas på samma ställen, tillade hon och pekar på de vita bilarna på bokomslaget.
Den humanitära konkurrensen innebär att organisationerna måste profilera sig på något sätt och välja arbetsfält – och områden som är ‘intressanta för givaren’, menar Polman.
- Organisationerna gör sitt val utifrån affärsmässiga intressen och inte nödvändigtvis av moralska skäl. Och jag menar att ifall branschen handlar om att rädda människoliv, då bör ens moraliska intressen ha högre prioritet än de ekonomiska, säger hon.
Slaktar hjälparbetet
Två månader efter det skalv som hittills tagit 230 000 liv, och nu då regn- och orkansäsongen stundar, meddelar FN att endast hälften av de hemlösa på Haiti har fått några förnödenheter utdelade.
Och idag sprider sig malarian.. Polman menar att från början startade hjälparbetet inte minst på grund av det hon kallar ‘paranojan’ bland utlänningar.
- Den massiva amerikanska militära närvaron bidrog till paranojan bland dess NGOer. Vad jag såg var att många vita människor flög in till Haiti, och de flesta av dem var amerikaner.
Jag har många gånger märkt att amerikaner har lätt att koppla fattiga svarta människor med fara. Det var detta som skedde på Haiti: Folk flippade ut fullständigt, för övrigt inte bara bland NGO-er utan också journalister, menar Polman.
- Hjälpen blev mycket forsinkad för att hjälporganisationerna inte lämnade flygplatsen förrän de kunde få skydd av väpnade vakter, säger hon.
- och detta har kostat liv?
- Ok, jag talar inte om liv. Men faktum är att problemet inte var att hjälpen inte kunnat komma in i landet. Problemet var istället att hjälpen inte kom ut från flygplatsen. Om det kostat människoliv? Säkerligen. Det bidrog definitivt till att forvärra lidandet.
Sex dagar efter skalvet påpekade Polman i The Times att det i genomsnitt har gått åt 14 överlevande dagligen under den tid, då 1739 professionella räddningsarbetare befunnit sig i landet.
Polman påpekar också att flera aktörer hade klagat över att den amerikanska militären inte låtit deras nödhjälp landa, men hon menar att flygplatsloggen de första dagarnas i första hand visar på något annat
- Amerikanska militären bestämde inte vem som skulle landa först, de lät hjälporganisationerna bestämma sinsemellan var prioriteringen skulle ligga. Och organisationerna prioriterade inte utan sa- ‘Jag har prioritet’, hävdar hon.
Alternativ? På frågan om vad det är hon menar kunde ha varit värt att göra annorlunda säger Polman, att även om jordbävningskatastrofen på Haiti varit enorm i omfattning, var den ‘i sig inte annorlunda än andra katastrofer’.
Hon säger att NGO-erna på förhand borde ha utarbetat en handbok om vem som ska göra vad i olika möjliga situationer.
För en sådan handbok går inte att uppbringa. Här är vi åter tillbaka i marknadsmekanismen: Hjälporganisationerna jobbar inte med varandra, och om det skulle bli nödvändigt, jobbar de mot varandra.
Det som sker är att de statliga givarna rycker in med egna organisationer, med egna program, alltmedan de ockuperar landningsbanor med egna varor och folk, vilka de tror är nödvändiga, och då utan koordinering sinsemellan.
De sa inte- ‘Detta är problemet på Haiti, vad kan vi göra tillsammans för att lösa det här problemet?’ säger Polman.
- Och det är inte något som gått galet bara på Haiti, det är vad som ligger inneboende i biståndsindustrin. Polman påminner om att haiterna har ‘lång erfarenhet’ av hjälporganisationer, utländska och lokala, och att tiltron till många av dem är låg.
Korruptionen är utbredd i landet, vilket emellertid också uppges som en grund för att inte ge större biståndsmedel direkt till myndigheterna.
Polman understryker samtidigt att det finns en räcka lokala organisationer som omedelbart gick igång med humanitärt arbete efter skalvet.
- Utifrån min erfarenhet finns det så många officiella utvecklingsorganisationer, men också många välgörenhetsorganisationer.
Det finnes många kyrkor som utbildar folk, driver barnhem, ålderdomshem och står bakom små projekt. Många av dem har funnits i tiotals år och gör ett bra arbete.
Skamligt – I februari bad FN världen att samla in 1,4 miljarder dollar till hjälparbetet och uppbygget efter skalvet som har gjort över en miljon människor hemlösa, men chefen för FNs humanitära arbete John Holmes sa i går, att FN kunnat få in 49 procent av de medel man bett om för årets verksamhet på Haiti.
Linda Polman har liten tro på Haitis giverkonferans om några veckor.
- Det blir en cermoniell handling där man utlovar pengar. Men när det väl kommer till att lägga upp pengarna på bordet, då blir det inga- eller de kommer med många vidhängande restriktioner. Och till slut blir det hela bortglömt, säger hon.
- Om vi menar allvar med vår medkänsla för Haiti, om vi verkligen tror på att vi bör hjälpa Haiti, då borde vi väldigt noga följa det som givarna och hjälporganisationerna kommer att göra där under följande månader och ställa dom till ansvar. För så här långt har man uppträtt skamligt.
Översättning från norskan
Ingrid Ternert
