Fredskoalitionen Göteborg

10 augusti, 2010

Varför Väst förlorat kriget i Afghanistan

Michael Scheuer

Slutpunkten är då Förenta Staterna och NATO står besegrade i Afghanistan.

Under McChrystal, Petraeus eller Obama själv, har från första stund den strategi för kontraterrorism som nu spöats upp varit intellektuellt bankrutt

…Sedan den 1 juni har den parad av inkompetens som visats upp på den afghanska scenen varit slående: General StanleyMcChrystal, USAs president Barack Obama, general David Petraeus, Afghanistans president Hamid Karzai—listan är lång.

McChrystal, utrustad med en dödsdömd strategi för kontramotstånd som utarbetats av David Kilcullen, John Nagl och andra experter i strategin, upplät sig själv och sin stab till en intervju i tidskriften Rolling Stone, som länge varit en bland de mest anti-militära amerikanska tidskrifterna.

För hans besvärande och indiskreta ord avskedade Obama McChrystal —som, med sina äldre rådgivare, stöder alla de negativa ord som sagts från dessa—och blev utbytt av general Petraeus, han med ormgiftet.

Även om hans entusiam för Iraks ‘svallvågsstrategi’ inte är särskilt stor, tar Petraeus över det afghanska kommandot och säger att allt är okay (inom en vecka talade Pentagons mediamaskin om för Kongressen och publiken i Väst att ‘Afghanistan är på rätt väg.’)

Medan detta klingade av har det rapporterats om att Hamid Karzai haft möte med Sirajuddin Haqqani—en betydande afghansk motståndsledare — och var beredd att ge upp under täckmantel av att sätta ihop en koalitionsregering.

För alla hans misslyckanden och fabulöst korrupta släktingar kan Karzai lätt lösa det dilemma som Väst inte ens kan greppa ordentligt, angående frågan: Vad vill talibanerna och dess allierade? Svar: Ha makt.

Så Karzai talar med Haqqani och troligen talibanledare, för att han ska se om det finns något regeringsbeslut som kan ge honom en roll efter att NATO dragit sig ur Afghanistan, och inte leder till hans avrättning efter det att de sista två NATOtrupperna har lämnat.

Chansen för detta är dock nära noll, så Karzai och hans familj får öka takten i sitt tjuveri och vara beredd på ett tidigt uttåg som lämnar till Väst att hålla i påsen.

Efter nio år är det ytterligt omöjligt att starta om på nytt med västmaktspolitik i Afghanistan. För många döda afghaner; för många afghaner och icke-afghanska muslimer har lierat sig med det taliban-ledda motståndet;

för mycket pro-talibanska pengar har runnit in i Afghanistan från välbeställda donatorer på den arabiska halvön och genom den muslimska världen; för mycket västliga donationer har stulits och skickats utomlands av Karzais kronprinsar; för mycket allmänt stöd till kriget blivit bortslösat i Väst.

För många USA-NATO trupper har blivit dödade eller lemlästade; för mycket gjort av Väst för att få ut Pakistan i ljuset genom krav på att dess militär ska göra Västs smutsiga jobb;

och för mycket tid slösats bort på teorier om kontraterrorism och en politik som kunde undvika att döda fienden och hans civila supportrar. Det enda Väst ‘fullständigt kan starta om ‘ är genomgång av planerna på ett tillbakadragande som riktar mot ett datum för uttåg.

Nåväl, inget sådant har inträffat. Alltmedan dagen för detta närmar sig, har de positiva utsikterna för talibanernas motstånd ökat allt snabbare. Det motstånd som en gång var från södra Afghanistan -har spridit sig över nationen; Talibanerna och deras allierade skulle kunna slå mot Kabul för nöjes skull;

Och det stora militärt/sociala-arbete med operationen att rensa motståndet från Marjadistriktet i Helmandprovinsen—inramad som ett testfall för att undersöka USA-NATOs strategi—har med McChrystals ord blivit ett ändlöst, ‘blödande sår’, där talibanerna undan för undan återtar kontrollen över området.

Kort sagt, ett socialt program för ett mini-New Deal-experiment i Afghanistan hade kunnat vinna med ett minimalt utnyttjande av USA-NATOs militära makt. För afghanerna skulle gladeligen göra sig av med Gud och Fosterlandet bara de får bättre tänder och jämnare vägar.

övers Ingrid Ternert

12 augusti, 2010

Afghanistan- motstånd och kontramotstånd

  Ann Jones tomdispatch.com

Kontramotståndet är nere för räkning i Afghanistan men krigsmaskinen går på och går på och går på och president Obamas Afghanistanstrategi fungerar inte.

Det säger en rad Afghanistankännare angående krigs -överbefälhavaren general Stanley McChrystals avsked. Men vad betyder egentligen denna fras som vi så ofta ser i dagens media? 

Och att strategin verkligen inte fungerar, hur kan man säga det?

Svaret på dessa leder till ännu viktigare frågor, inklusive: Om nu president Obama har sparkat en icke underordnad general som misslyckats, varför håller han då fast vid denna misslyckade krigspolitik? Om strategin inte fungerar- men fiendens? Om inte särskilt mycket fungerar, varför kör man då på nonstop på samma vis?

Låt oss ta ett steg i taget
1. Vad menar man med “fungerar inte”?
“Den” betyder kontramotståndsstrategin eller COIN, som är något mycket mindre än en strategi,  egentligen inget annat än en uppsättning taktik som går över i strategi.

Kontramotståndsdoktrinen blev från början upprättad av de imperier som ville härska för evigt över sina kolonier och lyfta upp principen om att till varje pris “skydda befolkningen” mot de dåliga gossarna.  Att införa en dylik strategi blev snabbt en knepig , till och med schizofred, balansakt som jag nyligen blivit påmind om.

Jag har just en tid varit inbäddad med USAs armé vid en bas nära den pakistanska gränsen där man, trots dagliga “sig acts”

– beteckningen för aktiviteter då man står inför en fientlig företeelse — synbarligen varje “dödsbringande” amerikansk soldat blir matchad med en “icke dödsbringande” motpart, vars jobb är att på ett eller annat sätt mjuka upp civila till “skydd”. General McChrystal skall själv ha spelat bägge rollerna.

Som amerikansk befälhavare var han ansvarig för att döda, vilka han vid ett tillfälle sa bestod av en förvånansvärd mängd med människor“, som inte hade utgjort något hot, men han brukade också regelbundet dyka upp i den afghanske president Hamid Karzais palats för att säga, “förlåt.”

Karzai prisade honom offentligt för hans regelbundna ursäkter (där naturligtvis varje sådan reflekterade ett amerikanskt dåd eller flera dåd, där civila blivit dödade), även om arga afghaner varit mindre imponerade.

Den del av den dödliga aktiviteten som ofta går snett, är tänkt att kunna balanseras av “förlåt”delen, som kan vara något så simpelt som att  skicka USAsoldater till att dricka te med lokala ledare i form av “nyckelfigurer”.  Även tillräckligt ofta i form av stora gåvor, som inte har räckt till. Knepet, lika lätt som COINstrategin, var ungefär detta: Om det dödas några civila i jakten på ‘bad guys’ får man sona det genom att bygga en väg.

Denna affärsuppgörelse kan förklara varför man kan se dessa vägar då man korsar delar av svart asfalt (och ofta tomma sådana) som går tvärs igenom Afghanistans väldiga vidder av sand och sten, men det förklarar trots allt inte varför afghaner, trots kompensation, är argare nu än vad man någonsin varit.

Många afghaner är naturligtvis förbittrade över att de inte blivit ett dugg kompenserade, inte ens genom att få en väg som leder ingenstans. Än värre är, mer än ofta, att de blivit lovade saker som aldrig har förverkligats.

(Om man ska sammanfatta landets historia i sin helhet under dessa sista år kan det vara detta: stora män — både afghaner och amerikaner — gör upp tillsammans som Beltway Bandites, vilket många av dem är, medan vanliga afghaner på landsbygden fortfarande önskar att deras barn kunde få skor.)

Och glöm inte att majoriteten afghanska kvinnor på landsbygden knappast alls är tillfrågade.

 För att skydda afghanska kvinnor mot utländska krigare stänger afghanska män in dem — alltså kvinnorna. Amerikanska militära ledare glider lätt in i den alltigenom manliga komfortzonen, förmodligen för att det eventuellt är lättade att vinna över “hjärtan och sinnen” från några som utgör mindre än hälften av “befolkningen”.

Det är bara de sista två åren som marinkåren och armén börjat dra in en del amerikanska kvinnor från sina ickestridande heltidsjobb och skickat ut dom för att besöka kvinnorna i byarna.

Female Engagement Teams (FET) Som med så många andra innovativa planer i vårt kontra-terrorism-krig, bakades det hela ihop på ett ogenomtänkt sätt, så att det kunde riskera livet och nästan garanterat skulle misslyckas.

Befälhavare sände vanligtvis iväg ickestridande amerikanska kvinnliga soldater — av typ kontorsanställda och
radiooperatörer — som stod utanför en ledande roll, för det mesta med liten träning, inget klart uppdrag och ingen uppföljning. Som sina manliga motsvarigheter förutspås de också ha lämnat en bunt goda intentioner och brutna löften bakom sig.

Så när jag veckan innan gav mig iväg för att möta bykvinnor nära den pakistanska gränsen med en splitter ny armétränings-utrustning, mötte vi de pashtunska kvinnornas raseri, då de fortfarande satt och väntade på ett utlovat parti grönsaksfrön.
”government in a box”vilket general McChrystal lovat och tänk er.

 Detta är knappast någon stor sak att leverera i Marja. Det är bara utsäde. Hur svårt är det? Dock kom vårt besök att öppna  fönstret mot den värld som militära och politiska policymakare alltför länge ignorerat.

Det visar sig att dessa Afghanistans kvinnor, vilka George W Bush påstod sig ha befriat för så många år sedan, fortfarande är förtryckta, utarmade, undernärda, outbildade, lider brist på utsäde och är helvetes vansinniga.

Räkna dessa till den grupp arga afghaner, vilka är ett levande bevis på att ‘det’ inte alls har fungerat. Det verkar som om afghanerna känner skillnad på genuina ursäkter och mutor, sanna utfästelser eller falska löften, generositet eller självintresse.

Och eftersom hela poängen med COIN-strategin är att vinna hjärtan och sinnen bland “befolkningen”, innebär dessa arga afghaner ett dåligt omen för USAs militär och president Obama.

Dessutom fungerar det heller inte för en särskild undergrupp amerikaner i Afghanistan: stridande soldater. Jag har hört hur män inom infanteriet skyller en kompis’ skador eller dödsfall på de strikta regler som gäller för insatsens modiga återhållsamhet, som det kallas. Infört av general McChrystal som hans version av COINstrategin

För att därifrån ta upp en sida under Vietnam, säger man sig ha bakbundna händer, medan fienden spelar efter egna regler. Rätt eller fel, den åsikten sprider sig fort bland bedrövade soldater medan dödsfallen stiger.

Det är också klart att även den dödliga delen av kontramotståndet inte fungerar. Betrakta alla dessa civila dödsfall och skador, som så ofta utgör resultatet av falsk information till amerikanarna för att fresta dessa till att få lokala poäng. Bara ett exempel: Amerikanska trupper kastade nyligen in handgranater i ett hus i Logar provinsen, som man hört skulle ha använts av terrorister.

Ett annat fall av falsk information. Den innehöll en ung afghan, släkting till en afghansk jordbruksexpert, som råkar vara en släkting till mig. Den unge mannen hade just avslutat sina religiösa studier och återvänt till sin by för att bli dess ende skriftlärde, eller religiösa lärare.

Då byborna var mycket upprörda, vände de sig till honom, något som kom armén att få denne till sängliggande, med djupa urskuldanden. Turligt nog överlevde han, men sådana rutinartade misstag brukar efterlämna döda eller skadade civila och ett oerhört raseri bakom sig.

Rapporterna från observatörer och kollegor i den pashtunska södern är vanligtvis dystra, detta område blir kvar, vilket en gång skulle ha blivit ett mönster för general McChrystals utrensningsstrategi, till att bli kvar för en uppbyggnads-strategi, förutom ett bättre regerat Afghanistan.

Redan före hans avsked refererade generalen själv till Marja — jordbruksområdet — som hade trumpetats ut som en stad med “80 000 invånare”, där han startat sin första offensiv “som ett blödande sår”.

Han fördröjde också den vida omtalade framryckningen till Kandahar, landets näst största stad, förmodligen för att få mer tid på sig att komma runt den upproriska befolkningen, inklusive president Karzai.

Under tiden klagade humanitära NGO-organisationer baserade i Kandahar över att de inte kunde utföra sitt rutinarbete och bistå stadens invånare, då området befinner sig under stridshot. Utan hjälp utifrån har Kandahars invånarna kommit att bli — rätt gissat — allt argare.

Från Kandaharprovinsen, dit amerikanska soldater beger sig inför sin välannonserade mission att säkra Kandahar, kommer rapporter om Afghanistans Nationella Armé (ANA), att den stjäl utrustning — ända ner till dricksvattnet — från USAs militär och säljer det till talibanerna. USAs befälhavare kan inte göra mycket åt detta, för det officiella amerikanska budskapet uppmanar ANA att ta över ansvaret för det nationella försvaret.

NATOs soldater har hela tiden klagat över ANAs illa tränade, ointresserade trupper, medan fientligheten mellan de båda ser ut att växa på ett dödligt sätt här och var.  Amerikanska soldater i Kandahar rapporterar, att de för sin egen säkerhets skull   inget säger till sina ANA kolleger när eller vart de ska hän på patrull.

Tillbaks till 1980talet, under den anti-sovjetiska jihad som amerikanarna stödde, tränade man de afghanska jihadister som idag har blivit våra värsta fiender och vi kanske gör det igen. Något att räkna med är att det general McChrystal varit bäst på, det var att ta bort ‘the bad guys’.

http://www.nytimes.com/2010/04/26/world/asia/26kandahar.html Det rapporteras att han smidigt hade dirigerat de avrättningar Specialstyrkan gjorde av talibanledare på hög- och mellannivå, för att “skala av” de “goda” talibanerna –vilket betyder dessa utfattiga stridande, som gör det bara för pengars skull.

Enligt hans sätt att se det, kunde de senare vinnas över till regeringssidan via internationellt understödda jobb. Men genom avrättning av ideologiska ledare gör man de sant troende och organisatörerna — eller de vi vi kallar ‘dåliga talibaner’- i realiteten utan ledare- att bli odisciplinerade, beväpnade uthyrda gäng, mer intresserade av att leva på landet än i fattigdom och utanför den befolkning vi ska försvara.

Ur synvinkeln vanliga afghaner på landet är våra “goda talibaner” de värsta av dem alla.

Jag hade kunnat fortsätta. Om man tillbringar sin tid i Afghanistan, då ser man tecken på misslyckanden överallt, inklusive dessa miljoner amerikanska skatte-dollar som betalas ut till afghanska säkerhetskontrakterade (och Karzais släktingar) och därefter lämnas över till motståndsmän för att köpa sig skydd för de USAs konvojer som färdas på USAbyggda men talibankontrollerade vägar.

http://www.thenation.com/article/36493/congressional-investigation-confirms-us-military-funds-afghan-warlords
Strategin är inte mycket värre än så: att finansiera båda sidor och varje stråtrövare däremellan, i förhoppning att en dag komma fram till ett gladare slut.

2. Varför håller då Obama fast vid sin misslyckade politik? Ja, klura ut det ni. Kanske han har någon övertygat honom om Pentagons bluff.

Genom att ersätta general McChrystal med Centralkommandots befälhavare, general David Petraeus, har man kunnat se några gyllene mediarepriser av Petraeus ‘greatest hits’: Hans utgivning av arméns manual i kontraterrorism, en uppdaterad (somliga säger plagierad) upplaga från Vietnamtiden och Bushs 2007 års “svallvåg” i Irak

Alltså- en exercis i sekteristisk rensning, vilken numera rutinmässigt kallas “succé.” Om man kan tillämpa ordet “succé” på någon operation i Irak, då är man säkert i stånd att klänga sig fast vid det hopp som Petreus åter tycker sig finna i Afghanistan.

Men likt David McKiernan, den general som han ställde åt sidan, har McChrystal redan felplacerat sina “lärdomar” från Irak till de bestämt skilda omständigheter som råder i Afghanistan och leder därmed till en slående mängd felsteg. 

Uppgörelsen att t.ex köpa Shinwari-pashtunerna fria, en klan som felaktigt tas för att vara motsvarigheten till Iraks sunnireligiösa i Anbar-provinsen, slutade med ett uppror, då de tagit emot pengarna utan att ha avfyrat ett enda skott mot talibanerna. Inte särskilt överraskande med tanke på att de människor man betalat inte är utlämdska invaderare — det kunde varit vi – utan deras pashtunska kusiner.

Vad mera är att  ’svallvågen’ i den afghanska södern enbart verkar ha alienerat dessa människor ännu mer, som lever där under ett ökat våld mot de lokala invånarna. Det har också varit på bekostnad av amerikanska trupper österut, de som författaren nyligen varit inbäddad med och som nu står inför en slakt av fientliga trupper som rör sig över gränsen från Pakistan.

3. Hur är det med fiendestrategin? Hur fungerar den?
Det verkar som om talibanerna, al-Qaida och varierande fientliga krigare i Afghanistan har dragit sina egna lärdomar från Petraeus svallvåg i Irak: de lärde sig handskas med en en ‘svallvåg’ av ökat antal utländska trupper, inte att gå upp i rök inför det hela, utan bemöta denna med en egen ‘svallvåg’. En amerikansk befälhavare som försvarade den östra fronten har berättat för mig, att fientliga trupper nyligen svepte bort fem gränsvakter.

“De öppnade porten,” sa han, men med det amerikanska högsta kommandot fokuserat på en framtida svallvåg i  Kandahar, vem bryr sig? Faktum är, sa en annan tjänsteman till mig, att medan striderna blir allt hetare österut börjar man lida brist på helikoptrar för att evakuera amerikanska skadade. På det viset går den sk strategin lätt upp i ett skenspel som i stora drag spelas upp för den amerikanska publiken på bekostnad av amerikanska soldaters liv.

Och alltmedan Amerikas “partner” i denna strategi, den dubiösa president Karzai, konsoliderar sin makt som är alltigenom grundad i den pashtunska södern, vilket är hans ännu mer suspekta halvbror Ahmed Walis område.

 I denna process ignorerar han flitigt parlamentet som på sista tiden lagt ner arbetet i protest, då och då i emfas bangande på borden. För tillfället satsar han sina pengar (vilka varit våra) på de amerikanska styrkornas misslyckande och utsträcker sin tro på försoning till Pakistan och talibanerna, de människor han numera kallar sina “arga bröder.”

http://www.juancole.com/2010/06/7-nato-troops-killed-karzai-said-to-dicker-with-insurgents-panetta-skeptical.html 

 Som med det afghanska folket, även de människor i Kabul har likt Obama lättast att återhämta sig, vilka förblir hoppfulla och säger - “Detta är vårt stora problem.” Naturligtvis pratar de om Karzai och hans regering som amerikanarna installerat, betalar för, blåser upp och låtsas vara ‘partner’ med.

Faktum är, Amerikas stilla acceptans av president Karzais flagranta fuskval förra sommaren, alla dessa preparerade valboxar verkar ha exploderat alla de illusioner som många afghaner fortfarande haft om amerikansk utfästelse om demokrati. De vet nu att den frågan inte kommer att lösas vid valboxarna eller tälten under ett Loya Jirga rådslag.

Det kommer förmodligen inte alls att lösas i Afghanistan, utan på hemliga ställen i Washington, Riyad, Islamabad och andra platser. Förresten kommer det amerikanska folket att ha lite mer att säga till om krigets upplösning än afghanerna — även om det konsumerar vårt välstånd tillika med våra soldater.

Tänk att det som händer i Afghanistanmer allmänt sett är en krypande talibanisering, vilken afghanerna säger arbetar alltför bra. I Marja, i Kandahar, österut, överallt gör talibanerna det vi inte kan och rullar ut sin egen (skugg)regering, redo att lösa dispyter, administrera ett enkelt domstolsväsende, samla in skatt och kräva “andlighet.”

I Herat har den västra samfälligheten utfärdat en fatwa, en lag som inskränker kvinnors frihet att arbeta och röra sig utan ‘förkläde’, eller manlig släkting som eskort.

I Kabul gör polisen räder i butiker som säljer alkohol, och regeringen stänger ner ryktbara, sekulära internationella NGOs, beskyller dem för att skaffa proselyter. Talibanernas påverkan kryper in i parlamentet, in i lagstiftningen, gör inskränk-ningar i de konstitutionella friheterna, in i ministerier och regeringskontrakterade, där korruptionen blomstrar, och in i provinsernas fredsjirga-tält där delegater begär frihet för alla fängslade talibaner.

Ut ur fängelser, in i regeringen, att sitta sida vid sida med krigsherrar och krigsförbrytare, med tidigare fängslade talibaner, med mujahideens bröder under huden. Välkomnade av president Karzai. Kanske en gång även välkomnad av den amerikanska strategen  och presidenten Obama själv, som en väg ut.

4. Om det nu är så dåligt, varför kan det då inte stoppas?

Det hotande dystra i den amerikanska politiken utgör aldrig hela historien. Det finns yngre progressiva män och kvinnor som kandiderar till parlamentet under valen i september. Det finns organiserande kvinnor som håller fast vid de blygsamma framsteg man har gjort, även om det förblir ett mysterium hur man kommer att göra, då männen verkar vilja förhandla bort dom, det förblir en gåta.

Det finns modiga ansträngningar av gudfruktiga muslimer som önskar leva i det tjugonde århundradet. Då de ser på mer utvecklade islamska länder förstår de emellertid, att deras hemland är ett muslimskt land som inget annat – och om talibanerna återvänder – blir det värre.

övers Ingrid Ternert

13 augusti, 2010

Obemannade drönare – Målstyrt dödande eller ‘collateral damage’?

Unmanned Drones – Targeted killing vs ”Collateral murder”
   
av Thalif Deen
29 juni IPS

Förenta Nationerna- När i förra veckan en amerikansk medborgare i Pakistan förklarades skyldig för ett misslyckat försök till att detonera explosivt material packat i ett fordon i hjärtat av New York City, berättade han att ett av skälen till att han först riktat in sig mot kvarteren runt Times Square var för att ”skada och döda” så många människor som möjligt.

Den sittande domaren, Miriam Goldman Cedarbaum, frågade den misstänkte, Faisal Shahzad, 30, om han var medveten om det faktum att han kunnat döda dussintals civila, inklusive kvinnor och barn. ”Hur bomberna alltså träffar från drones, obemannade farkoster över Afghanistan och Irak, ja dessa ser inga barn; de ser inget alls, sa han vid sin inställelse hos rätten. De dödar kvinnor, de dödar barn. De dödar alla. Och kriget.”

Genom att beskriva sig själv som ”muslimsk soldat”, förklarade Shahzad för juryn att ett av skälen till hans misslyckade terroristdåd var ilskan han kände över USAs militär för dess hänsynslösa användning av fjärrstyrda flygplan. Dessa tar livet av mängder med oskyldiga civila och misstänkta motståndsmän i Irak, Afghanistan, Somalia, Jemen och Pakistans klanområden.

Förenta Staterna kallar det nedtystade mördandet av civila för ”collateral damage”, förstörelse vid sidan om, medan kritikerna beskriver det som ”collateral murder”. En New York Times kolumnist har kommenterat hur den bortplockade amerikanska befälhavaren i Kabul, general Stanley McChrystal definierat ‘insurgent math’, motståndsmatematik, som att för varje oskyldig som dödas får man 10 fiender.

Mestadels styrs de via datorer belägna i CIAs avlägsna högkvarter i Langley, Virginia, och representerar framtidens vapen, säger militäranalytiker. I egenskap av att inte vara bemannade är detta de vapen USAs militär kan sätta in för att döda, utan att riskera sina egna styrkor.

Dessa sätts också alltmer in för att patrullera gränsen mellan Texas och Mexico och hindra drogsmuggling och flödet av illegala immigranter in till Förenta Staterna. Siemon Wezeman, forskare vid Stockholms Internationella FredsForskningsInstitut (SIPRI), berättade för IPS att alltfler länder skaffar sig UAVs, antingen genom nationell tillverkning eller import.

”Det har blivit en marknad med tydlig tillväxt under de sista decennierna och detta anses allmänt kunna fortsätta under kommande år,” sa Wezeman, som också forskat om UAV för en rapport till EuropaParlamentet i Bryssel 2007-2008.

Han påpekade utifrån den nyligen publicerade FNrapport som helt korrekt nämnde, att över 40 länder för närvarande håller sig med UAVs. Som rapporten framhåller ligger den stora lockelsen med att äga UAV för målstyrt dödande i fientliga områden, att det inte innebär några risker för de styrkor som tillhör den egna sidan och har utfört dödandet- det finns ju ingen pilot eller annan personal i närheten av stridigheterna; inga döda trupper att behöva förklara; inga farliga räddningsaktioner att tänka på; inget generande tillfångatagande av egna lönnmördare…

Det andra som i sammanhanget kan verka tilltalande är- och det nämns inte i rapporten – att man kan räkna med ett troligt förnekande, sa Wezeman. Såvida saker går som planerat, finns mycket lite som säger vem som har utfört dådet – inga immigrationspapper; inga fingeravtryck och heller inga TVbilder (till skillnad från det nyliga mordet på Hamas’ ledare Mahmoud al-Mahboub på ett hotell i Dubai utfört av israeliska Mossads sprängämnespatrull, vilket blev uppfångat på ett slutet internt TVnät.

”Och om saker och ting går snett, då kan i värsta fall ‘fienden’ visa det som är kvar av UAVn, vilket kan förnekas av den som utnyttjat den (ingen tillfångatagen eller död pilot att visa upp),” sa Wezeman.

Till slut finns det ingen användning för en dyr logistik och träning till att utföra avrättningar från långt håll i ett fientligt område, inte heller behöver man organisera och förklara (eller dölja) några specialstyrkor som ska utföra dessa hemliga uppdrag.

‘Oxford Analytica’, som är en fristående strategi-konsultfirma i vars nätverk mer än 1000 utbildade experter vid Oxford och andra ledande lärosäten ingår. Där säger man att marknaden för obemannade flygsystem ”har ökat över det sista decenniet, genom en bevisat operationell framgång i Irak och Afghanistan och genom Israels omfattande utnyttjande”.

Världsmarknaden för dylika system väntas bli värd 55 miljarder dollar under 2020talet. Förenta Nationerna, som förra månaden släppte en rapport som kritiserar USAs militära styrkor för att utnyttja dessa obemannade flygplan för ett ”målstyrt dödande”, och nu varnat för att mer än 40 länder antingen äger UAVs eller är i besittning av teknologin för att tillverka dessa.

De inkluderar Israel, Ryssland, Turkiet, Kina, Indien, Iran, Storbritannien och Frankrike. (anm- även Sverige kan nämnas med sin tillverkning och stora testbana i Vidsel-samt export). Auktoriserad av Philip Alston, särskild rapportör om ‘extra  domstolsprövningar i fråga om olagligt dödande’, visar studien att den första ”trovärdiga rapport” om detta CIA-dödande publicerats i november 2002, då en Predator obemannad farkost, avfyrat en missil mot en bil i Jemen. Attacken dödade Ali Qaid Senyan al-Harithi, den al Qaida ledare som har förklarats ansvarig för bombningen av ett USA krigsskepp ‘Cole’ i farvattnen runt Jemen.

Sedan dess, menar studien, har man rapporterat in över 120 sådana anfall, ”trots att det inte finns någon möjlighet att verifiera antalet”. Enligt FNrapporten har dessa drones från början utvecklats till insamling av underrättelser och spanings- uppdrag. Men då man utnyttjade drones för ”målstyrt dödande”, skapade detta särskilda kontroverser.

Somliga har föreslagit att drones som sådana ska vara förbjudna vapen under internationell humanitär lag, eftersom de orsakar, eller har förmåga att orsaka, ett särskilt urskiljningslöst dödande av civila, sådana som dessa som befinner sig i närheten av den person som utgör ett mål,” sa rapporten.

”Lockelsen med beväpnade drones är tydlig: särskilt i fientlig terräng godkänner man målstyrt dödande, då med liten eller ingen risk alls. Manskapet bär ut dessa och de kan dessutom fjärrstyras från ens egen stat.” Det är också tänkbart att icke-statliga beväpnade grupper kunde få tillgång till teknologin…

SIPRIs Wezeman sa att det fanns en stark möjlighet att icke-statliga grupper också skulle komma att skaffa in dessa system, dock med påpekandet att Hizbollah, den militanta islamistgruppen i Libanon, har utnyttjat UAVs mot Israel.

Emellertid är det inte meningen att dödande med drones skulle kunna leda till ett ökat antal civila dödade och/eller ett urskiljningslöst dödande, utan snarare motsatsen. Som i allt målstyrt dödande är tanken med detta att få fiendens ledare på kornet och förgöra de fientliga styrkorna. Han sa att sikta in fiendens ledarskap nästan aldrig varit någon populär politik bland de stater som bekämpar andra stater eller icke-statliga grupper – förmodligen av rädsla för hämnd och tanken på att ‘detta inte skulle få hända.’

- men fördelarna med att både vinna en fajt och minska kostnaden för den är uppenbara. Ändå finns möjligheten att attacker mot ett fientligt ledarskap eventuellt skulle kunnat bli något positivt, menade han. Ett alternativ är att ‘avrätta’ särskilda personer som är utom räckhåll eller har gömt sig i ett annat land.

Tills nu, sa Wezeman, har målet haft etiketten ‘terrorist’ och aktionerna varit del av ett ‘krig’, och som sådana på något sätt försvarbara. Emellertid hade man kunnat tänka sig några liknande attacker mot droghandlare och andra ‘kriminella’, vilka man omöjligt kan komma åt på annat sätt. Problemet är naturligtvis, att en domstols- förhandling nog inte skulle kunnat ge en avrättningsorder, tillade han.

övers Ingrid Ternert

14 augusti, 2010

Kriget mot Irak- fem USApresidenter, fem brittiska premiärministrar, 30 år av falskhet och beräkning

Filed under: FN,Irak,krig,olja,Storbritannien,USA — ingrid @ 04:02

av Felicity Arbuthnot

 ”Ut genom spegeln stirrar dom, imperialismens ansikte och internationella illdåd.” (W.H. Auden in 1939.) Nu i augusti för tjugo år sedan och med grönt ljus från Amerika, invaderade Saddam Hussein Kuwait.

Han hade trampat i den kanske största fällan i modern tid, som banat väg för två decenniers decimering av Irak och de okända, illegala bombningar med tidigare utrotade sjukdomar, vilka samtidigt betecknades som FN-sponsrat barnamord.
Anledningen till invasionen av Kuwait har av Storbritannien och Amerika sopats bort från faktaböckerna och serverats som en akt utförd av en grym och irrationell tyrann, som utgjort ett hot mot sina grannar.

För han har, poängterade de nådigt, attackerat och därefter kämpat ett åttaårigt krig mot Iran och exakt på månaden två år efter 1988 års eld upphör den 20e augusti, blev Kuwait invaderat den andre augusti 1990. 
Så  helt enkelt var det naturligtvis inte. Efter att USA fick den demokratiska Mossadegh-regimen i Iran att falla, något som föranletts av hans nationalisering  år 1953 av det Anglo-Iranska Oljebolaget (numera BP).

Efter två år av ekonomiskt härjande sanktioner, installerade USA istället Shah Reza Pahvlavi (vars grymma statspolis, SAVAK, hade tränats upp av general Norman Schwartzkopf senior, fader till ”Stormtrupps”general Norman Schwartzopf från 1991 års Gulfkrig, känd för att vid tiden för vapenstilleståndet ha deklarerat ” …Ingen enda kvar att döda…”
De för USA  fördelaktiga oljeavtalen från shahens tid kom naturligtvis åter att tas upp. Fem år senare, över gränsen till Irak, hade den brittisk-installerade monarkin blivit kastad över ända och den populära ledaren för det anti-brittiska upproret, Abdel Karim Kassem, börjat nationalisera landets västliga tillgångar. Det tog CIA just bara fem mer år att få honom avsatt.

Man plockade ut fel irakiska samarbetsmän, som det växande Baathpartiet med Saddam Hussein som vicepresident och växlade in på att nationalisera oljeindustrin. 

President Nixon och Nationella SäkerhetsRådgivaren Henry Kissinger la upp en plan tillsammans med Iran om att beväpna kurderna och genom dom försvaga den irakiska regeringen. Irak sattes upp på en lista med sponsorer av terrorism. Intressant nog kom Saddam i hemlighet med Iran, USA förutan, fram till en ömsesidigt fördelaktig överenskommelse – och stödet till kurderna avbröts.
År 1980, året efter det att shahen hade blivit avsatt till de iranska gräsrötternas stora jubel, förklarade president Jimmy Carter i sin ”Carterdoktrin”, med andlös politisk arrogans, att USA äger ensamrätten till att intervenera i området kring Persiska Viken för att skydda de amerikanska oljeintressena.

Med (i stort sett) en politisk nick och blinkning från USA, invaderades Iran av Irak – där USA hjälpte båda sidor i ett krig, där ungefär en miljon liv gick till spillo, på samma nivå som Rwanda och Armenien, vilka var och en fått benämningen folkmord 

 
Irak upplevdes då mer som en sekulär buffert mot fundamentalistiska tendenser i Iran under Ayatollah Khomeni. Ironiskt nog är Irak idag i hög grad politiskt dominerat av  fundamentalistiska Iran-uppbackade fraktioner, vilka kommit dit med invasionen, förmodligen genom blind okunnighet om regionen från britters och amerikaners sida, från deras värdelösa ”diplomater”och ”MellanÖsternexperter”.

 
År 2002 vann Carter Nobels FredsPris. Hans CarterCenter slänger sig med- ”President Carter har varit engagerad för fred i MellanÖstern alltsedan hans tid i Vita Huset och i regionen företrätt mänskliga rättigheter, lag och ordning”, hängiven ”fred och rättvisa” och ”Kampen för fred.”

1984 gav president Reagan order om att dela hemliga underrättelser med Irak – och samtidigt Iran. Följande år hade överste Oliver North, han med Iran-Contras-affären,  informerat de iranska myndigheterna om att USA skulle hjälpa dem att störta Saddam Hussein.
Då följaktligen Irak hade verkat svagt i Amerikas ställföreträdares blodbad, ökade USAs militära hårdvara och annat understöd. Ett otroligt dubbelspel blev under decenniet ordningen för dagen. General Norman Schwartzkopf, Centcoms befälhavare på den tiden, intervenerade stillsamt med USAflaggade Kuwait-tankers. Även om man attackerade, skulle det se ut som en attack mot Förenta Staterna. USA började bomba iranska oljeplattformar.

 
Framgången vände för Irak och ett vapenstillestånd blev undertecknat i augusti 1988 – och USAs Center för Strategiska och Internationella Studier började omedelbart en två års studie om vad som kommit ut av kriget mellan Förenta Staterna och Irak.

Följande år, med mycket av Iraks unga ‘stendöda…’ fruktansvärt sårade eller fängslade i Iran, och med dess flygstyrka nära bortsopad och landet finansiellt på knä, gjorde USA om sin KrigsPlan 1002 – uttänkt för att kunna stå emot en sovjetisk konfrontation. Krigsplan 1002-90 var riktad mot Irak som hade utsetts till det nya hotet.

 
Irak som behövt fylla på de miljarder dollar kriget hade kostat, tog nu upp problemet med Kuwaits påstådda systematiska ”glidborrning” under Irak/Kuwait-gränsen, in i Iraks Rumeilla oljefält, som enligt Irak hade tappats på olja värd miljontals dollar. Irak ville ha – och var i desparat behov av – reparationer.
Utan tvekan hade Kuwait under det åttaåriga kriget kommit att avsevärt flytta upp sina gränser norrut in i Irak och hade inkräktat med att uppföra sina egna bosättningar. Irak ville ta tillbaka sitt territorium. Dessutom hade Kuwait och Gulfstaterna, med viss uppbackning från Washington, manipulerat priserna på olja -till nackdel för ett hårt pressat Irak.

Irak ville dessutom förhandla med Kuwait om hyra för två öar, Warbah och Bubiyan, för att kunna få större tillgång till Gulfen, vilket också kunnat minska dess spänningar med Iran. Den lilla befolkningens i Kuwait uppbackning, med sitt befolkningstal mindre än det i Washington, vägrade man förhandling- ungefär som skedde 1975 och 1980.

 
Efter två års försök att lösa problemet med Kuwait, mötte Saddam Hussein USAs ambassadör i Irak, April Glaspie, sent i juli 1990. Eftersom spänningarna hade hårdnat vid gränserna , sa hon till honom-”Jag har en direkta instruktion från president (Bush den äldre) att söka bättre relationer med Irak.”

Hon uttryckte även Förenta Staternas ursäkt för en kritisk artikel om Irak av ‘American Information Agency’, med radiokommentarer som betecknats som ”…billiga och orättvisa.” Och hon tillade- ”President Bush …kommer inte att förklara ekonomiskt krig mot Irak.”

 
Hon fortsatte- ”Jag beundrar era extraordinära ansträngningar för att återuppbygga ert land. Jag vet ni behöver medel. Vi förstår det och vår mening är, att ni borde kunna få möjlighet att återuppbygga ert land.” (lite arrogant, typ patroniserande) Därefter- ”Men vi har inga åsikter om konflikter araber emellan, som er gränsdispyt med Kuwait.”
Hennes samtal följde på ett möte i april mellan Glaspie och president Saddam Hussein med fem USAsenatorer, Robert Dole, Alan Simpson, Howard Metzenbaum, James McClure och Frank Murkowski, vilka hade rest till Irak med president Bushs välsignelser, skenbart för att skapa bättre relationer och handelsförbindelser med Irak och en försäkran om att president Bush skulle gå emot varje förslag om sanktioner gentemot Irak.

 
President Hussein kommenterade senare till Glaspie att i vilket fall- ”Finns det inget kvar för oss att köpa ifrån Amerika förutom vete. Var gång vi vill köpa något säger de, det är förbjudet. Jag är rädd att ni en dag säger ‘Ni kan komma att tillverka krut av vetet.’ ” Svaret på invasionen av Kuwait var naturligtvis ett embargo,  unikt allvarligt,  utverkat på Hiroshimadagen den 6 aug 1990.

 (UNSCR 661). Alla tillgångar utomlands frös inne, oljeförsäljningen likaså, praktiskt taget all import i ett land, som hade importerat två tredjedelar av absolut allting (enligt råd från Förenta Nationerna (!) via deras FAO, Mat- och JordbruksOrganisation). Irak stod inför hungersnöd. Vid 1990 års utgång hade barnadödligheten fördubblats på bara fyra månader.

Dagen innan embargot hade införts förklarade president HW Bush ”Det som nu har visat sig är, att ingen verkar villig att acceptera någonting annat än ett totalt bortdragande av de irakiska styrkorna från Kuwait, och ingen nickedocksregim. Ingen av länderna hade intentionen att acceptera en nickedocks-regering i Irak, och den signalen går nu ut högt och klart till Irak.

Jag kommer inte diskutera med er vad jag tänker göra eller vad jag skulle kunna tänka mig göra, men dessa öron är vidöppna, det försäkrar jag .”

Artikeln fortsätter

övers Ingrid Ternert

15 augusti, 2010

John Pilger om media, WikiLeaks och världen

Filed under: Afghanistan,Israel,krig,media,nya,USA — ingrid @ 07:33

John Pilger om våra vanliga moderna media

Då det gäller moderna media har Wiki Leaks med sina tiotusentals publicerade dokument på Internet, om det än inte varit tekniken som gjorde journalistiken helt förändrad, så har det i varje fall varit en väckarklocka om vad journalisterna själva borde kunna göra.

Om allt dödande, om den humanitära katastrofen i Afghanistan, om hur den amerikanska befolkningen blivit medveten om att USA har dödat många fler ur den afghanska befolkningen, än vad  man tidigare har känt till.

Det skulle helt och hållet komma att förändra journalistiken. Jag tror inte att vi har förstått den politiska katastrof som ligger bakom det som Wiki Leaks nu har gett oss.

Den hade egentligen kunnat komplettera journalistiken-inte underminera den- utan komplettera den. Journalistiken borde ha kunnat vakna upp. Den sortens sanningssägande.

Saker förbättras, framsteg görs trots ofantligt maktgrepp över våra liv. Om folk skulle lämna detta och bestämma över sina egna liv, då hade det kunnat ge enorma förändringar i våra liv. Men det sker också ett oerhörd tryck mot oss.

Till Petreus skulle jag vilja säga- dra er ut. Permanenta krig innebär inga framsteg- utan istället tillbakagång- och underminerar dessa. Den sortens sanningssägande, vilket är medias vanliga grepp, hade vi nu kunnat vara utan.

Framsteg har gjorts, och en enorm tillbakagång, ungefär som under 1940talet med sina stormakter.

Rådet till Obama är, bara dra sig ur Afghanistan- det är bara att dra sig ur! Det som sägs är bara nonsens. Det blir ett 90tal baser kvar och vissa trupper som man kallar kontrakterade.

Istället konsoliderar man sig i Irak, och det med allt fler baser.

Jag tror ändå med media, att även om vi inte har förstått vidden av denna humanitära katastrof, att det ändå sker framsteg-trots en ofattbar makt över våra liv.

Paradigmet har inte förändrats sedan 1945. Utrikespolitiken med sina upp och nergångar bara fortsätter. Och Gates går på med samma  politik. Och nya krig i Somalia.

Att dom liksom i Irak kommer i vrålande fordon genom landet och avrättar´misstänkta´individer, vilka i det här fallet tycks vara talibaner. Om inte förändrat-så har det åtminstone väckt upp allmänheten.

Man har kunnat påvisa den humanitära katastrofen i Afghanistan. Det borde ha kunnat komplettera den vanliga journalistiken. Att den sortens sanningar kommer ut. Det görs framsteg, trots denna oerhörda påverkan som stormakterna har på oss.

Vi lever i en tid med ett ständigt pågående krig, vilket är det våra generaler säger till oss. Det har inte ändrats ett enda dugg sedan tiden med Bush. Obama har bara tagit över- och i stort sett plockat upp allt från den förre administrationens dagar - Obama har bara skyndat på administrationen.

Tro ingenting förrän det officiellt förnekas

Den paradigmen har inte förändrats sedan 1945. Obama har plockat upp allt det som Bush står för- alltså från en tidigare diskrediterad administration.

Ett annat krig startade i Irak, Afghanistan, Iran, Jemen

Inget har förändrats sedan Vietnamtiden – Både med sitt gerillakrig, bortsett från små korrigeringar, har ingenting förändrats. Vietnam blev en katastrof för det vietnamesiska folket och likaledes, fast i mindre skala, för USA. Ungefär det som nu håller på att hända i Afghanistan.

Iran hotar ingen- och har ingen kärnvapenbomb. Utifrån de rapporter som kommit in de senaste sju åren, säger de samma sak – Iran har ingen bomb.

Irans regering skriver till USAs regering och har kommit med en rad förslag, och man får inte ens något svar.

Iran var under shahens tid en stöttepelare under USAs imperium i MellanÖstern, vilket år 1979 sveptes bort då det blev  en iransk revolution, och alltsedan dess har detta varit USAs politik, att få tillbaka den.

Nu försöker till och med Israel, som i stort sett är en enda stor militärbas, att provocera USA till att attackera Iran. Israel som själv har ungefär 500 kärnvapen och är världens fjärde största kärnvapenmakt. Och som egentligen inte alls har någonting  med detta att göra. Det diskuterar man däremot aldrig.

Framför allt måste internationell lag respekteras och Israel dra sig ur Västbanken och sluta med blockaden mot Gaza,  som man ockuperar militärt… Och att hindra denna ockupation. Det handlar än en gång om förhandlingar. Det är en gammal konflikt som borde ha lösts för länge sedan, om bara USA velat vara en ärlig och opartisk medlare.

Än en gång tar USA parti och det måste roa folk, att i stort sett alltid tar man Israels parti. Och därför håller detta på och håller på…

Det måste också roa folk i Ryssland, då de hör att de hotas av missiler från Iran, något som kan ge Obama anledning till en utplacering av kärnvapen runt dess gränser…Jag tror vi kommer att få problem om stormakter sysslar med att ingå överenkommelser med varandra…

USA har sedan tidigare haft ett stort inflytande. USA-Rysslands förbindelser skulle varit mycket intressanta, såvida man hade blivit hotade av missiler från Iran. Sedan slutet av kriget äger Ryssland ett stort inflytande. Och om stora makter, resursrika länder, börjar med att göra sina egna överenskommelser, då tror jag vi får problem.

Resursrika länder måste stå upp mot stormakterna, och jag tror att det gett Ryssland något att tänka på.

översättning från den filmade interjun

Ingrid Ternert

16 augusti, 2010

Rädda kvinnor och förhindra folkmord? Det verkliga skälet till att vi är i Afghanistan

10 augusti 2010 ”LewRockwell”

Med juli månads dödstal i Afghanistan på 100 döda Natosoldater av 70 000 anställda USAsoldater, så ökar bara antalet stupade.

…Av alla dessa som dött då USA invaderade Sydostasien inklusive de två miljonerna vietnameserna, var dryga en miljon civila – och tusentals har blivit dödade av landminor och Agent Orange, som fortsätter att döda och skada 35 år efter att USA dragit sig ur.

Förmodligen hade de som dödats och många, många fler blivit rättfärdigade om USAs militär hade stannat kvar i Sydostasien och lyckats rädda dessa 415 000 från Vietnam, 100 000 från Laos och 1–2 miljoner från Kambodja.

Frågan som då borde ha ställts är: Vid vilket läge upphör den moralen att gälla? Finns det en tidpunkt då antalet som kunde ha räddats inte längre rättfärdigar antalet oskyldigt slaktade?

Glöm att USAs regering inte gick in i Kambodja för att rädda invånarna från de ‘Röda Khmererna’. Glöm att aktionen i realiteten hade underlättat för denna mordiska regim att komma till makten. Glöm dessutom att USA efter sitt uttåg från Vietnam allierat sig med Pol Pot.

Med utrikesminister Henry Kissingers berömda ord till den thailändska utrikesministern i november1975- ”Ni borde också tala om för kambodjanerna att vi önskar bli deras vänner. De är mordiska banditer, men det skulle inte kunna stå i vägen för oss. Vi är beredda att förbättra våra relationer med dom”

Glöm avfärdandet av den misstro som krävs för att kunna acceptera att regeringar engagerar sig i krig av skälen att skydda civilbefolkningen. Särskilt utländska civila. Glöm allt detta, för det hör inte ihop. Saken är inte det hyckleri, den oärlighet eller till och med den naivitet som finns hos dom som kan stödja krig som medel för att ”skydda oskyldiga.”

Det är den moral, den attityd man har, att sätta en persons liv mot en annan persons liv, eller säga att ett visst antal döda (alltid någon annans döda) kunnat ”accepteras” i förhållande till utsikten att förhindra fler döda.

I realiteten är den här sortens sifferexercis inget annat än ett intellektuellt spel med ord. Man kan i själva verket aldrig säga säkert hur många som kommer att bli dödade eller inte, det går helt enkelt inte att säga säkert hur många som kommer att bli dödade vid en särskild aktion.

Naturligtvis skulle ingen med säkerhet kunnat säga hur många människor som dött efter det att USA dragit sig ur Vietnam – inte mer än någon kunnat veta att USAs bombanfall i Kambodja skulle komma att leda till 1–2 miljoner kambodjaners död i händerna på de Röda Khmererna. Bortsett från hur bra information man har till sitt förfogande, rör det sig bara om spekulationer.

Vad mera är, såvida mord med detta hade kunnat rättfärdigas, då skulle det också ha kunnat gällla tusentals. Och därefter en miljon. Snart skulle det ha blivit ett dumt och blodigt spel av räknande, så att efter en viss punkt själva antalet blir meningslöst, där endast en grupp vildar återstår mot en annan grupp, där inget skiljer dem åt, utom möjligen ett marginellt lägre dödstal och mindre magvridande tortyrmetoder.

Tidigare i år publicerade en man vid namn Mohammad Qayoumi en fotoessä i ‘Foreign Policy Magazine’, där fotona var tagna ur en gammal bok som det afghanska Planeringsministeriet gett ut under 1950-60talet, och föranlett Qayoumis anmärkning, att detta påminde om det Afghanistan han känt som ung man. Bilderna visar män och kvinnor i västerländsk klädsel i sitt dagliga liv, vilket verkat vara ett tämligen väl utvecklat samhälle.

Qayoumi förk larar

-”För ett halvt århundrade sedan gjorde afghanska kvinnor karriär inom medicin; på film minglade män och kvinnor liksom på Kabuls universitet; på fabriker i Kabuls förorter tillverkade man textilier och andra produkter. Det var en tradition av lag och ordning, och en regering som startat upp stora nationella infrastrukturprojekt: byggnader, kraftverk och vägar, också med hjälp utifrån.

Människor hade i allmänhet en känsla av hopp, av tro på utbildning som en möjlighet för alla, tron på en ljusnande framtid… Allt detta har blivit raserat genom tre decennier av krig, men det är också så det är.”

Bilderna står i stark kontrast till många andra foton utifrån dagens Afghanistan som starkt påminner om allt det landet har gått miste om. De visar den lögn som Blackwaters förre chef, Erik Prince, nyligen gått ut med.

-”Ni förstår, hela tiden frågar folk- ‘Är du inte orolig för att under operationerna i Irak, Afghanistan eller Pakistan människor inte kan skyddas av Genevekonventionen? Och då brukar jag svara ‘absolut inte’, för de här människorna har krupit ur avloppet med en mentalitet från 1300-talet. De är barbarer. De vet inte ens var Geneve ligger och inte att det funnits någon konvention.”

Som Qayoumis foton klart visar är Afghanistan inte ett förrött land för att befolkningen ”har en 1300-tals mentalitet”. Landet har förstörts för att under år ha invaderats och ockuperats av främmande, fientliga styrkor.

Var och en som ärligt vill det afghanska folkets väl bör vara bra medveten om allt detta, innan man som räddning kommer och föreslår ännu mer av allt det som vållat landet sådana problem.

övers Ingrid Ternert

18 augusti, 2010

Brzezinski om varför USA krigar i Afghanistan

Filed under: Afghanistan,Kärnvapen,krig,Ryssland,terrorism — ingrid @ 12:32

Nummer 1

Nummer 2

Nummer 3

Nummer 4 Zbigniew Brzezinski om talibanerna, Pakistan och Afghanistan

Nummer 5

21 augusti, 2010

Afghanistan: Vilken väg idag?

Filed under: Afghanistan,krig,NATO,nya,Storbritannien,USA — ingrid @ 19:12

 Då den brittiska och amerikanska regeringen lägger fram sitt nästa drag,  undersöker the Observers utrikesredaktör Peter Beaumont fyra av de mest sannolika scenarierna.av Peter Beaumont The Observer 1 augusti 2010

 Under britternas senare del av ockupationen av den irakiska staden Basra i söder reste man två frågor: Om de brittiska truppernas höga profil kan utgöra ett mål i sig och förvärra våldet? Om den upptrappade konflikten i området var ett direkt resultat av militärens försök att göra detta säkrare?

Även afghanska soldater har ställt sig dessa frågor. De noterar, att ju mer de ger sig iväg på operationer, desto värre blir de träffade; och med varje upptrappning från USAs och ISAFs sida har konflikten, långt ifrån att dämpas, bara blivit värre.

Kommer då en nerdragning, kanske till punkten för ett bortdragande, att leda till mindre våld? Av alla de idéer som bubblat upp om möjliga alternativa strategier för Afghanistan, är detta den mest radikala– antitesen av den nuvarande kontramotstånds-strategin, framtagen av USAs nya befälhavare, general David Petraeus tillsammans med hans föregångare Stanley McChrystal.

Den senare strategin, kritiserad av en del både inom och utom det militära, var baserad på en ökning på kort sikt av antalet soldater på marken för att förbättra säkerheten i hopp om att detta kommer att följas av politiska framsteg.

Hur skulle det se ut?

Ett omkullkastande av den snabba eskalering som Barack Obama gett order om, kan resultera i trupper som allt mer koncentreras till stora civila centra och baser, vilket är den politik britterna prövade på, vilket ledde till ett gradvis bortdragande.

Hur skulle det gå till?

Strategins förespråkare, som inte är särskilt många, har föreslagit att genom att ställa den afghanska regeringen och dess styrkor i förgrunden, skulle man kunna skapa  möjlighet för en afghansk lösning av ett afghanskt problem, och undvika de dödliga politiska frågor, vilka utländska styrkor som stöder Hamid Karzais regim har ställt.

Man menar också att det är närvaron av utländska styrkor som är katalysatorn både för den konflikt som presenterat sig själv, i stil med krig mot sovjetryssarna, kamp mot ockupationen, såväl som utgöra hinder för en inhemsk etnisk försoning.

Vad är det som är fel?

Som militär strategi baseras den på något av en paradox. Konventionellt tänkande fokuserar på kontroll av det operationella utrymmet. Genom ett tillbakadragande kunde man överlämna utrymmet till talibanerna. Så finns där frågan om al-Qaida.

Konventionell visdom säger att en sådan strategi kunde få al-Qaida att återvända och upprätta nya baser, fast några har påpekat att 2010 års talibaner inte är desamma som talibanerna under slutet av 1990talet och inte lutat åt att upprepa den relation som ledde till deras första nedgång. Precis lika problematisk är hur Afghanistans grannar – bland dem Pakistan– skulle kunna fungera om de hade att göra med ett sådant möjligt tomrum.

Den fördolda möjligheten av krig

Åtskilliga varianter av av detta val har poppa upp under de sista veckorna, i första hand bland deras förespråkare Jack Devine, tidigare ansvarig för CIAs operationer, också som chef för den hemliga afghanska specialstyrkan i landet under Sovjets ockupation.

David Rieff är en annan supporter, internationell affärsanalytiker, författare och medlem av  Rådet för Utländska Relationer. Jack Devine samtycker till några av tankegångarna bakom Basra-förslaget: att den ”stora och synliga ockupationsarmén” i Afghanistan är fel styrka på fel plats.

”Vår närvaro i Afghanistan,” förklarade han, ”borde helst inte synas. De flesta afghaner, även de som kan tänka sig att ha med oss att göra, vill helst se att vi får bort militären från deras land.Ett hemligt program kunde ta upp dessa frågor. Samtidigt borde den militära insatsen kosta mindre i liv och pengar, för att USA ska komma att fortsätta skydda de egna och afghanernas intressen.”

Rieff upprepar några av Devines förbehåll och argumenterar– i en artikel för New Republic – att han hellre vill se mycket mindre av strider i Afghanistan och mer av anfall med drones-obemannade flygfarkoster- i Pakistan, liksom underrättelsearbete hemma i USA mot potentiella terrorhot.

Hur skulle det se ut?

På ett sätt ser det ut som på andra krigsskådeplatser, de man brukar kalla ‘kriget mot terrorn’ med missilanfall och där obemannade små flygplan, drones, utnyttjas för att spåra upp efterlysta misstänkta.

Devines modell är de hemliga CIAaktioner som man utförde under 1980talet och 2001, då de egna tjänstemännen åter byggde upp sina nätverk bland klanledarna för att få hjälp med att störta talibanerna.

Vad är invändningarna?

Nåja, CIAs hemliga interventioner under 1980talet kom knappast att lämna ett stabilt Afghanistan efter sig. Och strategin som baseras på räder med obemannade miniflygplan över gränsen är djupt problematiska, både på grund av attackernas brist på popularitet och att underrättelse-inhämtningen inte hade hindrat ett stort antal civila offer.

Valet att rädda norr

Till skillnad från valet av Basra i södra Irak, har till helt nyligen denna strategi ett synbart stöd hos Robert Blackwill, fd biträdande nationell säkerhetsrådgivare för George Bush och tidigare USAs ambassadör i Indien. Blackwill tillhör den växande grupp som utmanar den rådande kontramotstånds-strategin, vilken som han sa i en kommentar till Financial Times tidigare i månaden, ”knappast borde kunna misslyckas”.

En politik som också kunde kallas ”ge talibanerna södern”, ger ett pessimistiskt intryck och menar, att på den allt kortare politiska tid man har på sig för hitta ett lyckat slut i Afghanistan, är det omöjligt att försvaga talibanerna så pass, att man får dom till förhandlingsbordet.

En annan prominent champion på ett liknande plan är den pakistanska författaren och journalisten Ahmed Rashid, som har föreslagit att man kunde lägga om missionen i Afghanistan till enklare målsättningar: erbjuda säkerhet för det stora antalet afghaner i  provinsen runt Kabul, där talibanerna är svaga och stödet för regeringen är starkt.

Hur skulle det fungera?

Strategin kunde vara att få koalitionstyrkorna att ge upp södern till talibanerna för att hindra de västra och norra delarna av landet från att också falla under dessa. Det skulle kräva ett långvarigt militärt åtagande med eventuellt tiotusentals trupper.

Målet kan vara att hindra talibanernas från vidare spridning, alltmedan man koncentrerar sig på den dubbla uppgiften att stärka en svag centralregering och eventuellt bereda mark för kommande förhandlingar med talibanerna, åt vilka – menar Rashid – man får hålla den södra delen som ett framtida bytesmedel i varje politisk uppgörelse.

Vilka är invändningarna?

Med juni som den värsta månaden sedan år 2001vad gäller dödade koalitions-styrkor, återstår det att bevisa, att talibananerna blivit kraftigt försvagats eller ISAFoperationerna lyckats förbättra säkerheten i söder och öster.

Det riskerar att öppna upp inte bara frågan om delning utan ännu mer farliga frågor som om det skulle finnas ett pashtunskt hemland – Pashtunistan. Då frågan diskuteras, åberopar man de pashtuner som lever på andra sidan gränsen till Pakistan.

Valet att trampa på
Givet de inneboende problemen i de andra strategierna, kunde man kanske tänka att detta är det minst problematiska. De nyliga avslöjanden från WikiLeaks dokument- samling om bristen på framsteg i kriget, bekräftar det fruktlösa i att bara trampa på.

Strategin för kontramotstånd blir alltmer impopular med soldater på marken och brist på snabba framgångar, något som lett till kritik. Allra mest problematiskt är, att den har en sista förbrukningsdatum, då trupperna åtminstone delvis ska dras tillbaka.

Det relativa misslyckandet med operationer kopplade till ‘svallvågen’ för att öka säkerheten under mer än korta perioder, och till höga kostnader, har visat sig vara av ungefär samma slag som operationerna i talibanområdet utanför Kandahar, vilka har kommit att drabbas av svårigheter.

Hur verkar det?

Allt för väl känt, blir svaret. Vänta er fler storskaliga operationer. Också ett ökande tryck för träning av de afghanska säkerhetsstyrkornas, i hopp om att de kommer att ta över om cika fyra år.

Den nya betoningen på träning – som offentliggjorts i förra månaden i en USArapport– har kommit efter att man lagt ut miljarder dollar. Inte desto mindre har man lagt liten vikt vid att skapa en armé- och polisstyrka, kapabel nog att ta itu med talibanerna.
 

övers Ingrid Ternert

22 augusti, 2010

Obamaadministrationens påstående att ockupationen av Irak är slut

Filed under: Irak,krig,Mänskliga Rättigheter,nya,USA — ingrid @ 00:57

Obamaadministrationen säger att de sista stridsbrigaderna nu lämnat Irak. Skulle det innebära slutet på Irakkriget eller är det bara  ett annat namn på USAs ockupation?

Mer än 50 000 trupper återstår i Irak såväl som 4500 specialstyrkor och tiotusentals inom privatfirmor. USAs ambassad i Bagdad är världens största —med en storlek av 80 fotbollsplaner. Ett perspektiv av det så-kallade tillbakadragandet som vi sällan hör i amerikanska media ger två irakier, Raed Jarrar från Peace Action och Yanar Mohammed från organisationen ‘Womens Freedom in Iraq’

Raed Jarrar, konsult för Kväkarna i USA och medlem av Peace Action.

Yanar Mohammed ordförande i Women´s Freedom in Iraq
 
Irakkriget är allt annat än över. NBCs nyhetsankare Brian Williams ledde den kvällens utsändning med en exklusiv rapportering från Irak.

BRIAN WILLIAMS: Vår främste utrikeskorrespondent Richard Engel, som i så många år bevakat kriget för oss, sänder i natt från en konvoj som färdas över den irakiska öknen. Och Richard,  jag förstår att vid denna timma handlar din rapport om den officiella rapportering som kommer från Pentagon eller hur?

RICHARD ENGEL: Ja, så är det. Just nu är vi med de sista amerikanska stridande trupperna, och de håller just nu på att lämna landet. Vi åker med 4/2 Stryker Brigade. Jag ligger i direktsändning från toppen av ett Stryker stridsfordon. Det finns 440 amerikanska trupper i konvojen. Så fort de har korsat gränsen till Kuwait—inte långt, ungefär trettio amerikanska miles härifrån—så fort alla dessa soldater lämnat Irak kommer Operation Iraqi Freedom – denna stridsuppgift i Irak, att vara över.

…….
Trots att trupptillbakadragandet i Irak blivit hyllat som en stor milstolpe i Irakkriget och som ett slut på stridsoperationerna, kommer 50 000 USA trupper att vara kvar i Irak efter månadsskiftet för att hjälpa till med träning och logistik. Dessutom håller USA 4 500 specialstyrkor i Irak till att utföra kontraterrroismoperationer. Tiotusentals privatkontrakterade blir också kvar i landet.

Statsdepartementets talesperson P.J. Crowley erkände tidigare i veckan att tillbakadragandet av stridsbrigaderna kommer att leda till en fördubbling i antalet av StatsDepartementet privatkontrakterade anställda.

Han säger – Där militären tidigare erbjudit säkerhet kommer vi nu att göra det. Det är här de privatkontrakterade i realiteten kan ge resultat. Med det vi tror på är ett övergångskrav. Vi kan under tiden temporärt stegra våra ansträngningar och därefter minska dom, när vi ser att säkerhetssituationen blivit bättre.

- Så ni började kontakta dom—DynCorp eller Xi security

- Jodå, det gjorde vi—vi har några mycket specifika planer på att öka vår säkerhet—när militären lämnar landet. Det kommer att bli dyrt.

AG-Statsdepartmentet skall utnyttja privatanställda till att vakta USAs otroligt stora ambassad i Bagdad, världens största ambassad, såväl som USAs konsulat i Basra och Erbil och ambassadkontoren i Kirkuk och Mosul.

Tillbakadragandet av USAs stridsbrigader kommer också vid ett centralt ögonblick för Irak. Val ska hållas i mars, men ännu har man inte bildat någon ny regering. Och Bagdad rullas fortfarande upp i media utifrån måndagens självmords-bombning utanför armérekryteringskontoret, vilket kom att döda åtminstone sextio rekryter. Det var årets dödligaste attack i Irak.

För att säga mer om situationen har vi med oss två irakier. Raed Jarrar som är i Washington. Han är Irakkontakt för amerikanska Kväkarna och hedersmedlem i Peace Action. Yanar Mohammed är uppkopplad till oss från Toronto. Hon är ordförande i ‘Organisation of Women’s Freedom in Iraq’.

Raed, låt oss börja med dig. Kan du beskriva hur situationen på marken är just nu?

Raed Jarrar: Jag tror inte att det som hänt denna vecka eller det som händer i slutet på månaden kommer att ha någon egentlig påverkan då det gäller situationen på marken, för de flesta av USAs trupper, stridstrupperna, har lämnat de irakiska städerna och byarna redan i slutet av juni. Så det finns inga verkliga slutsatser att dra av vad som nu händer med situationen

Tillståndet i Irak är extremt dåligt. Det är mycket dåligt. Den service irakierna får fungerar inte. Folk saknar tillgång till varje basal service som vatten, elektricitet, renhållning, utbildning och hälsovård. Det politiska läget försämras. Det är mycket dåligt. Irak har efter nära sex månader sedan valet ingen regering . Och säkerhetssituationen är på liknande sätt extremt dålig.

Men det finns emellertid två skilda spår. Från ett irakiskt perspektiv gäller, trots en majoritet av irakierna kanske hela nationen skulle hålla med om att situationen är extremet dålig i landet, att irakier fortfarande är uppdelade, att det fortfarande finns en majoritet irakier som vill ha slut på ockupationen. Därför är det inte så att irakierna tror att en förlängning av ockupationen kommer att kunna fixa det som ockupationen har brutit ner.

JUAN GONZALEZ: Och Raed Jarrar, vad gäller den fråga som tycks paralysera regeringen —då månader har passerat efter valet, utan att en klar överenskommelse kunnat bestämma vem som ska styra regeringen i Irak?

RAED JARRAR: Det finns en rad skäl till denna försening. Först och främst innebar valet i sig en viktig och positiv utveckling för Irak. Den irakiska befolkningen röstade verkligen på partier med mer nationalistiska tendenser, partier som är för ett slut på ockupationen, partier som är för ett slut på den sekteristiska delningen och sekteristiska fördelningen inom regeringen. Så i sig innebar valet goda nyheter.

Varför det nu tagit en så’n lång tid efter valet för att bilda regering—det har idag gått nära sex månader. Det finns en del yttre skäl till det—det faktum att en del regionala regeringar, inklusive den iranska regeringen, har blandat sig i processen på ett negativt sätt. En del andra ingrepp kom att matta av processen. Och det finns en del inrikes orsaker—en del irakiska ledares oförmåga att sätta sina olikheter åt sidan och gå framåt. Men det huvudsakliga skälet till att vi befinner oss i detta dödläge är att den irakiska regimen inte har någon verklig demokrati.

Man kan inte vänta sig en fungerande demokrati så länge den trycks på en utifrån av en utländsk ockupation. Det är därför miljoner irakier, inklusive jag själv, från första stund har sagt, att denna ockupation över huvud taget inte skulle ha påbörjats, för det finns inget som heter att utifrån plantera in en fungerande demokrati. Något sådant fungerar helt enkelt inte. Det innebär bara en massa problem. Ja som du vet, trots att situationen är mycket dålig, hoppas jag fortfarande på att politiska ledare kan komma att klara av att bilda en ny regering inom de kommande veckorna.

AMY GOODMAN: Då det gäller den fråga Raed, den om Iraks misslyckande att bilda en ny regering efter valet i mars, detta är vad den irakiska premiärministern Nouri al-Maliki har sagt tidigare denna månad.

PREMIÄRMINISTER NOURI AL-MALIKI: Jag är säker på att nästa premiärminister kommer att vara svag och inte får stöd av  en majoritet politiska block, enheter och parlament. Den stora faran är att det kommer att påverka enheten inom Irak och den situation som gäller säkerheten. Miliser och gäng kommer att återvända.

Al-Qaida kommer att återvända. Det uppstår konflikter. Där finns många som hukar i buskarna och väntar på att få till en delning. Vi behöver någon som kan kartan av rådande skillnader, diplomatiska, externa och interna relationer, nationell enhet, nationell försoning och enhet i Irak.

AMY GOODMAN: Detta är från den irakiska premiärministern Nouri al-Maliki tidigare denna månad. Raed, ditt svar?

RAED JARRAR: Jag tycker al-Maliki har ett mycket destruktivt sätt att hantera situationen på. Val av nästa premiärminister är inte samma som att få in en nyanställd och där man som nu sätter vissa krav på den nye premiärministern. Existerande regler finns liksom artiklar i konstitutionen, vilka visar på hur valen av nästa premiärminister skall gå till. Premiärministern skall väljas i enlighet med valresultaten. Vem som än vunnit—den som är ledare för det största blocket inom parlamentet skall bli premiärminister.

Oturligt nog har många irakiska politiker, inklusive herr al-Maliki själv, försökt att gå ifrån valresultaten och göra en fråga  om att den som kan väljas skall baseras på kvalifikationer hellre än att gå tillbaka till valresultatet och hålla fast vid det som det irakiska folket har sagt.

AMY GOODMAN: Vår nya gäst Yanar Mohammed är ordförande för Organisationen för Kvinnors Frihet i Irak. Yanar, vanligtvis är du i Irak, men just nu är du i Toronto. Dina tankar, hur viktigt är det? Vad händer idag med kvinnorna i landet?

YANAR MOHAMMED: Sanningen att säga, ifall jag inte hade sett på CNN skulle jag över huvud taget inte vara medveten om detta.  Och det är bara två veckor sedan jag lämnade Bagdad och jag åker tillbaka om några dagar.

Det går inte längre att se några USAtrupper på marken. De är fast i sina baser. Deras egna villkor för sina egna intressens skull. Men de har inte—de behöver inte ha sina trupper på marken.

De har tränat den irakiska armén att göra samma förtryckande handlingar mot folket på marken. Antalet fängslade, förtrycket överallt mot folk, där gör den irakiska armén ett mycket ‘bra’ jobb. Dessa  representerar samma slag av taktik, så USAs trupper behöver inte finnas kvar så länge USAs politik är satt i verket.

Vad jag känner för detta? Vi har tidigare hört i rapporteringen att det har kallats ‘Operation Iraks frihet’ eller Iraqi Freedom. Enligt vår åsikt är vi nu tillbaka till ruta noll. Vid den här punkten finns ingen organisationsfrihet, för jag vet inte hur många människor i USA som hört talas om att arbetare  i Irak inte får organisera sig. Irakiska fackföreningar till att organisera sig har blivit bannlysta inom en del ministerier.

Civilsamhällets organisationer har också trakasserats av vissa delar som regeringen inrättat. Och den demokrati ockupationen skulle ha infört i Irak, den har fört fram en premiärminister som driver fängelser. Nouri al-Maliki driver ett fängelse, och alla känner till det. Human Rights Watch har rapporterat om det.

Han driver ett fängelse där hundratals män blivit torterade. Och jag talar inte om det som gällde för fem, sex år sedan; det här fanns i april 2010. Nouri al-Maliki driver ett fängelse i Bagdad där hundratals människor blivit torterade enligt Abu Ghraib-metoden. Och alla vet vi vilka det är som har lärt oss detta.  anm IT- det gjorde Iran – och USA.

Så det faktum att trupperna ska lämna är i sig bra. Men om man ser till vissa separata fakta om det som händer på marken. Av det som händer på marken finns ingen frihet. Vi är tillbaka till samma diktatur som vi hade under Saddams tid. Arbetarna har ingen organisationsfrihet. Kvinnor vågar inte tala ut. Det finns ingen elektricitet. Vatten har vi några få timmar om dagen. Och för att säga som det är, jag åkte ifrån hettan i Baghdad för jag kunde inte stå ut längre. Och det är därför jag nu är här i Toronto. Det är väldigt svårt att idag leva ett normalt liv för den som bor i Irak.

Alla historier om demokrati—förlåt mig, vi känner inte av det i Irak. Och vi arbetar i organisationer. Vi talar ibland politik. Vi är inget vanligt folk. Vi märker inte av detta. Att premiärministern är fängelsechef, det är då ingen demokrati. Och dödläget i den ickefungerande regeringen, det var väntat.

Nouri al-Maliki som är förberedd på—att ta över de sista fyra åren, kommer inte så lätt att släppa sin post. Och det han sa i sin intervju var den del som inte blev översatt. Han säger att en svag man inte kan ta över. När han säger att en svag man inte kan ta över, då menar han att han själv är en stark man, han säger att en svag man får stöd av den amerikanska politiken. Det är budskapet. Det är hans meddelande till sina kollegor, till Allawi, att han själv är den som är utvald.

JUAN GONZALEZ: Yanar Mohammed, jag skulle vilja fråga—här i Förenta Staterna har uppenbarligen mediabevakningen gått ut med att detta är slutet på det som började med invasionen år 2003. Men uppenbarligen är du medveten om att för miljoner irakier är nu konflikten mellan USA och Irak nära tjugo år- från ’90, ’91 med Saddams invasion av Kuwait.

Din känsla nu, tjugo år efter, med den påverkan USAs fientligheter har haft på hela livet i Irak—bombkampanjerna, sanktionerna och därefter invasionen?

YANAR MOHAMMED: Man behöver ha med en kameraman att besöka Bagdad och se hur förstörd staden fortfarande är. Alla byggnader ser ut att vara trettio år gamla. Och gatorna är—på den väg jag åker till mitt arbete är alla gator guppiga, och ingen av dom är fixade. Korruptionen, graden av korruption i Irak är en av världens högsta. Den mängd pengar som gått förlorad, och under de sista sju och ett halvt åren kan jag inte ens säga hur mycket det är. Det går inte att föreställa sig. Så att använda falska ord om demokrati, det är bra för media i USA.

Men i verkligheten i våra liv i Bagdad är arbetslösheten så hög. Och om CNN säger att den ligger på runt 60 procents arbetslöshet, nåja, de flesta av dem är inom armén, inom polisen—unga män som måste ha något slags arbete och står och köar och senare bombas medan de står där. Arbetslösheten för kvinnor är, jag skulle säga, 80 procent. Hur vi lever? Brist på electricitet, service och allt är så dyrt.

AMY GOODMAN: Då du säger ”brist på electricitet” Yanar, vad menar du med ”brist på electricitet”? Hur mycket el har ni om dagarna i Baghdad?

YANAR MOHAMMED: I mitt hem som ligger i centrala Bagdad, får jag tre timmars elektricitet om dagen, och jag har betalt något mellan $150 och $250 till en kille som säljer el dörren bredvid. Det betyder att regeringen inte känner sig ansvarig för att förse mig med el. Vid denna tid då temperaturen ligger på 55 grader Celsius, kan man inte befinna sig på gatan, man kan inte sitta i ett rum. Man svettas. Och det dödstal som sker med denna höga temperatur är inget som bekymrar el-ministern. Han som pressar arbetarna som jobbar i hans ministerium.

Han har förbjudit medlemskap i fackföreningar, och han har—han har två ministerier. Så för att göra en lång historia kort, är våra liv så svåra i Irak. Och konfrontationen med USAs politik blir allt hårdare och hårdare för oss för var dag —dag efter dag. Och vi finner att vi måste betala ett mycket högt pris för den olja som kommer ut ur vår egen mark, ett pris som inte var vårt —att den inte står i proportion till den inkomstnivå vi ligger på. Arbetslösheten är så hög. Och det andra är kvinnors organisering…

AMY GOODMAN: Närvaron av USA-ambassaden—80 fotbollsplaner stor—den privata säkerheten, de privata säkerhetsbolagen. Ni känner till att Erik Prince, chefen för Blackwater, just har flyttat till Förenade ArabEmiraten. Där finns inte något utlämningsavtal med Förenta Staterna, eftersom Blackwater har en stor mängd olika anklagelser på sig för sin inblandning i mord och tortyr.

Vad betyder närvaron av dessa privata säkerhetsfirmor—de kommer att fördubblas—och vad betyder fortfarande denna massiva, största USA ambassad i världen för Irak?

YANAR MOHAMMED: I Irak brukade det kallas presidentpalatset, nu finns det en zon som ingen av oss vanliga människor kan nå. Den är omringad av nära fem meter höga cementmurar. Och bland dessa cementmurar tvingas man bli genomsökt nära fem gånger före man kan komma in. Och om man inte har tre ID på sig, kommer man inte att kunna nå zonen ifråga.

Så den amerikanska ambassaden är något vi inte har sett tidigare.

Jag har just läst om denna i tidskrifter. Du kanske vet mer om den än jag, ändå ligger den i vårt land. Som de ni kallar privatkontrakterade. Vi kallar dom faraq al-qadera, vilket betyder det smutsiga gänget eller smutsiga mobben, där jag tror att de flesta av dem arbetar som livvakter för parlamentarikerna och för VIPs i Irak, alltså ‘mycket betydande personer’. Och man måste vara verkligt försiktig då man ser en av deras konvojer framför sig, för de har inga problem med att skjuta ner vem som helst som är i vägen, eller köra på din bil eller riskera ditt liv.

Det är dessa man bör vara försiktig med. Och man kan inte stoppa dom och fråga, ”Var är era IDn? Är du amerikan, eller är du irakier?” för de har anställt ett stort antal irakiska unga män som inte kan hitta några andra jobb. Och de har fått lära sig samma sätt, tyvärr.

Detta får mig till en annan slutsats. Efter 7,5 år har vi en stor befolkning av unga män som bara skulle kunna arbeta som militärer. De är mycket bra på att döda. Och efter 7,5 år har vi blivit mycket medvetna om vem som är sunni och vem som är shia. Vi är mycket medvetna om vilka som är araber, kurder och turkmener och resten av dessa etniska grupper. Vi är mycket medvetna om alla de anledningar som kunde starta en strid-ett inbördeskrig -vid vilket läge som helst.

Vi har fått några mycket starka lektioner i den så kallade demokratin. Det har gett mycket goda skäl till att döda varandra av ingen orsak alls.

övers Ingrid Ternert

23 augusti, 2010

Inga glädjescener då USA avslutar sina militära uppdrag i Irak

Filed under: Irak,USA,vapen — ingrid @ 03:36

av Liz Sly, Los Angeles Times

20 aug Inga glädjescener då USA avslutar sina militära uppdrag i Irak
Irakierna är klarsynta och bittra då den sista amerikanska stridsbrigaden lämnar landet mitt i ett växande våld och en politisk delning av landet.

En irakisk soldat bemannar en checkpoint i Bagdad. I och med uttåget av USAs stridstrupper kommer säkerheten i landet alltmer skiftas över till irakiska styrkor.
  
Rapporter från Bagdad — Irakier dansande på gatorna då USAs trupper dragits bort från deras städer för lite mer än ett år sedan. Men nu fanns ingen glädje efter att på torsdagmorgonen den sista amerikanska stridsbrigaden rullat över gränsen till Kuwait, tillbaka från den resa den gjorde för mer än sju år sedan.

Istället hade man en känsla av djupa farhågor och en ton av bitterhet lägrar sig. Alltmedan irakierna smälter detta faktum, att de amerikanska invaderarna, vilka man en gång var rädd skulle stanna kvar för evigt, i realiteten drar sig hem, alltmedan deras eget land befinner sig i en djup politisk kris, vilken många tror kan komma att öka våldet.

”Jag är inte alls glad. Jag är orolig. De lämnar verkligen tidigt,” sa Wissam Sabah, mattförsäljare i en av Bagdads shoppingcenter. ”Vi har ingen regering och vi vet inte vad som kommer att ske härnäst. Kanske blir vi tillbaka i inbördeskrig.

”Situationen blir värre för var dag som går. Politikerna inflammerar situationen, det råder krig emellan dom, och jag är 100% säker på att det kommer att märkas på gatorna.”

USAs stridsoperationer i Irak slutar inte officiellt förrän den 31 augusti, den deadline president Obama satt för ett tillbakadragande av trupperna till 50 000 soldater involverade i vad militären kallar ”stabiliserande operationer.”

Men med tillbakadragandet av den sista stridsbrigaden från Kuwait i veckan är det formella krigsuppdraget nu i grunden avslutat. Under de kommande dagarna skall 2000 fler trupper dras bort från de enheter som ligger spridda runt landet och få ner det återstående antalet till 50 000 enligt vad presidenten har lovat.

USA militären trycker på för att det ska bli ett tämligen stort antal trupper och att de blir utrustade med en väsentlig eldkraft. Stridsplan och attackhelikoptrars kommer att finnas kvar tillsammans med bortåt 4500 specialstyrkor, vilka ska fortsätta genomföra kontraterrorism-uppdrag tillsammans med sina irakiska motparter.

De soldater som stannar kvar har blivit omdöpta från stridstrupper till sex stycken rådgivande- och stödbrigader, vilka skall fokusera på understöd till de irakiska säkerhetsstyrkorna fram till den 31december 2011, vilket är slutdatum för bortdragande av alla USAs styrkor enligt 2008 års säkerhetsavtal med Irak.

Men många irakier oroar sig för att tidpunkten är fel för en truppneddragning, vars datum är resultatet av Obamas kampanjlöfte att ta hem alla trupper. Parlamentsvalen i mars, vilket skulle cementera Iraks flygfärdiga demokrati, har istället triggat fram ett djupt destabiliserande politiskt tillstånd mellan de fraktioner som fått ett likartat antal röster, och nu inte kan komma överens om vem som ska ha makten.

”En del människor tror det är stilleståndet som tryter. Ett oansvarigt tillbakadragande,” sa den kurdiske parlamentsledamoten Mahmoud Othman, och upprepade Obamas uppmaning att genomföra ett ”ansvarsfullt tillbakadragande” av USAs trupper. ”Det här handlar om vad som sker i Amerika, inte om vad som sker här på marken.”

Det finns ingen dramatisk nedbrytning av säkerheten på marken, åtminstone inte än. Men många irakier är bekymrade över uppgången nyligen i antalet skjutande och dödande runtom i Bagdad och i de fortfarande turbulenta provinserna.

En våg av avrättningar av domare, trafikpoliser, äldre tjänstemän och medlemmar av de irakiska säkerhetsstyrkorna har rört upp rädslan, att motståndet skulle vara mer allestädes närvarande än vad man tidigare trott. En självmordsbombning på tisdagen i Bagdad riktad mot armérekryter, där 63 människor blev dödade, kom att ifrågasätta de irakiska säkerhetsstyrkornas förmåga att ens ta vara på sin egen säkerhet och de civilas.

”Jag är förvånad över att de lämnar, för situationen är verkligt osäker, verkligt spänd,” sa Mohammed Khalid,22, vars leksaksaffär är uppradad med blonda dockor klädda i rosa och en skräckinjagande rad av plastgevär, pistoler och automatvapen.

”Amerikanarna borde stanna tills den irakiska armén kan kontrollera Irak,” sa han.

Effekten av tillbakadragandet kan vara mer psykologisk än verklig. USA och de irakiska tjänstemännen påpekar att amerikanska trupper det sista året spelat en liten roll i att säkra de befolkade centrum där motståndet är som mest aktivt. USAtrupper sattes åter in i utkanten av städerna i juni 2009  under villkor att, enligt 2008 års säkerhetsöverenskommelse alltsedan dess också irakiska styrkor bär ansvar för befolkade områden.

General Babakir Zebari, stabschef för de irakiska väpnade styrkorna, har förutspått att skiftet i den amerikanska missionen inte skulle få någon större effekt, och sa att han var övertygad om att de irakiska säkerhetsstyrkorna kan fortsätta upprätthålla stabiliteten.

”31 augusti kommer inte att bli så viktig,” sa han i en nylig intervju. ”Denna nerdragning sker gradvis. Den har pågått alltsedan förra året. Och tills nu har vi inte haft några problem.”

En grupp irakiska soldater som stått vakt vid den USA-levererade Humveen på en stor Bagdadgata verkade inte särskilt säkra. En av soldaterna fick frågan om han trodde att säkerheten skulle komma att försämras utan de amerikanska stridstrupperna, svarade- ”Naturligtvis, för vi har ingen regering.” Soldaten som vägrade uppge sitt namn eftersom han inte var auktoriserad att tala med reportrar, gjorde klart att han var glad att se amerikanarna dra sig ur.

”Jag önskar de hade tagit mig med,” sa han. ”Jag vill inte vara kvar här.”

övers Ingrid Ternert

« Newer PostsOlder Posts »

Powered by WordPress