av M K Bhadrakumar Asia Times 16 mars 2010
Dagen efter kan vara belysande för dagen innan. Det som slår en nu är två händelser i Moskva och Delhi morgonen efter att den ryske premiärministern Putin lämnat den indiska huvudstaden med en händelserik arbetsresa bakom sig.
Det finns inget land utanför Ryssland där Putin är så beundrad som i just Indien.
Under hans besök signerade Indien kontrakt på $1.5 miljarder för en uppgörelse som bestod i 29 MiG-29 Fulcrum D- stridsflygplan liksom kontrakt på en gemensam utveckling av ett nytt femte generationens stridsflygplan. Liksom ett $2.3 miljarderskontrakt på ett uppgraderat Admiral Gorshkov hangarfartyg med toppfart 60 km/tim och 25 000 km räckvidd.
Även navigationshjälpmedel för GPS ingick liksom system till den indiska militären för den ryska motsvarigheten Glonass. Även konstruktion av upp till 16 kärnkraftverk.
Men inte långt efter att han kommit hem ringde president Obama upp sin ryska motsvarighet Medvedev för att diskutera ”sista stadiet i förberedelsen” av det nya strategiska nedrustningsavtalet och höll med om att ”nu är det möjligt att tala om ett specifikt datum” för att sätta det hela i verket.
Ryska regeringen är positiv till en ”nystart” i de rysk-amerikanska banden och kan mycket väl släppa kravet på att varje nytt nedrustningsavtal skall knytas till USAs planer i Centraleuropa. Även i Indien har regeringen suttit i möte om målet, vissa säger enda målet, för att förmå Usas kärnkraftsindustri att säkra affärer i multimiljard dollarklassen till den indiska marknaden.
Den amerikansk-rysk-indiska triangeln erbjuder ett gediget tillfälle till paradoxer. Ryssland och Indien är förespråkare för ett demokratiserat internationellt system, vilket de hoppas ska kunna bidra till influenser. Ingen av dom utgör någon proppmätt stormakt, medan båda ser möjligheten i en kommande polycentrisk världsordning, alltså flera centrum.
Båda antar att USAs överlägsenhet som enda supermakt inte utgör någon allvarlig utmaning, och ingen av dem tvivlar på att ekvationen i förhållande till Washington förblir dess utrikespolitiska prioritet.
Putins lyckade besök hos regeringen i Delhi skall ses i detta perspektiv. Indien och Ryssland gled under 1990talet isär och gick båda igenom en omvandlingsperiod med början till nya eliter, ekonomiska modeller och sociala förändringar.
Delhi, Moskva och AfPak
Opinionen nu för tiden i Indien stöder ökningen efter det Kalla kriget av landets strategiska partnerskap med USA. Ryssland har en valmanskår bestående av Kalla Krigs-krigare, men det är en mindre viktig grupp, och under tiden är det också Rysslands avsikt att hålla kvar sin priviligierade status att vara den som Washington talar med i frågor om den globala strategiska balansen.
När så det indiska leaderskapet till Putin uttrycker en önskan att intensifiera de överläggningar som hållits om det afghanska problemet, är Indiens intentioner totalt pragmatiska. Regeringen i Delhi söker inte en strategisk utmaning gentemot USA i Afghanistan, och man vet att för Rysslands del handlar Afghanistan inte bara om al-Qaida och talibaner utan också om önskan om en ny era av ett ”posteuropeiskt atlantskap”.
Det finns ett problem med al-Qaida, om denna finns eller inte finns i norra Kaukasus, och Ryssland hade blivit orolig om Afghanistan åter blivit en svängdörr för internationell terrorism. Men Indiens bekymmer är kännbara, mycket specifika och i huvudsak kopplade till dess fientliga inställning till Pakistan.
Moskva kan hjälpa genom att mildra Indiens nästan totala diplomatiska isolering över det afghanska problemet och kan bromsa talibanerna från att ta över Kabul, något Pakistan har fintrimmat. I kraft av rollen som permanent medlem av FNs Säkerhetsråd har Ryssland en röst i frågan om den afghanska överenskommelse som Putin nämnde då han var i Delhi- om att indiernas syn på Pakistan som sponsor av terrorism behöver tonas ner.
Från ryskt perspektiv är Pakistan en nyckelspelare i det stora spelet om Centralasien. Moskva (och Peking) är trötta på att driva Pakistan till isolering som klientstat till USA. I själva verket skulle Indien kunna tjäna på de ryska eller kinesiska ansträngningarna att lugna ner Pakistans fientliga inställning, men idag beror regeringen där nästan helt på USA. Märkligt nog enbart stärker detta Indiens beroende av USA
Pakistans geopolitiska ställning.
Pakistan beräknar att USAs regionala strategi i Afghanistan bara kan fungera genom sitt eget samarbete och man förväntar sig i gengäld att Washington anpassar sina aspirationer som regional makt. Obamas administration behöver å ena sidan få med Pakistan i båten som regional nyckelspelare, för utan Pakistan kommer planerna ingenstans om att stabilisera Afghanistan och utvidga Nato.
Å andra sidan behöver Washington fortfarande kunna lura Indien. Så långt räknar USA kraftigt med det faktum, att Indien kommit fram till andra möjligheter än att hålla på med detta, givet Indiens dispyter med Kina och dess förtvinade band till Ryssland. Men hade man finkammat Putins besök i Indien kunde en känsla av frustration infinna sig hos Indien om USAs regionala politik.
Indiska regeringen känner sig övergiven
Afghanistan är en tagg i själen. De indiska eliterna känner sig övergivna. Utan tvekan är också den högljudda amerikanska lobbyn med i spelet. De indiska eliterna skulle känna sig generade över tanken att USA och Indien någonsin kunde leva lyckliga efter att ha fått dessa iskalla geopolitiska realiteter i ansiktet.
Den indiska regeringen har samarbetat med USA i en förvånansvärd grad genom att anpassa sin afghanska politik med USAs AfPakmål; genom att ”bryta ner murar och byråkratiska hinder mellan dessa båda länders underrättelsetjänster och undersökningsbyråer” – för att citera den amerikanska experten Lisa Curtis inom Heritage Foundation i en färsk amerikansk Kongressrapport, vilken stöder en USA/NATOmilitära närvaro i regionen.
Indien har också skrupellöst undvikit varje slag av koordinering med andra regionala länder som Ryssland, Iran eller Kina för att inte behöva riskera Washingtons irritation. Men inte desto mindre lägger Obamaadministrationen in en högre växel för att engagera talibanerna ihop med pakistanska militären. Detta är inte det intryck den indiske premiärministern fått under sitt ”statsbesök” i Washington i november.
USAs tjänstemän skulle ha kunnat säga att indierna är fixerade vid talibanerna och den pakistanska militären. Men indierna kan helt enkelt inte se någon signifikant förändring i den pakistanska militärens inställning till de jihadgrupper som opererar i regionen. Inte heller tror Indien att talibanerna är kapabla till maktdelning eller oberoende av Pakistans Inter-Services.
Underrättelsetjänsten
I den indiska synen på talibanerna och de Pakistanbaserade terrorgrupperna sådana som Lashkar-e-Taiba (LeT) är dessa fåglar med samma fjädrar som flockas tillsammans.
Washington har betraktat LeT i första hand genom en indisk-pakistansk lins och kalkylerat att gruppen inte utgör något direkt hot mot USAs intressen. För att citera Curtis, ”USAs tjänstemän har undvikit att pressa Pakistan i frågan om LeT för att kunna behålla Pakistans samarbete mot de mål USA tyckt vara mer väsentliga för Amerikas omedelbara intressen.”
Framförallt visar Obama inga tecken på att ge upp USAs embargo, då det gäller att förse Indien med teknologi med dubbla användningsområden. Medan Indien i sin tur inte håller på med Kallakrigsretorik för att lufta de olikheter man har i förhållande till USA, så håller indiska regeringen inte tyst om USAs militära stöd till Pakistan. I förhållande till det bakslaget kommer den inställning fram, som gör att Indien återupplivar sina förbindelser med Moskva.
Indien kan inte hoppas på att bli försörjd med den avancerade militärteknologi som Ryssland erbjuder, ett globalt navigerings-satellitsystem, hangarfartyg, kärnkraftsdrivna attackubåtar, moderna missiler och attackflyg. Ironiskt nog har fortfarande inte någon uppgörelse kommit till stånd med USA om kärnvapen, för det man undertecknat år 2008 har inte ratificerats på grund av Obamas motvilja mot överföring av dual-use-teknologi till Indien.
Alltså en teknologi med dubbla användningsområden för både civilt och militärt bruk. Men den har tillhandahållit just de ramar för internationell icke-spridning, som Moskva skulle behövt för att blåsa liv i samarbetet med Indien i en mängd känsliga frågor, sådana som upparbetningsteknologi, projekt med grundämnet torium för kärnbränslecykeln både till kärnkraft och snabba kärnreaktorer.
I korthet har det indiska ledarskapet återvänt till det recept som man inte brytt sig om- att det inte är möjligt att samarbeta med en världsmakt som Ryssland på basis av särskilda relationer. I vilket fall behöver nu detta förhållande komma fram till eliterna i Delhi. Nämligen att en optimal utrikespolitik i förhållande till USA fortfarande förbigår Indien genom sin brist på övergripande dialog med Kina om en regional säkerhet.
övers Ingrid Ternert
