av Rick Rozof 8 april, 2010 ‘Stop NATO´
– Den kirgisiske presidenten Kurmanbek Bakiyev avsattes fem år efter att han på samma sätt kommit till makten – i ett blodigt uppror.
Två månader efter denna 2005 års sk Tulpanrevolution som presidenten varit med om att genomföra, blev han chef för denna stora transitnation för Usas och Natos krig i Afghanistan.
Pentagon säkrade Manas flygbas (sista året känd som Transitcentret i Manas) i Kirgistan kort efter invasionen i Afghanistan under oktober 2001 och däremellan. Detta enligt Usas väpnade styrkors publikation förra juni.
”Mer än 170 000 koalitionsstyrkor har passerat basen på vägen in eller ut ur Afghanistan. Och Manas har varit transitpunkt för 5 000 ton cargo, inklusive reservdelar och utrustning, uniformer och olika föremål till personligt och yrkesmässigt bruk.
”För närvarande är runt 1000 USAtrupper knutns till basen tillsammans med några hundra från Spanien och Frankrike.”
Vita Husets särskilda Sändebud i Afghanistan och Pakistan, Richard Holbrooke, besökte i sin nuvarande position Kirgistan – och de tre andra fd Sovjetiska Centralasiatiska republiker som gränsar till det, Kazakstan, Tajikistan och Uzbekistan
- ”35 000 USA trupper transiteras var månad på väg in och ut från Afghanistan.” I en hastighet av 420 000 trupper årligen.
…..
”Washington har expanderat sitt inflytande över de fd sovjetrepublikerna — i Baltikum…Kaukasus och Centralasien — under närliggande år med en seghet som oroar Moskva.
”Ända sedan år 2003 då Akayev bestämt att låta Ryssland etablera en fullt utrustad militärbas i Kant, visste han att han skulle hamna på amerikanarnas ‘watch list.’ Den politiska temperaturen inne i Kirgistan började stiga.
”Amerikanarna gjorde på många sätt klart, att de önskade en regimförändring i Bishkek…. ‘Revolutionen’ i den centralasiatiska staten Kirgistan har redan medfört överraskningar. En jämförelse med de två förra ‘färgrevolutionerna’ i Georgien och Ukraina utgör en bra startpunkt.
”Först bör man noga lägga på minnet de slående likheterna mellan dessa tre ‘revolutioner’. Alla tre är avsedda att visa fram den ostoppbara brand av frihet som Usa tänt i Afghanistan och Irak i efterspelet till 9/11.
”Men bakom retoriken är saken den, att USA velat ha regimförändring i Georgien, Ukraina och Kirgistan, då man har insett svårigheter med deras ledarskap.
Ledarna i alla dessa länder — Eduard Shevardnadze i Georgien, Leonid Kuchma i Ukraina och Askar Akayev i Kirgistan — hade åtnjutit USAs stöd under det mesta av sin regeringsmakt.
”Washington hade upprepade gånger åberopat dessa som företrädare för demokrati och globalisering i det fd Sovjetunionen. ”Deras problem startade då de steg för steg gick emot ett upproriskt Ryssland under Vladimir Putin.”
Sju veckor efter Bhadrakumars kolumn kom hans analys att bekräftas av ingen mindre auktoritet än den förre USapresidenten George W. Bush.
Det var då denne hade besökt Georgiens huvudstad Georgien ett och ett halvt år efter dess ”Ros Revolution,” då han togs emot av sin motpart Mikheil Saakashvili, fd mottagare av StatsDepartmentets vänskap och Usa boende, tillika tagit makten i vad man måste kalla en palatsrevolution, men inte desto mindre är det så————-
”Georgien kommer att bli Usas viktigaste partner då det gäller att sprida demokrati och frihet under det postsovjetiska stadiet. Detta är vårt förslag. Vi kommer alltid att bli med er i att skapa frihet och demokrati.”
Bush reflekterade över Saakashvili’s uppblåsta egna beräkning: ”Du ger många viktiga bidrag till friheten, men ditt viktigaste bidrag är ditt exempel. Hoppfulla förändringar äger idag rum från Bagdad till Beirut och Bishkek i Kirgistan.
Men innan det fanns en pupurrevolution i Irak eller orange revolution i Ukraina eller en Cederrevolution i Libanon, fanns en Rosa Revolution i Georgien.”
Några dagar efter den kirgisiska kuppen välkomnade Bush Ukrainas ”oranga” president Viktor Yushchenko – som just denna januari endast fått 5.45 procent av rösterna i sitt omval
- och applåderade denna USAstödda till makten och sa att “det kanske sett ut som om detta bara var en del av Ukrainas historia, men den Orange Revolutionen har även representerat revolutioner på andra håll…Vi delar alla målet att sprida frihet till andra nationer.”
Utöver hotet om upplösning av CIS och av CSTO, tog Der Spiegel i april 2005 upp en rapport med titeln ”Revolutioner skyndar på Rysslands splittring .”
Till viss del avslöjade detta de huvudsakliga aktörerna bakom händelserna i Kirgistan-”Så tidigt som i februari,” – ”förband sig Roza Otunbayeva, idag den uppenbara chefen i provisoriska regeringen, lojalitet till en liten grupp medhjälpare och sponsorer av den kirgisiska revolutionen,.
Till ‘våra amerikanska vänner’ i Freedom House (som donerat en tryckpress i Bishkek till oppositionen) och till George Soros, en spekulant som tidigare hjälpt till att få bort Edward Shevardnadzes regering i Georgien.
”I försöken att stödja den demokratiska processen la amerikanarna ut cirka fem miljoner dollar till Kirgistan i form av stipendium och donationer – och det enbart förra året. Washingtons StatsDepartment bekostade till och med TV stationens utrustning i den rebelliska södra provinsstaden Osh.”
I juni var George Soros tvungen att bekräfta att Otunbayevas tacksamhet inte var utan grund, då Soros slog fast- ”Jag såg till att de georgiska statsanställda fick 1200 dollar i månaden….Och nu är jag beredd att skapa en liknande fond i Kirgistan.”
De två George Bush och Soros – var inte ensamma om att överföra ”färg” geostrategiska revolutioner från Balkan till det forna Sovjetunionen och Mellanöstern.
Dessa erhöll generös hjälp från sådana som ‘Freedom House’, ‘National Endowment for Democracy’, ‘National Democratic Institute’, ‘International Republican Institute’ och andra påstådda icke-regeringsorganisationer.
En vecka efter ”tulpan” övertagandet summerade dess projetledare i ‘Freedom House’, Mike Stone, sin roll i organisationen med de två orden ‘uppdrag slutfört’ – mission accomplished.
En brittisk dagstidning som intervjuat honom tillade, ”USAs inblandning i det lilla, bergiga landet är proportionellt högre än det var för Georgiens ‘rosa’ revolution eller Ukrainas ‘oranga’ uppror.
Det erbjöds också stöd från av Väst finansierade och tränade ”ungdomsaktivister”, som formats och tränats av de jugoslaviska organisationer som legat bakom störtandet av president Slobodan Milosevics regering år 2000
Jämför namnen
Jugoslavien- Otpor! (Motstånd!)
Ukraina- Pora! (Det är dags!)
Georgien- Kmara (Nog)
Kirgistan- KelKel (Stå upp och gå)
Bakom dem alla fanns Kirgistans president Askar Akayev, identifierad som den sanna arkitekten bakom dennes fördrivning. Den 2 april förklarade han- ”Det har funnits internationella organisationer som stött och finansierat Tulpan revolutionen i Kirgistan.
”En vecka före händelserna fick jag syn på ett brev på Internet signerat USAs ambassadör i Kirgistan. Det innehöll en detaljerad plan för revolutionen.”
Den kirgisiska Tulpan (tidigare Citron, Rosa och Näckros) Revolution var lika mycket ett brott mot konstitutionen och omvälvande för nationen som sin georgiska och ukrainska föregångare var, men långt mer våldsam. Död och skada inträffade i städerna söderut- Osh, Jalalabad och huvudstaden Bishkek.
Det var också den första ”färg”revolten i en nation som gränsar till Kina. Det var inte enbart så att Ryssland och Kina uttryckt starka bekymmer över utvecklingarna i Kirgistan, även Iran gjorde det och hade sett vart spåren av regimförändrings-kampanjen riktat sig.
….
Under fyra decennier med KallaKrigspolitikens förändringar genom val, eller för övrigt i varje nation i världen – utan att ha en betydande roll, hur liten eller utfattig, isolerad och synbart obetydlig den än var – skulle den kunnat betyda något långt utanför sin inhemska roll.
Världspolitiska analytiker och politiker har ställt nyckelfrågan- Åt vilket håll kommer den nya regeringen att luta sig- mot Usa eller Sovjetunionen?
Efter Kalla Krigsperioden handlar frågan inte längre om politisk filosofi eller socio-ekonomisk orientering, utan – Hur kommer den nya administrationen att stödja eller gå emot Usas planer på regional och global dominans?
Med Roza Otunbayeva som chef och talesperson, såvida inte chef för en ny kirgisisk ”folklig regering,” finns skäl att tro, att Washington inte kommer att bli missnöjd, ifall hennes förre ”tulpan”partner Bakiyev störtas. Hon har redan bekräftat att Usas bas i Manas inte ska stängas.
Mindre än två månader efter Otunbayeva-kuppen 2005 mötte dåvarande utrikesministern sin amerikanska motpart Condoleezza Rice i Washington, där denna försäkrat henne att ”USAadministrationen fortsätter att hjälpa den kirgiska regeringen att föra fram demokratiska processer i landet.”
Kort efter den ”demokratiska mars-transformationen” hade den georgiska ledaren Mikheil Saakashvili skrutit med att ”Roza Otunbayeva har arbetat i Tiblis under tidigare år och ansvarat för FNkontoret i Abkhazien. Under Rosa Revolutionen var hon i Georgien och visste allt vad som hände där…’Georgien-faktorn’ blev en katalysator för mycket av det som sedan skedde i Kirgistan.”
Från USAs perspektiv verkade hon vara trovärdig. Ryssland satte flygbasen i Kirgistan i högsta beredskap, även om kommentarer från officiellt ryskt regeringshåll – i synnerhet premiärminister Vladimir Putin – hade kunnat ge indikation på en acceptans för upproret, vilket redan resulterat i 65 döda och hundratals skadade.
Ryssland försökte vid revolten för fem år sedan också visa upp sitt allra bästa ansikte. Vilken riktning nästa kirgisiska regering än tar, kommer det att få genljud långt utanför denna lilla nations storlek och befolkning. (lite över fem miljoner).
Det skulle kunna påverka USAs och NATOs planer under den största militära offensiv som ska äga rum i det afghanska kriget, och enligt planerna ska det att starta i Kandaharprovinsen inom två månader.
Det skulle kunna bestämma framtiden för den ‘Kollektiva Säkerhetspakten’ och ‘ShanghaiKooperationen’, dessa två större potentiella hinder gentemot Västs militära penetration in i Euroasiens stora områden. Budgivningen kan knappast bli högre.
övers Ingrid Ternert
