Inspectors miss the flight to Kirgistan
av M K Bhadrakumar 2 sept Asia Times
Nollställningen av USAs relationer med Ryssland blir för första gången satt på prov. Kirgistan utgör en tuff utmaning: Kan nollställningen verkligen fungera, då spelets insatser är så höga att båda sidors vitala intressen skiljer sig åt så starkt?
Till skillnad från sanktionerna mot Iran, finns där inget utrymme för förställning. Samarbete i realtid krävs för att lindra de sår som öppnades i juni månad i södra Kirgistan och som nu riskerar vara sig till kallbrand.
USAs dristiga CentralAsien politik hade vackert kryssat omkring under föregående månader, men plötsligt träffat ett gupp i Kirgistan. Vare sig det orsakats av ett farthinder – eller en bogserlina av nylon – betyder i realiteten detta att USAs diplomati hunnit vända om helt och inte kunnat mobilisera.
De tredagars konsultationerna i Moskva av USAs biträdande utrikesminister Robert Blake har alltsedan i onsdags understrukit att den amerikanska politiken enbart kan räddas med hjälp av uppriktig rysk hjälp.
‘Nollställning ‘ innebär allt annat än ingenting
Men Ryssland ligger och ruvar. Utrikesminister Sergei Lavrov mumlade om den USA-ryska nollställningen samma dag som Blake hade landat i Moskva.
Bland de anmärkningar han gjorde var: att Moskva förväntar sig klarhet i sina relationer med ‘North Atlantic Treaty Organization’, NATO. ”Jag tycker denna organisation har balanserat mellan det förflutna och framtiden alldeles för länge.”
NATOs nya Strategiska koncept, som ersätter 1999 års koncept, ”kan knappast ses som ett strategiskt svar på ryska säkerhetsinitiativ.”
NATO skulle ”ta del av ett ömsesidigt samarbete inom ett nätverk med andra spelare, inklusive Ryssland, och den Kollektiva SäkerhetsAvtals Organisationen (CSTO).”
”Problemet med Iran är systembetingat. Det har att göra med en brist i den nuvarande ickespridningspolitiken. Icke-spridning bör baseras på internationell lag.”
”Sanktioner mot Iran ska vara effektiva. Vi kommer att nå en kompromiss, det spelar ingen roll hur svårt det än blir. Det är omöjligt att isolera Iran utan konsekvenser för hela regionen.”
USAs Nationella SäkerhetStrategi släpptes i maj och ”innehåller en hel del gamla, traditionella element av USAs utrikespolitik, som är allt annat än förlegade”.
Lavrov sammanfattade genom en presentation av de ryska förväntningarna om en nollställning: Världens största makter kommer inte alltid att vara överens om allting.
Men man är villig att lyssna på varandra och att komma fram till gemensam förståelse på det nuvarande stadiet i vår globala utveckling, vilket är den sorts värld vi önskar få leva i och vart än den går, hade det kunnat hjälpa oss att insupa mer harmoni på en nivå av praktisk politik och dessutom kunna lösa våra särskilda internationella problem.
Berättelsen hittills har varit att Kirgistan är ett bra exampel på nollställning; om hur Washington och Moskva har koordinerat projektet för stabilisering av ett känsligt land i Centralasien. Moskva har aldrig ifrågasatt historien.
Så, USA har pressat på för idén om en observatörsmission – kombinerat med politiska rådgivare – för Organisationen För Säkerhet och Samarbete i Europa, OSSE, till Kirgistans södra regioner som Osh och Jalalabad till att ha kvar freden mellan de etniska uzbekiska och kirgisiska kommuniteterna.
Trots att minskningen av OSSEs Balkanmission fortfarande lever kvar i minnet, och givet att OSSE inte riktigt passat in, kunde det handla om en ren tidsfråga, innan NATO uppenbarat sig i södra Kirgistan i en fredsbevarande roll, men ändå kunde Moskva hålla sig lugn.
Det är inte svårt att förstå att en kirgisisk kris och en afghansk slutstrid hör ihop. Förresten biffar USA upp sina militärbaser i Afghanistan, bygger en ny bas i Mazar-i-Sharif och knyter upp militära utposter i de Centralasiatiska länder, som har en roll framför sig att spela för NATO i regionen.
Ryssland utmanövrerad
Men sedan kom ”Steppe Eagle 2010″, den största internationella övning som någonsin involverat NATOs länder och Kazakstan och slutade i Kazakstan förra söndagen. NATO envoyén Robert Simmons har sedan dess annonserat att ”alla nödvändiga dokument rivits upp” för en kontingent från Kazakstan vid sidan av NATOs i Afghanistan.
Under tiden planerar man ”Exercise Peace Mission 2010″ under översyn av ShanghaiSamarbetsOrganisationen (SCO) i Kazakstan 9-25 september med ett rejält ryskt deltagande (över 1000 trupper, omkring 130 bepansrade fordon, 10 flygplan och helikoptrar). Med syfte att testa SCOs ”interoperabilitet i väpnade styrkor. Med syfte att ställa upp för en medlemsstat involverad i en intern väpnad konflikt”.
I onsdags kommenterade den inflytelserika ‘Nezavisimaya Gazeta’ torrt att Ryssland skulle ”gå in i en period av geopolitisk kamp med NATO och Förenta Staterna för kontroll av det som tidigare varit SovjetUnionen och närliggande länder… Rysslands geopolitiska intressen är nu i fara.
Utmanövrerad vid varje drag, då de internationella strukturerna etablerade sig i regionen – varför CIS, CSTO och SCO har blivit överflödiga… Det verkar inte ha funnits någon särskild anledning att rusa till en [Exercise Peace Mission 2010] övning som ska sparas till det blir nödvändigt att visa upp, att SCO fortfarande finns kvar.”
För att vara säker, talade USAs diplomati med stora bokstäver om CSTOs oförmåga att intervenera i Kirgistan. Tashkent har blockerat CSTOs intervention, men i dessa dagar är Tashkent starkt ”pro-västlig”. Den uzbekska presidenten Islam Karimov har inte dykt upp vid CSTO-mötet i Yerevan i förra månaden, där man satt Kirgisistan högt på agendan.
Ryske presidenten Dmitry Medvedev gav offentligt luft åt Moskvas frustration. Han sa att Ryssland ska försöka få till en ändring i alliansens styrdokument – ”så organisationen kan få en mer effektiv inverkan på den [kirgisiska] krisen”.
——-
Moskva, som är värd för nästa CSTO möte i december, såg med beredvillighet på då USA med OSSEprojekt stigit in i det kirgisiska tomrummet, och bestämt sig för att inte gå emot det.
I en uppvisning i taktfullhet erbjöd sig Kreml att gå in i OSSEs mission i Kirgistan genom att sätta in sju ryska poliser till att tjänstgöra med personal från Turkiet, Serbien, Lettland, Bulgarien, Slovakien, Litauen, Sverige och Finland.
I vilket fall kunde Moskva medan man gjort detta, inte vara omedveten om att en väldig våg av den allmänna opinionen kommit att byggas upp i Kirgistan mot OSSEs mission. Intressant nog fanns bland de kirgisiska ‘anti-OSSE’ kampanjmakarna prominenta polititiker kända för att stå Moskva nära.
Vad gäller balansen, misslyckades i första hand USAs diplomati. Den har allvarligt felat då man gett efter för uzbekiska etniska intressen i södra Kirgistan. Washington har kalkylerat att samarbetet med Uzbekistan över den kirgisiska krisen kunde ha varit användbart då det gäller att riva upp sitt strategiska partnerskap med Tashkent.
USA samarbetade med Tashkent under kriget i Afghanistan genom att förse dessa med lukrativa möjligheter till affärer och framhålla utsikten till uppbygge av Navoi som transit-transportpunkt och att sammanknyta Asien med Europa.
Men USA underskattade denna hemska backlash av kirgisisk nationalism. Amosfären inom lägre ansvariga politiker under kirgisiska parlamentvalen i oktober, var sådan att starka politiker funnit det lönande att rida på den nationalistiska våg som uppkommit i samband med de etniska upploppen i juni.
Dörren kanske aldrig öppnas
Nationalisterna började spy galla på OSCE missionen och agitatorerna identifierade USA som orättfärdig ”pro-Uzbek”. Skuggor av serbisk nationalism..
I själva verket har USAmedia redan börjat demonisera borgmästaren i Osh, Melis Myrzakmatov, som förutsåg vågen av nationalism genom att trotsa president Roza Otunbayevas önskan att sparka honom som en kirgisisk variant av Radovan Karadzic.
Det är inte svårt att se varför där finns skyttegravar av opposition bland kirgiserna gentemot idén om en internationell utredning (som Karimov från början först tystat ner och fått direkt stöd av Washington).
Kirgiserna ser detta som en ploj av Washington och Tashkent för att sätta den uzbekiska separatismen i södra Kirgistan i brand, vilket skulle ha resulterat i en delning av deras land.
Då USA insisterar på en internationell utredning har det också fått alarmklockorna att ringa hos det kirgisiska säkerhets-etablissimanget. Sett som ett listigt försök att diskreditera och paralysera dessa. Där inom det kirgisiska säkerhets-etablissimanget finns en vida spridd sympati för den nationalistiska saken.
En expert vid det Ryska Strategiska forskningsinstitutet, Vladimir Karyakin, skrev i den prestigfyllda militära tidskriften Nezavisimoye Voyennoye Obozrenie: Pentagon tänker placera ut sina specialstyrkor i Centralasiatiska länder under förevändning av att bekämpa terrorismen …
Den 3e SpecialOperationsGruppen baserad i Fort Bragg (Nord Carolina) ska utföra den missionen. Alltedan 2002 hade gruppen deltagit i militäroperationer i Afghanistan. För närvarande består den 3e Gruppen av fyra bataljoner som ersätter varandra i Centralasien samtidigt med USAs rotation av sina amerikanska styrkor i Afghanistan.
Karyakin hade förmodligen tillgång till militära underrättelser:
ett annat steg till utvidgning av USAs militära närvaro i Central Asien är USAs planer för sitt militärflyg som försöker sig på att utföra flighter till Afghanistan via NordPolen och Kazakstan.
USA väntar sig att Almaty flygplats erbjuder mark för nödlandning för militärflygplan. Ur säkerhetssympunkt, erbjuder den Norra Rutten för USAs militärflyg ett möjligt hot mot både Ryssland och Kina, eftersom detta skulle göra det möjligt för USAs militär att genomföra flygspaning över de båda ländernas territorium, särskilt för att övervaka ”skjutande på marken” lokaliserat i Kazakstan och västra Kina.
Dessutom, om USA beslutar leverera en attack mot ryska militärindustriella anläggningar från USAs arktiska korridorer, kommer USAs militärflyg att kunna skicka upp sina bevingade raketer mot mål i Uralbergen, Västra Sibirien, Kazakstan och Kina.
Kommer Washington att lyckas implementera sina planer för att skapa en zon av militär-politisk och ekonomisk påverkan i CentralAsien? Det beror i stora drag på Ryssland som till sitt förfogande har sådana kraftfulla instrument för regional politisk integration som SCO och CSTO.
Lavrov kom inte ifrån sammanhanget. PremiärministerVladimir Putin valde att också ta chansen att passa bedömningen om USA-Rysslands nollställning i en intervju med dagstidningen Kommersant på måndagen. Enligt hans berömda tal för fyra år sedan vid säkerhetkonferensen i Munchen februari 2007, där han hade läxat upp USAsglobala hegemoni, då Putin hade påmint om att Väst ”bedragit” Moskva genom att dra sig ur en tidigare utfästelse om icke-expansion österut.
Putin tillade: ”Jag tror verkligen att tesen om Munchentalet återfår sin betydelse idag … Jag förstår verkligen att USAs administration försöker öka sina relationer med Ryssland, men där finns också andra nyanser … Det intryck jag får är att [USAs president Barack] Obama menar allvar. Jag vet inte vad det är han kan åtstadkomma och vad som ligger över honom …”
Det kirgisiska kapitlet om en USA-rysk återställning ska bli en absorberande historia om rysk pragmatism. Ifall ”provästliga” Tashkent hade hindrat det ryska draget om intervention av CSTO i den kirgisiska krisen, skulle de ”pro-ryska” kirgisiska nationalisterna ha omintetgjort USAs projekt att sätta in OSSE missionen.
Det kanske kan se ut som ett nederlag. Men det behöver inte vara så. Moskva kommer att fortsätta, och har sett att dess inflytande fortfarande räknas som ett helvete i de långväga regioner som man en gång själv har styrt. Vad är inflytandet värt då det inte kan inkasseras?
OSSE inspektörer skulle kanske bara behöva hänga i kaffebarerna lite längre i Wiens Schwechat flygplats före man går ombord på flighten till Bishkek – vilken går via Moskva, till skillnad från direktflyget till Sarajevo och Pristina.
övers Ingrid Ternert
The Audacity of Cynicism
By Elise Hendrick
Barack Obama’s Iraktal – är en imponerande ingång i krigspropagandan. In it, he glosses over a criminal war as ‘a remarkable chapter’ in US history, och creates the false impression that the occupation of Iraq is over. Han placerar ansvaret för återupbyggnaden av ett samhälle ut ur de spillror som vi lagt uppå det irakiska folkets axlar.
John Pilger 2 sept
utdrag
False reality The last US combat troops have left Irak”as promised, on schedule”, according to President Barack Obama. The TV news has blivit filled with cinematic images of the ”last US soldiers”, silhouetted against the dawn light, crossing the gräns into Kuwait.
Fact They have not left. At least 50,000 troops will continue to operate from 94 bases. American air assaults are unchanged, as are special forces’ assassinations. The number of ”military contractors” is 100,000 och rising. Most irakiska oil is now under direct utrikes kontroll.
False reality BBC presenters have described the departing US troops as a ”sort of victorious army” that has achieved ”a remarkable change in [Iraq's] fortunes”. Their commander, General David Petraeus, is a ”celebrity”,”charming”, ”savvy” och ”remarkable”.
Fact There is no victory of any sort. There is a catastrophic disaster, och attempts to present it as otherwise are a model of Bernays’s campaign to ”rebrand” the slaughter of the First World War as ”necessary” och ”noble”.
In 1980, Ronald Reagan, running for president, rebranded the invasion of Vietnam, in which up to three million people died, as a ”noble cause”, a theme taken up enthusiastically by Hollywood. Today’s Irakwar movies have a similar purging theme: the invader as both idealist och victim.
False reality It is not known how mångairakiskas have died. They are ”countless”, or maybe ”in the tens of thousands”.
Fact As a direct consequence of the Anglo-American-led invasion, a million irakiers have died. This figure, from Opinion forskning Business, follows peer-reviewed forskning av Johns Hopkins University in Washington, DC, whose methods were i hemlighet fastställded som ”best practice” och ”robust” by the Blair government’s chief scientific rådgivare. This is rarely reported or presented to ”charming” American generals.
Neither is the dispossession of four million irakiers, the malnourishment of most irakiska children, the epidemic of mental illness, or the poisoning of the environment. False reality The British economy has a deficit of billions which must be reduced with cuts in public services och regressive taxation, in a spirit of ”we’re all in this together”.
Fact We are not in this together. What is remarkable about this PR triumph is that only 18 months ago, the diametric opposite filled TV screens och front pages. Then, in a state of shock, truth became unavoidable, if briefly. The Wall Street och City of London trough was on full view for the first time, along with the venality of once-celebrated snouts. Billions in public money went to inept och crooked organisations known som banks, which were spared debt liability by their Labour government sponsors.
Within a year, record profits och personal bonuses were posted och the ”svart hål” was no longer the responsibility of the banks, whose debt is to be paid by those not in any way ansvarig: the public. The received media wisdom of this ”nödvändighet” är nu en korus, frånthe BBC to the Sun. A masterstroke, Bernays would surely say.
Falsk reality Ed Miliband offers a ”genuint alternativ” som ledare för Labour partiet. Fact Miliband, som sin bror och nästan alla dessa standing for the Labour leadership, is immersed in the effluent of New Labour. som a New Labour MP och minister, he did not refuse to serve under Blair or to speak out against Labour’s ihärdiga krigmongering. He now calls the invasion of Irak som ett ”profoundmistake”.
Calling it a mistake insults the memory och the dead. It var a crime, of which the evidence is voluminous. He has nothing new to say about the other colonial krigs, none of them mistakes. Neither has he demanded basic social justice – that those who caused the recession clear up the mess och that Britain’s fabulously rich corporate minority be taxed seriously, starting with Rupert Murdoch.
The good news is that false realities often fail when the public trusts its own critical intelligence. Two classified documents recently released by WikiLeaks express the CIA’s concern that the populations of European countries, which oppose their regerings’ krig policies, are not succumbing to the usual propaganda spun through the media.
For the rulers of the world, this is a conundrum tankenötter, because their unaccountable oansvariga makt vilar på en falsk verklighetsbild reality that no popular resistance works. och it does.
…….
USA tillåter de rättsvårdande myndigheterna att snoka igenom invånares ägodelar och placera en GPS på taket av bilen skriver Dememocracy Now ! 2 sept 2010
