av Juan Cole/Laura Rosen 19 april
Varför ekonomiska sanktioner mot Iran kommer att misslyckas
Den amerikanska stabschefen amiral Mike Mullen sa vid ett tillfälle på Colombiauniversitetet, att ett militärt slag mot Irans kärnanläggning skulle bli hans ‘sistaval’. Det påpekandet är bra, för det är något man alltför ofta förbiser.
I vissa fall blir priset för det man gör, lika högt som då man inte gör något alls. Ett amerikanskt anfall mot Iran riskerar kasta Irak och Afghanistan ut i kaos och med USAs trupper mitt uppe i det hela..
Obamaadministrationen driver idag på för starkare sanktioner mot Iran som alternativ till ett direkt militärt närmande. Målen och stegen man ska ta innebär att pressa länder och företag att inte köpa Irans olja och bensin, att pressa dom att inte sälja bensin till Iran; att göra det svårt för iranska banker att vara kvar inom det världsekonomiska systemet.
Alltmedan dessa steg kunnat innebära kostnader för Iran, skulle landet lätt kunna bära dessa och särskilt regimen. ‘Dessutom är det oklart om Obama någonsin fortsätter med sanktioner mot iransk olja och bensin. Dylika hårda metoder går det sk BRICblocket emot-Brasilien, Ryssland, Indien och Kina. Dessa är de växande diplomatiska och ekonomiska spelare som befinner sig utanför de Usadominerade G-7 länderna.
Under BRIC-mötet i Brasilien för någon vecka sedan tog man ett enhälligt beslut mot nya starka sanktioner gentemot Iran. Brasilien sitter för närvarande i FNs Säkerhetsråd och i maj kommer Libanon att överta den roterande stolen inom FN. Givet är att Turkiet för närvarande har en plats och starkt motsätter sig nya sanktioner mot Iran, vilket gör det svårt för Obama att få till en kännbar ny resolution.
Finansiella sanktioner blir inte alltid vad de varit avsedda till. Irans olja-och gasrapporter från mars 2009 till mars 2010 visar att Iran växlat 450 000 ton oljeprodukter. Ungefär 90% av dessa gällde nationer i det fd Sovjetunionen (CIS) och 10% gällde Irak. Vi talar alltså då om Azerbaian, Turkmenistan, Uzbekistan och Kazakstan.
Detta är ett exempel på hur Iran kunnat importera raffinerad bensin (med en tillfällig brist på raffinaderier) utan att behöva gå igenom det internationella banksystemet, även om USA med sina CIS-länder och Irak kunnat ordna en viss sorts officiell sanktion med förbud mot handel med Iran. Privata handlare och korrupta regeringstjänstemän har ändå lätt kunnat gå in i resterande svarta marknad och lagrat upp ett förråd.
Att smuggla oljeprodukter ur Irak via lastbilar var under 1990-talet en jordansk och turkisk specialitet. Och den sortens svarta marknad hade kunnat operera ganska effektivt, såvida Iran skulle bli utsatt för sanktioner som dessa under Saddam Husseins tid.
Få varor än bensin kan så lätt transporteras och utbytas mot annat gods eller kontanter. Och planerna på ett oljeembargo mot Iran (populärt i Kongressen) kunde ha varit en lycklig dröm. Men vi lever knappast i detta stadium av svarta marknader.
Hellre då direkta uppgörelser med större spelare trots man dragit bort vissa som Lukoil från exporten av bensin till Iran. Kinaoil sålde direkt 600 000 fat bensin till Iran och Sinopec, en annan kinesisk oljegigant, förbereder nu att gå över till direkta bensinförsäljningar till Iran.
En svag bensinefterfrågan i Asien pga den globala ekonomiska nedgången har lämnat oljeföretagen kvar med stora lager, som de är måna om att bli av med varhelst de kan. Och Iran som mottagare passar fint. Reuters skriver- ‘att så länge det finns pengar att göra och ekonomiska förtjänster att få, då kommer Iran alltid att kunna möta färdiga säljare av bensin från internationella marknader som denna’.
”Politikerna förstår inte marknader…sanktioner är kosmetika. Och om en direkt försäljning är svår, kan en indirekt sådan sättas in och ersätta denna. Och om det skulle bli svårare, ja då kan smugglare gå in. Och en massa irakier bli rika. Och medan man betalar extra till smugglare, skadar detta vanliga iranier, eftersom regimen kan utnyttja det till att ‘mjuka upp’ eliterna och göra dom glada. Denna uppmjukning gjorde att allvarliga sanktioner mot Irak aldrig fick en chans att skaka Baathregimen.”
Mannen sa allt, sanktioner är kosmetika och gjorda för att det skall se ut som om politikerna i Usa vidtagit några dramatiska och effektiva åtgärder. Det är märkligt att politiker i Washington som proklamerar sin tro på marknaden inbillar sig att deras egna marknadslagar skulle kunna åsidosättas genom en simpel röst från deras sida.
En annan utveckling tas som intäkt för att mer effektiva sanktioner visat sig vara fel. Malaysias premiärminister Najeb Razak klargjorde i de kommentarer han gjorde om krypande sanktioner mot Iran. Han blev missförstådd för att ha sagt att Petronas, detta oljebolag från Malaysia, lagt bensinförsäljningen på is till Iran. Men han sa aldrig det och det har heller aldrig hänt. Han refererade till en annulerad trepartiuppgörelse på spotmarknaden, som kollapsat av rent ekonomiska skäl.
Vad mera är, Irans bensinimport är antagligen temporär. Landet måste under tiden bygga upp nya raffinaderier. Tysklands Abb Lummus har en uppgörelse på 512 miljoner dollar med Irans nationella oljebolag och ett med ett iranskt konsortium för att höja bensinproduktionen vid Bundar Abbas raffinaderi till omkring 3,5 miljoner fat om dagen från nuvarande 1,3 miljoner fat.
Faktum är att det finns tio sådana projekt för att utvidga existerande raffinaderier, vilka kunnat få Iran att nära fördubbla sin produktion av bensin till år 2012. Dessutom investerar Iran nära 40 miljarder dollar i att bygga sju nya raffinaderier. Så även en framgångsrik åtstramning av Irans bensinimport, om det kunde införas direkt på stunden, hade det inte kunnat ge någon större effekt förrän efter två år.
Men en dylik åtstramning kunde ändå knappast lyckas . Inte heller har Iran brist på kunder. Ett schweitziskt bolag undertecknade nyligen ett kontrakt värt 13 miljarder dollar för import av iransk naturgas under de närmaste 25 åren.
Då det gäller finansiella sanktioner har Iran hittills värderats genom sina bankpartner i Förenade Arabemiraten och Iran och Venezuela har två gemensamma banker. Dessa åtgärder förser Iran med en bakdörr och tillåter den att mildra effekterna av de finansiella sanktionerna.
Det är väldigt få sanktioner mot regimer där man i realiteten kunnat få till en regimförändring eller kunnat ändra ett uppförande från regimens sida. Usa kunde inte ens genomföra en sådan målsättning med hänsyn till en liten ö 90 miles från sina stränder på Cuba.
Att en oljegigant runt halva jorden med en befolkning på 70 milj, dvs lika stor som Spaniens, Frankrikes och Tysklands tillsammans, att den effektivt skulle kunna åläggas sanktioner är föga troligt. Usa borde börja med omfattande säkerhetssamtal med Iran i hopp om att kunna nå ett stort avtal. Det är som amiral Muller helt riktigt säger, det finns inga bra militära val.
Amiral Mike Mullens kommenterar den 18 april ‘att Iran uppnår kärnvapenkapacitet får avsedda konsekvenser’ inklusive att ‘andra länder i regionen då kommer att söka …kärnvapen på samma sätt. Att det blir en spiral i denna riktning utgör ett mycket dåligt resultat, Mullen sa i december till sina planerare att han inte trodde att de tog detta tillräckligt på allvar, alltså behovet av ett nytt tänkande om hur man skall kunna attackera Irans kärnanläggningar, ifall presidenten gav order om ett sådant anfall´enligt Cnn.
Mullen ”ville skapa en större känsla av angelägenhet och en robust planering för att förse presidenten med valmöjligheter, ifall han skulle välja ett militärt bruk,” svarade han. Usas militär och CentCom har under ett bra tag nu uppdaterat sina planer på ett anfall mot Irans kärnenergianläggningar .
övers Ingrid Ternert
