22 april, 2010 En rysk-uzbekisk utmaning till USA av M K Bhadrakumar
Det har kommit rapporter i ryska media vilka tvivlar på revolutionens uppkomst i Kirgistan. Moskva verkar dra sig
bort från ledaren för interim-administrationen, Roza Otunbayeva, en fd kirgisisk ambassadör i London och Washington.
Rapporterna antyder en hemlig uppbackning från USA för uppropet i Bishkek. Man förde fram att drogmaffian hade framkallat den senaste regimförändringen i Bishkek med en hemlig uppbackning av USA – ”USAs geostrategiska intressen och den internationella narkotika-maffian här lyckligt förenade…
Det var helt logiskt att utnyttja knarkmaffians hjälp för att störta den förre president Kurmanbek Bakiyev, som av USA hade krävt mer och mer betalning för sin lojalitet”. En rysk kommentator förklarade för Ekho Moskva radio, ”Revolutionen i Kirgistan var organiserad av drogmaffian.”
Kirgistan är en knutpunkt för drogtrafficking. Arealen med vallmoodling i Kirgistan har sett en exponentiell ökning och är idag jämförbar med Afghanistan.
Det har i rysk (och kinesisk) press varit rapporter om koppling mellan USAbasen i Manas med drogbaroner. Iransk underrättelsetjänst har fångat Jundallahs terroristledare, Abdulmalik Rigi, då han färdats med ett kirgisiskt flygplan på väg mot ett möte på en påstådd mötesplats i Manas.
De ryska medieläckorna åtnjuter en viss officiell välsignelse. De pekar på omständigheter i sammanhanget som ifrågasätter revoltens i Bishkeks natur. Under tiden har den inflytelserika tankesmedjan Stratfor rusat till översättning och hävdat sig se en rysk hand. Mellan dessa påståenden och kontra-påståenden, verkar Moskva ha svängt till bedömningen att Washington skulle ha tjänat på Otunbayevas politiska befästning i Bishkek.
Som en rysk kommentator fick till det, ”Det finns vidare indikationer på att Moskva är aktsam om den nya Kirgistan-administrationen…Sanningen är den att det inte finns några hundraprocentigt ryska politiker i Kirgistans interimregering…och en del av dem är definitivt kopplade till Väst.”
Så är det verkligen, och Otunbayeva har sagt till Washington Post och Newsweek att USAs leaseing av Manas flygbas skulle ”automatiskt” förlängas och ”vi kommer att fortsätta med dessa långvariga relationer” med USA. USAs assistanerande utrikesminister för Centralasien Robert Blake sa i Bishkek efter två dagars konsultationer med Otunbayeva att hennes ledarskap erbjöd ”en unik och historisk möjlighet till att skapa en demokrati som kan bli en modell för Centralasien och hela regionen”.
Blake lyckönskade regimförändringen i Bishkek som en ”demokratisk övergång” och utlovade USAs hjälp att ”finna snabba vägar till förbättring av den ekonomiska och sociala situationen”. De sporadiska attacker mot etniska ryssar i Kirgistan (beräknat till ett antal av 700 000) har också fått alarmklockor att ringa i Moskva. Rysslands president Dmitry Medvedev gav order till militären att vidta nödvändiga åtgärder.
En talesman för Kreml sa att dessa skulle inbegripa ökad säkerhet för ”ryska intressen” i Kirgistan. Moskva verkar osäker på huruvida attackerna mot de ryska intressena utgör isolerade händelser. En allmän glidning mot anarki är tydlig med väpnade gäng som tagit lagen i egna händer och klaner i södra Kirgistan som står för en återinsättning av Bakiyev.
I vilket fall ändrade helt Medvedev spår i tisdags efter samtal med Uzbekistans president Islam Karimov på besök. Han distanserade Ryssland klart från att identifiera sig med Otunbayevas interimregering. Medvedev sa: I grunden behöver vi återuppliva staten, för staten existerar inte under denna tid, den är satt på undantag.
Vi hoppas alla att denna interimadministration kommer att vidta alla nödvändiga åtgärder för att uppnå det, då anarki kommer att få en negativ effekt gentemot det kirgisiska folkets intressen och dessutom deras grannars.
Myndigheternas legitimitet är extremt viktig, vilket betyder att det behöver finnas val, inte en de facto maktuppgörelse. Bara i det fallet kan [Rysslands] ekonomiska samarbete utvecklas.
Ryssland har utökat sitt militära stöd till Kirgistan, men fullt utvecklat ekonomiskt samarbete blir endast möjligt efter att verkliga maktinstitutioner utvecklats. Uzbekistans president delar detta synsätt.Den ömsesidiga rysk-uzbekiska hållningen har utmanat interimregeringen genom att se sig själv som en legal konstituerad administration, utan hänsyn till Washingtons robusta uppbackning.
Helt klart pressar Moskva och Tashkent på Otunbayeva att inte vidta några större beslut (som den om USAs Manas bas). Hon borde iställetr fokusera på att kalla till nya val för att forma en ny vald regering. Otunbayeva har indikerat sin förkänsla för långt ingående konstitutionella reformer att först bli utarbetade för att lägga om Kirgistan till en parliamentarisk demokrati från nuvarande regeringspresident system.
Moskva ser detta som en ploj av interimregeringen för att förlänga valen och hålla fast vid makten med hjälp av USAs uppbackning.
Under tiden har Bakiyev, som i slutet på förra veckan flytt till Kazakhstan, sedan dess vänt sig till Vitryssland. Det är oklart huruvida Minsk har agerat på egen hand då man gav Bakiyev asyl. Strax efter att han hade nått Minsk, annonserade Bakiyev att han inte hade avgått.
”Det finns ingen makt som kan få mig att avgå från presidentposten. Kirgistan skall inte bli någons koloni,” sa han. Bakiyev uppmanade världems ledare att inte erkänna Otunbayevas regering. Denna Bakiyevs hållning binder upp Washington. USA kommer utmärkt väl överens med Bakiyev och kämpar lika bra med Otunbayeva. Men det finns inga sätt att få Bakiyev att erkänna en laglig, välordnad överlåtelse av makten till Otunbayeva.
Inte heller förmår Washington att politiskt binda upp sig till Otunbayevas regering ifall dess legitimitet står under tvivel i regionen (och inom själva Kirgistan). För övrigt frikänner Otunbayeva inte sig själv särskilt mycket från att ha hejdat landets glidning mot klanstrider, fragmentering och anarki.
Under hans tvådagars besök i Moskva, gjorde Karimov klart att regeringen i Tashkent intagit en oklar ställning inför regimförändringen i Bishkek.
Användande ett starkt språkbruk sa Karimev, ”Det ligger en allvarlig fara i att det som händer i Kirgistan kan komma att få en permanent karaktär. En illusion har skapats om att det är lätt att kasta en lagligt vald regering över ända.” Han varnade för att instabiliteten i Kirgistan skulle kunna ”infektera” andra Centralasiatiska stater.
Ryssland och Uzbekistan har funnit det lämpligt att förena sina krafter. Medvedev tryckte på att hans samtal med Karimov i Moskva var ”förtroendefullt och handlade om alla aspekter av våra bilaterala relationer, internationella och regionala affärer”.
Karimov kom med en gentjänst, ”Uzbekistan betraktar Ryssland som en förtroendeingivande, betrodd partner, vilket visar att Ryssland spelar en kritisk roll med att säkra fred och stabilitet över världen, men i synnerhet i Centralasien.” ”Våra ståndpunkter sammanfaller helt,” försäkrade Karimov. Han tillade, ”Vad som idag sker i Kirgistan är i ingens intresse – och framför allt är det inte i de länders intresse som gränsar till Kirgistan.”
Den ryska premiärministern Vladimir Putin underströk också den regionala kopplingen. ”Uzbekistan är det viktigaste landet i hela Centralasien. Vi har speciella relationer med Uzbekistan,” sa han. Således kommer Ryssland och Uzbekistan nu förvänta sig att de kirgisiska utvecklingsmöjligheterna ska komma upp på dagordningen. En semi-officiell rysk kommentator sa, ”Mötet kan göra det lättare att lösa ut de mekanismer som finns för att trygga säkerheten i landet och hela regionen.” SCOs generalsekreterare (som finns i Peking) gjorde ett besök i Bishkek i förra veckan och mötte Otunbayeva.
Washington kan här se fram emot en potentiell diplomatisk huvudvärk. Man behöver försäkra sig om att nästa SCO möte inte blir någon återupprepning av det som var 2005, då man ifrågasatte Amerikas militära närvaro i CentralAsien. Om Washington ökar takten i det stora spelet, kan det mycket väl uppstå ett bakslag, vilket kunde komma att få snöbollen av uppmaningar att avlägsna USA från Manas basen i rullning, något vissa inflytelserika delar av den kirgisiska opinionen redan krävt.
Om det hade skett, skulle den stora frågan varit om Otunbayeva kunnat kratsa de amerikanska nötterna ur elden. Kommen från den södra delen av staden Osh, men ha levt hela sitt vuxna liv i den stad som är dominerad av norra klaner, vilket gör att hon saknar en social eller politisk bas, något som nu är en nackdel.
Den geopolitiska realiteten är, att Kirgistan måste bli harmoniserad med de regionala krafternas intressen – Ryssland och särskilt då Uzbekistan – och även USA, i den regionala stabilitetens vidare bemärkelse. Faktum är, att den ryska och uzbekska (och kazakska) slagsidan inom det kirgiska samhället och politiken kvarstår. Och även Kina uppbär egna legitima intressen.
Kreml kommer inte att falla i samma björnfälla två gånger om. I Georgien under ”Ros” revolutionens vindar och då man ”stabiliserade” situationen på marken före man helt kort installerade Mikheil Saakashvili, vilken alltsedan dess utgjort ett horn i sidan på Moskva.
övers Ingrid Ternert
