A United States-Iran opportunity arises av M K Bhadrakumar 27 aug OBS år 2009
USAs särskilda sändebud Richard Holbrooke i Afghanistan-Pakistan lämnade Kabul just då hans tankar om det afghanska presidentvalet blev för besvärliga. Han hann efter det komma till det fabulösa ottomanska palatset -idag superlyxiga hotellet- Ciragan Kempinski vid Bosporen i Istanbul.
Om man får tro tidningen Independents Kim Sengupta, var president Karzai i måndags rätt ‘irriterad’ och frispråkig under ett ”kämpigt” möte i Kabul. Det var då Holbrooke försökte diskutera de afghanska ledarnas valtaktik och insisterat på att övertala Karzai tiill att ställa in sig på en andra valomgång, vilket var den valtaktik som de afghanska ledarnas hade gått ut med.
Då han i tisdags stod på Ciraganterrassen och såg skeppen passera med utsikt över Bosporen bland ett oändligt antal uttalanden från statsmän i Öst och Väst inför ett fotograferingstillfälle, då Holbrooke inte behövde vända nacken mot den andra sidan i raden med den iranska utrikesministern Manouchehr Mottaki.
Helt klart hade uppmärksamheten på tisdagens ‘Friends of Democratic Pakistan’ ministermöte i Istanbul kunnat ge en möjlighet till att stå ansikte mot ansikte med Holbrooke och Mottaki. FoDPs tvådagarsmöte hade fört samman representanter från 20 länder och sex internationella organisationer, inklusive USA, Kina, EU och Världsbanken.
Det var inte lätt att veta om Holbrooke och Mottaki hade haft något samtal ansikte-mot-ansikte vid sidan av konferensen. Men man hade alltid kunnat råka på varandra. Helt säkert skulle de turkiska värdarna göra allt för att underlätta detta USA-iranska möte. De har ett sätt att göra sådana omöjliga saker som att föra samman israeler och syrier.
För det första var det en tid efter det iranska presidentvalets tumult i juni månad som en USA-iransk högt uppsatt ”kontakt” hade kunnat äga rum. I sig själv beror detta på intresse. Barack Obamas administration försöker desperat skilja agnarna från vetet. Erfarenheten visar att då retoriken blir högljudd är man tvungen att leta efter tecken på flexibilitet. Signalerna från Teheran har verkligen varit skiftande. Som t.ex utnämningen av Ali Akbar Salehi (med gott rykte som pragmatiker) i egenskap av Irans chefsförhandlare i kärnvapensammang.
Och det som inte kunnat förbises, nämligen återutnämningen av den högt rankade, skäligen resonabla och övertygande Mottaki som utrikesminister. Det beror på att utnämningarna kommer mitt i de moln som tornar upp sig under det pågående skådespel som äger rum under rättegången mot ”konspiratörerna” bakom oroligheterna i Teheran eller de evinnerliga beskyllningarna mot högt betrodda iranska tjänstemän för att vara inblandade i amerikanska försök att få till stånd en ‘färg-revolution’ i Iran.
Rättegången i Teheran har inverkat på sonen till den förre presidenten Ali Akbar Hashemi Rafsanjani. Det hade kunnat få en farlig vändning. Under tiden tycks Iran frivilligt ha saktat ner sin anrikning av uran sedan i maj månad och det finns plötsliga tecken på ökade möjligheter för FNs inspektörer att komma in till reaktorn, vilkenunder ett år nu varit ur funktion. Men det hade lika gärna kunna vara en färsk iransk ploj för att spara tid på kärnenergi-fronten innan en rapport hade publiceras om Iran av IAEA i Wien (Internationella AtomEnergiOrganisationen)
Detta iranska pussel går inte alltid vägen. Men i Holbrookes fall har han inte avskräckts av Västs kämpande med Irans spel. Han utfärdar ett ordentligt sammandrag: Hur långt är Teheran villig att arbeta med Obamas administration för att stabilisera läget i Afghanistan? I ett välpublicerat uttalande den 13 augusti bekräftade man en faktor. Och låtsas som att detta är något man ofta gjort verkar inte särskilt vettigt.”
Det var som att flyga drake. Holbrooke antog att Teheran kunde komma att begrunda hans försonande ord då han hade träffat Mottaki i Istanbul. Särskilt i det läge då USA söker hjälp ifrån Irans sida om att säkra en välordnad regeringsbildning i Kabul efter ett fränt presidentval.
Det sista USA önskade sig var att den bittra politiska skillnaden bland afghanska politiker hade utmynnat i våld. Men samtidigt måste USA få politisk dispens av regeringen i Kabul, som är villig att till 100% gå helavägen med Obama- administrationens AfPak-strategi. Viktiga beslut verkade snart kunna äga rum i Washington, vilka säkert kunde komma att bli kontroversiella i förhållande till den amerikanska truppstyrkan i Afghanistan, med kontramotståndsoperationer och försoning med talibanerna.
Kabulregimen kunde bli tvingad att acceptera dessa beslut. Helt visst kunde varje ny regering i Kabul mycket väl vara en övergångsregering, men dess roll är inte desto mindre kritisk.
Som Holbrooke medgav är Teheran utan tvekan en ´faktor´. Både Karzais vicepresidentkandidater- Mohammed Fahim och Karim Khalili- och hans mäktigaste uppbackare – Ismail Khan, Rashid Dostum och Mohammed Mohaqiq – är på utmärkt god fot med det iranska etablissimanget. Det vore ett rimligt antagande att tro regeringen i Teheran inget har att frukta från en andra regeringsomgång för Karzai.
Å andra sidan har Teheran hållit samma korrekta avstånd mellan Karzai och hans största utmanare Abdullah, då den senare heller inte står främmande inför iranierna, som varit stora uppbackare av den anti-talibanska NorraAlliansen, där Abdullah varit nyckelspelare.
Teheran korsar fingrarna om valresultatet och knappast brutit sin tystnad om det hela, utifrån den helhetsbild som kommer från Kabul. Teheran ser ut att vara försiktig med att Karzai alltid kunnat dra uppmärksamheten från åskådarna genom att i skymundan ingå en överenskommelse med amerikanarna.
What stands out is that with all the imperfections of the Afghan presidential elections, Det som visar sig är att Teheran är villig att acceptera resultatet av det afghanska presidentvalet då det ligger i det allmänna intresset om en övergripande politisk stabilitet vid detta kritiska vägskäl, då Teheran är beredd att sänka ribban för demokratin i Afghanistan. Men man har allvarliga farhågor om att USA har en plan i det stora spelet att manipulera den politiska scenen. Den iranska ambassadören i Kabul, Fada Hossein Maleki, har öppet sagt i en mediaintervju nyligen att, ”Efter valen kommer vi förmodligen att se vissa länder förorsaka särskilda problem eller vara inblandade i provokativa åtgärder … man får känslan att ett scenario ritats upp.”
En inflytelserik politisk figur i Teheran, Esmail Kowsari, som också är vice ordförande för det iranska parlamentets Nationella Säkerhets-och Utrikeskommitté, hävdade att Västmakter medvetet har piskat upp stämningar av tvivel över valresultatets legitimitet. Han uppmanade de afghanska myndigheterna att vara på sin vakt och hindra västliga försök att betrakta valresultatet som kontroversiellt. ”De utgår från sina egna intressen och inte det afghanska folkets och dess företrädares,” sa han.
En kommentar av en annan inflytelserik iransk parlamentsledamot är ännu mer avslöjande. Betecknande nog drog Seyed Hossein Naqavi, medlem av parlamentets Säkerhets-och Utrikespolitiska Kommitté , en parallell till tumultet efter det iranska valet i juni. Han sa, ”Vi [Iran] har under det iranska valet också kunnat bevittna hur dessa västlänningar försökte nå sina mål genom att missleda folket och underblåsa stämningar där. Också i Afghanistan söker dessa pro-västliga krafter att söka nå dessa mål.”
Han varnade för att en ”väldig våg av propaganda” har släppts lös med avsikt att så tvivel bland afghanerna och den internationella opinionen om valets trovärdighet. Naqavi sa att USA säkerligen skulle fortsatt sin press på Karzai för att göra sig av med sina uppbackare och istället stöpa om sin regering på det sätt, som bäst passar USAs ‘politik och mål’, en åsikt som delas av den förre iranska ambassadören i Kabul, Mohammad Ebrahim Taherian.
Taherian menade att ”Kabul och Washington helt klart ingått uppgörelser om valet till vissa nyckelposter genom ömsesidig förståelse.” I motsats till iranska politiker har ambassadör Maliki intagit en försonande ton, ifall Obamaadministrationen slutar upp med sin inblandning i Irans inre angelägenheter, vore Teheran beredd på samtal med USA om Afghanistan.
Å andra sidan ligger det i Irans intresse att Afghanistans prekära politiska situation inte försämras eller övergår till en offentlig agitation om ifrågasatta valresultatet. Holbrooke hade kunnat vänta sig, att Iran försökte utnyttja sitt inflytande på de afghanska förkämparna till att kyla ner det politiska humöret och acceptera valresultatet. Men det verkar stört omöjligt att regeringen i Teheran hade velat utmana amerikanarna i ett ståhej för att fixa resulten eller föra in ett politiskt element inom regeringen i Kabul.
I själva verket håller Holbrooke sig mil från att ingå en ‘stor uppgörelse’ med Mottaki. Men ett ömsesidigt utbyte i Istanbul hade kunnat bli en förtroendeskapande åtgärd och ett steg framåt. Turkarna innehar en kritisk roll. De tar i november upp ledarskapet för ISAF, International Security Assistance Force. De äger ett direkt intresse av att bevaka säkerhetssituationen i Kabul, så att den inte bryter sönder.
Turkiet fördubblar sin militära närvaro i Afghanistan med 800 trupper och blir troligen också värd för ett möte med länder som gränsar till Iran senare under året. Turkiet har presenterat en ambitiös agenda för att företräda ett avgörande om Afghanistan.
Utanför det offentliga strålkastarljuset upprätthöll Ankara diplomatiska förbindelser med det talibanska ledarskapet i Kabul (och Kandahar) på varje högre nivå genom att utnämna ett särskilt sändebud för de talibaner som drivits bort 2001. Sådana kontakter går inte att vifta bort och skulle alltid ha kunnat återupptas.
Och förresten har också den turkiska envoyén haft kontakter med Norra Alliansens grupper och de turkiska myndigheterna har haft nära kontakter med Dostum. Turkiet åtnjuter idag excellenta relationer med Iran, Pakistan och Afghanistan. Turkiet är i själva verket en utmärkt plats för att förbättra de amerikansk-iranska kontakterna om Afghanistan.
övers Ingrid Ternert
———
Iranian legislators query cash for Karzai
By Amin Mehrpour
TEHRAN – It was not just Western governments that were taken aback by news that Tehran had been handing
wads of cash over to Afghan President Hamid Karzai’s office. Iranian parliamentarians, too, raised serious
concerns, asking how such payments could take place outside the normal accounting and auditing process, and
accusing the administration of President Mahmud Ahmadinejad of going behind their backs.
The story was broken by the New York Times in an October report claiming that Ahmadinejad took two
suitcases full of cash on a March 2010 trip to Afghanistan, giving one to Karzai’s chief of staff Umar Daudzai
and gifting the other to the Afghan presidential palace. A further payment came when Karzai visited Iran in
August, and Feda Hossein Maleki, Tehran’s envoy to Kabul, gave
a bulging plastic bag filled with euro bills to Daudzai on the plane.
The first reaction from the Iranian Embassy in Kabul was outright denial, describing the New York Times
story as baseless rumor and comic media speculation. But Karzai later confirmed his office had received
Iranian money, insisting the payments were transparent and above board. Daudzai was ”receiving the money on
my instructions”, he said.
Karzai said Afghanistan received cash payments from ”various friendly countries”, although he named only the
United States and Iran. Iranian assistance, he said, amounted to between 500,000 euro (US$698,000) and
700,000 euro once or twice a year, and was intended to fund his office.
Reacting to Karzai’s comments, White House press secretary Robert Gibbs rejected comparisons between US
aid and Iranian gifts of money. ”We provide assistance and aid to the Afghan government through a fairly
well-established developmental aid program,” he said. ”We’re not in the big-bags-of-cash business.”
The same day as Gibbs made his comments, October 26, the matter was raised in the Iranian parliament, the
Majlis.
The seven legislators from the minority reformist bloc put a series of hard questions to Foreign Minister
Manouchehr Mottaki, ”What was the annual amount of these contributions over the past five years? What was
the legal basis for these payments, and which authority approved this aid and its amount? Is the Iranian
government aware of the purpose and aims to which the president of Afghanistan puts this aid? Where, in the
annual budget legislation, are the revenue sources of this aid shown?”
In response to these questions, Foreign Ministry spokesman Ramin Mehmanparast told reporters that what the
government was doing was legal and nothing out of the ordinary. He said, ”Assistance to Afghanistan started in
the Khatami era,” referring to reformist president Mohammad Khatami who was in power from 1997 to 2005.
In an editorial for the Iranian Diplomacy website, Mohammad Ebrahim Taherian, who served under Khatami
as ambassador in Afghanistan, did not say what form aid took in those days, but insisted the arrangement was
approved by the Majlis.
Iranian state-run television carried a comment piece justifying the somewhat unorthodox practice of handing
over money in cash.
”The West wants such aid to be distributed via the institutions it has set up, or whose presence in Afghanistan
it has paved the way for. But since much of this foreign aid is misappropriated by those institutions before it
reaches the people, Iran has always demanded that these intermediaries be cut out.”
Neither this comment nor the explanations offered by the Foreign Ministry really addressed whether it was
appropriate to be delivering sacks full of banknotes, or where exactly the money came from.
At a 2002 donor conference held in Tokyo, Iran pledged US$560 million for reconstruction work in
post-Taliban Afghanistan, a commitment the government underpinned by sending a corresponding bill to the
Majlis. In 2005, Iran pledged another $154 million, and at an international donor meeting in Paris in 2008, it
offered a further $50 million.
Despite this, there are no transparent reports showing what actual disbursements were made to Afghanistan
and how the money was spent.
A former Iranian diplomat, speaking on condition of anonymity, summed up the nature of the current
concerns, ”What alarms lawmakers is that the Ahmadinejad administration has a reputation for breaking the
law, for extravagance, and for a tendency to spend without receiving permission from the Majlis.”
Afghan parliamentarians have been asking about the money as well. Legislator Kabir Ranjbar was quoted in
the Kabul daily Hasht-e Sobh as saying, ”The manner in which these funds are being spent is in direct violation
of Article 42 of the Afghan constitution … [which states that] all the revenues the government generates must
be deposited in a single account. Has this [Iranian] money been deposited in this account?”
Iranian News outlet Mianeh has learned from an insider source that the seven Majlis members who signed the
motion querying the cash payments were quietly advised not to pursue the matter further, in order to avoid
prejudicing Iran’s national interest.
One of them, Qodratollah Alikhani, ignored this advice and gave a speech to parliament in which he accused
Ahmadinejad of acting in violation of the Iranian constitution. ”Iranian aid to Afghanistan must be
incorporated into the annual budget bill and must be official and open, not in cash and shrouded in secrecy,” he
said.
His comments prompted Alaeddin Boroujerdi, head of the parliamentary committee for national security and
foreign policy, to warn him against making such statements from the rostrum.
Alikhani went further than questioning the cash-to-Afghanistan issue; he also said the sums of money that Iran
gave in aid to other countries were also troubling. He gave as an example a recent statement by Ahmad
Mousavi, Iran’s ambassador in Damascus, to the effect that Tehran had set aside $5 billion for new
development projects in Syria.
It is not the first time reformist lawmakers have raised the issue of foreign aid. In April 2009, they questioned
a $300 million loan to Pakistan, citing Article 80 of the Iranian constitution, which requires that all loans and
grants made by the government, whether at home or abroad, require prior Majlis approval.
The Iranian authorities may get some small consolation from the knowledge that other governments have
found it hard to track the money they pour into Afghanistan.
As the former diplomat pointed out, the first comprehensive audit of US spending in Afghanistan since 2001,
the findings of which were published in October, described a ”confusing labyrinth” of expenditure in which
proper records were not kept and it was difficult to identify where the money actually ended up.
Ett tillfälle för Usa-Iran uppenbarar sig-
A United States-Iran opportunity arises
av M K Bhadrakumar 27aug 2009
http://www.atimes.com/atimes/Middle_East/LK09Ak01.html
USAs särskilda sändebud Richard Holbrooke i Afghanistan-Pakistan lämnade Kabul just då hans tankar om det
afghanska presidentvalet blivit för besvärliga. Han hann därefter komma till det fabulösa ottomanska palatset -
numera superlyxiga hotellet – Ciragan Kempinski vid Bosporen i Istanbul.
Om man får tro tidningen Independents Kim Sengupta, var president Karzai rätt ‘irriterad’ och frispråkig i
måndags under ett ”kämpigt” möte i Kabul. Det var då Holbrooke försökt diskutera de afghanska ledarnas
valtaktik och insisterat på att övertala Karzai att ställa in sig på en andra valomgång, vilket var den valtaktik
som de afghanska ledarnas gick ut med.
Då han i tisdags stod på Ciraganterrassen och såg skeppen passera med utsikt över Bosporen bland ett oändligt
antal uttalanden från statsmän i Öst och Väst inför ett fotograferingstillfälle, där Holbrooke inte hade behövt
vända nacken mot den andra sidan i raden med iranska utrikesministern Manouchehr Mottaki.
Helt klart hade uppmärksamheten på tisdagens ‘Friends of Democratic Pakistan’ ministermöte i tisdags i
Istanbul kunnat bli en möjlighet att stå ansikte mot ansikte med Holbrooke och Mottaki. FoDPs tvådagarsmöte
hade fört samman representanter från 20 länder och sex internationella organisationer, inklusive USA, Kina,
EU och Världsbanken.
Det var inte lätt att veta om Holbrooke och Mottaki hade haft något samtal ansikte-mot-ansikte vid sidan av
konferensen. Men man hade alltid kunnat råka på varandra. Helt säkert skulle de turkiska värdarna göra allt för
att underlätta detta USA-iranska möte. De har ett sätt att göra sådana omöjliga saker som att föra samman
israeler och syrier.
För det första är det en tid efter det iranska presidentvalets tumult i juni månad som en USA-iransk högt
uppsatt ”kontakt” kunnat äga rum. I sig själv beror detta på intresse. Barack Obamas administration försöker
desperat skilja agnarna från vetet. Erfarenheten visar, att då retoriken blir högljudd är man tvingad att leta efter
tecken på flexibilitet. Signalerna från Teheran har verkligen varit skiftande. Som t.ex utnämningen av Ali
Akbar Salehi (med gott rykte som pragmatiker) i egenskap av Irans chefsförhandlare i kärnvapensammang.
Och det som inte kunnat förbises, nämligen återutnämningen av den högt rankade, skäligen resonabla och
övertygande Mottaki som utrikesminister. Det beror på att utnämningarna kommer mitt i de moln som tornar
upp sig under det pågående skådespel som äger rum under rättegången mot ”konspiratörerna” bakom
oroligheterna i Teheran eller de evinnerliga beskyllningarna mot högt betrodda iranska tjänstemän för att vara
inblandade i amerikanska försök att få till stånd en ‘färg-revolution’ i Iran.
Rättegången i Teheran har haft inverkan på sonen till den förre presidenten Ali Akbar Hashemi Rafsanjani. Det
hade kunnat få en farlig vändning. Under tiden tycks Iran frivilligt ha saktat ner anrikningen av uran sedan maj
månad och det finns plötsliga tecken på ökade möjligheter för FNs inspektörer att komma in till reaktorn som i
ett år nu varit ur funktion. Men det hade lika gärna kunna vara en färsk iransk ploj för att spara tid på
kärnenergi-fronten innan en rapport hade publicerats om Iran av IAEA i Wien (Internationella Atom
Energiorganisationen)
Detta iranska pussel går inte alltid vägen. Men i Holbrookes fall har han inte blivit avskräckt av Västs
kämpande med Irans spel. Han utfärdar ett ordentligt sammandrag: Hur långt är Teheran villig att arbeta med
Obamas administration för att stabilisera läget i Afghanistan? I ett väl publicerat uttalande den 13 augusti
bekräftade man en faktor. Och att låtsas som om det är något man ofta har gjort verkar inte särskilt vettigt.”
Det var som att flyga drake. Holbrooke antog att Teheran skulle komma att begrunda hans försonande ord då
han träffat Mottaki i Istanbul. Särskilt i det läge då USA söker hjälp från Irans sida att säkra en välordnad
regeringsbildning i Kabul efter ett fränt presidentval.
Det sista USA hade önskat sig är att den bittra politiska skillnaden bland afghanska politiker skulle utmynna i
våld. Men samtidigt måste USA få en politisk dispens av regeringen i Kabul, som är villig att till 100% gå hela
vägen med Obamaadministrationens AfPak-strategi. Viktiga beslut verkade snart äga rum i Washington, vilka
säkert skulle kunna bli kontroversiella i förhållande till den amerikanska truppstyrkan i Afghanistan, med
kontramotståndsoperationer och försoning med talibanerna. Kabulregimen skulle bli tvingad att acceptera de
besluten. Helt visst kunde varje ny regering i Kabul mycket väl vara en övergångsregering, men dess roll är inte
desto mindre kritisk.
Som Holbrooke medgav är Teheran utan tvekan en ´faktor`.Både Karzais vicepresidentkandidater- Mohammed
Fahim och Karim Khalili- och hans mäktigaste uppbackare – Ismail Khan, Rashid Dostum och Mohammed
Mohaqiq – är på utmärkt god fot med det iranska etablissimanget. Det vore rimligt att tro regeringen i Teheran
inget har att frukta från en andra regeringsomgång för Karzai.
Å andra sidan har Teheran hållit samma korrekta avstånd mellan Karzai och hans största utmanare Abdullah,
då den senare heller inte är främmande för iranierna, som varit stora uppbackare av den anti-talibanska Norra
Alliansen, där Abdullah varit en nyckelspelare. Teheran korsar fingrarna om valresultatet och har knappast
brutit sin tystnad om detta, utifrån den helhetsbild som kommer från Kabul. Teheran ser ut att vara försiktig
med att Karzai alltid kunnat dra uppmärksamheten från åskådarna genom att i skymundan ingå en
överenskommelse med amerikanarna.
What stands out is that with all the imperfections of the Afghan presidential elections, Tehran is willing to
accept the result som det är in the interests of overall political stability at this critical vägskälTehran is willing
to lower the ribban of democracy for Afghanistan. But it has serious farhågor om att USA has a game plan to
manipulate the political scene. The Iranian ambassador in Kabul, Fada Hossein Maleki, openly said in a media
interview last Thursday, ”Probably, after the elections, we will see some countries may cause certain problems
or engage in provocative measures … One gets the feeling that a scenario has been drawn up.”
En inflytelserik politisk figur i Teheran, Esmail Kowsari, som också är vice ordförande för det iranska
parlamentets Nationella Säkerhets-och Utrikeskommitté, har hävdat att Västmakter medvetet piskat upp
stämningar av tvivel över valresultatets legitimitet. Han har uppmanat de afghanska myndigheterna att vara på
sin vakt med att hindra västliga försök att betrakta valresultatet som kontroversiellt. ”Dessa utgår från sina
intressen och inte det afghanska folkets och dess företrädares,” sa han.
En kommentar av en annan inflytelserik iransk parlamentsledamot är ändå mer avslöjande. Betecknande nog
drog Seyed Hossein Naqavi, medlem av parlamentets Säkerhets-och Utrikespolitiska Kommitté , en parallell
med tumultet efter det iranska valet i juni. Han sa, ”Vi [Iran] har under det iranska valet också kunnat bevittna
hur dessa västlänningar försökt nå sina mål genom att missleda folket och underblåsa deras stämningar.Också
iAfghanistan söker de pro-västliga krafter som kunnat nå deras mål.”
Han varnade för att en ”väldig våg av propaganda” hade släppts lös med avsikten att skapa tvivel bland
afghanerna och den internationella opinionen om valets trovärdighet. Naqavi sa att USA säkerligen skulle
fortsätta att sätta press på Karzai för att göra av med sina uppbackare och istället stöpa om sin regering på det
sätt som passar USAs ‘politik och mål’ bäst, en åsikt som delas av den förre iranska ambassadören i Kabul,
Mohammad Ebrahim Taherian.
Taherian menade att ”Kabul och Washington helt klart ingått en uppgörelser om valet till ett antal nyckelposter
genom en ömsesidig förståelse.” I motsats till iranska politiker har ambassadör Maliki intagit en försonande
ton och erbjudit, ifall Obamaadministrationen slutar upp med sin inblandning i Irans inre angelägenheter, är
Teheran beredd att samtala med USA om Afghanistan.
Å andra sidan ligger det i Irans intresse att Afghanistans prekära politiska situation inte blir försämrad eller
övergår till en offentlig agitation om ifrågasatta valresultatet. Holbrooke skulle kunna vänta sig att Iran
försökte utnyttja sitt inflytande på de afghanska förkämparna till att kyla ner det politiska humöret och
acceptera valresultatet. Men det verkar stört omöjligt att regeringen i Teheran hade velat utmana amerikanarna
i ett ståhej för att fixa resulten eller föra in ett politiskt element inom regeringen i Kabul. I själva verket
förhåller sig Holbrooke mil från att ingå en ‘stor uppgörelse’ med Mottaki. Men ett utbyte i Istanbul skulle ha
kunnat bli en förtroendeskapande åtgärd och ett steg framåt.
Turkarna uppbär en kritisk roll. De tar i november upp ledarskapet för ISAF, International Security Assistance
Force. De har ett direkt intresse av att bevaka säkerhetssituationen i Kabul så att den inte bryts sönder. Turkiet
fördubblar sin militära närvaro i Afghanistan med 800 trupper och blir troligen också värdar för ett möte med
länder som gränsar till Iran senare under året. Turkiet har presenterat en ambitiös agenda för att företräda ett
avgörande om Afghanistan.
Utanför det offentliga strålkastarljuset har Ankara upprätthållit diplomatiska kontakter med det talibanska
ledarskapet i Kabul (och Kandahar) på varje högre nivå genom att man utnämnt ett särskilt sändebud för de
talibaner som drivits bort år 2001. Sådana kontakter går inte att vifta bort och skulle alltid kunna återupptas.
Och förresten har också den turkiska envoyén haft kontakt med Norra Alliansens grupper och de turkiska
myndigheterna har haft nära kontakter med Dostum. Turkiet åtnjuter idag excellenta relationer med Iran,
Pakistan och Afghanistan. Turkiet är i själva verket en utmärkt plats för att förbättra amerikansk-iranska
kontakter om Afghanistan.
övers Ingrid Ternert
———
Iranian legislators query cash for Karzai
By Amin Mehrpour
TEHRAN – It was not just Western governments that were taken aback by news that Tehran had been handing
wads of cash over to Afghan President Hamid Karzai’s office. Iranian parliamentarians, too, raised serious
concerns, asking how such payments could take place outside the normal accounting and auditing process, and
accusing the administration of President Mahmud Ahmadinejad of going behind their backs.
The story was broken by the New York Times in an October report claiming that Ahmadinejad took two
suitcases full of cash on a March 2010 trip to Afghanistan, giving one to Karzai’s chief of staff Umar Daudzai
and gifting the other to the Afghan presidential palace. A further payment came when Karzai visited Iran in
August, and Feda Hossein Maleki, Tehran’s envoy to Kabul, gave
a bulging plastic bag filled with euro bills to Daudzai on the plane.
The first reaction from the Iranian Embassy in Kabul was outright denial, describing the New York Times
story as baseless rumor and comic media speculation. But Karzai later confirmed his office had received
Iranian money, insisting the payments were transparent and above board. Daudzai was ”receiving the money on
my instructions”, he said.
Karzai said Afghanistan received cash payments from ”various friendly countries”, although he named only the
United States and Iran. Iranian assistance, he said, amounted to between 500,000 euro (US$698,000) and
700,000 euro once or twice a year, and was intended to fund his office.
Reacting to Karzai’s comments, White House press secretary Robert Gibbs rejected comparisons between US
aid and Iranian gifts of money. ”We provide assistance and aid to the Afghan government through a fairly
well-established developmental aid program,” he said. ”We’re not in the big-bags-of-cash business.”
The same day as Gibbs made his comments, October 26, the matter was raised in the Iranian parliament, the
Majlis.
The seven legislators from the minority reformist bloc put a series of hard questions to Foreign Minister
Manouchehr Mottaki, ”What was the annual amount of these contributions over the past five years? What was
the legal basis for these payments, and which authority approved this aid and its amount? Is the Iranian
government aware of the purpose and aims to which the president of Afghanistan puts this aid? Where, in the
annual budget legislation, are the revenue sources of this aid shown?”
In response to these questions, Foreign Ministry spokesman Ramin Mehmanparast told reporters that what the
government was doing was legal and nothing out of the ordinary. He said, ”Assistance to Afghanistan started in
the Khatami era,” referring to reformist president Mohammad Khatami who was in power from 1997 to 2005.
In an editorial for the Iranian Diplomacy website, Mohammad Ebrahim Taherian, who served under Khatami
as ambassador in Afghanistan, did not say what form aid took in those days, but insisted the arrangement was
approved by the Majlis.
Iranian state-run television carried a comment piece justifying the somewhat unorthodox practice of handing
over money in cash.
”The West wants such aid to be distributed via the institutions it has set up, or whose presence in Afghanistan
it has paved the way for. But since much of this foreign aid is misappropriated by those institutions before it
reaches the people, Iran has always demanded that these intermediaries be cut out.”
Neither this comment nor the explanations offered by the Foreign Ministry really addressed whether it was
appropriate to be delivering sacks full of banknotes, or where exactly the money came from.
At a 2002 donor conference held in Tokyo, Iran pledged US$560 million for reconstruction work in
post-Taliban Afghanistan, a commitment the government underpinned by sending a corresponding bill to the
Majlis. In 2005, Iran pledged another $154 million, and at an international donor meeting in Paris in 2008, it
offered a further $50 million.
Despite this, there are no transparent reports showing what actual disbursements were made to Afghanistan
and how the money was spent.
A former Iranian diplomat, speaking on condition of anonymity, summed up the nature of the current
concerns, ”What alarms lawmakers is that the Ahmadinejad administration has a reputation for breaking the
law, for extravagance, and for a tendency to spend without receiving permission from the Majlis.”
Afghan parliamentarians have been asking about the money as well. Legislator Kabir Ranjbar was quoted in
the Kabul daily Hasht-e Sobh as saying, ”The manner in which these funds are being spent is in direct violation
of Article 42 of the Afghan constitution … [which states that] all the revenues the government generates must
be deposited in a single account. Has this [Iranian] money been deposited in this account?”
Iranian News outlet Mianeh has learned from an insider source that the seven Majlis members who signed the
motion querying the cash payments were quietly advised not to pursue the matter further, in order to avoid
prejudicing Iran’s national interest.
One of them, Qodratollah Alikhani, ignored this advice and gave a speech to parliament in which he accused
Ahmadinejad of acting in violation of the Iranian constitution. ”Iranian aid to Afghanistan must be
incorporated into the annual budget bill and must be official and open, not in cash and shrouded in secrecy,” he
said.
His comments prompted Alaeddin Boroujerdi, head of the parliamentary committee for national security and
foreign policy, to warn him against making such statements from the rostrum.
Alikhani went further than questioning the cash-to-Afghanistan issue; he also said the sums of money that Iran
gave in aid to other countries were also troubling. He gave as an example a recent statement by Ahmad
Mousavi, Iran’s ambassador in Damascus, to the effect that Tehran had set aside $5 billion for new
development projects in Syria.
It is not the first time reformist lawmakers have raised the issue of foreign aid. In April 2009, they questioned
a $300 million loan to Pakistan, citing Article 80 of the Iranian constitution, which requires that all loans and
grants made by the government, whether at home or abroad, require prior Majlis approval.
The Iranian authorities may get some small consolation from the knowledge that other governments have
found it hard to track the money they pour into Afghanistan.
As the former diplomat pointed out, the first comprehensive audit of US spending in Afghanistan since 2001,
the findings of which were published in October, described a ”confusing labyrinth” of expenditure in which
proper records were not kept and it was difficult to identify where the money actually ended up.
