A Persian message for Obama 31 juli 2010
av M K Bhadrakumar
Säsongen för diplomati rörande Irans kärnenergi är åter här.
Ännu en hård vinter har passerat. Retoriken har snuddat punkten för ett minskat antal upprepningar.
Den logiska slutsatsen utifrån FNs Säkerhetsråds sanktioner mot Iran borde för Europeiska Unionen såväl som för Persiska Vikens militära upprustning genomföras under inspektion av iranska båtar. Men det är en fruktad åtgärd med farliga konsekvenser ifall Teheran skulle slå tillbaka.
Under tiden har Teheran erbjudit USA en stege att klättra ner från den höga häst man har bestigit - med anledning av det erbjudande man vill tala om angående ett nukleärt utbyte ”utan villkor”. Washington gjorde rätt i att acceptera overtyren från Iran och Europas makter verkar synbart lättade.
Talesmannen i Förenta Staternas StatsDepartment Philip Crowley satte i onsdags bollen i rullning genom att säga, ”Vi är uppenbart fullt beredda att göra en uppföljning med Iran i vissa frågor rörande vårt ursprungliga förslag rörande Teherans forskningsreaktor… såväl som, ni vet, bredare frågor om att fullt ut försöka sätta oss in i innebörden i Irans kärnenergi-program. Vi hoppas under kommande veckor ha samma slags möten som vi hade i oktober.”
Det ”inledande förslaget” Crowley nämnde syftar på en plan att förse en forskningsreaktor i Teheran med bränsle i utbyte mot låganrikat uran. Planen fastställdes på ett möte i Geneve i oktober mellan Iran och ”Iran Six” – USA, Storbritannien, Kina, Ryssland, Frankrike och Tyskland.
Så plötsligt dök på flera ställen ”pipande” upp på den diplomatiska radarskärmen. Den spred ut att det fanns påhittade historier om ett ”presumtivt möte” bestående av USA och Iran mellan Catherine Ashton, Europeiska Unionens högsta representant, och Manouchehr Mottaki, Irans utrikesminister, 20 juli vid sidan om den internationella konferensen om Afghanistan.
Sex dagar efter mötet i Kabul sände Teheran iväg ett meddelande till Internationella Atom Energi Organisationen att man var redo att förhandla om de detaljer som rörde en utväxling av 1200 kilo av sitt eget 3% anrikat uran och 265 pund 20% anrikat uran. Återigen la den ryske utrikesministern fram tre försonande uttalanden mellan tisdag och onsdag och drog helt robust tillbaka föregående månaders hållning rörande Irans kärnenergifråga.
Viktigast är att den turkiske utrikesministern Ahmet Davutoglu sedan dess avslöjat att Teheran gett Ankara en försäkran om att man kommer att stoppa anrikningen av uran vid 20%, ifall utbytet blev beviljat. Mottaki kom under sitt besök i Turkiet i förra veckan med ett annat viktigt budskap, då han sa att ifall uppgörelsen med Teheran blev undertecknad och Iran förses med nödvändigt bränsle till sina forskningsaktiviteter, ” så kommer man inte [Iran] att fortsätta anrika uran till 20%”.
Den stora frågan idag handlar inte om överläggningarna mellan USA-Iran kommer att avslutas, utan hur stort utrymme de får. EUs Ashton har uttryckt åsikten, att samtalen enbart borde fokusera Irans kärnenergiprogram och kunde starta igen, så fort som möjligt.
Men för det krävs en utredande agenda som är i stånd att täcka hela spektrat av oro över säkerheten, vilket ligger bakom uppehållet i samtalen mellan USA och Iran.
Som det BBC fick kunskap om i förra veckan. ”Iranierna förklarar att man lever i ett tufft område omgiven av kärnvapenstater: Ryssland, Pakistan och Israel. Det pågår också två större krig vid deras gränser…
Vilken sorts säkerhetsatmosfär vill iranierna se hos sina grannar, Irak och Afghanistan? Vilka möjligheter finns till gemensamma överenskommelser om stabilisering av båda länder?”
Alldeles särskilt borde USA sträva efter att tillsammans med Iran aktivt engagera sig ifråga om Afghanistan. Faktum kvarstår att det mest framträdande draget utifrån WikiLeaks visar att USA har fångats i Afghanistan genom sitt väldiga beroende av den pakistanska militären.
Mycket av detta vansinne har sitt ursprung i de begränsningar Obamas administration lagt i den afghanska strategin genom dödläget mellan USA och Iran. Förutam hans olika slag av korrigering av kursen gentemot Afghanistan. Bredare förhandlingar kommer nu inte att bli lätt.
Hur skulle det amerikansk-iranska engagementet kunna förändra förutsättningarna för den afghansk-pakistanska strategin?
För det första, om historien kunde vara till hjälp har under de veckor som följt på 9/11, Teheran otvetydigt visat sin vilja att arbeta med Washington under USAs invasion av Afghanistan år 2001, då man väntade sig att detta gemensamma företag kunde lugna ner Washingtons fientlighet mot den iranska regimen.
Om inte detta begränsade projekt, som varat fram till Bonnkonferensen i december 2001, hade blomstrat på det sätt som Teheran hade förväntat sig, skulle felet helt och hållet ha legat i George W Bushs administrations närsynta utblick.
För det andra, skiljer sig Irans långvariga bekymmer med talibanerna i realiteten inte från Obamaadministrationens. Iran delar i sin syn avskyn för talibanernas upprepade uppror som en betydande kraft i den afghanska politiken.
I själva verket går Iran ett steg längre och betraktar talibanernas wahhabist-ideologi och de band till talibanerna som det sk Haqqani-nätverket besitter, som ett fördärvligt verktyg för Pakistans och Saudiarabiens inflytande i Afghanistan.
Teheran kommer att vara lika ängslig som Washington för ett regelrätt talibanskt övertagande av Kabul, när väl USA har minskat ner sina styrkor.
För det tredje, Iran har som totalt mål att avlägsna de sista spåren av al-Qaida från regionen.
För det fjärde, det finns en gemensan mötespunkt mellan Irans och USAs positioner rörande ”återintegrering” av de upprorsmän som inte tillhör al-Qaida.
För det femte, har vare sig Iran eller USA envisats med en maktuppdelning i Kabul som kunde reflektera landets uppdelade samhälle.
För det sjätte, borde Teherans försök att utveckla multipla allianser inom Afghanistan, beroende på behovet av regional balans inom varje afghansk bosättning, också förekomma inom Obamas administration.
Karzais ”försonings”strategi håller redan på att slå tillbaka mot icke-pashtunska bosättningar, som också råkar vara Irans allierade i Afghanistan. Strategin kan därför inte utgöra något användbart sätt att hålla tillbaka dessa grupper och samtidigt förfina den, då man ”ger tillbaka” mot de återvändande talibanerna. Med andra ord, Iran kan bli USA behjälplig i strategin att minska risken för ett nytt inbördeskrig i Afghanistan.
Teheran inser att den utländska ockupationen skapar förbittring bland stora delar av den afghanska befolkningen och att detta enbart utgör en fördel för talibanerna. Men man kan också säga att Teheran och Washington borde ha ett gemensamt intresse av att utveckla en ”utträdesstrategi” inom en definierbar tidsgräns.
På det hela taget finns ett enormt tillfälle för de amerikanska och iranska strategierna i Afghanistan att komplettera varandra. Uppgiften för de kommande överläggningarna borde vara att överbrygga den brist på tilltro som existerar mellan de båda sidorna.
Teheran uppfattar Washington som fientlig gentemot sina egna intressen och skulle därför göra sitt yttersta för att se till att USA inte använder sin militära närvaro i Afghanistan till att bli attackerad, att få sin regering och sitt politiska system underminerat genom hemliga operationer eller att förstärka Irans regionala rivaler.
Det är överflödigt säga, att efter en lovande start har Obamaadministrationen systematiskt övergett sitt eget nya tänkande om Iran. Under rådande omständigheter behöver därför USA gå de extra milen för att att ännu en gång övertyga Iran om ett samarbete med Förenta Staterna i Afghanistan. Det finns inga andra alternativ för USA än att rikta sig mot Teherans långvariga bekymmer med talibanerna, den regionala maktbalansen och USAs avsikter beträffande Iran.
I sin första öppna reaktion gentemot WikiLeaks sa Obama, ”Faktum är att dessa dokument inte avslöjar några frågor som inte redan varit uppe i vår offentliga debatt om Afghanistan.” (med eftertryck) I vilket fall är det ibland snarare uppfattningar än fakta, där kriget i Afghanistan inte enbart är en fråga för USA; utan detta krig angår samtidigt folket i Afghanistan.
De uppfattningar det afghanska folket dragit från WikiLeaks ser ut att vara extremt onjutbara, minst sagt. Helt säkert kommer afghanerna att skratta livet ur sig hur en mumlande supermakt blivit behandlad av de smarta pakistanska generalerna. Det är viktigt att det möte Obama kallat till i Vita Husets ‘Situation Room’ ska kunna höra detta höga ringande över dalar och berg i Hindu Kush.
Förtroendet för USA har blivit allvarligt skadat och kommer att vara särskilt svårt att återvinna i Hindu Kush. Objektivt sett är en amerikansk-iransk stor uppgörelse idag av nöden, för att undvika det som ligger livsfarligt nära ett strategiskt misslyckande i Afghanistan.
övers
Ingrid Ternert
