2 okt 2010, Asia Times, Russia’s season for summits
av M K Bhadrakumar
För både Ryssland och Kina återstår att utvidga banden med Förenta Staterna och under överskådlig framtid förbli prioriterad i utrikespolitiken.
Vad som nu kommer upp är att spåret av det rysk-kinesiska samarbetet börjar ge tydliga avtryck på Västländernas kärnintressen, och dessa kan inte annat än att försöka gömma undan det. USAs normalisering med Ryssland har redan som sitt icke framskjutande mål, att steg för steg förstöra en rysk-kinesisk strategisk samsyn och isolera Kina, särskilt i Centralasien och Afghanistan.
Hur Ryssland och Kina skall kunna skydda sitt växande strategiska partnerskap från trycket västerifrån klarnar under kommande period. Men man kommer att skydda det. För nu gäller för Ryssland att man genom att stärka sitt partnerskap med Kina skaffar sig ett större strategiskt utrymme, då man med det får tyngden att utmana Väst till förhandlingar. Ser man det ur en annan synvinkel, utvidgar detta med strategiskt partnerskap med Kina Rysslands förmåga att stå emot trycket från Väst.
En oljig omfamning
Kina å sin sida känner tvånget att hålla kvar Ryssland på sin sida av förbindelsen, då det har blivit slitningar i dess relationer med USA. För att vara säker, betraktar Peking Moskvas stöd, vilket Kina kallar sitt ”kärnintresse” som ovärdeligt (alldeles särskilt i Asien-Pacifikregionen). Peking kan förväntas komma upp i denna extra liga, som skulle kunna cementera ett strategisk samarbete med Ryssland, särskilt i koordineringen av sina ståndpunkter i internationella och regionala frågor.
Medvedevs besök i Kina erbjöd en vidsträckt scen för att lägga fast några av dessa trender. Energisamarbete var ledmotivet för den ryske presidentens resa österut. Slutförandet av den länge efterlängtade pipeline som leder från östra Sibirien till nordöstra Kina ”sammanbinder världens största oljeproducent med världens största energikonsument” skulle komma att bli en happening av hög dramatik.
Efter en förlängd period av osäkerhet påbörjade man förra året konstruktionen av denna 999-kilometer långa pipeline. Att den tog form över huvud taget, understryker den förändrade karaktär som gäller i de kinesisk-ryska ekonomiska banden. Denna pipeline är en del av en bilateral US$25 miljarder lån-för-olja överenskommelse som gjorts upp i februari 2009, då Ryssland höll på att kämpa med att klara av sin finanskris.
Enligt överenskommelsen har Kina lånat ut pengarna, medan Ryssland fyllde på med 300 miljoner ton olja genom pipelines under den 20-åriga period som startar år 2011. Helt säkert lägger Kina vantarna på en säker källa med Rysslands olja, som inte behöver skeppas över havet genom Malacca Sundet (vilken USA kontrollerar), medan Ryssland får mycket tillbaka genom att diversifiera sin oljeexport bort från den traditionella europeiska marknaden. Det är i sanning en win-win situation.
Dock från ett västligt perspektiv dyker en ny medtävlare upp i öst och uppvaktar Ryssland, vilket betyder att stärka Moskvas hand i energidialogen med sina europeiska kunder. Kina har öppnat sin högt lukrativa detaljhandelsmarknad till ryska företag. Det har också varit ett långsiktigt krav på de europeiska marknaderna. När Kina tvingar Ryssland, skulle Europa kunna falla undan där bakom?
Det ”lån-för-olja” avtal Kina-Ryssland ingått en deal om är heller inte ett skott i mörkret. Den 31 augusti undertecknade regeringen i Peking en överenskommelse som förser Ryssland med lån uppgående till $6 miljarder i utbyte mot kolleveranser från Rysslands Fjärran Östern.
Över en kommande 25-årsperiod ska Kina importera åtminstone 15 miljoner ton av ryskt kol årligen. Det kinesiska lånet kommer att gå till mineralutvecklings-projekt, utveckling av vägar och järnvägsnät i Rysslands Fjärran Östern för transport av kol och export av gruvutrustning från Kina. De båda länderna kommer alltså att sätta upp en ‘joint ventures’ utveckling av de ryska kolreserverna i Amurregionen.
För Kina är detta ett klokt tänkande, eftersom Ryssland är den närmaste grannleverantören och priset mycket lägre än importerat australiskt kol ($87 mot $111 per ton). Och lyfter Ryssland detta som det fjärde största kol-levererande landet (efter Australien, Indonesien och Vietnam) betyder det att kunna agera mycket snabbt i sitt allmänna energipartnerskap, vilket oundvikligt gör att Kina kommer närmare den Europeiska Unionen i sin betydelse av marknad för rysk export av energi.
I vilket fall från västligt perspektiv var det enskilt-största ”energi-uttalande” som kom ut av Medvedevs besök riktat mot Rysslands vice Premiärminister Igor Sechin, som berättat för journalister i Peking, att ”Ryssland är redo att tillfredsställa Kinas naturgasefterfrågan fullt ut.” Det som är viktigt i dessa dussin ord kommer att studeras noga under en tid framöver. Under Medvedevs besök signerade Gazprom och Kinas Nationella Petroleumbolag ett dokument som ”koordinerar alla de viktiga frågor som rör Rysslands gasleveranser till Kina, utom priset”.
En högre Gazpromdirektör har därefter blivit citerad säga att ”under nuvarande vägkarta kommer de båda sidorna inte senare än 1 juli 2011 att underteckna ett kontrakt om Rysslands gasleveranser till Kina, vilket ska utmejsla rutterna, mängderna och priset”. Enligt Sechin kommer leveranserna att starta år 2015. Slutet på det Stora Spelet?
Detta kommer att bli en nagelbitande finish. Västs största hopp är att skillnaden i prissättning kommer att förmörka denna rysk-kinesiska överenskommelse. Den konventionella visdomen är då att Rysslands styrka i köpslåendet har försvagats vis-a-vis Kinas så länge: världens gaspriser fallit; Kinas möjlighet till import ökat; Centralasiatiska gaspriser varit mycket lägre än de europeiska priser som Ryssland kunde insistera på; Kina på allvar utvecklar sina shale-gasreserver. Allt som allt kan därför en slutlig gasuppgörelse undgå dessa båda länder.
Det perspektiv som jagar Europa är att istället för att diversifiera sin gasimport från Ryssland -vilket man starkt uppmanats till av den ena USAadministrationen efter den andra under den post-sovjetiska eran – Ryssland håller på att diversifiera sin gasexport och en poäng är att Europa då kan behöva köpslå hårt för att behålla sin status som Rysslands främsta energipartner. Och Kina kan visa sig bli en allvarlig konkurrent till Rysslands gas. Rysslands energiindustri är i stort behov av friska investeringar och Kina är i läge att kunna göra en sorts infusion i det som Ryssland behöver.
Poängen är, som Sechin (som följt med Medvedev) förklarat vid en presskonferens i Peking i måndags, att Ryssland kanske inte längre måste leta omkring efter marknader. ”Det finns praktiskt taget inga gränser längre i tillväxten av gaskonsumtionen i Kina. Den ryska federationen har nog med gas för utveckling av den kinesiska ekonomin.”
Under tiden drar Kina också in Ryssland djupare i samarbetet inom fältet kärnenergi. Under Medvedevs besök säkrade Ryssland en överenskommelse om konstruktion av två 1060-megawatt-enheter till Tianwans kärnkraftsanläggning utanför Shanghai. I sin tur säkrade Kina ett $5 miljardkontrakt till konstruktion av en högenergi ånggenerator med en kapacitet av 490-megawatt vid den ryska staden Yaroslav.
Detta utvidgade energisamarbete mellan Ryssland och Kina stärker över huvud taget Moskvas inflytande med hela sin Kaspiska Havsdiplomati. Helt klart närmar Ryssland sig alltmer vad gäller att säkra sitt deltagande i ledningen av de ukrainska gasledningarna, något som kommit att bli en högst omstridd fråga, vilken rör USA och den Europeiska Unionen. Västeuropa kommer helt enkelt att återigen belönas för att Moskva pressar på med sina NorthStream och SouthStream gasledningar, av vilka båda kommer att vara i bruk under 2011-2015.
övers Ingrid Ternert






