Fredskoalitionen Göteborg

14 oktober, 2010

Ryssland vägrar släppa in NATOs transporter över sitt territorium

Filed under: Afghanistan,krig,Mänskliga Rättigheter,NATO,nya,Ryssland,USA,vapen — ingrid @ 01:22

 

The Nation 14 okt 2010

‘Russia refuses route for NATO supplies’ by Sikander Shaheen

ISLAMABAD: Ryssland har formellt vänt sig till NATO om att man inte ens skulle vilja att dess område utnyttjas till transport av NATOs militära utrustning till Afghanistan, då man (Ryssland) endast tillåter transporter av icke-militär utrustning över gränsen.

Tillförlitliga diplomatiska källor har anförtrott sig till tidskriften The Nation efter att ett antal ‘otrogna’ stack mer än tre dussin av NATOs oljetankbilar i brand i Quetta under förra torsdagen, då Nato formellt kontaktade den ryska regeringen för att diskutera möjligheten att använda ryskt territorium som transit av NATOs transporter till Afghanistan.

Ryssland sägs ha framfört till NATO, att man enbart vill tillåta transport av icke-militär utrustning som mat, mediciner, tält och dylik utrustning som används, och att det inte funnits ens den minsta lilla möjlighet för Nato att transportera militär utrustning till Afghanistan via Ryssland.

Tillförlitliga diplomatkällor tror att Rysslands orubbliga ståndpunkt gentemot NATOs militära last ligger inbäddad i den misstro som genomsyrar Ryssland och NATOs relationer.

Ryssland har under lång tid anklagat NATO för ett oönskat intrång i Östeuropa.

Ryssland opponerar sig starkt mot NATOs militära stöd till Georgien, Ukraina och Estland.

Organisationen sägs vara ett verktyg till att få Ryssland att hetsa upp sig över en territoriell tvist med Georgien, eftersom denna Västallians stöder Georgien i dess anspråk på SydOssetien, det omstridda område som ligger mittemellan Georgien och Ryssland. (anm: slå upp kartan och inse var området ligger)

Tillbaka till år 2008, då ryska styrkor bombat den georgiska staden Gori…och då över samma dispyt.

övers Ingrid Ternert

17 oktober, 2010

Nya krigsrykten – USA tänker lägga beslag på Pakistans kärnvapen

Filed under: Afghanistan,Kärnvapen,krig,Mänskliga Rättigheter,nya,Pakistan,terrorism,USA — ingrid @ 02:13

 New War Rumors: US Plans To Seize Pakistan’s Nuclear Arsenal

av Rick Rozoff Stop NATO
15 oktober 2010

Två nyhetsupplägg från Förenta Staterna började eka i Pakistan och ge upphov till ett ökat antal spekulationer om kommande attacker med drones, obemannade flygfarkoster, och att NATOs attacker med  helikoptrar i landet kunde dölja mycket bredare aktioner:

Inget mindre än en krigsexpansion från Västs sida från Afghanistan in i själva Pakistan med det ultimata målet att lägga beslag på landets kärnvapen.

The News International, Pakistans största engelskspråkiga dagstidning, publicerade den 13 oktober en rapport baserad på utdrag ur den amerikanska journalisten Bob Woodwards nyligen utkomna volym “Obama’s Wars”.

Den påstod att under en trilateral överläggning den 6 maj 2009 mellan USAs, Afghanistans och Pakistans presidenter anklagade det pakistanska statsöverhuvudet Asif Ali Zardari Washington för att ligga bakom talibanernas attacker inne i hans land och att utnyttja dom, så att “USA kunde invadera och få tag i kärnvapnen.”

Woodward relaterade de kommentarer som växlats vid en middagsbjudning mellan Zardari och den afghanskfödde Zalmay Khalilzad, som åren 2007- 09 var USAs FNambassadör, och ambassadör i Afghanistan 2003-2005 och i Irak 2005- 07.

Khalilzad var också en nära associerad till Jimmy Carters administrations nationella säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski, arkitekten bakom USAs strategi till stöd för attacker utförda av väpnade extremister i Pakistan, från början 1978 riktades mot Afghanistan, då han 1979-89 umgåtts med polska exilpersoner i Columbia University.

Krigsplanen för det som nu är Washingtons över 30-åriga inblandning i Afghanistan gick över från Brzezinski till Khalilzad under 1980talet, då den senare utnämndes till en av Ronald Reagan-administrationens högre tjänstemän med ansvar för stödet till de Mujahedinkrigare som opererade i Peshawar i Pakistan.

Han ingick 1984 i Statsdepartmentets Råd för utrikesrelationer och arbetade för Paul Wolfowitz, som då var Assisterande Utrikesminister för Ostasien och Pacifiken vid Foggy Bottom.

Hans arbete utvidgades till Robert Gates, CIAs vicechef vid den tiden och nu USAs försvarsminister. Två av deras tre större klienter, Gulbuddin Hekmatyar och Jalaluddin Haqqani, är grundare av och ledare för Hezb-e Islami Gulbuddin och Haqqani nätverket, mot vilken Gates’ Pentagon idag ligger i strid på båda sidor den afghansk-pakistanska gränsen.

Enligt vad Woodward påstår angående den pakistanska presidentens anklagelser om Khalilzad i maj månad förra året, så “tappade Zardari sin diplomatiska gard. Han framhöll att en av…två länder bedrivit attacker genom de pakistanska talibanerna i hans land: Indien eller USA. Zardari trodde inte Indien kunde vara så smart, men det kunde däremot USA. Afghanistans president Hamid Karzai berättade för honom att USA låg bakom attackerna och bekräftade då Pakistans underrättelse-tjänst ISIs anklagelser.”

Khalilzad, vars résumé också inbegriper inhopp i Försvarsdepartementet, Nationella Säkerhetsrådet, Center for Strategic and International Studies, National Endowment for Democracy (NED), RAND Corporation (där han hjälpt till att införa ‘Center for MiddleEast Studies’) och ‘Project for the New American Century’ (PNAC), rapporteras inte ha velat gå med på Zardaris petimeter, vilket lett till att den senare svarade, att det han beskrev var en “sammansvärjning för att destabilisera Pakistan”, vilket man hade kläckt för att enligt Woodwards version och med hans ord, “USA skulle kunna invadera och få tag på Pakistans kärnvapen.”

Uttalandet menade att Zardari “inte på annat sätt kunnat förklara den snabba expansionen i våld. Och CIA vidhöll inte, att de pakistanska talibanledarna, en grupp känd som Tehrik-e-Taliban-e-Pakistan eller TTP, hade attackerat regeringen. TTP beskylldes också för att ha dödat Zardaris fru, Benazir Bhutto.”

Med den pakistanske presidentens egna ord: “Vi ger er de talibanska mål ni inte jagar. Ni jagar i andra områden. Vi är förbryllade.”

När Khalilzad nämnde att USAs attacker med förarlösa flygplan inuti Pakistan “i första hand var avsedda för att nerkämpa medlemmar av al Qaida och afghanska motståndsmän, inte de pakistanska talibanerna”, svarade Zardari genom att insistera med orden “Men talibanrörelsen är knuten till al Qaida…genom att inte attackera de mål Pakistan rekommenderat USA, så avslöjade USA sitt stöd till talibanerna.

CIA hade till och med en gång arbetat med gruppens ledare Baitullah Mehsud,” framhöll Zardari. Tre månader senare dödade en CIA-fjärrstyrd missilattack Mehsud, hans fru och flera svärföräldrar och livvakter.

I augusti 2009, medan fortfarande befälhavaren för alla USAs och NATOs styrkor i Afghanistan, dåvarande general Stanley McChrystal, gav ut sin hemliga COMISAF (Commander of International Security Assistance Force) allmänna regelverk med  värdering, vilken hävdade att “de motståndsgrupper som utgör det huvudsakliga hotet utifrån deras hot mot missionen är: Quetta Shura Taliban (05T), Haqqani Network (HQN) och Hezb-e Islami Gulbuddin (HiG).” Det första är en afghansk talibangrupp, som namnet indikerar har sin bas i pakistanska Balochistans provinshuvudstad.

Steve Coll, Alfred McCoy och andra auktoriteter i frågan har dokumenterat – CIAs involvering i Gulbuddin Hekmatyars och Haqqanis nätverk: Att dessa hade delats med, om än inte blivit överförtda, av Pakistans Inter-Services Intelligence (ISI) till CIA som någon slags privategendom. Coll  framhöll dessutom att Haqqani hade skyddat och stött Osama bin Laden redan under 1980talet.

Under mötet mellan Obama, Zardari och Karzai i maj 2009, ringaktade den amerikanske presidenten sina båda motparter för en påstådd oförmåga att fullfölja kriget på båda sidor Durand Linjen, trots att även då Pakistan varit engagerad i en större militär överträdelse i SwatDalen, vilket ledde till en omflyttning av 3 miljoner civila människor.

Fyra dagar efter den gemensamma middagen mellan Zardari och Khalilzad, dök den pakistanske presidenten upp på 10 majutgåvan av NBCs ‘Meet the Press’ i ett program som också innehöll den afghanske president Karzai och Steve Coll, idag president och verkställande direktör för ‘New America Foundation’.

Han är också författare till ‘Ghost Wars: The Secret History of the CIA, Afghanistan, and Bin Laden, from the Soviet Invasion to September 10, 2001′ (2004). Och till boken ‘The Bin Ladens: An Arabian Family in the American Century’ (2008).

Zardaris kommentarer till sitt möte med amerikanarna inbegrep påståendet att talibanerna “var en del av ert förgångna och vårt förflutna, och att ISI och CIA tillsammans hade skapat dom. Och jag kan leta upp 10 böcker och 10 filosofer och 10 uppräkningar av detta….”

Att ledarna för de andra två väpnade grupperna som McChrystal identifierat – Haqqani och Hekmatyar – var bland de tre Mujahedin ledare som CIA finansierat, beväpnat och tränat, där den bortgångne Ahmed Shah Massoud var den tredje.(anm- Var inte han den bästa av dom, som CIA senare såg till att döda efter man insett, att denne egentligen arbetat för sitt lands   frihet?), och då gör mönstret komplett: Försvarsminister Robert Gates leder ett krig mot de styrkor han som vicechef  för CIA tidigare har stöttat genom ett av CIA’s längsta och mest expensiva hemliga program, ‘Operation Cyclone’.

Efter att ha dragit sig tillbaka från offentligheten citerade George Kennan, huvudarkitekten för USAs Kalla Krigspolitik, en strof från ett stycke Goethe skrivit som varning att till slut blir vi alla utplånade av de monster vi själva har skapat. För att korrigera Voltaire, är Vita Huset snarare än Gud en komedienn som spelar för en publik alltför rädd för att skratta.

Woodwards värdering av förra årets kommentarer av Pakistans president och Zalmay Khalilzad kunde ha blivit avfärdad som en ren anekdot, om inte för den artikel som fanns i New York Post den 3 okt och hur själva utvecklingen varit  i Pakistan över de gångna sex veckorna.

Arthur Herman, en tillfällig vetenskapsman vid det konservativa ‘American Enterprise Institute’s tankesmedja, förklarade i en artikel med rubriken “Vårt pakistanska problem: Obama misslyckas med sitt närmande” att den “bittra ironin är att även då Obama försöker komma ifrån kriget i Afghanistan, skulle han kunna leda in oss i ett Pakistan.”

Författaren förklarade att i och med att USA år 2009 hade använt 45 Predator-drones, obemannade luftfarkoster, för attacker inne i Pakistan, hade antalet tripplats då hans artikel kom upp, och att halva antalet av förra årets anfall  genomförts enbart under september månad.

För att också nämna NATOs helikopterattack den 30 september i Pakistans federalt administrerade klanområden, som dödade tre medlemmar av Fronttrupperna och att “Räder som CIAs Kontraterrorism-team genomfört – med sina 3 000 afghanska trupper inne i Pakistan, kommer också att vara rutin,” varnade Herman: “Allt detta läggs på att USAs strävanden i Pakistan i hög grad påminner om en som vi har genomfört i Laos under 1960talet – en av språngbrädorna in i det vietnamesiska träsket.

“Om Obamas växande tryck mot Pakistan kan komma att destabilisera regeringen, vore USAs trupper de enda som kan hålla landets kärnvapen ifrån al Qaidas grepp. Detta är scenariet för ett krigsdilemma som får Obama att önska, att hans namn skulle varit Lyndon Baines Johnson.”

Herman hänvisar till expansionen av kriget i Afghanistan in i Pakistan som en kvalitativt farligare grad av tidigare CIAofficerares konspiration och nuvarande äldre medlemmar av BrookingsInstitutets Bruce Riedel och befälhavaren för 152000 USA och NATO trupper i Afghanistan, General David Petraeus.

——-En rapport 13 oktober dokumenterade att sedan Petraeus tagit kommandot av krigsansträngningen i Afghanistan i juni har det varit en 172 procentig ökning i USAs och NATOs flyganfall, från 257  bombmissioner i september 2009 till över 700 i förra månaden. Dessutom ökade “Spaningsflygningen till nära tre gånger antalet från september 2009 och flygturerna med förnödenheter har också ökat ….Petraeus ser ibland ut att vara mer beredvillig att riskera sk ‘collateral damage’ av civila dödsfall….

Den förra månadens attacker med obemannade flygplan var de högsta under en enda månad, alltsedan man år 2004 började med målstyrda avrättningar  och det antal dödsfall som detta förorsakat – över 150 – var den högsta siffran hittills under någon månad upp till dags datum.

Vid mitten av månaden har det åtminstone varit åtta attacker med dessa farkoster och inte färre än 66 personer har blivit dödade.

Enligt Steve Colls New America Foundation, har det alltsedan år 2009 skett 1439 stycken dödsfall orsakade av dessa ‘drones’ i Pakistan utifrån det totala antalet 1844 dödsfall från år 2004 fram till i år…

På samma sett har 1111 av de 2160 USA och NATO soldater som blivit dödade i Afghanistan sedan år 2001 inträffat under  samma period. Sjutton utländska soldater dödades enbart mellan 13 – 16 oktober.

Den 13 oktober rapporterade den pakistanska pressen att NATOs helikoptrar, som dittills opererat enbart i det  Federalt Administrerade Klanområdet (i fyra attacker mellan 25-30 september mot Haqqaninätverket) har kränkt  nationens luftrum över Balochistanprovinsen, vilket fick regeringen i Islamabad att framföra en formell protest gentemot NATO.

Sedan Bob Woodwards avslöjanden i sin nya bok och publiceringen av Arthur Hermans artikel, har man kunnat se kommentarer i pakistanska tidningar, vilka indikerar den seriositet med vilken dylika skeenden och även mer olycksbådande förebud kommit fram.

En 13 oktoberupplaga av The Nation fastslog att “det pågående ‘kriget mot terrorn’ i Afghanistan syftar till att genomföra  operationer in på pakistanskt territorium….Det verkliga målet är Pakistans kärnvapenpotential; USA och  NATO äger inga gångbara säkerhetshot från dessa illa utrustade talibaner eller extremist-patrask.”

Den pakistanska kommentatorn som tidigare citerats i New York Post, A R Jerral, har vidare påpekat att det “Herman föreslår i sin uppteckning i själva verket är en politisk riktning för USAs administration. Han påpekar- ‘Politiken att skicka in dessa drones och attackera gömda militanter på pakistanskt område har inte fungerat…Framstöten gäller Pakistans kärnvapen’. Det vore ett taktlöst sätt att meddela politikerna i Washington att hålla uppe pressen mot vårt land, vilket skulle försvaga den pakistanska regeringens anseende och leda  till instabilitet. Det hade kunnat erbjuda ett skäl för USAs trupper att gå in.”

Han tillade: “Vi känner till dylika drone-attacker som rapporterats i media, men det vi inte vet och våra media inte rapporterar, det är det faktum att USA-ledda NATOstyrkor genomför räder över gränsen in i Pakistan… CIA för med detta in kontraterrorism-team i Afghanistan.

“Dessa team genomför regelbundet markräder inpå pakistanskt territorium. På det här sättet är det hett så länge det gäller kriget mot terrorn. Pakistan börjar bli centrum av kriget.

Bruce Riedel, en tidigare CIA- och NSC-anställd [Nationella SäkerhetsRådet] har gett Obama rådet att skifta fokus i kriget ‘från Afghanistan till Pakistan’; det är vad vi kan uppleva med de allt skarpare krigsansträngningarna  inne på Pakistans territorium.”

En pakistansk kommentator förklarade föregående dag: “Vi har…blivit indragna i att ge USA tillgång till Balochistan, varifrån man försökt destabilisera den iranska regimen genom stöd till terroristgruppen Jundullah.  Än mer hotande, såvida vi inte ändrar kurs nu, förlorar vi slaget att återvinna våra kärnvapen-vänner, för det är dit NATO-USA spåret kunnat leda till.”

“Den frigående tillgången till USAs hemliga militär- och underrättelse-operativa, både tjänstemän och privatbolags, är en annan destabiliserande faktor som vi verkar oförmögna eller ovilliga att hålla koll på. Och nu är det NATOs intrång i vårt territorium och till och med anfall mot vår militära personal, vilket visar hur servil den stat blivit som vi för närvarande  lever i.

Medan kriget i Afghanistan, världens största och längsta, fortsätter med rekord i dödsfall bland civila och stridande på båda sidor om afghansk-pakistanska gränsen, finns planer på att vidare expandera kriget in i Pakistan och samtidigt hota Iran.

Man har gjort jämförelser med Washingtons krig i Indokina. Men Pakistan med dess 180 miljoner människor och kärnvapen är inte Kambodja och Iran med sin befolkning på över 70 miljoner är inte Laos.

övers Ingrid Ternert

19 oktober, 2010

Hur USA tänker få tag i Pakistans kärnvapenarsenal

Filed under: Afghanistan,Kärnvapen,krig,Mänskliga Rättigheter,NATO,Pakistan,terrorism,USA,vapen — ingrid @ 07:39

 New War Rumors: U.S. Plans To Seize Pakistan’s Nuclear Arsenal
av Rick Rozoff Stop Nato 15 okt 2010Två färska nyheter från Förenta Staterna har börjat genljuda inne i Pakistan och ge uttryck för spekulationer om att de växande amerikanska anfallen med obemannade små farkoster, drones, och NATOs helikopterattacker i landet kunde förebåda vida värre aktioner: Inget mindre än en expansion av Västs krig i Afghanistan in till Pakistan med det ultimata målet att komma åt nationens kärnvapen.
‘The News International’, Pakistans största engelskspråkiga dagstidning, publicerade en rapport den 13 oktober baserad på utdrag ur den amerikanska journalisten Bob Woodwards nyligen utgivna volym ”Obama’s Wars”. Den förklarade att under ett trilateralt möte mellan presidenterna i USA, Afghanistan och Pakistan den 6 maj 2009, anklagade Pakistans statsöverhuvud Asif Ali Zardari Washington för att stå bakom talibanattacker inne i hans land med avsikten att använda dessa för att få ”USA att invadera och gripa deras kärnvapen.”

Woodward återgav kommentarer som utbyttes vid middagen mellan Zardari och den afghansk-födda Zalmay Khalilzad, USAs förre ambassadör vid Förenta Nationerna (2007-2009), Irak (2005-2007) och Afghanistan (2003-2005).

Khalilzad var också nära allierad till Jimmy Carter-administrationens Nationella Säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski, arkitekten bakom USAs strategi att alltsedan 1978 stödja attacker mot Afghanistan från beväpnade extremister stationerade i Pakistan, då Brzezinski 1979-1989 ingick bland polska immigranter vid ColumbiaUniversitetet.

Batongen för det som nu är Washingtons över 30-åriga inblandning i Afghanistan gick över från Brzezinski till Khalilzad på 1980talet, då den senare blev utnämnd till en av Ronald Reagan-administrationens tjänstemän vid Statsdepartmentet, som skötte stödet till mujahedinkrigarnas operationer i Peshawar, Pakistan.

Han ingick i Statsdepartmentet 1984 som medlem av Stiftelsen för utrikesrelationer och arbetade för Paul Wolfowitz, dåvarande assisterande Statssekreterare för östasiatiska och ostindiska affärer, vid Foggy Bottom.

Hans verksamhet utvidgades av CIAs biträdande chef under den tiden, Robert Gates, nu USAs försvarsminister. Två av deras huvudsakliga klienter, Gulbuddin Hekmatyar och Jalaluddin Haqqani, är grundare och ledare av Hezb-e Islami Gulbuddin och Haqqanis nätverk, vilken Gates’ Pentagon för närvarande ligger i krig mot på båda sidor afghansk-pakistanska gränsen.

Enligt vad Woodwards säger om den pakistanska presidentens anklagelser mot Khalilzad i maj förra året -”Zardari tappade sin diplomatiska gard. Han menade att en eller..två länder utförde attacker genom pakistanska talibaner inne i hans land: Indien eller USA. Zardari trodde inte att Indien kunde vara så smart, men USA kunde det. [afghanska presidenten Hamid Karzai hade sagt honom att USA legat bakom attackerna och fått anklagelserna bekräftade från Pakistans ISI [Inter-Services Intelligence].”

Khalilzad, vars résumé också inkluderar inkomster vid FörsvarsDepartementet, Nationella SäkerhetsRådet, Centrum för Strategiska och Internationella Studier, National Endowment for Democracy, RAND Corporation (där han hjälpt till att etablera MiddleEasternStudiesCenter) och PNAC, Projektet för ett Nytt Amerikanskt  Århundrade.

Hans sägs också ha argumenterat med Zardari’, vilket lett till att den senare hade svarat med vad han beskrev som “en komplott för att destabilisera Pakistan,” något han kläckt ur sig för att, enligt Woodwards version av hans ord, “USA skulle kunna invadera och få tag i [Pakistans] kärnvapen.”

Påståendet, menade Zardari, “kunde inte på annat sätt förklara den snabba expansionen i våld. Och CIA hade inte ägnat sig åt ledarna för de pakistanska talibanerna, en grupp vid namn Tehrik-e-Taliban-e-Pakistan eller TTP, vilka attackerade regeringen. TTP anklagades också för mordet på  Zardaris hustru, Benazir Bhutto.”

Med den pakistanska presidentens ord: “Vi ger er mål som ni talibaner inte borde gå efter.. ni kan ägna er åt andra områden. Vi är förbryllade.”

När Khalilzad nämnde att attackerna med obemannade mindre flygplan, drones, inne i Pakistan “i första hand var avsedda till att bekämpa medlemmar av al Qaida och afghanska motståndsmän, inte de pakistanska talibanerna,” svarade Zardari genom att insistera- “Men den talibanska rörelsen är kopplad till al Qaida…så genom att inte attackera de mål som rekommenderats av Pakistan, hade USA avslöjat sitt stöd till TTP. CIA hade till och med en gång arbetat med gruppens ledare, Baitullah Mehsud,” förklarade Zardari.  (Tre månader senare hans fru och flera fredslösa och livvakter. anm IT-blivit skjuten skulle det väl ha stått?)

I augusti 2009, medan fortfarande befälhavaren för alla USAs och NATOs styrkor i Afghanistan, dåvarande general Stanley McChrystal gav ut sin hemligstämlade COMISAF (COMmander of International Security Assistance Force) Initial Analsysis, vilken försäkrade att “de större motståndsgrupper i förhållande till deras hot mot missionen utgörs av : Quetta Shura Taliban (05T), Haqqani Network (HQN) och Hezb-e Islami Gulbuddin (HiG).” Den första är en afghansk talibangrupp, vilken som namnet visar finns i Balochistans provinshuvudstad i Pakistan .

Steve Coll, Alfred McCoy och andra auktoriteter i ämnet har dokumenterat CIAs inblandning i Gulbuddin Hekmatyar och Jalaluddin Haqqani: Att de delats av, men inte överförts till Pakistan’s Inter-Services Intelligence CIA, som privata kontakter. Coll har dessutom påstått att Haqqani från 1980-talet hade stöttat och gett skydd åt Osama bin Laden.

Vid mötet med Obama, Zardari och Karzai i maj 2009, hade den amerikanska presidenten förolämpat sina båda motparter för en påstådd brist på lösning av kriget på båda sidor DurandLinjen, trots att även under hans tal, Pakistan var engagerad i ett större militärt angrepp i SwatDalen, vilket ledde till en omflyttning av tre miljoner civila.

Fyra dagar efter middagen med Zardari och Khalilzad, dök den pakistanska presidenten upp under 10 maj utgåvan av NBCs ‘Meet the Press’, där också den afghanska presidenten Karzai ingick liksom Steve Coll, idag ordförande i ‘New America Foundation’ och författare till ‘Ghost Wars: The Secret History of the CIA, Afghanistan and Bin Laden, from the Soviet Invasion to September 10, 2001 (2004)’ och ‘The Bin Ladens: An Arabian Family in the American Century (2008)’.

Zardaris kommentarer till sin amerikanska publik inbegrep påståendet att talibanerna “varit en del av ert förflutna och vårt förflutna och ISI liksom CIA har skapat dom tillsammans. Och jag kan hitta 10 böcker åt er och 10 filosofer och 10 som kommer att upprepa allt det där….”

Ledarna för de andra två väpnade grupper som McChrystal identifierat – alltså Haqqani och Hekmatyar – befann sig bland de tre motståndsmän, bland dessa tre motståndsledare som CIA finansierat, beväpnat och tränat, där den döde Ahmed Shah Massoud som den tredje, kompletterar mönstret: Robert Gates, försvarsminister, leder ett krig mot styrkor som Robert Gates, före detta ledare för CIA, har stött under en av organisationens längsta och mest expansiva hemliga program, Operation Cyclone.

Efter att ha avgått från det offentliga livet, citerade George Kennan, den främsta arkitekten för USAs KallaKrigspolitik, en strof som han tillerkände Goethe, som en varning att till slut förstörs vi alla av de monster vi själva skapat. Som parafras på Voltaire är Vita Huset hellre än Gud en comedienne, som spelar för en publik alltför rädd för att skratta.

Woodwards citat av förra årets kommentarer från den pakistanske presidenten och Zalmay Khalilzad kunde ha avfärdats som enbart en anekdot, om inte för en artikel som kom upp i  New York Post den 3 oktober och utvecklingen i själva Pakistan under de sista sex veckorna.

Arthur Herman, gästprofessor vid den konservativa ‘American Enterprise Institute’s tankesmedja, fastslog i en artikel med titeln “Vårt pakistanska problem: Obamas vinkling fallerar” att “Den bittra ironin är att även om Obama försöker dra sig ur kriget i Afghanistan, skulle han kunna leda in oss i ett i Pakistan.”

Författaren detaljerade att då under 2009 USA skjutit iväg 45 Predator ‘drones’attacker in i Pakistan, hade man tripplat detta antal vid tiden då hans artikel kom upp, och att hälften av förra årets totala antal drones över Pakistan nu sänts iväg bara under september månad.

För att inte nämna NATOs helikopter attacker i Pakistans Federalt Administrerade klanområde Kuram den 30 sept som dödade tre medlemmar av Frontsoldaterna och att “Räder av CIAs Contraterrorism spårteam – med dess 3000 afghanska trupper – in i Pakistan och också blir rutin,” varnade Herman:

“Allt detta blir till en amerikansk insats i Pakistan som i hög grad liknar den vi genomförde i Laos under 1960talet– vilket blev en av språngbrädorna in till den vietnamesiska sumpmarken.

“Om Obamas växande tryck mot Pakistan kommer att destabilisera den regeringen, är det enda som kan hålla landets kärnvapen borta från al Qaida kanske bör vara USAs trupper. Det är ett krigsscenario som kommer att få Obama att verka som hans namn vore Lyndon Baines Johnson.”

Herman menar att expansionen av kriget i Afghanistan in i Pakistan ligger på en kvalitativt farligare nivå än den förra CIA officeren och nuvarande veteranen vid Brookings Institutets sumpmarker Bruce Riedel och befälhavaren för de 152 000 USA och NATO trupperna i Afghanistan general David Petraeus.

En rapport 13 oktober dokumenterade att sedan Petraeus tagit över kommandot i krigsansträngningarna i Afghanistan i juni blev det en 172 procents ökning i USAs och NATOs flyganfall, från 257 uppdrag i september 2009 till över 700 förra månaden. Dessutom, “Spaningsflygningarna ökade till nära tre gånger antalet från september 2009 och förrådsflygning-arna gick också upp… Petraeus betraktas ibland som ännu mer villig att riskera dessa ‘collateral damage’ med civila dödsfall…

Förra månadens drone attacker var det högsta antal sedan det målsökande dödandet hade startat under 2004 och mängden dödsfall som dessa hade förorsakat – över 150 – var det hittills högsta under den månaden.

Till mitten av denna månad har det varit åtminstone 8 droneattacker och inte färre än 66 människor dödade. Enligt Steve Colls New America Foundation, hade 1439 av de 1844 dödsfall som hade förorsakats av attacker med drones i Pakistan sedan 2004- inträffat under 2009 och hittills i år.

På samma sätt har 1111 av 2160 USA och NATO soldater som dödats i Afghanistan alltsedan år 2001 inträffat under samma period. Sjutton utländska soldater dödades enbart mellan 13-16 oktober.

Den 13 oktober rapporterade pakistansk press att NATO helikoptrar hittills hade opererat enbart i de federalt administrerade Klanområdena (i fyra attacker mellan 25-30 september gentemot Haqqanis nätverk), kränkt  nationens luftrum över provinsen Balochistan och fått Islamabad att utfärda en formell protest mot NATO.

Sedan Bob Woodwards nya boks avslöjanden och publiceringen av Arthur Hermans artikel, har kommentarer dykt upp i pakistanska tidningar, vilket indikerar med vilket allvar dessa uppfattas inom den senaste utvecklingen och betraktats också som ett mer olycksbådande förebud.

I en artikel i The Nations 13 oktoberutgåva står det att “det pågående terrorkriget i Afghanistan syftar till att ta in operationerna till pakistanskt territorium….Det verkliga målet är Pakistans kärnvapenpotential;  [USA ochNATO] har inget rimligt säkerhetshot från de illa-utrustade talibanerna eller ruggiga extremisterna.”

Kommentare i New York Posts utgåva citerade tidigare pakistanska kommentatorn A R Jerral som vidare påstod att det “Herman föreslår i sin artikel i själva verket är en politisk riktning hos USAs administration.

Han säger att politiken att skicka drones och attackera militanta gömställen på pakistanskt territorium inte har fungerat…. Hotet är Pakistans kärnvapen. ‘Det är ett tråkigt sätt att tala om för politikerna i Washington att hålla uppe pressen mot vårt land, vilket kommer att försvaga den pakistanska regeringens ställning och förorsaka instabilitet’.

Det ger USA ett skäl att gå in.”

Han tillade: “Vi känner till attackerna med drones, eftersom dessa har rapporterats om i media, men vad vi inte vet och våra media inte rapporterar, det är det faktum att USA-ledda NATOstyrkor genomför räder över gränsen in i Pakistan…För detta opererar CIAs ‘Counterterrorism Pursuit Teams’ i Afghanistan.“Dessa grupper genomför regelbundna markräder in på pakistanskt territorium.”

övers Ingrid Ternert

Militärer till ringa hjälp för vanliga människor

Filed under: Afghanistan,krig,Mänskliga Rättigheter,nya,Pakistan — ingrid @ 21:30

 Democracy Now! 19 okt Befolkningen i Pakistan hemsöks fortfarande  av stora översvämningar över hela landet, vilka berör nära 20 miljoner människor.

FNs uppmaning om $2 miljarder i nödhjälp med anledning av översvämningarna, vilka kom för nära en månad sedan, har fortfarande endast lyckats uppfylla sitt mål till 34 procent.

Under tiden hade Obamaadministrationen utannonserat ett paket på $2 miljarder i militär hjälp till Pakistan.

Det var efter att USA och Pakistan senare i veckan haft samtal på hög nivå. Pakistanska militären kommer att utnyttja dessa pengar (inte mot översvämningarna utan) till inköp av USA-tillverkade helikoptrar, vapensystem och utrustning för avlyssning av kommunikation.

Biståndet inkluderar också mer hjälp till kontramotstånd och ett program som tillåter medlemmar av Pakistans militär att studera vid amerikanska krigsuniversitet.

 Military Commander Pleads Guilty to Murder

Militär befälhavare förklaras skyldig till våldtäkt och mord

Samtidigt har en kanadensisk toppmilitär erkänt sig skyldig till mängder av kriminella handlingar mot kvinnor som mord, våldtäkt och dussintals inbrott i hemmen för att stjäla underkläder.

Före sin arrestering i april var överste David Russell Williams en av Canadas toppmilitärer. Han förde befäl över Canadas största flygbas i Afghanistan och körde regelbundet plan för dignitärer, inklusive drottning Elizabeth II.

Därifrån utger man också en varning om vår integritet på Internet. Anindya Ghose, associerad professor vid NewYorks universitet: ”Den vanliga människan bör vara medveten om vad som i regel sker då man skickar ut något på Internet.

Det lämnar ett digitalt spår efter sig, vilket kan spelas upp och sparas. Det kommer att lagras där i evighet. Jag antar vanliga människor bör vara medvetna om detta, att vilken information man än sänder ut på Facebook, så kommer den bli tillgänglig för vem som helst, hur länge som helst.”

övers Ingrid Ternert

20 oktober, 2010

Vadslagning och bluff i nya Stora Spelet om Oljan

Filed under: Indien,Iran,Kina,nya,olja,Pakistan,Ryssland,Saudiarabien,USA — ingrid @ 08:11

av Pepe Escobar  14 okt 2010
Framtida historiker skulle mycket väl ha kunnat hålla med om, att det 21a århundradets Sidenväg den 14 december 2009 för första gången öppnats för affärer. Det var den dag då en kritisk sträcka av oljeledningen officiellt kom i drift och förband det fabulöst energirika Turkmenistan (via Kazakstan och Uzbekistan) med Kinas Xinjiangprovins.

Hyperbolen höll inte tillbaka den fantastiska figuren Gurbanguly Berdymukhamedov, Turkmenistans president, från att skrävla: ”Detta projekt har inte bara ett kommersiellt eller ekonomiskt värde. Det är också politiskt. Kina har genom sin kloka och förutseende politik blivit en av nyckelgaranterna för den globala säkerheten.”

Botten nås år 2013, då Shanghai, Guangzhou och Hong Kong kommer att svinga sig upp till ännu mer svindlande höjder med benäget tillstånd av naturgas, som levereras genom en 1833-kilometer lång centralasiatisk ledning, som projekterats till att operera under full kapacitet. Och tänka sig att inom några år kommer Kinas stora städer utan tvekan att också ha fått smak för Iraks fabulösa, knappast upptappade oljereserver:

Konservativt beräknat till 115 miljarder fat, men möjligen närmare 143 miljarder fat – vilket i så fall ligger över Iran. När George W Bushs administrations fåtöljgeneraler startat sitt ”krig mot terrorn”, var det exakt vad de hade i sinnet. Kinas ekonomi är törstig och dricker därför djupt och planerar än djupare. Den längtar efter Iraks olja och Turkmenistans naturgas, såväl som olja från Kazakstan.

Istället för att lägga ut mer än en triljon dollar på ett illegalt krig i Irak eller uppföra militärbaser över hela Mellanöstern och Centralasien, använde Kina sina statliga oljeföretag till att få en del av den energi som man behövde, helt enkelt genom att Kina lägger ett bud på den, på en helt laglig irakisk oljeauktion.

Under tiden i det Nya Stora Spelet i Eurasien har Kina haft den goda smaken att inte skicka en enda soldat någonstans eller sjunka ner i ett oändligt träsk i Afghanistan. Istället har kineserna helt enkelt gått in i en direkt kommersiell uppgörelse med turkmenerna, och tjäna en del på landets åsiktsskillnader med Moskva till att själv bygga en pipeline som kommer att sörja för mycket av den gas man behöver.

Det är inget att förvåna sig över att Barack Obamas administrations euroasiatiska energitsar, Richard Morningstar, tvingats medge på en Kongresshearing, att USA helt enkelt inte kunnat tävla med Kina vad gäller Centralasiens energirikedom. Om han bara hade levererat samma budskap till Pentagon…

Den Iranska ekvationen
I Peking tar man frågan om diversifiering av oljeleveranserna mycket, mycket seriöst. Då oljan år 2008 steg till 150 dollar per fat  - innan USA drabbades av en global finansiell härdsmälta – hade kinesisk statsmedia tagit sig för att kalla Big Oil för ”internationella bensinkrokodiler”, med implikationen att Västs glömda agenda ytterst var att stoppa Kinas obevekliga utveckling, tills man låg död i sina spår.

Mer än en fjärdedel av det som är kvar av världens kända oljereserver ligger i arabvärlden. Kina hade lätt kunnat glufsa i sig allt. Få känner till att Kina själv faktiskt är världens femte största oljeproducent, med 3.7 miljoner tunnor per dag (bpd), precis under Iran och lite över Mexiko. Under år 1980 konsumerade Kina enbart 3% av världens olja. Nu står man för omkring 10%, och är därmed planetens näst största konsument.

Man har redan passerat Japan i den kategorin, även om man fortfarande ligger stort efter USA, som konsumerar 27% av den globala oljan varje år. Enligt ‘International Energy Agency’, kommer Kina att stå för över 40% av ökningen i den globala oljeefterfrågan till år 2030. Och då antar man att Kina ”bara” växer 6% om året, vilket med tanke på dagens tillväxt verkar orealistiskt.

SaudiArabien kontrollerar 13% av världens oljeproduktion. För tillfället är man den enda verkliga producenten  – en som kan öka eller minska mängden olja som pumpas upp som man själv vill – och är kapabel att väsentligt öka produktionen. Det är ingen tillfällighet detta med att pumpa upp 10.9 miljoner tunnor olja om dagen (bpd), vilket gör att man blivit en av Pekings stora oljeleverantörer.

De tre största är enligt Kinas handelsminister Saudiarabien, Iran och Angola. Åren 2013-2014, om allt går väl, väntar Kina att i stort kunna lägga Irak till listan, men först behöver det landets oljeproduktion repa sig. Under tiden är det Irans del av Eurasiens energiekvation som är det verkligt nervpirrande för Kinas ledare.

Kinesiska företag har investerat knappa $120 miljarder i Irans energisektor under de gångna fem åren. Iran är redan Kinas näst största oljeleverantör med upp till 14% av dess import, och den kinesiska energigiganten Sinopec har sagt sig vilja satsa $6.5 miljarder till att där bygga oljeraffenaderier.

Enligt hårda FN-utfärdade amerikanska sanktioner och år av ekonomisk misshushållning, saknar emellertid landet högteknologisk know-how till att kunna klara sig själv, och dess industriella struktur ligger i spillror. Ledaren för det nationella iranska oljebolaget, Ahmad Ghalebani, har offentligt medgett att maskineri och delar använda i Irans oljeproduktion fortfarande måste importeras från Kina.

Sanktioner kan ta död på det hela, minska investeringarna, öka handelskostnaderna med över 20% och allvarligt begränsa Irans förmåga att låna på den globala marknaden. Inte desto mindre har tillväxten i handeln mellan Kina och Iran ökat 35% under 2009 till $27 miljarder. Så medan Väst drämt till Iran med sanktioner, embargon och blockader, har Iran långsamt utvecklas till en viktig handelskorridor för Kina – såväl som Ryssland och energifattiga Indien.

Till skillnad från Väst investerar de alla där lika vansinnigt, eftersom det är lätt att få koncessioner från regeringen; det är lätt och relativt billigt att bygga infrastruktur; och att befinna sig på insidan då det kommer till iranska energireserver är  nödvändigt för alla länder som vill vara en viktig spelare i Pipelineistan, och tävla om viktiga energiledningar där mycket av det Stora Spelet i Eurasien sker.

Utan tvekan erbjuder ledarna i alla dessa länder, vilka gudar de än tillber, för Washington att fortsätta göra det lätt (och lukrativt) för dem. Få i USA vet att förra året Saudiarabien – nu (åter)beväpnad till tänderna, tillber Washington och är lite lätt paranoid om det iranska kärntekniska programmet – och erbjudit sig att förse kineserna med samma mängd olja, som landet för närvarande importerar från Iran, till ett mycket lägre pris. Men Peking, för vilken Iran är en viktig och sedan länge strategisk allierad, avslutades uppgörelsen.

Som om Irans strukturella problem inte var nog, har landet gjort lite för att börja diversifiera sin ekonomi utöver olja, och unga, välutbildade människor flyr utomlands med en stor ‘brain drain’ för det hemsökta landet. Och tro inte detta är slutet på denna litania av problem.

Man ville bli en fullvärdig medlem av Shanghai Samarbets Organisationen (SCO) – den multi-lateralaekonomisk/militära samarbetsorganisation, som är ett slags asiatiskt svar på NATO, North Atlantic Treaty Organisation – men är bara en officiell SCO observatör, för gruppen kan inte godkänna något land som står under FNs sanktioner.

Teheran skulle med andra ord vilja ha någon sorts stormakt till skydd mot möjligheten av en attack från USA eller Israel. Så mycket som Iran varit på vippen att bli en vida mer inflytelserik spelare i Centralasiens energitävlan tack vare ryska och kinesiska investeringar, så är det extremt otroligt att någon av dessa länder verkligen skulle ha velat riskera krig mot USA för att ”rädda” den iranska regimen.

Det stora försvinnandet
Ur Pekings synvinkel kunde titeln för filmversionen av den oregerbara USA – Iran konflikten och en sjudande USA mot Kina strategisk tävlan i Pipelineistan kunnat vara: ”Försvinn från Hormuz-och Malaccasunden.”

Hormuzsundet är definitionen på ett potentiellt strategiskt strypgrepp. Det är när allt kommer omkring det enda inloppet till Persiska Viken och genom det flyter i grova tal 20% av Kinas oljeimport. Som smalast är det endast 36 km brett, med Iran i norr och Oman i söder. Kinas ledare retar upp sig på USAs konstanta närvaro med sina hangarfartyg stationerade och patrollerande i närheten.

Med Singapore i norr och Indonesien i söder är Malaccasundet en annan potentiell flaskhals om någonsin det funnits någon sådan- och genom den passerar så mycket som 80% av Kinas oljeimport. Vid sin smalaste punkt är det bara 54 kilometer brett, och som vid HormuzSundet är dess säkerhet också av made-in-USA modell.

Då Washington i framtiden sänker garden, skulle båda inlopp snabbt kunna stängas och kontrolleras av USAs Flotta.
  
Det ökande trycket att utveckla en landbaserad centralasiatisk energistrategi hade kunnat summeras som så: Hej då, Hormuz! Hej då, Malacca! Och hjärtligt välkommen till en ny oljeledningsdriven SidenVäg från det Kaspiskahavet till Kinas västra utpost i Xinjiang.

Kazakhstan har 3% av världens kända oljereserver, men dess största oljefält ligger inte långt ifrån den kinesiska gränsen. Kina betraktar landet som en viktig alternativ oljeleverantör via framtida oljedningar som kunde länka de kazakiska oljefälten till kinesiska oljeraffenaderier långt ut i väst. I själva verket är Kinas första transnationella Pipelineistan-äventyr  redan på plats: 2005 års Kina-Kazakstans oljeprojekt, finansierat av den kinesiska energigiganten CNPC.

Mycket mer kan komma, och kinesiska ledande experter väntar sig att energirika Ryssland ska spela en betydande roll liksom i Kinas egen kläckta plan. Strategiskt representerar den ett besvärligt steg i regional energiintegration, att få in det rysk/kinesiska partnerskapet i SCO såväl som i FNs Säkerhetsråd.

Då det kommer till olja är namnet på spelet den väldiga ÖstSibiriska-PacifikOceanens (ESPO) oljeledning. Förra augusti påbörjade man en 4000-kilometer lång rysk sektion av denna, från Taishet i östra Siberien till Nakhodka, fortfarande in på ryskt territorium. Den ryske premiärministern Vladimir Putin hälsade ESPO som ”ett verkligt omfattande projekt som har stärkt vårt energisamarbete.”

Och sent i september invigde ryssarna och kineserna en 999-kilometer lång oljeledning från Skovorodino till den ryska Amurregionen och den petrokemiska knutpunkten Daqing i nordöstra Kina. Ryssland levererar för närvarande upp till 130 miljoner ton rysk olja om året till Europa. Snart når man inte mindre än 50 miljoner ton till Kina och Pacificregionen likaså.

Emellertid finns det dolda spänningar mellan ryssarna och kineserna när det kommer till energifrågor. Det ryska ledarskapet är förståeligt nog trötta på Kinas förvånande stridigheter i Centralasien, det förra Sovjetunionens ”nära utland.” När allt kommer omkring – som kineserna gjort i Afrika i i sin jakt efter energi –så  i Centralasien bygger kineserna järnvägar och introducerar högteknologiska tåg bland andra moderna under, i utbyte mot olja och gaskoncessioner.

Trots sjudande spänningar mellan Kina, Ryssland och USA, är det för tidigt att säga just vem som ser ut att gå ut som segrare i det Nya Stora Spelet i CentralAsien, men en sak är helt klar.

De Centralasiatiska ”stans” håller på att bli ännu mäktigare pokerspelare, då de har helt rätt, för där verkar Ryssland inte vilja lösgöra dessa från sin egen hegemoni, och Washington placerar alla sina pjäser på de ledningar som är menade att passera Ryssland (inklusiva Baku-Tbilis-Ceyhan (BTC) pipeline som pumpar olja från Azerbaijan till Turkiet via Georgien).

OchKina ser för sig sin Centralasiatiska framtid. Vem än som förlorar, detta är ett spel som dessa ”stans” bara kan profitera från. Nyligen har vår vän Gurbanguly, den turkmenska ledaren, valt Kina som att åka-till-landet för några extra $4.18 miljarderlån till utveckling av Syd Yolotan, hans lands största gasfält. (Kineserna hade redan lagt ut $3 miljarder till hjälp för utvecklingen av den). Energibyråkrater i Bryssel var förfärade.

Med beräknade reserver på upp till 14 triljoner kubikmeter naturgas, där fältet har potentialen att översvämma den energisvältande Europeiska Unionen med gas för mer än 20 år. Adjö till allt det?

År 2009 beräknades Turkmenistans kända gasreserver till ett haltande 8.1 triljoner kubikmeter, de fjärde största i världen efter Ryssland, Iran och Qatar. Inte överraskande med tanke på att Ashgabat, landets huvudstad, verkar se ut att helt svämma över i gas.

Icke desto mindre tvekar experter om denna landomgärdade centralasiatiska republik verkligen  har nog med blått guld att förse Ryssland med (som absorberat 70% av Turkmenistans lager, innan ledningen till Kina öppnats), Kina, Västeuropa och Iran, alla samtidigt.

För närvarande säljer Turkmenistan sin gas till: Kina via världens största gaspipeline, 7000 kilometer lång och konstruerad för en kapacitet på 40 miljarder kubikmeters per år; Ryssland (10 miljarder kubikmeter per år, ner från 30 milarder per år till 2008); och Iran (14 miljarder kubikmeter per år). Iranska president Mahmud Ahmadinejad får alltid ett väkomnande med röda mattan från Gurbanguly och den ryske energigianten Gazprom, tack vare en utökad prispolitik och blir behandlad som en välkommen kund.

Emellertid är kineserna för närvarande på toppen av stacken och för det mesta, vad som än händer, kan det bli litet tal om att Centralasien blir Kinas största utländska leverantör av naturgas. Å andra sidan, faktum är att Turkmenistan i praktiken har bestämt sig för att exportera all sin framtida gas till Kina, Ryssland och Iran, vilket betyder en virtuell död för varierande trans-kaspiska havspipeline-planer, vilka länge favoriserats av Washington och EU.

IPI och TAPI nu igen
På oljefronten, om så alla ”-stans” sålde var tunna olja de pumpat upp till Kina, kunde man ändå bara komma upp till mindre än halva Kinas dagliga import. Då det kommer till kritan är det egentligen bara Mellanöstern som är i stånd att släcka Kinas törst efter olja.

Enligt Internationella EnergiByrån, kommer Kinas totala oljebehov att öka till 11.3 miljoner fat om dagen fram till år 2015, även med en inhemsk produktion som toppar 4 miljoner fat om dagen. Jämför detta med vad vissa av Kinas alternativa leverantörer producerar idag: Angola, 1.4 miljoner fat om dagen; Kazakhstan, 1.4 miljoner likaså; och Sudan, 400 000.

Å andra sidan producerar SaudiArabien 10.9 miljoner fat om dagen, Iran runt 4 miljoner, Förenade ArabEmiraten (UAE) 3 miljoner, Kuwait 2.7 miljoner – Och så finns det Irak, som för närvarande levererar 2.5 miljoner och verkar nå upp till  åtminstone 4 miljoner år 2015. Ändå måtte Peking fortfarande vara fullt övertygad om att detta är en säker källa, särskilt med tanke på USAs alla ”framtida fyndigheter” i Förenade ArabEmiraten, Bahrain, Kuwait, Qatar och Oman, plus dessa bullrande stridsgrupper till havs i Persiska Viken.

På gasfronten har Kina definitivt räknat med en vändning i Sydasiens Stora Spel. Peking har redan lagt ut $200 miljoner dollar på den första fasen i konstruktionen av en djupvattenshamn i Gwadar i Pakistans Balochistan-provins. Man ville och fick från Islamabad, ”suveräna garantier för hamninrättningarnar.” Gwadar ligger endast 400 kilometer från Hormuzsundet.

I och med Gwadar kan den kinesiska flottan få en hemmahamn som lätt skulle kunna låta dom övervaka trafiken i sundet, och en dag kanske även förhindra USAflottans expansionistiska tryck i Indiska Oceanen.

Men Gwadar har en annan oerhört mer läcker framtida roll. Den kunde visa sig bli ett centrum för kapplöpningen mellan två länge ifrågasatta pipelines: TAPI och IPI. TAPI står för ‘Turkmenistan-Afghanistan-Pakistan-Indienledningen, som aldrig kan bli byggd så länge USAs-NATOs ockupationsstyrkor bekämpar motståndet, slarvigt kallat ”talibanerna”, i Afghanistan.

IPI är emellertid den Iran-Pakistan-Indien-ledning, också känd som ”fredsledning” (som skall få TAPI, Iran och Pakistan att slutgiltigt ingå avtal om att bygga ”IP”, som en del av IPI med Indien, och försäkra Iran att antingen Indien eller Kina senare går in i projektet.

Vare sig det råkar vara IP, IPI eller IPC, bör hamnen Gwadar bli en viktig knutpunkt. Om Indien som behandlat Iran som pesten, genom pressen från Washington tvingat dra sig ur projektet, eftersom Kina redan har gjort klart att man gärna vill in.

Kineserna skulle efter det bygga en Pipelineistan-länk från Gwadar längs Karakorum huvudleden i Pakistan till Kina via Khunjerab Passet – vilket är en annan landkorridor som kunde visa sig vara immun mot USAs ingripanden. Den kunde ha en ytterligare fördel av att radikalt minska ner den 20 000-kilometer långa tankbilsrutten runt Asiens södra gräns.

För Indien vore det utan tvekan ett strategiskt viktigt drag att koppla in sig på IPI, och det förmedlar en djup misstanke om att kineserna skulle kunna manövrera ut dem i jakten på utländsk energi med en ”pärlbandsstrategi”, som innebär att: sätta upp en rad ”hemmahamnar” längs Kinas viktigaste oljeförsörjningsled från Pakistan till Malaysia. I det fallet skulle Gwadar inte bara bli en ”kinesisk” hamn.

Vad gäller Washington tror man fortfarande att om bara TAPI blev byggd, skulle den hindra Indien från att helt bryta USAs påtvingade embargo mot Iran. Det energisvältande Pakistan föredrar uppenbarligen sin ”i ur och skur” allierade Kina, som kunde bygga alla sorters energiinfrastrukturer inom det av översvämningar hemsökta landet.

Som i ett nötskal, såvida det otroliga energisamarbetet mellan Iran, Pakistan och Kina skulle framskrida, signalerar detta ett större bakslag för Washington i det ‘Stora Spelet om Eurasien’, med dess enorma geopolitiska och geoekonomiskt resonans.

För tillfället har Pekings strategiska förtur varit att noggrant utveckla förbluffande skilda slag av energileverantörer – ett flöde av energi som täcker Ryssland, Sydkinesiska Sjön, Centralasien, Ostkinesiska Sjön, Mellanöstern, Afrika och Sydamerika. (Kinas upptäckter i Afrika och Sydamerika kommer i framtiden att handskas med en inteckning av vår del av globens viktiga energiområden.)

Om Kina hittills visat sig mästerlig i att handskas med sina kort i Pipelineistan’kriget’, så skulle USAs hand – kunna vara att passera Ryssland, armbåga ut Kina, isolera Iran – och snart kallas för vad man är: en bluff.
 
övers Ingrid Ternert

21 oktober, 2010

Pakistan friar talibanernas befälhavare

Filed under: Afghanistan,krig,NATO,Pakistan,Palestina,talibaner,terrorism,USA — ingrid @ 03:45

 Islamabad friar talibanernas befälhavare – Asia Times 16 okt
av Syed Saleem Shahzad

Pakistan har friat talibanernas högsta befälhavare i Afghanistan, Mullah Abdul Ghani Baradar, så att han skulle kunna spela en nyckelroll i deras inledande samtal med Washington via Pakistans armé, erfar Asia Times.

Frisläppandet av Baradar, som i februari blev arresterad i Pakistans hamnstad Karachi i landets södra del, bekräftades av en äldre pakistansk kontraterrorism-anställd. Han tillade att Förenta Staterna hade varit fullt medveten om utvecklingen, även om han inte nämnde något om amerikanarnas reaktion.

En äldre talibanledare som i torsdags talade med tidningen inifrån den södra AfPakregionen, bekräftade dessutom att Baradar ”hade satt sig i säkerhet hos sitt folk”. Innebörden av detta är att han är tillbaka hos talibanledaren Mullah Omar.

Baradar har representerat Mullah Omar i tidigare fredssamtal med Washington, då Saudiarabien varit medlare.

När nyheten kom ut om Baradars arrestering i en räd utförd av pakistanska och amerikanska underrättelse-officerare, betraktades detta vida omkring som en stor seger i krigets Afghanistan, då givet hans topposition.

Vid en intervju under denna tid, anförtrodde en amerikansk tjänsteman hur Baradar plockats upp av en ren tur, eftersom underrättelse-officerarna inte hade känt till att han befunnit sig i närheten, i och med att de jagat andra misstänkta. 

”Den pakistanska arméns mentala blockering om de afghanska talibanerna existerar fortfarande. Ännu betraktar man dessa som sina kontakter i Afghanistan. Mullah Baradars arrestering var inte avsiktlig, det var ett misstag,” sa den USA-anställde till Asia Times.

Pakistans Inter-Services Intelligence (ISI) var medveten om Baradars och andra taliban- figurers närvaro i Karachi, men avlyssnade dem aldrig, eftersom de inte ansågs utgöra något hot mot landets inre säkerhet. Militären ville inte bråka med dem, för man var övertygad om, att när väl man dragit sig ur Afghanistan, skulle talibanerna på ett eller annat sätt vara en del av den politiska uppställningen.

”Vid tiden för Baradars arrestering var alla pakistanska bossar i Bryssel [chefen för arméstaben och generaldirektören för ISI] . Vi fick ett tips om att någon mycket viktig person lurade i Karachi.

Vi informerade dom [pakistanerna] och vi åkte dit tillsammans. Vid tiden för arresteringen var vare sig vi eller pakistanerna medvetna om att de fångat upp Baradar,” sa tjänstemannen till Asia Times efter arresteringen.

Efter dennes gripande gjorde USA sitt bästa- för att lägga vantarna på honom via den afghanska regeringen, som då hade pressat Pakistan till att utvisa sin medborgare, så att han kunde ställas inför en afghansk domstol.

Men skvadronledaren Khalid Khawaja, en tidigare ISIanställd, blev i år dödad av pakistanska militanter på grund av sin framgångsrika framställan att få stanna i Lahores Högsta Domstol inför Baradars utvisning. Baradar blev då dömd i ett mycket komfortabelt och säkert hus i huvudstaden Islamabad.

Flera dagar efter hans arrestering fick amerikanarna träffa honom, och enligt USAs tjänstemän delgav han en viss värdefull information. Emellertid hade läget på marken hunnit ändras redan innan dess.

Baradars frigivning sammanfaller med en kungörelse som USAstyrkornas stabschef, amiral Mike Mullen kommit med, att Pakistan hade lovat utföra militära operationer i norra Waziristans klanområden för att rensa ut al-Qaida och det mäktiga Haqqani nätverket, vilka är aktiva i Afghanistan. Pakistan har i månader dragit fötterna efter sig för att gå in i detta instabila område.

Försoningen med talibanerna skulle fortsätta parallellt. Före uttalandet hade Pakistans arméchef general Ashfaq Parvez Kiani åkt runt i Norra Waziristan och träffat medlemmar av den militär som blivit stationerad där.

Som kompromiss kunde Pakistan genomföra begränsade kirurgiska anfall mot staden Mir Ali och Datta Khel området,  vilket tillhör al-Qaidas hemtrakter, och spara områdena Miranshah och Dand-e-Darpa Khel, vilka utgör basen för Haqqaninätverket med dess allierade Hafiz Gul Bahadur.

Pakistan la sig till med denna syn i södra Waziristan, då man sparade Moulvi Nazeer, ledare för det största talibannätverket i Paktikaregionen där över gränsen. Militären träffade verkligen Makeen och Ladha, hemtrakt för Mehsudklanen, vilken varit fientlig mot Pakistan och haft en liten roll i talibanernas kamp i Afghanistan.

Det verkar därför som en militär operation vore oundviklig, även vid sådana kritiska val av en ny samtalskanal med talibanerna. Dessa innehåller förtroendeskapande åtgärder gentemot Pakistan, Saudiarabien och Förenade ArabEmiraten, vilket syftar till att så småningom få USA och talibanerna att infinna sig vid förhandlingsbordet. 

Baradars chans att arresteras, hans komfortabla isolering, hans vägran att låta sig överlämnas till Afghanistan, hans hemliga frisläppande – allt detta visar än en gång, att de verkliga korten ligger hos den pakistanska militären. Och att han  skulle kunna spela ut ett ess, om han så ville.

övers Ingrid Ternert

USAs krig drabbar också soldaternas familjer – och inte enbart ‘fienden’

Filed under: Afghanistan,Irak,nya,USA — ingrid @ 13:05

www.democracynow.org/embed_show_v2/300/2010/10/18/story/wars_hidden_death_toll_after_service

570 californska soldater dör av självmord på grund av posttraumatisk stress, PTS, efter att ha kommit hem från sin tjänstgöring i Irak och Afghanistan.  Det är tre gånger fler än dessa som dör under själva krigen.

På så sätt kommer även deras nära och kära att få lida, under sin återstående livstid.

23 oktober, 2010

Ingen folkrättslig grund för kriget i Afghanistan!

Filed under: Afghanistan,FN,krig,Mänskliga Rättigheter,Sverige — ingrid @ 02:10

SvD Brännpunkt 22 okt 2010
av Stefan Lindgren Föreningen Afghanistansolidaritet

Att afghanerna, ett folk som besegrat tre brittiska invasionsförsök och en tio år lång sovjetisk ockupation, skulle vara nöjda med den nu nio år långa västliga ockupationen (Stefan Olsson, Brännpunkt 19/10), ter sig som ett hårresande påstående.

Drar Olsson ens rätt slutsatser av de tre undersökningar han nämner? Om 74 procent av människorna i de  provinser som har den största utländska militära närvaron fördömer denna, tyder väl detta på att det är just den utländska närvaron som driver motståndet?

Som alla sansade bedömare måste inse kan inte opinionsmätningar användas för att legitimera en utländsk militär ockupation av ett land. Det här är ingen schlagerfestival! Sverige är indraget i ett krig tillsammans med en stormakt och måste då stå på en solid folkrättslig grund. Jag vill hävda att det svenska krigsdeltagande saknar sådan grund.

USAs ursprungliga motivering för kriget, att slå tillbaka mot al-Qaida, har sedan länge upphört att vara en giltig orsak för den militära närvaron. Bakom nödargumentet – en demoniserad bild av talibanerna – finns troligen reala krigsmotiv som stavas gas, olja, uran, litium och så vidare.

Försvarsminister Sten Tolgfors påstående att ”vi är i landet på inbjudan av den afghanska regeringen” (Svenska Dagbladet och Nerikes Allehanda 9 februari 2010) håller inte. Från UD har man medgett att någon sådan inbjudan från Afghanistan inte finns. Sverige fick däremot en inbjudan av Storbritannien den 12 december 2001 att skicka trupper till Afghanistan, en inbjudan som dock är hemligstämplad.

Otaliga gånger har det också påståtts att Sveriges krigsdeltagande är ett FN-uppdrag. Men de svenska soldaterna deltar i en Nato-styrka. I själva verket har Sverige avböjt att delta i 18 riktiga FN-operationer för att istället delta i USA/Natos krig i Afghanistan.

Som avslutning vill jag påminna om FNs deklaration om kolonial frigörelse från 1960, som skrämmande nog tycks passa in på dagens Afghanistan.

”Att utsätta folk för främmande underkastelse, dominans och exploatering utgör ett förnekande av grundläggande mänskliga rättigheter, strider mot FN-stadgan och är ett hinder för främjandet av världsfred och samarbete…. Brister i deras politiska, ekonomiska, sociala eller utbildningsmässiga förberedelse får aldrig vara en förevändning för att försena självständighet.”

25 oktober, 2010

Det som förvånar är att det förvånar – om Sverige och WikiLeaks

Filed under: Afghanistan,Irak,Iran,krig,nya,Sverige,USA — ingrid @ 06:22

 Wiki Leaks avslöjar att fler civila än soldater har dödats i Irak. Skulle det vara så unikt ?
Det märks att Sverige är det land i världen som inte varit indraget i krig på ett par hundra år. Det är alltid civila som till långt över 90% är de som dödas i krig. Och civilbefolkningen har till råga på allt utgjort nästan alla offren under de årslånga västliga sanktionerna under Saddams tid och även till stor del därefter.

Den 23 oktober 2010 bekräftar de uppgifter Wikileaks släppt, att minst 60 procent av de 109 000 döda som USAs militär registrerat i Irak åren 2004-2009 utgjorts av civila, utifrån Wiki Leaks material bestående av omkring 400 000 dokument som organisationen distribuerat till medier världen över, däribland svenska.

Jag skulle önska att vi någon gång också hade fått höra vanliga irakier från den här tiden kommentera Västs stora förvåning. Och sifferuppgifter om antalet dödade-inte minst om miljonen som dukat under genom de nioåriga sanktioner som införts av omvärlden under Saddams tid… 

Uppgifterna nu har hämtats från en militär databas som flera svenska och andra medier fått tillgång till via Wikileaks.

Enligt tv-kanalen al-Jazira avslöjar dokumenten att den amerikanska militären upprättat ett register över döda och skadade irakier, trots de förnekat detta offentligt. I oktober ska USA diskret ha släppt en dödssiffra för januari 2004 till augusti 2008 på 77 000 dödade irakier. I de släppta dokumenten framgår att 109 000 ska ha dödats, (vilket säkert också är i minsta laget) 

Först ut på fredagskvällen var al-Jazeera som hävdade att man sedan tio veckor tillbaka kunnat studera material bestående av omkring 400 000 dokument.

Enligt al-Jazira har man hittat ”uppseendeväckande nya uppgifter” i Wikileaks material – bland annat om sanktionerad tortyr i Irak efter den USA-ledda invasionen 2003 samt påståenden om att hundratals civila irakier ska ha dödats vid amerikanska vägspärrar, vilka är de ställen som befolkningen ansett vara mycket riskabla.  Vidare sade man sig ha uppgifter om iranska kopplingar till shiitisk milis i Irak och nya uppgifter om säkerhetsföretaget Blackwater.

USA:s utrikesminister Hillary Clinton fördömde å det skarpaste alla läckor ”som riskerar amerikanska soldaters liv, liksom allierade eller civila”, men ville inte gå in på detaljer om materialet.

Organisationen Wikileaks meddelade på fredagen via nätverkssajten Twitter att man skulle göra ”ett större tillkännagivande” på lördag förmiddag. Den egna hemsidan genomgår för tillfället underhållsarbete. Wikileaks uppmanade läsarna att följa en rad mediekanaler, däribland svenska SVT.

Tidigare har det florerat rykten om att Wikileaks planerar att släppa hundratusentals dokument om kriget i Irak, något som stört det amerikanska försvarsdepartementet Pentagon. Enligt departementets talesman Dave Lapan har man identifierat 400 000 dokument som det troligtvis rör sig om. Arkiven sträcker sig över tidsperioden 2003 till 2010 och består enligt Pentagon av råmaterial i form av fältrapporter från ”väsentliga militäroperationer”.

– Det handlar om ögonblicksbilder av händelser, både tragiska och ordinära, och de ger inte hela bilden, sade pressekreterare Goeff Morrell till AFP och vidhöll ståndpunkten att materialet sätter soldaters liv på spel.

Wikileaks har tidigare publicerat tiotusentals dokument om kriget i Afghanistan.

Den svenska försvarsmakten uppger att den troligtvis inte kommer att beröras av läckan, eftersom Sverige inte haft militär personal i Irak sedan slutet av 1990-talet.

I.T

Arab Woman – Krigslogg-reflektioner från Irak

Filed under: Irak,Irak,krig,Mänskliga Rättigheter,Storbritannien,USA — ingrid @ 06:41

23 oktober 2010 av An Arab Woman blues
Detta kan bli en post eller en serie poster – Jag vet inte än. Jag kommer att läcka de av mina tankar jag tror skulle passa…

Wikileaks avslöjande av hemligstämplade amerikanska armédokument har blivit en viktig vändpunkt för mig personligen och för mig som irakier. Men inte bara för mig, jag känner andra irkier som suckade till lite grand, av en LITEN lättnad.

Jag såg en på Twitter som skrev – Jag älskar dig Wikileak, nu kanske jag kan sova lite mer ifred. Jag mumlade ut i luften – som någon slags automatisk skrift – Vi kräver få veta från Amerika och Iran, varför dödade, torterade, våldtog och körde ni bort oss?

Som irakier har jag känt att jag sakta vaknat upp från en lång mardröm. Jag höll fast vid denna känsla och sov knappast alls…något var i uppror inom mig. Jag behövde gå till botten med det hela. Det var inte den vanliga vreden, inte den allför välbekamta sorgen, det var något mer… därför dessa rader.

Jag tillbringade många timmar med att läsa krigsloggarna på Wikileaks webbsida. Namnen har raderats bort, men jag läste igenom dom i vilket fall…fullt medveten om att denna läcka bara är en ofantligt liten del av det som i realiteten hänt och händer…

Men icke desto mindre gick jag igenom dem, inte alla, men jag plockade och valde lite på måfå…Förr i tiden, då skrivkonst inte var lika lättillgänglig för människor, skriver historien sig själv via talet….genom överföring – de kallade detta för muntlig historieframställning. Krigsloggarna är, om man så vill, en slags muntlig överföring av händelser, då dessa ägde rum…

Och i gamla tider skaffade människor en bild av vad som hänt utifrån denna muntliga historieskrivning. Utifrån historiska händelser kunde folk utmåla en bild av vad som skett. Detsamma gällde krigsloggarna. Även om namn har tagits bort, finns det indikatorer om platser, tidpunkter och från dessa kan man mana fram en bild, en fullständigare bild…

Men varför skulle jag behöva göra allt detta? Efter alla dessa läckor som bara BEKRÄFTADE vad jag i åratal skrivit om i denna blogg. Varför skulle jag behöva en offentlig bekräftelse från högre auktoritet efter 7 år av förödelse, av tortyr, av våldtäkter, av exil? Varför har denna andra irakiska kille sagt- att nu kan jag sova lite mer med ro?

Säkerligen avslöjade inte dessa klassade dokument mer än vad han/hon redan visste. Jag ”sov” över dessa frågor – och sedan förstod jag…

Minns vid vilken tid i ditt liv då du varit vittne till något fruktansvärt, och du rapporterade det, men ingen kom att tro dig. Även dina närmaste, eller dom du hade trott vara det, trodde dig inte. Du repeterade det du sett, men ingen trodde dig.

Ändå höll du fast vid den sanning som du bevittnat. Andra gjorde sig lustiga över dig och kallade dig öknamn, tystade dig, hotade att döda dig, kallade dig lögnare, anklagde dig för att inbilla dig saker, anklagade dig att föra din egen agenda…och med förlöjlandet kom förminskandet, hopblandningen, skuldprovoceringen ungefär som ‘så farligt var det väl inte’, eller att det inte var på det viset, att du inget annat var än en liten hatisk lögnare, som ville ställa till bråk…

Och ibland blev pressen så stor, att du börjat undra om du blandat ihop saker…att du kanske sett fel, att det kanske var en illusion…kort sagt…då det kom till kritan gjorde de allt för att få dig att tvivla på dig själv och tvivla på sanningen. Ibland föll du in i någon slags autistisk tystnad och ibland överkompenserade du med mera trots… men fortfarande kände du dig förfärligt ensam.

Men du höll fast…du grep tag i detta….och fortfarande förfärligt ensam insåg du under processens gång, att förbli hårdnackad och obstinat och inte ge sig, att stå fast – denna grad av täckmantel. Denna tystnad.

Och genom att gräva igenom täckmanteln inser du något ännu viktigare; nätverken, allianserna, de andra krig som äger rum under ytan på detta täcke. Så förstår du – ju tjockare täckmantel desto grövre lögn, ju tjockare förminskning, desto tydligare osynliggörande, desto allvarligare och farligare är sanningen. Sanningen om det som hänt och… händer.

Och vid en viss punkt kommer en ”faders”gestalt, en auktoritet, en välvillig person, en storebror och säger- jag har något att berätta – och sedan i någon slags kryptisk form, repeterar din sanning, avslöjar denna… Fortfarande måste du läsa mellan raderna, men du säger till dig själv –att till slut är jag inte ensam längre. Till slut var det jag såg inte inbillning, det var/är Sanning.

Så du andas ut lite grand av lättnad och känner, att kanske din mardröm håller på att ta slut och att du kan sova med lite, lite Fred.

Det här är vad som hänt igår med de irakier som känt sig så ensamma med sin sanning. De suckae till av lättnad och hoppades sova lite i frid, och hoppades som jag, att kanske, bara kanske, skulle de kunna vakna upp från sin ensamma mardröm…

I nästa avsnitt tar jag itu med krigsloggar och en del viktig information om etnisk rensning, och Irans roll och andra minikrig som äger rum på insidan av det Större Kriget – Ockupationen och Destruktionen av Irak.

Insha’Allah.

övers Ingrid Ternert

« Newer Posts — Older Posts »

Powered by WordPress