Hiroshimadagen 6 augusti 2010
Gunnar Vestberg-Läkare mot kärnvapen-tal i Vasaparken Göteborg
Jag är glad att kunna tala om att vi för första gången uppmärksammar Hiroshimadagen i ett Göteborg som beslutat att bli medlem i nätverket Borgmästare för fred, Mayors for Peace. Kommunfullmäktige beslöt detta vid ett möte i mars i år. Jöran Fagerlund, som är här idag och är aktiv i Yrkesgrupperna mot kärnvapen, har uthålligt arbetat för frågan och det blev ett enhälligt beslut.
Mayors for Peace arbetar för en kärnvapenfri värld. Borgmästaren är i många länder en mycket viktig person, med ett ansvar som i Sverige bärs upp av kommunpolitikerna som kollektiv. Drabbar en naturkatastrof eller en epidemi staden, så är borgmästaren eller kommunens politiska ledning ansvarig för att rätt åtgärd vidtas. Men vid ett kärnvapenanfall finns inga åtgärder att vidta.
Borgmästare Tadetoshi Akiba som leder organisationen Mayors for Peace brukar framhålla tre saker:
För det första är förebyggande av kärnvapenkrig möjlig endast om kärnvapnen avskaffas. Borgmästarnas ansvar för medborgarnas säkerhet gör att de kräver att kärnvapnen helt försvinner.
För det andra är städer inte legitima mål vid något krig – ”Cities are not Targets”.
För det tredje förväntar man sig att kärnvapnen skall vara avskaffade år 2020, eller att man oåterkalleligt är på väg mot en kärnvapenfri värld vid denna tidpunkt.
Organisationen har nu över 4000 städer i 140 länder som medlemmar.
Det är idag 65 år sedan den första atombomben föll över Hiroshima. Ett flygplan, en bomb, men mer än hundratusen döda. Lika många som vid tusenplansbombningarna, de bombningar som genomfördes med tusen flygplan och femtusen bomber över Dresden eller Tokyo.
Men i Hiroshima fortsatte dödsfallen som orsakats av radioaktiviteten, år efter år, och gör så än idag.
Ibland görs jämförelser mellan de stora onda händelser som människan orsakat, t ex koncentrationslägren och krigen. ”Auschwitz visar oss vad människan är i stånd till. Hiroshima visar oss vad som står på spel”.
Koncentrationslägren skulle utrota det judiska folket. Kärnvapnen kunde utrota mänskligheten. Regelbundet påminns vi om förintelsen i koncentrationslägren. Det är viktigt.. Vi skall minnas historien för att inte tvingas upprepa den. Vi påminns sällan om förintelse genom kärnvapen. Denna försummelse är farlig. Det kan bli fler Hiroshima, hundratusenfalt Hiroshima.
I september 1983 rådde inom den sovjetiska informationstjänsten KGB en paranoid stämning gentemot NATO. Man trodde att NATO förberedde den stora, slutgiltiga attacken mot Sovjet. Så 26 september 1983 visade radarskärmarna i Moskva att amerikanska missiler var på väg mot Sovjetunionen. Jourhavande officer vid övervakningscentralen Överste Stanislav
Petrov hade uttryckliga order om att rapportera varje misstänkt observation, och denna observation var mer än misstänkt. Men Petrov visste också att om han rapporterade vad han såg, kunde det medföra att Sovjet fyrade av sina kärnvapen-missiler. Detta kunde innebära utrotningen av mänskligheten med kärnvapen. Petrov väntade. Petrov väntade och såg att det bara var några få missiler. Det kunde inte vara det stora anfallet. Det hela visade sig vara ett tekniskt fel.
Vi klarade oss
Genom Läkare mot Kärnvapen i S:t Petersburg kom vi ungefär år 1991 att träffa en rysk amiral som berättade att han som befälhavare på en sovjetisk kärnvapenbestyckad ubåt ofta varit på patrulleringar fyra till sex veckor i undervattensläge. Detta var psykolgiskt mycket krävande, särskilt när amerikanska jaktubåtar utförde låtsasattacker eller hotfulla manövrer.
”Jag sov bara ett par timmar i stöten under hela veckor. Jag höll mig vaken med kaffe och vodka. Ibland var jag så trött att jag inte kunde se skillnad på röda och gröna ljus på manöverpanelen. Och kom ihåg, jag hade möjlighet att trycka på knappen och avfyra våra mer än 150 kärnvapen.” Men han blev aldrig tokig, fick inte delirium.
En brittisk flygofficer som deltog i vårt möte, kom tillsammans med amiralen fram till att han suttit i en helikopter och genom instrumenten norr om Shetlandsöarna följt den ryska ubåt denna amiral haft befäl över. ”Jag hade två knappar, en för Stor laddning, en för Liten laddning, bådadera atomladdade sjunkbomber. Och jag visste att använde jag en bomb skulle både ubåten och helikoptern förintas”
Sedan föll dom varandra om halsen och vi skålade för ett slut för alla kärnvapen.
Vi klarade oss
Idag har fortfarande den ryske och den amerikanske presidenten alltid en väska i sin närhet med knappar att trycka på om man skulle förinta världen. Just nu är rimligtvis risken för att det skall ske mycket liten. I den senaste amerikanska planen för kärnvapnens användning, Nuclear Posture Review, säger man att man skall vidta åtgärder för att minska risken för ett kärnvapenkrig av misstag. Minska risken, inte avskaffa den.
Men visst är risken för kärnvapenförintelse liten just nu. Vi får hoppas att den inte ökar igen. Eftersom relationerna mellan Ryssland och USA är så pass bra just nu, borde det vara rätt läge att helt ta bort kärnvapnen ur avfyrningsberedskap, att säkra dom.
Tyvärr går det inte så bra med kärnvapennedrustningen. Det sk START-avtalet mellan Ryssland och USA som skall minska antalet kärnvapen en smula, är inte ratificerat av den amerikanska senaten och det är osäkert hur det går. Vidare har President Obama kraftigt ökat anslagen till kärnvapen.
Den stora risken för kärnvapenkrig finns just nu mellan Indien och Pakistan. I Indien talar hinduiska nationalister om att ”lära Pakistan en läxa”, om de terrorattacker som utgår från Pakistan fortsätter. Pakistan, som är militärt mycket svagare, säger att om indiska trupper går över gränsen kommer Pakistan att använda kärnvapen.
Innan Indien och Pakistan 1998 testade kärnvapen, hade man inte hotat varandra med krig på sjutton år, förutom då i den begränsade konflikten i Kashmir…Efter provsprängningarna mobiliserade man arméerna vid två tillfällen under några få år.
Kärnvapen kan orsaka krig
När Condoleeza Rice talade i TV om hotet från Saddam Hussein talade hon om ett hotande svampmoln över Manhattan. Utan detta hot hade det kanske inte gått att få det amerikanska folket med på Irakkriget. Irak hade inga kärnvapen, men det kunde ju vara på väg att skaffa.
Nu har vi en liknande situation med Iran. Iran har inga kärnvapen men kan vara på väg att skaffa. Under den senaste tiden har en stor grupp medlemmar i den amerikanska Kongressen krävt att USA skall stödja Israel om landet anfaller Iran. Ja, man säger att Iran även hotar USA med förintelse och att USA inte får vänta för länge med ett förebyggande krig.
Kärnvapen kan orsaka krig
Sverige var i decennier en tydlig och inflytelserik röst i arbetet för en kärnvapenfri värld. Nu har denna tydliga röst sjunkit till ett mummel. När Indien ville ha specialregler för att kunna importera anrikat uran, fick Indien ett klart stöd av Sverige i den internationella organisation som beslutar om atomhandel. Indien kan nu öka sin produktion av kärnvapen.
Jag deltog liksom ett tiotal andra från den svenska fredsrörelsen i förhandlingarna om NPT-avtalet, alltså avtalet mot spridning av kärnvapen, i New York i år. Vi lyssnade noggrant till Carl Bildts anförande. Skall man säga något positivt om det, är att det var kort. Kort och innehållslöst.
Bildt menar att Sveriges röst uttrycks bäst om vi talar genom EU. EU-anförandet var långt, men också det i stort sett innehållslöst. EUs ställningstagande var präglat av Storbritanniens och framför allt Frankrikes inställning. Frankrike är det land som tydligast kräver att få behålla sina kärnvapen och sina kärnvapendoktriner.
Andra EU-länder ställde klart uttryckta krav på en konvention mot kärnvapen. En sådan konvention finns utarbetad i detalj. Den visar både vägen man skall gå för att avskaffa kärnvapnen och hur en kärnvapenfri värld skall kunna övervakas. EU-länderna Irland och Österrike vill att man börjar förhandla om en sådan konvention.
Schweiz och Norge instämmer. Den alliansfria rörelsens närmare etthundra länder instämmer också. FNs generalsekreterare Ban Ki-moon instämmer, Dalai Lama, Kofi Annan, Desmond Tutu och en mängd andra instämmer. Men inte Carl Bildt och den svenska regeringen.
Det finns en väg till en kärnvapenfri värld. Vid NPT-förhandlingarna för 10 år sedan kom man överens om tretton steg mot detta mål. Sverige hade arbetat intensivt och framgångsrikt med dessa ”Tretton steg”. Under President Bush tog både USA och andra kärnvapenmakter tillbaka sina löften. Nu är vi kanske åter på väg att vacklande komma in på den rätta vägen, med bl.a Norge och Schweiz och med Ban Ki-moon som vägvisare och kärnvapenkonventionen som kartbok.
Men Sverige har somnat in vid vägkanten.
Till Sverige Regering.
Vid ett möte arrangerat av Yrkesgrupper mot Kärnvapen i Göteborg antog de närvarande följande deklaration.
Sverige har i decennier engagerat sig för kärnvapennedrustning. Vi är övertygade om att den nuvarande regeringen instämmer i utrikesminister Carl Bildts ord att kärnvapnen är det största hotet mot mänskligheten. Likväl har Sveriges aktivitet på detta område varit svagt under senare år.
Vi vill att den svenska regeringen stöder de krav på en konvention mot kärnvapen som framställts av t ex FNs generalsekreterare Ban Ki-moon och av regeringarna i ett hundratal länder, bl a Norge, Österrike, Irland och Schweiz.
Till Utrikesminister Carl Bildt
Bäste Carl Bildt!
Sverige har stolta traditioner i arbetet för kärnvapennedrustning. Ett flertal gånger har du sagt att du anser att kärnvapenhotet är den största faran för mänskligheten. Vi är tacksamma för att du säger detta. Samtidigt har vi märkt att du inte vill att Sverige skall ta några egna initiativ för nedrustning. Du menar att Sverige skall verka genom EU.
I så fall bör du ha blivit besviken över det tal som EUs representant höll vid inledningen av konferensen mot spridning av kärnvapen, NPT, i maj i år. Talet innehöll inga tydliga krav på kärnvapenmakterna om nedrustning. Det är att vänta, när två av de största länderna i EU har kärnvapen.
Carl Bildt, vi önskar att du åter tar initiativ för kärnvapnens avskaffande. Det krav Sverige tidigare framfört om att kärnvapnen skall tas ur omedelbar beredskap för avfyrning bör Sverige tillsammans med så många länder som möjligt kraftfullt driva.
Kravet på ett lagligt ramverk för kärnvapnens avskaffande, som bla FNs generalsekreterare framfört, bör Sverige uttryckligen stödja, liksom generalsekreterarens fempunktsprogram. Dessa krav kan drivas i FN, vid NPT-konferenser, i Nedrustningskommissionen i Geneve och många andra fora..
Göteborg den 6 augusti 2010, vid 65-årsminnet av bombningen av Hiroshima
