8 september, 2010
9 september, 2010
Marinkårens villkor för att lämna Afghanistan
Det ser ut att ta några år innan Afghanistan kan bli säkert nog för USAs marinkårer att lämna landet, sa i tisdags generalkommendör James Conway och la sin röst till den växande kör av militära ledare som varnat för att man har en lång strid framför sig.
Petraeus- Försoning med talibanerna är det framtida ultimata målet för Afghanistan Fox News 25 aug 2010
Petraeus- ‘Marinkåren kommer säkert att stanna kvar i Afghanistan i åratal ’.
För det tar nog några år innan Afghanistan har blivit säkert nog för USAs marinkårer att lämna landet, sa i tisdags befälhavaren general James Conway och la sin röst till den växande kör av militära ledare som varnar för att en långvarig strid ligger framför dom…
Afghanska krigsbefälhavaren general David Petraeus och andra högre officerare har nyligen sagt att de behöver en avsevärd tid innan de afghanska trupperna kan ta över kriget.
Men Conways trubbiga utvärdering var den första i sitt slag för att komma från en tjänstgörande chef alltsedan president Barack Obama förklarat, att USAs trupper ska börja lämna Afghanistan under juli 2011.
Vid årsskiftet sa Obama, att säkerhetsläget kommer att bestämma hur många styrkor som kan lämna, liksom hur snabbt det ska gå.
Conway sa också att vissa underrättelser som uppsnappats, anser att talibanernas krigare blivit uppmuntrade av USAs tal om att börja dra tillbaka sina trupper under nästa år.
”På något sätt tror vi, antagligen genom att föda vår fiende”, sa Conway om 2011 års deadline, ”att fienden säger till sig själv… ‘hallå där, vi behöver bara hålla ut så där pass länge’. ”
Men Conway tillade kvickt, att uppfattningen om att USA helt ska dra sig ur, verkar arbeta för Amerika, efter att denna deadline blivit passerad, och marinkåren fortfarande bekämpar motståndsmännen. Moralen hos talibanerna skulle med det minska, ”när vi kommer till den punkt, då vi fortfarande hamrar på som vi alltid har gjort,” sa han. ”Jag tror det skulle bli mycket bra för oss i det här sammanhanget, med tanke på fiendens psyke,” tillade han.
Marinkårssoldaterna har figurerat i förgrunden som Amerikas tuffaste krigare under kriget i Afghanistan, inklusive deras försök att få ut talibanerna från Marjas landsbygd i Helmandprovinsen.
Conway, känd för sin uppriktighet, kommer att dra sig tillbaka denna höst efter 40 år inom Marinkåren.
”Trots att jag verkligen tror att under år 2011 någon amerikansk enhet någonstans i Afghanistan kommer att lämna över ansvaret till afghanska säkerhetsstyrkor, tror jag däremot inte att det blir några marinkårssoldater”, förklarade han för reportrarna i sitt öppningsanförande vid Pentagons nyhetskonferens.
Då han noterade att Helmand och Kandahar kan ses som talibanernas ”födelseplats”, sa Conway- ”Jag tror ärligt talat att det tar några år, innan förhållandena på marken kan bli sådana att för oss ett överlämnande kan bli möjligt.”
Conway sa att han kommer att förbereda Marinkåren för att kriget sannolikt fortsätter till efter 2011 års deadline. Han kom nyss tillbaka från en resa till Afghanistan, där han sa att moralen varit hög eftersom marinkårssoldaterna ”hade känt att förhållandena vänt i deras riktning.”
Conway sa också att han trodde Afghanistans regerings ansträngning att försonas med lägre rankade talibanska fotsoldater kunnat bli en ”spelvändare” i kriget.
Men det skulle kunna ske ”ifall detta skulle inträffa,” sa Conway.
Då han blev tillfrågad om ett förslag i Kongressen om att lyfta militärens förbud mot öppet homosexuella soldater, sa Conway att han fortfarande motsätter sig ett sådant drag. Han menar att särskilt Marinkåren tar in ”rätt macho” unga amerikaner, varav många med religiösa invändningar mot att dela rum med en person som är gay.
Men om lagen ändras, kommer Marinkåren att ”behandla” frågan och inte släpa fötterna efter sig”, sa han. ”Vi har ett krig att utkämpa”, menar han, ”och om lagen ska tillämpas måste vi hålla fast vid den och fortsätta med det vi gör”.
Samtidigt säger Petreus att Afghanistans ultimata mål framöver är försoning med talibanerna.
övers Ingrid Ternert
12 september, 2010
”Kriget mot terrorismen” en fullständig fabrikation
Amerikas ”krig mot terrorismen 11 sept Global Research
Enligt Chossudovsky inom Global Research var ”kriget mot terrorismen” en fullständig fabrikation baserad på illusionen om en man, Osama bin Laden, utrustad med $40 miljarder om året från den amerikanska underrättelsetjänsten, blev inledningen till ”Kriget mot terrorismen” som ett globalt erövringskrig.
Globaliseringen är den slutliga marschen mot en ”Ny VärldsOrdning”, dominerad av Wall Street och USAs militärindustriella komplex.
11 september 2001 erbjöd en anledning till att inleda ett krig utan gräns, utan slut.
Washingtons era består då i att utvidga det amerikanska imperiets gränser för att bana väg för USAs korporativa kontroll, där statens och storföretagens intressen går hand i hand, alltmedan man bygger våldsapparatens alla intitutioner, Homeland Security States.
Det innebär att bygga en komplex väv av retorik för att få det amerkanska folket och resten av världen att acceptera en militär lösning som hotar mänsklighetens framtid…
Talibanerna och USA sitter ner för samtal
Taliban and US get down to talks
av Syed Saleem Shahzad
ISLAMABAD – Förenta Staternas President Barack Obama har sagt sig vilja dra tillbaka trupperna från Afghanistan vid juli 2011, som del av sin kommande exitstrategi, då talibanerna för första gången deltar i seriösa förhandlingar med USA.
Pakistans militär och Saudiarabien fungerar då som mellanhänder för att underlätta samtalen, enligt vad en hög pakistansk säkerhetsofficer som ska delta säger.
Chefen för Pakistans Inter-Service Underrättelsetjänst, Generallöjtnant Ahmad Shuja Pasha, hade skickats till Washington angående ett förslag, att al-Qaida kunde flytta från Afghanistan till Saudi Arabien.
Al-Qaidas krig går nu in i en bestämd fas, då man inte nödvändigtvis behöver stöd och skydd av talibanerna -till skillnad från år 2002, då al-Qaida var illa åtgånget som resultat av USAs attacker och hade reducerats till några få tusen medlemmar i dess ruffiga milis. Man förlorade också ett antal ledare i ”kriget mot terrorn”, vilka antingen hade dödats eller arresterats av Pakistan från åren 2002 och framöver.
Sedan dess har organisationen åter blivit framgångsrik, från Kaukasus till Pakistans klanområden, från Indien till Irak och Somalia.
Mullah Omars Kandaharklan kontrollerar det sydvästra Afghanistan, medan den sydöstra delen helt ligger under pro-al-Qaida kommandanter sådana som Qari Ziaur Rahman och Sirajuddin Haqqani. Deras styrkor inkluderar tusentals icke-pashtuner knutna till anti-iranska Jundallah och Ilyas Kashmiris mäktiga 313e brigad.
Man har också fått stöd från Laskhar-e-Jhangvi och sist men inte minst från pashtunska Tehrik-e-Taliban Pakistan, de pakistanska Talibanerna.
Nyligen blev al-Qaidas tjetjenska och uzbekska krigare skickade från de pakistanska klanområdena tillbaka till Centralasiens republiker och Ryssland. I den senaste attacken under torsdagen hade 18 människor dödats och mer än hundra skadats i ett självmordsattentat i Nordossetiens huvudstad Vladikavkas.
Under Laskhar al-Zils kommando har man fått fram en skuggarmé innehållande varierande al-Qaida-länkade grupper, vilka etablerar sig i Irak, Jemen och Somalia och samtidigt avser öppna en ny och permanent front i Indien.
Enligt ATol-kontakter i militanternas läger har al-Qaida ingen invändning mot att talibanerna ingår en uppgörelse med Washington för att bereda väg för ett amerikanskt tillbakadragande från Afghanistan. Al-Qaida skulle helt enkelt bara lämna Afghanistan och dela upp sina operationer i Pakistan och Indien.
Al-Qaida har redan ökat sina attacker i Pakistan för att skapa yta för sig själv och i likhet med grupper som Tariq Afridi ingått överenskommelser med lokala krigsherren Mangal Bagh för att angripa större städer i Khyberpassområdets motståndsnästen som Pakhtoonkhwa provinsen, inklusive Kohat och huvudstaden Peshawar.
Befälhavaren Badr Mansoor har redan gett sig på uppgiften att öka sina aktiviteter i städer nära klanområden, inklusive Dera Ismail Khan, Bannu och Lucky Marwat. Lashkar-e-Jhangvis Sabir Mehsud har blivit ombedd att öka sina attacker i Islamabads större urbana centrum som Lahore, Karachi och Quetta, alltmedan befälhavaren Bin Yameen beordrats att mobilisera sina kadrer i Swat Dalen.
Medan dialogen mellan talibanerna och Washington befinner sig på ett tidigt stadium, är al-Qaida på god väg att bygga upp en infrastruktur till bevis för att man själv – inte någon stat, armé eller taliban – är den verkliga medspelaren i det kommande spelet.
övers Ingrid Ternert
Irak, än mer våld?
Irak, mera våld?
‘Xinhua News Agency’ 30 augusti 2010
Vad lämnar man kvar i Irak då USAtrupperna dras bort?
Medan USAs stridstrupper lämnar Irak efter sju år och fem månader har en ny våg av koordinerade bombningar svept över landets större städer. Vissa experter säger att efter mer än sju år av militär ockupation, är våld något av det som USA lämnat efter sig .
”Nu då amerikanarna lämnar landet, är de starkaste avtryck man gett Irak, de som varje irakier känner till, tortyr, korruption och inbördeskrig,” sa Nuri Hadi, irakisk politisk analytiker till Xinhua i en intervju nyligen.
Hadi sa att Förenta Staterna, som strävat efter regimförändring i Irak, har allvarligt misstagit sig i och med att man saknar förståelse för landets historia och nationella särprägel.
Den nya våldsvågen i Irak ser i viss utsträckning mindre förödande ut, beroende på att blodbadet åren 2006 till 2007 var så djävulskt och notoriskt att Irak ännu har en lång väg att gå för en normalisering av människors dagliga liv, noterade han och tillade att man fortfarande har förmåga till hög-profilerade attacker inne i irakiska städer.
Hadi sa att den senaste vågen av dödliga bombattentat i Iraks större städer, vilket hände i onsdags och lämnade 64 döda och mer än 272 sårade människor kvar på marken, fick USAs trupptillbakadragande att ligga fel i tiden. På samma sätt har Obama- administrationens upprepade påståenden, att irakiska säkerhetstrupper kunde klara sig på egen hand, verkat ännu mer ohållbart.
”Med detta gradvisa tillbakadragande av USAtrupperna i slutet av augusti, tror man vida omkring att det irakiska våldet ska komma att öka. ”Jag tror att Qaidas militanter visat, att de omorganiserat sig och har under de senaste månaderna bevisat, att de kan få igång sporadiska dödliga och massiva attacker i Bagdad och i andra irakiska städer,” sa Hadi.
”Men jag tror fortfarande att de irakiska säkerhetsstyrkorna kan slå tillbaka.” I vilket fall, menar Hadi, måste vi medge att en stor del av Iraks motståndsgrupper direkt eller indirekt kan kopplas till politiska partier som deltar i den politiska processen, även om säkerheten i stora drag är beroende av, om de här partierna ska finna fredliga medel för att lösa sina skillnader och sin kamp om makten, annars kommer de helt enkelt att rikta vapnen mot varandra.”
Under tiden, sa han, verkar inte den så-kallade demokratin som USA infört särskilt välkommen av många irakier, vilka anser att det som passar Förenta Staterna inte nödvändigtvis behöver passa Irak. ”För många människor här vore det ett skämt, ifall ni säger att amerikanarna har infört frihet här som huvudsakligt resultat av USAtruppernas närvaro i Irak, med denna djupa delning, både med tanke på fördomar och grupper, som existerar inom det irakiska folket,” sa Hadi.
”Jag tror att al Qaidas militanter visat att de har omgrupperat sig och under de senaste månaderna demonstrerat, att de äger förmågan att utföra sporadiska dödliga och massiva attacker i Bagdad och i andra irakiska städer”, sa Hadi. ”Men fortfarande tror jag att de irakiska säkerhetstrupperna verkar klara av att gå till motattack.”
I vilket fall, sa Hadi-”måste vi medge, att stora delar av de irakiska motståndsgrupperna är direkt eller indirekt kopplade till de politiska partier som deltar i den politiska processen, varför säkerheten i stora drag beror av huruvida dessa partier verkligen vill hitta vägar att lösa sina skillnader och sin maktkamp, annars tar de helt enkelt till vapen och krigar mot varandra.”
Under tiden, sa han, verkar inte den sk demokrati Förenta Staterna fört med sig välkomnas av de många irakier, som anser att det som passar amerikanarna inte nödvändigtvis behöver passa Irak.
”För många av människorna här verkar det vara ett skämt det ni säger, att det amerikanarna infört här är frihet, då det huvudsakliga resultatet av USAtruppernas närvaro i Irak är en djup uppdelning, både med tanke på fördomar och grupper inom de irakiska folkgrupperna,” sa Hadi.
Närliggande länder: En rusch för att fylla tomrummet?
Dessutom har Hadi varnat för att detta nuvarande maktvacuum i Bagdad gjorde att centralregeringen förlorade sitt inflytande och sin kontroll över andra delar av landet. Särskilt som konflikter har kunnat uppstå i städer nära gränsen till den semi-autonoma norra regionala regeringens dispyter mellan centralregeringen och kurderna.
Hani Khalaf, före detta representant för Arabförbundet i Irak tror, att om det inte funnits någon koordinering mellan amerikanarna och de irakiska grannländerna om tillbakadragandet, skulle det ha öppnat dörren för dylika ambitioner, att dessa länder försökte skaffa sig en större roll i Irak.
Om arabstaternas roll i Irak, sa Khalaf , ”Deras roll skulle kunna vara starkare, ifall araberna hade erkänt det nya Irak.” Han påpekade att arabländerna varit delade om ”post-Saddams Irak”och att de inte velat ha något att göra med den nya regimen, vilken gjort irakierna misstänksamma om dess nuvarande roll, tillade Khalaf.
Dr Mohamed Abdel Salam, chef för den regionala säkerhetsavdelningen vid Egyptens Al-Ahram Center för Politiska och Strategiska Studier, sa att Förenta Staterna är mycket rädd för Irans växande inflytandet i Irak.
Washington är mycket illa till mods över de nära band som finns mellan irakiska shia och Teheran, och USAs och Israels regeringar har till och med övervägt ett troligt militärt anfall mot Iran, sa han.
Adel Suleiman, chef över Kairo-baserade ‘Center for Future and Strategic Studies’, sa att USAs tillbakadragande från Irak måste gå försiktigt fram mitt i den komplexa regionala situationen, då Förenta Staterna, Israel och andra västländer är delade i sin uppfattning, och frågor om det iranska nukleära programmet och en iransk inblandning i Iraks angelägenheter har förblivit deras största bekymmer.
”USAs tillbakadragande från Irak på det här sättet är fullständigt orättfärdigt liksom beslutet om invasion,” sa Suleiman och tillade, att irakiska trupper och säkerhetstrupper inte är tillräckligt samtränade för att ta över ansvaret för situationen.
”De irakiska trupperna behöver fortfarande fem till sju år för att återfå kontrollen över läget i Irak,” tillade han. USA har svårt att realisera strategiska mål. För Förenta Staterna kan ett vänligt inställt, säkert Irak, tjäna både som en tillförlitlig oljekälla och ett land kapabelt att gå emot Irans inflytande i MellanÖsternregionen.
Anthony Cordesman, försvars-och säkerhetsexpert vid Centrum för Strategiska och Internationella Studier, sa att en sådan ”end state” är något som naturligtvis Förenta Staterna vill ha, men ”det kommer att ta minst fem år till, och antagligen tio.”
Cordesman tror, att detta att lämna Irak inte betyder att Förenta Staterna ”åker hem.” De sex brigaderna som är kvar i Irak efter nerdragningen kan mycket väl utföra sina stridsuppdrag.
Michael O’Hanlon, chefen för forskningen inom ‘Foreign Policy’ vid den Washington-baserade Brookings Institute, sa- ”Vi kommer fortfarande att ha kvar en del stridsförmåga, och vi hjälper fortfarande irakierna med att försäkra sig om att de rör sig i en positiv riktning.”
Enligt president Barack Obamas plan, ska Washington dra bort återstående 50 000 trupper vid slutet av nästa år. Cordesman skrev i en kommentar denna månad att han inte skulle signera slutet på den irakiska missionen, då landet är ”ett sant vitalt nationellt säkerhetsintresse för Förenta Staterna och dess alla vänner och allierade.”
Han sa att Förenta Staterna skulle forma ett partnerskap med Irak och erbjuda landet hjälp och säkerhetsgaranti genom USAs militära närvaro i regionen.
Då det gäller den politiska innebörden i nerdragningen för Förenta Staterna, håller experter med om att den uppfyller Obamas kampanjlöfte, men skulle inte ge särskilt mycket påverkan på mitt-termins valen.
Thomas Mann, politisk expert vid Brookings Institutet, sa att Obama ”lever upp till sitt kampanjlöfte att avlägsna stridstrupper från Irak,” och att ”kriget inte är någon fråga för valkampanjerna”.
”Det finns en känsla av att vår närvaro där minskar, vi är inte längre inblandade i strid, så Demokraterna kan bli glada över att det ser ut att bli ett slut där, att republikanerna inte längre är villiga att säga ‘Nej, vi vi vill ha fler trupper i Irak,’ då de tror att vi levt upp till våra skyldigheter gentemot irakerna,” förklarade han.
övers Ingrid Ternert
14 september, 2010
Vridna sinnen
13 September 2010
An Arab Woman Blues
Warped Minds…
Jag skriver detta med en känsla av brådska…inte för att det är en fråga om liv eller död, inte helt, men mer för att inte tappa tråden i denna insikt, den som sänkt sig ner inom mig med full styrka.
Inte för att jag varit omedveten om det här tidigare heller, men medvetenheten har många lager, och varje gång kommer det upp ett nytt, då ‘studenten’ är redo.
—Från min begränsade eller kanske inte så begränsade erfarenhet i livet, då jag haft att göra med människor av varierande bakgrund, nationalitet och kultur, kan jag säga utan att för den skull låta alltför pompös, att jag besitter en hel del kunskap om människor…
Detta att vara ”medelålders” hjälper en del tillsammans med en verklig vilja att få veta, att förstå… och ge mening åt att uppleva… Futtighet är inte det rätta ord jag gillar – därför min ideliga fråga…
Återigen detta ämne som handlar om Mellanösterns man – Österifrån, jag menar den orientaliska mannen. Al Rajul Al Sharqi som vi kallar honom på arabiska. Jag syftar i sammanhanget inte mycket på det rent manliga könet i sin biologiska innebörd, utan på det manliga könets kultur.
Jag använder ordet kultur i brist på bättre ord, i förhoppning om det rätta ordet kan komma fram genom dessa rader, på denna sida.
Från mina göranden med arabiska kvinnor i allmänhet, österländska, och jag kommer omväxlande att använda dessa två ord, för bekvämlighets skull.
Och med det i minnet att det inte är några avtal utan en bloggsida, inser jag att en kvinna avslöjar sig i sina intima delar mot två ”auktoriteter” – sin partner (sin man) och sin doktor (särskilt en gynekolog). Dessa två ”auktoriteter” är de mest privata i förhållande till hennes intima delar – inte bara fysiska utan också mentala delar.
I själva verket kan en kvinna till och med dela mer med sin doktor än med sin make, vad gäller intima frågor, (som inte nödvändigtvis begränsas till den sexuella sfären). Båda delar finns inom den medicinska professionen – Gynekologi och Psykiatri är de områden där kvinnor avslöjar sig mest.
Jag har många medicinska bekanta, kollegor som delar berättelser med mig, mestadels män… Och jag kan inte låta bli att notera något relevant – både i dessa medicinska yrken, gynekologi och psykiatri, känner sig det manliga könet extremt obekvämt (vilket är det minsta man kan säga) att diskutera något som rör de intima problem gällande kvinnliga patienter, förutom det som är uppenbart.
Med det uppenbara menar jag ”något som behöver lösas ordentligt.” (en infektion, ett havandeskap som behöver uppmärksammas, en fobi, en depression etc…). Ovanstående blir mycket lättare om kvinnan är gift. Doktorerna ifråga är mindre förtegna att diskutera med den kvinnliga patienten om några problem som döljer sig under ytan och indirekt skulle kunna relateras till den omedelbara frågan som är för handen.
Jag ger några enkla exempel: En kvinna som visar sig ha en äggstocksinflammation blir behandlad på olika sätt, beroende på om hon är gift eller inte. Det betyder inte, att dessa bägge kvinnor inte skulle få en lämplig behandling, utan däremot att en ogift kvinna som går till en gynekolog med äggstocksinflammation kommer att röra om i doktorns huvud. För att göra det enkelt – han kommer att döma henne. Här finns en ogift kvinna, och hon har uppenbarligen haft en sexuell relation och befinner sig i hans klinik.
Samma gäller psykiatern som behandlar en ogift kvinna. En psykiater är troligen mycket mer öppen och mindre dömande om kvinnan framför honom är gift än om hon inte är det. Särskilt ifall det underliggande skälet till kvinnans besök relateras till relationer med det motsatta könet och rör hennes sexualitet, antingen indirekt eller direkt.
Anledningen till detta ”stigma” från båda dessa medicinska professionella, härstammar från det faktum att trots all den ”vetenskapliga” kunskap dessa doktorer besitter (och kvinnliga doktorer exkluderas inte här heller) i sina sinnen eller psyken – handlar det inte om kvinnor som sexuella varelser per se. Vilket betyder att kvinnans sexualitet (i ordets vida bemärkelse) bara kan uttryckas inom väldefinierade parametrar – giftermål.
Allt annat utom detta blir inte alls väl mottaget. Ett öppet sinne i Österns värld – särskilt i Arabvärlden- stoppar vid perineum. Vid porten till vagina.
Jag visar detta genom att ge exampel utifrån den medicinska professionen och gör detta medvetet. För om den medicinska professionen är så uppbunden kring detta kvinnliga området, då kan man bara föreställa sig hur det ser ut i det övriga samhället?! Konsekvenserna är vidsträckta och inom vissa områden väldigt allvarliga.
En ogift kvinna med en oönskad graviditet kommer mest troligt att bli aborterad av en kvacksalvare, en ogift kvinna som utsatts för sexuellt övergrepp, våldtagits eller helt enkelt har problem inom detta område, något som hon vill få fram, kommer undvika söka hjälp, såvida hon inte är totalt öppen om detta.
En ogift kvinna som har ett gynekologiskt problem får låtsas som om hon är gift för att undvika fördömanden och onödiga frågor, och så vidare och så vidare…
Jag är säker på att det kan finnas några inom den medicinska professionen som gått utöver detta… men jag är inte riktigt säker på om det skulle finnas särskilt många av dessa här runt omkring, och om det skulle röra sig utöver det, att det då inte varit föranlett av finansiella hänsyn – i stil med den doktor, känd för sina orimliga priser för en abort eller en återställd mödomshinna.
Men kruxet med denna post är inte att göra upp med den medicinska professionen i arabvärlden, utan helt enkelt att utnyttja examplet som en måttstock för vad man har kunnat mäta… att få en känsla för det område jag försökt visa med dessa rader…
Genom att hålla det i minnet behöver det inte komma som en överraskning, att kvinnor är experter på att dölja sina ”hemligheter”, även från sig själva.
Det här är långt ifrån avslutat och heller inte menat att vara det…
övers Ingrid Ternert
15 september, 2010
Skuldkrisviruset sprider sig under förhoppningsfullt tillfrisknande
Debt Virus Spreads During Make-Believe Recovery16 aug 2010 av Matthew Lynn – Bloomberg Opinion
Euroområdet håller återigen på att växa.
Banksystemet har överlevt stresstesterna. Grekerna har med viss framgång infört sina första åtstramningar.
De febriga förutsägelser från tidigare i somras är bortglömda, om Europas egen skuldkris och att Euron har dömts ut.
Den kris som skulle förstöra länder som Spanien och Portugal som ett virus, den verkar ha gått över.
Men tro inte för den skull att Bankkrisen är över. Under ytan blir sprickorna i Euron bara värre. Hela tiden växer obalanserna inom Euroområdet. Motståndet mot stödpaketen kommer att öka, eftersom villkoren visar sig omoraliska och absurda. Och de stora skuldsatta nationerna är instängda i en nedåtgående ekonomisk spiral.
Euron har under en tid inhandlat sig själv till stora kostnader. Och ändå har lite gjorts för att fixa orsakerna till krisen. Det är sant att det funnits tecken de senaste månaderna på att situationen stabiliserats. I förra veckan sa den Europeiska Unionen att 16 Euro-ekonomier ökat 1 procent under det andra kvartalet, vilket är den starkaste expansionen på fyra år.
De flesta av Europas banker klarade “stress testerna,” som skulle mäta deras förmåga att motstå finanansmarknadens kriser tillräckligt bra. De har kommit ur krisen och ser ut att återigen vara i hygglig form.
Euro backlash
Euron har också gått upp till $1.28 efter att i juni månad nått $1.19 . Även den grekiska aktiemarknaden ser bättre ut: ASE index för de ledande aktierna skall enligt atenarna ha uppgått till 1,600 från mindre än 1,400 under krisen.
Med denna kurs kommer även snart tyska tidningen Bild att gratulera sina grekiska vänner för ett anständigt och ansvarigt handhavande av sin ekonomiska verksamhet.
Tänk efter noga. Det är här vi borde hålla oss skeptiska.
För det första, Euroområdet förblir som alltid farligt obalanserat. Ta en titt på tillväxtsiffrorna. Under det andra kvartalet hade den tyska bruttonationalprodukten vuxit 2.2 procent. Andra länder gjorde inte detta fullt ut lika bra. Greklands ekonomi krympte 1.5 procent, medan Spanien just bara registrerade 0.2 procents tillväxt.
Skuldkrisen till och med hjälpte Tyskland genom att försvaga Euron och med detta stärktes dess export. Det har knappast hjälpt nationer som Grekland, eftersom man inte exporterar så mycket. Istället blir Euroområdet mera styrt. Tyskar blir rikare, och ändå tvingas de ge stöd till greker som blir fattigare. Detta kan inte vara hållbart i längden.
Slovakisk Opposition
För det andra, oppositionen mot räddningspaketen kan komma att växa. Slovakien har förståeligt nog vägrat ratificera sin del av räddningsplanen. Varje politiskt system behöver både vara rättvist och resonabelt för att få stöd. Villkoren för detta är att man vare sig kan säga till fattiga hårt arbetande människor som spelar enligt reglerna, som slovakerna, att de måste hjälpa fram länder som inte gjort detta, som grekerna.
En eller två gånger kunde man kanske göra det, men då det inom Euro-området helt enkelt finns en mekanism för överföring av välstånd från de framgångsrika till de kraftlösa, vore det svårt att se, hur länge det här ska kunna gå. De ansvariga nationerna kommer vid en viss punkt att önska sig bort.
Slovakien blir utan tvekan bortglömd. EU bryr sig inte särskilt mycket om protester från sina fattigare medlemmar, särskilt inte dessa från Öst. Men Portugal och Irland, som också måste hjälpa Grekland, kan snart bli de som förenar sig med dessa protester. Men även om man inte skulle göra det, kan inte de miljarder till stöd och lån som Grekland blir garanterad, även utlovas andra underskottsländer.
Slovakiens nya regering blev vald på en plattform som motsatte sig detta stöd. “Säg nej till grekerna”, var ett stort kampanjtema och kommer säkert att bli kopierat i regionen.
Inget tillfrisknande
För det tredje, är den grekiska ekonomin i ett fruktansvärt skick. Den borde ha vänt upp redan efter den första rundan av hjälppaket. Det var något som absolut borde ha hänt. Men ekonomin fortsätter att krympa. Alltmedan regeringen gör åtstramningar och strejker slår till mot turistindustrin, är det omöjligt att kunna se något snabbt tillfrisknande.
Då den grekiska ekonomin krymper, sjunker skattemedlen och uppgiften att vända underskottet blir allt svårare. Grekland har alltid behövt en tillväxtsstrategi såväl som skuldsanering. Hittills har det inte kunnat påvisas några tecken på detta.
Europas egen skuldkris kom alltid att bli en utdragen affär. Men man förväntar sig att stormen ska bedarra. Krisen över? Den har precis börjat.
(Matthew Lynn är en kolumnist för Bloomberg News och författare till “Bust,” en kommande bok om grekiska skuldkrisen. De åsikter som uttryckts är hans egna.)
övers Ingrid Ternert
16 september, 2010
‘Död åt Amerika, död åt Obama’
Sep 17, 2010 ‘Death to America, death to Obama’
av Nick Turse
I juli gjordes Wikileaks sexåriga arkiv tillgängliga på Internet med tiotusentals hemligastämplade militära dokument om USAs krig i Afghanistan.
Man lät samtidigt några utvalda publikationer inklusive New York Times och brittiska Guardian få tillgång till dokument, där den inledande täckningen av dokumenten har lett fram till anklagelser om att Amerikas allierade, Pakistan, låtit medlemmar av sin spionorganisation träffa och konspirera med medlemmar av talibanerna.
The Guardian fokuserade främst på det orapporterade dödandet av afghanska civila och förklarade i sin inledning: ”En väldig samling av USAs militära dokument erbjuder idag ett förfärande porträtt av det misslyckade kriget i Afghanistan, och avslöjar hur koalitionsstyrkorna dödat hundratals civila i orapporterade incidenter.”
Under de första dagarna efter att händelsen blivit offentliggjord verkade Wikileaks’ webbsida knappast möjlig att navigera, eftersom webbanvändare rusade till för att ta sig en titt på dokumenten. Internet florerade av människors diskussioner och rykten-
Och veckorna senare analyser utifrån källor och djupgående undersökningar om andra huvudfrågor i de arkiv som från början blivit ignorerat, varit få och sporadiska- medan de flesta mediautgåvor och bloggare hade nöjt sig med att vänta tills Wikileaks avslöjat den andra bunten afghanska krigsdokument – i grova drag totalt 15 000 – dagarna och veckorna framöver.
Dock återstår mycket att ta reda på från den samling filer som Wikileaks’ ”Afghan War Diary” innehåller-utifrån det faktum att Pakistans militära personal uppenbarligen drivit en operationsbas i Afghanistan under en händelse med stor kulturell okänslighet, vilket en USAofficer kallat ”beklaglig”.
Följderna kom att drabba vanliga afghaner och USAmilitärers tankesätt, till följd av Amerikas trupper i det krigsdrabbade landet. Följande är bara tre exampel av den typen material, som väntar på den som vill dyka djupare ner i dokumenten på Wikileaks’ webbsida.
‘Död åt Obama’
Även en noggrann utredning om Wikileaks filer avslöjar förekomsten av en livlig och högljudd afghansk proteströrelse – ovanför och utöver nyliga protester mot en verklig och föreslagen Koran-bränning i Förenta Staterna – som gatudemonstrationer av de varierande samhällsskikt som finns inom den afghanska regeringen- såväl som Förenta Staternas regering och dess allierade inom koalitionen.
Till exempel den 4 december 2009 då USAs trupper vid Combat Outpost (COP) Michigan fyrade av en antitankmissil känd som TOW mitt i Pech River Valley mot fem afghaner nära ingången till Korengal Valley, och blev träffade av denna fientligs stridsposition.
Dokumenten refererar till männen både som LNs, lokala nationalister, och AFS (anti-afghanska styrkor), vilket betyder att vapen hade påträffats, men inte någon fientlig verksamhet eller ens en sådan intention har blivit uppdagad. Strax efter anfallet, då en som blev sårade av missilerna hade överlämnats till COP för behandling, men dött.
Därefter kom man med en annan flyktings kropp utifrån striderna vid utposten. Senare samma dag samlades 100 afghaner och ”blockerade vägen genom Kandigal Bazzar” då man utnyttjat en bulldozer, en dragspelswire och eld till sina barrikader. En rapport noterade, ”De som protesterar är organiserade och rör sig mot COP Michigan. Folkhopen har blivit större och bär nu en talibanflagga.”
Medan ”LNs” sammanstrålade vid utposterna, fyrade USA-allierade afghanska trupper av varningsskott till att skingra hopen. De USAtrupper som hade bemannat vaktkurerna ställdes därefter åt sidan, så att lokaläldste kunde inkallas för att lugna ner situationen.
Enligt USAs armédokument skrek under tiden 100 ”bybor ‘Död åt Amerika’ ‘Död åt Obama’.” Afghanska trupper kom senare att informera USAs trupper om protesten, att den i själva verket hade gällt två afghanska barn från byn Ahmar i Kunarprovinsen, som dagen innan blivit dödade av den eldgivning, som kom långt därifrån.
USA förnekade denna anklagelse och hävdade att inga barn blivit offrade och menade, att när det väl kom till kritan var detta talibanpropaganda.
I december 2009 var emellertid ”Död åt Obama” händelsen bara en av hundratals afghanska protester, demonstrationer och upplopp som blivit nämnda i Wikileaks dokumenthög. En titt på bara några av de andra protesterna i samma månad – den sista i Wikileaks filer – ger en indikation på den afghanska befolkningens både missnöje och vilja att ge sig ut på gatorna för att kräva handling.
Den 8 december hade till exampel afghaner protesterat, då de enligt USAs dokument, ”protesterade mot det faktum att dessa som var valda till representanter i Kabul inte tillåtits åka, utan man plockade ut någon annan i deras ställe, någon de inte hade röstat på”. Man blockerade vägtrafiken för att ge luft åt sina klagomål.
Under 10 december hade 400 till 500 afghaner i Kabul samlats till protest i fredens namn och till stöd för krigets offer såväl som mot ”kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Afghanistan”, enligt USA-dokumenten. Fredliga protester från civila i Nanghaharprovinsen har också ägt rum den 21dec, då man trodde att deras röster i provinsrådsvalet inte hade räknats.
Den 23 december hade lokalinvånare i Zormat, Paktiaprovinsen, protesterat mot koalitionsstyrkornas nyliga militära operationer i området. Den 27 december hade enligt en amerikansk rapport en folksamling på 400 människor samlats utanför guvernörens bostad i Nanghaharprovinsen skallande ”död åt guvernören”.
De protesterande – vilka amerikanarna uppfattat som ”knäppskallar” men ”fredliga” – ansågs vara upprörda över att deras ”röster inte hade räknats” i provinsvalen. Senare återger USA denna demonstration som ”gatuförsäljare som stått utanför lagen och antingen begärt nya jobb eller gatuförsäljningens legalisering”.
Alltmedan afghanska civila den 30 december var samlade i Jalalabad City för att protestera mot koalitionsstyrkornas påstådda dödande av civila i Kunarprovinsen.
‘Hashrökande’
Medan den ökande opiumvallmoodlingen i Afghanistan regelbundet orsakat rubriker om USAockupationens förlopp, har i stors drag täckningen av drogmissbruket bland afghanerna i stort sett blivit hänvisat till artiklar om den knapphändiga översikten av drogproblematiken. (Faktum är att det anses finnas en miljon afghaner som missbrukar opium, heroin och andra droger.)
Wikileaks’ dokument har emellertid erbjudit en mer djupgående syn på de krigströtta afghanska försöken till själv-medicinering, just det som är kopplat till droger och USAs attityd gentemot lokala invånares användning av droger.
I 2009 års decemberdokument till exempel noterar man att tidigare försök att göra upp med de afghanska styrkornas kvartar vid ‘Forward Operating Base Costell’ ”kommit till rätta med droger”. Det var heller inte en isolerad händelse. ”Under inspektionen av PRTs (Provicial Reconstruction Team-US soldatförläggning) gamla huvuddistrikt, gick man in i ett rum fullt av den Afghanska Nationella Polisen ANP som rökt hash”, står det i ett av 2006 års december-dokument.
Man fortsätter: ”ANPuniformer blev funna runt området slängda i skräphögar eller staplade i containrar. Polisen framhöll det innebar dödsdom att bära uniformer.”
Då en av USAs stridspatruller gick in i byn Bashikheyl i Oktober 2007, ”la patrull-ledaren märke till flera (5 eller 6) injektionssprutor utspridda på marken.” En analytikers kommentar insprängd i dokumenten säger: Det är troligast så att dessa nålar hade utnyttjats till heroininjektion [sic]. Vanligtvis rökte fattiga bybor hash eller opium-täckta cigaretter.
Faktum är att dessa antagligen hade utnyttjats till heroin [sic] förmodligen genom närvaro av ACM [Anti-Coalition Militia] eftersom byborna inte har råd att köpa detta. En annan orelaterad rapport beskriver hur en lokalanställd ”vanligtvis var hög på droger och inte arbetar bra i samhället”.
‘De har inga ballar nog att kämpa… de gömmer sig som kvinnor’
Dokumenten som blev släppts genom Wikileaks påvisar också de sätt USAs militär har för att försöka påverka utländska civila genom propaganda, desinformation och tufft snack som kan sjunka ner i barnsliga öknamn, macho-skryt och uttalat förakt.
övers
Ingrid Ternert
17 september, 2010
Noam Chomsky om dagens värld och framtidens
“President Obama är just nu inblandad i krigsbrott”
‘New Statesman’ intervjuar Noam Chomsky
av Alyssa McDonald 15 september 2010
Ser du dig själv i första hand som en vetenskapsman eller politisk aktivist?
Chomsky- Ifall jorden är på väg att försvinna, skulle jag helst hålla mig till vetenskaper som är mycket mer utmanande och intressanta.
Men världen har en viss olycklig benägenhet att inte försvinna och dessa problem är rätt brådskande.
Vilka tankar har du om president Obama?
Just nu är han inblandad i krigsbrott. Till exempel riktade avrättningar och krigsbrott. Dessa har ökat ganska kraftigt nu under Obama. Om man utgår från WikiLeaks finns där en hel del exempel på attacker mot civila.
Vad tänkte du då han fick Nobels Fredspris?
Om man utgår från Nobels Fredspris’ historia, är detta inte det värsta exemplet. Han fick det vid en tidpunkt, då han inte haft tid att utföra så många krigsbrott.
Är det någon mening för oss att vara i Afghanistan?
Det borde vi ha frågat oss redan 1985- ”Är det någon mening att ryssarna är i Afghanistan?” Faktum är att invasionen var ett brott. Därefter kommer frågan- ”Är det någon mening att fortsätta?” Men i så fall förutsätter det legitimitet.
Förutom frågan om moral och legalitet, väger frågan om USAregeringens mål mycket lätt.
Vad skulle du vilja se hända härnäst i Afghanistan?
Det måste bli en intern politisk uppgörelse. Gilla läget eller ej, men krigsherrarna och talibanerna är afghaner, det måste alltså till en uppgörelse dom emellan. Regionala makter måste också involveras, inklusive Pakistan, Indien och USA, inte för att man befinner sig i landet, utan för att man tillhör området.
Oroar du dig inte för Obamas brist på erfarenhet i utrikespolitiken?
Jag tror inte att erfarenhet är ett särkilt övertygande attribut för en vettig utrikespolitik. Henry Kissinger hade också en mängd erfarenhet [Och ändå blev han inblandad i de stora massmorden i Kambodja.]
Är det rätt fokus USA har i sin utrikespolitik?
Låt oss ta dess största fokus: det iranska hotet. Den brutala, religiösa regimen utgör ett hot mot den egna befolkningen, men är då knappast unik vad gäller detta. Hotet mot USA uppkom då Pentagons tjänstemän i april månad för Kongressen presenterat – att detta inte var ett militärt hot, utan gällde ”stabiliteten” i regionen.
Håller du med om det påståendet?
Det är en imperialistisk doktrin. Då betyder stabilitet att Storbritannien och USA invaderar ett land och inför den regim man själv önskar. Men om Iran försökt intervenera, då hade det verkat destabiliserande.
Vad anser du om David Cameron?
Det är för tidigt att säga särskilt mycket. Jag har inte blivit särskilt imponerad över hans politik eller hans uttalanden. Han har nyligen identifierat Storbritannien som juniorpartnern i denna ”särskilda relation”. Det är för tråkigt för England. Det har under lång tid utgjort en mycket skadlig relation för landet .
Har länder som Bolivia saker att lära resten av världen?
Ja. Det fattigaste landet i Sydamerika, Bolivia, har blivit ödelagt av neoliberal ekonomisk politik. På senare år har emellertid majoriteten av befolkningen lyckats vinna betydande slag mot privatiseringen av vattnet.
Man har tagit sig fram på den politiska arenan och valt någon från de egna grupperna, och människor har verkligen engagerat sig i frågorna. Deras ekonomiska tillväxt är idag, vad jag tror, den bästa i Latinamerika.
Ser du optimistiskt på framtiden för vänstern?
Det tjänar ingenting till att vara optimistisk, men det tjänar heller inte mycket till att spekulera. Hur det än är, är arbetsuppgifterna desamma.
Röstar du?
Det gör jag för det mesta, utan särskild entusiasm. I USA, där det i realiteten bara finns ett parti – Affärspartiet. Det har två delar, den ena kallas demokraterna och den andra republikanerna, vilka är lite annorlunda men driver varianter av samma politik. I det stora hela går jag emot denna politik. Vilket också den största delen av befolkningen gör.
Vad skulle du helst vilja glömma?
Det finns en mängd saker jag ångrar – till exmpel kriget i Indokina. Jag har varit djupt involverad i detta och har stått inför att bli dömd till fängelse. Men ångrar djupt att jag inte blev involverad förrän under mitten av 1960-talet, vilket var alldeles för sent.
Har det funnits en plan?
Nåja, jag har haft några generella riktlinjer. De är så banala, att jag hatar tala om dom. Men vad som inte är banalt, det är hur man tillämpar dom i vissa situationer.
Är vi alla dömda?
Om det funnits någon observatör på Mars, skulle man förmodligen ha blivit förvånad över att vi överlevt så här länge. Det finns två problem för våra arters överlevnad – kärnvapenkrig och miljökatastrof – och vad vi gör, det är att rusa iväg mot båda dessa. I väl medvetande om det hela. Den hypotesiska Mars-människan skulle förmodligen dragit slutsatsen, att mänskliga varelser utgjorde ett evolutionärt misstag.
övers Ingrid Ternert
18 september, 2010
Inget Krig för opium!
Global Research, april 21 2010
Under upprinnelsen till Irakkriget var det vanligt att se slogans som ‘Inget blod för oljan’ “No blood for oil!” Den uppdiktade historien om Saddams koppling till Al Qaida och hans massförstörelsevapen var helt klart en påhittad sak för att dölja en mindre smaklig imperialistisk agenda.
Sanningen är den att Irak var en stor producent av olja, då under vår tid oljan varit den mest strategiska resursen av dem alla. Det har för många blivit tydligt, att den verkliga krigsagendan innebar att i imperialistisk anda roffa åt sig Iraks olja. Detta blev också bekräftat då Iraks statsägda oljebolag efter invasionen privatiserats i Västs intresse.
—
Men varför finns det i så fall inga slogan med “Inget blod för opium!”? Den huvudsakliga produkten i Afghanistan är opium och opiumproduktionen har märkbart ökat .
NATOaktionen runt Marjadistriktet motiverades klart av opium. Detta har ansetts vara Afghanistans största opium-producerande område. Varför i så fall ser inte folk att den verkliga agendan för kriget i Afghanistan är kontrollen över opiumhandeln? Talibanernas närvaro hindrar också utvinningen av uran och olja förutom ädelstenar.
Bluffen om massförstörelsevapen säger oss att opiet tillhör talibanerna och att USA utkämpar ett krig om droger såväl som mot terror. Ändå återstår ett märkligt faktum att opiumhandeln kunnat spåras över södra delen av Asien de sista fem decennierna från öst till väst, och följt USAs krig i spåren, vars tillgångar alltid varit kontrollerade av USA.
Under 1960talet, då USA genomförde sitt hemliga krig i Laos och utnyttjade Vang Paos opiumarmé som sin proxy, då producerade Sydostasien 70% av världens illegala opium.
Efter Sovjets invasion av Afghanistan, ökade där den produktion som kontrollerades av USA-uppbackade drogbaroner, ända tills dess den hotat Sydostasiens produktion.
Alltsedan 2002 har den afghanska opiumproduktionen, uppbackad av både talibanerna och de USAstödda drogbaronerna, kunnat nå 93% av världens illegala produktion, något som är utan motstycke.
FNs ‘World Drug Report’ 2008 visar på den häpnadsväckande ökning som ägt rum i den afghanska opiumproduktionen till följd av USAs invasion.
Under 1980talet stödde USA islamska fundamentalister, Mujahideen, mot sovjetryssarna i Afghanistan. För att betala sina krig beordrade motståndsmännen bönderna att odla opium som en slags revolutionär skatt. Under beskydd av Pakistans underrättesetjänst drev afghanska ledare och lokala syndikat hundratals heroinlaboratorier invid gränsen till Pakistan.
Alltmedan den Gyllene Triangeln varit centrum i Sydostasiens heroinhandel, gjorde den att missbruket kom att frodas i Afghanistan, Iran, Pakistan och Sovjetunionen.
För att dölja USAs inblandning i droghandeln, tvingades man inom DEA, Drug Enforcement Agency, att vända blicken i en annan riktning, tjänstemännen måste ta bort uppmärksamheten från de USA allierades droghandelsintriger och stödet från Pakistans Inter Service Intelligence (ISI) och pakistanska banktjänster.
CIAs uppgift blev att destabilisera Sovjetunionen genom stöd till den militanta Islamismen inne i de Centralasiatiska Republikerna och man offrade drog-kriget för sin kamp under det Kalla Kriget. Deras mission var nu att förstöra så mycket som möjligt för sovjeterna.
I väl medvetande om att drogkriget skulle skynda på Sovjetunionens kollaps, genomförde CIA en operation med antiSovjetiska rebeller i provinserna Uzbekistan, Tjetjenien och Georgien. Droger användes till att finansiera terrorism och västliga hemliga underrättelsetjänster utnyttjade sin kontroll över droghandeln till att påverka politiska fraktioner i CentralAsien.
Sovjetarmén drog sig urAfghanistan under 1989, och man lämnade ett inbördeskrig mellan den USAstödda mujahedin och den Sovjetstödda regering som hade härjat sedan 1992. I det kaos som följde mujahedins seger, sjönk Afghanistan ner i en period då man styrdes av krigsherrar och där opiumodling florerade.
Talibanerna kom ut från detta kaos, uppfyllda av att få bort krigsherrarnas makt och införa en strikt variant av sharialagen. Man intog Kandahar år1994 och utvidgade kontrollen över Afghanistan, intog Kabul 1996 och förklarade ‘Afghanistans Islamska Emirat’.
Under den talibanska regeringen avstannade opiumproduktionen i Afghanistan. Under september månad 1999 utfärdade de talibanska myndigheterna ett dekret som krävde, att alla opiumodlare i Afghanistan minskade sina skördar med en tredjedel. Ett andra dekret, utfärdat i juli 2000, krävde att bönderna helt skulle sluta med opiumodling.
Med sin bannlysning av opiumodlingen betecknade talibanledaren Mullah Omar droghandeln som “ickeislamsk”. Som resultat av detta blev 2001 det värsta året under 1990-2007 i den globala opiumproduktionen. Under 1990talet hade den globala opiumproduktionen varit i snitt över 4000 ton. År 2001 föll den sedan till mindre än 200 ton om året. Trots att det inte hade erkänts av Howards regering, som själv ville ha äran av det hela, berodde 2001 års brist på heroin i Australien på talibanerna.
Efter attacken mot Pentagon och World Trade Center den 11 September 2001, fick norra Alliansens arméer ledda av USAs Specialstyrkor med hjälp av stora bomber, klusterbomber och bunker-bustermissiler, det att regna över de talibanska styrkorna i Afghanistan. Opiumförbudet lyftes och kom med hjälp av de CIAuppbackade krigsherrarnas kontroll, att åter göra Afghanistan till den viktigaste producenten av opium.
Trots förnekanden från officiellt håll bekräftade Hillary Mann Leverett, som tidigare tjänstgjort inom USAs ‘National Security Council’ i Afghanistan, att USA vetat om att regeringsministrar i Afghanistan, inklusive försvarsministern, år 2002 varit inblandad i den handel som försåg hela världen med droger.
Efter år 2002 steg den afghanska opiumproduktionen till tidigare icke skådade höjder. Under 2007 producerade Afghanistan tillräckligt med heroin till att förse hela världen. År 2009 efterlyste Thomas Schweich reformer i Afghanistan, han var koordinator för kontranarkotika – och rättsfrågor inom USAs Statsdepartement, och anklagade president Hamid Karzai för att hindra kriget mot droger. Schweich anklagade också Pentagon för att gå emot försöken att utnyttja militära styrkor till att förstöra opiumskördar .
Schweich skrev i New York Times att ”narko-korruption existerat ända upp i toppen av den afghanska regeringen”. Han sa att Karzai varit tveksam om att gå emot stora droghandlare inom sin politiska maktbas i söder, där det mesta av landets opium och heroin produceras.
Den mest prominente av dessa misstänkta drogbaroner var Ahmed Wali Karzai, halvbror till president Hamid Karzai. Ahmed Wali Karzai sägs ha orkestrerat tillverkningen av hundratusentals fejkade behållare med röstsedlar inför sin brors försök till återval i augusti 2009. Han ansågs också vara ansvarig för att ha satt upp dussintals sk ‘icke existerande’-valstugor — vilka bara existerat på pappret — vilka utnyttjats till att få fram tiotusentals felaktiga valsedlar. USAs tjänstemän har kritiserat hans “maffia-liknande” kontroll över södra Afghanistan.
New York Times rapporterade att Obamaadministrationen lovat att slå ner på de drogbaroner som nästlat sig in i Karzaiadministrationens högsta skikt, och man har pressat på president Karzai att få hans bror flyttad från södra Afghanistan, men han har vägrat göra detta.
”Karzai spelar på oss som en fela,” skrev Schweich. ”USA borde lägga ut miljarder dollar på infrastrukturutveckling; USA med allierade borde bekämpa talibanerna; Karzais vänner har dock blivit rikare på drogsmuggling. Karzai hade fiender bland talibanerna som profiterat på drogerna. Men han hade ännu fler bland supportrarna som gjorde det.”
Men vem har spelat fiol på vem? Var det nickedocks-presidenten eller de mästare på nickedockor som installerat honom?
Som Douglas Valentine visar i sin historia om Kriget mot Drogerna, ‘Packets Styrka’, har detta aldrig avslutade krig från början varit en bluffartad styrkemätning, en armbrytning mellan två av USAs statliga armar, DEA och CIA; där DEA förgäves försöker fullfölja knarkkriget, medan CIA beskyddar sina droghandlande knarksmugglare.
Under de två sista århundrandena har europeiska makter (framförallt Storbritannien) och Japan utnyttjat opiumhandeln till att försvaga och underordna Kina. Under 2000-talet verkar opiumvapnet ha utnyttjats mot Iran, Ryssland och de fd Sovjetrepublikerna, vilka alla åser ett ökande antal missbrukare och USAs hemliga intrång.
Alltmedan Centralasiens heroinutbredning bekostar kriget i Afghanistan.
övers Ingrid Ternert
