Fredskoalitionen Göteborg

2 oktober, 2010

Rysslands säsong för samtal

Filed under: ekonomi,Kina,nya,olja,Ryssland — ingrid @ 05:26

2 okt 2010, Asia Times, Russia’s season for summits

av M K Bhadrakumar
För både Ryssland och Kina återstår att utvidga banden med Förenta Staterna och under överskådlig framtid  förbli prioriterad i utrikespolitiken.

Vad som nu kommer upp är att spåret av det rysk-kinesiska samarbetet börjar ge tydliga avtryck på Västländernas kärnintressen, och dessa kan inte annat än att försöka gömma undan det. USAs normalisering med Ryssland har redan som sitt icke framskjutande mål, att steg för steg förstöra en rysk-kinesisk strategisk samsyn och isolera Kina, särskilt i Centralasien och Afghanistan.

Hur Ryssland och Kina skall kunna skydda sitt växande strategiska partnerskap från trycket västerifrån klarnar under kommande period. Men man kommer att skydda det. För nu gäller för Ryssland att man genom att stärka sitt partnerskap med Kina skaffar sig ett större strategiskt utrymme, då man med det får tyngden att utmana Väst till förhandlingar. Ser man det ur en annan synvinkel, utvidgar detta med strategiskt partnerskap med Kina Rysslands förmåga att stå emot trycket från Väst.

En oljig omfamning
Kina å sin sida känner tvånget att hålla kvar Ryssland på sin sida av förbindelsen, då det har blivit slitningar i dess relationer med USA. För att vara säker, betraktar Peking Moskvas stöd, vilket Kina kallar sitt ”kärnintresse” som ovärdeligt (alldeles särskilt i Asien-Pacifikregionen). Peking kan förväntas komma upp i denna extra liga, som skulle kunna cementera ett strategisk samarbete med Ryssland, särskilt i koordineringen av sina ståndpunkter i internationella och regionala frågor.

Medvedevs besök i Kina erbjöd en vidsträckt scen för att lägga fast några av dessa trender. Energisamarbete var ledmotivet för den ryske presidentens resa österut. Slutförandet av den länge efterlängtade pipeline som leder från östra Sibirien till nordöstra Kina ”sammanbinder världens största oljeproducent med världens största energikonsument” skulle komma att bli en happening av hög dramatik.

Efter en förlängd period av osäkerhet påbörjade man förra året konstruktionen av denna 999-kilometer långa pipeline. Att den tog form över huvud taget, understryker den förändrade karaktär som gäller i de kinesisk-ryska ekonomiska banden. Denna pipeline är en del av en bilateral US$25 miljarder lån-för-olja överenskommelse som gjorts upp i februari 2009, då Ryssland höll på att kämpa med att klara av sin finanskris.

Enligt överenskommelsen har Kina lånat ut pengarna, medan Ryssland fyllde på med 300 miljoner ton olja genom pipelines under den 20-åriga period som startar år 2011. Helt säkert lägger Kina vantarna på en säker källa med Rysslands olja, som inte behöver skeppas över havet genom Malacca Sundet (vilken USA kontrollerar), medan Ryssland får mycket tillbaka genom att diversifiera sin oljeexport bort från den traditionella europeiska marknaden. Det är i sanning en win-win situation.

Dock från ett västligt perspektiv dyker en ny medtävlare upp i öst och uppvaktar Ryssland, vilket betyder att stärka Moskvas hand i energidialogen med sina europeiska kunder. Kina har öppnat sin högt lukrativa detaljhandelsmarknad till ryska företag. Det har också varit ett långsiktigt krav på de europeiska marknaderna. När Kina tvingar Ryssland, skulle Europa kunna falla undan där bakom?

Det ”lån-för-olja” avtal Kina-Ryssland ingått en deal om är heller inte ett skott i mörkret. Den 31 augusti undertecknade regeringen i Peking en överenskommelse som förser Ryssland med lån uppgående till $6 miljarder i utbyte mot kolleveranser från Rysslands Fjärran Östern.

Över en kommande 25-årsperiod ska Kina importera åtminstone 15 miljoner ton av ryskt kol årligen. Det kinesiska lånet kommer att gå till mineralutvecklings-projekt, utveckling av vägar och järnvägsnät i Rysslands Fjärran Östern för transport av kol och export av gruvutrustning från Kina. De båda länderna kommer alltså att sätta upp en ‘joint ventures’ utveckling av de ryska kolreserverna i Amurregionen.

För Kina är detta ett klokt tänkande, eftersom Ryssland är den närmaste grannleverantören och priset mycket lägre än importerat australiskt kol ($87 mot $111 per ton). Och lyfter Ryssland detta som det fjärde största kol-levererande landet (efter Australien, Indonesien och Vietnam) betyder det att kunna agera mycket snabbt i sitt allmänna energipartnerskap, vilket oundvikligt gör att Kina kommer närmare den Europeiska Unionen i sin betydelse av marknad för rysk export av energi.

I vilket fall från västligt perspektiv var det enskilt-största ”energi-uttalande” som kom ut av Medvedevs besök riktat mot Rysslands vice Premiärminister Igor Sechin, som berättat för journalister i Peking, att ”Ryssland är redo att tillfredsställa Kinas naturgasefterfrågan fullt ut.” Det som är viktigt i dessa dussin ord kommer att studeras noga under en tid framöver. Under Medvedevs besök signerade Gazprom och Kinas Nationella Petroleumbolag ett dokument som ”koordinerar alla de viktiga frågor som rör Rysslands gasleveranser till Kina, utom priset”.

En högre Gazpromdirektör har därefter blivit citerad säga att ”under nuvarande vägkarta kommer de båda sidorna inte senare än 1 juli 2011 att underteckna ett kontrakt om Rysslands gasleveranser till Kina, vilket ska utmejsla rutterna, mängderna och priset”. Enligt Sechin kommer leveranserna att starta år 2015. Slutet på det Stora Spelet?

Detta kommer att bli en nagelbitande finish. Västs största hopp är att skillnaden i prissättning kommer att förmörka denna rysk-kinesiska överenskommelse. Den konventionella visdomen är då att Rysslands styrka i köpslåendet har försvagats vis-a-vis Kinas så länge: världens gaspriser fallit; Kinas möjlighet till import ökat; Centralasiatiska gaspriser varit mycket lägre än de europeiska priser som Ryssland kunde insistera på; Kina på allvar utvecklar sina shale-gasreserver. Allt som allt kan därför en slutlig gasuppgörelse undgå dessa båda länder.

Det perspektiv  som jagar Europa är att istället för att diversifiera sin gasimport från Ryssland -vilket man starkt uppmanats till av den ena USAadministrationen efter den andra under den post-sovjetiska eran – Ryssland håller på att diversifiera sin gasexport och en poäng  är att Europa då kan behöva köpslå hårt för att behålla sin status som Rysslands främsta energipartner. Och Kina kan visa sig bli en allvarlig konkurrent till Rysslands gas. Rysslands energiindustri är i stort behov av friska investeringar och Kina är i läge att kunna göra en sorts infusion i det som Ryssland behöver.

Poängen är, som Sechin (som följt med Medvedev) förklarat vid en presskonferens i Peking i måndags, att Ryssland kanske inte längre måste leta omkring efter marknader. ”Det finns praktiskt taget inga gränser längre i tillväxten av gaskonsumtionen i Kina. Den ryska federationen har nog med gas för utveckling av den kinesiska ekonomin.”

Under tiden drar Kina också in Ryssland djupare i samarbetet inom fältet kärnenergi. Under Medvedevs besök säkrade Ryssland en överenskommelse om konstruktion av två 1060-megawatt-enheter till Tianwans kärnkraftsanläggning utanför Shanghai. I sin tur säkrade Kina ett $5 miljardkontrakt till konstruktion av en högenergi ånggenerator med en kapacitet av 490-megawatt vid den ryska staden Yaroslav.

Detta utvidgade energisamarbete mellan Ryssland och Kina stärker över huvud taget Moskvas inflytande med hela sin Kaspiska Havsdiplomati. Helt klart närmar Ryssland sig alltmer vad gäller att säkra sitt deltagande i ledningen av de ukrainska gasledningarna, något som kommit att bli en högst omstridd fråga, vilken rör USA och den Europeiska Unionen. Västeuropa kommer helt enkelt att återigen belönas för att Moskva pressar på med sina NorthStream och SouthStream gasledningar, av vilka båda kommer att vara i bruk under 2011-2015.

övers Ingrid Ternert

Varför USA inte talar med Iran

Filed under: nya — ingrid @ 17:08

30 sept 2010  Why the US doesn’t talk to Iran av Ismael Hossein-Zadeh and Karla Hansen

Det hårdnackade diplomatiska och geopolitiska dödläget mellan Iran och Förenta Staterna blir ofta den iranska regeringen beskylld för genom dess ”konfrontativa” utrikespolitik eller ”ovilja” att gå in i en dialog med Förenta Staterna. Det är emellertid lite känt, att under det gångna decenniet har Iran erbjudit sig förhandla med USA utan att någonsin ha fått ett positivt svar.

Det mest kända försöket till dialog kom att bli känt som Irans förslag till ett ”stort erbjudande” gjordes i ma 2003. Detta tvåsidiga förslag till en bred överenskommelse mellan  Iran-USA täckte alla förslag av ömsesidigt intresse och lämnades över till USAs StatsDepartement genom den shweitziska ambassadören i Teheran.

Inte bara detta att Statsdepartmentet inte har svarat på Irans förhandlings-erbjudande, utan som reportern Gareth Porter påpekade, detta ”tillrättavisade den shweitziska ambassadören för att ha överlämnat erbjudandet”.

Sedan dess har Iran gjort ett antal andra försök till förhandling, den senaste innebar att man erbjöd president Mahmud Ahmadinejad före tidigare veckas resa till Förenta Staterna att vara med på Förenta Nationernas Generalförsamling årliga möte. Tråkigt nog avvisade USA Ahmadinejads trevare om möte med president Barack Obama under FNbesöket.

Varför? är frågan. Varför har USAs efterföljande administrationer varit så tveksamma till att gå in i en konfliktlösande dialog med Iran, vilket klart borde ligga i Förenta Staternas nationella intresse?

Svaret i ett nötskal är, att USAs utrikespolitik, särskilt den om Mellanöstern, inte särskilt mycket drivs av några breda nationella intressen utan istället av smala men mäktiga specialintressen – intressen som verkart föredra krig och militarism framför fred och internationell förståelse.

Dessa är de onda intressen som finns inbakade i militärindustrin och är relaterade till ”säkerhets”företag, allmänt kända som det ”militärindustriella komplexet”. Dessa krigsprofitörer skulle inte kunna rättfärdiga sin lejondel av våra skattemedel utan att kunna peka på ”yttre fiender” eller ”hot mot våra nationella intressen.”

Att därmed ta en stor del av våra nationelle skattemedel har inte varit särskilt svårt att få igenom under Kalla Krigseran, eftersom förspelet till den fortlöpande ökningen av militärutgifterna – ”kommunisthotet” – verkat ligga lämpligt till.

I egenskap av ursäkt för ökade militärutgifter under post-Kalla Krigsperioden har emellertid detta lett till att de militära säkerhetsintressena blivit alltmer kreativa i att uppbringa (eller om nödvändigt tillverka) ”nya källor till hot mot USAs intressen”.

Då kollapsen av Sovjetsystemet och de efterföljande diskussionerna om ”fredsåterbäring” i Förenta Staterna kom att hota det militär-industriella komplexets intressen, uppfann deras representanter ”nya hot mot USAs intressen” och ersatte dom undan för undan med Kalla Krigets ”kommunisthot”. Dessa ”nya hot efter det Kalla

Kriget” härstammade från så-kallade ”skurkstater”, ”global terrorism” och ”islamsk fundamentalism”, vilket gör demoniseringen av Iran och/eller Ahmadinejad i sammanhanget mer begriplig.

Nu skulle man kunna argumentera, att fördelarna av krigsprofiterna kräver yttre fiender för att rättfärdiga
deras orättvisa andel av de nationella skattemedlen, så varför just Iran? Varför av alla platser är Iran uppmålad som en dylik fiende?

Är det inte något fel med den iranska regeringen och/eller Ahmadinejads politik, då man utmanar världens supermakt i vetskap om, att det skulle  bli en Davids kamp mot Goliat, vilken skulle förorsaka ett diplomatiskt tryck, ett militärt hot och ekonomiska sanktioner mot Iran?

Detta är den sortens frågor som de ”Grönas” och andra kritiker mot Ahmadinejads regering frågar sig, retoriska frågor, vilka tenderar att anklaga Iran för de ekonomiska sanktionerna och de militära hot, som riktas mot landet – vilket i realiteten är att skylla offret för förövarens brott.

Att kalla Ahmadinejads politik för ”dumdristig”, ”äventyrlig” och ”konfrontativ,” vilket Mir Hossein Mousavi och andra ledare från de ”Gröna” oupphörligt gör, då det gäller det yttre militära och ekonomiska trycket mot Iran.

Därmed försöker man skapa ”förståelse” och ”anpassning” till USA och dess allierade, förmodligen inbegripet Israel, för att uppnå politisk och ekonomisk stabilitet. Alltmedan i huvudsak låta som ett resonabelt argument, lider detta av ett antal tillkortakommanden.

Till att börja med är det ett naivt och förvillande argument. Militära hot och ekonomiska sanktioner mot Iran startade inte i samband med Ahmadinejads presidentskap; de har under mer än 30 års tid tvingats på Iran, första hand som straff för dess revolution 1979.

Vilken avslutade USAs imperialistiska påverkan på landetsekonomiska, politiska och militära affärer. Det är sant att sanktionerna stadigt ökade, särskilt under nästkommande månader. Men det berodde inte på att Ahmadinejad då och då gör uttalanden mot den imperialist/sionistiska politiken i regionen; utan snarare på att Iran vägrat ge efter för USAs och dess allierades imperialistiska diktat.

För det andra är det naivt tro att USAimperialismen skulle kunna bevekas av ett hövligt språk till att lyfta sina ekonomiska sanktioner eller avlägsna militära hot mot Iran. Under sina två perioder i ämbetet (åtta år), talade ofta förre president Mohammad Khatami om en ”civilisationernas dialog”, i motsats till USAs nykonservativas” civilsationernas kamp”. Detta innebar att grundligt be Förenta Staterna om en dialog och att återuppta diplomatin, men kom att falla för döva öron. Varför?

Därför att USAs politik mot Iran (eller för övrigt vilket annat land som helst) baseras på en imperialistisk agenda som består av en serie krav eller förväntningar, inte då det gäller diplomatisk värdighet eller den typen av språk, som deras ledare använder sig av. Kraven inbegriper att Iran ska ge upp sin lagenliga och legitima rätt till civil kärnteknologi, öppna upp sin offentliga domän, och/eller sina statsägda industrier, till USAs egen skuldtyngda och privata sfär av ett rovgirigt västligt finanskapital och dessutom verka i överensstämmelse med

USA-Israels geopolitiska design av Mellanöstern.

Det är nu inget märkligt resonera som så, att då väl Iran låter USA komma in, eller blanda sig i, dylika frågorom nationell suveränitet, kommer man att halka ner på ett sluttande plan, där man till slut ger upp sin egen nationella självständighet. USA blir inte nöjd förrän Iran har blivit en annan ”allierad” i Mellanöstern, mer eller mindre som Jordanien, Egypten, Saudiarabien och dylikt.

Ironin i att Gröna ledare sådana som Mousavi, förre president Ali Akbar Hashemi Rafsanjani och Khatami skyller Ahmadinejad för den fientliga imperialistiska politiken mot Iran. För som har nämnts ovan, USAs imperialism har visat sin mest ofantliga fientlighet gentemot Iran under Khatamis presidentskap, medan han smidigt genomförde en väg till vänskap med USA.

Medan Khatami framförde sin ”civilisationsdialog” och vidtog steg av försoning och vänskap med USA, inklusive samarbete för att störta Talibanregimen i närliggande Afghanistan, betecknade USA landet som medlem av ”Ondskans axelmakter”, tillsammans med Irak och Nord Korea. Då utnyttjades denna demonisering som ett propagandaverktyg för intensifiering av de ekonomiska sanktionerna och rättfärdigande av uppmaningarna till ”regimförändring” i Iran.

Inför Khatamis försoningstrevare gentemot USA, var många iranier så upprörda över USAs orättvisa och provokativa attityd gentemot Iran, att man började ifrågasätta klokheten i Khatamis politik till att försöka blidka USA. Nu tror man allmänt att många iraniers frustration gentemot Khatamis (ensidiga) politik av dialog med USA spelade en stor roll i att besegra hans reformistallierade både under 2003 års parlamentsval och 2005 års presidentval. 
 
Av liknande skäl, har detta också spelat en stor roll under Ahmadinejads väg till Irans presidentskap, då han kraftigt kritiserade reformisternas attityd gentemot USAimperialismen som naiv, och menade att förhandlingar med USA måste basera på ömsesidig respekt, inte på bekostnad av Irans oberoende. (Se Iran’s Greens deserted Asia Times Online, June 16, 2010)

I sin iver att provocera, destabilisera och (slutligen) förändra den iranska regeringen till sin egen avbild, äger USA en trofast allierad i Israel. Det finns en outtalad de facto allians mellan USAs militär-industriella komplex och militanta sioniststyrkor – en allians man kunde kalla den militärindustriella sionistiska säkerhetsalliansen.

Mer än något annat baseras alliansen på sammanfallande intressen mellan militarism och krig i Mellanöstern, särskilt gentemot Iran; då Iran är det enda land i regionen som systematiskt och osvikligt avvisar både Västimperialism och den radikala sionismens expansionism.

På samma sätt som krigsprofitörernas västliga välgörare betraktar internationell fred och stabilitet som ofördelaktig för sina egna affärsintressen, uppfattar hårdföra sionism-företrädare fred om livsfarlig för ”StorIsrael” mellan Israel och dess arabiska grannar i förhållande till målet att få kontroll över det ”Förlovade landet”.

Skälet till denna rädsla för fred är, enligt antalet resolutioner inom FN, att fred för Israel betyder återgång till

gränserna före år 1967, vilket betyder ett tillbakadragande från Västbanken och Gaza. Men förespråkarnaför ett ”StorIsrael” är inte villiga att dra sig tillbaka från dessa territorier, man räds fred och genuin dialog med sina arabiska grannar – och hyser därmed ett fortsatt missnöje med FNs resolutioner och gör ideliga försök att sabotera fredsförhandlingarna.

Så svaret på frågan ”Varför Iran är i skottgluggen?” kokar ner till, därför att Iran brutit mot denna så kallade karaktär av imperialistisk dominans i Mellanöstern (och därutöver). Irans enda ”synd” (ur imperialistmakternas synvinkel) att man vill vara en oberoende, suverän nation.

Alla andra påstådda ”obehagligheter”, sådana som fortsatt kärnvapenutveckling eller stöd till terrorism, har vid det här laget visat sig vara fega ursäkter för att straffa Iran för att utföra sin nationella rättighet som ett suveränt land.

Under inflytande av hökaktiga nykonservativa påtryckningsgrupper (som representerar det militärindustriella sionist-krafternas intressen) har USA satt sig själv i en position, där man är rädd för att tala med Iran. För om man hade gjort det, skulle alla dess långvariga anklagelser mot landet automatiskt framträda.

Därför är det värt att notera, medan mäktiga specialintressen kopplade till militära säkerhetsintressen brukar förespråka krig och militära äventyrligheter i Mellanöstern tenderar den dessa bredare men mindre sammankopplade kapitalintressen knutna till civilt eller icke-militärt bruk, att åsamka förluster på globala marknader som resultat av dessas militära äventyr.

Internationella konsumenter betrakta en militaristisk amerikansk utrikespolitik mycket negativt, där representanter för den breda civila industrin är väl medvetna om de negativa ekonomiska konsekvensernaav en militarisering av USAs utrikespolitik. Och det är därför ledande icke-militära affärsmän/handelsorgansom

‘The National Foreign Trade Council’ och ‘US Engage’ (en koalition av nära 800 små och medelstoraföretag, jordbruksintressen och handelsföretag som arbetar för att finna alternativ till spridningen av enaggressiv amerikansk utrikespolitiks konsekvenser) uttryckt besvikelser över de nyss utvidgade sanktionernamot Iran, för att sanktionerna tydligt kan komma att underminera USAs nationella intressen.

Ändå verkar särskilt i Mellanöstern USAs utrikespolitiska beslut inte så mycket tas av nationellt intresse, utan av smala (men mäktiga) specialintressen, inte så mycket av ”fredsskäl” som av ”krig”. Dessa mäktiga special-intressen, representerade av stora militära krafter inom säkerhetsföretag och ‘American Israel Public Affairs Committee’, vilka betraktar internationell fred och stabilitet, särskili i Mellanöstern, stå i motsättning tillderas egna intressen.

övers Ingrid Ternert

3 oktober, 2010

Rysslands säsong för samtal

Filed under: EU,Kina,nya,olja,Ryssland — ingrid @ 00:44

                                        

av MK Bhadrakumar 2 okt 2010 AsiaTimes-Russia’s season for summits. För både Ryssland och Kina återstår nu bara att utvidga sina band med Förenta Staterna och  förbli prioriterade inom utrikespolitiken under en överskådlig framtid.

Vad som idag uppdagats är, att spåren av det rysk-kinesiska samarbetet börjar ge tydliga avtryck på Västs kärnintressen, och man kan inte annat än att försöka gömma undan dessa. USAs normalisering med Ryssland har redan som ett icke framskjutande mål, att steg för steg förstöra en rysk-kinesisk strategisk samsyn och isolera Kina, särskilt i Centralasien och Afghanistan.

Hur Ryssland och Kina skall kunna skydda sitt växande strategiska partnerskap från tryck utifrån Väst kommer alltmer att klarna under kommande period. Men det här tänker man skydda. För Ryssland gäller att genom att stärka sitt partnerskap med Kina få ett större strategiskt utrymme, då man därigenom ges en tyngd att utmana Väst till förhandling. För att se det ur en annan synvinkel, utvidgas Rysslands strategiska partnerskapet med Kina, ryssarnass förmåga att stå emot trycket från Väst.

En oljig omfamning
Kina å sin sida känner av tvånget att hålla kvar Ryssland på sin sida av förbindelsen, eftersom man fått slitningar i sina relationer med USA. Peking betraktar Moskvas stöd i förhållande till sitt ”kärnintresse”som ovärdeligt, alldeles särskilt i Asien-Pacifikregionen. Man kan förvänta sig att Peking kommer upp i denna extra liga som skulle kunna cementera ett strategisk samarbete med Ryssland, särskilt i koordineringen av sina ståndpunkter i internationella och regionala frågor.

Medvedevs besök i Kina har erbjudit en vidsträckt scen för att lägga fast några av dessa trender. Energisamarbete har varit ledmotiv för den ryske presidentens resa österut. Slutförandet av denna länge efterlängtade pipeline som leder från östra Sibirien till nordöstra Kina, ”sammanbinder världens största oljeproducent med världens största energikonsument”, vilket kan bli en happening av hög dramatik.

Efter en förlängd period av osäkerhet, påbörjade man under förra året konstruktionen av denna 999-kilometer långa pipeline. Att den tog form över huvud taget understryker de kinesisk-ryska ekonomiska bandens förändrade karaktär. Denna pipeline är en del av ett bilateralt lån på US$25 miljarder i en lån-mot-olja överenskommelse som blev klar i februari 2009, då Ryssland kämpade med att klara upp sin finansiella kris.

Enligt överenskommelsen har Kina lånat ut pengarna, medan Ryssland skulle fylla på med 300 miljoner ton olja genom dessa pipelines under den 20-åriga period som kommer att startar år 2011.

Helt klart lägger Kina vantarna på en säker källa med Rysslands olja, vilken inte behöver skeppas över havet genom Malacca Sundet (vilket kontrolleras av USA ), medan Ryssland får mycket tillbaka genom att diversifiera sin oljeexport bort från den traditionella europeiska marknaden. Det är i sanning en win-win situation.

Dock från västligt perspektiv dyker en ny medtävlare upp i öst och uppvaktar Ryssland, vilket betyder att Moskva stärker sin hand i energidialogen med sina europeiska kunder.

Kina å sin sida har öppnat sin högt lukrativa detaljhandelsmarknad till ryska företag. Detta har också varit ett långsiktigt krav på de europeiska marknaderna. När Kina tvingar Ryssland, skulle då Europa kunna falla undan där bakom?

Det ”lån-för-olja” avtal Kina-Ryssland ingått en deal om är heller inte ett skott i mörkret. Den 31 augusti undertecknade regeringen i Peking en överenskommelse som förser Ryssland med lån uppgående till $6 miljarder i utbyte mot kol-leveranser från Rysslands Fjärran Östern.

Över en kommande 25-årsperiod ska Kina årligen importera åtminstone 15 miljoner ton ryskt kol. Det kinesiska lånet kommer att gå till mineralutvecklings-projekt, utveckling av vägar och järnvägsnät i ryska Fjärran Östern för transport av kol och export av gruvutrustning från Kina. De båda länderna kommer alltså att sätta upp en ‘joint venture’ utveckling av de ryska kolreserverna i Amurregionen.

För Kina är detta en klok tankegång, eftersom Ryssland är den närmaste grann-leverantören och priset mycket lägre än importerat australiskt kol ($87 mot $111 per ton). Och lyfter Ryssland detta si egenskap av världens fjärde största kol-levererande land (efter Australien, Indonesien och Vietnam) betyder det att man skulle kunna agera mycket snabbt i sitt allmänna energipartnerskap, vilket oundvikligen gör att Kina kommer närmare den Europeiska Unionen i sin betydelse av marknad för rysk export av energi.

I vilket fall från västligt perspektiv var detta det enskilt-största ”energi-uttalande” som kommit ut av Medvedevs besök riktat mot Rysslands vice Premiärminister Igor Sechin, som berättat för journalister i Peking, att ”Ryssland är redo att fullt ut tillfredsställa Kinas efterfrågan på naturgas.”

Det som är viktigt i dessa dussin ord kommer under en tid framöver att noggrant studeras. Under Medvedevs besök signerade Gazprom och Kinas Nationella Petroleumbolag ett dokument, vilket ”koordinerar alla de viktiga frågor som rör Rysslands gasleveranser till Kina, utom priset”.

En högre Gazpromdirektör har därefter citerats säga att ”under nuvarande vägkarta kommer de båda sidorna inte senare än 1 juli 2011 att underteckna ett kontrakt om Rysslands gasleveranser till Kina, vilket ska utmejsla rutterna, mängderna och priset”. Enligt Sechin kommer leveranserna att starta år 2015.

Slutet på det Stora Spelet?
Det kommer att bli en nagelbitande finish. Västs största hopp är att skillnaden i prissättning kommer att förmörka den rysk-kinesiska överenskommelsen. Den konventionella visdomen är, att Rysslands styrka i köpslåendet blivit försvagat vis-a-vis Kinas, så länge världens gaspriser faller; och Kinas möjlighet till import har ökat;

Centralasiatiska gaspriser har varit mycket lägre än de europeiska priser som Ryssland kunnat kräva; Kina utvecklar sina shale-gasreserver på allvar. Allt som allt kan därför en slutlig gasuppgörelse undgå dessa båda länder. Det perspektiv som jagar Europa är, att istället för att diversifiera sin gasimport från Ryssland – som man blivit starkt uppmanad till av den ena USAadministrationen efter den andra under den post-sovjetiska eran - medan Ryssland håller på att diversifiera sin gasexport och poängen är då att Europa kan behöva köpslå hårt för att behålla sin status som Rysslands främsta energipartner. Och Kina kan visa sig bli en allvarlig konkurrent om rysk gas.

Rysslands energiindustri är i stort behov av friska investeringar och Kina är i läge att kunna göra en sorts infusion i det som Ryssland behöver. Poängen är, som Sechin (som följt med Medvedev) förklarade vid en presskonferens i Peking, att Ryssland kanske inte längre måste leta omkring efter marknader. ”Det finns praktiskt taget inga gränser längre i tillväxten av gaskonsumtionen i Kina. Den ryska federationen har nog med gas för utveckling av den kinesiska ekonomin.”

Under tiden drar Kina också in Ryssland djupare i ett samarbete inom fältet kärnenergi. Under Medvedevs besök säkrade Ryssland en överenskommelse om konstruktion av två 1060-megawatt-enheter till Tianwans kärnkraftsanläggning utanför Shanghai. I sin tur säkrade Kina ett $5 miljardkontrakt till konstruktion av en högenergi-ånggenerator med en kapacitet av 490-megawatt vid den ryska staden Yaroslavl.

Detta utvidgade energisamarbete mellan Ryssland och Kina stärker över huvud taget Moskvas inflytande med hela sin Kaspiska Havsdiplomati. Helt klart kommer Ryssland alltmer att säkra sitt deltagande i ledningen av de ukrainska gasledningarna, något som kan bli en högst omstridd fråga som rör USA och den Europeiska Unionen. Västeuropa kommer helt enkelt att återigen belönas för att Moskva pressar på med sina NorthStream och SouthStream gasledningar, av vilka båda kommer att vara i bruk under 2011-2015.

övers Ingrid Ternert

Stuxnet och Israels cyberkrig mot Iran

Filed under: Iran,Israel,Kärnvapen,religion,terrorism,vapen — ingrid @ 15:49

Asia Times 30 sept 2010 (hela)

‘Stuxnet raises virus’ av Martin J Young Thailand

Termen ”cyber-krig” har tills nyligen i första hand reserverats till spionromaner eller korridorerna i skumma Säkerhetsdepartement.

Detta har tidigare i veckorna blivit ändrat då en kärnteknologisk installation i Iran attackerats av en viss felaktig mjukvara kallad ‘Stuxnet’.

Den virusbemängda koden har cirkulerat sedan i juni månad, men det specifika med just denna attack uppställer ett prejudikat som ett första i sitt slag med en ny era av cyberkrig.

Bushehrs kärnkraftverk på Irans sydvästra kustlinje har blivit utsatt för ett väl utfört digitalt angrepp. Angreppen skedde förmodligen via ett USBminne (eller minnen), vilket kan ha blivit kvarlämnat på strategiska ställen, vilka anställda sedan kommit över för att därefter satt in dessa i sin laptop eller arbetsstation.

Iranska myndigheter beräknar att åtminstone 30 000 datorer vid reaktorn och som ägts av anställda blivit infekterade. Ansträngningar att avlägsna den smittade koden ledsagades av problem. ”Viruset är inte  stabilt, och efter att vi påbörjat en upprensning av processen har tre nya versioner av av detta spritt sig,” sa Hamid Alipour, som är vice direktör i Irans statligt ägda ’Information Technology Co’.

Industriella kontrollsystem tillverkade av det tyska företaget Siemens, vilka utnyttjas brett i Iran, har varit mål för denna ‘mask’ och indikerar att dess skapare haft en avancerad kunskap om dessa sorters system långt utanför de flesta vanliga experters inom informationsteknologin. Koden är så specialiserad att den bara angriper två slag av Siemens logiska program-vara i maskinen. Dessa controllers förknippas vanligtvis med styrning av system för oljeledningar, elektriska kraftnät och kärnkraftverk.

Alipour fortsatte, att med anledning av kodens komplexitet, räckvidd och den väldiga investering som ligger bakom dess konstruktion, var det troligt att den haft sitt ursprung i ett främmande land eller organisation.

Författare och leverantörer av felaktig kod och virus motiveras vanligtvis av en önskan om kändisskap eller finansiell vinst. Stuxnet bryter det mönstret genom att vara en elakartad programvarukod designad som ett vapen. Den attackerar industriella kontrollsystem och ändrar deras kod, låter hackers få kontroll över det fysiska maskineriet och manipulerar en reell utrustning. Detta gör hotet långt farligare än ett vanligt virus designat för att löpa amok i cyberrymden.

Enligt ett säkerhets företag på nätet Symantec, är Stuxnet sofistikerat och välfinansierat och skapats av ett högst skickligt team under en period av sex månader.

Det finns inte många grupper globalt sett som skulle kunnat utgöra detta hot och det finns dom som redan blivit utpekade.

Över veckan som gått har säkerhetsföretag letat igenom felkoden i försök att få fram några idéer om dess skapare. Det finns en uppfattning som sprids över Internet och media, att dunkla bibliska referenser har upptäckts gömda i koden.

Ordet ”Martyr” ger en eufemisk referens till den historia från Esters bok i Bibelns Gamla Testamente, som beskriver en berättelse om judarnas förebyggande drag mot ett persiskt försök att förgöra dom. Det hebreiska ordet för myrten, ”Hadassah”, var dopnamnet för Ester, judisk drottning i Persien.

Andra kryptiska meddelanden inbegriper datumet ”5 sept 1979″ vilket går tillbaka till 9 maj 1979 – den dag då den iranska judiska affärsmannen och filantropen Habib Elghanian avrättades i Teheran. Han som spelade en avgörande roll under 1960-och 1970-talet genom att införa västlig teknologi till Iran.

De digitala telefonkorten i koden kunde utgjort ett rött skynke för att få utredarna ur fattningen eller, som många misstänker, vara en bekräftelse på ett israeliskt försök att omintetgöra strävanden att uppnå en iransk kärnteknologi.

Israel har aldrig dolt sina intentioner att underminera de datorsystem som styr Irans stora urananrikningsverk vid Natanz, men felkoden har också visat sig i andra länder, inklusive Kina, Indien och Indonesien.

Det har rapporterats att iranska ingenjörer kämpat för att kontrollera de väldiga centrifugerna i Natanz, vilka krävs för anrikningen av uran. Uppdykandet av Stuxnet vid en annan anläggning spär bara på misstankarna att Israels hemliga cyberkrigsdivision, Enhet 8200, nyligen fått väldiga resurser, vilket gör det är fullständigt möjligt att Stuxnet attacken mot Bushehr – som inte anrikar uran – utgjorde en uppvärmning inför något större.

Satsningar på Cyberkrig har nu tagit ett steg uppåt, till något som inte gör det troligt att Iran klarar av att slå tillbaka med USBminnen och datorkod.
 
 
 övers Ingrid Ternert

Smygande mission i Afghanistan-Pakistan

Filed under: Afghanistan,krig,nya,Pakistan,USA — ingrid @ 23:25

 http://www.uruknet.info/?p=m70395&hd=&size=1&l=e
Mission creep in AfPak av Eric S Margolis 3 okt 2010

Fokus i Afghanistankriget skiftar helt klart söderut till Pakistan och drar denna nation allt närmare in i en direkt konfrontation. En sådan dyster utveckling har förutsetts och varit oundviklig.

Faktum är att man  i åratal blivit varnad för detta, då USA och NATO försökte besegra det kraftiga motstånd som afghanska klaner erbjöd de västliga motståndarnas ockupation och kom att sprida konflikten in i angränsande Pakistan, en nation med 175 miljoner invånare.

Förra veckan stängde Pakistan temporärt USA/NATOs huvudväg för förnödenheter från Karachi i Pakistan till den afghanska gränsen vid Torkham, efter att en av USAhelikoptrarnas beväpning hade dödat tre pakistanska soldater. Två USA/NATO bränslekonvojer brändes ner av anti-amerikanska militanter.

Åttio procent av de sändningar med förnödenheter som når de USAledda styrkorna i Afghanistan kommer upp längs denna svåra led. USA betalar längs vägen stora mutor till pakistanska tjänstemän och lokala krigsherrar och till talibanerna. Kostnaden för ett par liter bensin levererad till USAs enheter i Afghanistan har stigit till 800 dollar.

USAs helikopterbeväpning har utfört åtminstone fyra attacker mot Pakistan under veckan som varit, förutom det stigande antal attacker som utförts av CIAas obemannade flygplan, ‘drönare’, vilket förorsakar svåra offer hos civilbefolkningen och bland klanernas militanter likaså.

USAs specialstyrkor och CIA-ledda afghanska krigsherrar är också allt mer aktiva längs Pakistans nordvästra fronter.

Pakistans svaga regering har länge blundat för CIAs ‘drönar’attacker. Washington söker inte ens tillstånd för att göra detta eller genomföra räder, eller så varnar man pakistanska Islamabad i förväg. Och pakistanska civila får lida för merparten av attackerna.

Den misslyckade regeringen i Islamabad sitter fast mellan två eldar. Pakistanerna är vansinniga och förnedrade av de amerikanska attackerna. Varje nytt angrepp underminerar ytterligare den tröga, US-installerade Zardariregeringen. Även inrikesminister Rehman Malik, regeringens starke man, har protesterat mot förra veckans USAattacker.

Men Pakistan ligger på randen av en ekonomisk kollaps efter dess förödande översvämningar. Islamabad får nu totalt förlita sig till de $2 miljarder årligen som USA skänker, plus tiotals miljonr mer i ”svart” betalning från CIA.

Washington har skänkt Islamabad $10 miljarder sedan år 2001, varav det mesta går till finansiering av 140 000 pakistanska trupper för att gå in i det USA-ledda kriget i Afghanistan.

Som Osama bin Laden? just poängterat i en ny audiotape, är de muslimska nationerna förpliktigade att komma till pakistanernas hjälp. Han skyllde den massiva översvämningen i Pakistan på den globala uppvärmningen.

En inflytelserik fd pakistansk stabschef, general Mirza Aslam Beg, har just krävt att det pakistanska flygvapnet skall skjuta ner USAs obemannade flygplan, drönare, och de helikoptrar som kränker hans nations suveränitet.

Hans känslor delas vida omkring av Pakistans allt argare militär.

Pakistans äldre generaler kallas nu för ”amerikanska nickedockor” av en viss media och förlorar all respekt bland pakistanierna. En video nu i veckan som visar arméns truppers avrättning av sex civila har ytterligare förstört arméns goda namn.

I vilket fall är Washingtons syn väldigt annorlunda. Pakistan betraktas alltmer som underordnad, otacksam för de miljarder i nödhjälp man fått och en potentiell fiende till USAs regionala intressen. Många amerikaner betraktar Pakistan mer som en motståndare än en allierad. USAs begränsade financiella svar på Pakistans översvämning var ett tecken på nationens svaga rykte i Nordamerika.

Fruktan gror i Washington, att det nio-åriga Afghanistankriget kanske är förlorat. Amerikanarnas allmänna opinion har vänt sig emot kriget. Pentagon fruktar ett nederlag i Afghanistan, som kommer att förödmjuka USAs militär och underminera Amerikas internationella makt. Med andra ord, just det som hänt Sovjetunionen i Afghanistan.

Amerikas utrikespolitiska etablissimang riktar sin ilska och frustration över det misslyckade kriget i Afghanistan med att ge sig på Pakistan och den USA-installerade Karzairegimen i Kabul. Pakistans president Asif Ali Zardari betraktas i Washington som hopplös och inkompetent. USAs hela uppmärksamhet riktas nu mot Pakistans militära de facto regering, och dess respekterade men stridslystna befälhavare general Ashfaq Kayani, som just har förts fram under USAs tryck.

Kayani betraktas fortfarande som en ”tillgång” för Washington. Men liksom Zardari är han fast mellan amerikanarnas krav och upprörda pakistaniers – plus bekymmer över hotet från Indien och Delhis konspirerande i Afghanistan. De nyliga utbrotten av våld i det indisk-kontrollerade Kashmir har intensifierat dessa farliga spänningar.

Den neokonservativa ultrahögern i Washington och dess allierade media påstår återigen att Pakistan utgör ett allvarligt hot mot USAs intressen och mot Israel. Pakistan måste avväpnas och uteslutas, insisterar de nykonservativa på. USAs specialstyrkor sägs vara förberedda på att komma åt eller eliminera Pakistans kärnenergiarsenal.

Dessutom talar man i Washington om att dela Afghanistan i pashtunska, tajikiska och uzbekiska mini-stater, så som USA gjorde i Irak och nu kanske också i Pakistan. Små stater är lättare att styra eller störa än vad större stater är. Många pakistanier tror att Förenta Staterna lutar åt att glömma deras nation. Vissa opinionsmätningar visar, att man i Pakistan idag betraktar Förenta Staterna som en större fiende än Indien.

Nu då Amerika är fullt upptagen med mitt-terminsvalens brådska, kan man förvänta sig fler uppmaningar till tuffare amerikanska militära aktioner i ”AfPak”. Redan impopulära politiker är skräckslagna för att stämplas som ”mjuka mot terrorismen” och att misslyckas med att få till ett maximalt stöd i USAs militära kampanj. Flaggviftande ersätter då nyktra tankegångar.

Om opinionsundersökningarna stämmer och Republikanerna uppnår majoritet, då blir det förmodligen fler och djupare amerikanska luft- och landattacker inne i Pakistan. Pentagon är övertygad om att man fortfarande kan besegra talibanernas motstånd och dess allierades ”om bara vi jagat dom inne i deras fristad i Pakistan,” som en general förklarat det för mig.

Var har vi hört det förut? Varför som Kambodja och Laos under Vietnamkriget? Det frustrerade USA expanderade kriget in i Kambodja och Laos för att leta upp kommunistiska basläger. Kriget spred sig; och dessa två små nationer blev kraftigt förstörda, alltmedan kriget slutgiltigt blev förlorat.

Seger i krig kan uppnås då man koncentrerar sina styrkor, inte sprider och glesar ut dessa ändå mera.

övers Ingrid Ternert

6 oktober, 2010

De utländska trupperna i Afghanistan är vare sig populära eller framgångsrika

Filed under: Afghanistan,krig,NATO,USA — ingrid @ 01:18


 

Vi har aldrig fel

‘We Are Never Wrong’
Peter Chamberlin 3 okt 2010
 
Allt det som gäller makt och pengar här i världen kan inte göra någonting bättre av sig själv. Helt enkelt därför att folk med all den makt som kontrollerar nästan alla pengar, inte låter saker och ting bli bättre förrän de själva får vad de vill ha. Vad de vill ha är inte bara asiatiska olja- och gasresurser; utan hela världen.

De rådande problem som vi idag har som Nation utgör symptom på ett långvarigt tillstånd av nedbrytning, där det ruttna haft lång tid att etablera sig. USAs presidenter hade bara 4-8 år på sig för att få landet att tillfriskna (om någon av dessa någonsin tänkte försöka), men de mäktiga individer och familjer som orsakar problemen, de har haft hela sin livstid på sig av ohederligt tillskansad makt till att förvärra saker och ting. 

Med sina händer på varje politikers bankkonto, arbetar de med sina stallar fulla av livstidsanställda för att skapa ett intryck att en förändring är på gång, trots att de arbetar dubbelt så hårt för att säkra så att allt förblir som det alltid har varit.

De många problem som W. ärvde från Bill Clinton och från hans far (för att inte tala om det berg av kriser som skapats av fadern till den nykonservativa revolutionen, Ronnie Ray-guns) som helt enkelt inte kunnat lösas, och heller inte var avsedda att lösas.  I vårt stora sociala experiment i behaviorismens vetenskap om ”spänningarnas strategi,” skapar man problem som lösning på sig själva; kriser utgör möjlighet till social kontroll, som presidenter ska kunna ”klara” (som i ”konflikthantering”).

Bevis på detta kan man observera i de fortsatta politiska, militära, ekonomiska och legala beslut som har tagits av efterföljande politiska partiadministrationer. Om de båda parterna verkligen hade olika intressen, borde politiken  svänga fram och tillbaka mellan polära extremer. Men detta händer aldrig. Trots det faktum att varje kandidat i sin kampanj till ämbetet kommer med löften om att korrigera den missriktade politik som föregångaren haft, eftersom ingen president hittills någonsin uppfyllt sina löften, ända tills de når något som liknat en ”kritisk massa.”

När samhället skakas till denna grad, då erbjuder för dessa kontrollerade händelser och reaktioner ett medel till full kontroll, utan att för den skull behöva ta sin tillflykt till en massiv styrkedemonstration.  ”Konflikthantering” är en mycket reell företeelse och den har blivit möjlig genom intim kunskap om mänskliga reaktioner inför chockerande händelser.

Vårt uppträdande är i realiteten inte så ”kontrollerat” som det har förutspåtts.  Det är ett av mänsklighetens viktigaste karaktärsdrag —vårt handlande är i allmänhet förutsebart. Med den förbluffande teknologi som är tillgänglig för dessa som önskar rikta in kursen för mänskligheten, vore det ganska uppenbart att amerikanska ledare troligen på förhand skulle inse just den negativa reaktion som kunde komma inför varje amerikansk aktion. 

Sådana besvärliga små bakslag mot amerikansk politik som ”al Qaida” är egentligen aldrig ”taget ur luften”. Det är i allmänhet ganska lätt för var och en att förutse vissa reaktioner, såvida man är införstådd i de personliga aktörer som är involverade.

Med den rätta hård-och mjukvaran för analys, borde det vara möjligt för var och en att förutse vissa framtida händelser med hög grad av tillförlitlighet. Ifall negativa reaktioner mot en amerikansk politik som 911 attackerna på förhand hade kunnat inses av planerarna, har då det faktum att detta fått äga rum utgjort bevis nog, för att dessa varit inblandade i masterplanen.

Det är högst troligt att våra ledare känt till att 911 skulle bli en fruktansvärd händelse, men ändå gjorde man ingenting för att hindra attackerna, och vidtog förmodligen särskilda steg för att garantera  en lyckad utkomst, vilket leder till ständigt krig och en världsregering.

Varje president bygger på föregångarens misstag, tar upp och adapterar alla de idiotiska misstag som blir till deras egna.  Obama blev Bush, just så som Bush blev Clinton, globalisten, interventionisten, krigs-höken före honom. Denna hybridiserade mutant-politik som har växt ut ur dessa hopklumpade misstag, har blivit varje presidents personliga ”skyltfönster” för att dölja en central plan som aldrig har förändrats eller svängt över ett enda jota från de mål, deras sjuka ursprung har satt upp. Det som formulerades för många decennier sedan. (anm- Syftar han på Cheney, Rumsfield et al?)

Ifall varje president verkligen varit ”sin egen lyckas smed” och följt sina bästa idéer och tankar om vad som verkligen varit fel med vårt land, skulle inte denna tråd som utgör en kontinuitet av avsikter och planer kunna existera. Men ”existerar” gör den helt klart.

Problemet med en regering som aldrig medger att den kan ha fel, är att varje ny administration lastas med det bagage som genererats av förgångaren. Istället för att avlägsna de felaktiga allmänna program som föregångaren bedrivit, lutar den nye presidenten snarare åt att göra så att varje program kommer att likna dessa nyckfulla nya program som skänkts med ena handen och tagits bort med den andra. 

Sådana program har fortsatt att producera och alltmer dölja ännu större kostnadsökningar, och ändå innehöll de en motsägelsefull ”behovsbaserad” standard, vilken för det mesta kom att avlägsna det den innehöll…

Inget annat verkade möjligt i ett regeringssystem som aldrig medger sina misstag eller korrigerar sina tidigare felsteg.  Byråkratin multiplicerar alltid sig själv, om den ges tillfälle till det. Samma gäller den militära byråkratin; den hittar alltid vägar att multiplicera sig själv och att upprepa tidigare misstag.  I vårt fall har strategin om ett överflöd erbjudit den enklaste (om än farligaste) lösningen.  Den amerikanska militära strategin har gått ut på att göra små kopior av USAs armé i de allierades länder.

Clintons tragiska misstag i sin politik slog ihop Reagans misstag med att CIAs chef Wm Casey skeppade ut militanter till Uzbekistan och Ferghan-dalen.  Denna interventions-älskande demokratiska president bildade skamlöst de ”islamistiska” legostyrkor, som opererade i det ”befriade” sovjetiska området, från Bosnien till Tjetjenien, till Kirgistan och Tajikistan. Dessa militanter var alla ‘våra’. 

Clintons ”Islamist” arméer inledde krig i det forna Jugoslavien, både i krigen i Tjetjenien såväl som Tajikistans inbördeskrig. Bush Jr kopierade i själva verket en dylik politik, där man utnyttjade samma militanta ledare på samma platser och med ett liknande resultat.

Enbart Bush hade sitt militära sätt att införa en mindre våldsam ”demokratisk-revolutionär” motpart för sina ”islamist”-styrkor, satte fart på de villkor för uppförandet som skulle mjuka upp marken i de länder som inte erbjudit några militära öppningar.  Detta gav oss serien med ”färg revolutioner” i Eurasien.

Genom att överlåta många av dessa operationer utan uppsikt till privata kontraktsanställda-från privata säkerhetsfirmor och utländska regeringar, blev det lättare för internationella nätverk med kriminella militanter, vapenhandlare och  drogsmugglare att sluta sig samman i en mäktig styrka som opererar utanför alla lagar. 
 

Tack vare Bush och Cheney refererar vissa människor till internationella militanta nätverk som ”al Qaida,” trots att bin Ladens verkliga organisation bara bestod av några få tusen arabiska och nordafrikanska militanter.

Efter varje illegal hemlig paramilitär operation, där kontrakterare i hemlighet försågs med sovjetisk militär utrustning, och ofta utnyttjade amerikansk militärtransport (se Tuzlas luftbro–Ibland vägrar historien att hålla tyst). De kontrollerbara lämningar av dessa privatarméer absorberades antingen in till stående nationella militärer, eller överfördes till nästa hemliga krig.

 De vilda, otillförlitliga lämningarna från dessa privatarméer splittrades upp i mindre privata nätverk, var och en var oberoende att utföra en egen målsättning.  Även om man blivit uppdelade i separate militanta delar, fortsatte alla dessa legotrupper att utföra de uppdrag som de fått av planerarna, genom att utså destabilisering varthelst man tog sig och vem än man slöt sig samman med.

I Europa slog en del av de högerinriktade nationalisterna och deras nätverk ihop sig med sina vänner av ”inhemska hemliga styrkor” upprättade av amerikansk och brittisk militär underrättelsetjänst för att utföra hemliga ”lågintensiva motstånds-aktioner” mot sina allierade i liberala demokratiska europeiska regeringar. 

Dessa var de så-kallade ”Gladio” styrkorna. 

Gladio var i grunden en stor serie ihopkopplade psykologiska experiment i krigföring som de europeiska allierade som Amerika ledde, utan deras samtycke, och var mycket likt USAs illegala syfilisforskning utförd utan tillstånd mot människor i Guatemala , vilket Obama nyligen bad om ursäkt för.

Gladio försedde den amerikanska militären med de värdefulla ‘labb-resultat’ som man kunde behöva innan man designade det globala Gladio-program som vi har stängts in i.

Terrorkrig är en global kampanj för att uppnå global acceptans för en förvrängd omdefiniering av ord, sådana som ”terrorism” och ”aggression”, till att måla ut sina egna aktioner av statsterrorism som självförsvar. Denna medvetna förvrängning av en vardaglig realitet kom att producerade det förväntade tillstånd av kognitiv dissonans inom befolkningen i stort och gjorde det mycket lättare att sudda ut andra skiljelinjer .

Genom att tvinga folk acceptera att ”svart är vitt” och inta motsägelsefulla ståndpunkter, blir de så förvirrade att de inte vet vad de ska tro. Man är förbluffad. Införandet av ännu en shock eller extrem spänning gentemot någon i denna förvirrade känsla skapar rädsla och flyktreaktion, eller drar man sig undan källan till denna spänning. På det viset drivs vissa grupper som skrämda djur i den riktning som dessa kontrollpersoner önskar få dom till.

Chocken kring 911-händelsen är en styrande kraft. Alltsedan början av det krig som följt på händelsen, har det amerikanska folket kastats från än den ena stora händelsen till den andra. Vi har blivit extremt trötta av alla dessa kast. Vi rycker inte  så lätt till längre. Man har skrikit ”Vargen kommer” en gång för ofta, och Obama är långsam med att få till en lösning.

Förhoppningsvis kommer vi en dag att upptäcka att terrorstrategin slagit till mot en själv, det vill säga att den passade bättre på kortsiktiga operationer, eftersom chockverkan minskar för varje gång.

En angripen befolkning blir van vid ständiga chocker. Konstant terrorism på platser som Peshawar har fått viljan att hårdna för många människor, just så mycket som andra människor fått sin vilja nedbruten.

Obama fortsätter Bushs och Cheneys stora misstag genom ett fortsatt krig på en rad av USAs traditionella/okonventionella sätt som utnyttjar ”islamister” för att uppnå orättvisa fördelar över Ryssland och Gazprom på dess egen ”torva” i Centrala Asien.  Istället för att arbeta med Ryssland, Kina och andra för att finna en lösning på det sorgliga misstag och den korrupta energipolitik som Bush och Cheney införde, fortsätter Obama deras misstag och gör dom än värre. 

Amerika håller sig till sina vapen, man fortsätter kriget i Afghanistan och förlitar sig på sin militära styrka varhelst man befinner sig, mutar och tvingar våra partner till kriminalitet, till att ta eller köpa vad vi vill, istället för att hitta en acceptabel gemensam grund tillsammans med andra för att vända en planerad militär lösning till ett internationellt logistiskt problem, utfört för det gemensammas bästa.

Nu då Obama ärvt detta hopkok av förvärrade fel från sina föregångare, finner han att de mest extrema valen både ur de militära och revolutionära synvinklarna i stort har spelat ut sin roll.  Han är tillbaka i sitt hörn och det finns inga val kvar för honom, utom att försöka lösa några av de tidigare misstagen, även om det skulle betyda att glömma sin andra termin och inta en sanningsenlig ståndpunkt gentemot sina mäktiga uppbackare och medhjälpare. 

Problemet med Obama är att han inte verkar inse att han nått vägs ände. Att spekulera om att göra kosmetiska förändringar inför separata dilemman, det gör bara saker och ting värre då klockan tickar på och man fortsätter lägga ut pengar på tänkta lösningar, som inte kan lösa någonting.

Hans så kallade ”nollställning” med Ryssland utgör ingen förändring, den är bara en fortsättning på Amerikas primära strategi, i grunden ett öppet erkännande av det som alltid varit planens centrala mål. Detta centrala mål som är en hopslagning av den amerikanska och ryska makten till en central världsregering—den ”Nya Världsordning” som George H.W. Bush snuddade vid i sitt infama ”Nya Världsordningstal”.

övers

Ingrid Ternert

7 oktober, 2010

Sanktioner gentemot Iran – del 1

Filed under: ekonomi,Iran,olja,Saudiarabien,USA — ingrid @ 05:31

USAs sanktioner mot Iran har genomgått ett antal förändringar under de senaste 20 till 30 åren. 

De infördes för att förändra ett antal politiska drag, inbegripet oppositionen mot fredsprocessen i MellanÖstern, stödet till Hizbollah och Hamas, införskaffandet av nukleära och ballistiska vapen, allmänt stöd för internationell terrorism och fientlighet gentemot USA.

Men den ifrågasatta politik som stått i centrum för allt detta under de tio sista åren, har varit Irans hemliga och numera öppna politik ifråga om anrikning av kärnenergi.

En genomgång av 30 års sanktioner demonstrerar hur ineffektiva de varit.

Under 1979 frös Förenta Staterna Irans finanstillgångar, men man återgäldade dem efter Algeriet-uppgörelsen 1981, den överenskommelse där Algeriet medlade mellan Iran och Förenta Staterna för att lösa gisslandramat.

Den olösliga frågan var tillgångar från den utländska militära försäljningen (FMS). Washington hade konfiskerat militär utrustning som Iran betalat för – av vilken en del hade använts av Förenta Staterna och en del legat och rostat bort i lager- vilket gjort att USA drogs in i en tröttsam process vid Haagdomstolen för att kompensera Iran på basis av vad man har sagt.

Förenta Staterna förbjöd import av iransk råolja till landet, men tillät däremot raffinerade produkter att komma in.  Sedan la man ett förbud på import av raffinerade produkter.

Av alla de ickeoljeprodukter som kom från Iran, fick man sålt allt det man hade till försäljning till andra länder. Dessutom exporterade man till ett något lägre pris det som inte var oljeprodukter. Iran kom knappast att känna av en enda vindpust av det hela.

I mitten av 1980talet la Förenta Staterna embargo på sin export till Iran. Folk skulle säkert inte ha vetat om det, såvida man var i Teheran, där det för det mesta fanns amerikanskt gods i överflöd, ibland till lägre priser än i USA.

Dubai är en evig vän av USAs sanktionspolitik, i och med att den största importen från Förenta Staterna går genom Dubai, och då deras handlare tar 5% – 10% i kommission vållar detta liten skada för Iran; men sedan år 2008 har det blivit mer kostsamt för Iran, eftersom USAs Finansdepartement har isolerat iranska banker och ökat på kostnaderna för obligationer (mer om detta sedan).

Viktigare ändå var att USAs sanktioner gett Irans underrättelsetjänst och det Islamska RevolutionsGardet (IRGC) ännu en inkomstkälla, då dessa också fått sin del av transaktionerna.

Under president Bill Clinton införde man den iransk-libyska sanktionslagen 1996 (ILSA, idag ISA, då Libyen är borttagen). Investering i Irans energisektor förbjöds och man hotade tredje land med sanktioner om det inte blivit åtlytt. Det kom att bromsa upp Irans olje- and gasutveckling, vilket också skadat Förenta Staterna och dess allierade genom att orsaka högre oljepriser. I vilket fall kom sanktionerna att få en mimnimal påverkan på kort sikt; och det iranska ledarskapet utnyttjade knappast dessa oljeintäkter till att utveckla landet.

De pengar man tjänat in har instället slösats bort och en stor del sprungit iväg till utländska bankkonton av män inom regimen. Med start 2007, började USAs regering utveckla mer riktade finansiella sanktioner. USAs Finansdepartement   minskade tillgången till iranska banker för de internationella finanssystemen. Över tiden och med ytterligare finansiella sanktioner har detta kommit att öka Irans kostnad för krediter och därmed priset på import med omkring 15-20% under år 2010.

Den 6 nov 2008 stramade USAs Finansdepartement upp restriktionerna ännu mer mot Iran genom att häva dess ”u-svängs licens”. Alltsedan den islamska revolutionen år 1979 har USAs olika administrationer låtit Iran sälja sin olja för dollar till icke-USAenheter. Då något utländskt bolag säljer iransk olja, ger man instruktioner till en amerikansk bank att utfärda medel till en iransk bank (även om det tidigare blivit indraget för banken).

Transaktionerna till iranska banker uppnåddes genom detta man kallar en U-sväng. Återkallandet av denna licens betyder att USAs banker inte kan göra dylika dollaröverföringar till iranska finansinstitutioner. Till helt nyligen hade USAs Finansdepartement övertygats om fördelarna med denna finansiella u-svängslicens, eftersom det ökar på efterfrågan på dollar och ger Förenta Staterna fördelen av sin rätt att utge dessa papperspengar, utan att för den skull själv behöva bekosta någonting av reellt värde).

I juni 2010 annonserade USAs Finansdepartement om nya sanktioner mot Irans nukleära- och missilprogram genom att rikta in sig på IRGC (iranska revolutionsgardet) såväl som Irans shipping- och finanssektorer.

Förutom USAs unilaterala sanktioner, har man också blivit den viktigaste förespråkaren inom Förenta Nationerna för sanktioner mot Iran. Medan USA ställt krav genom ett tungt lobbyarbete, tillämpade FN fyra sanktionsrundor mot Iran. Resolution 1737 (2006) uppmanade stater att blockera Irans import och export av ”känsligt nukleärt material och utrustning” och att frysa de finansiella tillgångar som var involverade i Irans nukleära aktiviteter.

Resolution 1747 (2007) förbjöd all vapenexport till Iran och frös tillgångarna och inskränkte resorna för de människor, som var inblandade i Irans kärnenergiprogram. Resolution 1803 (2008) bad länder att gå igenom sina aktiviteter med iranska banker och krävde att länder skulle inspektera frakt därifrån, för att se om det fanns något förbjudet gods ombord.

Resolution 1929 (2010) förhindrade Iran från att köpa tunga vapen, stramade upp finansiella transaktioner med iranska banker, frös in tillgångar med ett utökat reseförbud och fraktinspektioner.

USAs ambassadör Susan Rice hyllade den senaste rundan med FNsanktioner som en demonstration för hur FN ”står upp” mot Iran, medan president Mahmud Ahmadinejad liknat det hela med en ”använd näsduk” som hör hemma i bingen.

Den 20 september meddelade utrikesminister Hillary Clinton och finansminister Timothy Geithner de senaste åtgärder som vidtagits mot Iran; ett drag som hindrar åtta iranier från att komma in i Förenta Staterna och blockerar deras tillgångar i USA (även om förmodligen ingen av dem äger några tillgångar där i eget namn) och hindrar amerikaner från att göra affärer med dem.

Efter all möda- hur har egentligen sanktionerna fungerat? Har Iran förändrat sin omdebatterde politik?
Svaret är ett rungande nej.

forts i del 2

övers Ingrid Ternert

8 oktober, 2010

Film om Irak och USAs affärer

Filed under: Afghanistan,Irak,USA — ingrid @ 21:27

9 oktober, 2010

Afghanistan – Sverige mörkar

Filed under: Afghanistan,krig,NATO,Sverige — ingrid @ 22:44

Svensk styrka i allt svårare strider
7 oktober 2010, SvD

Usa stöder truppen. Läget för den svenska truppen i Afghanistan är så tufft att stridsflyg från USA öppnat eld för att undsätta soldaterna. Flygattackerna har inte offentliggjorts. Sedan maj har svenskarna varit med om över 30 eldstrider och 15 bombangrepp. Orsaken är en ny taktik där truppen stannar kvar i talibanernas fästen.

Samtidigt som svenska politiker talar om att läget i Afghanistan stabiliseras, har Sveriges trupp där utkämpat de hårdaste striderna någonsin sedan den kom dit 2002.

De rödgröna lovade i valrörelsen att börja ta hem truppen redan 2011. Regeringen Reinfeldt lägger den 4 november fram en proposition om förlängning av insatsen. Under tiden har Försvarsmakten begränsat informationen till svenska folket om striderna till ett minimum.

”Varje kula som skjuts mot oss är politisk dynamit”, sägs det i Högkvarteret.
SvD kan idag avslöja nya fakta om flygangrepp och stridsintensitet. Läget bekräftas av Gustaf Fahl, chefen för den nuvarande styrkan FS 19 som sändes ner i maj:

–Det har varit ett mycket stort antal eldstrider, drygt ett 30-tal, säger överste Gustaf Fahl.
Minst tio gånger har den svensk-finska truppen varit så utsatt att den begärt in flygunderstöd från den Nato-ledda Isaf-styrkan. USA har ständigt attackplan i luften över Afghanistan som Isaf kallar in. Genom president Barack Obamas utökning av insatsen kan Sverige även få understöd av attackhelikoptrar som finns i närheten på flygbasen Marmal utanför Mazar-e-Sharif.

–Det är ett standardbeteende direkt i en stridssituation att kalla in flygunderstöd. Det är till stor hjälp, säger Gustaf Fahl.
Oftast räcker det med att attackflygplanen fäller facklor mot fienden som en varning, vilket leder till att stridskontakten upphör. Men i den västra delen av Sveriges ansvarsområde har flygstridskrafter tre gånger öppnat eld för att undsätta svenskar. Två gånger har flygplan skjutit med automatkanon. Vid det tredje sköt en attackhelikopter med automatkanoner och avfyrade en Hellfire-robot mot talibanerna.

Får ni hjälp när ni behöver?
–Det får vi i nästan samtliga situationer. Det har varit något litet undantag när det varit en konflikt mellan olika delar av insatsområdet, svarar Gustaf Fahl.

De hårdaste striderna utkämpades dag och natt under åtta dygn, 18–26 juli. ”Det var helvetet på jorden”, enligt en officer. De ständiga striderna och bombattackerna påverkar naturligtvis truppen som får avlösning i november.
–Vi har ett fortsatt gott stridsvärde, även om det inte är så enkelt att man bara skakar av sig och går vidare. Vi påverkas, men det är hanterbart än så länge inom förbandet. Viljan att fortsätta lösa uppgiften är god. Den hjälps av att vi ser goda resultat, säger Gustaf Fahl.

Till de över 30 eldstriderna kommer 15 olika angrepp med sprängladdningar som inte följts av något eldöverfall. En del av bomberna har detonerat medan andra upptäckts i förväg och desarmerats.
Inga svenska dödsoffer har krävts under FS 19:s insats. Ett skäl är att USA-flyget kunnat kallas in. Ett annat är de skyddade fordonen Galten och Stridsfordon 90 motstått attacker med raketgevär och stridsvagnsminor. Däremot har afghanska poliser och militärer som stridit vid svenskarnas sida stupat.

Även civila drabbas hårt. När en självmordsbombare i bil den 24 september angrep en svensk-finsk-norsk kolonn dödades ett barn och 29 afghaner skadades.

Den främsta orsaken till de allt tätare angreppen mot den svensk-finska truppen är en förändrad taktik mot terroristerna. Tillsammans med afghanska armén och polisen söker förbandet upp just de nyckelområden där talibanerna är starka.
Ett sådant ligger fyra mil väster om Mazar-e-Sharif och har i‑huvudsak pashtunsk befolkning.

 Här stupade i februari i år två svenska officerare och en afghansk tolk från FS 18, det tidigare förbandet. FS 19 har upprättat en postering i byn Ali Zayi och numera patrulleras området regelbundet av svensk-finska och afghanska förband.

–Det har varit ett av talibanernas starkaste områden och ger man sig in där blir det motreaktioner med attacker och olika förberedelser för attacker som vi lyckats undanröja, säger Gustaf Fahl som understryker att operationen nu kopplas till civilt stöd.
–Det är kortsiktiga åtgärder som att grusa en väg eller skänka skolböcker och långsiktiga utvecklingsprojekt som skolor, vatten och sjukvård tillsammans med afghanerna. Vi ser att strategin håller och hittills har det burit god frukt.
Den andra orsaken till striderna är att antalet rådgivare, mentorer, som följer de afghanska förbanden i fält, ökat. Dessa 47 svenska rådgivare sorterar under det regionala kommandot, lett av Tyskland. Men enligt överste Fahl innebär det inte sämre säkerhet för dem:

–Det är lika viktigt för mig att se till att de är försedda med resurser som alla andra delar av förbandet.
Talibanfästen finns i alla de fyra provinserna som FS 19 och Sverige ansvarar för. Det är också där striderna blossar upp.
–Vi kan inte lämna människor som lever där under talibanterror i sticket. Vi måste försöka bryta utvecklingen även där. Ger vi oss inte på de områdena är de som cancersvulster, då växer problemen. Andra områden är relativt sett säkra, förklarar Gustaf Fahl.

11 oktober, 2010

Ouvertyren till en afghansk uppgörelse

Filed under: Afghanistan,krig,NATO,Pakistan,terrorism,USA — ingrid @ 19:28

 

The foreplay of an Afghan settlement
9 okt 2010 av M K Bhadrakumar -När en ”välplacerad pakistansk källa” som på arabiska sjunger likt skator, då blir man aldrig trött på att lyssna. Det finns en hel del variationer i sången. Skator ger röst åt en rad motiv: högljudda sånger för att etablera sitt revir och bilda par; mjuka, aggressiva sånger till att försvara sitt territorium; eller vilsamma melodier inför jakten.

Minns hur dylika välplacerade källor ända från mitten av -1980talet sjungit utan avbrott inför överläggningarna i Geneve till den 15 februari 1989, då de sista sovjetsoldarna, ledda av general Boris Gromov, till slut efter 10 år lyckats lämna Afghanistan till fots över Hairatonbron över floden AmyDarja?

Nåväl, nu sjunger de igen.

Mycket stridslystna är de – mindre som fåglar och mer som KungFu mästare redo till strid. Men etablerar de sitt revir eller försvarar de det bara? Det handlar säkerligen inte om sånger som redan finns.

Under veckan som varit har det i snabb följd kommit högst tendentiösa teman: Afghanske president Hamid Karzai samtalar med talibanernas Quette shura (råd) om en ”allsidig” afghansk uppgörelse, där de ska delta i regeringen

Karzai talar också med Haqqanis nätverk tack vare Pakistans Inter-Service-Information (ISI) underrättelsetjänst. På detta följer ett möte som ISI organiserar ”mellan Karzai och Sirajuddin på den afghansk-pakistanska gränsen.”

Haqqani och ISI eskorterar Sirajuddins bror och farbror till  Kabul.  Haqqaninätverket inser att det är dags att ”att gå över från IRA till Sinn Fein” och har alltså sagt att ”Detta är vägs ände för al-Qaida i Waziristan” enligt diplomatkällors rapporter .

En kalibrerad mediaoffensiv uppstod, vars huvudsakliga syfte var att framhålla hur talibanerna skulle komma att få politiska fördelar. Syftet verkar vara trefalt. Framförallt för att skrämma vettet ur de icke-pashtunska grupper, som från dag ett trott att idén om att härbärgera talibanerna i den afghanska maktstrukturen kunde bli extremt farligt.

I de icke-pashtunska grupperna räckte det att tillräckligt starkt framhäva, att de ska sätta stark press på Karzai med tanke på ”utförsäljningen” till talibanerna. Oenigheten kunde slita sönder den svaga koalition som Karzai leder, och ett som är säkert är, att presidenten riktar sig till det pashtunska lägret inom Pakistans Högsta Råd och går förbi det Punjab-ledda etablissimanget.

För det andra inriktar sig centrum för mediaoffensiven till veteranmujahedin Jalaluddin Haqqani och hans son Sirajuddin. En ”högre pakistansk tjänsteman” förklarade också att det försiggår samtal mellan Haqqani, Karzai och USAs regering – ”Isen är bruten”.

Ett intryck skapas att medan ‘Quetta shura’s stora rådslag förblivit betydelsefullt, skulle dess ställning som framförallt medlare inom motståndet vittra sönder, medan Haqqanis nätverk kunde komma fram som ett primärt militärt hot mot USAs styrkor på slagfältet. Det innebär att detta inte kan bli någon varaktig fred så länge som Haqqaninätverket engagerar sig i USAs förhandlingar som dess huvudsakliga medlare.

För det tredje, detta slag av mediaexponering skapar förvirring då det gäller den formella försoningsprocessen. Det sätter Karzai på defensiven vis-a-vis sina icke-pashtunska allierade, generar moderata element inom det talibanska ledarskapet och tvingar dom att vara åskådare utan något ställningstagande, vilket kunde få hela försoningsprocessen att spåra ur.

Kort sagt syftar mediablixtkriget till att avbryta den sortens ”afghansk-ledd” försoningsprocess som Karzai verkar ha föreställt sig. Försoningsprocessen ligger på ett extremt känsligt ”embryonalt” stadium, för att använda det ordval som NATOs representant i Afghanistan Mark Sedwills utnyttjar.

Föregående vecka då han talat med reportrar i Washington sa Sedwill, ”Det finns signifikanta talibanledare vilka ser ut att vara trötta på kriget och verkar vilja tänka över en tillvaro inom mittfåran,” men ”I själva verket är vi på det embryonala stadiet. Kommunikationskanalerna står öppna. Jag skulle inte på det här stadiet vilja säga att vi skulle kunna nå ett stadium av verklig förhandling.”

Utifrån ännu en vinkel blir sammanhanget mycket betydelsefullt. En ny mognad eller jämvikt har kunnat märkas under den sista tiden i Washingtons görande med Karzai. Washington har alltmer kraftfullt på sistone närmat sig Karzai, och lämnat tiden bakom sig, då det rådde alienation och villrådighet. Kontroversen över ”korruption” har kunnat minska.

Återigen accepterar Washington det afghanska parlamentsvalens ställning och är beredd att arbeta med det uppkomna maktblocket i det nya parlamentet och med Karzai. Barack Obamas administration verkar ha beslutat sig för att arbeta med Karzai, eftersom man söker en politisk lösning och verkar ha lagt in en annan växel.

Förtalare och sanningssägare om Obamas krig ser saker och ting på ett annat sätt. Michael Scheuer, den förre anställde, nu kritikern inom USAs Central Intelligence Agency (CIA), säger att ”Spelet är slut och vi ser oss om efter en väg ut. Obama kommer inte att behålla sin bas fram till år 2012, om han inte drar sig ur [Afghanistan och Irak]”.

I vilket fall kan det inte skada särskilt mycket om vi överser med att här finns ett konsekvent drag i Obamas politiska personlighet. Laurence Tribe, den kända professor som varit Obamas intellektuella mentor vid Harvard, summerade det snyggt en gång  genom att säga, ”I det stora hela har Obama … en problem-lösande inriktning. Han verkar inte särskilt kraftigt driven av någon slags a-priori struktur, det som kommer ut är ren pragmatik och även temporärt. Det är svårt att beskriva vilka hans antaganden är …”

Alla indikationer säger att Obama är akut medveten om att kriget inte går så särskilt bra. Om någon, så provocerade Bob Woodward Obama till ytterligare en ”problemlösande orientering” med sin senaste bok ‘Obama’s war of the rifts’,  ’Obamas Sprickornas krig’ om avslöjanden i administrationen över den afghanska krigspolitiken.

Utan tvivel hade Obamas videotelekonferens på måndagen med Karzai ett ”handgripligt” syfte.

Han tog upp den mest besvärliga frågan som gäller alla afghanska beslut, nämligen att formalisera USAs engagemang att under lång tid vara till stöd för Kabulregeringen tiden efter uppgörelsen.

Obama och Karzai ställer sig bakom att den nya ’USA-Afghanistan Strategisk Partnerskap Deklaration’ skall bli färdig till tiden för NATOmötet i Lissabon i november.

De kopplade detta till det andra viktiga NATOmötet, nämligen ”övergång till afghansklett säkerhetsansvar till år 2014″, som ett meddelande från Vita Huset satt upp. Vita Huset sa i onsdags att Obama stödde Karzais ansträngningar vid öppnandet av  fredssamtalen med talibanska ledare, men ”Detta är inte om Afghanistan. Det måste göras av afghanerna.”

Å andra sidan har USAs-Pakistans bindningar som alltid varit svåra och satta under ny press. USA har kraftigt eskalerat attackerna med ‘drönare’-obemannade flygplan- mot Pakistans klanområden. Två viktiga incidenter har provocerat till pakistanska attacker mot NATOs konvojer och stängning av Torkhams gränspostering från Pakistan in i Afghanistan, men ingen ligger vaken för det i Washington eller Bryssel.

En ’Voice of America’ kommentator frågade retoriskt, ”Har dessa [pakistanska] attacker medfört brist på förnödenheter till NATOs trupper i Afghanistan?” Det fortsätte med ett hånfullt  ”Nej”, enligt general Joseph Blotz, som för befälet över ISAF, International Security Assistance Force: Vi har mängder av förnödenheter och lager inne i Afghanistan.

Vi har tillgång till transport och logistik vid våra gränsvaktsposteringar… och ja, vi behöver se över andra utvägar, att det finns andra möjligheter, för ni vet, att få in nödvändiga förnödenheter och logistik över gränsposteringar till angränsande länder uppe i norr… där vi nästan får in lika mycket förråd som genom gränsposteringarna till Pakistan, så visst finns det alternativ.

På det hela börjar USAs budskap bli ganska trubbigt: Pakistansk militär har litet val förutom att samarbeta. Återigen kan regionala spelare ha andra meningsskillnader om USAs strategi i Afghanistan, men Obamaadministrationen håller en kanal öppen till Iran som bakväg, konsulterar aktivt Ryssland och har hållit New Delhi ifrån att göra förhastade drag.
På samma sätt är det befängt att Peking bara kunnat fundera över att leda in den motvilliga pakistanska militären i högriskföretaget ”strategiskt trots” mot USA i Hindu Kush.

Under tiden har Obama-administration hittills ignorerat det pakistanska försöket att dra in USA i den indiska statens oro i Jammu och Kashmir. I torsdags kom Wall Street Journal med detaljer om en rapport från Vita Huset, i vilken Obama hänvisade till USAs Kongress, som talar ovanligt rakt på sak, att Pakistans militär spelar dubbelt i kriget i Afghanistan.

”Den pakistanska militären har fortsatt undvika ett militärt engagemeng som riskerar få in den i en direkt konflikt med de afghanska talibanerna eller al-Qaidas styrkor i Norra Waziristan [pakistanskt klanområde]. Detta är lika mycket ett politiskt val som en spegling av en underfinansierad militär prioritering av krigets målsättning.”

Vi är nu vittne till förspelet. I Afghanistan handlar frågan inte längre om fredssamtal utan om när kriget ska sluta. Och Pakistan upprepar igen sin uppmaning att bli den mest betydande utvalde för fredssamtal och försäkrade sin osvikliga förmåga att tjäna som ”inledning”, ifall den blev uppmuntrad till det.

övers Ingrid Ternert

Older Posts »

Powered by WordPress