Saving Women and Preventing Genocide: The Real Reasons We’re in Afghanistan Now
Med juli månads dödstal på 100 dödade Natosoldater i Afghanistan och 70 000 anställda USAsoldater, så ökar bara dödstalen.
av Bretigne Shaffer
10 augusti 2010 ”LewRockwell”
…Av de som dött då USA invaderade Sydostasien inklusive de två miljoner vietnameserna, var en dryg miljon civila – så fortsätter landminor och Agent Orange att döda och skada 35 år efter att USA dragit sig ur.
Förmodligen hade dessa döda och många, många fler kunnat rättfärdigas om USAs militär stannat kvar i Sydostasien och lyckats rädda de 415 000 från Vietnam, 100 000 från Laos och 1–2 miljoner från Kambodja. Frågan borde ställas: Vid vilket läge upphör denna moral att gälla? Finns det en tidpunkt då antalet som kunnat räddas inte längre rättfärdigar antalet oskyldigt slaktade?
Glöm att USAsregering inte gått in i Kambodja för att rädda invånarna från de ‘Röda Khmererna’. Glöm att aktionen i realiteten underlättade för den mordiska regimen att komma till makten. Glöm också att USA efter uttåget från Vietnam kom att alliera sig med Pol Pot. Med utrikesminister Henry Kissingers berömda ord till den thailändska utrikesministern i november1975- ”Ni borde också tala om för kambodjanerna att vi vill vara deras vänner. De är mordiska banditer, men det kan inte stå i vägen för oss. Vi är beredda att förbättra våra relationer med dom”
Glöm hur misstron avfärdades, något som krävdes för att man skulle kunna acceptera hur regeringar engagerar sig i krig av skäl att ’skydda civilbefolkningen’. Särskilt utländska civila. Glöm allt det – det hör inte ihop. Frågan är inte det hyckleri, den oärlighet eller till och med den naivitet som finns hos dessa som kunnat stödja krig som medel att ”skydda oskyldiga.”
Det är denna moral, den attityd man har, som sätter en persons liv mot en annan persons liv, eller säger att ett visst antal döda (alltid någon annans döda) hade kunnat ”accepteras” i förhållande till utsikten att förhindra ännu fler döda.
I realiteten är den här sortens sifferexercis inget annat än en intellektuell lek med ord. Man kan i själva verket aldrig säga säkert hur många som kommer att dödas eller inte dödas, det går helt enkelt inte att säga säkert hur många som blir dödade vid en särskild aktion.
Naturligtvis skulle ingen med säkerhet kunnat säga hur många människor som dött efter att USA dragit sig ur Vietnam – inte mer än någon kunnat veta att USAs bombanfall i Kambodja kom att leda till 1–2 miljoner dödade kambodjaner i händerna på de Röda Khmererna. Bortsett från hur bra den information man haft till förfogande än varit, rör det sig om spekulationer.
Vad mera är, såvida mord då kunnat rättfärdigas, kunde det också ha gällt tusentals? Och därefter en miljon. Snart skulle det blivit ett dumt och blodigt spel av räknande, så att efter ett tag själva antalet blev meningslöst, där endast en grupp vildar står mot en annan grupp, där inget skiljer dessa åt utom möjligen ett marginellt lägre dödstal och mindre magvridande tortyrmetoder.
Tidigare i år publicerade en man vid namn Mohammad Qayoumi en fotoessä i ‘Foreign Policy Magazine’, där fotona var tagna ur en gammal bok som det afghanska planeringsministeriet gett ut under 1950-60talet, och kom att föranleda Qayoumis anmärkning, att det här påminner om det Afghanistan han hade känt som ung man.
Bilderna visar män och kvinnor i västerländsk klädsel i sitt dagliga liv, vilket verkat vara ett tämligen väl utvecklat samhälle. Qayoumi förklarar
”För ett halvt århundrade sedan gjorde afghanska kvinnor karriär inom medicin; på film minglade män och kvinnor liksom på Kabuls universitet; på fabriker i Kabuls förorter tillverkade man textilier och andra produkter. Det var en tradition av lag och ordning och en regering som startade upp stora nationella infrastrukturprojekt: byggnader, kraftverk och vägar, också med hjälp utifrån. Människor hade i allmänhet en känsla av hopp, av tro på utbildning som en möjlighet för alla, av tro på en ljusnande framtid… Allt detta har raserats genom tre decennier av krig, men det är så det är.”
Bilderna står i stark kontrast till många andra foton utifrån dagens Afghanistan och påminner starkt om allt det som landet har gått miste om. De visar den lögn som förre chefen för Blackwater Erik Prince’ nyligen gick ut med.
-”Ni förstår, hela tiden frågar folk- ‘Är du inte under operationerna i Irak, Afghanistan eller Pakistan orolig över att människor inte ska kunna skyddas av Genevekonventionen? Och då brukar jag svara ‘absolut inte’, för de här människorna har krupit ur avloppet med en mentalitet från 1300-talet. De är barbarer. De vet inte ens var Geneve ligger, och inte att det funnits någon konvention.”
Som Qayoumis foton tydligt visar är Afghanistan inte ett förrött land på grund av att befolkningen ”har en 1300-tals mentalitet”. Landet är förstört för att det under åratal blivit invaderat och ockuperat av främmande, fientliga styrkor.
Var och en som ärligt vill det afghanska folkets väl borde vara väl medveten om det, innan man som räddning kommer och föreslår ännu mer av allt det som kommit att vålla landet sådana problem.
övers Ingrid Ternert
