av Craig Murray 2 juni 2010
Jag har verkat i det brittiska utrikes-och samväldesdepartementet FCO i över 20 år nu och i sex år varit medlem i dess högsta ledningsstruktur.
Jag har arbetat i fem länder och deltagit i 13 formella internationella förhandlingar, inklusive FNkonventionen för havets lagar och en hel serie med havsrättsliga bindande avtal. Jag ledde FCOs sektion av en multi-department organisation som övervakat vapenembargot gentemot Irak.
Jag är en av naturen vänlig, öppen men förutsättningslös person, som alltid funnit det lätt att ha att göra med människor. Antagligen för att jag skämtar om mig själv en hel del. Därför har jag många vänner bland ex-kolleger både i den brittiska och utländska utrikeskåren och diplomatvärlden, underrättelsetjänsten och militären.
Jag har kommit att förlora en del vänner i tortyr och kapning. Faktum är, att jag verkar få mycket värme tillsammans med många av mina bekanta som fortfarande är kvar därinne. Och jag har blivit känd som en tillförlitlig person, vilken i egenskap av ex-insider vet hur man håller en oväntad och oavbruten konversation.
Vad som berättades för mig igår var verkligen intressant. NATOs högkvarter i Bryssel är idag en mycket olycklig plats. Där finns en stark förståelse bland de olika nationaliteterna, att en attack av Israel mot ett NATO flaggat fartyg på internationellt vatten, är en händelse inför vilken NATO är förpliktad - legalt förpliktad enligt NATOstadgan att reagera mot.
Jag måste vara uppriktig – ingen vill eller önskar militär aktion mot Israel. Men där finns en olust över att behöva inse, att i teorin borde denna fråga finnas på bordet, då NATO är förpliktigad att göra någonting bestämt för att skydda Turkiet.
Ömsesidig militär hjälp till varandra är NATOs hela uppgift, raison d’etre. Man får heller inte glömma att NATO militärt skyddar de stora haven, där garantin i FNstadgan om havens lagar utgör ett grundläggande intresse för organisationen, till vilken NATOs anställda lovat hålla fast vid under hela sin karriär.
Det är därför Turkiet varit extremt smart i att omedelbart reagera inför Israels attack genom att kalla in NATO till katastrofmöte. Det är därför, efter USAs uppseendeväckande reaktion inför attacken med sin vägran att nämna Israel vid namn, president Obama nu gjorde draget att telefonera president Erdogan för att skänka sina kondoleanser.
Men olusten i NATOhögkvarteret går mycket djupare än så, jag talade enskilt med två av mina vänner där som är från två olika nationer. En av dessa sa att NATO Högkvarteret var ”en mycket olycklig plats”. Den andra beskrev situationen som ”Spänd – mycket mer laddad än vid invasionen av Irak”.
Varför? Det finns en tendens hos utomstående att uppfatta arbetet som görs inom de olika regeringarna och internationella organisationerna som likriktat. Faktum är, att där finns gott om högintelligenta och tävlingsinriktade människor – och olika slag av intressen involverade.
Det finns redan djupa farhågor, särskilt bland militären, över den afghanska insatsen. Det finns inget som säger att attackerna från det afghanska motståndet minskar och heller inget som visar på en klar spelplan. Militären är inga idioter och man ser att Karzairegeringen är djupt korrupt och att den afghanska ”nationella” armén nästan enbart består av gentemot pashtunerna fientligt inställda klaner.
Man skulle kunna bli överraskad över, hur långt upp i Nato skepticismen går, att på något sätt har ockupationen av Afghanistan varit till skydd för Västvärlden. Afghanistan hjälper till att skydda Väst, i motsättning till den farliga islamska vrede som eldas på runtom i världen.
Så detta är vad som orsakat kyla och stress inom NATO. Organisationen är bunden till en massiv, expansiv och illa definierad mission i Afghanistan, som många viskar om är kontraproduktiv i termer av alliansens mål om ett ömsesidigt försvar.
Varje europeisk militär kan emotse finansiella problem som offentliga budgetunderskott och finanskris som sveper över kontinentan. Det lim som håller samman den afghanska missionen är enbart dess lojalitet och stöd till Förenta Staterna.
Men vilken sorts ömsesidig hjälporganisation är NATO, då medlemmar är tvingade att göra decennierlånga utfästelser till en väldig kostnad och en viss manspillan för att stötta Förenta Staterna, som inte ens är i stånd att ge Turkiet en hjälpande hand, då Turkiet blir attackerat av en icke-NATOmedlem?
Inte ens östeuropéerna har backat upp USAs linje om den israeliska attacken. Atmosfären inom NATO i frågan har varit mycket av USA mot resten, där USAs attityd inom NATO beskrivits för mig av en äldre NATO officerare som att vara ”förvånansvärt arrogant – då man där verkar tycka att det inte spelar någon roll vad alla andra tänker”.
Vad som därför djupt bekymrar icke-amerikaner i NATOs högkvarter är denna fundamentala fråga. Är NATO en genuin och ömsesidig försvarsorganisation, eller är den bara ett instrument för USAs utrikespolitik?
Med sitt ovillkorliga försvar för Israel och militär ockupation av Afghanistan, innebär verkligen USAs utrikespolitik att försvara Europa, eller gör man istället Världen mindre säker genom att framkalla en islamsk militans?
Jag lämnar det sista ordet till en av de erfarna NATOofficerarna – som händelsevis inte är britt- ”Ingen utom amerikanarna tvekar om att USAs inställning till attacken mot Gaza är fel och okänslig. Men alla har redan i tysthet tänkt detsamma om en bredare amerikansk politik. Incidenten har fått människor att börja tala privat om detta till varandra.”
Craig Murray är människorättsaktivist, författare och före detta brittisk ambassadör (bl.a i Afghanistan) och hedersmedlem vid Universitetet i Lancasters juridiska fakultets forskningsprogram.
övers Ingrid Ternert
