Fredskoalitionen Göteborg

10 juli, 2010

NATO tar på sig skulden för nya civila offer i Afghanistan

Filed under: Afghanistan,krig,Mänskliga Rättigheter,NATO,terrorism,USA — ingrid @ 19:45

NATO tar på sig skulden för civila offerAPN Holdings NZ Limited 10 juli 2010

NATO har tagit på sig skulden för att av misstag ha dödat sex civila och skadat flera andra i östra delen av Afghanistan – bara en dag efter det att fem afghanska soldater dödats i ett av koalitionen slarvigt utförda flyganfall.

Dessa händelser som har följt på varandra inträffade under den tid, då internationella trupper har försökt få det afghanska folkets tillit och att förbättra koordineringen med de afghanska säkerhetsstyrkorna i hopp om att idag kunna överföra mer ansvar för säkerheten på dessa trupper nära nio år efter krigets början.

NATO sa att ett analysteam bestående av både koalitions-och afghanska styrkor kommit fram till att de civila blivit dödade i samband med att torsdagens artillerield inte hade nått fram till målet i Jani Kheldistriktet inom Paktiaprovinsen. Ett fullständigt undersökningsteam var nu på väg.  För att diskutera incidenten har nu afghanska och NATOledare mött äldre lokala medborgare och ledare i Jani Khel.

NATOanställda ”lämnar sina djupa kondolenanser till de drabbade och erkänner fullt ut sitt ansvar för de aktioner som lett till denna tragiska händelse,” sa koalitionen i ett uttalande.

Fem afghanska soldater blev i onsdags dödade och två andra skadade i ett flyganfall i Andardistriktet i Ghazniprovinsen. De afghanska soldaterna hade före solnedgången legat i bakhåll för de motståndsmän som rapporterats vara i rörelse, då NATOflyg utan förvarning påbörjat sin eldgivning mot dem, sa den afghanska försvarsministerns talesman general Mohammad Zahir Azimi.

Den internationella styrkan i Afghanistan skyllde attackens ‘friendly fire’ från de egna på kommunikationsfel. Ett uttalande från koalitionen, vilket också publicerats på fredagen, sa att en gemensam undersökning gav beskedet om att den afghanska arméenheten gett fel destination till de internationella styrkorna, då den rapporterat att man skulle operera i Ghazni. Bortsett från detta har två NATOsoldater, inklusive en amerikan, i fredags dött i två olika attacker med vägbomber i den södra delen.

President Barack Obama har skickat 30 000 fler amerikanska trupper till Afghanistan.

Den förra månaden var för de internationella trupperna den mest dödsbringande under hela kriget, då 103 utländska soldater blivit dödade. I fredags träffade en självmordsbombare en NATOkonvoj i östra provinsen av Nangarhar, sa provinstalesmannen Ahmad Zaiya Abdulzai. En civil dog och nio skadades i attacken nära bron utanför provinshuvudstaden Jalalabad.

Foton från scenen visade ett bepansrat koalitionsfordon i flammor, men NATO förklarade att inga döda blivit inrapporteratde bland de egna trupperna. En taleskvinna från koalitionen sa att hon hade hört hur konvojen blev träffad av en hemmagjord bomb.

I fredags morse avrättade beväpnade män i östra Ghazniprovinsen en åklagare. Koalitionen meddelade att åklagaren Mohammad Riza hade blivit dödad i distriktet Khwajai Omari utanför sitt hem, vilket är det sista målinriktade mordet på afghanska offentligt ansvariga, som uppenbarligen blivit utfört av upprorasmän, vilka önskat så fruktan och underminera tilltron till president Hamid Karzais regering.

övers Ingrid Ternert

16 juli, 2010

Operation ‘Stay behind’ och Natoterrorismen i Europa

Filed under: EU,Kärnvapen,Mänskliga Rättigheter,NATO,nya,USA,vapen — ingrid @ 13:16

17 juli, 2010

NATO vinner inte afghanernas hjärtan och sinnen visar undersökning

Filed under: Afghanistan,ekonomi,Mänskliga Rättigheter,NATO,nya,terrorism — ingrid @ 02:29

 
16 juli NATO har misslyckats att vinna hjärtan och sinnen i Afghanistan, detta enligt en nyligen publicerad undersökning som visar att de flesta människor i talibanernas områden ser negativt på de utländska trupperna och anser att talibanerna borde ingå i regeringen.

55 procent av afghanerna i den undersökning som utförts av ‘International Council on Security’ ICOS, tankesmedja ansåg att NATO och den afghanska regeringen skulle vinna kriget mot de talibanska upprorsmännen.

Undersökningen baseras på de intervjuer som förra månaden utförts på 552 afghanska män i Kandahar och Helmandprovinserna i södra Afghanistan, vilka har utgjort scenen för några av de mest intensiva striderna.

”Vi misslyckas … med att förklara oss själva eller våra mål för det afghanska folket. Det erbjuder klara möjligheter för talibanerna och al Qaidas propaganda mot Väst,” sa ICOS president Norine MacDonald i ett uttalande.

Resultatet av undersökningen i två områden

– 75 procent anser att utlänningar inte respekterar deras religion och traditioner

– 74 procent anser att det är fel att arbeta med utländska styrkor

– 68 procent anser att NATOstyrkorna inte skyddar dem

– 65 procent anser att talibanerna och dess ledare Mullah Mohammad Omar borde ingå i den afghanska regeringen.

–70 procent sa att de nyliga militära aktionerna i deras område var dåligt för det afghanska folket

– 59 procent var motståndare till en ny militär offensiv genom NATOs styrkor i Kandahar.

Tusentals amerikanska, brittiska och afghanska soldater deltog i en operation detta år i Marja-området i Helmandprovinsen, ett starkt talibanfäste. NATOs styrkor växlar nu upp i en kampanj för att säkra talibanernas andliga hemvist i Kandahar.

Femtiofem procent av de undersökta trodde de utländska trupperna var i Afghanistan för sin egen räkning, att förstöra eller ockupera landet eller förgöra Islam.

I ett slag mot NATOs förhoppningar att gradvis föra över ansvaret för säkerheten till de afghanska styrkorna trodde 71 procent att talibanerna skulle återvända till området som rensats på motståndsmän om NATO drog sig tillbaka och lämnade över ansvaret till den afghanska ansvariga regeringen.

Sextio-en procent trodde att antalet afghaner som skulle ansluta sig till talibanerna hade ökat under det sista året och fyra av fem sa att om talibanerna återtagit kontrollen över Afghanistan, då skulle al Qaida återvända till landet.

Siextiofyra procent trodde att regeringsanställda i deras omeråde var knutna till talibanerna och den stora majoriteten trodde både att talibanerna och den lokala regeringens anställda tjänade pengar på knarksmugglingen

Undersökningen släpptes innan utrikesminister Hillary Clinton och dussintals andra utrikesministrar möts i Kabul nästa vecka för att höra president Hamid Karzais planer på att förbättra styrningen, säkerheten och de ekonomiska möjligheterna.

Kriget i Afghanistan har nu nått ett kritiskt stadium trots den 140 000 utländska truppnärvaron, då talibanerna är på höjden av sitt inflytande alltsedan islamiströrelsen år 2001 blev störtad av den USAledda invasionen.

Håll ett öga på EUs militära planer…

Filed under: EU,Kärnvapen,krig,NATO,nya,Sverige,vapen — ingrid @ 17:04

Den svenska neutralitetspolitiken försvagas i och med EUmedlemskapet. Vilket föreningen Nej till EU alltid fört fram.

Det är EUs medlemsländer som själva beslutar om en EUledd styrka ska skickas ut till ett insatsområde. Men innan dess krävs för Sveriges del ett riksdagsbeslut, däremot inte något FNmandat från Säkerhetsrådet, bara det hela sker ”i enlighet med FN-stadgans principer”.

Dessutom ska en mindre grupp EUmedlemmar för EUs räkning kunna genomföra uppdraget

 I och med Maastrichtfördraget har militariseringen av EU kunnat ske väldigt snabbt, där i Amsterdam-och Nicefördragen står beskrivet hur fortsättningen ska kunna ske. Däremot har man inte vågat sätta det sista steget på pränt, alltså EUs gemensamma kärnvapen, utan döljer det hela mycket väl.

Den svenska neutralitetspolitiken är idag död. Vägen står vidöppen för ett gemensamt EUförsvar där också Sverige kommer att bli medlem. Då blir vi enligt Natomodellen tvingade att agera även till andra länders försvar. Det rättsliga och polisiära EUsamarbetet blir överstatligt med en federal EUpolis som skall kunna operera över nationsgränserna. Utredarna redovisar hur polis från andra EU-länder i och med detta ska kunna operera på svenskt territorium.

Nästa år är det åter svenska soldaters tur att strida under EU-flagg. Våren 2011 ställer Sverige trupp till förfogande för EUs militära brandkårsstyrka Nordic Battle Group, NBG 11. Sverige bidrar med 1600 soldater, Finland 200, Norge 150, Irland 140 och Estland 50. Frågan är varför det fredliga Sverige ska behöva utmärka sig så till den milda grad, då inte ens Finland gör detta?

Eu har ständigt två styrkor i beredskap, för att inom tio dagar kunna sättas in i internationella krishärdar 6000 kilometer från Bryssel, runt hela jordklotet med andra ord.

… Insatsstyrkorna strider under EUs flagg och administreras från försvarshögkvartet i Bryssel. EU ser alltså ut som en sammansvetsad stormakt redan nu tävlande med USA och Ryssland/Kina om inflytande. EUs sista steg i sin militarisering kommer att bli gemensamma kärnvapen, men det vågar man inte uttala offentligt…

Under Sveriges EU-ordförandeskap har EUs försvarsministrar enats om ett svenskt förslag för att lättare kunna skicka ut soldater i fredsbevarande aktioner utomlands under EUs flagg  – eller krig… ”Vi är överens om att EU mer flexibelt ska kunna utnyttja en av de två stridsgrupper som nu står i beredskap, inte bara till snabbinsatser vid akuta kriser”, förklarade i höstas försvarsminister Sten Tolgfors.

Med Lissabonfördraget gör man klart att EU alltså ska kunna agera militärt runt hela jordklotet.

Uppdragen skall kunna gälla allt från humanitära ‘fredsbevarande’ till fredsskapande insatser vid krishantering – till och med fredsframtvingande stridande förband för stabilisering efter konflikter…

Hittills har 13 stridsgrupper satts upp, där bl.a Danmark inte deltar. Medlemsländerna själva fattar ett enhälligt beslut  om en styrka under EUs ledning ska skickas ut till en krishärd. För svensk trupp krävs ett riksdagsbeslut. Men i dessa fall fordras enligt Lissabonfördraget inte något beslut i FNs säkerhetsråd, bara att det sker ”i enlighet med FN-stadgans principer”, vilket är något EU själv bedömer.

Ministerrådet kan också uppdra åt en mindre grupp medlemsstater att för EUs räkning genomföra ett uppdrag. Därmed kan de medlemsländer som valt att stå utanför en konflikt ändå tvingas in genom andra staters agerande. Alltså har Sverige i praktiken i och med sitt EUmedlemskap undan för undan kommit att göra stegvisa reträtter från sin tidigare neutralitetspolitik.

Frågan står alltså inte längre om EU ska utrustas med ett gemensamt försvar, utan när.

Dessutom innebär Lissabonfördraget ett åtaganden att agera om ett annat medlemsland skulle bli militärt angripet. EU siktar med andra ord in sig på en försvarsallians av Natos modell.

Polis från andra EU-länder ska också kunna operera på svenskt territorium. Regeringens utredning redovisar sina förslag den 31 mars 2011.

Med Lissabonfördraget blir EUs rättsliga och polisiära samarbete överstatligt, samtidigt som EU kommer att ta nya steg mot en federal EUpolis som skall kunna operera fritt över nationernas gränser enligt amerikanska FBIs modell.

Det gäller med andra ord att bli mer observanta om vad som pågår. Särskilt som till exempel EUs sista steg hemlighålls – de gemensamma kärnvapnen.

I.T

18 juli, 2010

General Petraeus PsyOps

Filed under: Afghanistan,Irak,Iran,krig,NATO,Pakistan,Saudiarabien,terrorism,USA — ingrid @ 00:27

 General Petraeus hemliga Operationer – The Dreyfuss report  

av Robert Dreyfuss  25 maj the Nation
Om president Obama hade känt till detta, godkänt det och fortfarande gett det sitt stöd, då skulle han i så fall korsa en förbjuden linje och presidenten avslöjas som en aggressiv, liberal militarist-interventionist, med större likhet till den president han efterträtt än den eufemiska reformvän han år 2008 låtsades vara, då han ställde upp som kandidat för sitt ämbete.

Om han inte hade känt till det, om han inte förstått ordern och om han som sagts då heller inte velat stoppa den, är i så fall  Obama en hjälplös, inkompetent figur. Packa sig iväg.

Om Kongressen nu haft någon stake över huvud taget, skulle den omedelbart ha sammankallat en undersökning om Petraeus, en general full av politiska ambitioner och grepp om makten, liksom om Pentagons arroganta team för Särskilda Operationer, vilket leds av amiral Eric T. Olson, vilken samarbetat med Petraeus. Kongressen behöver i så fall ställa frågan till Vita Huset- ”Vad är det ni visste, och när kom ni på det?’

Släng det ni gör och läs detta som Mark Mazzetti skrivit i the Times ledare på sida n1 ‘Kritik av mainstream media’. Observera att the Times utan rädsla avslöjade historien, även om man uppenbarligen lagt fram vissa detaljer om operationen å administrationens vägnar. Här kommer  ‘Cliff’s Notes’ version:

Under september månad undertecknade Petraeus det man kallar ‘Förordningen för icke konventionell krigföring’, ‘Joint Unconventional Warfare Task Force Execute Order’, som beredde väg för “en bred utvidgning av hemliga militära aktiviteter” i Centcoms ansvarsregion, Mellanöstern och södra Asien, varifrån Mazzetti rapporterar

-I det hemliga direktiv som general David H. Petraeus undertecknade i september, gav han sitt godkännande till USAs Särskilda Operationsstyrkor att operera både i vänligt inställda och i fientligt inställda nationer i Mellanöstern, Centralasien och Afrikas Horn för att samla underrättelser och knyta vänskapsband med deras  lokala styrkor.

Offentligt anställd personal förklarade att ordern också tillåter den spaning som skulle ha kunnat bereda väg för ett möjligt militärt anfall mot Iran, ifall spänningarna ifråga om kärntekniskt material hade ökat… Det sjusidiga direktivet ser ut att auktorisera särskilda operationer i Iran, sannolikt för insamling av underrättelser om landets kärnenergiprogram eller att identifiera grupper av dissidenter som kan vara användbara under en framtida militär offensiv.

Tjänstemän har samtidigt sagt att många höga officerare, bland dem general Petraeus, förespråkat en expansiv tolkning av sin militära roll runtom i världen, då han hävdar att trupper behöver operera utanför Irak och Afghanistan för att bättre kunna vara istånd att bekämpa militanta grupper.

The Times artikel reser en miljon frågor: Är det så Förenta Staterna tänker fullfölja sin order om avrättning av Anwar al Awlaqi, den Jemen-baserade amerikanska medborgare som rapporteras tillhöra Al Qaida? Har avslöjandet av detta direktiv något med det abrupta avskedandet av Dennis Blair att göra, den sparkade chefen för Nationella Underrättelsetjänsten?

Vilka slags “dissidentgrupper” i Iran kan militären vara i kontakt med, och skulle dessa kunna inbegripa paramilitära styrkor kopplade till rebelliska kurder i västra Iran, av vilka flera helt enkelt blivit ställda inför döden av Teheran? Eller är det rebeller från pakistanska Baluchistan i sydöstra Iran det gäller?

Militären har i decennier försökt armbåga sig fram till Central Intelligence Agency, CIA, i en underordnad roll. Även om dess underrättelsebudget kommit att svälla (sedan 1990-talet) till enorma proportioner, har Pentagon själv rakat åt sig det mesta av den och försökt tvinga det civila CIA in i en underordnad roll. (Enligt Mazzetti stöder CIA Petraeus’ direktiv, även om han uttryckligen ska “bryta sitt beroende av CIA”, vilket nu återstår att se)
 
De gåpåiga gung-ho ‘Special Ops’ styrkorna i Pentagon har starkt pressat på för att bli någon slags USAregeringens officiella enhet för hemliga operationer, även om militära operationer inte styrs av samma slag av restriktivt Kongressansvar som CIA opererar under. Och enligt Mazzetti är Petraeus order avsedd att få till stånd det som CIA “inte får” göra.

Ordern ska ha lagts fram i nära samarbete med amiral Eric T. Olson, den officer som bär ansvaret inför Kommandot för Förenta Staternas SpecialOperationer, alltså de hemliga aktiviteter som “inte kan eller kommer att kunna genomföras“ med hjälp av konventionella militära metoder eller “inre aktiviteter”, med referens till amerikanska spionorganisationer.

Obama borde ha sparkat Petraeus för länge sedan samtidigt med general McChrystal, om inte annat för bristande efterföljning av order. Under 2009 försökte man tvinga Obama att godkänna en stor eskalering av kriget i Afghanistan. Fortfarande kan Obama ändra uppfattning- och sparka dessa – nu.
övers Ingrid Ternert

PS Vi skulle kunna jämföra med dagens situation, nu då artikeln har ett par månader på nacken DS 

20 juli, 2010

Usa-ryska relationer i sladd – del 1

Filed under: ekonomi,NATO,nya,olja,USA — ingrid @ 01:55


 10 juli 2010   

US-Russia reset on the skids
av M K Bhadrakumar

Med en lätt vändning av frasen fångade USAs utrikesminister Hillary Clinton kvintessansen av Förenta Staternas ”återställning” av sina förbindelser med Ryssland.

Under hennes vistelse i  Georgiens huvudstad Tbilis på måndagen under hennes femdagars, fem-nationers tur i östra Europa och södra Kaukasus, försäkrade hon för Georgiens ledarskap att USA ”kan promenera och tugga tuggummi samtidigt”.

Vad Clinton menat under det som kommentatorer beskrivit som en ”återförsäkringsresa”  till Rysslands grannar Polen, Ukraina, Azerbaijan, Georgien och Armenien- var att USA kunde fullfölja sin ”reset” med Ryssland och samtidigt ha kvar sitt partnerskap med dom.

Clintons hade under resan tre återkommande teman. För det första, Obama- administrationen offrar inte sitt inflytande över eller sin politik under denna post-sovjetiska era, för att förbättra sina relationer med Ryssland.

Philip Gordon, USAs biträdande utrikesminister i europeiska och euroasiatiska frågor,  sa att Clinton gett sig iväg för att ”återupprätta och visa att bättre relationer med Ryssland inte kommer på bekostnad av våra relationer med oberoende, självständiga länder som ligger nära Ryssland”.

För det andra, Clinton förklarade i närvaro av Georgiens president Mikhail Saakashvili iTblisi, att ”med respekt för Rysslands åberopande av en inflytelsesfär, avvisar Förenta Staterna detta rakt av. Vi lever i en tid då oberoende suveräna stater har rätt att fatta egna beslut om de organisationer man önskar ingå i, besluta vad som ligger i det egna folkets intresse och hur man betraktar sin egen framtid.”

För det tredje, USA kommer att fortsätta hävda sig i regionen, särskilt i Polen, Ukraina och Azerbaijan, som står mitt i ovanligt värmande band till Ryssland. Clinton tryckte också på pedalen om en politisk pluralism och ett demokratiskt överlämnande av makten under den postsovjetiska eran och inkluderade Ryssland i listan över länder där ”regeringar sakta krossar det civila samhället och den mänskliga andan”.

Clinton betonade att Washington skulle fortsätta finansiera icke-regeringsorganisationer i de post-sovjetiska republikerna (och Ryssland) i sin ansträngning att utvidga ‘demokratiseringen’ – något som kommit att starkt irritera Moskva.

Fränheten går igen
Den onsdagen gick det ryska utrikesministeriet ut mot USAs politik, dvs att under sken av demokrati ”ligga på gränsen till inblandning i andra länders inre angelägenheter: att finansiera och träna andra länders ‘oberoende  valobservervatörer’, försöka finansiera sk lokalt självstyre, lobba för rätten till ‘legala’ initiativ inom lagstiftningen etc.”

Detta långa uttalande slutade i befallande ton: De subjektiva domarna i Ryssland, som enskilda ledare inom USAadministrationen uttryckt saken, är grundade i en slags dubbelstandard som knappast är korrekt…Dessutom vore det ingen dålig idé att mer konkret sortera ut USAs egna problem inom fältet mänskliga rättigheter, inklusive de universella normerna inom området internationell lagstiftning…

Som väntat sparade Clinton sin stora knock tills hon kom till avsnittet om Georgien- där Tiblis militära närvaro i utbrytarrepublikerna Abkhaziens och Sydossetiens regioner betraktades som ”invasion och ockupation”. Det är första gången alltsedan konflikten augusti 2008 i Kaukasus, som Washington uttryckt sig så fördömande.  

Clinton försäkrade Georgiens ledarskap att USA ville fortsätta ”uppmana Ryssland att hålla sig till det vapenstillestånd 2008 som presidenterna Saakashvili och Medvedev undertecknade, inklusive avslutning och tillbakadragande av de ryska trupperna från SydOssetien och Abkhazien till de gränser som gällt före konflikten.”

Men Moskva kunde ändå känna sig rätt nöjd med att USA fortfarande håller sig borta från att följa Tblisis uppmaning att förse Georgien med antiluftvärn och antitankvapen och upprätta militärposter vid gränsen till utbrytarenklaverna. Från ryskt perspektiv har det som hittills spelat störst roll att USA-Georgiens relationer inte är lika varma som tidigare under George W Bushs administration.

Samtidigt har Moskva gjort ett undantag för Clintons anmärkning.Det ryska utrikesministeriet la i onsdags fram ett uttalande, där man avvisade Clintons referens till Rysslands ”invasion” och ”ockupation” av Georgien och krävde att Washington skulle ”ta hänsyn till den objektiva verkligheten i [Abchazien och SydOssetien som suveräna stater] i sin offentliga och reella verksamhet”.

Kamp om Ukraina
Under resan gick Clinton tillbaka till sin mest brännande fråga om de USA-ryska relationerna då det gäller expansionen av NATO och USAs missilförsvarssystem i Polen och de uppflammande lågorna av rivalitet över det kaspiska områdets energitillgångar, vilket nyligen  lugnat ner sig.

Både i Ukraina och Georgien kom Clinton att uttrycka sig positivt ifråga om staternas framtida NATOmedlemskap. Hon lockade med Viktor Yanukovichs pro-ryska ukrainska ledarskap med den fantasieggande tanken, att ”det finns så många tillfällen för Ukraina att bli framträdande och inflytelserik i regionen, i Europa och även utanför”.

Clinton talade om försvarsmöjligheter och säkerhetssamarbete med Ukraina. Clinton anmärkte: Jag tror att det Ukraina gör, då man försöker balansera sina relationer mellan Förenta Staterna, Europeiska Unionen och Ryssland, är mycket klokt. För det ni vill göra är att försvara er territoriella integritet, er oavhängighet och ert oberoende… vi tror att denna balans Ukraina bygger upp med sitt mycket strategiska läge ligger i Ukrainas långsiktiga intresse och kommer att bidra till en bättre atmosfär i relationerna mellan och inom Ryssland, Europa och Förenta Staterna.

Ryssland kommer att med viss oro betrakta att Ukraina har godkänt att tacka ja till att hålla gemensamma militärövningar USA-Ukraina ‘Sjö Bris’ i slutet av månaden. Clintons hela budskap gick ut på att Ukraina inte borde låta sig föras runt av Moskvas tvångsdiplomati i förhållande till NATO medlemskap och hon påminde återigen det ukrainska ledarskapet, att ”dörrarna står öppna till NATOmedlemskap”.

Utan tvekan har USA gjort klart att man vill utmana varje försök från Moskvas sida att ta tillbaka inflytandet i Ukraina. Hittills har Clinton spelat på ett försök rakt igenom från USAs sida att få igenom Ukrainas ”energioberoende”. Hon menade att USA skulle hjälpa till i frågor om modernisering av Ukrainas energisektor för att ”lägga om Ukraina till energiproducent och att bli mer energieffektiv” såväl som skapa en ”reformerad och fungerande energimarknad, vilken attraherar investeringar från hela världen”.

Clinton försäkrade det ukrainska ledarskapet att USAföretag visat särskilt intresse i Ukrainas kärnenergi-industri (som Ryssland har övervakat), potentialen oljeskiffer och metangas i Ukraina och djupvattenborrningen i Svarta Havet.

Clinton efterlyste kritik av Rysslands affärspraktik i Ukraina inklusive de sk oligarkerna,  förändring i ”det sätt energisektorn opererar i Ukraina för att säkra transparanta, tillförlitliga processer för investing i de möjligheter som finns tillgängliga”. Hon betonade upprepade gånger att energisektorn ”i framtiden var livsviktig för Ukraina” – som det område där Ukraina hamnar under Rysslands maximala tryck.

Hon sa att USAs närmat sig för att uppmuntra processer som ”ger Ukraina mer kontroll över sin egen energiframtid, skapar en stark, oberoende, öppen energisektor rotad i Ukrainas egna resurser …vi vet att investering i denna energisektor är ett av de bästa sätt där USA och andra länder kan hjälpa Ukraina.”

Detta centrala tema kokade ner till Ukrainas autonomi och oberoende från Ryssland. ”Landet står vid en väldigt viktig vändpunkt i historien… Och vi vill arbeta med er i detta strategiska partnerskap för att hjälpa er dra nytta av fördelarna med de uppoffringar, det ukrainska folket gjort under så många decennier .”

övers IT

July 10, 2010
Page2 av 2 US-Russia reset on the skids
By M K Bhadrakumar

The fact that the International Monetary Fund (IMF) announced the dispersal of a US$14.9 billion loan for Ukraine the very same day Clinton landed in Kiev carried a compelling message for the Ukrainian leadership. Washington has virtually slammed shut the door that Moscow held open for Ukraine to join a customs union with Ryssland, Kazakhstan and Belarus. In a sign of US diplomacy shifting gear, Clinton will be co-chairing another meeting of the Strategic Partnership Commission – for the second time this year – in Washington.

Energy rivalries resurface
Clinton’s tour has revived the US-Rysslandn rivalry over Caspian energy. The Nabucco gas pipeline project (connecting the Azeri and Turkmen gas fields with the European market via a route bypassing Ryssland) has reappeared as a frontrunner among the proposed Trans-Caspian projects. Clinton arrived in Baku within weeks of the Turkey-Azerbaijan gas transit agreement of June 7.

Vistas are opening up for the transportation of Azeri gas via Georgia and Turkey as well as a range of other routes. Nabucco tops the Azeri priorities. Upstream gas field development projects in Azerbaijan, including Shah Deniz and Aphsheron offshore gas projects, also offer huge business opportunities. Nabucco will rely heavily on Azeri gas for the first phase but the US also counts on supplies from Turkmenistan. The managing director of the Nabucco consortium, Reinhard Mitschek, has voiced optimism that with the Turkish-Azeri transit agreement in place, the project can materialize by 2014.

Nabucco presents Ryssland with a big challenge to its rival South Stream project. As things stand, South Stream is very expensive and everything now depends on gaining access to Turkmen gas. A period of acute struggle lies ahead to win hearts and minds in the Turkmen leadership. Clearly, from the US perspective, the reset doesn’t include the geopolitics of Caspian energy. Washington has simply dusted up its brief to reduce Ryssland’s dominance in the energy sector.

But Azerbaijan’s importance to the US goes well beyond its pivotal status in Caspian energy politics. The US sees Azerbaijan as a vital link in the supply chain to Afghanistan along a new transit route known as the ”Caucasus spur” that bypasses russian territory. Clinton’s tour has been carefully timed to arrest the signs of Baku moving closer to Moscow.

An estimated quarter of all supplies for Afghanistan already pass through the ”Caucasus spur”. The crisis situation in Kyrgyzstan and the question marks over Manas air base potentially make Azerbaijan a strategic partner for the US for providing a transit route for troops and supplies flowing into Afghanistan. Simply put, the route via Caucasus will reduce the US’s dependence on the Rysslandn route.

Missile defense near the Rysslandn border
However, all this might appear to Moscow as shadowboxing in comparison with the US’s unilateral move to deploy the anti-missile defense system in Poland. During Clinton’s visit to Poland, Washington and Warsaw signed a document in the nature of an amendment to the earlier agreement on missile defense.

Last year, in the spirit of ”reset” of ties with Ryssland, Obama announced a new missile defense system, which in the first phase will be completed by 2011 and will involve sea-based SM-3 interceptor missiles and in the second phase (sometime around 2015) will see upgraded SM-3s put on the ground in Southern and Central Europe. Obama and Rysslandn President Dmitry Medvedev also agreed to hold consultations on the matter.

Now, Poland has received a Patriot missile battery, situated at the military base at Morag, some 250 kilometers north of Warsaw and just 60 kilometers from the border with Ryssland’s Kaliningrad territory. Around 150 US troops will be stationed in Poland to service the ground-to-air installation and to train Polish personnel to operate it.

Curiously, the US has forced the pace of the Polish-Rysslandn relationship in the bargain, which was looking up lately and seemed promising with the election last week of Bronislaw Komorowski as the new Polish president, whom Moscow viewed as someone it could do business with. The development led one Rysslandn commentator to say that ”Moscow and Warsaw may be on the verge of truly significant changes”, just at the time the US struck.

Indeed, Moscow was cruising toward a ”reset” in its ties with the two biggest players on its western periphery – with Yanukovich in power Kiev and Komorowski now in Warsaw – when Clinton appeared to apply the brake. The Rysslandn Foreign Ministry came out with a lengthy statement on Tuesday alleging that the US had unilaterally gone back on the ”guidelines” regarding missile defense (which Obama and Medvedev agreed on in July last year) and instead of seeking a ”jointly worked out solution”, had begun to deploy elements of the missile defense system, ”which fails to take into account Ryssland’s legitimate interests and concerns”.

The statement called for ”more objectivity and sincerity” on Washington’s part and questioned the need of the deployment in Poland since ”there are currently no missile threats for Europe, nor are they likely in the future, to counter which it is necessary to mdeploy a missile defense system near Rysslandn borders.”

The statement reiterated Moscow’s readiness to work with the US and NATO on an ”equal footing” in creating a future European missile defense architecture, but warned that if ”as under the previous [Bush] administration, attempts continue to ‘fasten’ us to a model already approved in Washington and endorsed in Brussels [by NATO], this option won’t work.”

Is ‘reset’ over?
Three statements have been crafted by the Rysslandn Foreign Ministry within the space of two days criticizing Washington’s policies towards Moscow. What has gone so suddenly wrong with the US-Ryssland ”reset”? Obama treated Medvedev in ”Ray’s Hell Burger” to the “spirit of America” hardly a fortnight ago – a cheeseburger and fries plus a ride in the limo. But no sooner had Medvedev got back home, the ridiculous ”spy scandal” broke and Ryssland’s image has ever since been comprehensively rubbished in Western opinion.

The Kremlin nonetheless put on a brave face and insisted the ”reset” remained unaffected. But Moscow would have estimated by now that with the image of Cold War spies embedded so deep in US opinion, there is no hope on earth that the US would revoke the Jackson-Vanik amendment that denies Ryssland “most favored nation” status.

Yet, Medvedev had banked on the MFN as a cornerstone of his grand design regarding the Rysslandn economy’s ”innovation”. Even the passage of START II through the US Congress seems problematic after Ryssland’s image received such a battering. Just as well that Moscow is going ahead with the customs union with Kazakhstan and Belarus as prospects seem to recede that Ryssland will be admitted into the World Trade Organization by the September 30 target.

On top of it all comes Clinton’s provocative tour of Ryssland’s western neighborhood where she single-mindedly kept exhorting the leaders to assert their independence from Ryssland and promised all-out US support in the enterprise. In Poland and Ukraine, in particular, the US is actually preparing to play the spoiler’s role, frustrating Moscow’s  hopes to launch a predictable relationship with its two most important neighbors.

Intriguing questions arise. Was Uncle Sam really as intense as he seemed about the ”reset”? Was its real purpose merely to extract Ryssland’s cooperation in isolating Iran? What is the balance sheet of the ”reset” so far for Ryssland? With all the happenings of the past fortnight, does the ”reset” hold out the prospect of putting the US-Ryssland relationship on a sure footing, let alone a real partnership? If not, what next?

The track opened by the Prague Treaty in April on arms control seems to be meandering already. Equally, the Iran sanctions route on which Obama and Medvedev held hands for a determined walk seems to have reached a T-junction and the two must now part ways, with the US imposing sanctions unilaterally.

Meanwhile, Moscow’s capacity to influence Iran has sharply declined with the dramatic worsening of Rysslandn-Iranian ties. Washington may not even feel inclined to see much utility in the Kremlin’s stance on the Iran nuclear issue anymore. (Moscow announced on Thursday that the Bushehr nuclear power plant was now set to become operational.)

In any case, the US might as well turn to Turkey or Brazil to influence Tehran. Yet, Iran was a major focus of the US-Ryssland ”reset”. Washington now has a convenient excuse in the hugely odd spy story, which popped up from nowhere at the right moment, to relegate the ”reset” to the backburner. It seems highly probable that Uncle Sam was chewing gum all through the walk.

Ska år 2014 samtliga utländska trupper vara ute ur Afghanistan?

Filed under: Afghanistan,ekonomi,EU,FN,NATO,Sverige,USA — ingrid @ 14:33

”Wishful thinking”

År 2014 kan samtliga utländska trupper vara ute ur Afghanistan enligt ett utläckt dokument om den brittiska ISAF-styrkan. Uppgifterna i dokumentet säger att säkerhetsansvaret då ska tas över av afghanska styrkor.

Men att de afhanska styrkorna tar över säkerhetsansvaret betyder enligt vad utrikesminister Carl Bildt 20 juli 2010 skriver på SvD.se Brännpunkt inte att trupperna ska bort.”Vi är i Afghanistan för att hjälpa bygga fred” säger han,  förutom följande.

I den EU-strategi för Afghanistan som vi tog fram satte man de politiska och civila insatserna för stats- och fredsbyggande i centrum. På Londonkonferensen i januari blev detta en samlad internationell politik. I dagens kabul handlar det om vårt stöd till Afghanistans egna handlingsplaner inom olika områden.

Ingen tror att det kommer att leda till ett perfekt samhälle under nästa sommar. Stats- och fredsbyggande kräver strategiskt tålamod.

Det är inte svårt att göra en kritisk bedömning av det som hittills åstadkommits, eller att se scenarier framöver med en  dyster innebörd. Och det är klokt att skaffa sig en realistisk bedömning av vad som faktiskt kan åstadkommas.

Omedelbart handlar det i Afghanistan om parlamentsvalen den 18 september, om den utsträckta hand från fredsjirgan i maj och om insatserna för att hjälpa till med återintegration av bland annat talibaner.

Detta är delar av en bredare politisk strategi med tre sammanlänkade delar.

Den första handlar om den politiska processen i det pashtunska samhälle som dominerar landets södra delar kring Kandahar. Att det här också handlar om en militär kraftmätning är uppenbart.

Förväntningar om hur den kommer att utvecklas har stor betydelse för den politiska dynamiken. Förr eller senare måste det dock komma till ett modus vivendi som tillåter en försoningsprocess inom den afghanska konstitutionens ram.

Den andra handlar om den politiska processen i Afghanistan i dess helhet. Avgörande är att de andra minoriteter som tillsammans utgör en majoritet inte känner att de drivs in i en front mot uppgörelser i landets sydliga delar. Det är inte minst därför som stödet till statsbyggandet i Kabul är så viktigt.

Den tredje handlar om den vidare regionala processen där utvecklingen i Pakistan och mellan detta land och Afghanistan kommer att bli alldeles avgörande.

Men bara det perspektivet är alltför begränsat. Det pakistanska agerandet kan inte förstås utan kännedom om förhållandet till Indien, och Indien förblir en viktig aktör i regionen. Det går heller inte att negligera ett Iran vars inflytande är påtagligt. Liksom grannländerna i Centralasien och inte minst i Kina har de ett grundläggande intresse av stabilitet.

Den samlade internationella politiska strategin för att hjälpa fredsbyggande i Afghanistan måste ha både politiskt djup i landet självt och geografisk bredd i den vidare regionen.

Enligt min mening står mycket att vinna på att denna utformas med tydlig förankring i den legitimitet som bara FN har, men där främst USA men också EU har betydelsefulla roller att spela.

Jag förväntar mig inte att överläggningarna i Kabul kommer att ge alla de svar vi behöver.

Men de kommer att vara en viktig station på den långa väg som vi har anträtt när det gäller stats- och fredsbyggandet i detta viktiga skärningsområde mellan Central- och Sydasien.

Dess fram- och motgångar kommer att påverka vår egen säkerhet under kommande decennier. Det är därför jag är så starkt engagerad i utvecklingen i Afghanistan.”

—-Om fyra år ska trupperna ha dragit sig ur Afghanistan. Det skriver brittiska Indipendent efter att ha tagit del av ett dokument som har läckt ut och som handlar om den internationella Afghanistanstrategin. Dokumentet var ett utkast till en rapport om de brittiska trupperna och skulle ha presenterats under den kommande konferensen i Kabul, där bland annat FN-chefen Ban Ki-moon och USA:s utrikesminister Hillary Clinton och representanter för 70 länder, ska delta.

Enligt dokumentet skulle Afghanistans president Hamid Karzai meddela tidsplanen kring de afghanska truppernas övertagande, under den internationella konferensen i Kabul.

I dokumentet står det att läsa att ”det internationella samfundet har uttryckt sitt stöd för den afghanske presidentens mål att den afghanska säkerhetsstyrkan (ANSF, Afghan National Security Forces), ska leda och utöva militära operationer i alla provinser vid slutet av 2014″, skriver The Independent.

Det handlar bara om månader till tillbakadragandet av de brittiska trupperna ska påbörjas, enligt The Independent.

I dokumentet ombeds också det internationella samfundet att fortsätta att ”bidra med nödvändigt stöd till att öka säkerheten under den här tiden”. Stödet ska innebära träning, utrustning och en övergångsfinansiering till den afghanska säkerhetsstyrkan.

Dokumentet ger också en bild över den kortsiktiga planen för de utländska trupperna i Afghanistan, då ett fokus ska vara att få bukt med opiumodlingen. Under Almedalsveckan gick den svenska regeringen ut med en strategi för det svenska engagemanget i Afghanistan.

– Sveriges engagemang i Afghanistan är långsiktigt och ett av de viktigaste uttrycken för vårt engagemang för internationell fred, demokrati och utveckling, sa utrikesminister Carl Bildt, biståndsminister Gunilla Carlsson och försvarsminister Sten Tolgfors i en gemensam kommentar i pressmeddelandet den 8 juli.

På sin blogg skriver Carl Bildt att överlämnandet av säkerhetsansvaret till afghanska styrkor år 2014 inte betyder att alla utländska styrkor då skulle dras tillbaka. ”Internationella styrkor behövs fortfarande för att utbilda, öva och hjälpa de afghanska säkerhetsstyrkorna”.

22 juli, 2010

Nato impopulärt i Afghanistan

Filed under: Afghanistan,nya — ingrid @ 02:32

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/nato-impopulart-i-afghanistan_5004245.svd

Nato impopulärt i Afghanistan. Nato lyckas inte skapa förståelse för sin sak och goda relationer med lokalbefolkningen i Afghanistan.

En ny undersökning visar att civilbefolkningen har en kraftigt  negativ inställning till de utländska trupperna. 74 procent anser att det är fel att samarbeta med utländska styrkor.

En majoritet av lokalbefolkningen i Afghanistan är emot de utländska  Nato-trupperna och anser att talibanerna borde få sitta med i  regeringen, rapporterar Reuters .

Men samtidigt tror 55 procent att Nato och den afghanska regeringen  kommer att vinna kriget mot de talibanska upprorsmakarna, enligt en  undersökning som tankesmedjan International Council on Security and  Development, ICOS, utfört.

552 afghaner i de mest oroliga södra provinserna Kandahar och Helmand  har intervjuats.

– Vi misslyckas med att förklara vår närvaro och våra mål för det  afghanska folket. Det här erbjuder glasklara möjligheter för  talibanernas och al-Qaidas propagandakrig mot väst, säger ICOS  ordförande, Norine MacDonald, i ett uttalande.

Undersökningen visar bland annat att:

75 procent tror att utlänningar inte respekterar deras religion och  traditioner.

74 procent anser att det är fel att samarbeta med utländska styrkor.

68 procent anser inte Nato-styrkor beskyddar dem.

65 procent tror att talibanerna och deras ledare Mullah Mohammad  Omar, borde sitta med i regeringen.

70 procent tror att den senaste militära aktiviteten i området är  dålig för det afghanska folket.

59 procent var emot den nya militära offensiven som Natostyrkorna  inlett i Kandahar. Tusentals brittiska och afghanska soldater deltog  i en operation i Marjah i Helmand, ett talibanfäste. Natostyrkor  laddar nu för att säkra Kandahar.

Av de som deltog i undersökningen tror 55 procent att de utländska  styrkorna befinner sig i Afghanistan för sin egen vinnings skull, för  att förstöra eller ockupera landet, eller för att förinta islam.

Och Natos förhoppningar om att så småningom lämna över säkerheten i  landet till afghanska styrkor ger inte lokalbefolkningen mycket för.  71 procent tror att talibanerna kommer att återvända till de områden  som rensats med hjälp av Natostyrkor.

Fyra femtedelar tror att om talibanerna återtar kontrollen över  landet så återvänder även al-Qaida och 64 procent tror att antalet  afghaner som anslutit sig till talibanerna det senaste året har ökat.

Undersökningen gjordes inför att USA:s utrikesminister Hillary  Clinton och ett antal andra utrikesministrar ska träffas i Kabul  nästa vecka för att lyssna till president Hamid Karzais planer på hur landets regering, säkerhet och ekonomi ska förbättras.

Kriget i Afghanistan har nått ett kritiskt läge trots närvaron av 140  000 utländska trupper. Talibanerna har inte varit starkare sedan  inledningen på USA-invasionen 2001 och våldet i Afghanistan trappas  hela tiden upp.

Förra månaden var den dödligaste hittills under det  snart 9-åriga kriget, 103 personer dödades. Hittills i juli har 50  personer omkommit, 38 av dem var amerikaner.

Senast för ett par dar sedan omkom två Natosoldater av en vägbomb i södra Afghanistan. En av dem var amerikan, den andra soldatens nationalitet okänd.

Sverige har 500 soldater i Afghanistan. Majoriteten är posterade i 
Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan.

USA-Iran och forskare mot liftare

Filed under: Iran,Mänskliga Rättigheter,USA,vapen — ingrid @ 03:11

                                                                                                     

Enligt forskare ville USA byta ut honom mot liftare
av WIlliam Yong  18 juli, 2010 Teheran

Den iranska vetenskapsman som amerikanska tjänstemän säger har hoppat av till USA för att ha blivit pressad av Iran att vända hem, uppträdde för första gången offentligt sedan han hade anlänt till Teheran veckan innan. Då avslöjade han detaljer om det han kallar sin kidnappning, psykologiskatortyr och agenternas från den amerikanska underrättelsetjänsten slutgiltiga frisläppande.

En videouppspelad intervju med forskaren Shahram Amiri på Irans statstelevision, visade honom mot en svart bakgrund och under starkt studioljus, med droppar av svett glimmande i pannan.

 Amiri anklagade amerikanska agenter för att ha tvingat honom erkänna sig vara spion, så att de kunde byta ut honom mot tre unga liftare från USA, som hållits fängslade av Iran alltsedan de i juli 2009 vandrat över gränsen från Irak.

“De sa till mig att om jag erkände mig vara iransk underrättelseagent, skulle de utväxla mig mot de tre spioner som infångats nära den irakiska gränsen,” sa mr Amiri till intervjuaren, vilken sedan frågade honom om Förenta Staternas agenter särskilt hade använt termen “spion” för att beskriva liftarna.

“Ja, de använde ordet ‘spion’ och förklarade att det är tämligen normalt att utverka spioner mellan länder,” svarade Amiri.

Amiri sa att han var kidnappad av CIA och saudiska agenter under en pilgrimsresa till SaudiArabien juni 2009, och blev då torterad av CIAs agenter för att avslöja hemligheter om Irans nukleära program, trots att han insisterade på att han inte visste något om programmet.

Det han sa om vad som hänt honom skiljer märkbart från Förenta Staternas version. . Amerikanska underrättelseofficerare, som mestadels bara talar under villkor om anonymitet på grund av frågans känsliga natur, har beskrivit Amiri som en gammal informatör.

Det är att han försett dem med detaljer om hur Malek Ashtar Universitetet i Teheran, där han arbetat, blivit ett hemligt högkvarter för den organisation som är ansvarig för designing av kärnvapen och avfyringsanordning och stridsspetsar som passar till en iransk missil.

De sa också att under den tid han fortfarande var i Iran, fungerade han som källa för en mycket diskuterad ‘National Intelligence Estimate’ bedömning om Irans misstänkta vapenprogram, vilken publicerats 2007.

I televisionsintervjun sa Amiri att efter flera veckor i lögndetektor och intervjuer med psykologer, accepterade hans amerikanska tillfångatagare att han inte hade någon viktig information att ge dem, och att de gjort ett misstag då de hade tagit honom tillfånga.

“Efter detta trodde de att det kanske fanns hopp om att jag ville samarbeta med dem i media,” sa Amiri, och tillade att han vid det laget hade blivit flyttad från militär fångenskap till mer bekväma inkvarteringar. Han sa att han hade ljugit för sina tillfångatagare om att han velat stranna kvar i Förenta Staterna. “Det var en sex-månadsprocess under vilken jag uppförde mig på ett sätt som fick dom att tro att jag hade långt framskridna planer på att stanna kvar i Förenta Staterna”, sa han.

Under tiden sa Amiri att Förenta staterna hade arrangerat ett besök för honom i universitetet i Virginia och försett honom med förarlicens och socialförsäkringsnummer, trots att han sa sig inte ha bett om något av dessa dokument. I Irans statstelevision i juni kom ett meddelande i en video av dålig kvalitet från en man som påstod sig vara Amiri, vilken beskrev kidnappingen och sa att iranska agenter funnit ett sätt att ta kontakt med honom under hans fångenskap. Åberopande “nationell säkerhet”, ville han inte avslöja detaljer om hur det hade gått till.

I söndagens utsända intervju sa Amiri, “I realiteten kunde vårt lands underrättelsetjänst kontakta mig och de försåg mig med nödvändig utrustning för att göra min första film.” Han tillade, att efter vidare kontakt med iranska agenter kunde han hålla en allmän videokonversation med sin fru, vilket gav honom “fullständig tilltro” till de iranska myndigheterna och hans familjs välmående.

Vid slutet av lördagens timslånga intervju ombads Amiri rikta sina sista ord till presumtiva tittare, citerande Ayatollah Ruhollah Khomeini, ledare för Irans islamska revolution 1979, vilken en gång kallat USA en “tom tunna.” “Innan allt detta hände, förstod jag inte exakt vad man hade menat,” sa Amiri, “men nu vet jag att underrättelsekriget är ett krig om sinnen, inte ett krig om teknologi och faciliteter i vilka USAs underrättelsetjänst är vida mäktigare.”

‘Nuclear Intelligence Estimate’ började med dessa ord: ”Vi anser med stor tillförlitlighet att Teheran under 2003 avslutat sitt kärnvapenprogram; vi säger också med moderat-till-hög säkerhet att Teheran i liten skala har möjligheten öppen att utveckla kärnvapen…

”Vi bedömer med moderat tillförlitlighet att Teheran inte åter startat upp sitt kärnenergiprogram som under mitten av 2007 ,  men vi vet inte om man fortfarande tänker utveckla kärnvapen…”Teherans beslut att avsluta sitt kärnvapenprogram betyder, att man är mindre villig att utveckla kärnvapen än vad vi har ansett sedan 2005.”

Det är inte vad president George W. Bush och vicepresident Dick Cheney har meddelat världen, vilka överdrev faran med Irans kärn“vapen”program. Visserligen trodde inte Bush på vad NIE i stora drag ansåg, då han i januari 2008 besökte Israel, och verkligen bad iranierna om ursäkt för ‘den olyckliga bedömningen…’

Den huvudsakliga bedömningen hade deklassificerats – utan det slag av oärligt skrivande i det hemligstämplade sammandraget, som fem år tidigare i den ökända NIE, vilken överdrev hotet från Iraks “massförstörelsevapen” genom att få bort den tvekan som vissa underrättelsetjänster uttryckte.

Senare har Cheney offentligt medgett, att han vid den tiden varit pressad att vidta militära åtgärder mot Iran, men Bush hade avfärdad det hela. Presidenten avdelade sedan amiral Mullen till Israel för att meddela israelerna: ‘Det är ingen idé ni ens tänker på det’. Vilket gladde Mullen.

Idag är denna samling karaktärer inom underrättelsetjänsten – och den militära hierarkin – annorlunda. Så blev till exempel CENTCOMs befälhavare Fallon avskedad i mars 2008 för sin frispråkighet vad gäller att gå i krig mot Iran.

Idag ser man det som ett säkert antagande, att ett ärligt ‘Memorandum’ hade fått plats på en enda sida, där tyngdpunkten skulle vara: Vi har alls inte fått några indikationer på behovet av att ändra det som NIE i november 2007 kom fram till om Iran.

övers Ingrid Ternert

23 juli, 2010

Strålkastarljuset faller ner på Hizbollah

Filed under: ekonomi,Israel,krig,Mänskliga Rättigheter,Palestina,Saudiarabien,USA — ingrid @ 03:15

 The spotlight falls on Hezbollah av Jim Lobe 22 juli 2010 

 
Medan spekulationen om en möjlig israelisk attack mot Irans kärnenergi-anläggningar intensifierats, uppmanar nu åtminstone en inflytelserik analytiker Washington att fokusera mer på sannolikheten för att ett nytt krig ska bryta ut mellan Israel och Libanons Hizbollah-milis och hur man skall kunna hindra och begränsa det.

I hans åttasidiga ”Contingency Planning Memorandum” som nyligen blev  offentliggjord argumenterade den avgående USAambassadören Daniel Kurtze inom Rådet för Utrikesrelationer (CFR), att mer troligt än Hizbollah var det Israel som kunde skapa fientligheter,” också det att använda en konflikt med Hizbollah som katalysator och täckmantel för en attack mot Irans kärnenergianläggning”.

Han varnade också för det som under kriget 2006 kom att starta något våldsamt, där Hizbollahs attack mot en israelisk gränspatrull , ”även ett småskaligt militärt engagemang med begränsad målsättning, kunde komma att eskalera till en större konflikt”, där yttre makter involveras  -  framför allt Syrien – med ”särskilda följder för USAs politik och intressen i regionen.”

”Ifall nästa Israel-Hizbollah konfrontation skulle komma att resultera i en skarp nedgång i Hizbollahs militära förmåga och inte följas av stora civila dödsoffer eller förstörelse av Libanons civila infrastruktur, då skulle resultatet ha gynnat USAs intressen,” skrev han. ”Emellertid har ett dylikt resultat ingen särskilt stor chans.”

”Snarare skulle ett krig mellan Israel och Hizbollah inte ge något positivt resultat för Förenta Staterna, eftersom man fokuserat tre huvudprioriteringar för Mellanöstern: försök att sakta ner eller stoppa Irans kärnenergiprogram, dra bort stridande styrkor från Irak och att se till så att fredssamtalen för Mellanöstern kommer att lyckas,” enligt rapporten ”Ett tredje krig i Libanon”.

I ett emailutbyte med IPS betonade författaren Kurtzer, som tjänat som ambassadör i både Israel och Egypten och specialiserat sig på Mellanöstern, särskild inom en utrikestjänst som spänt över tre decennier, att han inte trott att kriget varit överhängande, trots den förra månadens eskalerade retorik på båda sidor gränsen.

”Min beräkning av den tid det skulle ta, innan det hade blivit ett utbrott var 12-18 månader,” skrev han.”Jag tror inte att det finns några omedelbara risker, men situationen kan förändras och snabbt försämras utan någon särskild förvarning.”

Under de gångna veckorna har spekulationen vuxit om en israelisk attack mot Irans kärnenergiprogram, då både den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu och hans ny-konservativa allierade menat att de nyligen införda amerikanska och internationella ekonomiska sanktionerna troligen inte får Teheran att vända sitt kärnenergiprogram innan man har skaffat nog med höganrikat uran för att tillverka en bomb.

(anm IT Själv säger Iran att man är i skriande behov av kärnkraftsel till sin snabbt växande unga befolkning).

Enbart under de senaste veckorna, sedan Israels Netanyahu hade återvänt hem från ett möte i Washington med  president Barack Obama, har nykonservativa som står Netanyahus Likudparti nära, alltsedan tidigt 1980tal ökat uppmaningarna till Washington att erbjuda Israel stöd ifall man bestämmer sig för en möjlig attack, eller ännu hellre, själv utför den.

Omslaget till den veckans Weekly Standard, den starkt nykonservativ publikation som William Kristol ger ut, hade verkligen också rubriken ”Bör Israel bomba Iran?” Den historia som kom från Reuel Marc Gerecht, vilken tidigare arbetat på ‘American Enterprise Institute’ (AEI) och nyss anställda från en annan av israeliska högerns Likud-grupper, Foundation for Defense of Democracies (FDD), med underrubrik ”Bättre säker än sorglig”.

Medan Kurtzers artikel inte visar någon sannolikhet för en sådan attack, argumenterar man om Hizbollas alltmer potenta missilarsenal – där mycket av den sägs vara levererat av Iran såväl som Syrien - och det hot mot säkerheten som det skulle  kunna innebära för Israel, kunde få politikerna i den judiska staten att ”genomföra en förebyggande militär aktion”.

Alltmedan man inte utesluter möjligheten att Hizbollah kunde påbörja en attack, eventuellt för att ena sina supportrar, särskilt som det hela hade godkänts av de shia-skriftlärdet, kunde Muhammad Hussein Fadlallah vara villig att åsidosätta ett internationellt tryck om Irans kärnenergiprogram.

Desto mer troligt är att Israel antingen initierar fientligheter eller ”får Hizbollah med i ett krig som hotar förstöra möjligheten för Israel att upprätthålla säkerheten,” enligt Kurtzer, som varit en betydande rådgivare åt Obama under hans presidentkampanj i frågor om MellanÖstern.

”Kombinationen Hizbollahs storlek och kvaliteten på dess missiler; möjligheten att skaffa sig pricksäkra långdistansmissiler och uppgradering av Hizbollahs kapacitet vad gäller markbundna luftvärnsmissiler kan komma att förändra jämvikten på marken, så att enligt rapporten Israel kan betrakta det hela som ett hot”.

Rådgivaren  fortsätter med att Israel skulle kunna utnyttja ett ”operationellt tillfälle”, i stil med en attack mot en konvoj med långdistansvapen eller en lagringsplats i Libanon eller i Syrien, som Hizbollah sägs utnyttja.

Studien pekar på att indikatorer och övriga krigsvarningar redan är ”tydliga” och innehåller en anti-Israelretorik från Hizbollah och i Israels officiella uttalanden om Hizbollah. Särskilt de nya påståendena om att gruppen tillägnat sig Scudmissiler från Syrien och att stridande där inom landet tränas i användningen. Man har också pekat på en högre grad av israelisk militär- och förberedelser i civilförsvar på den norra fronten.

Om krig utbryter skulle enligt Kurtzer Washington kunna komma att få lida allvarliga motgångar i sina regionala prioriteringar,  inklusive en återgång till syriskt (shia)stöd till irakiska motståndsmän och möjlighet att de USA-initierade arab-israeliska fredsansträngningarna ännu en gång ”skulle kunna frysas inne”.

Den kapacitet Washington har att hindra krig, är enligt studien ”begränsad” givet både Israels uppfattning om hotet och det faktum, att Washington inte har några relationer med Hizbollah eller Iran, och att Obamas begynnande försök att återuppta förbindelserna med Syrien i stort sett avstannat som resultatet av republikanernas opposition och högerns ledarskap inom den sk israeliska lobbyn.

Inte desto mindre uppmanar Kurtzer Washington att upgradera det USA-iraeliska underrättelseutbytet, USAs stöd till Israels rätt till självförsvar och oron för Hizbollas återupprustning; vilket ger ett ökat tryck på Syrien att sätta stopp för leveranser av vapen till Hizbollah; stöd till internationell övervakning och förberedelser för ett möjligt krig inklusive möjligheten att starta ett diplomatiskt initiativ i efterdyningarna till stöd för en bredare arab-israelisk fredsprocess.

Joshua Landis, en syrisk expert vid universitetet i Oklahoma, uttryckte sin besvikelse över att undersökningen inte rekommenderar några mer bestämda försök av Washington för att trycka på Netanyahu till förhandling med Syrien om de ockuperade Golanhöjderna som ett sätt att få igång den syriska regeringen till samarbete med det shiareligiösa Hizbollah, för att vända de vapenleveranser som går dit.

”Studien snuddar endast i förbigående vid att lägga frågan om Golanhöjderna åt sidan, vilka ändå utgör kärnproblemet för Syrien för att kunna nå ner till roten,” sa Landis, vars blogg är vida läst

www.syriacomment.com. ”Det hela är hjärtskärande, för det verkar som om en tankesmedja som CFR gett upp försöken att avsluta den arabisk-israeliska konflikten och har nu minskat till enbart rekommendation av mycket smarta metoder för att klara upp det hela.”

Kurtzer bekräftade att medan den syriska president Bashir al-Assad ”åter verkar intressera sig för förhandling [med Israel], har inte Netanyahu visat något uppenbart intresse. Det skulle kunna förändras ifall framstegen med palestinierna hade stannat upp eller om Israels försvarsetablissimang hade övertalat Netanyahu att ändra fokus till Syrien.”

 
övers Ingrid Ternert

Older Posts »

Powered by WordPress