Fredskoalitionen Göteborg

Vi har aldrig fel

‘We Are Never Wrong’
Peter Chamberlin 3 okt 2010
 
Allt det som gäller makt och pengar här i världen kan inte göra någonting bättre av sig själv. Helt enkelt därför att folk med all den makt som kontrollerar nästan alla pengar, inte låter saker och ting bli bättre förrän de själva får vad de vill ha. Vad de vill ha är inte bara asiatiska olja- och gasresurser; utan hela världen.

De rådande problem som vi idag har som Nation utgör symptom på ett långvarigt tillstånd av nedbrytning, där det ruttna haft lång tid att etablera sig. USAs presidenter hade bara 4-8 år på sig för att få landet att tillfriskna (om någon av dessa någonsin tänkte försöka), men de mäktiga individer och familjer som orsakar problemen, de har haft hela sin livstid på sig av ohederligt tillskansad makt till att förvärra saker och ting. 

Med sina händer på varje politikers bankkonto, arbetar de med sina stallar fulla av livstidsanställda för att skapa ett intryck att en förändring är på gång, trots att de arbetar dubbelt så hårt för att säkra så att allt förblir som det alltid har varit.

De många problem som W. ärvde från Bill Clinton och från hans far (för att inte tala om det berg av kriser som skapats av fadern till den nykonservativa revolutionen, Ronnie Ray-guns) som helt enkelt inte kunnat lösas, och heller inte var avsedda att lösas.  I vårt stora sociala experiment i behaviorismens vetenskap om ”spänningarnas strategi,” skapar man problem som lösning på sig själva; kriser utgör möjlighet till social kontroll, som presidenter ska kunna ”klara” (som i ”konflikthantering”).

Bevis på detta kan man observera i de fortsatta politiska, militära, ekonomiska och legala beslut som har tagits av efterföljande politiska partiadministrationer. Om de båda parterna verkligen hade olika intressen, borde politiken  svänga fram och tillbaka mellan polära extremer. Men detta händer aldrig. Trots det faktum att varje kandidat i sin kampanj till ämbetet kommer med löften om att korrigera den missriktade politik som föregångaren haft, eftersom ingen president hittills någonsin uppfyllt sina löften, ända tills de når något som liknat en ”kritisk massa.”

När samhället skakas till denna grad, då erbjuder för dessa kontrollerade händelser och reaktioner ett medel till full kontroll, utan att för den skull behöva ta sin tillflykt till en massiv styrkedemonstration.  ”Konflikthantering” är en mycket reell företeelse och den har blivit möjlig genom intim kunskap om mänskliga reaktioner inför chockerande händelser.

Vårt uppträdande är i realiteten inte så ”kontrollerat” som det har förutspåtts.  Det är ett av mänsklighetens viktigaste karaktärsdrag —vårt handlande är i allmänhet förutsebart. Med den förbluffande teknologi som är tillgänglig för dessa som önskar rikta in kursen för mänskligheten, vore det ganska uppenbart att amerikanska ledare troligen på förhand skulle inse just den negativa reaktion som kunde komma inför varje amerikansk aktion. 

Sådana besvärliga små bakslag mot amerikansk politik som ”al Qaida” är egentligen aldrig ”taget ur luften”. Det är i allmänhet ganska lätt för var och en att förutse vissa reaktioner, såvida man är införstådd i de personliga aktörer som är involverade.

Med den rätta hård-och mjukvaran för analys, borde det vara möjligt för var och en att förutse vissa framtida händelser med hög grad av tillförlitlighet. Ifall negativa reaktioner mot en amerikansk politik som 911 attackerna på förhand hade kunnat inses av planerarna, har då det faktum att detta fått äga rum utgjort bevis nog, för att dessa varit inblandade i masterplanen.

Det är högst troligt att våra ledare känt till att 911 skulle bli en fruktansvärd händelse, men ändå gjorde man ingenting för att hindra attackerna, och vidtog förmodligen särskilda steg för att garantera  en lyckad utkomst, vilket leder till ständigt krig och en världsregering.

Varje president bygger på föregångarens misstag, tar upp och adapterar alla de idiotiska misstag som blir till deras egna.  Obama blev Bush, just så som Bush blev Clinton, globalisten, interventionisten, krigs-höken före honom. Denna hybridiserade mutant-politik som har växt ut ur dessa hopklumpade misstag, har blivit varje presidents personliga ”skyltfönster” för att dölja en central plan som aldrig har förändrats eller svängt över ett enda jota från de mål, deras sjuka ursprung har satt upp. Det som formulerades för många decennier sedan. (anm- Syftar han på Cheney, Rumsfield et al?)

Ifall varje president verkligen varit ”sin egen lyckas smed” och följt sina bästa idéer och tankar om vad som verkligen varit fel med vårt land, skulle inte denna tråd som utgör en kontinuitet av avsikter och planer kunna existera. Men ”existerar” gör den helt klart.

Problemet med en regering som aldrig medger att den kan ha fel, är att varje ny administration lastas med det bagage som genererats av förgångaren. Istället för att avlägsna de felaktiga allmänna program som föregångaren bedrivit, lutar den nye presidenten snarare åt att göra så att varje program kommer att likna dessa nyckfulla nya program som skänkts med ena handen och tagits bort med den andra. 

Sådana program har fortsatt att producera och alltmer dölja ännu större kostnadsökningar, och ändå innehöll de en motsägelsefull ”behovsbaserad” standard, vilken för det mesta kom att avlägsna det den innehöll…

Inget annat verkade möjligt i ett regeringssystem som aldrig medger sina misstag eller korrigerar sina tidigare felsteg.  Byråkratin multiplicerar alltid sig själv, om den ges tillfälle till det. Samma gäller den militära byråkratin; den hittar alltid vägar att multiplicera sig själv och att upprepa tidigare misstag.  I vårt fall har strategin om ett överflöd erbjudit den enklaste (om än farligaste) lösningen.  Den amerikanska militära strategin har gått ut på att göra små kopior av USAs armé i de allierades länder.

Clintons tragiska misstag i sin politik slog ihop Reagans misstag med att CIAs chef Wm Casey skeppade ut militanter till Uzbekistan och Ferghan-dalen.  Denna interventions-älskande demokratiska president bildade skamlöst de ”islamistiska” legostyrkor, som opererade i det ”befriade” sovjetiska området, från Bosnien till Tjetjenien, till Kirgistan och Tajikistan. Dessa militanter var alla ‘våra’. 

Clintons ”Islamist” arméer inledde krig i det forna Jugoslavien, både i krigen i Tjetjenien såväl som Tajikistans inbördeskrig. Bush Jr kopierade i själva verket en dylik politik, där man utnyttjade samma militanta ledare på samma platser och med ett liknande resultat.

Enbart Bush hade sitt militära sätt att införa en mindre våldsam ”demokratisk-revolutionär” motpart för sina ”islamist”-styrkor, satte fart på de villkor för uppförandet som skulle mjuka upp marken i de länder som inte erbjudit några militära öppningar.  Detta gav oss serien med ”färg revolutioner” i Eurasien.

Genom att överlåta många av dessa operationer utan uppsikt till privata kontraktsanställda-från privata säkerhetsfirmor och utländska regeringar, blev det lättare för internationella nätverk med kriminella militanter, vapenhandlare och  drogsmugglare att sluta sig samman i en mäktig styrka som opererar utanför alla lagar. 
 

Tack vare Bush och Cheney refererar vissa människor till internationella militanta nätverk som ”al Qaida,” trots att bin Ladens verkliga organisation bara bestod av några få tusen arabiska och nordafrikanska militanter.

Efter varje illegal hemlig paramilitär operation, där kontrakterare i hemlighet försågs med sovjetisk militär utrustning, och ofta utnyttjade amerikansk militärtransport (se Tuzlas luftbro–Ibland vägrar historien att hålla tyst). De kontrollerbara lämningar av dessa privatarméer absorberades antingen in till stående nationella militärer, eller överfördes till nästa hemliga krig.

 De vilda, otillförlitliga lämningarna från dessa privatarméer splittrades upp i mindre privata nätverk, var och en var oberoende att utföra en egen målsättning.  Även om man blivit uppdelade i separate militanta delar, fortsatte alla dessa legotrupper att utföra de uppdrag som de fått av planerarna, genom att utså destabilisering varthelst man tog sig och vem än man slöt sig samman med.

I Europa slog en del av de högerinriktade nationalisterna och deras nätverk ihop sig med sina vänner av ”inhemska hemliga styrkor” upprättade av amerikansk och brittisk militär underrättelsetjänst för att utföra hemliga ”lågintensiva motstånds-aktioner” mot sina allierade i liberala demokratiska europeiska regeringar. 

Dessa var de så-kallade ”Gladio” styrkorna. 

Gladio var i grunden en stor serie ihopkopplade psykologiska experiment i krigföring som de europeiska allierade som Amerika ledde, utan deras samtycke, och var mycket likt USAs illegala syfilisforskning utförd utan tillstånd mot människor i Guatemala , vilket Obama nyligen bad om ursäkt för.

Gladio försedde den amerikanska militären med de värdefulla ‘labb-resultat’ som man kunde behöva innan man designade det globala Gladio-program som vi har stängts in i.

Terrorkrig är en global kampanj för att uppnå global acceptans för en förvrängd omdefiniering av ord, sådana som ”terrorism” och ”aggression”, till att måla ut sina egna aktioner av statsterrorism som självförsvar. Denna medvetna förvrängning av en vardaglig realitet kom att producerade det förväntade tillstånd av kognitiv dissonans inom befolkningen i stort och gjorde det mycket lättare att sudda ut andra skiljelinjer .

Genom att tvinga folk acceptera att ”svart är vitt” och inta motsägelsefulla ståndpunkter, blir de så förvirrade att de inte vet vad de ska tro. Man är förbluffad. Införandet av ännu en shock eller extrem spänning gentemot någon i denna förvirrade känsla skapar rädsla och flyktreaktion, eller drar man sig undan källan till denna spänning. På det viset drivs vissa grupper som skrämda djur i den riktning som dessa kontrollpersoner önskar få dom till.

Chocken kring 911-händelsen är en styrande kraft. Alltsedan början av det krig som följt på händelsen, har det amerikanska folket kastats från än den ena stora händelsen till den andra. Vi har blivit extremt trötta av alla dessa kast. Vi rycker inte  så lätt till längre. Man har skrikit ”Vargen kommer” en gång för ofta, och Obama är långsam med att få till en lösning.

Förhoppningsvis kommer vi en dag att upptäcka att terrorstrategin slagit till mot en själv, det vill säga att den passade bättre på kortsiktiga operationer, eftersom chockverkan minskar för varje gång.

En angripen befolkning blir van vid ständiga chocker. Konstant terrorism på platser som Peshawar har fått viljan att hårdna för många människor, just så mycket som andra människor fått sin vilja nedbruten.

Obama fortsätter Bushs och Cheneys stora misstag genom ett fortsatt krig på en rad av USAs traditionella/okonventionella sätt som utnyttjar ”islamister” för att uppnå orättvisa fördelar över Ryssland och Gazprom på dess egen ”torva” i Centrala Asien.  Istället för att arbeta med Ryssland, Kina och andra för att finna en lösning på det sorgliga misstag och den korrupta energipolitik som Bush och Cheney införde, fortsätter Obama deras misstag och gör dom än värre. 

Amerika håller sig till sina vapen, man fortsätter kriget i Afghanistan och förlitar sig på sin militära styrka varhelst man befinner sig, mutar och tvingar våra partner till kriminalitet, till att ta eller köpa vad vi vill, istället för att hitta en acceptabel gemensam grund tillsammans med andra för att vända en planerad militär lösning till ett internationellt logistiskt problem, utfört för det gemensammas bästa.

Nu då Obama ärvt detta hopkok av förvärrade fel från sina föregångare, finner han att de mest extrema valen både ur de militära och revolutionära synvinklarna i stort har spelat ut sin roll.  Han är tillbaka i sitt hörn och det finns inga val kvar för honom, utom att försöka lösa några av de tidigare misstagen, även om det skulle betyda att glömma sin andra termin och inta en sanningsenlig ståndpunkt gentemot sina mäktiga uppbackare och medhjälpare. 

Problemet med Obama är att han inte verkar inse att han nått vägs ände. Att spekulera om att göra kosmetiska förändringar inför separata dilemman, det gör bara saker och ting värre då klockan tickar på och man fortsätter lägga ut pengar på tänkta lösningar, som inte kan lösa någonting.

Hans så kallade ”nollställning” med Ryssland utgör ingen förändring, den är bara en fortsättning på Amerikas primära strategi, i grunden ett öppet erkännande av det som alltid varit planens centrala mål. Detta centrala mål som är en hopslagning av den amerikanska och ryska makten till en central världsregering—den ”Nya Världsordning” som George H.W. Bush snuddade vid i sitt infama ”Nya Världsordningstal”.

övers

Ingrid Ternert