Då den brittiska och amerikanska regeringen lägger fram sitt nästa drag, undersöker the Observers utrikesredaktör Peter Beaumont fyra av de mest sannolika scenarierna.av Peter Beaumont The Observer 1 augusti 2010
Under britternas senare del av ockupationen av den irakiska staden Basra i söder reste man två frågor: Om de brittiska truppernas höga profil kan utgöra ett mål i sig och förvärra våldet? Om den upptrappade konflikten i området var ett direkt resultat av militärens försök att göra detta säkrare?
Även afghanska soldater har ställt sig dessa frågor. De noterar, att ju mer de ger sig iväg på operationer, desto värre blir de träffade; och med varje upptrappning från USAs och ISAFs sida har konflikten, långt ifrån att dämpas, bara blivit värre.
Kommer då en nerdragning, kanske till punkten för ett bortdragande, att leda till mindre våld? Av alla de idéer som bubblat upp om möjliga alternativa strategier för Afghanistan, är detta den mest radikala– antitesen av den nuvarande kontramotstånds-strategin, framtagen av USAs nya befälhavare, general David Petraeus tillsammans med hans föregångare Stanley McChrystal.
Den senare strategin, kritiserad av en del både inom och utom det militära, var baserad på en ökning på kort sikt av antalet soldater på marken för att förbättra säkerheten i hopp om att detta kommer att följas av politiska framsteg.
Hur skulle det se ut?
Ett omkullkastande av den snabba eskalering som Barack Obama gett order om, kan resultera i trupper som allt mer koncentreras till stora civila centra och baser, vilket är den politik britterna prövade på, vilket ledde till ett gradvis bortdragande.
Hur skulle det gå till?
Strategins förespråkare, som inte är särskilt många, har föreslagit att genom att ställa den afghanska regeringen och dess styrkor i förgrunden, skulle man kunna skapa möjlighet för en afghansk lösning av ett afghanskt problem, och undvika de dödliga politiska frågor, vilka utländska styrkor som stöder Hamid Karzais regim har ställt.
Man menar också att det är närvaron av utländska styrkor som är katalysatorn både för den konflikt som presenterat sig själv, i stil med krig mot sovjetryssarna, kamp mot ockupationen, såväl som utgöra hinder för en inhemsk etnisk försoning.
Vad är det som är fel?
Som militär strategi baseras den på något av en paradox. Konventionellt tänkande fokuserar på kontroll av det operationella utrymmet. Genom ett tillbakadragande kunde man överlämna utrymmet till talibanerna. Så finns där frågan om al-Qaida.
Konventionell visdom säger att en sådan strategi kunde få al-Qaida att återvända och upprätta nya baser, fast några har påpekat att 2010 års talibaner inte är desamma som talibanerna under slutet av 1990talet och inte lutat åt att upprepa den relation som ledde till deras första nedgång. Precis lika problematisk är hur Afghanistans grannar – bland dem Pakistan– skulle kunna fungera om de hade att göra med ett sådant möjligt tomrum.
Den fördolda möjligheten av krig
Åtskilliga varianter av av detta val har poppa upp under de sista veckorna, i första hand bland deras förespråkare Jack Devine, tidigare ansvarig för CIAs operationer, också som chef för den hemliga afghanska specialstyrkan i landet under Sovjets ockupation.
David Rieff är en annan supporter, internationell affärsanalytiker, författare och medlem av Rådet för Utländska Relationer. Jack Devine samtycker till några av tankegångarna bakom Basra-förslaget: att den ”stora och synliga ockupationsarmén” i Afghanistan är fel styrka på fel plats.
”Vår närvaro i Afghanistan,” förklarade han, ”borde helst inte synas. De flesta afghaner, även de som kan tänka sig att ha med oss att göra, vill helst se att vi får bort militären från deras land.Ett hemligt program kunde ta upp dessa frågor. Samtidigt borde den militära insatsen kosta mindre i liv och pengar, för att USA ska komma att fortsätta skydda de egna och afghanernas intressen.”
Rieff upprepar några av Devines förbehåll och argumenterar– i en artikel för New Republic – att han hellre vill se mycket mindre av strider i Afghanistan och mer av anfall med drones-obemannade flygfarkoster- i Pakistan, liksom underrättelsearbete hemma i USA mot potentiella terrorhot.
Hur skulle det se ut?
På ett sätt ser det ut som på andra krigsskådeplatser, de man brukar kalla ‘kriget mot terrorn’ med missilanfall och där obemannade små flygplan, drones, utnyttjas för att spåra upp efterlysta misstänkta.
Devines modell är de hemliga CIAaktioner som man utförde under 1980talet och 2001, då de egna tjänstemännen åter byggde upp sina nätverk bland klanledarna för att få hjälp med att störta talibanerna.
Vad är invändningarna?
Nåja, CIAs hemliga interventioner under 1980talet kom knappast att lämna ett stabilt Afghanistan efter sig. Och strategin som baseras på räder med obemannade miniflygplan över gränsen är djupt problematiska, både på grund av attackernas brist på popularitet och att underrättelse-inhämtningen inte hade hindrat ett stort antal civila offer.
Valet att rädda norr
Till skillnad från valet av Basra i södra Irak, har till helt nyligen denna strategi ett synbart stöd hos Robert Blackwill, fd biträdande nationell säkerhetsrådgivare för George Bush och tidigare USAs ambassadör i Indien. Blackwill tillhör den växande grupp som utmanar den rådande kontramotstånds-strategin, vilken som han sa i en kommentar till Financial Times tidigare i månaden, ”knappast borde kunna misslyckas”.
En politik som också kunde kallas ”ge talibanerna södern”, ger ett pessimistiskt intryck och menar, att på den allt kortare politiska tid man har på sig för hitta ett lyckat slut i Afghanistan, är det omöjligt att försvaga talibanerna så pass, att man får dom till förhandlingsbordet.
En annan prominent champion på ett liknande plan är den pakistanska författaren och journalisten Ahmed Rashid, som har föreslagit att man kunde lägga om missionen i Afghanistan till enklare målsättningar: erbjuda säkerhet för det stora antalet afghaner i provinsen runt Kabul, där talibanerna är svaga och stödet för regeringen är starkt.
Hur skulle det fungera?
Strategin kunde vara att få koalitionstyrkorna att ge upp södern till talibanerna för att hindra de västra och norra delarna av landet från att också falla under dessa. Det skulle kräva ett långvarigt militärt åtagande med eventuellt tiotusentals trupper.
Målet kan vara att hindra talibanernas från vidare spridning, alltmedan man koncentrerar sig på den dubbla uppgiften att stärka en svag centralregering och eventuellt bereda mark för kommande förhandlingar med talibanerna, åt vilka – menar Rashid – man får hålla den södra delen som ett framtida bytesmedel i varje politisk uppgörelse.
Vilka är invändningarna?
Med juni som den värsta månaden sedan år 2001vad gäller dödade koalitions-styrkor, återstår det att bevisa, att talibananerna blivit kraftigt försvagats eller ISAFoperationerna lyckats förbättra säkerheten i söder och öster.
Det riskerar att öppna upp inte bara frågan om delning utan ännu mer farliga frågor som om det skulle finnas ett pashtunskt hemland – Pashtunistan. Då frågan diskuteras, åberopar man de pashtuner som lever på andra sidan gränsen till Pakistan.
Valet att trampa på
Givet de inneboende problemen i de andra strategierna, kunde man kanske tänka att detta är det minst problematiska. De nyliga avslöjanden från WikiLeaks dokument- samling om bristen på framsteg i kriget, bekräftar det fruktlösa i att bara trampa på.
Strategin för kontramotstånd blir alltmer impopular med soldater på marken och brist på snabba framgångar, något som lett till kritik. Allra mest problematiskt är, att den har en sista förbrukningsdatum, då trupperna åtminstone delvis ska dras tillbaka.
Det relativa misslyckandet med operationer kopplade till ‘svallvågen’ för att öka säkerheten under mer än korta perioder, och till höga kostnader, har visat sig vara av ungefär samma slag som operationerna i talibanområdet utanför Kandahar, vilka har kommit att drabbas av svårigheter.
Hur verkar det?
Allt för väl känt, blir svaret. Vänta er fler storskaliga operationer. Också ett ökande tryck för träning av de afghanska säkerhetsstyrkornas, i hopp om att de kommer att ta över om cika fyra år.
Den nya betoningen på träning – som offentliggjorts i förra månaden i en USArapport– har kommit efter att man lagt ut miljarder dollar. Inte desto mindre har man lagt liten vikt vid att skapa en armé- och polisstyrka, kapabel nog att ta itu med talibanerna.
övers Ingrid Ternert
