Ända sedan igår har jag spytt, inifrån och ut…Vilken fasa – om det drabbar oss… är något vi aldrig tänker… Mitt första anfall kom efter att jag hade läst er presidents tal, talet till ”nationen”. Han anser nämligen att ni är en nation?!
Det började med en olustkänsla långt ner i magen, vilken snabbt gick över till en pockande, därefter en illaluktande uppkastning som ur en uppdämd vulkan i våldsamma plågor av ett fullständigt anfall…
Jag har under de gångna 20 åren eller så utvecklat en hög intolerans mot svekfullhet, och med er historia har ni ytterligare lyckats finslipa detta som jag nu är allra mest allergisk mot…Ni bokstavligen talat gör mig sjuk.
Förändring- Ni bräker som en flock idisslande får, boskap som ruvar på varje ord jag serverar… Svart och Vitt, även dessa efterblivna som kallar sig amerikanska araber och muslimer, vilka glatt sig åt Onkel Toms ankomst till Vita Huset.
O de ”principfasta”, ”moraliska” pryda, puritanska, perverterade som kallar sig amerikaner, de som för omväxlings skull sent visat upp… och alltid slutit upp på den vinnande sidan, då tåget redan har passerat…
Den nya världens krigsmånglare, det är vad ni är. Konstlade och okunniga så in i märgen. Ni stoltserar alltså med att vara ”ett godsint” folk, ett ”medkännande, inkännande, omfamnande” folk, då det inte handlar om något annat än svek.
För 20 år sedan såg jag mitt land, min fars, min mors land, mina förfäders, delas framför mina ögon… 20 jävla år. Tjugo år av ett folk — först vissnande, skrumpnande bort, som blommor som aldrig fått se ljuset, som aldrig fått vända ansikten mot solen och sedan försvinna in i skuggorna.
Stapplande in i en färglös bakgrund… bombad, massakrerad, slaktad till ett intet… samma ingenting som gömmer ert dagliga liv… samma ingenting som gör att ni rusar iväg till er psykdoktor, samma ingenting som göder ert skit, samma ingenting som ni fyller med konsumtion… samma hål av ingenting, av det hål, det djupa hål ni lever i, och en del av detta spyr jag upp från min mages hålrum…
Så ni har ”offrat” er för oss, så ni har befriat oss från vår ”tyrann”, så ni har ”levt upp till ert ansvar”… som ni gjort i Falluja, Haditha, Mahmoudiya, Bagdad, Basra, Mosul, Ramadi… ”döda dom jävlarna” skrek ni… och era fruar skänkte några tårar medan de viftade med er ökända flagga… ett degenererat, nedgående lands flagga, som inte kan erbjuda något annat än mord, förödelse och ofärd…
Ni befriade oss från ”diktaturen” med 5 gånger storleken av en Hiroshima- och en Nagasakibomb… ni befriade oss tills det inte fanns något utrymme kvar i våra bårhus och 7,5 år senare letar vi fortfarande efter våra döda… ni befriade oss tills våra gator blivit blodpölar och moskéerna omvandlade till tortyrhålor, där dessa hajjis (‘araber’) fått sina ögon utstuckna och sina kroppar uppborrade, ni befriade oss så att vi blev våldtagna och mördade för 1000 dollar eller för att ha burit läppstift.
…Ni befriade oss så att våra kroppar flutit upp ur Eufrat och Tigris, förmultnade till oigenkännlighet… ni befriade oss, javisst… ni stoppade in oss i fängelseceller, ni täckte oss med ert piss och era exkrementer.
Eller så överlämnade ni oss till era soldater eller homo och horor i turbaner, medan ni knullade de prostituerade som ni särskilt tagit in i ert Gröna Fort… medan resten av oss fick leva i muromgärdade getton, dessa som ni byggde upp för oss…
Ni befriade oss alright… och ni levde upp till era principer, era ideal och ert ansvar… Men vad jag verkligen hedrar er för är, att ni datoriserat, digitaliserat döden för oss… ni förstår, tack vare er är idag bårhusen rustade med senaste teknologi, 7 år senare kan vi kanske till slut gå och leta fram en kär väns kropp. Vi har till och med blivit numrerade i serienummer, ni är ett seriemördande folk och vi har fått serienummer.
Vi bär nummer vartän vi går, nummer på våra pass, på våra ID, på våra fängelsehalsband och även på våra döda kroppar… numren följer oss till bårhusen, idag har vi en hel del av dessa… alla återuppbyggnads-pengar har vi byggt bårhus av… kanske inte helt, men stulit pengarna ni har… miljarder dollar, så vi fick göra trädgårdar och parker till gravplatser… där barnen leker mitt bland lidande mödrar i deras oupphörliga sorg…
Ni är verkligen ett modigt folk… ett nobelt, modigt folk. Se allt vad ni gjort för oss! Er generositet kommer att stå i de historiska annalerna… och ni kommer att betraktas som ett historiskt exempel, en modell för ett land och ett folk med stor integritet… just som den Nya Irakiska Modellen.
De av oss som inte kunnat handskas med denna er ymniga inlevelse, den som er stinkande alternativa press älskar att tro – att amerikanarna är ett empatiskt folk- som flugit sin kos… försvunnit i dimman av denna er mänskliga godhet, med några dokument och minnen, sår och skador stoppade i resväskor… utan någon destination…
En permanent exil har fått bli vår boning… en ny geografisk hemvist, okänd på kartan… bärande på oss själva som en alltför tung börda, kämpande så att ändarna kan mötas, en kamp för att överleva att inte bli galen, att inte uppslukas av er tomhet..
Skrapande humanitet med våra naglar… i försöken att finna den, grävande med bara händerna, ibland med en önskan om att bli begravd där, längs våra älskade… ibland med en önskan om att aldrig blivit födda, ibland gråtande i vår ensamhet, ibland skrikande i våra mardrömmar, ibland avskärmande oss för att matcha er intighet…
Det mesta av tiden förvirrade, borta och förbryllade… fortfarande oförmögna att fatta vad som hänt med oss, i Frihetens namn… andra gånger helt upptagna med historia efter historia av ändlöst lidande och misär som tillfogats av er…
Med historier om släktingar och vänner förlorade i Demokratins hålor, med historier om de monster som fötts i landet Frihet, med historier om smitta och sjukdom nästlande sig in i vårt DNA till att bli del av oss… infiltrerande vårt varande, vår mark, vår luft, vårt vatten…
Berättelse efter berättelse…bild efter bild… rullstolar, amputationer, förlorade lemmar, förlorade ögon, fingrar borta, ett barn som dör, en kvinna som blir våldtagen och dödad, en man som blir torterad till döds… historia efter historia av… fattigdom, sjukdom, nöd, försummelse, övergivenhet… historia efter historia av en evig trötthet som blivit pålagd oss som en filt…
Jag ser i mitt huvud, i min fantasi, i mitt minne, där floden Tigris en sommarnatt flyter rätt in i solnedgången… då luften är kyligare (och då det funnits elektricitet och dricksvatten), ser jag floden flyta, lugnt, tyst, stilla… ingenting som rör den, den bara flyter och jag sluter mina ögon och ser mig själv flyta med, in i den… till en okänd ort… bara under dessa ögonblick kan jag känna av ett verkligt lugn… under dessa sekunder, då jag kunnat flyta med floden, där ingenting hade växt och tagit form… från tidens nedgång…
Jag går tusentals år tillbaka i tiden, då ni inte fanns, då ni inte hade något namn, ingen form och ingen färg… och jag finner mig själv och jag finner Irak. Det är den enda tröst jag kunnat ge mig själv – att även när jag spyr tarmarna ur mig, jag fortfarande kan finna Henne, och mig själv.
Men det kan inte ni.
övers Ingrid Ternert
PS En fantastisk beskrivning av staden och flodenDS
