Om inte Israel skärper sig bör det uteslutas ur FN skriver Lasse Wilhelmson den 7 juni i Souze
Han liksom många andra ifrågasätter också om Israel i folkrättslig mening är en legitim statsbildning.
För enligt mellanstatlig praxis skulle detta i så fall kräva fastslagna gränser och en konstitution, något som Israel inte har.
För Israel har under 60 år aldrig visat någon som helst vilja att uppfylla det krav FN ställde i samband med 1948 års beslut om medlemskap. Att de fördrivna palestinierna snarast kunde återvända. Därutöver äger Israel det föga smickrande världsrekordet i att ignorera FNs resolutioner.
Är Israel en legitim statsbildning i folkrättslig mening? Detta går att ifrågasättas eftersom det enligt normal mellanstatlig praxis skulle ha krävt både fastslagna gränser och konstitution, något som Israel saknar. Kraven ingår också i FNs delningsresolution 181 som antogs av generalförsamlingenantog 1947. De sionistiska judarna godtog planen, medan arabstaterna på goda grunder avvisade den som orättfärdig. För övrigt är det bara FNs säkerhetsråd som kan fatta bindande beslut.
Det geografiska område som Israel senare inkorporerade är avsevärt mycket större än vad FN föreslagit. Fördrivningen av åttio procent av de palestinier som bott väster om 1947 års stilleståndslinje är det folkrättsliga argumentet för Israels uteslutning ur FN. Dessa palestinier har heller aldrig fått återvända. Israel har alltså själv från början dragit undan grunden för sitt medlemskap i FN.
Israel använder olika strategier för att uppnå samma mål som man har arbetat för i över hundra år- Så få och så väl kontrollerade och försvagade palestinier som möjligt i så små områden som möjligt mellan Medelhavet och Jordanfloden. Och försöka få omvärlden att acceptera den markstöld som är en förutsättning för denna ”stat” som kallar sig ”judisk och demokratisk”. Vilket inte har något som helst att göra med en fredsprocess.
Varför kommenterar ingen att Israels premiärminstrar i tid och otid går på om hur viktigt det är att omvärlden och palestinierna erkänner Israel, inte som demokratisk stat för alla sina medborgare, utan som en ”judisk stat”?
Vad skulle vi ha sagt om Sydafrikas premiärministrar på samma sätt hade krävt ett erkännande av Sydafrika som en ”vit och demokratisk stat”, det vill säga i praktiken acceptera ett rasistiskt apartheidsystem som grund för icke-vitas ställning i landet som nazisternas ‘untermenschen’? I ”artikeln Rasism eller demokrati” skrev den judiske dissidenten och tidigare talmannen i Knesset Avraham Burg i SvD den 20 oktober 2003:
”Judar utomlands, för vilka Israel är en grundpelare i den egna identiteten, måste börja bry sig och göra sina röster hörda.…Vi kan inte hålla en palestinsk majoritet under en israelisk stövel och samtidigt betrakta oss själva som Mellanösterns enda demokrati. Utan lika rättigheter för alla som bor här, araber och judar, finns ingen demokrati…
Det är vad premiärministern borde säga till folket. Han bör presentera alternativen ärligt: Judisk rasism eller demokrati.” De lagar och administrativa bestämmelser som gör Israel till en apartheidstat presenteras i ”Demokrati eller folkmord” av Lasse Wilhelmsson i SvD den 3 juni 2003.
Det finns heller inget stöd i FNs rekommendation om en judisk och en palestinsk stat, inte något stöd för att medborgarna i dessa stater ska ha samma rättigheter. Inte heller framgår det på vilket sätt som den ”judiska” staten skulle vara judisk. Däremot framgår det att avsikten är, att demografiska förhållanden förblir intakta vid delningen.
Att tolka in en avsikt att den ”judiska statens” karaktär skulle överensstämma med sionismens ideologi, detta svär emot texten i resolutionen. Till och med i Balfour-deklarationen, som helt saknar en folkrättslig status, poängterar man att det judiska nationalhemmet i Palestina inte ska få inkräkta på palestiniernas rättigheter.
Den legitimitet som Israel ständigt söker som “judisk stat” saknar alltså allt stöd i något internationellt dokument som behandlar den israeliska statsbildningen. Vilket naturligtvis Israels regeringar är fullt medvetna om. Varför annars ständigt söka detta erkännande?
FN bör påbörja en bojkott av apartheidstaten Israel och med hot om uteslutning ur FN kräva Israel på att de fördrivna palestinska flyktingarna får återvända i enlighet med FN-resolutionerna 194 och 3236. Men allra först måste Gazablockaden hävas.
Därefter kunde man påbörja meningsfulla fredssamtal om olika lösningar för samexistens med lika rättigheter för alla dem som bor mellan Medelhavet och Jordanfloden. Självklart är inte någon sådan lösning förenlig med att ha kvar en judisk apartheid.
———————–
Israels nukleära arsenal
övers Ingrid Ternert
Medan Israel tillhör de mest högröstade då det gäller att kräva tuffare tag gentemot Irans kärnenergiprogram, har dess egen kapacitet inom området aldrig varit föremål för inspektion.
Israel har två kärnreaktorcenta - Dimona och Soreq. De senaste beräkningarna säger att Israel har producerast minst 118 stridsspetsar vapenplutonium.
Jerikos ballistiska missiler är kapabla att bära sådana vapen.
Jeriko Ett, som nu är förlegad har en räckvidd på 500 kilometer och kan utrustas med 20 kiloton kärnvapen – 20 gånger kraftigare än USAs Hiroshima-bomb 1945.
Jeriko Två har en räckvidd på 1500 kilometer. Den kan precis nå Iran – och anses kunna bära ett megaton kärnvapen, vilket är1000 gånger mer kraftfullt än Hiroshimabomben.
Det anses att Jeriko Tres missiler utvecklas vidare idag – och skall kunna färdas 5000 kilometer och nå hela Iran och Europa inom sin räckvidd.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och hans närmaste ministrar har försökt skylla på arméns befälhavare för “den förfuskade räden mot skeppen till Gaza” enligt brittiska Daily Telegraph. AP rapporterade att “Israels blodiga felbedömning vid övertagande av ett turkiskt skepp med förnödenheter till Gaza, kommer att försvåra de USA-ledda fredsansträngningarna i Mellanöstern.” Och enligt Reuters “medger den israeliska militären felaktigheter vid bordningen.”
Men var verkligen bordningen förfuskad? Hade inte det israeliska militärkommandot och Netanyas regering en klar strategi då de ingrep? Eller var inte våldet de utlyst mot skeppen medvetet och metodiskt planerat?
