av Clayton Jones 6 augusti 2010
En indikation på om Israel snart kommer att attackera Irans kärnenergianläggningar är om Kina tror det.
Utifrån vad som nyliga hänt gör dom det inte.
Kinas vice premiärminister, Li Keqiang, berättade i fredags för Irans oljeminister som då var på besök, att handeln mellan de båda länderna uppnått “lyckade resultat.”
Lyckade, ja verkligen. Kinas investerare och handlare fyller nu ett vacuum i Iran i och med att handeln från andra länder, särskilt de inom Europa, idag drar sig ur i enlighet med FNs Säkerhetsråds senaste uppmaning att införa sanktioner mot Iran. Kina röstade för resolutionen men har i huvudsak ignorerat den.
Kinas trots irriterar USA så till den grad att amerikanska tjänstemän nu öppet kritiserar Peking. Kanske USA vet något om Israels intentioner om anfall mot Iran, som inte Kina vet.
Ett utmärkt tillfälle för Israel att anfalla Iran borde vara nu, på slutet strax före USAvalen, då politikerna är mer benägna att stödja Israel, trots det landets aktioner.
I Israels ögon behövs sanktioner för att störta den iraniska regimen eller tvinga den att avsluta eller trappa ner sitt kärnenergiprogram. Kina hävdar dock att sanktioner inte skadar de översta ledarna, bara den allmänna ekonomin, en distinktion som kan bli svår att uppnå.
Sanktioner brukar få ett blandat resultat i världspolitiken. I Irans fall har de senaste sanktionerna bara börjat inverka på ekonomins mest känsliga punkt – oljeimporten. Liknande tuffa åtgärder har inte kunnat skada diktatorerna i Burma och NordKorea; de kan lättare hålla sig kvar vid makten genom en självvald isolering.
Förespråkarna av sanktioner som diplomatiskt verktyg i stället för krig kan ha uppnått några få framgångar.
Libyen ville nyligen komma ifrån Västs sanktioner och gjorde några avböner för begångna synder.
Sanktioner gentemot den vita regimen i Sydafrika under1980talet hjälpte för att uppnå en jämlik regim.
Ett fall som skribenten personligen känner till är det USA-ledda handelsembargot mot Vietnam under 1980talet, efter det att Vietnam invaderat Kambodja. Vid mitten av 1980talet hade Hanois kommunistledare mist sin legitimitet i landet, då den inte lyckats uppnå någon högre ekonomisk standard – utan 1988 fick landet uppleva hungersnöd.
Man frågade utländska journalister som honom själv, hur man skulle uppnå USAs godkännande.
Vietnam drog sig inte ur Kambodja 1989, utan öppnade upp sin socialistiska ekonomi mot kapitalismen och arbetade hårt med USA för att leta upp kvarlevorna från kriget av saknade amerikanska soldater. Under mitten av-1990talet började USA och Vietnam att närma sig varandra. Idag är man t.o.m kamrater nog att gemensamt kunna kritisera Kinas aktioner.
Kina är på väg att temporärt förlora sin tredje största oljeimportkälla ifall Israel bombar Iran. Det skulle kunna störa den kinesiska ekonomin, vilket Pekings ledare inte skulle ha råd med. Deras kyla inför sanktioner mot Iran kanske är den bästa barometern på det som därefter skulle kunna inträffa. Sanktioner är knepiga affärer.
Ja vad är viktigt för människor?
Lyckoforskare visar att vi inte är lyckligare här än vad människor är i Afghanistan. Joar Vittsjö hänvisar till en rapport från lyckoforskning i Afghanistan som bygger på en intervju av 2 000 afghaner. Resultatet visar att afghanerna inte är olyckligare än andra folk, tvärtom är de t o m något lyckligare. Det fanns heller ingen större skillnad mellan kvinnor och män.
övers Ingrid Ternert
