Europa böjer sig då det gäller att slå uzbekerna skrev M K Bhadrakumar i Asia Times 30 okt 2009
Han menade att talibanerna vid den tiden hade stärkt sin närvaro i norra Afghanistan och att det bara var en tidsfråga innan de hade hotat staterna i Centralasien som hämnd för deras samarbete med USA.
Man såg Tajikistan och Uzbekistan som särskilt sårbara, eftersom deras inblandning i kriget varit mycket mer direkt och omfattande än Turkmenistans, som hållit sig utanför med en diskret, politisk fasad.
Både Tajikistan och Uzbekistan har kunnat betrakta resultatet av sina militära operationer i Centralasien med de hundratals islamististkrigare som dykt upp i Waziristan med starka band till al-Qaida. Krigarna är också de tuffaste och mest krigserfarna ‘utländska krigare’ som varit med i kriget.
Det återstår då att nysta upp huruvida den 28000 man starka pakistanska arméenheten kan besegra de ungefär 10000 -15000 talibanska militanterna i Waziristan. Experter beräknar att Pakistan behöver en 10 gånger större styrka än vad den har för att lyckas med att få kontroll.
Centralasiaterna korsade sina fingrar under några fler oroliga veckor innan vintern satte in, eftersom den pakistanska armén inte ens hade klarat av det dåvarande läget för sina operationer.
Medan man tillsammans med den pakistanska armén driver ut de ”utländska krigarna” ur Waziristan, kan militanterna röra sig norrut. Tajikistan hade tidigare året innan skickat trupper norröver till den dal som gränsar till Afghanistan, enligt de rapporter som säger att militanterna färdats norröver genom Tajikistan mot Ferghandalen, som historiskt sett alltid varit ett stridsområde med radikala islamister och motståndsmän.
General David Petraeus, då chef för CENTCOM, erkände när han besökte den tajikiska huvudstaden Dushanbe, att det fanns så kallade problem och sa- ”Låt mig först av allt säga att vi är mycket känsliga för det extremisterna gör som svar på vår operation. Ett skäl till detta är att vi norr om Afghanistan får hjälp av alla länder vid deras gränser och vid tullen, samt av specialstyrkor för att vara säkra på, att det finns nog kapacitet till att bekämpa extremismen.”
Det stora spelet om Mellanöstern omgav Petraeus’ samtal med den tajikiska presidenten och militären, då USAambassaden sa att diskussionerna hade rört ”ömsesidiga operationer för att förbättra stabiliteten i Afghanistan och bekämpa smuggling av droger, förhinra terrorism och…öka gränssäkerheten”, samt utverka transitavtal för NATOs transporter till Afghanistan.
EU hoppades få spela en aktiv roll i detta scenario. Petraeus’ visit hos den tajikiska presidenten ägde rum under endast f yra dagar efter Rakhmons visit till Moskva, vilken av Kreml betecknats som ett ”särskilt tillfälle”. Den gemensamma Deklaration som Moskva utgav, hade uttryckt att ”Ryssland och Tajikistan uppfattar den svåra situationen i Afghanistan på exakt samma sätt utifrån de hot som det afghanska landskapet utgör.”
Deklarationen identifierade ”specifika steg för att stärka det militära samarbetet mellan de båda länderna inom de militära och militärtekniska sfärerna”.
Vad gäller att få slut på kriget, skulle Washington vara nöjd med att Moskva hade varit beredd att förbättra säkerheten vid den tajik-afghanska gränsen. Men det motsatta verkar dock inträffa. USA tycks föredra att välja bland de de ryska erbjudandena om hjälp- ”En transitrutt för NATOs försörjning genom ryskt territorium?” ”Ja, det skulle passa bra.”
”Att avstå från avgifter för att utnyttja ryskt luftrum [en beräknad avgift på $1.2 miljarder årligen]?” ”Ja naturligtvis.”
”Att Ryssland erbjuder träning och utrustning för den afghanska armén [som är van vid rysk standard och vapen]?” ”Kanske, vi får diskutera det.”
”Men då det gäller ‘Kollektiva SäkerhetsAvtalsOrganisationen’ [CSTO] under kriget?”
Smaka på ordet.
”En koordinerad krigsansträngning mellan NATO och CSTO?” Inte en knappnål hördes falla. Enligt rapporteringen hade USA under tiden placerat ut specialtrupper i CentralAsien.
Rökridå
Centralasiaterna förstår vad som pågår. Man vet att medan USA håller Ryssland ute, kommer NATO aldrig att kunna ha samma förmåga vid placering i Afghanistan som Röda Armén hade under 1980-talet. Man vet väl, att upprättandet av en ”afghaniserad” armé - just bara är tomt prat. Istället ser man för sig en evig västlig militär närvaro i Afghanistan som enda väg ut, men i de europeiska huvudstäderna saknas den politiska vilja som skulle krävas, för att detta skulle kunna inträffa.
I vilket fall är det ett dilemma för eliten i Tashkent och Dushanbe, samtidigt som man accepterar Moskvas allvarliga bekymmer över det upptrappade hotet från Afghanistan mot säkerheten i regionen. Då kanske man tvingas söka ryskt skydd, men om de hade fått välja, skulle de helst inte vilja göra det.
Då den afghanska president Hamid Karzai ville märka ut ett ”kulturellt gap till USA”, hade han samtidigt ansett det viktigt att distansera sig från Ryssland och stärka sina positioner som nationell ledare och ”god muslim” till stöd vid en möjlig talibansk seger.
På samma gång skulle vid en verklig analys man också ha sinnesnärvaro nog att se detta som en verklig möjlighet, på gränsen till troligt, att vare sig USA eller Ryssland, såvida det legat i deras intressen, någonsin skulle ha tvekat att gå med på en uppgörelse med talibanerna och lämna sina medresenärer och vapenbröder åt sidan.
För att citera en av Centralasiens intelligensia- ”Alltmer ber de, eliten i Tashkent eller Dushanbek, att de inte ska lämnas ute i kylan, eller de demonstrerar sitt stöd för oberoende, både av Ryssland och länder i Väst, som för att försäkra sig om stöd inom landet och möjligen bland just de islamister, vilka de antog vara engagerade i kriget.”
Helt klart slutar ingen historia just vid Centralasiens stepper. Det finns för det mesta mer än en underintrig. Det är mot denna komplexa bakgrund som det unika med Uzbekistan behöver förstås – alltså den islamska kulturens och civilisationens vagga. Väst har lärt sig den hårda vägen, att en nödvändig förutsättning för ett effektivt engagemang i CentralAsien är att ha en fullfjädrad relation med Uzbekistans regim.
övers Ingrid Ternert
24 okt 2009 RickRozoff i Stop Nato
‘President Barack Obama är inte stark nog att stå upp mot militärens krav på att skicka fler soldater till Afghanistan’, säger Pat Buchanan, fd rådgivare till presidenterna Nixon, Ford och Reagan.
Buchanan, numera konservativ politisk analytiker, säger att Obama kommer att gräva ner sig och att Washingtons mål inte längre är att segra, utan att i grunden undvika en utrikespolitisk katastrof.
