av Eric Walberg 18 juni
Sjudande oroligheter alltsedan Kirgistans interimregering kom till makten 7 april, då 81 stycken av de som protesterat blev dödade av polisen och presidenten Kurmanbek Bakiyev flydde huvudstaden till sitt hem i söder.
Den nya regeringen etablerade snabbt sin kontroll över huvudstaden och den norra delen av landet. Men inte i Bakiyevs södra del av Ferghana-dalen, där kirgiser, uzbeker och tajiker sedan århundraden har kunnat leva sida vid sida.
Stalin delade under 1920talet upp dalen i etniska republiker och därmed skapades en bas för dagens problem. I realiteten är etnicitet en täckmantel för underliggande skillnader mellan bosättare och nomader, där uzbekerna varit rikare, mer affärsinriktade och marknadsorienterade, medan dagens kirgiser lever i en mer pastoral miljö.
Universitetet för folkens vänskap, Friendship University, raserades för att det hade bekostats av en välbärgad uzbekisk affärsman. Washingtons diskreta tystnad förutom fördömanden av våldet ger en fingervisning om att man förstår, att detta att höja rösten enbart skulle göra saken och ting värre. Så länge USAbasen tillåts fungera, kommer man att hålla sig i bakgrunden.
USAs bas är vida impopulär hos lokalbefolkningen, och den förbittring och instabilitet denna åstadkommit fick från början Otunbayeva att stänga den av “säkerhetsskäl”, men genom ett intensivt tryck från USAs sida kom kontraktet för basens att förnyas för ännu ett år.
Kirgisiska myndigheter blockerade den kontrakterade Mina Corps bränsleaffärer, vilka var knutna till Maksim Bakiyev, son till den vanärade presidenten, anklagad för att ha förskingrat miljoner i “hyra” och annan service till USAbasen, men operationerna togs åter upp, trots att landet har förenats.
I april startade USAs Kongress’ underkommitte’ för nationella och utländska affärer en undersökning av den Gilbraltar-registrerade ‘Mina Corps’. Den kirgisiska regeringen startade också en undersökning av sex företag ägda av Maksim Bakiyev: Manas Fuel Services, Kyrgyz Aviation, Central Asia Fuel, Aviation Fuel Service, Aircraft Petrol Ltd och Central Asia Trade Group. Man förespår att det kommer att gå illa för de båda Bakiyevs, och för dessa är det nuvarande arbetet utan tvekan ett välkommet avbrott.
Det är lite kirgiser kan göra för att sätta stopp för amerikanarna att driva sin bas som en synbart suverän enhet. Och det innebär en politisk kris då Obama ärligt kan säga “inte jag”. Men ändå är USA den som verkligen orsakat de nuvarande oroligheterna, då man drog in Kirgistan och tre andra centralasiatiska stater i NATOs Partnerskap För Fred program 1994, och gjorde sig kvitt de demokrati-förespråkande NGOs under gångna två decennier.
Tulpan-revolutionen 2005 var koordinerad från USAs ambassad. Det var då man slängde ut den respekterade president Askar Akayev (han kom att stå för nära Kina och Ryssland) för att dödligt riva upp varje tro på den fria oberoende staten. Så finns det den väldiga USAbasen och de många problem som den skapat och fortfarande skapar, allt från mord, droger och prostitution till spionage, terror och korruption.
Den långvariga etniska brytningen dämpades under Akayev, men förvärrades under de fem åren av Bakiyevs Tulpan Revolution, då han gjorde Kirgistan till sin egen grupps härskardöme och lämnade de relativt blomstrande uzbekerna utan egen politisk makt. Uzbekerna representerar 15 procent av befolkningen och nära hälften i söder. Dessa gläder sig verkligen åt hans nedgång. Men sedan dess har detta kommit att gälla även en majoritet av kirgiserna.
Den värsta diskrimineringen har förvärrats genom de återvändande migrerande arbetare som förlorat sina jobb under Rysslands nuvarande recession. Denna giftiga brygd har resulterat i en återupprepning av 1990talets våldsamma etniska sammandrabbningar i Osh, vilka kom att lämna hundratals döda och lugnade ner sig först efter att den sovjetiska regeringen skickat in trupper.
Interimpresident Roza Otunbayevas regering hoppades på ett val för att godkänna en ny konstitution den 27 juni, men sannolikheten är liten för att det ska kunna ske. Det kan ta all energi för interims-regeringen, en stor del hjälp från Rysslands sida och viktigast av allt, stängning av Manasbasen för att få landet till något som liknar normalitet.
Att Otunbayeva inte är den korrupta, hämndlystna pashaliknande figur som Bakiyev förvandlats till, detta står klart för alla. Förre premiärminister Felix Kulov, som inte tillhör interimregimen, bildade en grupp med slogan “Ni som värderar fred — Förena er!” Men det mest bekymmersamma med den raserade myndigheten är dess närmaste grannar. Bristen på lag och ordning gör att Kirgistan får den islamska rörelsen, den uzbekiska rörelsen och andra fristående grupper att vilja störta den antimuslimske uzbek-presidenten där intill.
Uzbekistan är en polisstat, vilken brutalt förtrycker religiösa uzbeker och regimen har goda skäl för att frukta följderna av en stat i sönderfall ‘failed state’ som granne. Tajikistan har genomlidit ett plågsamt inbördeskrig mellan islamister i öster och reformvänner i väster med 1990talets regeringsvänliga styrkor och dess nuvarande fred, som i bästa fall kan betecknas som skör.
Kinas Xinjiangregion delar en 530-miles gräns med Kirgistan.Vitt spridda upplopp har ägt rum under just förra året av dess muslimska uigurer, vilka längtar efter sin egen oberoende stat liksom deras “lyckosamma” kirgisiska bröder.
Kina oroar sig förståeligt nog över denna väldiga amerikanska militärbas just där bredvid, fylld med CIAanställda Plus den idag genomsläppliga gräns, där det enligt analytikern Nick Amies genomförs “hemliga destabiliserande operationer in i den strategiskt vitala och politiskt känsliga provinsen.”
Ryssland gränsar inte till Kirgistan, men liksom Kina har man geopolitiska intressen. Washingtons framgångar med att utöka NATOs närvaro över regionen, vilka krönts av den väldiga Manasbasen, rättfärdigat av dess “krig mot terrorn”, men USAs verkliga mål är politisk och ekonomisk hegemoni. Då allt kommer omkring har det varit USA som betalat, tränat och fallskärmshoppat med de islamska militanter som nu har rest in i Eurasien.
Detta sker enligt principen: skapa problem, erbjud lösning. Finns det något skäl till att tro USA om att ha förändrat sitt modus operandi? Särskilt idag, då man så enkelt fått tillträde till regionen?
Då det gäller Afghanistan, är NATOs försörjningsleder genom Pakistan nästan obrukbara, vilket gör Manasbasen till en viktig länk i nuvarande striders ‘svallvåg’. Förra veckan förstörde militanter 50 NATOlastbilar med förnödenheter och talibanerna dödade 31 NATOsoldater. General Stanley McChrystal, Natotruppernas befälhavare, skröt om att ha tillfångatagit/dödat 120 talibanledare under de gångna 90 dagarna, men “det räcker inte”, säger tjänstemän, alltmedan ännu mer “gräs” gror för var dag som går i Afghanistans obarmhärtiga klimat.
övers Ingrid Ternert
Eric Walberg som skriver för Al-Ahram Weekly
