av Felicity Arbuthnot
”Ut genom spegeln stirrar dom, imperialismens ansikte och internationella illdåd.” (W.H. Auden in 1939.) Nu i augusti för tjugo år sedan och med grönt ljus från Amerika, invaderade Saddam Hussein Kuwait.
Han hade trampat i den kanske största fällan i modern tid, som banat väg för två decenniers decimering av Irak och de okända, illegala bombningar med tidigare utrotade sjukdomar, vilka samtidigt betecknades som FN-sponsrat barnamord.
Anledningen till invasionen av Kuwait har av Storbritannien och Amerika sopats bort från faktaböckerna och serverats som en akt utförd av en grym och irrationell tyrann, som utgjort ett hot mot sina grannar.
För han har, poängterade de nådigt, attackerat och därefter kämpat ett åttaårigt krig mot Iran och exakt på månaden två år efter 1988 års eld upphör den 20e augusti, blev Kuwait invaderat den andre augusti 1990.
Så helt enkelt var det naturligtvis inte. Efter att USA fick den demokratiska Mossadegh-regimen i Iran att falla, något som föranletts av hans nationalisering år 1953 av det Anglo-Iranska Oljebolaget (numera BP).
Efter två år av ekonomiskt härjande sanktioner, installerade USA istället Shah Reza Pahvlavi (vars grymma statspolis, SAVAK, hade tränats upp av general Norman Schwartzkopf senior, fader till ”Stormtrupps”general Norman Schwartzopf från 1991 års Gulfkrig, känd för att vid tiden för vapenstilleståndet ha deklarerat ” …Ingen enda kvar att döda…”
De för USA fördelaktiga oljeavtalen från shahens tid kom naturligtvis åter att tas upp. Fem år senare, över gränsen till Irak, hade den brittisk-installerade monarkin blivit kastad över ända och den populära ledaren för det anti-brittiska upproret, Abdel Karim Kassem, börjat nationalisera landets västliga tillgångar. Det tog CIA just bara fem mer år att få honom avsatt.
Man plockade ut fel irakiska samarbetsmän, som det växande Baathpartiet med Saddam Hussein som vicepresident och växlade in på att nationalisera oljeindustrin.
President Nixon och Nationella SäkerhetsRådgivaren Henry Kissinger la upp en plan tillsammans med Iran om att beväpna kurderna och genom dom försvaga den irakiska regeringen. Irak sattes upp på en lista med sponsorer av terrorism. Intressant nog kom Saddam i hemlighet med Iran, USA förutan, fram till en ömsesidigt fördelaktig överenskommelse – och stödet till kurderna avbröts.
År 1980, året efter det att shahen hade blivit avsatt till de iranska gräsrötternas stora jubel, förklarade president Jimmy Carter i sin ”Carterdoktrin”, med andlös politisk arrogans, att USA äger ensamrätten till att intervenera i området kring Persiska Viken för att skydda de amerikanska oljeintressena.
Med (i stort sett) en politisk nick och blinkning från USA, invaderades Iran av Irak – där USA hjälpte båda sidor i ett krig, där ungefär en miljon liv gick till spillo, på samma nivå som Rwanda och Armenien, vilka var och en fått benämningen folkmord
Irak upplevdes då mer som en sekulär buffert mot fundamentalistiska tendenser i Iran under Ayatollah Khomeni. Ironiskt nog är Irak idag i hög grad politiskt dominerat av fundamentalistiska Iran-uppbackade fraktioner, vilka kommit dit med invasionen, förmodligen genom blind okunnighet om regionen från britters och amerikaners sida, från deras värdelösa ”diplomater”och ”MellanÖsternexperter”.
År 2002 vann Carter Nobels FredsPris. Hans CarterCenter slänger sig med- ”President Carter har varit engagerad för fred i MellanÖstern alltsedan hans tid i Vita Huset och i regionen företrätt mänskliga rättigheter, lag och ordning”, hängiven ”fred och rättvisa” och ”Kampen för fred.”
1984 gav president Reagan order om att dela hemliga underrättelser med Irak – och samtidigt Iran. Följande år hade överste Oliver North, han med Iran-Contras-affären, informerat de iranska myndigheterna om att USA skulle hjälpa dem att störta Saddam Hussein.
Då följaktligen Irak hade verkat svagt i Amerikas ställföreträdares blodbad, ökade USAs militära hårdvara och annat understöd. Ett otroligt dubbelspel blev under decenniet ordningen för dagen. General Norman Schwartzkopf, Centcoms befälhavare på den tiden, intervenerade stillsamt med USAflaggade Kuwait-tankers. Även om man attackerade, skulle det se ut som en attack mot Förenta Staterna. USA började bomba iranska oljeplattformar.
Framgången vände för Irak och ett vapenstillestånd blev undertecknat i augusti 1988 – och USAs Center för Strategiska och Internationella Studier började omedelbart en två års studie om vad som kommit ut av kriget mellan Förenta Staterna och Irak.
Följande år, med mycket av Iraks unga ‘stendöda…’ fruktansvärt sårade eller fängslade i Iran, och med dess flygstyrka nära bortsopad och landet finansiellt på knä, gjorde USA om sin KrigsPlan 1002 – uttänkt för att kunna stå emot en sovjetisk konfrontation. Krigsplan 1002-90 var riktad mot Irak som hade utsetts till det nya hotet.
Irak som behövt fylla på de miljarder dollar kriget hade kostat, tog nu upp problemet med Kuwaits påstådda systematiska ”glidborrning” under Irak/Kuwait-gränsen, in i Iraks Rumeilla oljefält, som enligt Irak hade tappats på olja värd miljontals dollar. Irak ville ha – och var i desparat behov av – reparationer.
Utan tvekan hade Kuwait under det åttaåriga kriget kommit att avsevärt flytta upp sina gränser norrut in i Irak och hade inkräktat med att uppföra sina egna bosättningar. Irak ville ta tillbaka sitt territorium. Dessutom hade Kuwait och Gulfstaterna, med viss uppbackning från Washington, manipulerat priserna på olja -till nackdel för ett hårt pressat Irak.
Irak ville dessutom förhandla med Kuwait om hyra för två öar, Warbah och Bubiyan, för att kunna få större tillgång till Gulfen, vilket också kunnat minska dess spänningar med Iran. Den lilla befolkningens i Kuwait uppbackning, med sitt befolkningstal mindre än det i Washington, vägrade man förhandling- ungefär som skedde 1975 och 1980.
Efter två års försök att lösa problemet med Kuwait, mötte Saddam Hussein USAs ambassadör i Irak, April Glaspie, sent i juli 1990. Eftersom spänningarna hade hårdnat vid gränserna , sa hon till honom-”Jag har en direkta instruktion från president (Bush den äldre) att söka bättre relationer med Irak.”
Hon uttryckte även Förenta Staternas ursäkt för en kritisk artikel om Irak av ‘American Information Agency’, med radiokommentarer som betecknats som ”…billiga och orättvisa.” Och hon tillade- ”President Bush …kommer inte att förklara ekonomiskt krig mot Irak.”
Hon fortsatte- ”Jag beundrar era extraordinära ansträngningar för att återuppbygga ert land. Jag vet ni behöver medel. Vi förstår det och vår mening är, att ni borde kunna få möjlighet att återuppbygga ert land.” (lite arrogant, typ patroniserande) Därefter- ”Men vi har inga åsikter om konflikter araber emellan, som er gränsdispyt med Kuwait.”
Hennes samtal följde på ett möte i april mellan Glaspie och president Saddam Hussein med fem USAsenatorer, Robert Dole, Alan Simpson, Howard Metzenbaum, James McClure och Frank Murkowski, vilka hade rest till Irak med president Bushs välsignelser, skenbart för att skapa bättre relationer och handelsförbindelser med Irak och en försäkran om att president Bush skulle gå emot varje förslag om sanktioner gentemot Irak.
President Hussein kommenterade senare till Glaspie att i vilket fall- ”Finns det inget kvar för oss att köpa ifrån Amerika förutom vete. Var gång vi vill köpa något säger de, det är förbjudet. Jag är rädd att ni en dag säger ‘Ni kan komma att tillverka krut av vetet.’ ” Svaret på invasionen av Kuwait var naturligtvis ett embargo, unikt allvarligt, utverkat på Hiroshimadagen den 6 aug 1990.
(UNSCR 661). Alla tillgångar utomlands frös inne, oljeförsäljningen likaså, praktiskt taget all import i ett land, som hade importerat två tredjedelar av absolut allting (enligt råd från Förenta Nationerna (!) via deras FAO, Mat- och JordbruksOrganisation). Irak stod inför hungersnöd. Vid 1990 års utgång hade barnadödligheten fördubblats på bara fyra månader.
Dagen innan embargot hade införts förklarade president HW Bush ”Det som nu har visat sig är, att ingen verkar villig att acceptera någonting annat än ett totalt bortdragande av de irakiska styrkorna från Kuwait, och ingen nickedocksregim. Ingen av länderna hade intentionen att acceptera en nickedocks-regering i Irak, och den signalen går nu ut högt och klart till Irak.
Jag kommer inte diskutera med er vad jag tänker göra eller vad jag skulle kunna tänka mig göra, men dessa öron är vidöppna, det försäkrar jag .”
Artikeln fortsätter
övers Ingrid Ternert
