Fredskoalitionen Göteborg

23 juli, 2010

Varför är Sverige i Afghanistan?

Filed under: Afghanistan,NATO,Storbritannien,USA — ingrid @ 16:00

Stefan Lindgren i Föreningen Afghanistansolidaritet begärde att få se den afghanska regeringens formella inbjudan till svenska regeringen om att vi skulle engagera oss militärt  i Afghanistan.

Men någon formell inbjudan fanns bara inte, hur mycket än UDs ämbetsmän i över en månad letat i arkiven . Till slut svarade man att de inte kunde hitta någon sådan handling. Men vad är nu detta? Jo, Storbritannien var nämligen   den som bett Sverige att komma till Afghanistan, hur de nu själva hamnat där.

Det framgår alltså av papprena att Sverige hade inbjudits av Storbritannien. Britterna ledde en multinationell styrka i Afghanistan och tyckte Sverige var bra. Därför frågade de i december 2001 om Sverige också ville vara med. Vad som egentligen står i Storbritanniens inbjudan är nu sekretessbelagt.

Innehållet kan enligt UD skada ”mellanfolkliga förbindelser” ifall det blir offentligt! Den dåtida socialdemokratiska regeringen gick i spetsen för att acceptera en sådan inbjudan.

– Engelsmännens förfrågan byggde på förutsättningen att FNs säkerhetsråd skulle anta en resolution om saken. När Sverige beslutat skicka trupper till Afghanistan fanns inte ens någon riktigt afghansk regering. Landet styrdes av en tillfällig övergångsmyndighet utan folkligt mandat. Inte förrän år 2004 hölls de första valen .

Afghanistans nuvarande president Hamid Karzai får stora amerikanska bidrag och klamrar sig på så sätt fast vid makten med hjälp av valfusk. Han är fullständigt korrumperad och idkar valfusk för att kunna hålla sig kvar vid makten.

Det förre amerikanska sändebudet Peter Galbright hävdade att minst en miljon av Karzais röster under det senaste valet var förfalskade .

Utan inbjudan från en afghansk regering som inte ens fanns vid denna tid. På Storbritanniens förfrågan, alltså ett helt annat land,  utan att FN ens hunnit fatta beslut i frågan. På ett FN-uppdrag som inte ens leds av FN utan av Nato och USA. För att stödja en regim som fuskat sig fram till makten…

Är  verkligen Sverige i Afghanistan för att afghanerna själva vill det?

Obama har sagt att han planerar ta hem USAs soldater från Afghanistan i juli 2011

Tillfrågad om Storbritannien skulle göra samma sak sa Cameron, ”Jo det skulle vi kunna, men det måste vara baserat på tillståndet på marken.”

”Jag hoppas att med den strategi vi har, uppbyggnaden av den afghanska armén, överlämnandet av provinsdistrikt som presidenten sagt, det kommer att bli möjligt att ta hem en del trupper,” svarade han.

Den nye brittiske premiärministern sa att det brittiska folket borde veta,  att år 2015 kommer inte Storbritannien att ha kvar ”stridande trupper eller några stora antal” i Afghanistan.

En större konferens på tisdagen i Kabul godkände en plan för att ansvaret för säkerheten i en del områden skulle lämnas över till afghanska styrkor senare under 2010 med målet att helt ha lämnat över det år 2014.

David Cameron hade vid sidan om G8 mötet tidigare i juli gjort klart, att  han till år 2015 önskade ett fullständigt tillbakadragande  av de brittiska trupperna från Afghanistan.

Efter att Sky News hade frågat om de 10 000 brittiska trupperna i Afghanistan skulle dras tillbaka utifrån resultatet av britternas nästa allmänna val, svarade Cameron ”Jag vill att det blir så, tro inte något annat. Vi kan inte vara kvar i fem år till, nu när vi redan varit där i nio år.”

övers Ingrid Ternert

 

 

 

24 juli, 2010

NATOchefen tänker inte dra tillbaka trupperna från Afghanistan

Filed under: Afghanistan,NATO,Storbritannien,USA — ingrid @ 01:03

NATOs chef tänker inte dra ner trupperna till år 2014 utan säger att kriget ska fortsätta under obestämd tid framöver 22 juli 2010 av Jason Ditz

Nya spekulationer om datum för bortdragandet har redan viftats bort med  en axelryckning till gagn för löften om kommande segrar.

Ersättningsdatum för bortdragande av trupper med det mer spekulativa 2014 hade knappt blivit klart, förrän NATOs generalsekreterare och krigsentusiast i Afghanistan-Anders Fogh Rasmussen också skulle komma att bryta detta datum.

Enligt Rasmussen blir NATOtrupperna kvar i nationen och fortsätter sitt nära nioåriga krig ”under obestämd tid framöver,” med löfte om att trupperna endast ska dras bort, då det blivit omöjligt för talibanerna att ta över i Afghanistan.

Möjligen är det oundvikligt att tjänstemännen med sina tankar om en vagt definierad ”seger” i Afghanistan vid det här laget kommit att ilskna till  inför varje tidpunkt för tillbakadragande, eftersom de ideliga upptrappningarna av kriget inte precis gjort att segern har kommit närmare, utan allting har istället förvärrats med synbart rekordhöga dödssiffror var månad.

Rasmussen har å sin sida förutspått än mer offer de närmaste månaderna, men anser ändå att det stora antalet dödade NATOtrupper enbart bevisar hur desperata talibanerna blivit. Beväpnad med detta antagande kommer han utan tvekan att fortsätta ha dylika skäl för optimism, eftersom kriget bara fortsätter att förvärras.

Obama har sag att han till juli 2011 tagit hem USAs soldater från Afghanistan. Tillfrågad om Storbritannien skulle göra detsamma förklarade Cameron, ”Jo det skulle vi kunna, men det måste ske utifrån läget på marken.”

”Jag hoppas att den strategi presidenten sagt att vi skall ha, alltså bygga upp den afghanska armén och lämna över provinsdistrikten, kommer att göra det möjligt att ta hem en del trupper,” sa han. Den nya brittiska premiärministern sa att folket i landet borde veta, att Storbritannien till år 2015 inte kommer att ha kvar något ”större antal stridande trupper” i Afghanistan.

Under tisdagens stora konferens i Kabul godkände man en plan för att under senare del av 2010 föra över säkerheten i en del områden till de afghanska styrkorna, med målet att till år 2014 helt ha lämnat över den.

David Cameron gjorde vid sidan av G8 mötet i juli klart att han till år 2015 vill få till ett fullständigt tillbakadragande av de brittiska trupperna från Afghanistan. Utifrån frågan om de 10 000 brittiska trupperna där skulle dras tillbaka efter det allmänna valet i Storbritannien, svarade Cameron- ”Jag vill att det blir så, tro inget annat. Vi kan inte vara kvar i fem år till, då vi redan nu varit där i nio år.”

övers Ingrid Ternert

USAs målstyrda dödande

Filed under: Afghanistan,FN,krig,Mänskliga Rättigheter,nya,Pakistan,terrorism,USA,vapen — ingrid @ 15:42

 

2 juni meddelade CNN att enligt FN är USA den stat i världen som allra mest utnyttjar målstyrt dödande genom att i stor utsträckning använda obemannade miniflygplan, drones, för attacker i Pakistan och Afghanistan

I en rapport som Förenta Nationerna nyligen gett ut beskriver man dessa som en del av ”en starkt fastlagd men dåligt-definierad ‘license to kill’, alltså målstyrt dödande, som man själv inte tar ansvar för” och varnade samtidigt för att dessa ledde till sammanbrott för det befintliga internationella regelverket som styr kriget.

FN har nu uppmanat stater att öppet lägga fram det regelverk man tror kommer att erbjuda basen för vägledning av den internationella lagstiftningen mot varje form av målstyrt dödande och för varje beslut att döda istället för att tillfångata individer.

”De regler man instiftar idag ska komma att styra många staters uppförande i morgon,” sa rapportens författare Philip Alston, professor i juridik vid Universitetet i New York. ”Det internationella samfundet borde uppträda mer beslutsamt då det gäller att utkräva ansvar.”

Alston, som också arbetar för FNs kommission för de mänskliga rättigheterna, sa att det finns ungefär 40 stater med tillgång till miniflygplansteknologi, och många av dem kommer också att få tillgång till förmågan att avfyra missiler från planen.

”Jag är särskilt oroad över att Förenta Staterna verkar omedveten om detta faktum, sa han. Då man utifrån planen bedyrar en för evigt utökad rättighet för sig själva att kunna sikta in individer runtom på jorden”. Denna ”dåligt-definierade rättighet att döda utan eget ansvar är inte en rättighet för vare sig Förenta Staterna eller några andra stater runtom på jorden, utan istället skadas allvarligt de regler som finns gentemot utomrättsliga avrättningar och rätten till liv.”

Under åtta år av George W Bushs presidentskap kom obemannade flygplan att 45 gånger attackera militanta mål. Antalet ökade kraftigt efter att Barack Obama blev president – 53 förra året och i år mer än 40 gånger enbart i Pakistan, enligt ‘New America Foundation’, en utrikespolitisk tankesmedja i Washington .

Alltmedan Förenta Staterna är det enda land i den pakistanska och afghanska regionen som är känd för att kunna skjuta missiler från miniflygplan — med styrning långväga ifrån– har vanligtvis inte några anställda kommenterat förekomsten av dylika attacker.

Rapporten skiljer mellan drone-attacker utförda av Pentagon och de som CIA skickar iväg. USAs militär äger ett ”relativt offentligt ansvar,” sa Alston. Men de CIA-attacker som ligger bakom ”hundratals människors död… förblir höljda i officiellt dunkel.”

”Det internationella samfundet vet inte när eller var CIA gett klartecken för att döda, vilka kriterier som gäller för de personer som skulle kunna dödas eller på vad sätt det i så fall ska ske, förklarade han.

Alston, som vill avsluta CIAattackerna med miniflygplan, menar att ”underrättelsetjänster är befriade från eget ansvar förutom det de har inför sina uppdragsgivare, ska inte ha någon roll att spela i program för dödande av människor i andra länder.”

Dessutom kom han att läxa upp USAs tjänstemän för att de utgått från vad han sett som en ”expansiv och öppen tolkning av rätten till självförsvar.” Med det menar han att USAs nuvarande hållning ”gått långt i att förstöra det FNstadgan säger om förhindrande av militärt våld”.

Rapporten diskuterar två viktiga frågor: ”omåttligt vida skäl”  för målstyrt dödande tolkas som vore det legala skäl utan något eget ansvar.

Alston medgav att konflikten med al Qaida och andra extremistorganisationer utgör en unik utmaning och noterade att al Qaida rutinmässiga dödar oskyldiga civila. ”Men det faktum att sådana fiender inte spelar enligt regelverket, betyder inte att en regering kan åsidosätta reglerna eller själv tolka om dom,” förklarade han.

”Trovärdigheten i varje påstående från en regering att man kämpar för att följa lagen, beror på den vilja man har att få klarhet i hur den ska tolkas och tillämpas– och de åtgärder man ska ta till vid lagbrott.”

CIAs talesman George Little tog upp frågan om bristen på ansvar. ”Utan att diskutera eller syfta på någon särskild aktion eller program, ligger organisationens operationer inom lagens ramverk och under nära uppsikt av regeringen,” förklarade han.”Det existerar ett verkligt ansvar och det vore fel av någon att säga något annat.”

övers Ingrid Ternert

25 juli, 2010

Sträck vapen – satsa på civilt stöd

Filed under: Afghanistan,krig,kvinnor,Mänskliga Rättigheter,nya,Sverige — ingrid @ 15:18

av Pierre Schori Svenska Dagladet Brännpunkt 25 juli

I den debattartikel som Carl Bildt skrev inför konferensen i Afghanistans huvudstad Kabul argumenterade han för att Sverige ska behålla sina militärstyrkor i Afghanistan eftersom situationen där även påverkar Sverige, då t.ex terrorism och opiumodlingar förser omvärlden med knark. I så fall skulle pengarna göra mer nytta för det afghanska folket om de hade satsats på civil återuppbyggnad skriver Pierre Schori.

I sitt försvar av Sveriges militära deltagande i Afghanistankriget i SvD 20/7 hänvisar Carl Bildt till kampen mot opiumhandeln och terrorismen. Han pekar vidare på vikten av att sätta de politiska och civila insatserna i centrum och att omvärldens strategi utformas med tydlig förankring i den legitimitet som bara FN har.

Detta låter rimligt men verkligheten visar att Carl Bildt söker vinna stöd med tvivelaktiga argument. I syfte att vinna lokalbefolkningens stöd i det talibanstarka södra Afghanistan har till exempel USA beslutat att låta årets väldiga opiumskörd kring Kandahar ha sin gång.

Terrorargumentet är lika svagt. Talibanerna har inte agerat utanför Afghanistan och Pakistan. Terrorn i Europa har sitt ursprung i al-Qaida, som enligt CIA knappt finns kvar i Afghanistan men väl i Pakistan, Somalia, Kenya och europeiska storstäder.

Den FN-solidaritet genom Nato-deltagande i Afghanistan som Bildt talar om gränsar till falsk marknadsföring. Det finns numera inte en enda svensk beväpnad soldat i FN-ledda operationer. Nato/Isaf-insatsen finns inte på FNs lista över FN-operationer och i Afghanistan bär alla svenska soldater Natos emblem, inte FNs blå fana.

Men Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann drar sig ändå inte för att angripa Mona Sahlin med tal om den FN-ledda insatsen i Afghanistan (Newsmill 19 januari). Tidigare talade regeringen om att man ville stödja de afghanska kvinnorna.

Vid vårens stora givarkonferens i London fanns inga kvinnor i den afghanska delegationen. Detta misstag skulle inte upprepas. Frågan bör ställas till Carl Bildt om han medverkade till att de afghanska kvinnorna fick säte och stämma vid givarkonferensen i Kabul?

Försvarsminister Sten Tolgfors anför dessutom att vi krigar mot talibanerna för att säkra svenska affärsintressen. När Tysklands förre president sade samma sak om tyska intressen uppstod en våldsam debatt som ledde till hans avgång.

Vad gäller de viktiga civila insatserna har Bildt otur. Dagen efter hans artikel meddelas att Turkiet ska ta över det svenska biståndet i hela västra halvan av Sveriges ansvarsområde i norra Afghanistan. De civila behoven är omättliga, säger svenske översten Gustaf Fahl som leder den svensk-finska styrkan men svenska biståndsprojekt har lyst med sin frånvaro i Sar-e Pul-provinsen enligt SvDs reporter på plats.

 I den bättre lottade grannprovinsen Balkh klagade guvernören bittert över uteblivet svenskt bistånd. Sanningen är att Sverige har valt att satsa mångfalt mera på militära insatser än på bistånd och politik, och nu skär man alltså ned de egna biståndsinsatserna och överlämnar dessa till andra.

Japan upphörde i våras med sitt militära bistånd och satsar nu helt på civila insatser och alltfler länder sätter ett slutdatum för sin militära närvaro. Om detta skriver Bildt att olika artificiella tidtabeller kan skapa fler problem än de löser. Säger han detta till Obama som upprepat sin beslutsamhet att börja dra tillbaka sina soldater nästa sommar?

Eller till sina kolleger i Holland och Kanada med flera, som redan planerar sitt uttåg? Sverige är inte ensam om sin felsatsning. Danska Politiken skriver att USA, Danmark, Tyskland och Storbritannien tillsammans lagt ner motsvarande 2450 miljarder svenska kronor på vapen och soldater i Afghanistan – nio gånger mer än hela världen betalat för landets återuppbyggnad. Och för varje euro som EU satsar på den civila uppbyggnaden satsas fem euros på militära operationer enligt SAK.

Vi som förordar ett svenskt militärt uttåg menar inte att Sverige ska sluta hjälpa Afghanistan, som Bildt insinuerar. Vi vill tvärtom frigöra de begränsade svenska resurserna från det militära oket och göra en civil kraftsamling till stöd för SAK och andra som i åratal har verkat i landet.

För de cirka 500 svenska soldater som riskerar liv och lem i Afghanistan skulle man kunna få 25000 välutbildade lärare eller stödja 720000 elever enligt Svenska Afghanistankommitténs (SAK) beräkningar.

SAK vet, kommittén har verkat i landet i över 30 år och har byggt upp förtroende och respekt och ett unikt och omfattande nätverk av skolor. SAK svarar för hela Balkhprovinsens sjukvård.

Fortsatt militärt deltagande under NATO-flagg äventyrar inte bara Sveriges och SAKs goda anseende som biståndsgivare utan också vår militära allansfrihet och vår traditionella uppställning för FN:s fredsbevarande roll.

26 juli, 2010

Afghanistan är en katastrof 1

Filed under: Afghanistan,krig,NATO,USA — ingrid @ 06:20

Afghanistan är en katastrof. Men vi får säkert vänta på en ny Chilcotutredning innan vi medger det. Våra ledare vill hellre undvika att tala klarspråk om pinsamheterna med den fruktansvärt svaga hållbarheten i de krig vi för.

Del 1 av Simon Jenkins i intervju med Larry Wilkerson 12 juli 2010 ”The Guardian”

- – Medan brittiska trupper återvänder från befästningen Sangin i södra Afghanistan, blir ett sömnigt rum i Westminster återigen värd för Chilcots utfrågning om Irakkriget.

Det brittiska etablissimanget är märkligt splittrat. Chilcot ser ut som om han återger Passchendaele under kriget om Storbritannien, eller Boudiccas triumfvagn efter stormningen med Lätta Brigaden.

Amerikanska kongressmän sliter sina generaler i stycken då de utkämpar idiotiska krig. Britterna föredrar att undvika pinsamheter. Hoppfullheten borde dock efter tre år av ”hearts and minds”, vara säkrad i den afghanska armén och polisen.

Men inte är den det mer än resten av Helmandprovinsen, som de brittiska trupperna tilldelades sommaren 2006 för att få lugn. Istället är den en opererande bas under ständig belägring, den bas amerikanarna själva tvingats ge upp till fienden eller till försvar av bataljonens styrka.

Helmandfiaskot var både förutsägbart och väntat. Då jag (och andra) i juni 2006 hade talat med Natos befälhavare General David Richards i Kabul, var hans smidiga självsäkerhet enerverande.

Han skulle genomföra dåvarande försvarsminister John Reids order om att skicka 3000 brittiska trupper söderut till ”att etablera förutsättningar för nationsbyggande”.

Richards förhöll sig avvisande till sådana USAoperationer som Enduring Freedom ‘Evig Frihet’ och Mountain Thrust ‘Bergsforcering’. De kom att bomba byar och rekrytera talibaner. Han lovade vinna ‘hjärtan och sinnen’ genom att ”skapa malaysiska bläckfläckar”

Hans lyssnare var skeptiska. Hade han inte läst eller hört något om de pashtunska talibanerna, deras rykte som motståndsmän och besatta kamp mot alla och envar? Men vi viftades bort som gnällspikar utan hopp.

Britterna skulle triumfera för ” i grunden hatar afghanerna talibanerna”. Detta var tiden för Reids notoriska ”inte ett skott har avlossats” -anmärkning. Det ledde till en olycklig brist på trupper, armerade fordon och helikoptrar, och ett ohyggligt antal förluster av en död eller sårad soldat på fyra.

Helmand blev känt för att det var där generaler talar om för politiker vad dessa vill höra– liksom tidigare Irak, men där utfördes denna funktion av spioner.

På tre och ett halvt år har 312 brittiska soldater dött, då deras patrullering inte erbjudit annat än att vara exponerad som måltavla åt talibanerna. Sangin, Musa Qala och Marjah basunerades ut över brittiska tidningars framsidor, inte som segrar utan som svårstyrda helveteshål.

Den en gång blomstrande bebyggelsen i Sangin sägs ha blivit reducerad till ett snuskigt handelshål för droger och en spökstad, likt ett slagfält som varje sida måste återta för att bevara ansiktet. Amerikanarna verkar idag åter vilja iscensätta slaget vid Dien Bien Phu.

Det finns helt enkelt inga goda nyheter från Afghanistan. Irak har alltid varit lätt i jämförelse och skulle till slut ha tröttat ut sig själv, kommit fram till någon form av brutal uppgörelse, låtit Väst ”förklara seger och dra sig ur”. Afghanistan är helt annorlunda.

Dess medfödda främlingsfientlighet kunde under 2001 ha utnyttjats till att driva in en kil mellan talibanerna och al-Qaida. Istället kom invasion och ockupation att fösa ihop dessa, alltmedan den liberala interventionismens nationsbyggande ambitioner hamnat på pottkanten.

Alla involverade i det här vrickade kriget vet att det är förlorat, ändå måste våra ledare säga motsatsen. I London förra månaden deklarerade hjälten för dagen, general David Petraeus, att ”det har gjorts framsteg”, att ”Marjah är i rimligt bra form” och att Afghanistan ”åtnjutit en stigande våg av säkerhet”.

David Cameron och hans försvarsminister, Liam Fox, vågar sig inte på att säga sanningen medan deras trupper är ute på slagfältet. Man talar om att lämna ”då de afghanska styrkorna kan försvara sig själva”, vilket är under månsken, eller ”då Londons gator är säkra”, vilket betyder aldrig.

Ändå talas det om att dra sig ur år 2015. Whitehall duschar den afghanska regimen med hjälp, väl medveten om att det mesta är stulet inom några dagar.

Det ligger inte i linje med det Orwellska att få stopp på brottsvågen, eller idiotin om skydd. Utrikesministern William Hague glömmer Chathams, fadern till hjälten Pitt, varning till en nation som bedrar sig själv ”genom den egna godtrogenheten, genom ett falskt hopp, en gaelisk stolthet och utlovade framsteg av det mest romantiska och otänkbara slaget”.

Det som är fascinerande är inte längre katastrofen själv utan snarare hur den kommit till pass. Hur kunde två demokratier, i ett öppet debattklimat, finna sig fångade i ett decennielångt blodbad, extravagans och lögnaktighet?

Hur kunde man acceptera att få se de hundratal av sina unga män och tusentals icke-stridande utlänningar i en uppgift man bara har kunnat framföra i irrelevanta clichéer om demokrati, säkerhet och kvinnans emancipation?

Det finns ett försök till svar i en bok av Garry Wills, Bomb Power: The Modern Presidency and the National Security State.  Enligt Wills var det uppkomsten av nukleär terror som fick demokratier att ge sina ledare extraordinär makt att ”trycka på knappar”, i avsikt att deklarera ”enmanskriget” utan vanlig försiktighet.

Givet denna makt, blev den oundvikligen förnedrad av presidenter (och premiärministrar). Nixon kunde under Watergate bedyra att ett brott, ”då presidenten utför det, inte är något brott”.

Dick Cheney och George Bush kunde få kidnappning, fängslande, avrättning och tortyr till ”Chefskommendantens handlingsfrihet”. Om de egna politikerna hade krävt detta, skulle presidenten inleda krig. Cheney gjorde åtta resor till CIA’s högkvarter med krav på att de skulle bevisa en länk mellan Irak och 9/11.

Då något bevis för Iraks Massförstörelsevapen inte gick att få fram, försäkrade helt enkelt Cheney – precis som Tony Blair – ”Det finns inget tvivel om att Saddam Hussein nu har massförstörelsevapen.”

Vi behöver inte längre Chilcot att tala om för oss, att det inte funnits skuggan av någon intellektuell ärlighet i påståendet att Irak utgjorde ett militärt hot mot Väst. Ändå antar denna period snabbt likheter med Tysklands Weimarrepublik. Människor visste vad som hände, men vågade inget säga.

Demokratins normala framfart – domstolar, habeas corpus, civila rättigheter, yttrandefrihet, informationsfrihet -uppstod innan ”nationell säkerhet” blev politiskt definierad. Politik upphörde att vara demokratins smörjmedel och blev istället källan till dess gift.

Frågan är, hur snart skulle politiken kunna förse sig med ett eget motgift– eller har krigen dragit iväg alltför långt ifrån vanliga människors medvetande om att forma en uthållig del av kungariket? Den första glimten av en utträdesstrategi har sitt ursprung i Washington och London.

Både Barack Obama och David Cameron talar, inte om seger utan om pengar och datum för tillbakadragande. Där kommer desperata skrik om att ”tala till talibanerna”, medan man totalt förgör sig själv. Varför skulle talibanerna tala, då vi springer vår väg?

En möjlig uppgörelse mellan pakistaner, talibaner och den alltid intrigerande Hamid Karzai är det enda samtal som betyder något. I varje konflikt kommer man till en punkt  som i Bosnien och Irak, då ren utmattning på marken drar in de stridande parterna till en viss anpassning. I Afghanistan gör fortsatt ockupation och dödande enbart att det momentet blir försinkat.

Natos generaler kommer så småningom att dra sig tillbaka till Kabul. Där skall man att bygga en Baghdad-liknande ”grön zon” med befästning och explosionssäkra murar. Den blir en västlig liten klientstad av bedövande mutbarhet, flytande på en ocean av korruptions-tankade dollar.

Den kommer att bestå så länge som liberala interventionister vill njuta denna dödsbringande cocktail av inkommande luftvärn och utgående manna från himlen.

Då detta är över, och ett annat krig börjar, får vi en ny Chilcotutredning.

övers Ingrid Ternert

27 juli, 2010

Republikanernas intriger om en Israel-Iran apokalyps och kollapsen av USAs ekonomi

Filed under: dollar,ekonomi,FN,Irak,Iran,Israel,USA — ingrid @ 01:43

Repubs Plot Israel-Iran Apocalypse and the Collapse of the US Economy
av Juan Cole

24 juli 2010
– Draget påminner om det brev 1998 som undertecknarna av ‘Projektet för ett Nytt Amerikanskt Århundrade’ skickat till president Clinton för att pressa honom att starta krig mot Irak.

De manövrerade honom till att dra tillbaka FNs vapeninspektörer och börja bomba Irak.

USAs bortdragande av inspektörerna fick Väst att blunda för frånvaron av något irakiskt vapenprogram, eftersom det inte gick att garantera att detta inte fanns(!). I gengäld gav otydligheten i Clintons aktioner som resultat, att man tillät Bill Kristols gäng och resten av Israels krigsindustri och oljelobby att propagera in Amerika i det fruktlösa och ruinerande Irakkriget. Idag återupprepar man detta mönster mot Iran.

Tänk bara hur vansinnigt det är. Nära hälften av Representanthusets republikaner kommer från södern med relativt få judiska amerikaner. Så denna resolution kunde lika gärna komma från Kristna Sionister eller John Hagee (vilken en gång sagt att Gud sänt Hitler till att straffa judarna för att bo utanför Israel).

Det är inte omöjligt att folket bakom denna resolution febrigt hoppas på att Domens Dag ska komma snabbare och ser fram emot ett apokalyptiskt MellanÖstern som ett steg fram mot Kristi Återkomst och slutet på den irriterande men temporärt nödvändiga Judendomen.

Med andra ord så är det för den amerikanska kristna högern att be Israel gå i krig på uppdrag av Amerika, ännu ett fall av vita kristna som offrar judar i eget intresse, och därmed utgör en form av antisemitism. Det sannolika resultatet av ett isreaeliskt militärt anfall mot Iran blir följande:

Iran kommer att utnyttja shiaoperativa och milismän för att döda de återstående alltmer ömtåliga amerikanska trupperna i Irak (när väl de blivit färre än 50 000 icke-stridande trupper i landet, är de inga trupper längre utan fångar). Iran kommer att röra upp deras verkliga antal i Afghanistan, för att Förenta Staterna ska få möta ett breddat motstånd från i första hand pashtunska talibaner inklusive tajikiska fundamentalister och hazarer.

Som resultat kommer USA att fortsätta sitta fast i kriget, kanske i decennier. Iran kommer antagligen att bida sin tid och agera på dolda och svårupptäckta sätt mot USAs intressen i regionen. Det kunde bli fler operationer av typ bombningen av Tornen i Khoba av USAs trupper under SaudiArabiens attack 1983 mot marinbarackerna i Beirut.

Alla USAs kommersiella- och regeringskontor i regionen kan bli måltavlor. En bra gissning är, att  Hizbollah skulle kunna göra något mot Israel som hämnd, möjligen provocera fram ett andra Israel-Libanonkrig. Det sista kriget gick ju inte så bra för Israel, trots dess massiva militära överlägsenhet.

En fjärdedel av israelerna tvingades flytta från sina hus, Haifas kemiska gasinrättningar hotades (och Dimonas Kärnvapenindustri som tillverkar alla israeliska kärnstridsspetsar). Hizbullah hade löst en israelisk radiokryptering och visste i förväg allt som den israeliska armén planerat.

Inte bara den demokratiskt lagda oppositionen i Iran skulle gå upp i rök, utan också muslimska fundamentalister i Egypten, Jordanien och de hos andra USAallierade skulle mobilisera och kanske vinna i popularitet genom anti-imperialistisk solidaritet. (Endast 6% av vanliga araber oroar sig för en iransk kärnvapenbomb, medan nästan alla är oroliga för Israels behandling av palestinierna).

Oljepriset skulle stiga i höjden, ungefär som 2008 års prisnivå på $140 per fat och kasta ner världen tillbaka in i depression. Då väl dylika fientligheter börjar, och givet dessa sannolika svar, skulle USA mycket väl kunna fastna i ett tredje stort krig i MellanÖstern, mot ett land geografiskt mycket större än vad vare sig Irak eller Afghanistan är och med en mer än dubbelt så stor befolkning som dessa båda tillsammans.

Med en kostnad på ännu en triljon dollar skulle USAs skuld tyngas ner till $14 triljoner helt på egen hand, och sedan dess vara Amerikas årliga nationalprodukt, vilket kan trigga en amerikansk kreditvärdighet och få räntenivån på dagens och framtida lån att bli långt dyrare och, tillsammans med det stapplande höga oljepriset, bli början till Amerikas sista nergående spiral i fattigdom och svaghet.
 

övers Ingrid Ternert

28 juli, 2010

Det stora spelet i repris – om Asiens svarta guld

Filed under: Afghanistan,dollar,Iran,Kina,nya,olja,Ryssland,USA — ingrid @ 03:21

av Pepe Escobar Asia Times
22 juli

Saker och ting blir bara märkligare och märkligare i det iranska underlandet. Som det som hände under fredagsbönen i Teheran  i förra veckan, personligen ledd av fd president-ayatollah Hashemi Rafsanjani, ‘hajen’ kallad och Irans rikaste man. Som delvis fått sin förmögenhet från ‘Irongate’ – 1980talets hemliga vapenkontrakt med Usa och Israel.

Lika väl känt är att Rafsanjani ligger bakom ayatollah Khatamis pragmatiska konservativa fraktion, den som nyligen förlorade striden i toppen – mer än i presidentvalet – till den ultrahårda fraktion som står under Khameini – Ahmadinejad – Irans RevolutionsGarde. Under bönen skrek delar av den regerande fraktionen som vanligt ‘död åt Amerika’ medan de pragmatiska konservativa för första gången kom med ‘död åt Ryssland’ och ‘död åt Kina’.

Oops. Till skillnad från Europa kom Kina nästan omedelbart att acceptera valet av president Ahmadinejad. Kan man då porträtteras som Irans fiende? Eller har de pragmatiska konservativa inte informerats om vidden av vad Zbig Brzezinski predikat alltsedan 1990-talet? Alltså den kända person som var så helt uppslukad av EuroAsien och hade president Obamas odelade öra. Denne anser det vara viktigt att bryta sönder axeln Teheran, Moskva och Peking och skjuta samarbetsorganisationen SCO i sank.

Slutligen vet man heller inte om att såväl Ryssland som Kina och Iran starkt förespråkar ett  slut på dollarn som global reservvaluta till fördel för en multipolär valutakorg, en gemensam valuta där Rysslands president Medvedev haft nog  fräckhet att presentera en prototyp på G8-mötet i Italien. Den är förresten ganska snygg, myntad i Belgien med G8-ledarnas ansikten med mottot ‘enighet i olikhet’.

Det är inte direkt vad Obamaadministrationen haft i tankarna då det gäller Iran och Ryssland – oavsett triljoner bytes i luftig retorik. För att börja med energiläget så ligger Iran på andra plats vad gäller kända oljereserver (11%) och gasreserver (16%) enligt GPS statistik från 2008.

Om alltså Iran någon gång skulle vilja välja en mer öppen relation till Usa, skulle dess big oil ha tagit över de iranska energiinkomsterna från Kaspiska Havet. Vilket oavsett retorik betyder att ingen Usa-administration någonsin vill ha att göra med en hyper-nationalistisk iransk regering i stil med nuvarande mullors militärdiktatur.

Det som alltifrån Bush till Obama ordentligt skrämmer Usa är utsikten om en rysk- venezuelansk- iransk axel. Tillsammans har Iran och Ryssland nära 18% av världens kända oljereserver.

Persiska Gulfens petromonarkier äger 45%. Ryssland, Iran och Venezuela kontrollerar 25%. Om vi därtill lägger 3% från Kazakstan och 10% från Afrika, utgör denna axel en än effektivare motvikt till USAs hegemoni över det arabiska Mellanöstern. Samma gäller gasen.

Lägger man dessutom till Centralasiens alla ‘-stan stater’, kommer man upp till 30% av världens hela gasproduktion. Som en jämförelse kan nämnas att enbart Mellanöstern inklusive Iran producerar 12% av världsbehovet.

Allt rör sig om Pipelinestan
Ett Iran med kärnkraft skulle oundvikligen komma att hetta upp den blivande multipolära världen Iran och Ryssland gentemot både Kina och Indien. Det är alltså inte helt säkert att Usa kan lägga under sig merparten av oljan i det arabiska Mellanöstern. Alla spelarna är mycket väl medvetna om att Irak förblir ockuperat och att Washingtons är besatt av privatisering av Iraks enorma oljerikedomar.

Det som de kinesiska intellektuella gärna vill betona, är hur dagens fyra uppåtstigande makter – Ryssland, Kina, Iran och Indien utgör strategiska- och civilisationspoler. Där tre av dem var och en utgör en fristad i egenskap av kärnvapenmakt. Idag ser vi hur Iran med tillförsikt och beslutsamhet är på väg att behärska hela kärnenergicykeln.

Till Washingtons huvudvärk ökar dessutom Irans och Rysslands relativa vikt i Europa och Asien. Inte bara inom energiområdet utan också som förespråkare för ett multipolärt monitärt system. Detta är redan på gång. Alltsedan 2008 har iranska officiella betonat att då förr -eller senare- Iran och Ryssland handlar med rubel, skulle Gazprom vara villig att ta betalt i denna valuta- och inte i dollar. Man har inom Opecs sekretariat redan läst skriften på väggen och medger, att Opec planerar handla med Euro före år 2020.

Det gäller inte bara axeln Moskva-Teheran- Kaukasus utan t.ex även Qatar och Norge. Och förr eller senare är alla ArabEmiraten redo att byta ut sina petrodollar. Det sker utan att för den skull vara slutet för den – och är något som naturligtvis inte skulle ske i morgon dag – utan betyder slutet för dollarn som världsvaluta; slutet på att världen tvingas betala Usas väldiga budgetunderskott. Och slutet på den angloamerikanska finansvärldens strupgrepp över globen, vilket fortgått alltsedan 1800-talets senare hälft.

Energiekvationen mellan Iran och Ryssland är än mer komplicerad, vilket gör dessa båda till två skorpioner i en flaska. Ett Teheran isolerad från Väst saknar de utländska investeringar man kunde behöva för att uppgradera sina 1970-tals energianläggningar. Det är därför Iran inte fullt ut kan utnyttja sitt kaspiska energi-välstånd.

Här är det fråga om ett Pipelinestan på topp – alltsedan USA, som då fortfarande låg i topp – under 1990talet bestämt sig för att satsa fullt ut på det kaspiska området med stöd till pipelinen Baku – Tblis – Ceyhan (BTC) och den pipeline som går mellan Baku – Tblis – Supsa (BTS).

För Gazprom är Iran en veritabel guldgruva. I september 2008 gick den ryske giganten ut med att man hade tänkt exploatera det stora oljefältet i norra Azadegan liksom tre andra fält. Ryska Lukoil har också ökat den prospektering där Tatneft skulle ingå. Man trodde att George W Bushs administration hade försvagat ryssarna och isolerat Iran i Centralasien. Alltså fel, den har istället skyndat på deras strategiska energisamarbete.

Putins maktspel
1995 skulle Ryssland ha avslutat bygget av kärnkraftsreaktorn i Bushehr. Projektet hade först startats av USAs egenprokla-merade Gulf-gendarm – shahen av Iran, som 1974 engagerade det tyska KWU. Men projektet avstannade 1979 genom den islamska revolutionen och blev 1988-89 hårt träffat av Saddan Husseins bomber. Ryssarna kom slutligen in i bilden och föreslog att projektet skulle slutföras för $800 miljarder.

År 2001 började Ryssland sälja missiler till Iran. Att erbjuda Bushehr skydd var alltså ett bombsäkert sätt att tjäna pengar. Bushehr utgör en källa till eviga kontroverser i Iran. Projektet skulle ha avslutats år 2000. Iranska officiella anser att ryssarna aldrig visat något större intresse för att avsluta det. Där fanns tekniska skäl, som att den ryska reaktorn var för stor för den byggnad KWW redan uppfört, och dessutom led man brist på tillräckligt många iranska kärnenergi-ingenjörer.

Men mest av allt handlade det om geopolitik. Rysslands förre president Vladimir Putin använde Busher som ett viktigt diplomatiskt drag i sitt schackspel med Väst och Iran. Det var Putin som föreslog att det iranska uranet skulle anrikas i Ryssland i ett tal om strategiska tillgångar för att klara en global kärnenergikris. Ahmadinejad och de flesta iranska ledare gav honom ett blankt nej.

Samtidigt år 2006 blev det i Moskva klart att ett möjligt israeliskt anfall kunde medföra att man skulle förlorar en vinstgivande kärnenergikund på toppen av ett diplomatiskt sammanbrott. Medvedev drev samma tudelade strategi – att trycka på amerikanarna och européerna om att Ryssland inte vill ha någon kärnvapenspridning i Mellanöstern och samtidigt understryka för Iran att man behöver Ryssland mer än någonsin.

Ett annat drag i det ryska schackspelet var att ha kvar samarbetet med Iran för att inte låta Kina ta över hela projektet, utan att för den skull reta Usa. Så länge det iranska kärnenergi- programmet inte blev avslutat, kunde Ryssland alltid spela en klok och modererande roll mellan Iran och Väst. Att bygga upp ett civilt kärnkraftsprogram i Iran är bra för ryska affärer och för Ryssland av andra skäl.

För det första är både Iran och Ryssland omringade. Iran av strategiska skäl med Usa i Turkiet, Irak, Saudiarabien, Bahrain, Pakistan och Afghanistan samt av Usas sjöstridskrafter i Persiska Viken och Indiska Oceanen. Ryssland har sett hur Nato tar för sig i de baltiska staterna och hotar ‘annektera’ Georgien och Ukraina; Nato ligger i krig i Afghanistan och Usa håller fortfarande på att glufsa i sig Centralasien.

Iran och Ryssland delar samma strategi vad gäller Kaspiska Havet. Man står i praktiken i opposition till de nya kaspiska staterna Kazakstan, Turkmenistan och Azerbaian. Iran och Ryssland ser också ett hot från den hårda kärnan av sunni-islam. De har sagts att t.ex Teheran aldrig har gjort något för att hjälpa Tjetjenien. Och dessutom finns det frågan om Armenien.

Från rysk sida går allt tillbaka till ‘axeln’ – Teheran – armenska Erevan – New Delhi,vilken egentligen fungerat som motkraft till den Usa-stödda ‘oljeaxeln’ Ankara – Tblis – TelAviv – Baku, något som starkt kommit att irritera amerikanarna. Iran har under det senaste decenniet också blivit största importör av ryska vapen efter Kina och Indien. I detta ingår anti-missilsystemet ‘Tor m-1′ till försvar för Irans kärninstallationer. 

Ankara-Tblisi-TelAviv-Baku axeln

Det sker dock en omfattande debatt om detta även bland den ryska eliten. Det gamla gardet med förre premiärminister Primakov tror att Ryssland är tillbaka som stormakt genom att odla sina arabiska klientstater såväl som Iran, men i det fallet anser de sk ‘västerlänningarna’ bland dessa, att Iran snarare utgör ett handikapp.

De må ha en poäng. Nyckeln till denna Moskva -Teheran axel är opportunism – oppositionen mot USAs hegemoniska design. Är Obama – via sin ”utsträckta hand” politik lömsk nog att försöka vända allt upp och ner; eller kommer han av Israellobbyn och det militärindustriella komplexet att slutligen tvingas slå till mot en regim som är allmänt föraktad i hela den västliga världen?

Ryssland – och Iran – är helt inställda på en multipolär värld. Den nya militärdiktaturen hos mullornas Teheran vet, att man inte har råd att bli isolerad; så för att komma fram i ljuset måhända vägen måste gå via Moskva. Detta förklarar varför Iran gör så många försök att gå med i SCO.

Lika mycket som Västs progressiva må stödja Irans pragmatiska konservativa – vilka långt ifrån är några reformister – återstår det faktum att Iran är en viktig livegen för Ryssland för att uppehålla kontakten med Usa och Europa. Glöm otrevliga övertoner då nu alla tecken tyder på att ”stabilitet” råder i denna viktiga pulsåder i hjärtat av det Stora Spelet.

HONG KONG – Betyder det något att tala om en Peking-Teheran axel? Uppenbarligen inte, då man vet att Irans ansökan om medlemskap i Shanghai Cooperation Organisation (SCO) blivit blankt avvisat 2008 på mötet i Tajikistan.

Uppenbarligen ja, då man ser hur mullornas diktatur i Teheran och det kollektiva ledarskapet i Peking behandlat sina senaste kontrovers om ”gröna revolutionen” i Teheran och Uigurerna upplopp – vilket väckte upp den spökliga myten i Väst om en ‘asiatisk despotism’.

Den Iran-kinesiska vänskapen är som kinesiska askar. Mitt i turbulensen, fantastisk eller skrämmande, med sin snarlika milenniumhistora, ser en av dem en islamsk republik, avslöjad som en militariserad islamsk teokrati, där saker och ting inte är som de synes vara.

Sak samma om det som hänt i Iran nyligen. Genom att befästa axeln Khamenei- Ahmadinejad- IRGCs makt, kommer deras relation att fortsätta utvecklas inom ramen för en sammandrabbning mellan denna och en Usastormakt i dalande, samt en aspirerande kinesisk stormakt allierad med en återuppstånden rysk sådan. 

På väg
Iran och Kina handlar helt och hållet om den Nya Sidenvägen – eller vägar – i Eurasien. Dessa båda är bland de mest ärade och antika av vännerna på vägen. Den första sammandrabbningen mellan det persiska imperiet och Handynastin skedde år 140 före Kristus, då Zhang Qian sändes ut till Baktria, dagens Afghanistan, för att göra upp med dess nomadbefolkning.

Detta ledde till en kinesisk expansion i Centralasien och Indien, där handeln exploderade över den mytiska Sidenvägen. Siden, porslin, hästar, ambra, elfenben, oljor. Som resenär på Sidenvägen genom åren lärde jag mig hur perserna kom att kontrollera Sidenvägen genom att behärska konsten att plantera oaser och blev därmed mellanhänder för Kina, Indien och Väst.

Parallellt med landvägen fanns alltid en sjöväg – från Persiska Gulfen till Kanton (dagens Guangzlt). Och naturligtvis fanns det en religiös rutt – med perser som översättare av buddistiska texter och persiska bybor i öknen som mellanhänder gentemot kinesiska pilgrimer på besök i Indien.

Stjärnbildsastronomi – den officiella religionen i det Sassanidiska imperiet – importerades till Kina av perserna vid slutet av det sjätte århundradet före Kristus och manichaeism under det sjunde. Diplomati följde: sonen till den siste Sassanid kejsaren flydde araberna under 670- talet och fann en tillflykt vid Tanghovet. Under den mongolska perioden spred sig Islam till Kina.
 

Iran har aldrig varit koloniserad. Men det var en priviligerad scen i det stora spelet mellan det brittiska imperiet och Ryssland under 1800 talet och därefter under det kalla kriget mellan Usa och Sovjetunionen. Den islamska revolutionen kom att innebära Khomeinis officiella politik av ”vare sig Öst eller Väst”. I själva verket drömmer Iran om att överbrygga dessa båda.

Detta för oss till Irans kärna, dess obrutna geopolitiska roll i Eurasiasiens mittpunkt. Den Nya Sidenvägen innebär en energikorridor – Asian Energy Security Grid – i vilket Kaspiska Havet är en viktig nod, länkad till Persiaska Gulfen, varifrån olja transporteras till Asien. Och då det  gäller gas kallas orådet Pipelineistan – som den nyligen överenskomna Iran-Pakistan (IP) pipeline och dess koppling mellan Iran och Kina. 

Det finns också en hyperambitiös, så kallad ”Nord-Syd korridor” – en projekterad väg – och tågförbindelse mellan Europa och Indien genom Ryssland, CentralAsen, Iran och Persiska Gulfen. Och den ultimata drömmen om den nya Sidenvägen – en faktisk landväg mellan Kina och Persiska Viken via Centralasien (Afghanistan, Tajikistan och Uzbekistan).

Cirkelns storlek
Som en bastion för den shiitiska religionen, omringad av sunnitrogna, behöver Iran än mer desperat bryta sig ur sin isolering. Tala om turbulent omgivning: Irak är fortfarande under Usa-ockupation i Väst, det ultrainstabila Kaukasus i nordost, det ömtåliga Centralasien med sina ‘-stan’ i nordöst,  Afghanistan och Pakistan i öst, för att inte tala om kärnans omgivning -Israel, Ryssland, Kina, Pakistan och Indien.

Teknologiska framsteg betyder för Iran att fullt ut behärska ett civilt kärnenergiprogram – som innehåller fördelen av att kunna omvandla sig till en helgedom via möjligheten att bygga en kärnanläggning. Officiellt har Teheran deklarerat att de inte tänker skaffa sig en ”oislamsk” bomb för all evighet. Detta bestämmer den ömtåliga position Teheran befinner sig i och stöder dess rätt till att fredligt utnyttja kärnenergi.

Kinas regering skulle älska att se Iran anamma den plan som Ryssland föreslagit både Iran, Usa och Västeuropa. Genom att noga ha värderat sina livsviktiga energi- och säkerhetsintressen, skulle att se Washington åter knyta näven vara det sista Peking vill, .

Vad hände med George W Bushs deklarerade post-9/11 ”globala krig mot terrorn”, idag återskapad av Obama som ”Overseas Contingency Operations”, GWOT, vars sjaskiga mål för Washington varit att stadigt sätta ner flaggan i den Centralasiatiska marken.Till de nykonservativas besvikelse, där Kina utgör den ultimata geopolitiska fienden, skulle ingenting ha varit mer lockande för dessa än att bussa en hoper asiatiska stater mot Kina. Men det är lättare sagt än gjort.

Kinas motdrag blev att vända spelet i Centralasien med Iran som nyckelspelare. Peking grabbade snabbt tag i frågon om att det för Iran handlar om den egna nationella säkerheten och att trygga sitt väldiga energibehov. Naturligtvis har Kina också behov av Ryssland i ett energi-teknologiskt syfte. Det diskutabla beror mera av de omständigheter som följt på de mål SCO satt upp – än något långvarigt strategiskt partnertskap

Ryssland åberopar en samling geopolitiska skäl och betraktar sin relation med Iran som odelbar. Kina å sin sida säger ‘sakta i backarna, vi är också med i bilden’. Och då Iran samtidigt står under press på olika nivåer, både från Usa och Ryssland, vem vore då en bättre ‘räddare i nöden’ än Kina?

Entré Pipelineistan.Vid en första anblick verkar iransk energi och kinesisk teknologi som en gudabenådad matchning. Men det är mer komplicerat än så. Fortfarande ett offer för Usas sanktioner vände sig Iran till Kina för en modernisering. Som tidigare under åren med Bush/ Cheney och invasionen av Irak, sände det ett omisskännligt budskap till Pekings kollektiva ledarskap.

Trycket att få kontroll över den irakiska oljan plus dess trupper i Afghanistans ett stenkast ifrån Kaspiska havet, tillsammans med Pentagons egen definierade ”båge av instabilitet” från Mellanöstern till Centralasien, var nog för att Kina skulle förstå budskapet: ju mindre beroende man blev av den Usa-kontrollerade arabiska energin i Mellanöstern desto bättre.

Den arabiska delen brukar uppgå till 50% av Kinas oljeimport från Mellanöstern. Snart skulle Kina komma att bli den näst största importören av iransk olja efter Japan. Och efter det ödestyngda 2003 har Kina också kommit att behärska hela cykeln prospektering-exploatering -raffinering, varför kinesiska företag kraftigt investerar i Irans oljesektor vars raffineringskapacitet till exempel ökar.

Utan brådskande investeringar kan enligt vissa förutsägelser Iran tvingas avbryta sin oljeexport till 2020. Iran behöver också allt det andra som Kina kan erbjuda inom områden som transportsystem, telecom, electricitet och fartygskonstruktion. Iran behöver Kina för att kunna utveckla sin egen gasproduktion i det gigantiska norra och södra Pars fälten i Persiska Gulfen – vilket man delar med Qatar. Så inte undra på att ett ”stabilt” Iran skulle bli en fråga gällande kinesisk nationell säkerhet. 

Multipolära vi går
Varför då detta dödläge i SCO? Eftersom Kina alltid är minutiös med att bättra på sin globala trovärdighet, har man tvingats överväga de för-och nackdelar som följer med att låta Iran ingå och för vilken SCO är oerhört värdefull med sitt ömsesidiga samarbete för stabilitet i Centralasien och fördelar för ekonomi och säkerhet.

SCO bekämpar islamsk terrorism och ”separatism” i allmänhet – men har nu också utvecklat en ekonomidel med tillhörande utvecklingsfond och ett multilateralt ekonomiskt råd. Hela tanken är att förhindra Usas inflytande i Centralasien.

Iran har varit observatör där alltsedan år 2005. Nästa år kan bli kritiskt. Då gäller det hinna ifatt klockan innan ett desperat israeliskt anfall, för att bli accepterad av SCO, alltmedan man förhandla om en slags stabilitetspakt med Obamaadministrationen.

Men för att allt detta ska kunna gå i lås någorlunda smärtfritt behöver Iran Kina – vilket innebär att sälja så mycket olja och gas som Kina behöver och samtidigt godkänna kinesiska- och ryska- investeringar för att exploatera och utvinna den kaspiska oljan.

Under tiden uppvaktar Iran Indien. Både Iran och Indien har fokuserat på Centralasien. I Afghanistan finansierar Indien uppbygget av en 250 miljoner dollar väg mellan Zaranj vid den iranska gränsen och Delaram – och befinner sig då i det afghanska vägnät som förbinder Kabul med Kandahar, Herat och Mazar-i-Sharif.

Indien/New Delhi ser i Iran en mycket viktig marknad. Indien är aktivt involverad i konstruktionen av en djupvattenhamn i Chabahar – som då blir tvillinghamn till den som Kina har byggt i södra Balochistan och kunde bli till stor hjälp för det tillslutna Afghanistan (och befria det från störningar från Pakistan).

Iran behöver också dörrarna mot norr – Kaukasus och Turkiet – för att leda sin energiproduktion till Europa. Det är en strävan i motvind. Iran måste kämpa en grym regional kamp i Kaukasus; med den Usa-turkiska alliansen inramad av Nato; det ständiga Usa-ryska kalla kriget i regionen och sist men inte minst, Rysslands egen energipolitik som helt enkelt inte avser dela Europas energimarknad med Iran.

Men energiöverenskommelser med Turkiet är en del av bilden – efter det att AKPs moderata islamister år 2002 övertagit makten i Ankara. Idag är det inte särskilt långsökt att tänka sig möjligheten att Iran i en nära framtid erbjuder en mycket behövlig gas till den enormt dyra, Usastödda Nabucco pipeline som går från Turkiet till Österrike.

Men faktum kvarstår, att för både Teheran och Peking är det uteslutet med den amerikanska framstöten i ”bågen av instabilitet” från Mellanöstern till Centralasien. De är båda mot USAs hegemoni och självtillräcklighet. Bush/Cheney stilen.

Som uppstigande makter är båda för en multipolär ordning. Och eftersom de inte är några västinfluerade liberala demokratier blir denna inlevelse än starkare. Få har undgått att se de stora likheter som existerar i graden av repression under den ”gröna revolutionen” i Teheran och hos uighurerna i Xinjiang.

För Kina handlar en strategisk allians med Iran helt och hållet om Pipelineistan, det asiatiska säkerhetsnätet och den nya Sidenvägen. För Kina kunde en fredlig lösning i förhållande till den iranska nukleära frågan bli ett utropstecken. Den skulle komma att helt öppna upp Iran för ivriga europeska investeringar.

Washington må motvilligt erkänna det, men i det Nya Stora Spelet om Eurasien, spelar Teheran-Peking axeln upp sin framtida multipolaritet.

övers Ingrid Ternert

USAs beslag av $ 9 miljarder från irakiska fonder

Filed under: FN,Irak,Irak,Iran,olja,USA — ingrid @ 20:44

Revision visar att Pentagon inte kunnat redovisa de $8.7 miljarder dollar, som funnits i irakiska fonder. 

27 juli Washington Times

Revisorer fann att USAs Försvarsdepartement har rekord i fusk, då Pentagon inte helt kunnat redovisa de $8.7 miljarder dollar,  vilka man åren 2004 till 2007 tagit ur den särskilda fond som FNs Säkerhetsråd satt upp.

Försvarsdepartementet har alltså inte kunnat redovisa 95 procent av de $9.1 miljarder i irakiska oljepengar, som USA tagit ut till återuppbyggnad av den krigshärjade nationen, enligt den utfrågning som släpptes i tisdags.

Rapporten kommer från USAs särskilda utredning om Iraks återuppbyggnad och ger en framtvingad insyn i det fortsatta släpphänta utnyttjandet av dessa fonder, inom ett land där människor klagar över bristen på basala nyttigheter som elektricitet och rent vatten sju år efter den USAledda invasion som störtat Saddam Hussein.

Revisionen fann att Försvarsministeriets släpphänta dokumentation gjort att Pentagon inte kunnat redovisa de $8.7 miljarder dollar man gjort av med åren 2004 till 2007 från den särskilda fond, som FNs Säkerhetsråd satt upp.

Av denna summa på $8.7 miljarder dollar ”kunde Pentagon inte erbjuda någon som helst dokumentation, som skulle kunna underbygga vad man gjort av de $2.6 miljarderna.”

Fonderna är skilda från de $53 miljarder dollar som Kongressen avsatt till Iraks återuppbyggnad. Rapporten kommer vid en kritisk tidpunkt för Irak.

Trots de förbättringar i säkerheten som genomförts sedan år 2008, förekommer fortfarande bombningar på daglig basis, vilket ökar irakiernas frustration och rädsla och deras allt större trötthet på den nuvarande politiska kris — som många menar reflekterar att politikerna i landet är mer intresserade av sina egna intressen än av nationens.

Politikerna har efter de splittrande parlamentsvalen den 7 mars mött ett dödläge, där man inte varit i stånd att bilda en ny regering efter att premiärminister Nourial-Maliki, shiareligiös, tycks ha beslutat sig för att sitta kvar vid makten, alltmedan inflytelserika shia-partier helst skulle ha sett honom avgå.

Granskaren citerade ett antal faktorer som bidragit till att man inte har kunnat redovisa det mesta av de pengar Pentagon tagit ur Utvecklingsfonden för Irak, DFI. Man menar att de flesta av de organisationer som fått pengar från Försvarsdepartementet till de irakiska styrkorna, misslyckats med att redovisa sina pengar på det sätt som Finansdepartementet krävde.

Dessutom sa man, att ingen organisation inom Försvarsdepartementet har utsetts till att granska hur fonderna har redovisat sina medel.”Bristen på kontroll har gjort att dessa fonder varit utlämnade till ett felaktigt utnyttjande, där man upptäckt förluster,” fortsatte rapporten.

Översynen visar, att USA fortsätter att själv ta hand om cirka $34.3 miljarder dollar ur fonden, trots att den irakiska regeringen krävde, att man betalar tillbaka detta. Revisionen indikerar inte, att man har ansett det finnas belägg för att  bedrägeri skulle ha förekommit i utnyttjandet av fonderna.

Dessa DFI fonder inkluderar vinster från Iraks olje- och gasexport, tillika med infrusen irakisk egendom och överskottsfonder från det idag avslutade olja- mot- mat-programmet, som funnits under Saddam Husseins tid. Genom upprättandet av den provisoriska koalitionsmyndighet som kort efter USAs invasion år 2003 styrde Irak till mitten av 2004, kom ungefär $20 miljarder dollar att placeras på kontot.

Den irakiska regeringen gick med på att låta USA få en fortsatt tillgång till fonderna efter att CPA, den provisoriska koalitionsregeringen, blivit upplöst år 2004, men upphörde inte förrän december 2007.
 

övers Ingrid Ternert

29 juli, 2010

Obama osäker om målet i Afghanistan

Filed under: Afghanistan,ekonomi,krig,USA,vapen — ingrid @ 02:03

 

Tidigare under sin regim medgav Obama att han inte vetat om vilket målet var i Afghanistan. Han lovade finna ut vilken uppgift det gällde och sedan dra åt helvete, men han gjorde aldrig det.

Efter att ha läst den militära säkerhetens upploppslag, vilken återvinner krigsprofiter till politiska kampanjbidrag, kom  rätt och slätt Obama att deklarera krig som “nödvändigt.” Ingen har någonsin förklarat varför krig är nödvändigt.

Regeringen kan inte förklara varför krig är nödvändigt, därför att det inte är nödvändigt för det amerikanska folket. Varje nödvändigt skäl för krig har att göra med berikande av smala privata intressen med outtalade agendor.

Om agendan hade deklarerats och de privata intressen som serverades blev identifierade, då skulle till och med den amerikanska fårskocken ha revolterat.

Obamaregimen har gjort krig till Amerikas affär. Upptrappning i Afghanistan har gått hand i hand med attacker av drones/ förarlösa flygplan mot Pakistan och dessutom utnyttjande av proxy/ställföreträdande styrkor för krigföring  i Pakistan och Nordafrika.

För närvarande genomgör USA en provocerande flottmanöver utanför Kinas och Nordkoreas kust och anstiftar krig mellan Columbia och Venezuela i Sydamerika. Tidigare CIAchef Michael Hayden deklarerade den 25 juli att en attack mot Iran verkar oundviklig.

USAs ekonomi och amerikanarnas välstånd offras för regimens krig. Stater är bankrutta och avskedar lärare. Även “rika” Californien, tidigare ansedd för att vara “den sjunde största ekonomin i världen,” har reducerats till att ge ut manuskript och skära ner sina statsanställdas löner till ett minimum.

Tilläggsanslag till krigsbudgeten är numera rutin, men budgetunderskottet blockerar varje hjälp till amerikaner–men inte till Israel. Den 25 juli har den israeliska tidningen Haaretz rapporterat  att USA och Israel undertecknat ett multi-miljard dollarkontrakt för Boeing till att förse Israel med missilsystem.

Amerikanare kan inte få någon hjälp från Washington, men USAs FNambassadör, Susan Rice, deklarerade att Washingtons engagemang för Israels säkerhet “inte är förhandlingsbar.”

Washingtons engagemang för Californien och säkerheten för resten av oss är förhandlingsbar. Krigsutgifterna ökar på budgetunderskottet, och underskottet förhindrar varje hjälp till amerikanarna. Medan USA sätter sig själv i konkurs genom krig, har Amerikas största kreditgivare, Kina, tagit itu med Amerikas kreditvärdighet.

Chefen för Kinas största kreditvärderingsinstitut deklarerade: “USA är inte solvent och går mot konkurs som en rent skuldsatt gäldenärnation.”

Den 12 juli varnade Niall Ferguson, historiker inom imperier, att det amerikanska imperiet plötsligt skulle kunna kollapsa genom den svaghet dess massiva skulder förorsakar och att en dylik kollaps kan ligga närmare än vi tror.

Döv, stum, och blind, Washingtons politiker pladdrar på om ytterligare “trettio år av krig.”

övers Ingrid Ternert

PS Var det förresten inte år 2012 eller 2015? som Johan Galtung spådde att USA skulle gå under som stormakt? DS

Om betydelsen av läckor och RPG

Filed under: Afghanistan,krig,vapen — ingrid @ 13:57

Democracy Now! 27 juli bland annat om Afghanistankriget och WikiLeaks. Intervjupersonen- De civila offren från kriget i Afghanistan och historierna om dessa, är det som tagit mig mest, i själva verket har jag sedan tidigare mest hört talas om flyganfallen.

 
Det har blivit så mycket kontroverser om dessa anfall, där mängder av civila sägs ha dödats, och efteråt har president Karzai bittert protesterat offentligt.

Men om vi går till mig, och ser att det som jag tidigare insett inte blivit rätt rapporterat och så var det dag efter dag, incident efter incident, trupper som under patrullering eller i konvojer helt enkelt skjutit ner motorcyklister eller förbipasserande, för att man varit rädd för att dessa kunde vara självmordsbombare.

Och då, om dessa inte lämnat plats för en konvoj eller kommit för nära, sprejade man dom bara med maskingevär. Och sedan skulle det naturligtvis visa sig att de inte alls hade varit några bombmän.  Ibland handlade det bara om barn. De var bilpassagerare och liknande.  anm- precis som fallet var i Irak

När det gäller betydelsen av dessa dokument om kriget i Afghanistan som Wiki Leaks nyligen publicerat, så ligger deras största förtjänst i den ohöljda kvalitén. Eftersom allt det som tidigare kommit ut om detta krig var filtrerat eller påhittat.

—Innan dess hade de tre största dagstidningarna tillsammans gått ut med att gemensamt publicera WikiLeaks material och låtit de som var berörda svara. Och till slut gjorde man det.

—Man gick till Vita Huset och tog hänsyn till deras svar. Det vi la märke till var, hur dom i Vita Huset insett faran för sina informatörer eller trupper och frågade oss vad vi tänkte göra åt det, vilket vi redan hade funderat på, som detta att ta bort namnen på dom som hade verkat som informatörer eller samarbetat med oss och därmed riskerade hämndattacker.Vi hade redan beslutat oss för att göra det.

Julian Assange hade också bestämt sig för att göra det, eftersom han tänkte publicera hela databasen. Därför har han hållit inne med 15 000 sidor

Samtidigt har koalitionsstyrkorna i Afghanistan sedan länge påstått att upprorsmännen inte hade tillgång till RPG granatkastare. Att de inte hade den teknologi som skulle ha krävts för att skjuta ner ett flygplan. 

David Leigh: Det var en överraskning att upptäcka detta efter att en Chinook helikoptern skjutits ner och koalitionstrupperna hävdat att det skulle ha kommit från en RPG, vilket piloten skrivit i loggarna, att man var övertygad om att det varit en MANPAD, som den kallas, en granatkastare på axeln, för detta är en stor sak och upprör koalitionens styrkor.

Om de får tillgång till dessa Stinger-granatkastare som amerikanarna i början försåg de afghanska motståndsmännen med, ja då kommer läget att trappas upp i Afghanistan, då har de allierade inte längre full kontroll i luftrummet.

övers Ingrid Ternert

« Newer Posts — Older Posts »

Powered by WordPress