Med juli månads dödstal i Afghanistan på 100 döda Natosoldater av 70 000 anställda USAsoldater, så ökar bara antalet stupade.
…Av alla dessa som dött då USA invaderade Sydostasien inklusive de två miljonerna vietnameserna, var dryga en miljon civila – och tusentals har blivit dödade av landminor och Agent Orange, som fortsätter att döda och skada 35 år efter att USA dragit sig ur.
Förmodligen hade de som dödats och många, många fler blivit rättfärdigade om USAs militär hade stannat kvar i Sydostasien och lyckats rädda dessa 415 000 från Vietnam, 100 000 från Laos och 1–2 miljoner från Kambodja.
Frågan som då borde ha ställts är: Vid vilket läge upphör den moralen att gälla? Finns det en tidpunkt då antalet som kunde ha räddats inte längre rättfärdigar antalet oskyldigt slaktade?
Glöm att USAs regering inte gick in i Kambodja för att rädda invånarna från de ‘Röda Khmererna’. Glöm att aktionen i realiteten hade underlättat för denna mordiska regim att komma till makten. Glöm dessutom att USA efter sitt uttåg från Vietnam allierat sig med Pol Pot.
Med utrikesminister Henry Kissingers berömda ord till den thailändska utrikesministern i november1975- ”Ni borde också tala om för kambodjanerna att vi önskar bli deras vänner. De är mordiska banditer, men det skulle inte kunna stå i vägen för oss. Vi är beredda att förbättra våra relationer med dom”
Glöm avfärdandet av den misstro som krävs för att kunna acceptera att regeringar engagerar sig i krig av skälen att skydda civilbefolkningen. Särskilt utländska civila. Glöm allt detta, för det hör inte ihop. Saken är inte det hyckleri, den oärlighet eller till och med den naivitet som finns hos dom som kan stödja krig som medel för att ”skydda oskyldiga.”
Det är den moral, den attityd man har, att sätta en persons liv mot en annan persons liv, eller säga att ett visst antal döda (alltid någon annans döda) kunnat ”accepteras” i förhållande till utsikten att förhindra fler döda.
I realiteten är den här sortens sifferexercis inget annat än ett intellektuellt spel med ord. Man kan i själva verket aldrig säga säkert hur många som kommer att bli dödade eller inte, det går helt enkelt inte att säga säkert hur många som kommer att bli dödade vid en särskild aktion.
Naturligtvis skulle ingen med säkerhet kunnat säga hur många människor som dött efter det att USA dragit sig ur Vietnam – inte mer än någon kunnat veta att USAs bombanfall i Kambodja skulle komma att leda till 1–2 miljoner kambodjaners död i händerna på de Röda Khmererna. Bortsett från hur bra information man har till sitt förfogande, rör det sig bara om spekulationer.
Vad mera är, såvida mord med detta hade kunnat rättfärdigas, då skulle det också ha kunnat gällla tusentals. Och därefter en miljon. Snart skulle det ha blivit ett dumt och blodigt spel av räknande, så att efter en viss punkt själva antalet blir meningslöst, där endast en grupp vildar återstår mot en annan grupp, där inget skiljer dem åt, utom möjligen ett marginellt lägre dödstal och mindre magvridande tortyrmetoder.
Tidigare i år publicerade en man vid namn Mohammad Qayoumi en fotoessä i ‘Foreign Policy Magazine’, där fotona var tagna ur en gammal bok som det afghanska Planeringsministeriet gett ut under 1950-60talet, och föranlett Qayoumis anmärkning, att detta påminde om det Afghanistan han känt som ung man. Bilderna visar män och kvinnor i västerländsk klädsel i sitt dagliga liv, vilket verkat vara ett tämligen väl utvecklat samhälle.
Qayoumi förk larar
-”För ett halvt århundrade sedan gjorde afghanska kvinnor karriär inom medicin; på film minglade män och kvinnor liksom på Kabuls universitet; på fabriker i Kabuls förorter tillverkade man textilier och andra produkter. Det var en tradition av lag och ordning, och en regering som startat upp stora nationella infrastrukturprojekt: byggnader, kraftverk och vägar, också med hjälp utifrån.
Människor hade i allmänhet en känsla av hopp, av tro på utbildning som en möjlighet för alla, tron på en ljusnande framtid… Allt detta har blivit raserat genom tre decennier av krig, men det är också så det är.”
Bilderna står i stark kontrast till många andra foton utifrån dagens Afghanistan som starkt påminner om allt det landet har gått miste om. De visar den lögn som Blackwaters förre chef, Erik Prince, nyligen gått ut med.
-”Ni förstår, hela tiden frågar folk- ‘Är du inte orolig för att under operationerna i Irak, Afghanistan eller Pakistan människor inte kan skyddas av Genevekonventionen? Och då brukar jag svara ‘absolut inte’, för de här människorna har krupit ur avloppet med en mentalitet från 1300-talet. De är barbarer. De vet inte ens var Geneve ligger och inte att det funnits någon konvention.”
Som Qayoumis foton klart visar är Afghanistan inte ett förrött land för att befolkningen ”har en 1300-tals mentalitet”. Landet har förstörts för att under år ha invaderats och ockuperats av främmande, fientliga styrkor.
Var och en som ärligt vill det afghanska folkets väl bör vara bra medveten om allt detta, innan man som räddning kommer och föreslår ännu mer av allt det som vållat landet sådana problem.
övers Ingrid Ternert
