av Mahan Abedin 6 juli 2010
Mästaren i egennytta tackar för sig
Iran rör sig mot partipolitik, ideologi betyder mer än olika fraktioner
Ali Akbar Hashemi Rafsanjani, Irans president 1989-97, låg under tre decennier på toppen av det iranska politiska etablissemanget med en kuslig, oförminskad förmåga att manipulera politiken till sin egen fördel.
Och nu har hans fiender blivit djärva nog att tilldela honom ett ödesdigert politiskt slag.
Men under det senaste året, då Iran gått igenom sin värsta politiska kris sedan 1979 års revolution, har hans imperium minskat och fienderna samlat mod nog att tilldela honom ett ödesdigert politiskt slag.
Rafsanjani signalerar idag en vilja att stiga åt sidan i politiken och med det undvika offentligt avsked, i ett mycket försiktigt formulerat ordval, som för att minska risken att tappa ansiktet.
Rafsanjanis fall berodde på hans oförmåga att undvika en konfrontation med president Mahmoud Ahmadinejad och dennes supportrar, efter dennes omtvistade seger i förra årets presidentval, där fraktionernas roll kom att minska mycket och statens makt öka.
Utrensningen av Rafsanjani har mindre att göra med någon konflikt mellan personers och olika fraktioners intressen. Snarare signalerar den en grundlig omprövning av den iranska politiken, där fraktioner spelar allt mindre roll och statsmakten är på uppåtgående.
Rafsanjani, som varit en av de mest inflytelserika krafterna i den iranska politiken, ägnade sitt liv åt revolutionen. Före shahens avsättning år 1979 var han en hängiven lärjunge till Ayatollah Ruhollah Khomeini och vidtog extraordinära åtgärder för att bli av med monarkin.
Han deltog också i det politiska våldet, bland annat mordet 1965 på den förre premiärministern Hassan Ali Mansour. Efter revolutionen slungades Rafsanjani upp till befallande höjder inom den iranska regeringen, i egenskap av Majlis’ talman under 1980-talet, dvs i parlamentet. Detta gav honom en utsiktspost från vilken han undersökte de politiskt komplicerade sprickorna i det post-revolutionära Iran med dess många skiftande fraktioner.
Förutom hans machiavelliska instinkter, kom Rafsanjani extraordinära politiska framgång från den förståelse han hade för den islamska republikens livliga politiska scen och hans förmåga att framgångsrikt ingripa i viktiga politiska dispyter.
Genom att placera sig mitt emellan de stridande fraktionerna kunde han fungera som medlare, få bort hettan i diskussionerna – och samtidigt stärka sin egen och familjens positioner.
Premiärminister Mir Hossein Mousavi, vänsternationalist med baktalande högerflygel.
Den största tvisten under 1980-talet koncentrerade sig till en vänsterinriktad regering som leddes av dåvarande premiärminister Mir Hossein Mousavi (vänsternationalist) med belackare onom högerflygeln.
De mer ideologiskt konservativa hörde exempelvis till Islamska koalitionspartiet (Hezbe Moetalefeyeh Eslami), vilken tvärtemot sitt namn varen lös politisk gruppering som lyckades samla några av den islamska republiken mest inflytelserika skuggpolitiker och kungamakare.
Dessa konservativa allierade sig med basarernas folk och de mer ideologiskt konservativa inom grupperingar som Hezbe Moetalefeyeh Eslami (Islamska Samfälligheten), en lös politisk gruppering som samlat några av den islamska republikens mest inflytelserika, suspekta, politiska aktörer och kungamakare som har funnits.
En splittrad regim
Som den envist oberoende politiker han var, låg redan Mousavi i politisk strid med Seyed Ali Khamenei, under 1980talet Irans president. Även om idag denna tvist kan ses i ett vidare sammanhang på vänster-högerskalan, handlade det mera om en personlig strid om den konstitutionella makten; där båda hade försökt ge mer auktoritet åt de institutioner, som de själva representerade.
Denna dispyt löstes till slut i juli 1989, då man i ett tillägg till Konstitutionen tog bort premiärministerposten. Genom att uppträda som fredsmäklare har Rafsanjani kunnat stiga till den näst mäktigaste mannen i landet, alltmedan han förblivit Ayatollah Khomeini trogen.
Men Rafsanjanis framgång var inte begränsad till politiken. Under det sena 1980-talet hade både kritiker och neutrala observatörer varit överens om att den sluge prästen hade missbrukat sin ställning och haft privilegiet att samla in till en storfamiljeförmögenhet.
Även om siffrorna kan vara överdrivna, gav Rafsanjanis omåttliga affärsimperium före revolutionen (han sysslade med pistachnötter och fastigheter) trovärdighet åt anklagelserna.
Efter Khomeinis död juni 1989 valdes Rafsanjani till president. Samtidigt blev Khamenei vald som ny högste ledare till landets viktigaste ämbete. Detta kom att påverka hela den stora politiska utveckling som sedan dess ägt rum i Iran.
De båda männen hade mycket gemensamt, deras politiska och ideologiska relationer sträckte sig tillbaka till tidigt 1950-tal. De hade varit Ayatolla Khomeinis mest engagerade och kompetenta lärjungar, och helt förståeligt var det därför dessa båda kom att stå på toppen av det revolutionära systemet. Men de blev alltmer politiskt- och även ideologiskt delade – med skilda ledarstilar.
Medan Rafsanjani var nöjd med att rida på det högsta prästerskapets tiger, var han försiktig med att nå ut till alla de viktiga delarna av samhällskroppen och höll en medelväg i politiken. Hanvar nöjd med att se striderna mellan vänster och höger förvärras.
Khamenei nådde ut till revolutionens gräsrotsnivå och tog till sig Hizbollah-regimens anda. Det var denna skillnad i ledarstil som fram till mitten av 1990-talet påvisade maktens dialektik inom den islamska republiken. Även om Khamenei – i sin ställning som Högste Ledare – var den mäktigare av de två, verkar han och hans supportrar stå i opposition till en dominant Rafsanjani.
Denna uppfattning av dominans kom att stärkas – genom den större kulturella avreglering som ägt rum efter 1980-talets åtstramning och fromhet – och blev skadad och utmanad av veteraner från 1980-talets Iran-Irak krig och det Islamiska Revolutionära Gardets (IRGC) nyss demobiliserade enheter med sin paramilitära gren, Basij, där de flesta lutade åt Khamenei.
Det såg ut som en opposition under tryck medan Khamenei och hans inre krets höll på att konsolidera sin makt bakom scenen, via IRGC och andra gräsrots-revolutionära institutioner. De såg ut som en opposition under press, men Khamenei med sin inre krets utgjorde en befäst makt bakom kulisserna, genom IRGC och andra revolutionära institutioner bland gräsrötterna.
Denna dolda politiska strid täcktes med personlig symbolik, med Khamenei som representant för regimens ideologi och Rafsanjani som representant för egennyttan.
Allt medan banden mellan de båda dömdes till en enorm betydelse för revolutionenframtida inriktning – och överlevnad. Trots sidsteppandet under 1990talet fortsatte Rafsanjani i en stor politisk roll som etablissimangets övertagare och samhällsmagnat.
Men man har kunnat se hans fall i backspegeln, då han i 2005 års presidentval förlorat den andra ronden till Ahmadinejad, ny kraft i den iranska politiken.
Ahmadinejads uppgång representerade ideologins triumf över egennyttan. Men på ett djupare plan innebär den fraktionspolitikens kollaps – sättet som man under 30 års tid bedrivit politik – och uppkomsten av klyftor inom det revolutionära etablissimanget.
Stora politiska personligheter – som förre premiärministern Mousavi, före detta president Mohammad Khatami och parlamentets fd talman Mehdi Karrubi – är nu oppositionens nya ledare.
Då väl den akuta fasen efter valet är över, rör sig den iranska politiken mot en större institutionalisering och ett möjligt formerande av disciplinerade politiska partier. Det kan verka flott med tanke på den politiska repressionen. Men mognaden av de skillnader som länge legat latent inom den revolutionära politiken – och aspirationerna hos Irans politiskt medvetna unga- har lett dom dit.
Slut på signalerna från fraktionpolitiken, slut på Hashemi Rafsanjanis politiska kapital samlat från oreglerade sprickor och diskussioner. När väl den iranska revolutionen går mot sitt femte decennium, finns inte rum längre för den man som utmärkt sig i konsten att vara allt för alla.
övers Ingrid Ternert
