Fredskoalitionen Göteborg

1 april, 2010

Strategin bakom sprängdåden i Dagestan

Filed under: Afghanistan,krig,NATO,Pakistan,Ryssland,terrorism — ingrid @ 23:59

Ilyas Kashmiris strategi bakom sprängdåden i Dagestan
av Syed Saleem Shahzad
Asia Times 2 april 2010

Vid denna tid samlade al-Qaida sina bästa gerillakrigare av lokalt eller utländskt ursprung under Lashkar al-Zil, Skuggarmén, och genomförde en rad operationer inklusive attacken mot Serena Hotel i Kabul 2008 och november-attackerna i indiska Mumbai samma år.

Sprängdådet i Dagestan i onsdags, liksom de dubbla självmordsattackerna i Moskvas tunnelbana i måndags, hade samma kännetecken av gerilladåd som först blev uppdagat i Afghanistan efter år 2006 och utfört av det tjetjenska motståndet.

Men det omsorgsfulla valet av ett särskilt mål och försöken att angripa större och viktigare mål, det bär al-Qaidas Lashkar al-Zils kännemärke. En tredje explosion ägde rum i torsdag natt i Khasavurtsky regionen i västra Dagestan och dödade två människor då deras bil, som förmodligen hade med sig explosivt material, sprängdes i luften enligt ryska nyhetskällor

Onsdagens dubbla självmordsbomber i Kizlyar i Dagestan kom att döda åtminstone 12 människor och såra 23 stycken, de flesta medlemmar av de ryska säkerhetsstyrkorna. Den första explosionen inträffade då en bil full med explosivt material inte stannade vid en poliskontroll. Fordonet exploderade då en polisbil tog upp jakten och närmat sig fordonet.

Området spärrades av, vilket man hade förutsett, och dussintals män strömmade ut i omgivningen. Vid det laget kom en man i polisuniform och exploderade sig själv och kom därigenom att döda ett mycket större antal poliser än vid det tidigare sprängdådet.

Terrorgruppen Lashkar al-Zil omorganiserades åren 2005-06, efter att Ilyas Kashmiris 313 brigad anlänt till Afghanistans krigsskådeplats, vilket resulterade i liknande attacker i Afghanistan, Pakistan (på Huvudhögkvarteret i Rawalpindi, oktober 2009; vid ‘Parade Lane Moskén’ också i Rawalpindi, december 2009, och på Sri Lankas cricketlag i Lahore, mars 2009 och i Indien.

Strategin där en aktion äger rum mot ett mål, medan man under tiden söker upp ett annat större mål, har utvecklats av Ilyas Kashmir. Den kombinerade närvaron av den internationella jihadbrigaden i Razmak i norra Wazirsitan, inklusive tjetjener, uzbeker, turkar och andra, tillsammans med arabiska militanter och 313e brigaden, betydde att denna till slut kunde expandera till norra Kaukasus och Moskva.

Strategin blev först tagen i bruk i Aknorkantonen i det indisk-administrerade Jammu och Kashmir, där den utnyttjades mot de indisla väpnade styrkor som följde på massakern på muslimer i den indiska staden Gujarat år 2002.

Attacker mot den 313e brigaden, delad i två grupper, lockades fram genom föregående attack, där indiska generaler, brigadörer och överstar blev dödade. Det utgjorde ett av de mest talande bakslag för Indien som förekommit under den långvariga motståndskampen i Kashmir. Under tre krig hade den pakistanska armén inte kunnat skada en enda indisk general.

En upprepning kom i samband med attacken mot Serena Hotel i Kabul januari 2008, vilken utfördes av Hackanis nätverk, men leddes under dessa händelser av Lashkar al-Zil och dessa som var med under attacken december 2009, vilken kommit att döda sju CIAanställda i Khost, östra Afghanistan.

Ilyas Kashmiri slet som befälhavare för den 313 brigaden och stannade några år i Razmak i norra Waziristan med andra centralasiatiska och arabiska militanta befälhavare. Man bytte uppgifter om senaste gerrillastrategin och ledde samordnade operationer under Lashkar al-Zils befäl. De är alla signaler på att attacker i Tjetjenien denna vecka bara är början på en ny motståndsrörelse i regionen.

Lashkar al-Zils kommando symboliserar hur man förevigar motståndet och skaffar fram nödvändiga resurser. Sådana motståndsmän behöver inte någon finansiell hjälp från staten eller andra donatorer, istället säkrar man pengar genom att plundra banker eller andra finansinstitut med dylika metoder. Motståndet mutar sedan säkerhetsapparaten för att säkra vägen för sina operationer, man köper insiders och gör på så sätt sina mål lätta att nå.

Den ryske premiärministern och förre presidenten Vladimir Putin och de ryska säkerhetsstyrkorna var i stånd att krossa det tjetjenska motståndet i norra Kaukasus och hindra varje annan stor operation under de gångna sex åren. Nu har i vilket fall ett nytt slagfält öppnat sig i Centralasien, influerad och genomförd av al-Qaida och inte bara begränsad till Ryssland.

Förberedelserna är omfattande, med en noggrann åtskillnad mellan olika element, så när en grupp splittras, då blir inte en annan störd. Detta är dåliga nyheter inte bara för Ryssland, utan också för Amerika och dess NATO allierade, som opererar i Afghanistan. Omkring 15% av deras förråd transporteras genom Ryssland och de Centralasiatiska republikerna, precis där den nya stridsfronten har formerats.

Syed Saleem Shahzad is Asia Times Online’s Pakistan Bureau Chief

övers Ingrid Ternert

3 april, 2010

Tapiprojektet – en nöt att knäcka för de som deltar

Filed under: Afghanistan,ekonomi,krig,olja,terrorism,USA — ingrid @ 23:11

USA har alltsedan 1990-talet lagt fram och diskuterat TAPI-projektet, alltså den oljeledning som är tänkt att dras från Afghanistan. Under den tid då talibanerna satt i regeringsställning, diskuterade två konsortium om att ta över projektet.

Ett av dessa leddes av Unocal (ett amerikanskt oljebolag) och den andra Bridas. Den amerikanska regeringen hade ställt sig bakom Unocals konsortium. Särskilt mellan åren 1997 och 2001 kom man att sitta i överläggningar inom de så kallade sex-plus-två konferenserna (de till Afghanistan sex angränsande länderna plus USA och Ryssland). Målet var att söka övertyga talibanerna om att forma en nationell enhetsregering.

Vid denna tid hade talibanerna kontroll över 90 procent av Afghanistans yta, men inte det område som den afghanska Norra Alliansen kontrollerade. Unocal vittnade då inför den amerikanska Kongressen om att oljeledningen "inte kan börja byggas förrän en internationellt erkänd afghansk laglig regering är på plats".

Förhandlingarna med talibanerna bröt i juli 2001 samman, strax före attackerna den 11 september. I oktober slängde USA med Norra Alliansens hjälp ut talibanerna. Pashtunerna—ungefär 40 procent av befolkningen—utgör nu en stor källa till talibanska upprorsmän. Oljeledningen ska emellertid också gå igenom det pashtunska område, där talibaner både i Afghanistan och Pakistan håller till.

Det finns ungefär 30 miljoner pashtuner på båda sidor av den afghansk-pakistanska gränsen. Gränsdragningen är konstgjord— den så kallade Durandlinje som det brittiska Indien införde år 1893. Den hade medvetet dragits så att den skulle dela av de pashtunska klanerna. Faktum är, att pashtunerna i Kandaharområdet i åratal varit oberoende av regeringen i Kabul. Tills helt nyligen då i sin tur Pakistans pashtuner höll sig relativt oberoende av regeringen i Islamabad.

År 2001, efter invasionen av Afghanistan, fortsatte planerna för detta pipelinesystem. År 2002 mötte interimspresident Karzai Pakistans president Musharraf. Afghanistan rapporterade då om talibanerna och att man önskade få minorna avlägsnade. Efter Sovjetunionens kollaps hade det stora spelet om pipelines och olja tagit sin början, också med stora överläggningar om iranska gasreserver och oljeledningar.

År 2008, då i Kanada frågan om oljeledningen dragits fram i ljuset, menade den afghanska ambassadören Omar Samad, att TAPI är ett projekt för de stora deltagarländerna och då kunde falla inom de kanadensiska ramarna för en verksamhet i landet. Detta uttalandet överser med att de länder med trupper i Afghanistan—inklusive Förenta Staterna, Storbritannien, Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Nederländerma och Norge—också är aktiva medlemmar i den Asiatiska Utvecklingsbanken - som också är sponsor för TAPI projektet.

övers Ingrid Ternert

4 april, 2010

Och Nato bara utvidgar sig

Filed under: Afghanistan,Jugoslavien,krig,NATO,nya,USA — ingrid @ 05:39

Nato har varit ett defensivt block år 1991 med 16 medlemsstater som enligt klichén aldrig fyrat av ett skott.1991 var den Jugoslaviska Federala Republiken en multietnisk och multikonfessionell nation inom Europa med sina sex federala republiker och olika konstitutioner. År 2009 hade Nato utvidgat sig till 28 medlemsstater och åtminstone lika många partnerskapsländer genom Europa och in i Afrika, Kaukasus, Mellanöstern, Asien och Indiska Oceanen. Nato hade idag ett möte i Estland med utrikes-ministrar från 56 nationer.

Föregående månads möte i Bryssel med Natos militärkommitté omfattar 63 nationers chefer för de väpnade styrkorna, dvs nära en tredjedel av världens 192 stater. Under 2008 blev före detta Jugoslavien uppdelat i sex erkända nationer (de fd federala republikerna Bosnien, Kroatien, Makedonien, Montenegro, Serbien och Slovenien)och en semierkänd serbisk provins, Kosovo.

Under slutet av det Kalla kriget med Warzawapaktens upplösning och de sovjetiska socialistrepublikernas union 1991, hade man inom Nato aldrig tidigare varit utanför sina medlemsstaters territorium. År 2004 hade man befäl över åtta operationer på fyra kontinenter, inklusive en övningsmission i Irak och stridande styrkor i Afghanistan. Den första fd jugoslaviska republiken Slovenien kom det året in i Nato tillsammans med sex andra östeuropeiska nationer i blockets dittills största expansion.

De första tre militära operationerna hade emellertid alla ägt rum i det fd Jugoslavien. 1995 startade Nato sin ‘Operation medveten styrka’ gentemot republiken Serbien med 400 flygplan och därefter över 3500 både utgående och stationära trupper i Bosnien.

1999 drog man igång denna obönhörliga 78dagars operation ‘Allierad styrka’ i en luftstyrka mot Jugoslavien. I juni samma år satte man in en styrka på 50 000 man i Kosovo. Två år senare skickade man trupper för att starta den första av ett flertal operationer i Makedonien efter en armékonflikt i landet. De tre interventionerna fortsatte till den 11 september 2001.

Efter att Nato aktiverat sin paragraf 5 om ett kollektivt militärt stöd, började dess medlemsstater och andra att stationera ut trupper i Afghanistan. Efter Usas och britternas invasion i Irak två år senare hade man soldater förlagda från Bosnien, Kroatien, Makedonien och Slovenien i nationens krigszon för att visa sin lojalitet gentemot Natos medlemsstater. Montenegro hade inte fått något medlemskap 2006, men hade ändå blivit godkänd för leverans av trupp till kriget i Afghanistan.

Kroatien belönades med ett fritt Natomedlemskap 2009 och Makedonien skulle ha följt efter, om det inte vore för den gamla dispyten om namnet med Grekland. År 2008 i december började en fullständig överföring av trupper från bidragande stater alltifrån Irak till Afghanistan, och där finns nu militär personal från fem av sex fd jugoslaviska republiker, Bosnien, Makedonien, Kroatien, Monte Negro och Slovenien bundna till Nato i världens längsta och aktivt dödande krigsskådeplats.

Efter det kalla krigets slut har det fd Jugoslavien blivit ett laboratorium för det globala Nato, ett testfall och en krigsskådeplats, prototypen för splittrade stater och omvandling till oberoende självständiga småstater och västliga militära kolonier.

Natos militärkommando på Balkan ligger i Neapel och uppfördes utomlands år 2004 genom Natos militära operation i Kosovo (KFOR) med högkvarter i Bosnien och Makedonien och ett nytt militärkommando i Serbien, medan idag Kroatien och Serbien är fullvärdiga medlemmar.

Förutom det adriatiska fördrag som Usa införde år 2003, vilket framgångsrikt kom att förbereda Albanien och Kroatien för sitt Natomedlemskap och gör nu detsamma för Makedonien, Bosnien och Montenegro. Där Serbien och Kosovo kommit efter. Det gemensamma Natokommandot i Neapel är störst i rekrytering av trupper från den tidigare jugoslavska republiken till krigsuppdrag utomlands. Särskilt till det i Afghanistan.

Men Neapelkommandot opererar också i Natos utbildningsuppdrag – i Irak och Bagdad och är anses vara arkitekten bakom Jugoslaviens delning. Samtidigt meddelade i förra månaden Usas speciella sändebud i Afghanistan och Pakistan i den persiska Gulfstaten Qatar, i samband med att han drog paralleller med Bosnien och dråpslaget mot talibanerna i Afghanistan, att- ‘Usa har lett och vunnit ett liknande krig i Kosovo och Bosnien med stöd av Internationella Samfundet.’Och vi är mycket optimistiska, också om Afghanistan’.

Samma månad godkändes en lag i Serbien som tillät omröstning om landets nuvarande status inom Bosnien två år efter att Usa och nästan alla dess Natoallierade gett sitt stöd till ett erkännande av Kosovos delning från Serbien – och Usas utrikesminister Hillary Clinton reagerade då genom att säga att Obamaadministrationen inte ville se några åtgärder för en uppdelning av Bosnien och ersättning av den bosniska integriteten’.

Och hon upprepade Washingtons stöd till Eu och Natos integration av länderna på västra Balkan, Serbien inkluderad.- ‘Men jag ser mycket noga på Natos del av det hela, eftersom…vi vill att Bosnien-Herzegovina ska kunna känna sig välkomna’.

På samma sätt lät det på Harvard Kennedy school i Usa, då den ansvarige för Europafrågor, Philip Gordon, i en presentation förklarade att- ‘Vi tror att fred och stabilitet inte bara skall kunna utvidgas till Nord- och Centraleuropa utan också till Sydösteuropa ‘med ett särskilt eftertryck på Serbien, Bosnien, Hertzegovina och Turkiet’.

övers Ingrid Ternert

Militärt bistånd bra affär för talibanerna – Ge den afghanska staten större ansvar för sitt land

Filed under: Afghanistan,dollar,FN,krig,NATO,Sverige,USA — ingrid @ 15:26

av Magnus Forsberg

I januari reste Magnus Forsberg från Kabul till Prag för en konferens om den internationella militära insatsen i Afghanistan. Majoriteten av deltagarna var representanter från länder med trupp i Afghanistan. Ämnet var Natos krigföring via så kallade Provincial reconstruction teams, PRTs – strategiskt utplacerade militärbaser med trupp, diplomater och rådgivare med en otrolig massa pengar. En slags civilmilitär hybrid. Det finns idag 26 PRT ledda av 18 nationer i Afghanistan .

—-Ahmadshah Salehi, finansdirektör på det afghanska hälsoministeriet, var en av få inbjudna afghaner och en av de fåtaliga som hade mötts av försiktiga applåder, skriver Forsberg. Salehi hade kritiserat det amerikanska PRT-ledda biståndet i Afghanistan, de sk Provincial Reconstruction Teams.

Alltså den amerikanska militära strategi som utifrån sina baser ska ”muta” den omgivande civibefolkningen och därmed själv mötas av större uppskattning. Ett fenomen Fredskoalitionen Göteborg var den första i landet att ta upp på ett seminarium i Göteborg, efter att den gamla fredsprofessorn Johan Galtung hade nämnt det i ett samtal.

 Redan då varnade Galtung för att ta efter USAs nya strategi att blanda ihop civilt och militärt som en ‘muta’ till civilbefolkningen i Afghanistan, på samma sätt som skett i Irak.

Magnus Forsberg skriver- ‘Dessa kallas idag ”quick impact projects”, är snabba och enkla insatser med syfte att vinna afghanernas förtroende, deras ”hearts and minds”, utgående från de amerikanska baserna i den nära omgivningen. På det viset tror man sig om att bli mer populära och inte lika lätt riskera att utsättas för lokalbefolkningens attentat…

Salehi pekade på motsatsen – att militären i själva verket konkurrerar med den afghanska statens uppgift att bygga upp samhället och skapar dessutom onödigt jobb, då man sedan måste redas ut felaktigheter. Genom åren har det också dykt upp PRT-finansierade skolor och sjukvårdskliniker på platser där behovet är som minst.

Och med en så dålig kvalitet att de måste byggas om redan efter några år. Än mer tragiskt är, att det inte finns några långsiktiga planer för hur dessa institutioner ska kunna drivas med utbildad personal, eller hur det underhålls med utrustning, medicin och reservdelar. Helt enkelt snabbprojekt utan framförhållning.

Saleh skriver- ‘Det militära biståndet försätter också internationella och afghanska biståndsorganisationer – som verkligen sysslar med långsiktig återuppbyggnad – i en svår situation.

Talibanerna har än så länge avstått från att rikta attacker mot sådana långsiktiga projekt, vilket gjort att neutrala biståndsorganisationer som till exempel Svenska Afghanistankommittén med närmare 30 år i Afghanistan, aldrig varit beroende av militärt skydd.

Men om den internationella militära insatsen härmar biståndsorganisationernas beteende och då ännu mer militärt bistånd är att vänta, kan de långsiktiga och livsnödvändiga insatserna tvingas läggas ner. Militärt skydd skulle göra vårt arbete omöjligt. Biståndsorganisationerna görs till måltavla.

Kritiken mot det militära biståndet får stöd från aktuell forskning av Andrew Wilder vid Tuft University i Boston, som visar att projekt i Afghanistan som styrts av militära målsättningar spär på konflikterna mellan olika etniska grupper i landet och försämrar säkerhetssituationen i flera av landets provinser.

Sveriges modell att skilja på Försvarsmakten och biståndsorganet Sida är helt rätt. Här har man förstått att militärer inte ska syssla med bistånd. Sida står för den civila insatsen och ansvarar för det statsbyggande stödet i Afghanistan. Den svenska truppen används till att övervaka och utbilda afghansk militär och polis. Men i övriga Afghanistan är sådana likheter få eftersom biståndet planeras in i den militära strategin.

Det är i grunden ett feltänk att kanalisera bistånd via militären. Ett konkret exempel är uppfattningen att stabilitet kan skapas genom att bygga vägar. Militärer älskar vägar, kanske för att deras tunga bepansrade fordon behöver dem. Och asfalterade vägar gör det svårare för talibanerna att gräva ner och gömma vägbomber.

Det är inte den färdiga vägen i sig som är problemet. Snarare förspelet och konsekvenserna av det. Eftersom det handlar om ”quick impact” finns varken tid eller förståelse för att förankra insatsen i lokalsamhället. Därmed försvinner det naturliga skyddet och risken finns att afghanerna tittar åt ett annat håll när talibanerna placerar ut vägbomber.

Entreprenören längst ut i näringskedjan tvingas lösa den bristande säkerheten i projekten genom att betala beskyddarpengar till krigsherrar, kriminella och talibaner – som i sin tur vet att så länge vägen inte blir färdigbyggd, finns det pengar att tjäna. Det hela blir en lukrativ affär för den afghanska regeringens motståndare.

Militärer är krigare och de ska göra vad de är bäst på, att förbättra säkerheten. Låt militären och biståndet fortsätta arbeta åtskilda, och ge den afghanska staten och personer som Ahmadshah Salehi ett större ansvar för sitt lands utveckling. Det är först då vi får bevittna en positiv förändring i Afghanistan och möjliga vägar till fred.’

Vapenexportdebatt 6 april 2010 kl 17-19 i Göteborg

Filed under: Fred,Kärnvapen,Mänskliga Rättigheter — ingrid @ 15:49

 

Medverkar gör Christopher Holmbäck- moderator, Anna Ek- Svenska Freds, Thomas Tjäder- ISP (inspektionen för strategiska produkter), Bengt Nilsson – Författare, journalist, Martin Smedjeback – nätverket Ofog, Adam Cwejman- ordförande LUF.  Arrangör-Utrikespolitiska föreningen Gbg 6 april: Svenska vapen: fredsbevarare eller medel för våld och förtryck?

5 april, 2010

Krigsherrar i Kandahar med presidentskydd 3 april 2010

Filed under: Afghanistan,ekonomi,krig,NATO,nya — ingrid @ 07:08

 
I den första serie av rapporter från södra Afghanistan håller Julius Cavendish på att undersöka Ahmed Wali Karzai- terrorist och halvbror till landets ledare.

Denne Ahmed Karzai utgör för staden Kandahars medborgare en symbol för allt det som har gått fel med deras hem, ett emblem med de murkna tecken av krigsherrar och kriminella syndikat som kontrollerar denna Afghanistans största stad.

Med några invånares ord är den afghanska presidentens halvbroder anklagad för att vara ”krigsherre- en terrorist”, en narkotika-smugglare med monopol på kontrakt. Andra nämner inte ens hans namn. ”Jag kan inte säga något om detta. Jag är alltför rädd. Någon skulle kunna döda mig,” sa en invånare. Trycket på president Hamid Karzai att sparka sin halvbror från det provinsråd där han sitter, det har inte lett någonstans. Inte nu då man håller till i det militärpolitiska landskapet.

Detta är väldigt svårt att nysta i, men vad som verkligen eldar på motståndet, det är de grupper som hamnat vid sidan om, de som känner sig nedtryckta av de statliga institutionerna och kriminella syndikaten,” sa Mark Sedwill, Natos högsta civila tjänseman i Afghanistan, privatmedborgare, analytiker och en bland de lokala journalisterna. Det största problemet är inte talibanerna, det är gangster-oligarker med makt. Eller som Sedwill framställde det: ”Jag är inte säker på om jag tittar på Gudfadern del 2 eller Gudfadern del 3.”

Men glöm Corleones, för Kandahars politiska maktordning rör sig runt familjer som Sherzai och Karzai. Ett besvärligt tillstånd av rivalitet existsterar mellan dessa två, vilket symboliserar ett större klanbråk mellan Sherzais Barakzaiklan och Popalzaigruppen till vilken Karzaifamiljen hör. Bägge familjer sägs vara kopplade till narkotikamaffian, kriminella gäng och regeringskorruption, alltmedan Nato försett president Karzai med hårda bevis på hans brors inblandning i illegala band.”Som vilken som helst annan maffiaorganisation är de killar som verkligen spelar roll, de man inte har några bevis mot,” sa Sedwill.

Ahmed Wali Karzai förnekar anklagelser om korruption Frånvaron av bevis har inte gjort något för att mildra Ahmed Walis rykte av att krossa sina motståndare. Något man anklagat honom för är att vara inblandad i en bunt kriminella aktiviteter, inklusive pengatvätt, svindleri och valfusk. Man har också påstått, att han har betalat sina motståndsmän för att inte attackera sina egna affärsintressen. Andra källor påstod att han kontrollerar ett antal beväpnade grupper.

Invånare säger att dessa privatarméer kunnat ligga bakom avrättningar på provinsanställda sådana som Sitara Achekzai och Yunus Hosseini, vars död talibanerna blivit anklagade för. Och tusentals USAtrupper väller in i Kandahar. Uppenbarligen har Ahmed Wali grabbat åt sig det land han tror NATO skulle vilja hyra. Han hyr redan idag ut en egendom utanför staden till CIA och USAs SpecialStyrkor, och hjälper organisationen med transport av den paramilitära styrkan.

Gul Agha Sherzai är fd provinsåklagare. Hans bror, general Abdul Razziq Sherzai, är en av de två stora kontraktsinnehavarna på Kandahars flygfält, en av Natos mega-baser.Tagen ur tjänst på grund av misstankar från Väst om att han skulle vara inblandad i narkotikahandel och utvecklats till en av Afghanistans mest betydande maktspelare. I sitt kontor bakom två rader sprängskydd, berättade provinsguvernören om att han ofta var tvingad att lägga ner fall på grund av påtryckningar från provinsåklagaren.

Mohammas Ismael Zia har sagt till tidningen ‘The Independent’ att han ofta måste lämna fall under påtryckning från Kandahars styrande elit. ”Många människor kallar på mig från parlamentet, från guvernören, från provinsrådets kontor och säger ‘Släpp denna man, släpp det fallet,” sa han. ”Jag är en svag man. Om jag inte accepterar deras krav kan jag bli dödad. De hotar mig.” ”I Kandahar har varje kriminell en uppbackare och denne vill få honom fri från fångenskapen,” sa han.

”Där finns många krigsherrar i Kandahar City. Skriv inte deras namn. Om jag inte accepterar deras krav skulle de kunna göra det besvärligt för mig. De kan döda mig eller få bort mig från jobbet. Så ibland struntar jag i reglerna.” Också inblandad i problemen är polisen. Berättelser om poliser som rusar iväg vid kidnappningar, säljer vapen till motståndsmän och något civilt byte är vardagsmat.

En intervjuperson har berättat historien om en man som vägrat lämna över sin hund till en polisbefälhavare, varpå denne slängt in honom i fängelset för misstanken om att vara motståndsman. ”Det värsta folket, missbrukarna, tjuvarna, alkoholisterna finns inom polisen,” sa Haji Abdul Karim, som är klanäldste. ”Det bästa sättet dåliga män har att göra pengar på, det är att gå in vid polisen .”

Kollapsen med att upprätthålla lagen är en del som får folk att förena sig med talibanerna utifrån deras rykte om opartiskhet, om än med brutal rättvisa. Balanserat mot det rykte som krigsherrarna i Kandahar City uppbär, är det som sägs om talibanledare som Kaka Abdul Khaliq, som verkar i byn Pashmul ungefär fem mil västerut. Invånare sägerhan är omtyckt och respekterad, ”Han behandlar byborna väl, eftersom han förstår dom,” sa Haji Mohammad Zahir, en bekant till honom.

Alltmedan väpnade strider rasar i de yttre distrikten, drar Nato upp en politisk kampanj i Kandahar City för att få bort blodshämndskulturen och erbjuda arbete och säkerhet; så är det inte talibanerna, utan de många maktspelare och kriminella man borde skylla på för rådande tillstånd. Tjänstemänen vill inta en trefaldig hållning. Genom att genomföra ett stort antal lokala rådslag eller konvent och ett rullande program ute i distrikten, hoppas man på att föra in ett mer inkluderande styrelseskick.

De vill stärka borgmästaren och guvernören så att man mildrar inflytandet från ”skadliga aktörer”. Och man vill också trycka på afghanska tjänstemän och byäldste för att lösa klankonflikter om vad en del klaner uppfattar som en orättvis distribution av resurser. Det synligaste exemplet på detta, är utgången till herrgården utanför Kandahars flygfält ägd av general Abdul Razziq Sherzai. Det utgör en symbol för hans grepp över marknaden med kontrakt från Kandahars flygfält – en större källa till reda pengar.

”Bristen på jämvikt framkallar helt klart en viss upproriskhet,” sa en av tjänstemännen. Nato har startat en formell genomgång av de kontrakt man delat ut. Att etablera sin politiska vilja i hjärtat av den afghanska regeringen är också viktigt för att kunna reparera Kandahars politiska verksamhet. ”Vad den kokar ihop kommer dit ner med president Karzai, nyckelministrarna, guvernören, provinsrådets ordförande och andra stora figurer som säger ‘OK vi måste lösa det här politiska området för annars kommer allt annat vi gör, säkerhet, regeringsmakt och utveckling, bara att sövas ner,” sa Sedwill.

Visdomen i att få Ahmed Wali avlägsnad har misslyckats, och det betyder att samarbetet med honom och andra av Kandahars krigsherrar nu är det bästa valet. Hoppet är då att krigsherrarna inser, ”att om amerikanarna inte är här, så är jag död” och tyglar sitt uppförande. Men det är riskabel strategi. Över hela Kandahar återkommer invånare till klagomål om att Väst har stärkt maffian på bekostnad av hederligt folk.Och det var reaktionen mot krigsherrarnas regeringsmakt för 16 år sedan, som gjorde att talibanerna kom till makten.

övers Ingrid Ternert

6 april, 2010

Hur USA bombar Bagdad

Filed under: Irak,Mänskliga Rättigheter,nya,USA — ingrid @ 01:05

Mohammed ElBaradei, IAEAs förre chef har sagt att Irakkriget dödade ”En miljon oskyldiga civila”, skriver Patrick Martin och fortsätter, ‘Dessa som startade kriget i Irak är skyldiga till att ha dödat en miljon oskyldiga människor och borde hållas ansvariga inför internationell lag. Han syftade helt klart på USAs president George Bush, brittiske premiärministern Tony Blair och deras toppmilitära ansvariga och säkerhetsfolk.

7 april, 2010

Det är nu Obama sätter högre press på Karzai

Filed under: Afghanistan,FN,Fred,krig,NATO,USA — ingrid @ 06:12

 29 mars Hufvudstadsbladet Helsingfors

Nyligen träffade Obama vid sitt besök i Afghanistan också amerikanska soldater. Han hade i december beslutat förstärka USAs styrkor i Afghanistan med 30 000 soldater för att kunna driva tillbaka talibanerna.

Hittills har några tusen anlänt, men de flesta är tänkta vara på sin plats före sommaren. År 2011 hoppas USA kunna börja dra tillbaka sina styrkor

6 april hotade den afghanska presidenten Hamid Karzai att lämna sin post som regeringschef och istället förena sig med talibanerna! Det är för att dessa går emot ockupationen av hans land. ‘Om jag kommer under utländsk press kunde jag liera mig med talibanerna.’

Farooq Marenai, som är parlamentsledamot på lokal nivå, sa att det var andra gången på mindre än en vecka som Karzai gav uttryck för opposition mot USAs och Natos styrkor och tvivlade på krigsstrategin. Karzai har redan gjort klart att han inte kan stå bakom någon fastställd ockupation av sitt land genom det Usa-ledda Nato.

Han sa dessutom att han skulle fråga lokala klanälste och klanledare och folk, innan han ger klartecken för en offensiv mot Kandaharprovinsen nästkommande månader. Karzai har anklagat Förenta Staterna för det mesta av den korruption som funnits i Afghanistan och sagt att det var Västmakter som legat bakom valfusket.

Den afghanska presidenten
Under sin visit i Kandahar i veckan sa han till över 1500 klanledare att afghaner inte ska låta utlänningar lägga sig i landets affärer, och att det afghanska folket inte gillar att deras ledare agerar som nickedockor åt andra.Och det offentliga stödet för talibanerna i Kandahar hade nått ‘alla tiders högsta’ förra våren. ”Folk ser på det här som att talibanerna- och även al-Qaida – inte har gjort dom något illa, även om de varit bryska,” sa nyligen Samadi i en intervju från Kabul.

Det är nu Obama sätter en högre press på Karzai.

..Detta sker då USAs militär skulle önska ett närmare samarbete inför den närmast avgörande offensiv som kommer att ske nu i sommar. Karzai har i månader varit rasande över vad han ser som Washingtons tunga hand. Han spelar då ut kortet att skylla på utlänningarna om problemen i ett samhälle med en lång tradition av att stå emot ockupation, något som kommer att minska hans betydelse i landet – men med liten risk, eftersom USA inte har något annat val än att ha med honom att göra.

Men att klara denna spricka, det har blivit ett stort problem för båda sidor, och det tävlar samtidigt med hotet från talibanerna. President Barack Obamas strategi hänger på att kunna arbeta med en stark, tillförlitlig, afghansk partner för att driva tillbaka en upprorisk talibanrörelse, vilket reser frågan om vad som skulle hända, om detta samarbete skulle misslyckas.

Karzais kommentarer får en att tro att hans förståelse av samarbetet skiljer sig en hel del ifrån Obamas. I vissa frågor vill Karzai helt klart att Washington backar.”Oroande” är hur Vita Husets talesman Robert Gibbs beskrivit måndagens rapporter om att Karzai hotat att dra sig ur den politiska processen och förena sig med talibanerna, om Väst fortsätter att kritisera honom för att behöva reformera sin regering.

”Å det amerikanska folkets vägnar är vi frustrerade över detta,” sa Gibbs till reportrarna. ”Dessa anmärkningar skulle kunna skära av den sortens stöd som vi tror att vi behöver på alla sidor av ekvationerna, om det är så att vi vill framåt,” sa inrikesdepartementets talesman P.J. Crowley. ”Helt klart har det han säger en påverkan här borta i Förenta Staterna, och han borde noga välja orden.”

I Bryssel har NATOs talesman James Appathurai sagt att de västallierade hade stora ansträngningar med att hjälpa det afghanska folket att besegra terrorismen, ”och vi hoppas och väntar oss, att det afghanska folket skall erkänna detta, inklusive dessa högst där uppe.”

Karzai har länge retat upp sig på vad han anser vara ett omåttligt internationellt tryck. Klagomålen eskalerade i torsdags, då han retat sig på att FN och det internationella samfundet anklagade dem för ”omåttligt bedrägeri” i förra årets presidentval, som en del av konspirationen att neka honom återval eller förminska hans seger – anklagelser USA och FN har förnekat.

Två dagar senare berättade Karzai för en grupp parlamentsledamöter, att om den utländska inblandningen i hans regering fortsätter, kommer talibanernas motstånd också bli legitimt- något även han kunde gå in i enligt flera av de närvarande parlamentsledamöterna.

Han sa att ‘om jag kommer under utländsk press, kunde jag gå med talibanerna, sa Farooq Marenai som är representant för den östra provinsen Nangarhar.”Han sa att uppror” mot en legitim afghansk regering ”skulle kunna ändras till motstånd” mot utländsk ockupation.Två andra parlamentsmedlemmar gav samma berättelsese, men bad att deras namn inte skulle publiceras för att kunna undvika problemen med Karzai.

Uppringning till två av Karzais talesmän har förblivit obesvarad, eftersom deras mobiler varit avstängda. Karzai berättade i måndags för CNN, att han inte hade någon intention att bryta med Washington, vilken tänker skicka 30 000 fler trupper dit i kampen mot talibanerna.

”Det är bara för att vara säkra på att vi alla förstår var vi står,” sa Karzai. ”Afghanistan är afghanernas hem och vi äger denna plats. Och våra partner är här för att hjälpa oss i en uppgift som gäller oss alla.

Vi afghaner styr detta land. ”Parlamentarikerna höll med om att hotet att gå med talibanerna nu inte verkar allvarligt menat, men det visade på Karzais ilska över USAs och det internationella samfundets tryck inom flera områden, inklusive valreformen, kampen mot korruption och kontakterna med talibanska motståndare.

Dessa skillnader skärptes till genom Obamas besök i Kabul 28 mars. Innan besöket meddelade Obamas nationella rådgivare James Jones till reportrar att Karzai en gång för alla behövde konfronteras med korruptionen och ”bli tagen av hur viktigt detta är.”

Karzais fann det hela offentligt förödmjukande- särskilt som det kommit från en gäst.Samtidigt uppmanade USA och dess partner Karzai att han skulle reformera valsystemet för att undvika den korruption som utmärkte rösträkningen den 20 augusti, då en tredjedel av presidentens röster hade kasserats av Fns anti-fuskövervakare.

Detta tvingade honom att under tryck från USA acceptera ett förödmjukande omval, vilket blev avblåst, då hans kvarvarande utmanare klagade över att en andra omröstning inte skulle bli mer fri från fusk än den första. USA och dess partner skulle vilja ha en förändring till stånd i september, då afghanerna väljer ett nytt parlament.

Karzais medhjälpare har sagt att presidenten anser att västliga klagomål om korruption är en täckmantel för att diskreditera hans regering och vända uppmärksamheten från det faktum, att de flesta av miljarderna i internationell hjälp slösats bort av donatorerna själva och inte av hans regering. 

Den sista februari införde Karzai ett presidentdekret som tog kontroll över antibedrägerienheten och avlägsnade de av FN utnämnda utlänningarna från varje översyn. Karzais utbrott kom under veckan efter att parlamentet avvisade detta dekretet, vilket presidenten trodde var ett svar på internationell press.

Vad mera är, Karzai verkade frustrerad över USAs tveksamhet över att skriva under förhandlingar med talibanernas ledare. Obamaadministrationen vill inte gärna göra det, så länge man tror dessa vinner.

Karzai misstänker att USA eller Pakistanis legat bakom arresteringen i februari av den näst högste talibanbefälhavaren, med vilken de afghanska ledarna haft kontakt, vilket var ett sätt att avbryta eller ta kontroll över samtalen enligt Karzais medhjälpare. Dessa talade efter löfte om anonymitet, eftersom informationen var konfidentiell.

Inte desto mindre har Karzais anmärkningar rest betänkligheter bland vissa parlamentsledamöter, vilka fruktar att han kommer att satsa alltför högt genom att underskatta det folkliga stödet inom USA för detta krig.”Det var ett oansvarigt tal av president Karzai,” sa parlamentsledamoten Sardar Mohammad Rahman Ogholi ifråga om torsdagens kommentarer.

”Karzai känner sig isolerad och utan politiskt allierade….Kampen mot terrorism, korruption och narkotika kräver en stark regering. Tråkigt nog är Karzais regering alldeles för svag för att kunna kämpa mot alla dessa element.”

Slitningarna kommer vid en tid då USA och NATO förbereder krigets mest utmanande offensiv- ett större bud för att driva ut talibanerna från Kandahar, den största staden i söder, motståndsmännens andliga födelseplats och hemstad för Karzaifamiljen. USAs befälhavare anser att kontrollen över Kandahar är nyckeln till att besegra talibanerna och att operationen kommer att bli bestämmande för krigets utkomst.

”Vi borde också ha i minnet att vi är i Afghanistan för att bekämpa al-Qaida och förhindra dessa från att utnyttja Afghanistan som en fristad, från vilken de åter kan attackera oss,” sa republikanska parlamentarikern Ike Skelton, ordförande i Representanthusets försvarskommitté. ”Jag tror inte vi ska tillåta att vissa ilskna anmärkningar helt klart är riktade mot den politiska hemmaopinionen för att underminera, vad jag fortsätter att tro är den bästa strategin för att skydda den amerikanska säkerheten.”

USAs befälhavare har upprepade gånger sagt att operationen inte kommer att lyckas om det inte blir förbättringar i den lokala regeringsmakten med att vinna allmänhetens stöd. För att göra detta behöver NATO stöd av Karzai, som också är ledare för den klan som lever i Kandaharområdet.

Ansträngningar att gå förbi ineffektiva lokala ledare skulle kunna sätta NATO i konflikt med Karzaifamiljens intressen, inklusive presidentens diversehandlande halvbror Ahmad Wali Karzai, som leder det lokala provinsrådet.

Ändå har Väst en liten möjlighet annat än att arbeta med denna oförutsägbara president, som Washington och dess allierade hand-plockat efter talibanernas fall för nära nio år sedan och började en andra femårstermin för bara fyra månader sedan. I ett land utan etablerade politiska partier finns det få tillförlitliga alternativ till stöd.

I söndags flög Karzai till Kandahar med en delegation höga NATO figurer för ett möte, eller shura, med omkring 2000 tjänstemän och klanledare. Han lovade att det där inte skulle bli någon offensiv utan stöd från samhället. USas befälhavare var nöjda att Karzai verkade redo att göra sin del – idag.

”Karzai förklarade sig vara överbefälhavare, vilket hjälper,” sa generalmajor William Mayville, NATOs vice stabschef för operationerna och sa efter mötet att-”Man måste få samhället att verkligen invänta detta, annars stannar allting av…Karza är övertygad, han är med.Vi skulle inte ha ha detta möte, såvida inte han hade varit övertygad om att detta är det rätta att göra.”

övers Ingrid Ternert

8 april, 2010

Det militära spelet i Afghanistan – rena schackspelet

Filed under: Afghanistan,krig,Mänskliga Rättigheter,Ryssland,USA — ingrid @ 01:14

 av Bhadrakumar Asia Times

Ryssland har i en noggrann analys sagt att det inte existerar någon verklig konflikt mellan Ryssland och Usa i Afghanistan.

Såvida Usas och Rysslands övergripande vänskap baseras på en känsla för varandras mest vitala intressen.

Det hela blir tydligt  i den nya Obamastrategins kärninnehåll, vilket består i att vara – ”starkare, smartare och mer omfattande” – och i grunden  basera sig på nio olika postulat.

Ett. Det finns en fundamental koppling mellan Afghanistans och Pakistans framtid.

Två. al-Qaida utgör ett existerande hot mot Pakistan.

Tre. Pakistans förmåga att möta al-Qaidas hot är kopplat till landets egen styrka och säkerhet.

Fyra. Pakistan behöver Usas hjälp, men man måste i så fall själv göras ansvarig under den tid man uppbär denna hjälp.

Fem. Man måste kunna vända talibanernas framgång i Afghanistan och göra en mer kunnig och ansvarsfull afghansk regering ansvarig för att lägga fram de behov man ser ute i landet.

Sex. ”Svallvågen” bör bestå av både militära och civila komponenter, vilka i så fall behöver vara integrerade.

Sju. Förutsättningen för att kunna uppnå en uthållig fred är beror på ifall de forna fienderna kan försonas.

Åtta. al-Qaida kan bli isolerad och kämpas ner på liknande sätt som den sunniintroducerade ‘Awakening Council´processen framgångsrikt blev i Irak.

Nio. Ett internationell medverkan är nödvändig, i synnerhet Nato. 

Moskva har inga som helst problem med någon av dessa punkter. Så Kreml gör en slug bedömning, att det inte kommer att ske någon skada med de ryska säkerhetsintressena, såvida Ryssland kommer Usa till hjälp i dess ansträngning att bringa stabilitet i Afghanistan.

Oddsen staplas tungt mot Obamas strategi i Afghanistan, men det är inte Rysslands problem. För detta med att undsätta en vän i nöd, det skulle kunna bidra till att göra Ryssland till en verklig vän i Obamaadministrationens ögon. Logiken är enkel, direkt och möjlig att fungera, eftersom Usa troligtvis kommer att möta ett allvarligt politiskt och ekonomiskt träsk i Afghanistan, och då kunde bli i djupt behov av all den hjälp man kan få, varifrån den än kommer.

Å andra sidan, om Ryssland lyckas uppnå all den amerikanska goodwill man hade kunnat uppnå i ett positivt samarbetsklimat i de vanliga Usa-ryska relationerna, då skulle detta påtagligt ha kunnat påverka det internationella systemet. De regionala makterna följer noggrannt upp det hela, och många börjar redan nu att fundera över hur man skall kunna avväga sina egna strategiska drag i Afghanistan.

Oddsen är särskilt höga för Iran och Pakistan.  Såvida de inte får ett globalt stimulanspaket riktat mot sig, vilka nu lider den allra största risk att hamna i nöd, hunger och hemlöshet i en befarad våg av global brottslighet och uppgång i kriminell syndikat-och kartellverksamhet.

övers Ingrid Ternert

Ännu en ‘stan’ där våld utbrytit

Filed under: Afghanistan,krig,NATO,nya,USA — ingrid @ 16:22

 

av Nick Childs 

Rapporter om våld i Kirgistans huvudstad fick USAs ambassad där att uttrycka sina djupa betänkligheter.

Samtidigt som den ryska regeringen efterlyste lugn. Dessa reaktioner understryker ytterligare den strategiska betydelse som Kirgistan uppbär i den region som man ockuperar.

Kirgistan har kommit att sitta i styrhytten för vad som kallas regionens ”stora spel” – där moderna stormakter manövrerar för en upprepning av det stora spel som under vårt århundrade har ägt rum mellan stormakter som Storbritannien och Ryssland om tillgången till Indien.

Det har nu blivit kontroverser om tillgång till energi- och andra naturresurser, handelsleder och nyligen också om västliga transportrutter till operationer i Afghanistan.

Skottlossning har brutit ut i den kirgiska huvudstaden Bishkek. För Kirgistan – en av regionens fattigaste grannar – har internationellt sett deras huvudsakliga fokus blivit lagt på tillgången till militära baser.

För Usas militär i Afghanistan har Manas flygbas varit en strategisk nyckelpunkt – särskilt efter stängningen av den så kallade K2 basen i Uzbekistan.

Detta kom under 2005  att i sig förvärra  relationerna mellan USA och den uzbekska regeringar, efter att de uzbekska myndigheterna brutalt slagit ner på islamska militanters interna hot. Men det hela kom bara att växa – inte minst från Moskvas sida, medan de militära operationerna i Afghanistan och därmed också Washingtons militära intresse i regionen,  blev ännu mer förlängt.

De kirgisiska myndigheterna spelade ut Washington gentemot Moskva. President Kurmanbek Bakiyev har redan satt en press på Washington då det gäller märkbara ökningar i hyran för Manas flygbas. Men tidigt 2009, efter löfte om ett stort ryskt hjälppaket, förklarade han att basen skulle stängas.

President Bakiyev begärde höjd hyra. Detta kom att kräva president Barack Obamas personliga ingripande för att kunna hålla Manasbasen öppen för amerikanarna. Även på basis av en kompromiss, under vilken Manas kunde beskrivas som ett  ”transit centrum”.

Men den skakiga relationen kom i sig att ställa frågan om hur mycket inflytande Väst, och då särskilt Usa, i det långa loppet kunde ha i regionen – särskit då det kommer till operationerna i Afghanistan. Det finns idag betänkligheter från Västs sida om stabilitet, regeringsmakt, tillgång till energi och bekymmer om spridning av islamsk militans.

Men hur detta ska kunna översättas till en långsiktig politik, mot bakgrund av ryska, kinesiska och andra lokala känsligheter- det kommer ännu att förbli en mycket öppen fråga.

övers Ingrid Ternert

Older Posts »

Powered by WordPress