av Pepe Escobar 14 okt 2010
Framtida historiker skulle mycket väl ha kunnat hålla med om, att det 21a århundradets Sidenväg den 14 december 2009 för första gången öppnats för affärer. Det var den dag då en kritisk sträcka av oljeledningen officiellt kom i drift och förband det fabulöst energirika Turkmenistan (via Kazakstan och Uzbekistan) med Kinas Xinjiangprovins.
Hyperbolen höll inte tillbaka den fantastiska figuren Gurbanguly Berdymukhamedov, Turkmenistans president, från att skrävla: ”Detta projekt har inte bara ett kommersiellt eller ekonomiskt värde. Det är också politiskt. Kina har genom sin kloka och förutseende politik blivit en av nyckelgaranterna för den globala säkerheten.”
Botten nås år 2013, då Shanghai, Guangzhou och Hong Kong kommer att svinga sig upp till ännu mer svindlande höjder med benäget tillstånd av naturgas, som levereras genom en 1833-kilometer lång centralasiatisk ledning, som projekterats till att operera under full kapacitet. Och tänka sig att inom några år kommer Kinas stora städer utan tvekan att också ha fått smak för Iraks fabulösa, knappast upptappade oljereserver:
Konservativt beräknat till 115 miljarder fat, men möjligen närmare 143 miljarder fat – vilket i så fall ligger över Iran. När George W Bushs administrations fåtöljgeneraler startat sitt ”krig mot terrorn”, var det exakt vad de hade i sinnet. Kinas ekonomi är törstig och dricker därför djupt och planerar än djupare. Den längtar efter Iraks olja och Turkmenistans naturgas, såväl som olja från Kazakstan.
Istället för att lägga ut mer än en triljon dollar på ett illegalt krig i Irak eller uppföra militärbaser över hela Mellanöstern och Centralasien, använde Kina sina statliga oljeföretag till att få en del av den energi som man behövde, helt enkelt genom att Kina lägger ett bud på den, på en helt laglig irakisk oljeauktion.
Under tiden i det Nya Stora Spelet i Eurasien har Kina haft den goda smaken att inte skicka en enda soldat någonstans eller sjunka ner i ett oändligt träsk i Afghanistan. Istället har kineserna helt enkelt gått in i en direkt kommersiell uppgörelse med turkmenerna, och tjäna en del på landets åsiktsskillnader med Moskva till att själv bygga en pipeline som kommer att sörja för mycket av den gas man behöver.
Det är inget att förvåna sig över att Barack Obamas administrations euroasiatiska energitsar, Richard Morningstar, tvingats medge på en Kongresshearing, att USA helt enkelt inte kunnat tävla med Kina vad gäller Centralasiens energirikedom. Om han bara hade levererat samma budskap till Pentagon…
Den Iranska ekvationen
I Peking tar man frågan om diversifiering av oljeleveranserna mycket, mycket seriöst. Då oljan år 2008 steg till 150 dollar per fat - innan USA drabbades av en global finansiell härdsmälta – hade kinesisk statsmedia tagit sig för att kalla Big Oil för ”internationella bensinkrokodiler”, med implikationen att Västs glömda agenda ytterst var att stoppa Kinas obevekliga utveckling, tills man låg död i sina spår.
Mer än en fjärdedel av det som är kvar av världens kända oljereserver ligger i arabvärlden. Kina hade lätt kunnat glufsa i sig allt. Få känner till att Kina själv faktiskt är världens femte största oljeproducent, med 3.7 miljoner tunnor per dag (bpd), precis under Iran och lite över Mexiko. Under år 1980 konsumerade Kina enbart 3% av världens olja. Nu står man för omkring 10%, och är därmed planetens näst största konsument.
Man har redan passerat Japan i den kategorin, även om man fortfarande ligger stort efter USA, som konsumerar 27% av den globala oljan varje år. Enligt ‘International Energy Agency’, kommer Kina att stå för över 40% av ökningen i den globala oljeefterfrågan till år 2030. Och då antar man att Kina ”bara” växer 6% om året, vilket med tanke på dagens tillväxt verkar orealistiskt.
SaudiArabien kontrollerar 13% av världens oljeproduktion. För tillfället är man den enda verkliga producenten – en som kan öka eller minska mängden olja som pumpas upp som man själv vill – och är kapabel att väsentligt öka produktionen. Det är ingen tillfällighet detta med att pumpa upp 10.9 miljoner tunnor olja om dagen (bpd), vilket gör att man blivit en av Pekings stora oljeleverantörer.
De tre största är enligt Kinas handelsminister Saudiarabien, Iran och Angola. Åren 2013-2014, om allt går väl, väntar Kina att i stort kunna lägga Irak till listan, men först behöver det landets oljeproduktion repa sig. Under tiden är det Irans del av Eurasiens energiekvation som är det verkligt nervpirrande för Kinas ledare.
Kinesiska företag har investerat knappa $120 miljarder i Irans energisektor under de gångna fem åren. Iran är redan Kinas näst största oljeleverantör med upp till 14% av dess import, och den kinesiska energigiganten Sinopec har sagt sig vilja satsa $6.5 miljarder till att där bygga oljeraffenaderier.
Enligt hårda FN-utfärdade amerikanska sanktioner och år av ekonomisk misshushållning, saknar emellertid landet högteknologisk know-how till att kunna klara sig själv, och dess industriella struktur ligger i spillror. Ledaren för det nationella iranska oljebolaget, Ahmad Ghalebani, har offentligt medgett att maskineri och delar använda i Irans oljeproduktion fortfarande måste importeras från Kina.
Sanktioner kan ta död på det hela, minska investeringarna, öka handelskostnaderna med över 20% och allvarligt begränsa Irans förmåga att låna på den globala marknaden. Inte desto mindre har tillväxten i handeln mellan Kina och Iran ökat 35% under 2009 till $27 miljarder. Så medan Väst drämt till Iran med sanktioner, embargon och blockader, har Iran långsamt utvecklas till en viktig handelskorridor för Kina – såväl som Ryssland och energifattiga Indien.
Till skillnad från Väst investerar de alla där lika vansinnigt, eftersom det är lätt att få koncessioner från regeringen; det är lätt och relativt billigt att bygga infrastruktur; och att befinna sig på insidan då det kommer till iranska energireserver är nödvändigt för alla länder som vill vara en viktig spelare i Pipelineistan, och tävla om viktiga energiledningar där mycket av det Stora Spelet i Eurasien sker.
Utan tvekan erbjuder ledarna i alla dessa länder, vilka gudar de än tillber, för Washington att fortsätta göra det lätt (och lukrativt) för dem. Få i USA vet att förra året Saudiarabien – nu (åter)beväpnad till tänderna, tillber Washington och är lite lätt paranoid om det iranska kärntekniska programmet – och erbjudit sig att förse kineserna med samma mängd olja, som landet för närvarande importerar från Iran, till ett mycket lägre pris. Men Peking, för vilken Iran är en viktig och sedan länge strategisk allierad, avslutades uppgörelsen.
Som om Irans strukturella problem inte var nog, har landet gjort lite för att börja diversifiera sin ekonomi utöver olja, och unga, välutbildade människor flyr utomlands med en stor ‘brain drain’ för det hemsökta landet. Och tro inte detta är slutet på denna litania av problem.
Man ville bli en fullvärdig medlem av Shanghai Samarbets Organisationen (SCO) – den multi-lateralaekonomisk/militära samarbetsorganisation, som är ett slags asiatiskt svar på NATO, North Atlantic Treaty Organisation – men är bara en officiell SCO observatör, för gruppen kan inte godkänna något land som står under FNs sanktioner.
Teheran skulle med andra ord vilja ha någon sorts stormakt till skydd mot möjligheten av en attack från USA eller Israel. Så mycket som Iran varit på vippen att bli en vida mer inflytelserik spelare i Centralasiens energitävlan tack vare ryska och kinesiska investeringar, så är det extremt otroligt att någon av dessa länder verkligen skulle ha velat riskera krig mot USA för att ”rädda” den iranska regimen.
Det stora försvinnandet
Ur Pekings synvinkel kunde titeln för filmversionen av den oregerbara USA – Iran konflikten och en sjudande USA mot Kina strategisk tävlan i Pipelineistan kunnat vara: ”Försvinn från Hormuz-och Malaccasunden.”
Hormuzsundet är definitionen på ett potentiellt strategiskt strypgrepp. Det är när allt kommer omkring det enda inloppet till Persiska Viken och genom det flyter i grova tal 20% av Kinas oljeimport. Som smalast är det endast 36 km brett, med Iran i norr och Oman i söder. Kinas ledare retar upp sig på USAs konstanta närvaro med sina hangarfartyg stationerade och patrollerande i närheten.
Med Singapore i norr och Indonesien i söder är Malaccasundet en annan potentiell flaskhals om någonsin det funnits någon sådan- och genom den passerar så mycket som 80% av Kinas oljeimport. Vid sin smalaste punkt är det bara 54 kilometer brett, och som vid HormuzSundet är dess säkerhet också av made-in-USA modell.
Då Washington i framtiden sänker garden, skulle båda inlopp snabbt kunna stängas och kontrolleras av USAs Flotta.
Det ökande trycket att utveckla en landbaserad centralasiatisk energistrategi hade kunnat summeras som så: Hej då, Hormuz! Hej då, Malacca! Och hjärtligt välkommen till en ny oljeledningsdriven SidenVäg från det Kaspiskahavet till Kinas västra utpost i Xinjiang.
Kazakhstan har 3% av världens kända oljereserver, men dess största oljefält ligger inte långt ifrån den kinesiska gränsen. Kina betraktar landet som en viktig alternativ oljeleverantör via framtida oljedningar som kunde länka de kazakiska oljefälten till kinesiska oljeraffenaderier långt ut i väst. I själva verket är Kinas första transnationella Pipelineistan-äventyr redan på plats: 2005 års Kina-Kazakstans oljeprojekt, finansierat av den kinesiska energigiganten CNPC.
Mycket mer kan komma, och kinesiska ledande experter väntar sig att energirika Ryssland ska spela en betydande roll liksom i Kinas egen kläckta plan. Strategiskt representerar den ett besvärligt steg i regional energiintegration, att få in det rysk/kinesiska partnerskapet i SCO såväl som i FNs Säkerhetsråd.
Då det kommer till olja är namnet på spelet den väldiga ÖstSibiriska-PacifikOceanens (ESPO) oljeledning. Förra augusti påbörjade man en 4000-kilometer lång rysk sektion av denna, från Taishet i östra Siberien till Nakhodka, fortfarande in på ryskt territorium. Den ryske premiärministern Vladimir Putin hälsade ESPO som ”ett verkligt omfattande projekt som har stärkt vårt energisamarbete.”
Och sent i september invigde ryssarna och kineserna en 999-kilometer lång oljeledning från Skovorodino till den ryska Amurregionen och den petrokemiska knutpunkten Daqing i nordöstra Kina. Ryssland levererar för närvarande upp till 130 miljoner ton rysk olja om året till Europa. Snart når man inte mindre än 50 miljoner ton till Kina och Pacificregionen likaså.
Emellertid finns det dolda spänningar mellan ryssarna och kineserna när det kommer till energifrågor. Det ryska ledarskapet är förståeligt nog trötta på Kinas förvånande stridigheter i Centralasien, det förra Sovjetunionens ”nära utland.” När allt kommer omkring – som kineserna gjort i Afrika i i sin jakt efter energi –så i Centralasien bygger kineserna järnvägar och introducerar högteknologiska tåg bland andra moderna under, i utbyte mot olja och gaskoncessioner.
Trots sjudande spänningar mellan Kina, Ryssland och USA, är det för tidigt att säga just vem som ser ut att gå ut som segrare i det Nya Stora Spelet i CentralAsien, men en sak är helt klar.
De Centralasiatiska ”stans” håller på att bli ännu mäktigare pokerspelare, då de har helt rätt, för där verkar Ryssland inte vilja lösgöra dessa från sin egen hegemoni, och Washington placerar alla sina pjäser på de ledningar som är menade att passera Ryssland (inklusiva Baku-Tbilis-Ceyhan (BTC) pipeline som pumpar olja från Azerbaijan till Turkiet via Georgien).
OchKina ser för sig sin Centralasiatiska framtid. Vem än som förlorar, detta är ett spel som dessa ”stans” bara kan profitera från. Nyligen har vår vän Gurbanguly, den turkmenska ledaren, valt Kina som att åka-till-landet för några extra $4.18 miljarderlån till utveckling av Syd Yolotan, hans lands största gasfält. (Kineserna hade redan lagt ut $3 miljarder till hjälp för utvecklingen av den). Energibyråkrater i Bryssel var förfärade.
Med beräknade reserver på upp till 14 triljoner kubikmeter naturgas, där fältet har potentialen att översvämma den energisvältande Europeiska Unionen med gas för mer än 20 år. Adjö till allt det?
År 2009 beräknades Turkmenistans kända gasreserver till ett haltande 8.1 triljoner kubikmeter, de fjärde största i världen efter Ryssland, Iran och Qatar. Inte överraskande med tanke på att Ashgabat, landets huvudstad, verkar se ut att helt svämma över i gas.
Icke desto mindre tvekar experter om denna landomgärdade centralasiatiska republik verkligen har nog med blått guld att förse Ryssland med (som absorberat 70% av Turkmenistans lager, innan ledningen till Kina öppnats), Kina, Västeuropa och Iran, alla samtidigt.
För närvarande säljer Turkmenistan sin gas till: Kina via världens största gaspipeline, 7000 kilometer lång och konstruerad för en kapacitet på 40 miljarder kubikmeters per år; Ryssland (10 miljarder kubikmeter per år, ner från 30 milarder per år till 2008); och Iran (14 miljarder kubikmeter per år). Iranska president Mahmud Ahmadinejad får alltid ett väkomnande med röda mattan från Gurbanguly och den ryske energigianten Gazprom, tack vare en utökad prispolitik och blir behandlad som en välkommen kund.
Emellertid är kineserna för närvarande på toppen av stacken och för det mesta, vad som än händer, kan det bli litet tal om att Centralasien blir Kinas största utländska leverantör av naturgas. Å andra sidan, faktum är att Turkmenistan i praktiken har bestämt sig för att exportera all sin framtida gas till Kina, Ryssland och Iran, vilket betyder en virtuell död för varierande trans-kaspiska havspipeline-planer, vilka länge favoriserats av Washington och EU.
IPI och TAPI nu igen
På oljefronten, om så alla ”-stans” sålde var tunna olja de pumpat upp till Kina, kunde man ändå bara komma upp till mindre än halva Kinas dagliga import. Då det kommer till kritan är det egentligen bara Mellanöstern som är i stånd att släcka Kinas törst efter olja.
Enligt Internationella EnergiByrån, kommer Kinas totala oljebehov att öka till 11.3 miljoner fat om dagen fram till år 2015, även med en inhemsk produktion som toppar 4 miljoner fat om dagen. Jämför detta med vad vissa av Kinas alternativa leverantörer producerar idag: Angola, 1.4 miljoner fat om dagen; Kazakhstan, 1.4 miljoner likaså; och Sudan, 400 000.
Å andra sidan producerar SaudiArabien 10.9 miljoner fat om dagen, Iran runt 4 miljoner, Förenade ArabEmiraten (UAE) 3 miljoner, Kuwait 2.7 miljoner – Och så finns det Irak, som för närvarande levererar 2.5 miljoner och verkar nå upp till åtminstone 4 miljoner år 2015. Ändå måtte Peking fortfarande vara fullt övertygad om att detta är en säker källa, särskilt med tanke på USAs alla ”framtida fyndigheter” i Förenade ArabEmiraten, Bahrain, Kuwait, Qatar och Oman, plus dessa bullrande stridsgrupper till havs i Persiska Viken.
På gasfronten har Kina definitivt räknat med en vändning i Sydasiens Stora Spel. Peking har redan lagt ut $200 miljoner dollar på den första fasen i konstruktionen av en djupvattenshamn i Gwadar i Pakistans Balochistan-provins. Man ville och fick från Islamabad, ”suveräna garantier för hamninrättningarnar.” Gwadar ligger endast 400 kilometer från Hormuzsundet.
I och med Gwadar kan den kinesiska flottan få en hemmahamn som lätt skulle kunna låta dom övervaka trafiken i sundet, och en dag kanske även förhindra USAflottans expansionistiska tryck i Indiska Oceanen.
Men Gwadar har en annan oerhört mer läcker framtida roll. Den kunde visa sig bli ett centrum för kapplöpningen mellan två länge ifrågasatta pipelines: TAPI och IPI. TAPI står för ‘Turkmenistan-Afghanistan-Pakistan-Indienledningen, som aldrig kan bli byggd så länge USAs-NATOs ockupationsstyrkor bekämpar motståndet, slarvigt kallat ”talibanerna”, i Afghanistan.
IPI är emellertid den Iran-Pakistan-Indien-ledning, också känd som ”fredsledning” (som skall få TAPI, Iran och Pakistan att slutgiltigt ingå avtal om att bygga ”IP”, som en del av IPI med Indien, och försäkra Iran att antingen Indien eller Kina senare går in i projektet.
Vare sig det råkar vara IP, IPI eller IPC, bör hamnen Gwadar bli en viktig knutpunkt. Om Indien som behandlat Iran som pesten, genom pressen från Washington tvingat dra sig ur projektet, eftersom Kina redan har gjort klart att man gärna vill in.
Kineserna skulle efter det bygga en Pipelineistan-länk från Gwadar längs Karakorum huvudleden i Pakistan till Kina via Khunjerab Passet – vilket är en annan landkorridor som kunde visa sig vara immun mot USAs ingripanden. Den kunde ha en ytterligare fördel av att radikalt minska ner den 20 000-kilometer långa tankbilsrutten runt Asiens södra gräns.
För Indien vore det utan tvekan ett strategiskt viktigt drag att koppla in sig på IPI, och det förmedlar en djup misstanke om att kineserna skulle kunna manövrera ut dem i jakten på utländsk energi med en ”pärlbandsstrategi”, som innebär att: sätta upp en rad ”hemmahamnar” längs Kinas viktigaste oljeförsörjningsled från Pakistan till Malaysia. I det fallet skulle Gwadar inte bara bli en ”kinesisk” hamn.
Vad gäller Washington tror man fortfarande att om bara TAPI blev byggd, skulle den hindra Indien från att helt bryta USAs påtvingade embargo mot Iran. Det energisvältande Pakistan föredrar uppenbarligen sin ”i ur och skur” allierade Kina, som kunde bygga alla sorters energiinfrastrukturer inom det av översvämningar hemsökta landet.
Som i ett nötskal, såvida det otroliga energisamarbetet mellan Iran, Pakistan och Kina skulle framskrida, signalerar detta ett större bakslag för Washington i det ‘Stora Spelet om Eurasien’, med dess enorma geopolitiska och geoekonomiskt resonans.
För tillfället har Pekings strategiska förtur varit att noggrant utveckla förbluffande skilda slag av energileverantörer – ett flöde av energi som täcker Ryssland, Sydkinesiska Sjön, Centralasien, Ostkinesiska Sjön, Mellanöstern, Afrika och Sydamerika. (Kinas upptäckter i Afrika och Sydamerika kommer i framtiden att handskas med en inteckning av vår del av globens viktiga energiområden.)
Om Kina hittills visat sig mästerlig i att handskas med sina kort i Pipelineistan’kriget’, så skulle USAs hand – kunna vara att passera Ryssland, armbåga ut Kina, isolera Iran – och snart kallas för vad man är: en bluff.
övers Ingrid Ternert