Fredskoalitionen Göteborg

1 november, 2010

Obamas båt till Indien springer läck

Filed under: Afghanistan,drönare,Fred,Indien,krig,NATO,Pakistan,talibaner,terrorism,USA — ingrid @ 04:38

                                                                     

av M K Bhadrakumar Asia Times 21 okt

I den diplomatiska världen och politiken betyder ”läcka” otvivelaktligen något och dess timing är aldrig tillfällig.

Läckan utgör en form av diplomatiskt snille. Två läckor veckan efter varandra reser knepiga frågor, först i New York och sedan i London inför Barack Obamas besök i Indien tidigt i november. Dessa hotar bli ledmotivet inför Obamas besök.

”Original läckans” framstöt kom den 15 oktober i ProPublica, en Manhattan-baserad webbsida som specialiserar sig på ”undersökande journalistik”och kan summeras som följer:

USAs Federala undersökningsbyrå hade erhållit avancerad information om terrordådet i Mumbai år 2008, det som dödade 166 människor, men hade inte delgett det till indiska myndigheter.

FBI visste så långt tillbaka som år 2005, att David Coleman Headley, av amerikansk härkomst och nu har figurerat som nyckelspelare i komplotten, var en aktiv militant i den pakistanska terroristorganisationen Lashkar-e-Taiba (LeT), och haft en omfattande träning i pakistanska läger förutom inhandlat glasögon för nattseende och annan utrustning, men inte blivit dömd av någon.

En ”komplicerad relation” existerade mellan amerikanska myndigheter och Headley, vilken sträckte sig över ett decennium efter att han börjat arbeta som  ”informatör” för USAs ‘Drug Enforcement Administration’ någon gång under sent 1990tal. Headley var förmodligen en amerikansk ”tillgång” inom LeT, och som vid någon tidpunkt blivit jihadist.

ProPublica-läckan följdes fyra dagar senare upp av en artikel i brittiska the Guardian den 19 oktober, baserad på hemliga rapporter från indiska myndigheters förhör med Headley i Chicago i juni. Detta innebär att: Pakistanska underrättelse-tjänsten Inter-Services Intelligence hade varit ”djupt involverad” i iscensättningen av Mumbaiattackerna.
”ISI hade inte visat någon tvekan om nödvändigheten av att slå till mot Indien.”

Pakistanska militära officerare var involverade i konspirationen. Headley fick  25 000 USAdollar från sin”ISI kontakt” till att finansiera en av sina åtta spaningsuppdrag till Mumbai.

Se den djupa ironin i det hela. Detta skulle ha varit ett historiskt besök till Gandhis land för Obama, som har en sådan beundran för tanken om ickevåld – och denna terrorists erkännanden som hotar dra uppmärksamheten från den.

De två läckorna förenas lite på en höft. Historien är att a) USA är skenhelig, alltmedan man bekänner sig som Indiens strategiska partner b) ISI var inblandad i terroristattacken i Mumbai, men kan inte göra någonting åt det nu.

Av en bisarr tillfällighet upptäcktes ”läckorna”, även då den inflytelserika tankesmedjan ‘Center for a New American Security’ (CNAS), som är insyltad i Washington-etablissimanget, offentliggjort en ”icke-partisk” rapport, där Richard Armitage hade varit med på ett hörn, alltså vice utrikesministern i den förra administrationen, och Nicholas Burns, tidigare vice utrikesminister i förra och nuvarande administrationen, dessa så kallade ”Naturliga Allierade” som representerar en spännande ”blåkopia” av det ”nyförenade” strategiska partnerskapet USA-Indien och skall få det på en mer ”solid grund”.

Tänk er följande: Washingtons plågsamma koreografi för Obamas visit når sin slutpunkt och en gömd hand kommer fram från ingenstans för att avbryta det hela. Allra minst som man kan citera en känd indisk redaktör- ”En blandning av misstänksamhet går igenom USAs departement, emedan man misslyckats mad att förhindra 2008 års terroristattacker i Mumbai”, vilka på sitt sätt ”fördjupat tvivlen och rest frågor”, hur det amerikansk-indiska samarbetet inom kontraterrorn egentligen ter sig.

Det är var och ens gissning huruvida en gömd hand verkligen arbetar för att få Obamas indiska besök att spåra ur. I vilket fall som helst har en treparts katt och råttalek börjat, vilken inbegriper USA, Indien och Pakistan.

USAs tjänstemän är i en desperat katastrof-kontrollerande sinnesstämning. Saken är den, att nu är det en kritisk tidpunkt i det amerikansk-indiska partnerskapet. Förväntningarna står höga, ifråga om Obamas besök skulle kunna ge ett strategiskt lyft åt trögheten under de gångna åren.

Det finns tal om att lätta på restriktionerna för teknologiflödet till Indien för ”dubbla användningsområden”, vad gäller rymdsamarbete – och energi, ett multimiljarddollar vapenavtal för C-17 militärtransportflygplan och nya handelsmöjligheter i den indiska handelsmarknaden med en potential att generera tiotusentals jobb i USA. Delhis vin är att Indien har allt, men beslutat att belöna USA med ett stort kontrakt på 126 stridsflygplan för multi-användningsområde - till ett värde upp till $16 miljarder dollar.

Logiken går utöver känslan
Under tiden har det indiska politiska etablissimanget hittills undvikit att gå in och göra en fråga om läckorna. New Delhi hoppas innerligt att Obama kommer att offentligt och explicit få USA att arbeta med Indien till stöd för dess permanenta medlemskap i ett utvidgat FNs SäkerhetsRåd. Ändå inger Headleyhistorien på varje punkt ett oroande element, då detta bara visar, att USA och Indien utgör märkliga sängkamrater.

Nu kan Headleyhistorien komma att röra upp relationerna mellan Indien och Pakistan med Indien som ett annat alibi för att inte ta itu med några operationer i Norra Waziristan. Indiens regering i New Delhi stämmer mycket uppmärksamt in i Obamas Afghanistan-Pakistan symfoni.

Den tuffa linje som USAs befälhavare i Afghanistan general David Petraeus nyligen antagit vis-a-vis Pakistan, gör det hett för det militära ledarskapet i pakistanska Rawalpindi. USA har ingen lust att stämma in i det pakistanska militära ledarskapets krav på att bli nyckelspelare i alla afghanska uppgörelser, och har istället explicit börjat backa upp Hamid Karzais ”afghansk-ledda, afghansk-drivna” fredsplan.

Under tiden gör NATOs räder över gränsen till pakistanskt territorium den pakistanska militären vansinnig. Kort sagt, som New York Times kommenterat: ”General Petraeus verkar bestämd i sin vilja att nå framgång i att uppnå USAs mål för Afghanistan- både militärt och politiskt- före genomgången av krigsansträngningarna , som Obama gett order om.”

Pakistans militära establissimang är vansinnigt på Petraeus. En högt placerad pakistansk general har citerats som hotande: ”Petraeus måste sänka sina mål om han vill se något som liknar fred i Afghanistan.” Pakistans militär hoppas på att Obama till slut säger till Petraeus och stämmer till fred.

Men Washington samlar in sina mannar. I en hårdslagen opinionionskolumn i tisdags med titeln ”Petraeus skriver om sin spelbok i Afghanistan”, sopade den inflytelserika Washington Posts kolumnist David Ignatius till Pakistans militärers orkestrerade mediakampanj för att diskreditera Petraeus.

Ignatius skrev att general David Petraeus verkar göra en strategisk sväng i Afghanistan. Han skjuter mer, ökar antalet specialoperations-räder och bombar talibanledare. Men han talar också mer – han välkomnar president Hamid Karzais försoningssamtal med talibanledare och garanterar deras säkerhet fram och tillbaka till Kabul som en förtroendeskapande åtgärd.

Med Petraeus i det politiskt-militära förarsätet, skulle han kunnat styra upp processen för att skjuta in sig på disparata talibangrupper för en politisk uppgörelse. Den diplomatiska sidan av detta spel hänger på Petraeus förmåga att få med sig de som håller emot – med förgörande eldkraft. Det är därför han så hårt tryckt på Pakistan för att öka sina operationer mot Haqqaninätverket, som är i skydd inom de nordvästra klanområdena, och mot Quetta Shuras talibankrigare, vilka opererar utifrån Baluchistan i sydvästra Pakistan.

Ingen tvekan om att USA också söker en regional överenskommelse, så som tydliggjorts i de särskilda representanternas konferen, vilken hölls i Rom nu i veckan, där Iran deltog för första gång. Detta politiskt militära närmande syftar till att undan för undan reducera USAs beroende av Pakistan.

Fullt klart poppar Headleys kontrovers upp vid en kritisk tidpunkt i Afghanistankriget. Indiens bekvämlighetsnivå med Obamas AfPak politik stiger, och Pakistans militära hållning vinner enormt på att Headley intar mittfåran i regionens säkerhets-diskurs.

Indierna vore rätt dumma om de blivit upprörts över läckorna (som inte avslöjar något uppseendeväckande nytt) istället för att optimera det som kommer ut av Obamas visit. Som CNAS rapport understryker, USAs intressen i en nära säkerhetsrelation med Indien inbegriper:

Säkra en stabil asiatisk och global maktbalans.

Skydda och bevara tillgången till våra gemensamma globala nyttigheter. Bekämpa terrorism och våldsam extremism.

Säkra tillgången till våra globala energiresurser.

Fostra en större stabilitet, säkerhet och ekonomiskt välstånd i Sydasien, Pakistan, Afghanistan, Bangladesh, Nepal och Sri Lanka.

Men i politiken spelar iakttagelseförmågan roll. I Indien råder en vanlig uppfattning, att USA uppbär en dubbelstandard och otillförlitlighet som partner. Läckorna gör också att den indiska intelligentians organ verkar dumma och tröga och spökar omkring som en egoistisk klump. Det indiska ledarskapet kommer då att finna det näst intill omöjligt att lotsa iväg dessa längs en väg av ”kyss varandra-och-gör-upp” med Pakistan i en nära framtid.

Å andra sidan kan New Delhi uppleva en tillfredsställelse över att Obamas president-psyke nu kommer ansikte mot ansikte med det monstruösa säkerhetsparadigm som indier i sitt vardagliga liv är ödesbestämda till att leva under.

”Läckorna” kanske lyckas där indiska begränsningar inte gör det. En paradox om goda läckor, ungefär som Saddam Husseins Scud missiler, de som sköt iväg dom kunde aldrig vara säkra på banan.
övers Ingrid Ternert

2 november, 2010

”Sverige måste satsa på tiden efter kriget i Afghanistan”

Filed under: Afghanistan,krig,Mänskliga Rättigheter,Sverige — ingrid @ 15:04

 

 DN 2 nov Pierre Schori: Sverige ska ledas av FN i Afghanistan – inte av Nato. Den svenska utlandsstyrkan skulle då återgå till att försvara folkrätten. De skuggsamtal som pågår med talibanerna måste omvandlas till seriösa förhandlingar innan det blir för sent för kompromisser.

Att Sverige valt att strida under Nato:s ledning i stället för att stödja de många FN-ledda operationerna har diskvalificerat oss från att spela en traditionell svensk roll, som att förorda eld upphör och förhandlingar. En lång rad exempel avvisar dessutom myten om att det inte går att bistå afghanska kvinnor utan vapenmakt.

Inför riksdagens beslut om Afghanistan skulle ledamöterna göra de svenska soldaterna och afghanska kvinnorna en stor tjänst genom att granska den aktuella debatten i USA och FN innan de tar ställning, skriver Pierre Schori från New York.

 Under förra veckan genomsyrades FN av den banbrytande säkerhetsrådsresolutionen 1325 som slår fast att kvinnor inte ska ses som offer och bara erbjudas skydd i krig utan också som oersättliga aktörer i alla fredsprocesser.

Det kom mest att handla om Afghanistan, mycket kunskap tillfördes från fältet till vår svenska debatt, i vilken regering och partiledningar tycks leva i en från verklighet och kontext isolerad bubbla.

 Två nya rapporter presenterades. Det oberoende biståndsorganet Care som driver 300 skolor i Afghanistan pekade i studien ”Lessons learned from Afghanistan, Nepal and Uganda” på hur internationella insatser alltför mycket fokuserar på kvinnor i stad och elit medan bynivån, där tradition och religion reser de största hindren för en begynnande frigörelse, åsidosätts.

Kvinnorna utanför Kabul ses som mottagare av bistånd snarare än aktörer. Care ser också risken att kvinnosaken uppfattas som en strategi i USA:s krig, vilket skapar en backlash ute i landet. Fortsatt konflikt kommer att äventyra de framsteg som trots allt har gjorts, menar Care.

Den senaste, mest omfattande fältstudien i landet, ”Afghan women speak” från Notre Dame University talar samma språk: ”Alltsedan talibanerna störtades 2001 av USA-ledda styrkor har främjandet av de afghanska kvinnornas rättigheter varit ett högst politiserat bihang till den militära interventionen”. Studien framhåller att det blir omöjligt för flickor och kvinnor att frigöras i en militariserad miljö. Trots hot och mord framhöll majoriteten av de intervjuade kvinnorna att de stödde ett framförhandlat slut på kriget.

Rapporten betonar att talibaner och andra väpnade grupper har vuxit sig starkare i takt med den ökade utländska militära interventionen. ”Läget uppfattas inte bättre nu än under talibanerna”, sammanfattade forskaren Sarah Smiles med tillägget: ”vill man främja kvinnors rättigheter i Afghanistan, måste man få slut på kriget”. Därför stödjer Notre Dame förhandlingar med talibanerna, en gradvis demilitarisering och tillskapandet av en muslimskledd skyddsstyrka under FN, inte USA. Enligt författarna har talibanledare sagt sig kunna acceptera en sådan tillfällig styrka.

Dokumentärfilmaren Abigail Disney var råare i tonen. ”Vi amerikaner har genomfört en omvänd 1325 i Irak och Afghanistan: inget skydd och inget deltagande i fredsprocesser”. Rapporterna bekräftas av Afghanistanexperter. Antroplogen Scott Atran beskriver i New York Times (27/10) hur eskaleringen av Nato-trupper ökat talibanernas verkansområde bortom de traditionella pashtunfästena. 2010 blev det blodigaste året sedan 2001, och attackerna mot Nato-styrkorna ökade med 60 procent sedan 2009.

Atran hävdar att de yngre motståndsmännen som efterträder dödade talibanledare är oförsonligare än sina företrädare och att fortsatta strider bara gör dem än mer hårdnackade.

Därför måste de skuggsamtal som pågår med talibanerna omvandlas till seriösa förhandlingar innan det blir för sent för kompromisser.

Världens ledande kännare av talibanerna, den pakistanske författaren Ahmed Rashid, är inne på samma linje. De tror också att talibanerna är villiga att klippa banden med al-Qaida och göra upp med president Karzai.

Den propagerade myten om att det inte går att bistå afghanska kvinnor utan vapenmakt avvisas av en lång rad exempel.

• Amerikanen Greg Mortensons Central Asia Institute bygger skolor också i talibankontrollerade områden. Han menar att det inte är soldater som skyddar dessa, utan lokalbefolkningen som känner ägandeskap.

• Av de många kvinnor som New York Times Nicolas Kristof träffar räds alla ett nytt talibanstyre men majoriteten stöder ändå förhandlingar, ”därför då blir det en hållbar fred”. Han citerar afghanskan Sakena Yacoobi som driver 300 skolor och säger att ingen har bränts ned av talibanerna. Samma sak sägs av Global Partnership for Afghanistan och pakistanska biståndsorganet Brac, som har skolor i alla provinser i landet.

Och kommer man i riksdagsdebatten att hänvisa till Svenska Afghanistankommittén (SAK) som byggt upp 400 skolor och har tusentals afghaner anställda över hela landet?

Den förre TV 4-medarbetaren Lasse Bengtsson som nu arbetar för SAK beskrev den 19 oktober i år från Kabul situationen så här: ”Vi har klarat oss helt utan militär i 28 år nu, i förtroendefullt samarbete med hela folket”, och fortsätter: ”På frågan om vi behöver stöd av militären svarar vi nej. Tvärtom – en sammanblandning mellan den militära insatsen och vår vore förödande.”

Dessa ord borde spridas på alla riksdagsbänkar och regeringstaburetter
och till alla andra som tror sig främja kvinnornas rättigheter med bajonetter och bomber.

Vad säger då allt detta om Sveriges roll?

Att vi valt att strida under en Nato-ledd krigföring i stället för att stödja de många FN-ledda fredsoperationerna har diskvalificerat oss från att spela en traditionell svensk roll, som att förorda eld upphör och förhandlingar, tillsättandet av en FN-ledd muslimsk fredstyrka och även ingå i en sådan tillsammans.

• Sverige borde satsa på tiden efter kriget i stället för att delta i ett utvidgat krig med en retorik som lånats från Bush och en strategi som är Nato:s.

• Vi bör avsluta vår militära mångmiljardsatsning och göra en kraftsamling av politik, diplomati och bistånd till stöd för Afghanistans nationella institutioner och en FN-stödd Marshallplan för regionen. Detta kommer att frigöra minst 2 miljarder kronor. För de 500 svenska soldaterna i Afghanistan skulle man kunna få 25 000 välutbildade lärare eller stödja 720 000 elever.

• Sverige bör engagera sig kraftfullare i EU:s civila program för Afghanistan för uppbyggande av afghansk civil kapacitet, stärkande av provinsstyrelserna, stöd till valreformer, återintegrering i samhället av upprorsmän, ekonomisk utveckling samt förstärkt stöd till EU:s civila polismission.

• En genomtänkt strategi bör utarbetas med UN Women för att stödja de afghanska kvinnornas och flickornas medborgerliga och mänskliga rättigheter

• I dag finns inte en enda soldat under FN-flagg. Riksdagen bör slå fast att Sverige avsätter merparten av den svenska utlandsstyrkan för FN-ledda insatser. Sverige skulle därmed återgå till att försvara folkrätten och stödja FN i stället för Nato 

Pierre Schori
Sveriges fd FN-ambassadör

Återigen attentat mot kyrka i Bagdad

Filed under: Irak,krig,Mänskliga Rättigheter,nya,religion — ingrid @ 21:41

3 november, 2010

Turkiet går ombord på Kinas nya OrientExpress

Filed under: Iran,Kina,Mänskliga Rättigheter,NATO,nya,USA — ingrid @ 06:49

Turkey boards China’s new ‘Orient Express’
av Peter J Brown 21 okt Asia Times

Kännetecknen för premiärminister Wen Jiabaos besök i turkiska Ankara tidigt i oktober var monumentala, särskilt efter de bittra ord som sagts i mitten av 2009 av den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan, som en följd av Kinas brutala reaktion på uyghurernas upplopp i Xinjiang.

Erdogan talade öppet om de kinesiska övergreppen då han framstått som en av de mest frispråkiga, nationella ledare i den islamska världen i termer av sitt svar på den kinesiska regeringens aktioner förra året.

Som tiderna förändrats.
Då Wen sträckte fram sin hand i Ankara, måste Erdogan ha tvekat lite grand, men det tog inte bort hans entusiasm. Med tänke på Turkiets nuvarande missnöje och till och med kyla gentemot sina tidigare allierade, USA och Israel, kom Wen till Turkiet på en mission.

Kina-EU möte

Kina intog en stabil och förutsebar ökning i sin bilaterala handel med Turkiet och han gjorde klart sin iver att investera i transporter, infrastruktur och kommunikationprojekt. I det stora hela bar Wens besök frukt och kom vid rätt tid enligt det kinesiska perspektivet.

Ett av dessa project kräver en mycket noggrann uppmärksamhet. Den gamla ”Orient Express” var ett lyxiöst passagerartåg som gick från Paris tll Istanbul. Det 21ste århundradets version av ”OrientExpressen” kunde komma att ha passagerare en dag från Istanbul non-stop till Shanghai medan väldiga godståg utnyttjar samma spår.

Och medan denna futuristiska tågservice må ligga lång borta, när än och var än tågplanerna tar form kommer de politiska förändringarna i tandem.

Kommer den nya ”Orient Expressen” att bli som en helgjuten järnväg. Svaret är ett klart ja och gods från Iran och Turkiet kommer en dag att tllsammans över en linje som sträcker sig hela vägen från Turkiet över Centralasien till Kinas kust? Det kan ni slå vad om.

Stort stöd för nya tåg och spår ingick i en av de åtta uppgörelser som undertecknats av Kina och Turkiet. Särskilt en gemensam konstruktion av en ny 4500-kilometer lång turkisk järnväg godkändes förutom det parspåriga höghastighets tåglinjer som redan är under konstruktion.

Under sitt besök till Peking i juli, hade turkiska transportministern Binali Yildirim utbytt sin vision om en direkt tågförbindelse mellan Turkiet och Kina med den kinesiska järnvägsministern Liu Zhijun. Det var Yildirim som kommit med utmaningen att åter sälja konceptet till en klart uppmärksam åhörarskara.

Att sätta upp en dylik järnväg är knappast någon ny ide’ och ändå hade kineserna något annat i tankarna, då man haft för avsikt att lyssna och artigt nicka . De var numera glada om de fick Yildirim att peka i rätt riktning, och utan tvekan uppmuntrade de honom. För av flera skäl uppskattar Kina allt som får Turkiet och Kina att närma sig varandra.

Yildirim och Zhijun öppnade upp sin viktiga järnvägssession genom att underteckna ett ‘memorandum of understanding’, som tryckte på det bilaterala samarbetet liksom ett ömsesidigt närmande till andra länder.

Håll det i minnet att en demonstrations-tåglinje mellan Istanbul och Islamabad planerades i somras- innan de massiva översvämningarna- som en uppföljning till augusti 2009 års försök av Pakistan och Turkiet, som
kännetecknades av lastcontainrar, för att besegla samarbetet inom den Ekonomiska samarbetsorganisationen.

Det är samtidigt på gång en schemalagd service mellan hamnen Abbas i Iran och Kazakstan, tillsammans med en uppgradering av järnvägsspåren mellan Kina och Kazakstan.

Med Kinas stöd – både finansiellt och ingenjörsmässigt – skulle Iran, Pakistan och Turkiet, när väl en järnväg blir färdig runt Lake Van, kunna se sin handel tredubblad då projektet väl är färdigt.

I vilket fall som helst hade denna ömsesidiga järnvägsaktivitet överskuggats av tillkännagörandet av den planerade expansionen av handeln mellan Kina och Turkiet, tillsammans med de ömsesidiga militärövningar som ägde rum strax före Wens ankomst.

”Vi har satt upp ett ambitiöst mål om fem år på 50 miljarder USAdollar i handeln mellan Kina och Turkiet,” sa Wen, vilken besvarade de turkiska farhågorna genom att lova Kina skulle upprätthålla en ”balanserad och uthållig handel” genom fokusering på att importera mer turkiska produkter. Handeln mellan de båda länderna låg år 2009 på totalt $10 miljarder.

På toppen av dessa handelsöverenskommelser kom nyheter om kinesiska och amerikansktillverkade turkiska krigsflygplan, som flög och tränade, och tillsammans framkallade en ljudlig bang, som kunde höras ifrån Tel
Aviv och Delhi hela vägen fram till Bryssel och Washington DC.

Det kinesiska krigsflygplanet flög över pakistanskt och iranskt luftrum för att nå fram och tillbaka allra först
till Turkiet, bara det en händelse i sig självt.

”Detta var första gången någonsin som en kinesisk luftstyrka haft en militär övning med ett NATOland. Så de
turkisk-kinesiska relationerna blir mer och mer uppriktiga,” sa den politiska kolumnisten Murat Yetkin.

Detta hände mitt under tecknen på ett verkligt skifte i de turkiska attityderna, som bl.a i ”Transatlantiska Trender”, en utredning som den tyska Marshallhjälpen släppte i mitten av september.

Utredningen har visat, att mindre än en av fem turkar idag föredrar USA, och i grova drag utrycker en av fyra
turkar sympatier för det jobb USAs president Barack Obama utför – vilket då gått ner från en av två år 2009
bland den turkiska befolkningen.

”Positiva synpunkter på USAs ledarskap (har) verkligen dalat,” sa Ian Lesser, en vid MarshallFonden högre
politisk analytiker, vilken arbetat med utredningen.

Fördelarna med ett EUmedlemskap är inte lika uppenbara längre för den turkiska befolkningen, visar
undersökningen, och ifråga om stödet för NATO minskar det också snabbt, då bara en av tre anser att det
turkiska medlemskapet i NATO är något som är viktigt för Turkiets säkerhet.

Turkiet är en av de nyckelspelare som är mest förknippad med och mest sympatiskt inställd till Iran. Detta
reflekteras av det faktum, att som bäst bara en av tio turkar enligt utredningen omfattar tanken på våld för att
hindra Iran från att producera kärnvapen.

Under rubriken ”Turkiets avlägsnande från Väst” gäller det mindre Turkiets bortdragande från NATO, men där
förutser man inte att ”Turkiets bana inte kommer att vara samma som tidigare, och att det skulle kunna skapa
problem i framtiden.”

Nu betraktar man framtiden så som Turkiet hade vid NATOs medlemsstaters utrikes-och försvarsministermöte
i mitten av oktober i Bryssel. Turkiet sa då till USA, att ”Iran och Syrien inte borde uppfattas som hot i förhållande till NATOs planerade missilsköld,” enligt en turkisk tjänsteman vid Utrikesdepartementet, som
vägrat uppge sitt namn.

Tecken på USAs växande nervositet inför Turkiets ändrade attityd kom upp till ytan för några dagar sedan, då USAs försvarsminister Robert Gates vände sig till ‘American Turkish Council’ i Washington DC. Gates medgav att för några år sedan tyckte han att det USA-turkiska partnerskapet inte fick den uppmärksamhet och prioritet som det borde förtjänat.”

”Jag tror verkligen vi gjort framsteg i våra relationer, även om de kommit under press den sista tiden. Som med
alla vänner har vi haft en del misshälligheter – till exempel Turkiets röst nu i vår om sanktionerna mot Iran, och vi fortsätterförsöka förmå Turkiet att upprätthålla en konstruktiv relation med sin granne Israel,” sa Gates.

”Även om vår syn på och närmande till vissa frågor skiljer sig åt, är vi allierade, vi delar grundläggande intressen i regionen, och våra mål förblir desamma.”

Gates försökte under talet också förmå Turkiet att bli mer receptiv inför missilförsvarsplanerna – mer känt som
”Phased Adaptive Approach” – vilket USA vill att NATO ska införa.

”Det erbjuder oss ett territoriellt missilförsvarssystem baserat på utprövad teknologi, vilken skall kunna utnyttjas för att möta framtida hot och försvara NATOterritoriets allt större bredd,” sa Gates. ”Medan det ballistiska missilhotet växer, ökar också försvarets bredd och den effektivitet NATO äger gentemot dom.”

Det är ett program med många faser, och det startar med utveckling av USAs havsbaserade SM-3 missiler ombord på dessa av USAs fartyg som blir stationerade runt NATOs territorium vid slutet av år 2011. Det följs
sedan år 2015 av markbaserade SM-3roboter i Rumänien. De sista faserna inbegriper utplacering av fler avancerade militära jaktplan tillsammans med utveckling av anläggningar för jaktplan i Polen.

”Under NATOs paraply skulle allierade nationer kunna delta med egna system och gemensamt utveckla regler
för samarbete och andra viktiga beslut i avsikt att implementera ett missilförsvar,” sa Gates. ” Detta stegvisa
genomförande har ingående studerats. Det är effektivt, man har råd med det och det kan snabbt sättas i verket.”

Gates fortsatte att hänvisa till förslag, vilket gör att Turkiets ledare står under en enorm press från USAs sida
stt ge stöd till en blåkopia av NATO. ”USA har engagerat Turkiet i en politisk och militär dialog om landets
tekniska och operationella potential, för att bidra så att NATO kan anta detta synsätt,” sa Gates.

”Tvärt emot vissa rapporter från pressens sida pressar vi inte på Turkiet att bidra. Men vi skulle verkligen vilja
se Turkiet stödja NATOs uppfattning vid Lissabonmötet ifråga om en territoriell missilförsvarsförmåga”.

Turkiet är väl medveten om att dess beslut kommer att påverka våra relationer, inte bara med USA och dess
NATOallierade, utan också Ryssland och Iran. Författaren James Traub har nyligen beskrivit Turkiet som ett
land, positiv till att alliera sig med Väst och samtidigt en regional makt ”i en region med djup misstänksamhet
mot Väst.”

Framförallt gäller ”att då Turkiet tvingas välja mellan dessa båda roller, då ser grannarna ut att vinna” sa Traub
Och det är ett grannskap som också ser mer positivt på Kinas inriktning. Biljetter till Kinas nya ‘OrientExpress’ är kanske inte till försäljning på ännu på ett drygt decennium, men i oktober hade Kina något att säga Turkiet, och
det var att ”alla är ombord.” Det står klart nu, att Ankara inte stått kvar vid stationen.

övers Ingrid Ternert

4 november, 2010

Bildt smyger in Sverige i Nato

Filed under: Afghanistan,FN,nya,Storbritannien,Sverige,USA — ingrid @ 00:36

 

SvD Brännpunkt 3 november 2010 av 

Maria-Pia Boethius, Olof Buckard, Anders Ferm,Gunnar Fredriksson, Lars- Gunnar Liljestrand, Eva Moberg, Thage G Petersson, Maj-Britt Theorin

Afghanistan Steg för steg framstår det verkliga motivet för Sverige att delta i kriget – Att kvalificera sig som en pålitlig partner till USA och Nato i militära operationer.

Det undviker dock politikerna att tala om i klarspråk.

Regeringens uppgörelse med Socialdemokraterna och Miljöpartiet nu, nu innebär ett krig utan definierat slut och gör att den bakomliggande strategin som nu börjar skymtas måste fram i ljuset.

I Ekots lördagsintervju den 30 oktober fogar Carl Bildt det senaste till raden av argument för kriget i Afghanistan: Vi är där med svensk trupp för att förhindra ett inbördeskrig mellan talibanerna och krigsherrarna från norr.

När riksdagen i januari 2002 tog beslutet att skicka 45 soldater till Afghanistan var förbehållet att det gällde för sex månader och var begränsat till att upprätthålla säkerheten i Kabul för övergångsregeringen där. Till den internationella säkerhetskonferensen i München 2002 hade den svenska delegationen fått ett tydligt mandat: endast 45 soldater, ingen planering för en större truppinsats och en tydlig åtskillnad mellan ISAFs och USAs trupper.

Inför tal om en eventuell utökning av styrkorna ställde sig delegationen frågan om detta var en traditionell FN-ledd styrka och om det inte måste finnas medverkan även från muslimska länder.

(Försvarsdepartementets sammanfattning den 28 januari 2002).

Dessa svenska synpunkter framstår i dag som naiva. Det blev ingen traditionell FN-styrka ledd av säkerhetsrådet utan en Nato-styrka under USAs befäl. Skillnaden mellan ISAF och USAs helt egna styrkor är så gott som utplånad. Inga muslimska stater fick medverka med trupp. Kriget begränsades inte utan växte och går nu in på sitt tionde år.

Sverige deltar nu i det femte Afghanistankriget. Britterna besegrades i tre krig och ryssarna i ett. Erfarenheterna är tydliga: så länge utländska trupper finns på afghansk mark blir det inte fred.

Ändå har man sagt att större truppinsatser skulle vara ett sätt att nå fred. Fakta visar på motsatsen. Statistik från kriget i  Afghanistan visar att våldet ökar med fler utländska trupper. År 2010 är det mest våldsamma under nio års krig. Närvaron av stridande trupper skapar i motsats till fredsbevarande trupper mycket våld.

Finns då något annat motiv än det som Carl Bildt senast framförde i radio? Varför vill regeringen och stora delar av oppositionen att vi ska slåss i Afghanistan? Steg för steg börjar det komma fram ett nytt ej tidigare uttalat motiv: Sverige är med i kriget för att kvalificera sig som en pålitlig partner till USA/Nato i militära operationer.

I klartext framfördes det av Robert Egnell, militärstrateg vid Försvarshögskolan, på DN Debatt den 13 oktober. ”Ett av de främsta skälen till den svenska militära insatsen i Afghanistan var att vi ville uppfattas som en trovärdig aktör inom internationell säkerhet, inte minst i USAs ögon.” Egnell vid Försvarshögskolan säger rakt ut det som våra politiker, inom båda blocken, inte vågar uttala.

Samma budskap framförs av professorn vid Försvarshögskolan Gunnar Åselius i radioprogrammet God Morgon Världen 24 oktober: Syftet med kriget är varken demokrati, fred eller kvinnors rättigheter i Afghanistan. Dessa syften är visserligen ädla, men inget som Sverige i normala fall skulle offra liv för. Krigets verkliga syfte är att skapa en bild av Sverige som en pålitlig samarbetspartner i en global västlig allians.

”Att det är så här vet alla här i huset (Försvarshögskolan). Men det är knappast på det sättet politiker väljer att lägga fram det svenska engagemanget.” Det regeringen inte vill berätta för de svenska väljarna säger man i utländska medier.

Carl Bildt skrev i Washington Post den 8 januari 2010 tillsammans med Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen: ”Europa kan ta sitt ansvar (och dela bördorna med USA). Att Europa kan leverera och kan vara en verklig partner för USA. Det är vad som händer nu i det globala uppdraget i Afghanistan. Det är viktigt att Amerika erkänner sina partners i denna kritiska tid.”

 Artikeln avslutas med ”USA kan inte göra allt ensamt och behöver inte göra det själv. Europa och Kanada kommer att fortsätta vara USA:s allierade, partners och vapenbröder.”

Det torde vara första gången som en svensk utrikesminister buntar ihop sig själv med Natos generalsekreterare för att försvara ett USA-lett krig.

Från Sveriges hållning 2002 om ett klart begränsat uppdrag har vi nu hamnat i en krigspolitik stick i stäv med alliansfriheten och Sveriges traditionella fredspolitik. Det har skett ett paradigmskifte i det tysta där krafter inom regering och stora delar av oppositionen använder Afghanistankriget till att bakvägen föra Sverige in i Nato. Kan det verkligen vara så illa att de är beredda att riskera svenska soldaters liv för det syftet?

Sverige skulle ha kunnat spela en viktig roll som medlare i en förhandlingslösning mellan de afghanska parterna. Vi har fortfarande ett visst förtroendekapital i världen som fredsmäklare.

Det håller emellertid på att snabbt undergrävas och förskingras genom deltagande i kriget.

Det amerikanska korthuset

Filed under: Afghanistan,ekonomi,Fred,krig,talibaner,USA — ingrid @ 06:20

 av Ann Jones och Tom Engelhardt Antiwar.com 28 okt 2010 

Enligt en CCGA-undersökning har man funnit tydliga majoriteter som krävt av sin regering att samarbeta med Kina, och inte verkat aktivt för att begränsa denna växande makt och inte skulle ha stöttat Israel om det landet hade attackerat Iran

På liknande sätt efterlyste man ett “lättare militärt avtryck”och en minskad amerikansk roll som “världspolis.” Särskilt då det gäller kriget i Afghanistan, visar senaste mätningar och rapporter att skepticismen i denna fråga fortsätter att öka.

Allt detta tillsammans visar på en icke-traditionell “isolationism” tillsammans med en realistisk utrikespolitik, något som passar en nation som inte belägrar planeten eller drömmer om en global hegemoni

Det kunde helt enkelt reflektera en instinktiv känsla av imperialistisk nedgång under trycket av två impopulära krig. Förklara det den som kan, för det är precis vad Washington inte kan.

En CCGA-undersökning av elitens opinion innanför ‘ringlinjen’ skulle utan tvekan finna, att många ur USAs ledarskap fortfarande är fångade i ett gammalt globalt paradigm och tillräckligt villiga att fortsätta slänga ut hundratals miljarder dollar i Afghanistan och på andra platser, snarare än att fundera över USAs inriktning och vilja till att förändra USAs syn på planeten.

Nedgången stoppar inte, även om man som imperiemakt förnekar den. Trots mycket planerande under och efter det Andra Världskriget för en framtida roll som planetens främsta makt, brukade Washington agera som om dess “förpliktelser” i egenskap av “den Fria Världens ledare” pådyvlats den. Det var naturligtvis innan Sovjetunionen kollapsade.

Efter 1991 var det helt i sin ordning för både knäppgökar och tjänsteman att referera till USA som ‘den egentliga sheriffen i staden’, ‘världspolisen’ eller planetens ‘enda supermakt’.

Vad än det amerikanska folket gissade att en EfterKallaKrigs “freds-dividend” skulle betyda, så visste redaneliterna i Washington detta, och man agerade i enlighet med det. Som i varje kasino när man är på gång, dubblade man sina insatser, investerade segerns frukter i mer av samma slag — särskilt att uppföra garnisoner och kontrollera Persiska Vikens oljerika region.

Då turen bara tycktes fortsätta och enda fiender i militära termer såg ut att vara några regionala ‘skurkstater’ av föga stor betydelse och små ickestatliga grupper, så kom detta att stiga dom åt huvudet å det grövsta. I efterdyningarna till 9/11, detta “tjugoförsta århundradets Pearl Harbour,” såg den nya besättningen i Washington och de knäppgökar och tankesmedjor som den omgav sig med, en planet mogen att övertas.

Då man gjorde misstaget att tro att militär makt och en global sådan var samma sak, och att USA var i besittning av båda, blev man övertygade om att en Pax Americana i det Större Mellanöstern låg inom sin räckvidd, bara man agerat kraftfullt. Man tvekade inte ett ögonblick om att kunna slå tillbaka Ryssland – man var ju då allt kom omkring före detta KallaKrigs Krigare – och samtidigt sätta Kina på plats. 

‘Mission Accomplished’ eller ‘uppdrag slutfört’ refererar till en banderoll placerad på hangarfartyget USS Abraham Lincoln, som ankrat i Irak den 1 maj 2003. Bush förklarade vid det tillfället, att de stora stridsoperationerna i Irak var över.

Då man skämtade på så där, kom det gärna en typisk replik: “Alla vill till Bagdad, men verkliga män vill till Teheran.” Och det var verkligen också vad man menade. De var beredda att ge sig iväg, eller var det det man trodde. Det var bara under en otroligt kort tid man stolt omfattade idén om “imperium”, och vänliga knäppgökar började jämföra Förenta Staterna med det Romerska eller Brittiska imperiet.

Det är svårt att tro hur kort tid detta varade, och hur tyst den nuvarande besättningen i Washington är, då det gäller den amerikanska maktens härlighet. Nu hoppas de bara att det ska gå över. Vilket i sig är ett tecken på nedgång. 

Det är därför vi gick in i en period då förutom upprepade, uppblåsta referenser till alQaida-hot, ingen i Washington brydde sig om att erbjuda amerikaner någon förklaring – förklaring om varför vi kämpar globalt. Man föredrar att uthärda pinan under det att man håller stilen. De föredrar att läcka nyheter, tex att i Afghanistan finns ännu inga politiska förändringar i sikte. 

Som Washington Post nyligen rapporterat, “Vita Husets kalkyler att strategin ska förbli tillräckligt öppen och har tillräckligt politiskt stöd för att vara istånd att vädra några förestående motsättningar. Tjänstemännen tror inte att det finns något reellt tryck på framgång och en mer precis definition om de mål man bygger upp för nästa år…”

Det är inte så, att man inte ser nedgången, utan man föredrar att se den som en mild, decennier lång process, av det slag som kunde leda till en förminskad amerikansk makt omkring år 2025. (Ta bort 10 år stämmer det bättre enl Galtung anm IT)

Men så kan man känna andra förmodanden komma uppkrypande— till exempel Condoleezza Rice och Nationella Säkerhets-rådets vice ordförande Robert Blackwills nyliga uppmaning, att USA ska dra tillbaka sina trupper till norra Afghanistan och överlåta den pashtunska södern till talibanerna.

Förr eller senare — och jag tror inte det tar så lång tid som många föreställer sig — kommer man få höra många fler röster, ännu närmare den amerikanska maktens hjärta, som reser sig i ängslan liksom i rädsla. Jag tror inte heller på nio eller tio år. Det här handlar inte om att välja.

Vårt ledarskap må tro det eller ej, men det kommer inte att bli några fler att dubbla det med, och så kommer “Amerikas globala militära närvaro” att börja skrumpna. Och vare sig man vill det eller ej, vare sig det finns en antikrigsrörelse eller ej, så kommer trupperna så småningom att dras hem, inte till en glad nation eller upptakten till en, utan i varje fall hem.

Det kanske verkar hemskt, och i Afghanistan och på andra platser kan verkligen hemska saker hända i detta provisorium, medan ekonomin som bäst kommer att halta på, infrastrukturen kommer att fortsätta vittra sönder, fler jobb går söderut och de amerikanska finanserna förvärras.

Om vi inte precis siktar på det som Arianna Huffington i sin provokativa nya bok kallar “Tredje världens Amerika,” siktar vi inte precis på mer berömmelse, eller förmögenhet. Men gaska upp er nu. Nyheterna är inte så illa. Helt visst och sant.  Vi har bara vant oss vid tanken alltför lätt att Förenta Staterna måste vara planetens mest överlägsna nation, den globala hegemo-nen, supermakten numero uno. Vi övertygade oss själva om, att vare sig vi eller världen skulle kunna leva utan vår särskilda ordning.

Så nu kommer de bra nyheterna: Det kommer verkligen att kännas bättre att vara just en annan nation, ännu ett land, även om det är stort och mäktigt på denna överbefolkade planet, snarare än Nationen. Det känns bara bättre att beväpna sig till skydd för ens verkliga gränser, hellre det än att ständigt utkämpa avlägsna krig eller tvister och i det oändliga förbereda sig för mer av samma slag.

Det kommer att kännas bättre nu att inte behöva engagera sig i en ständig kapprustning eller vara globens största vapenexportör. Det känns bättre att fokusera på de egna amerikanska problemen, kanske experimentera lite på hemmaplan och erbjuda världen en del verkliga modeller för en påfrestande framtid, istället för att oavbrutet tala om vilken förebild vi är, medan vi utomlands bombar och torterar och dödar utan något förbarmande.

Så känn lite välbehag av det: Våra trupper kommer hem, och man åker och ser på då det äger rum. Och i en inte särskilt avlägsen framtid kommer det inte att vara vårt jobb att vara “världspolis” eller “globala sheriffen”. Och skulle inte det vara en lättnad så säg?

Vi skulle kunna forma verkliga koalitioner av våra likar, till att göra de saker som är värda att göra globalt. Och aldrig mer behöva organisera ännu en ‘affischerarnas koalition’ sno vapen och muta andra att utföra vår militära budgivning.

Sedan den tiden har vi inte kommit till något liknande en dylik värld, och våra ledare håller på att driva landet i botten, vilket gör det svårt att utbringa de vanliga tre levena för en sådan framtid. Men vad sägs om ett-och-ett-halvt möjligt hurra för att få tillbaka ett troligt perspektiv på vår amerikanska värld, för en verklig minskning, om än inte ett verkligt slut, på Amerikas imperialistroll och det massiva militära “fotavtryck” som hör ihop med den. Det kommer att ske. Sätt era slantar på det.

Och tack George W Bush (fast jag aldrig kunnat tro att jag skulle säga det), att du fått en gammal kille att se hur de amerikanska frukterna gör en förkrymt. Jag ser fram emot det, alltså att få träffa dig.
övers Ingrid Ternert

5 november, 2010

Vadslagning och bluff i det Nya Stora Spelet

Filed under: Afghanistan,dollar,Indien,Irak,Iran,Kina,NATO,olja,Pakistan,Ryssland,Saudiarabien,terrorism,USA — ingrid @ 06:19

 av Pepe Escobar Asia Times 14 okt 2010

Framtida historiker skulle mycket väl kunna hålla med om att det 21a århundradets Sidenväg för första gången den 14 dec 2009 öppnades för affärer. Det var den dag en kritisk sträcka av oljeledningen officiellt togs i drift och skulle med detta kunna förbinda det fabulöst energirika Turkmenistan (via Kazakstan och Uzbekistan) med Xinjiangprovinsen i Kinas FjärranVäst.

Den fantastiska turkmenska presidentfiguren Gurbanguly Berdymukhamedov kunde inte låta bli att skrävla: ”Projektet har inte enbart ett kommersiellt eller ekonomiskt värde. Det är också politiskt.

Kina har genom sin kloka och förutseende politik blivit en av de viktigaste garanterna för en global säkerhet.” Man kommer att nå botten år 2013, då regeringarna i Shanghai, Guangzhou och HongKong svingar sig upp till än mer svindlande höjder, med benäget tillstånd av naturgas levererad genom en 1833-kilometer lång centralasiatisk ledning, vid denna tid projekterad till att operera med full kapacitet.

Och tack vare det kommer utan tvekan inom ytterligare några år Kinas stora städer också att ha fått smak på Iraks fabulösa, knappt upptappade oljereserver: lågt räknat 115 miljarder fat, men eventuellt närmare 143 miljarder fat – något som är mer än vad Iran äger.

När George W Bush-administrationens fåtöljgeneraler startade sitt ”krig mot terrorn”, var det exakt detta de hade i tankarna. Kinas ekonomi är törstig, och därför dricker den djupt och planerar än djupare. Den längtar efter Iraks olja och naturgasen i  Turkmenistan, liksom oljan från Kazakstan.

Istället för att lägga ut mer än en triljon dollar på ett illegalt krig i Irak eller uppföra militärbaser över hela  Mellanöstern och Centralasien (som USA gör),  använde Kina sina statliga oljeföretag till att tillägna sig en del av den energi man behöver genom att helt enkelt lägga in ett bud på oljan på en helt laglig irakisk oljeauktion.

I det nya Stora Spelet i Eurasien har under tiden Kina haft den goda smaken att inte skicka iväg några soldater någonstans eller sjunka ner i Afghanistans oändliga träsk. Kineserna har helt enkelt gjort en direkt kommersiell överenskommelse med turkmenerna och tjänat på sina åsiktsskillnader med Moskva och själv byggt en pipeline som skulle förse dem med mycket av den gas de behövde.

Det är inget att förvåna sig över att Barack Obamas energi-tsar i Europa och Asien, Richard Morningstar, på en Kongresshearing tvingats medge att USA helt enkelt inte kunnat tävla med Kina vad gäller Centralasiens energirikedomar. Om han ändå levererat samma budskap till Pentagon…

Den iranska ekvationen
I Peking tar man frågan om diversifiering av oljeleveranserna mycket, mycket allvarligt. Då oljan år 2008 steg till 150 dollar per fat - det var innan USA drabbats av en global finansiell härdsmälta – hade kinesiska statsmedia tagit sig för att kalla Big Oil för ”internationella bensinkrokodiler”, med implikationen att Västs glömda agenda då det kom till kritan var, att stoppa Kinas obevekliga utveckling ända tills den ligger död i sina spår.

Mer än en fjärdedel av vad som finns kvar av världens kända oljereserver ligger i Arabvärlden. Kina skulle lätt ha kunnat glufsat i sig allt. Få känner till att Kina själv faktiskt är världens femte största oljeproducent, med 3.7 miljoner fat per dag (bpd), precis i nivån under Iran och lite över Mexiko. Under 1980 konsumerade Kina enbart 3% av världens olja. Idag står man för omkring 10%, och är därmed planetens näst största konsument.

Man har redan passerat Japan i den kategorin, även om man fortfarande ligger stort efter USA, som varje år konsumerar 27% av den globala oljan . Enligt ‘International Energy Agency’, kommer Kina att stå för över 40% av ökningen i den globala oljeefterfrågan fram till år 2030. Och då antar man att Kina ”bara” kommer att växa i en årlig takt av 6%, vilket baserat på dagens tillväxt verkar vara orealistiskt.

Saudiarabien kontrollerar 13% av världens oljeproduktion. För närvarande är man den enda producent som kan öka eller minska mängden uppumpad olja efter eget val - eftersom man har möjligheten att göra stora justeringar i mängden uppumpad olja för att reellt kunna öka mängden. Det är därför ingen tillfällighet att man pumpar upp 10.9 miljoner fat per dag (bpd) och kommit att bli en av Pekings stora oljeleverantörer.

Enligt Kinas handelsminister ligger Saudiarabien, Iran och Angola i topp. År 2013-2014 väntas kineserna om allt går som det ska, i hög grad lägga Irak till listan, men först behöver oljeproduktionen i detta hemsökta land få en uppstart. Under tiden kom den iranska delen av Eurasiens energiekvation att bli verkligt enerverande för Kinas ledare.

Kinesiska företag har under de gångna fem åren investerat knappa $120 miljarder i Irans energisektor. Iran är redan Kinas näst största oljeleverantör med upp till 14% av landets import, och den kinesiska energigiganten Sinopec har förklarat sig villig att satsa $6.5 miljarder för att bygga landets oljeraffenaderier.

På grund av de av USA pådyvlade hårda FNsanktionerna och åren av ekonomisk misshushållning ligger detta nere. Chefen för Irans Nationella Oljebolag, Ahmad Ghalebani, har offentligt förklarat att maskineri och delar som används inom Irans oljeproduktion ännu behöver importeras från Kina.

Sanktioner kan vara dödande, de minskar investeringarna, ökar handelskostnaden med över 20% och begränsar allvarligt Teherans möjlighet till lån på den globala maknaden. Inte desto mindre växte handeln mellan Kina och Iran med 35% år 2009 till $27 miljarder. Så medanVäst redan hunnit drabba Iran med sanktioner, embargon och blockader, utvecklades Iran långsamt till en kritisk handelskorridor för Kina- såväl som för Ryssland och det energifattiga Indien.

Till skillnad från Väst, som alla investerar som galna, eftersom det är lätt att skaffa sig koncessioner från regeringen; är för en insider vad gäller Irans energireserver det lätt och relativt billigt att bygga den infrastruktur som är nödvändig för varje land som önskar bli en verklig spelare i Pipelineistan, och spela schack om de kritiska energiledningar, där det Stora Spelet sker i Eurasien. Utan tvekan skänker dessa tre länders ledare ett tack till de gudar de än önskar tillbe, att Washington fortsätter göra det så lätt (och lukrativt) för dem.

Få i USA vet, att under förra året Saudiarabien – numera åter upprustad till tänderna, kurtiserat med Washington och inte direkt lider av paranoia inför iranernas nukleära program – har erbjudit sig att försörja kineserna med samma mängd olja som landet idag importerar från Iran, men till ett mycket lägre pris. Men Peking, för vilken Iran är en viktig och långsiktig strategisk allierad, var uppgörelsen avslutad.

Som om Irans strukturella problem inte vore nog, har lite blivit gjort för att diversifiera dess ekonomi utöver olja- och naturgasexport under de gångna 30 åren: inflationen ligger på mer än 20%; arbetslösheten på mer än 20%; och unga välutbildade människor flyr utomlands, en kraftig brain drain för detta hemsökta land. Och betänk att detta inte är slutet på dess litania av problem.

Man ville bli en fullvärdig medlem av Shanghai Cooperation Organization (SCO) – den mångfasetterade ekonomisk/militära samarbetsorganisation som är ett slags asiatiskt svar på NATO – men är bara en officiell SCOobservatör, eftersom gruppen inte låter något land som står under FNs sanktioner att bli medlem.

Teheran hade med andra ord såvida man varit del av en stormakt kunnat försvara sig mot en möjlig attack från USAs eller Israels sida. Eftersom Iran skulle kunna bli en långt mer inflytelserik spelare i det centralasiatiska energispelet tack vare ryska och kinesiska investeringar, vore det extremt osannolikt att någon av dessa länder egentligen skulle ha lust att riskera krig med USA för att ”rädda” den iranska regimen.

Det stora försvinnandet
Utifrån Pekings horisont kunde titeln ‘Att försvinna från Hormuzsundet’ gälla filmversionen av denna oregerliga USA – Irankonflikt och dess sjudande strategiska tävlan med USA gentemot Kina i Pipelineistan.

Hormuzsundet är definitionen på ett möjligt strategiskt strypgrepp. Det är då allt kommer omkring det enda inloppet till Persiska Viken och genom det flyter i grova tal 20% av Kinas oljeimport. Som smalast är det bara 36 km brett med Iran i norr och Oman i söder. Kinas ledare retar upp sig på USAs konstanta närvaro med sina hangarfartyg stationerade och patrullerande i närheten.

Med Singapore i norr och Indonesien i söder är Malaccasundet en annan potentiell flaskhals, om någonsin det funnits något liknande- och genom den passerar upp till 80% av Kinas oljeimport. Vid sin smalaste punkt är den endast 54 kilometer bred och som vid HormuzSundet är säkerheten också av modell made-in-USA.

Då Washington i framtiden sänker garden, skulle båda inloppen snabbt kunna stängas till och kontrolleras av USAs flotta.
   
Det ökande trycket på att utveckla en landbaserad centralasiatisk energistrategi skulle kunna summeras som följer: Adjö då Hormuz! Adjö då Malacca! Och var hjärtligt välkomna till en ny oljeledningsdriven Sidenväg från Kaspiska Havet till Kinas västra utpost i Xinjiang!

Kazakhstan äger 3% av världens kända oljereserver, men det största oljefältet ligger inte så långt ifrån den kinesiska gränsen. Kina betraktar landet som en viktig alternativ oljeleverantör via de framtida oljeledningar som kommer att länka de kazakiska oljefälten till kinesiska oljeraffinaderier i dess Fjärran Väst.

Faktum är att Kinas första transnationella Pipelineistan-äventyr redan är på plats: Det är 2005 års kinesisk-kazakska oljeprojekt, finansierat av kinesiska energigiganten CNPC. Mycket mer lär det bli, och kinesiska ledare förväntar sig att energirika Ryssland kommer att spela en avgörande roll i Kinas kurragömmalek och planering likaså. Strategiskt representerar detta ett kritiskt steg i den regionala energi- integrationen och knyter ihop det rysk/kinesiska partnerskapet inom SCO såväl som i FNs Säkerhetsråd.

Då det kommer till olja, är spelets namn denna väldiga OstSibiriska-PacifikOceanska (ESPO) oljeledning. Under förra augusti påbörjade man en 4000 kilometer lång rysk sektion från Taishet i östra Sibirien till Nakhodka, fortfarande inom det ryska territoriet.

Den ryske premiärministern Vladimir Putin hyllade ESPO som ”ett redan omfattande projekt, vilket stärkt vårt energisamar- bete.” Och i slutet av september invigde man den ryska och kinesiska 999-kilometerlånga pipeline som går från Skovorodino i Rysslands Amurregion till den petrokemiska knutpunkten Daqing i nordöstra Kina.

Ryssland levererar för närvarande 130 miljoner ton rysk olja om året till Europa. Snart kommer inte mindre än 50 miljoner ton att gå till Kina liksom till Pacifik-regionen. Det finns emellertid djupa spänningar emellan ryssar och kineser vad gäller energifrågor.

Det ryska ledarskapet är förståeligt nog trött på Kinas häpnadsväckande framsteg i Centralasien, alltså det före detta  Sovjetunionens ”nära utland”. Då allt kommer omkring, avseende vad kineserna gjort i Afrika i jakten på energi – bygger och inför dessa nu högteknologiska tåg och dylik modernisering i Centralasien i utbyte mot olje- och gaskoncessioner.

Trots de underliggande spänningar som finns mellan Kina, Ryssland och USA, är det alltför tidigt att säga vem som är den mest sannolika att utgå med segern i detta ‘CentralAsiens nya Stora Spel’, men en sak är helt säker. De olika -’stan’ staterna i Centralasien kommer själva att bli allt mäktigare pokerspelare.

Alltmedan Ryssland försöker att inte mista sin hegemoni, placerar Washington ut sina spelmarker på oljeledningar avsedda att passera Ryssland inkl BTC (Baku-Tblis-Ceyhan) ledningen, som pumpar olja från Azerbaijan till Turkiet via Georgien. Och Kina ser goda tider framför sig i sin centralasiatiska framtid. Vem det än blir som förlorar, är detta ett spel som dessa ‘stans’ -inte kan annat än tjäna på.

Nyss valde vår man Gurbanguly, Turkmenistans ledare, Kina som det land där man kunde skaffa sig ett extra $4.18 miljardlån för utveckling av SödraYolotan, landets största gasfält. Kineserna hade redan hunnit pytsa ut $3 miljarder för att utveckla fältet. Energibyråkrater i Bryssel blev förskräckta. Med beräknade reserver på upp till 14 triljoner kubikmeter naturgas har fältet en potential att kunna översvämma det energihungrande Europeiska Unionen med gas under mer än 20 års tid. Säga ajöss till allt detta?

År 2009 värderades Turkmenistans kända gasreserver till runt 8.1 triljoner kubikmeter, de fjärde största i världen efter Ryssland, Iran och Qatar. Det är inte att undra på att det utifrån den turkmenska regeringens synvinkel, som redan före oljeledningen till Kina hunnit öppna tillägnat sig 70% av turkmenska tillgångar, det utan tvekan verkar regna gas.

Icke desto mindre tvivlar experter på att den landomgärdade, idiosynkrostatiska centralasiatiska republiken Turkmenistan verkligen har tillräckligt med blått guld, till att kunna försörja Ryssland, liksom Kina,Västeuropa och Iran, alla samtidigt.

För närvarande säljer Turkmenistan sin gas till Kina via världens största gaspipeline, 7000 kilometer lång och byggd för en kapacitet på 40 miljarder kubikmeter per år; Ryssland (10 miljarder kubikmeter per år, från att ha varit 30 miljarder per år fram till 2008); och Iran (14 miljarder kubikmeter per år).

Gurbanguly välkomnar alltid Irans president Mahmud Ahmadinejad med röda mattan och man behandlar den ryske energigianten Gazprom som en välkommen kund tack vare en utökad prispolitik. Emellertid sitter kineserna för närvarande på toppen av pyramiden och vad som än sker, blir som vanligt Centralasien Kinas största utländska leverantör av naturgas.

Å andra sidan är det ett faktum, att Turkmenistan i praktiken bestämt sig för att exportera all sin framtida gas till Kina, Iran och Ryssland, som innebär en synbar död för planerna på olika trans-kaspiska havsledningar, vilka länge varit favoriserade av Washington och EU.

IPI visavi TAPI nu igen!
På oljefronten, om så alla ”-stans” skulle sälja varje fat olja de pumpar upp till Kina, hade man bara kunnat komma upp till mindre än hälften av Kinas dagliga import. I själva verket är det egentligen bara Mellanöstern som kan släcka Kinas törst efter olja.

Internationella EnergiByrån beräknar att Kinas totala oljebehov ökar till 11.3 miljoner fat om dagen fram till år 2015, även med en inhemsk produktion som toppar 4 miljoner fat om dagen. Jämför detta med vad vissa av Kinas alternativa leverantörer idag producerar: Angola, 1.4 milj per dag; Kazakhstan också 1.4 milj per dag och Sudan 400 000 fat per dag.

Å andra sidan producerar Saudiarabien 10.9 miljoner fat per dag, Iran runt 4 milj, Förenade Arabemiraten UAE 3 milj, Kuwait 2.7 milj – Och så finns det Irak, för närvarande 2.5 milj och ser ut att kunna uppnå åtminstone 4 milj fat per dag fram till år 2015.

Ändå måste Peking fortfarande vara fullt övertygad om att detta är en säker källa, särskilt som USAs alla ”framtida fyndigheter” finns i Förenade ArabEmiraten, Bahrain, Kuwait, Qatar och Oman, förutom dessa lamrande stridsgrupper till havs i Persiska Viken.

På gasfronten har Kina definitivt räknat med en vändning i det sydasiatiska Stora Spelet. Peking har redan lagt ut $200 miljoner dollar på den första fasen i konstruktionen av en djupvattenshamn i Gwadar tillhörande Pakistans Balochistan-provins. Den pakistanska regeringen i Islamabad lät dom få ”suveräna garantier för dessa hamninrättningar.” Gwadar ligger bara 400 kilometer från Hormuzsundet.

I och med en hamn i Gwadar skulle den kinesiska flottan få en hemmahamn, där de lätt kunde övervaka trafiken i Hormuzsundet och kanske en dag även vara i stånd att förhindra trycket från USAs flottexpansion i Indiska Oceanen.

Men Gwadar har en annan mycket läckrare framtida roll. Den kunde bli ett centrum för tävlingen mellan de länge ifrågasatta olja/gasledningarna TAPI och IPI. TAPI står för ‘Turkmenistan-Afghanistan-Pakistan-Indien ledningen, vilken aldrig skulle kunna byggas så länge USA-NATOs ockupationsstyrkor bekämpar motståndet, bekvämt kallat ”talibanerna”, i Afghanistan.

IPI är emellertid Iran-Pakistan-Indien-ledningen, också känd som ”fredsledningen”, och tänkt att få TAPI, Iran och Pakistan att slutgiltigt ingå ett avtal om att bygga ”IP”, som del av IPI med Indien, och att försäkra Iran om att antingen Indien eller Kina senare ska gå in i projektet.

Vare sig det råkar bli IP, IPI eller IPC skulle hamnen i Gwadar kunna bli en viktig knutpunkt. Om Indien har behandlat Iran som pesten och i och med Washingtons tryck blivit tvingad dra sig ur projektet, hade Kina redan gjort klart att man gärna vill in.

Kineserna skulle därefter bygga en Pipelineistan länk från Gwadar längs Karakorums huvudoljeledning i Pakistan till Kina via Khunjerabpasset – en annan landkorridor som kunde vara immun mot USAs ingripanden. Den kunde få en ytterligare fördel av att radikalt minska ner den 20 000-kilometer långa tankbilsrutten runt Asiens södra gräns.

För Indien vore det utan tvekan ett strategiskt viktigt drag att koppla in sig på IPI, och dessutom hyser man en djup misstanke, att kineserna skulle kunna manövrera ut dom i jakten på utländsk energi med den ”pärlbandsstrategi” som för Kinas del betyder: en rad ”hemmahamnar” längs dess viktigaste oljeförsörjningsleder från Pakistan till Malaysia. I så fall skulle Gwadar inte enbart innebära en hamn bra för kineserna.

Då det gäller Washington tror man fortfarande att om bara TAPI blev byggd, kunde den förhindra Indien från att helt bryta USAs påtvingade embargo mot Iran. Uppenbarligen föredrar energibristens Pakistan sitt ”i ur och skur- allierade” Kina, som kunnat bygga alla sorters energi-infrastrukturer inom sitt översvämningsdrabbade land.

Som i ett nötskal, såvida det otroliga energisamarbetet mellan Iran, Pakistan och Kina framskrider, signalerar detta ett stort bakslag för Washington i dess ‘Det Stora Spelet om Eurasien’ med sin enorma geopolitiska och geoekonomiska återklang.

För närvarande har Pekings strategiska prioritering gått ut på att noggrannt utveckla förbluffande skilda slag av energileverantörer – ett flöde av energi som täcker Ryssland, Sydkinesiska Sjön, Centralasien, Ostkinesiska Sjön, Mellanöstern, Afrika och Sydamerika. (Kinas upptäckter i Afrika och Sydamerika kommer i framtiden att handla om inteckningar inom den delen av globens viktiga energiområde.)

Om Kina hittills visat sig mästerlig att handskas med korten i detta ’Det Stora Spelet om Pipelineistan’, har USAs hand i sin tur passerat Ryssland, armbågat ut Kina, isolerat Iran – och snart kommit att kallas för vad den är: en bluff.
 

övers Ingrid Ternert

6 november, 2010

Bedräglig antikrigsaktivism:”Den humanitära vägen”mot ett fullständigt kärnvapenkrig?

Filed under: Fred,Iran,Israel,Jugoslavien,Kärnvapen,krig,nedrustning,nya,terrorism,USA — ingrid @ 07:16

 Michel Chossudovsky Global Research 4 nov 2010 En modern version av teorin om ”Rättvisa Krig” togs in i USAs militärdoktrin ”Kriget mot terrorismen” och ”Förebyggande krig” låg till grund för ”Rätten till självförsvar”.  Dessa definierar ”vad som är tillåtet för att starta krig”.’Jus ad bellum’ utnyttjades till att uppnå consensus i de väpnade styrkornas kommando-strukturer. 

De utnyttjas dessutom för att övertyga trupperna om att man kämpar för en ”rättvis sak”.

Mer generellt är denna moderna version av krigsteori en integrerad del av krigspropaganda och media-desinformation, som tillämpas för att uppnå ett allmänt stöd för den egna krigsagendan.

Nu under Obamas tid som Nobelpristagare gör man ‘det rättvisa kriget’ allmänt accepterat och det så kallade Internationella Samfundet ska upprätthålla det hela. Det ultimata målet vore att hålla nere invånarna till att totalt avpolitisera Amerika och hindra folk från att tänka själva.

Men genom att analysera fakta kunde man sätta sig in i och utmana det USA/NATO ledda krigets legitimitet. Krig blir fred och en angelägen ”humanitär uppgift” och fredliga åsikter snedvrids. Krigsutbrottet mot Jugoslavien i mars 1999 blev på många sätt en vattendelare, en brytpunkt i utvecklingen av ett ”Rättvist Krig” utkämpat på ”humanitär grund”.

Många delar av vänstern, både i Nordamerika och i Västeuropa, hade tagit till sig konceptet om ett ”Rättvist Krig”. Många ”progressiva” organisationer upprätthöll vad man ansåg vara ett ”humanitärt krig” till försvar för Kosovoalbanerna. Kriget beskrevs som ett inbördeskrig snarare än en USA/NATO-ledd bombning och invasion.

Under NATObombningarnas höjdpunkt beskrev flera ”progressiva” författare Kosovos befrielsearmé KLA som en regelrätt nationalistisk befrielsearmé, avsedd till stöd för Kosovoalbanernas civila rättigheter. KLA var en CIAstödd terrorist-organisation med kopplingar till organiserad brottslighet. Den jugoslaviska regeringen blev förklarad ansvarig för en humanitär kris i Kosovo utan några som helst bevis.

Med professor Richard Falks ord:”Kriget i Kosovo var ett ‘rättvist krig’, för detta fall av ”etnisk rensning” genomfördes av det tidigare serbiska ledarskapet i det forna Jugoslavien, och man ville ge folket i Kosovo chansen till en fredlig och demokratisk framtid.

Det var ett ‘rättvist krig’ trots att det utförts illegalt, utan FNlegitimitet, trots en humanitär strävan, trots att det genomförts på ett sådant sätt, att man otillbörligt förorsakat Kosovo och Serbien civila offer. 

Ett flertal progressiva media hade förenat sig på bandvagnen och fördömt ”Milosevic regim” utan bevis, alltmedan man understödde det NATOledda kriget och uttryckt en mild sympati för KLA. Som Stephen Shalom skriver i sin artikel i ZNet:
”Jag är sympatiskt inställd till det argument som säger, att om människor [KLA] vill kämpa för sina rättigheter, om de bara inte ber andra göra det, borde man förse dom med vapen för att de ska lyckas. Ett sådant argument verkar övertygande på mig med tanke på Bosnien.”

Human Rights Watch (HRW), känd för att ge sitt stöd till USAs utrikespolitik ”krävde regimförändring i Jugoslavien, antingen genom åtal mot president Slobodan Milosevic eller ett USA-krig för att uppnå samma sak.” HRWs Fred Abrahams har  publicerat följande inlägg i New York Herald Tribune:

Den internationella kommunitetens misslyckande att straffa Milosevic för brott i Kroatien och Bosnien sände iväg ett budskap, att han åter kunde undkomma dylika brott. Det är uppenbart att den man som startat dessa konflikter inte fått förtroende att stoppa dom. Att straffa statschefen genom att starta krig mot hans land?

År 1999 porträtterades Milosevic av ”progressiva” British Weekly The Observer som ”Belgrads slaktare”. Man la fram samma resonemang i relation till Saddam Hussein under de månader i mars 2003 som ledde fram till bombning och invasion av Irak. Saddam Hussein beskrevs av samma författare i tidningen LondonObserver som ”Bagdads slaktare”:

”Saddams ensamma barndom, blodiga väg till makten och slutliga, dödliga misskalkylering av sina utrikes fiender har Peter Beaumont, utrikesskribent, beskrivit” (Se Peter Beaumont. The death of Saddam Hussein, the Observer 31 dec 2006)

Samtidigt nämns knappt namnen på ”Washingtons, Londons och Bryssels slaktare”, de som startat ett ”Rättvist Krig” mot Jugoslaviens folk, samtidigt som Afghanistans, Palestinas och Iraks befolkning knappast ens nämndes.

Bluffartad antikrigsaktivism: Att hålla fram Iran som ett Kärnvapenhot

Många människor i antikrigsrörelsen fördömer USAs administration, samtidigt som de också fördömer president Ahmadinejads regering för en krigisk hållning gentemot Israel. Resonemanget om rätten att starta krig har utnyttjats som inledning till bombning av Jugoslavien utifrån humanitära skäl och tillämpas numera mot Iran.

President Ahmadinejad påstås ha velat få Israel att ”sopas bort från kartan” vilket New York Times först rapporterat om i oktober 2005: ”Irans konservativa nya president Mahmoud Ahmadinejad sa i onsdags att Israel måste ”sopas bort från kartan” och att palestinska attacker kommer att förgöra det, rapporterar ISNApress.

Ahmadinejad talade till en församling på omkring 4000 studenter i ett program kallat ”Världen utan Sionism”. Hans ton liknade den under Irans islamska revolutions tidiga dagar 1979. Iran och Israel har sedan dess blivit bittra fiender, och anti-Israeliska slagord förekommer ofta vid demonstrationer.”

Den iranska presidentens uttalande ”bortsopad från kartan” har aldrig blivit sagt. Ryktet var fabricerat. Den 25 oktober 2005 … höll den nyvalde iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad ett tal i ett program med titeln ”Världen utan sionism”…

Innan vi kommer till denna ökända anmärkning, är det viktigt att notera, att ”citatet” i sig var ett citat. Det är de ord som den framlidne Ayatollah Khomeini uttalade, den islamska revolutionens fader. Trots att Khomeini sa detta för att försäkra sin egen inställning till sionismen, tillhör de aktuella orden Khomeini och inte Ahmadinejad.

Därmed har Ahmadinejad i realiteten hedrats av (eller beskyllts för) ett citat som inte ens är i original, utan representerar ett synsett som förekom redan innan han kom till makten. I det verkliga uttalandet har Ahmadinejad  inte ens nämnt Israel vid namn. De exakta orden i farsi var: ”Imam ghoft een rezhim-e ishghalgar-e qods bayad az safheh-ye ruzgar mahv shavad”, där rezhim-e betyder regim. Han refererade inte till själva landet Israel, utan till dess regim.

Så vad menade han då exakt med detta att sopa bort Israel från kartan? Svar ingenting. För ordet karta har  aldrig använts. Det står ingenstans i citatet på farsi och över huvud taget inte i talet. Inte heller har  frasen ”sopas bort”, då den aldrig uttalats. Ändå har man fått oss att tro att Irans president hotat med att ‘sopa bort Israel från kartan’, trots att orden karta, sopa bort eller ens namnet Israel nämndes.

Det som sas var ”Imamen sa att denna regim som ockuperar Jerusalem måste försvinna från tidens blad” Se  www.president.ir/farsi/ahmadinejad/speeches/1384/aban-84/840804sahyonizm.htm” Det president Ahmadinjad i realiteten sa var ”regimförändring” i Tel Aviv.

Detta ”Wiped of the Map”-uttalande skulle inte bara ha tjänat till att rättfärdiga en förebyggande attack mot Iran utan också till att hålla nere antikrigsrörelsen. Trots att ett krig mot Iran är farligt överhängande, är det på intet sätt någon prioritet för USAs, Canadas och de europeiska antikrigsrörelserna. I USA finns mycket lite fokus på USAs-Israels hot mot Iran.

Å andra sidan finns där en pågående kampanj ledd av ‘United Against Nuclear Iran’, som uppmanar president Obama och USAs Kongress att hindra Iran från att utveckla kärnvapen. UANI grundades av Obamas Richard Holbrooke och Gary Samore, vilka påstår sig vara integrerade med ”mänskliga rättigheters- och humanitära grupper, arbetarrörelsen, politiska förespråkare och gräsrotsorganisationer”.

Icke desto mindre har många i antikrigsrörelsen fortsatt tro att Iran utgör ett hot och att lösningen är ‘regimförändring’. Det ekonomiska stödet till NGOs (som medlemmar av ett större antikrigskollektiv) har genom skattelättnader också kommit att bidra till en försvagning av biståndsorganisationer och antikrigsaktivism i relation till Iran.

Iran har också av många inom antikrigsrörelsen betraktats som en möjlig krigshetsare. Dess icke existerande kärnvapen anses utgöra ett hot mot vår globala säkerhet. Ett förebyggande krig där man utnyttjar USAs taktiska kärnvapen mot Iran har legat på Pentagons ritbord sedan mitten av år 2003.

Både president Obama och utrikesminister Hillary Clinton har sagt att ”alla valmöjligheter ligger på bordet” inklusive utnyttjandet av kärnvapen mot Iran, utan att inse att dessa kärnvapen kunde leda in mänskligheten i ett globalt kärnvapen-krig, som Fidel Castro beskrivit i sitt senaste tal:

”Idag finns en överhängande krigsrisk genom användning av detta slag av vapen, och jag hyser inte det minsta tvivel om att en attack av Förenta Staterna och Israel mot Iranska Republiken kunde utveckla sig till en global kärnvapenkonflikt.”

Kriget och ekonomin

Krigsekonomin presenteras som jobbskapande. Under den ekonomiska krisens höjdpunkt uppmanar inte bara fackföreningar till jobbskapande i försvarsindustrin utan mjukar också upp den egna inställning till krig. Med en skruvad ironi skulle enligt Washington Post ett krig mot Iran kunna ge en ytterligare fördel, genom att lösa den ekonomiska krisen och trigga fram ett ”tillfrisknande”:

”Vad annars kunde påverka ekonomin? Svaret är uppenbart, men implikationerna skrämmande. Krig och fred påverkar ekonomin. Se tillbaka på FDR och den Stora Depressionen. Vad var det då som till slut kom att lösa den ekonomiska krisen? Svar: Andra Världskriget. Det är här Obama tycks befinna sig.

 Med ett starkt republikanskt stöd i Kongressen för att utmana Irans ambition att bli en kärnvapenmakt, kunde han tillbringa mycket av åren 2011 och 2012 till att orkestrera en kraftmätning med mullorna. Det hjälper honom politiskt sett, eftersom oppositionspartiet ligger på honom.

Och när spänningarna ökar och man accelererar krigsförberedelserna, då förbättras ekonomin. Naturligtvis, detta att föreslå presidenten krig för att bli återvald är inte något att rekommendera. Men nationen kommer att kampanja för Obama, eftersom Iran är världens största hot under detta tidiga århundrade.

Hade han kunnat konfrontera hotet och omslutit Irans kärnenergiambition, ja då hade han gjort världen säkrare. Och hade kanske räknats till en av de mest framgångsrika presidenterna i historien.”

övers Ingrid Ternert

7 november, 2010

‘Att gripa makten’ oljeutvecklingen som politiskt verktyg

Filed under: Afrika,nya,olja,Ryssland,Saudiarabien,USA — ingrid @ 00:41

av Gary H Rawlins Usa Today

8/22/2010
Ta nu inte miste, stora oljebolag har inte längre de muskler man en gång haft för påtryckningar mot fattiga nationer med ett överflöd av olja. Faktum är att oljerika utvecklingsländer idag spänner sina muskler med en leende arrogans.

Detta är ingen nyhet. Anthony Sampson visade 1975 i sin populära bok ‘De sju systrarna’, hur makten långsamt övergår  från ett konsortium amerikanska och brittiska oljeföretag till nationella regeringar.

Frasen ”big oil” frambesvärjer bilder av multinationella västliga bolag sådana som ExxonMobil, Royal Dutch Shell, Total och  BP, men 3/4 av de globala oljereserverna kontrolleras idag av de nationella oljebolagen i Saudiarabien, Abu Dhabi, Kuwait, Kina, Iran, Venezuela, Brasilien och Malaysia.

”Denna kritiska vändpunkt, maktskiftet mellan den gamla och den nya oljeordningen, kom under tidigt 1970tal”, skriver  Robert Slater i ‘Seizing Power: The Grab for Global Oil Wealth.’ Händelsen är typisk, inte så mycket för sin finansiella betydelse som för sin politiska. Då saudierna deklarerade ett oljeembargo under 1973-74 års Yom Kippurkrig, var detta första gången som världen upplevt en oljekris, då oljan utnyttjats som politiskt vapen.”

Sedan dess har exportörer inom Organisationen för Olje Exporterande Länder, OPEC, då och då använt sig av olja som vapen. Deras välstånd genom oljan gör, att de uppför sig som busar i sina lekplatser på den internationella arenan. Slater kallar de värsta av dessa för ”petrodiktatorer.”

Hans höga Mount Rushmore-berg  av skurkar inbegriper Rysslands Vladimir Putin, Irans Mahmoud Ahmadinejad, Venezuelas Hugo Chávez och Chads Idriss Déby. ”Det är på grund av dessa…som oljevärlden verkar långt mer spänd och farlig,” skriver Slater (menvad kom först, hönan eller ägget? anm IT)

Putin fick med sitt bud 2008 kontrollen över den oljerika kaspiska regionen, och drog med detta den internationella samfälligheten vid näsan genom att starta ett kort men destruktivt krig mot den forna Sovjetstaten Georgien. (vad kom nu först, hönan eller ägget? anm IT)
Ahmadinejad kryddar sin ikonstatus som fiende till Väst genom att ta varje chans att vifta med sitt röda kärnenergi- oberoende framför den amerikanska tjuren.(vad kom först här då, hönan eller ägget? anm IT)

Chávez’ regering kontrollerade år 2006-2007 den största delen av de utlandsägda ‘joint ventures’ i landets rika oljebälte, och övertog tillgångar från flera internationella företag. Chávez anklagade till och med USA för planer på att invadera Venezuela, i samband med att Washington uttryckt sitt missnöje med övertagandet.(hade i så fall det varit ovanligt? anm IT)

Chad verkade knappt vara värd att bli medlem av klicken megaproducenter Ryssland och Iran. Man exporterar bara 1600 fat råolja om dagen, småpotatis med internationella mått mätt. Om ledare sådana som Déby spelar roll på marknaden, beror det på Kinas och Indiens enorma aptit, menar Slater.

”Oljeförsörjningen i världen minskar, så att även oljeländer med så skrala reserver som Chad spelar roll.”Både Kina och Indien har sänkt sig till oljerika afrikanska otrogna, men det är Kina som verkar oroa Slater allra mest.

Det är för att ”petro-aggressorer” sådana som Sudan och Ekvatorialguinea erbjuder Kina de sötsaker oljebolag i Väst inte förmår matcha, säger Slater. ”Kina skickar in ett av sina oljebolag och ber att få tillgång till oljefält och tillägger: ‘Och förresten, om ni behöver ett lån för militär utrustning, kan vi fixa det.’ ”

Slater anser att oljejättarna alltid har styrt över oljans regelverk — först Rockefellers och Carnegies; sedan de Sju Systrarna; därefter OPEC; och idag nationella oljebolag. Trots att Slater förhåller sig djupt misstänksam mot deras motiv, är maktöver-låtelse inget mot diktatoriska oljeproducenter. Om man bortser från ett arabiskt oljeembargo, försöker saudierna utnyttja sitt oljevapen ”noggrant och selektivt,” skriver Slater.

Han beundrar Brasiliens Petrobras, vars icke-inhemska aktier är bland dessa som det handlas mest med på New Yorkbörsen. Utländska aktieägare äger 60% av dess totala tillgång, vilket är ett tecken på att Väst litar på dess ledarskap.

Slater hoppas stort på São Tomé och Principe, där man år 2003 upptäckt olja. Denna lilla afrikanska nation som ligger på två öar i Guineabukten, har demonstrerat att man inte är någon Tchad. I ett utomordentligt nyktert drag godkände parlamentet en lag som krävde, att oljetillgångarna skulle placeras direkt i Federal Reserve Bank i New York. 

 Före löftet om olja levde landet ur hand i mun och försörjde sig på ett oortodoxt sätt, inklusive telefonsex, utgivning av frimärken med Marilyn Monroe på etc.

Om nu Slater går på om hur viktigt det är att utveckla alternativa energikällor, må han vara förlåten (anm-det hoppas vi). Han ser en krisartad framtid framför sig med högre oljepriser och minskade reserver. Såvida inte konsument- nationerna intensifierar sitt fokus på alternativa bränslen, riskerar dessa hamna i händerna på tyranner.

övers Ingrid Ternert

8 november, 2010

Varför blir USA bankrutt av Pentagon och NATO?

Filed under: Afghanistan,dollar,ekonomi,Fred,krig,Mänskliga Rättigheter,talibaner,terrorism,USA — ingrid @ 06:56

Kabul Press 5 nov 2010

Det militär-industriella komplexet är i sanning en best som kräver sin dagliga munsbit vid sin ho för amerikanska skattebetalares pengar.Det kostar $50 000 att döda varje NATO soldat medan det kostar $50 miljoner att döda varje talibansoldat. Det är alltså 1000 gånger billigare att döda en NATOsoldat; något som inte tycks bekymra Pentagon, NATOs ledarskap eller Europas försvarsministrar.

30 september 2010 publicerade Kabul Press en artikel av skribenten, där antalet dödade talibaner per år som bäst uppskattats till 2000, jämfört med de direkta kostnader Pentagon lägger ut varje år i Afghanistan ($100 miljarder).

Detta visar det kostar $50 miljoner dollar att döda en talibansoldat. Antalet är mycket konservativt. Ifall alla NATOs och USAs kostnader (direkta och indirekta) hade inkluderats, skulle analysen ha avslöjat, att det i själva verket går på runt $150 miljoner.

Denna artikel visar talibanernas utlägg i jämförelse med vad det kostar att döda varje NATO soldat. BrookingsInstitutet är den konsultfirma som har bäst politisk tillgång till Obamaadministrationen och USAs Statsdepartement. I september 2009 publicerade man en rapport om talibanernas årliga intäkter, delvis baserat på data insamlat av Kongressens forskningsservice.

BrookingsInstitutet beräknade talibanernas årliga inkomst till mellan $140 och $200 miljoner. Talibanerna har redan tillfogat över 600 NATO soldaters död och mer än dubbla antalet döda inom den afghanska armén och polisen. Vid slutet av året väntas det totala antalet dödade koalitionssoldater närma sig 3000.

Tyvärr är matematiken lätt. Om man beräknar talibanernas inkomster till $150 miljoner och delar det med 3000, kostar det $50 000 att döda en NATO-, amerikansk eller afghansk soldat.

Pentagon talesman överstelöjtnan John L. Dorrian berättade, då han reagerat på detta räknande för Bill Morris i AOL News, att Kabulpressen använt en ”förenklad logik” (vilket är sant). Men ”enkel” betyder inte på något sätt oriktig. Dessa kalkyler är användbara verktyg i utvärderingen av Pentagons praktik.

Pentagon tycker inte om denna matematik som författaren till den skapat, där det avslöjar ett otroligt slöseri inom NATOs och Pentagons krigsansträngningar. Dessa båda och de individuella stater som bidragit med trupp till Afghanistan, verkar vara omedvetna om den globala ekonomiska krisen. Man lägger ut sina medborgares skattepengar ungefär som druckna sjömän på ett tvådagarspass.

Till exampel har en halv miljard dollar anslagits till att förse delar av Kandahar med tillfällig el under ett års tid. Denna ”Potempkinkuliss”, som inte håller i längden, är gjord för att ge en illusion av framsteg. Enligt New York Times, använder Nato mer än en miljon gallon bensin och diesel per dag till en importerad kostnad av mer än $300 per gallon.

Förenta Staternas regering har betalat några diskutabla företag i Kirgistan över $3 miljarder till att förse Manas flygbas med jetbränsle, vilken är en nyckelpunkt för att se till att NATOs trupper och mycket kostbara utrustning kommer in i Afghanistan.

Inom en period av 24 timmar den 18 februari 2010, utnyttjade Manas flygbas den otroliga mängden 544758 gallon jetbränsle. USAarmén tilldelade i augusti 2008 ett $720 miljoners kontrakt enbart till ”Red Star Enterprises Ltd” (utan att konkurrera med andra anbud).

Detta och andra bolag rapporteras ha kopplingar till landets regerande familjer, och de betalningar dessa kontrakterats, antogs vara indirekta mutor, även om detta skulle står i motsättning till USAs lag mot korruption i utlandet. De direkta och indirekta kostnader är inte kända, som förekom till att möta NATOs styrkors extravaganta logistiska behov i Afghanistan.

Det finns över 150 000 civil personal kontrakterad, vilka lagar mat, tvättar, arbetar och hjälper NATOs styrkor i Afghanistan. Detta når för varje soldat upp till det som åtminstone motsvarar en tjänsteman. Denna nivå av lyx har tidigare aldrig upplevts i krig.

Kabulpressen har publicerat dussintals undersökande reportage, som avslöjar ett utbrett bedrägeri, slöseri och misshushållning av Pentagon, ISAF, USAID och USAs ambassad i Kabul. Dessutom har dussintals rapporter publicerats av den särskilda återuppbyggnads-inspektionen i landet, (SIGAR). Hittills har ingen blivit ställd till ansvar. Inom NATOs och USAs organ i Afghanistan är bristen på ansvar häpnadsväckande. (Precis som enligt egen erfarenhet Irak anm IT )

Författaren publicerade ett stycke den 26 september, 2010, med titeln ”Afghan Girl Killed by Reckless U.S. Mortar Fire.” Den återger en händelse i juli, där motståndet i Marjah avfyrade kulor för en spottstyver mot USAs marinkår och försvann därefter. Marinkåren i sin tur fyrade av en kanonad från sitt luftvärn vilken kom att döda en 14 årig flicka. Artikeln beskriver att luftvärnsgranaterna kostar (totalt) mer än $10 000 dollar i inköp.

I det ingår inte fraktkostnaderna till Afghanistan, vilket skulle kunna dubbla eller trippla den summan. Denna enda episod, där talibanenerna spenderar småpengar medan NATO lägger ut $10 000 dollat, pekar på problemet.

Sammanfattningsvis visar dessa mätetal i grafisk detalj den grad av utlägg NATO-styrkorna gör, vilken både är obscen och onödig jämfört med talibanernas. NATOtrupperna är (tack och lov) svåra att döda, men när de dödas är kostnaden för detta tragiskt liten. NATO har till idag fått en  blank check att spendera på vad man vill.

Det kan inte fortsätta. För varje operation eller räd NATO genomför i Afghanistan borde internationell media undersöka kostnaden i förhållande till fördelen och fråga: ”Vad har den operationen eller räden kostat?” Vad var direkta och indirekta kostnader, inklusive slit och släng-utrustning? Svaren hade avslöjat, såvida ingen stor förändring sker i det sätt NATOarméerna krigar, att vi i Väst helt enkelt inte har råd att fortsätta bekämpa talibanerna.

övers ingrid Ternert

Older Posts »

Powered by WordPress