av Gareth Porter
Asia Times 5 aug
—-
Enligt USAadministrationens definition på sitt Irakkoncept fortsätter dess stridsoperationer även efter augusti 2010, men USAs styrkor i Irak ska då få en sekundär roll. Den primära rollen blir att ”ge råd till och assistera” de irakiska styrkorna.
En officiell representant som nyhetsbyrån IPS talat med på villkor om anonymitet medger att de 50 000 USA trupper som är kvar i Irak bortom den tidsgräns som betecknas som deadline, ska ha samma stridskapacitet som de stridande brigader man dragit tillbaka.
Han medgav också att trupperna skulle engageras i en del strider, men tog för givet att dessa framförallt skulle bli av defensiv karaktär. Av språkbruket att döma kunde det finnas omständigheter där amerikanska trupper också kunde komma att utföra offensiva operationer.
Man har i realiteten sett, att frågan om vilket slag av amerikanska stridstrupper det handlar om delvis beror på Iraks regering, som fortfarande skulle kunna kalla in USAtruppernas offensiva militära insatser, ifall man ansåg det vara nödvändigt.
Då Obama gör sig av med sina viktigaste kampanjlöften, och det som tidigt varit en profilfråga för hans administration, och gör detta utan att säga något, då visar det hur resonemanget går om den nationella säkerhetspolitiken och hur den skulle kunna manipuleras för en ren politisk vinnings skull, där nyhetsmedia just bara sitter och spelar med.
De tydliga löften Obama gav i sitt tal den 27 februari 2009, innebar att han skulle dra tillbaka sina stridstrupper till den 1 september, vilket kom att ge stora rubriker i kommersiell nyhetsmedia. Detta har fått administrationen att göra antikrigs-basen inom det Demokratiska Partiet nöjda i en framträdande nationell säkerhetspolitisk fråga.
Samtidigt lät man Obama backa om sitt kampanjlöfte att dra sig ur Irak och gav de politiska och byråkratiska krafterna en signal om att stödja en långvarig militär närvaro i Irak, ity han inte hade någon tanke på att dra tillbaka sina stridande trupper före åtminstone slutet av 2011. Han kunde göra detta med tanke på att nyhetsmedia varit böjd att låta Obamas uppenbara löfte om tillbakadragande bli det dominerande, även om det bevisligen skulle visa sig vara falskt.
Bara ett par dagar efter Obamas tal visade försvarsminister Robert Gates att hanvar mer rättfram om politiken. I ’Meet the Press’ den 1 mars 2009, där han deltog, sa Gates att den ”övergångsstyrka” som blir kvar efter den 31 augusti 2010 kommer att få ”ett mycket annorlunda slag av uppdrag”, och att de enheter som blir kvar i Irak ”skulle vara av annan karaktär”.
”Det kommer att uppföras assisterande och rådgivande brigader,” sa Gates. ”De kallas inte stridsbrigader utan rådgivande och assisterande brigader”, konfigurerade med samma stridsförmåga som de ”stridsgrupper” som varit basen för USAs militära stridsorganisation i sex år nu, vilket media rapporterade om år 2009.
Gates signalerade alltså att den militära lösningen på problemet med Obamas förpliktelse att dra tillbaka sina stridande styrkor hade accepterats av Vita Huset. Denna plan hade utvecklats av General David Petraeus under senare delen av 2008, han som varit chef för USAs Centralkommando, och general Ray Odierno inom Iraks toppkommando, vilka då var fast inriktade på att få Obama att överge löftet om att dra tillbaka alla USAs stridande brigader från Irak inom 16 månader från det att han tagit över ämbetet.
De kom upp med idén om ”re-missioning” – att sätta en stridsetikett på de stridande brigaderna – som ett sätt för Obama att visa sig leverera utifrån sitt vallöfte, medan han i realiteten övergav detta. ”Återmission” schemat presenterades för Obama av Gates och ordföranden för de förenade stabscheferna amiral Mike Mullen i Chicago den 15 december 2008, enligt en rapport i New York Times tre dagar senare.
Det var knappast någon hemlighet att Obamaadministrationen utnyttjat plojen med en ”åter-mission” för att komma runt det politiska problem som skapats genom att gå tillbaka till de militära kraven om att ha kvar stridstrupper i Irak under nästan ytterligare tre år.
Detta trots det faktum att skillnaden mellan Obamas offentliga deklaration och hans verkliga politik uppenbarligen var en stor politisk fråga, men nyhetsmedia – inklusive New York Times som haft ett flertal artiklar om schemat för det militära ”återtåget” – hade misslyckats med rapporteringen.
Den ”äldre tjänstemannen i administrationen” berättade för IPS att Obama fortfarande ”står fast vid tillbakadragandet av alla USAs styrkor till slutet av år 2011″. Det är slutpunkten för den överenskommelse om trupptillbakadragande som tecknats mellan USA-Irak i november 2008.
Men samma militära- och Pentagontjänstemän som stod kvar vid att Obama skulle kunna backa om löftet att dra tillbaka styrkorna har tidigare dessutom pressat på om en fortsatt närvaro för USAs militär i Irak bortom 2011, utan hänsyn till överenskommelsen med den irakiska regeringen om ett tillbakadragande.
I november 2008, efter valet av Obama, hade Odierno fått frågan av Washington Posts korrespondent Tom Ricks- ”hur kommer USAs militära närvaro att se ut runt 2014 eller 2015″. Odierno sa att han ”skulle vilja se en styrka möjligen på runt 30 000 eller 35 000″, som fortfarande skulle utföra stridsoperationer.
Förra februari bad Odierno om att en stridsbrigad skulle stationeras i Kirkuk för att undvika ett krigsutbrott där kurdiska och irakiska styrkor kämpade om regionens oljeresurser – och det öppet ska betecknas som något sådant – enligt Ricks. I ljuset av det faktum att Obama redan gått med på Odiernos ”återmission” skulle bara skälet för en dylik fråga kunna lägga grunden för att ha en brigad där utöver 2011 års deadline för tillbakadragande.
Obama borstade bort förslaget enligt Ricks, men det blev oklart huruvida skälet var att Iraks politiska förhandlingar om en ny regering fortfarande pågick.
Under juli föreslog Odierno att FNs fredsbevarande styrka kunde behövas i Kirkuk efter 2011, tillsammans med en vink om att en fortsatt amerikansk närvaro eventuellt skulle kunna efterfrågas av den irakiska regeringen.
övers Ingrid Ternert
