Fredskoalitionen Göteborg

2 dec
Presidenttalet Obama hållit  till amerikanska folket och nationen om sin strategi för Afghanistan. 
 Det finns indikationer från pressen på att general McChrystal skulle tro, att omkring 80 000 fler trupper – vilket idag inte är möjligt - skulle ge en trolig chans att bedriva en mot talibanerna framgångsrik kontraterrorism.

Eller vår ambassadör Karl Eikenberry, fd general på plats med viktig erfarenhet, anser att vi inte för tillfället borde skicka dit en enda soldat till … Alla skriver de under på följande punkter

1. Vi har ingen partner i Afghanistan. Den kontroll Afghanistans regerings president Hamid Karzai har över landet, sträcker sig knappast utanför den stridsberedda staden Kabul. Själv har han just återvänt i tjänst efter ett presidentval, där valfusk i en nära otrolig skala varit ordningen för dagen. Hans administration har förlorat all sin trovärdighet hos det afghanska folket.
 
2. Afghanistan flyter fram på en kultur av korruption. Det inbegriper president-administrationen likväl som de krigsherrar som har kontroll över olika områden. Också den talibankontrollerade afghanska motståndsrörelsen är till viss del beroende av sin  finansiering genom opium. Det här är inte enbart en narkotikastat, utan den på planeten ledande narkotikastaten.

3. De afghanska säkerhetsstyrkorna, armén, är ständigt underbemannade och starkt ineffektiva; polisstyrkorna är genomkorrumperade och föraktade av den största delen av det afghanska folket.

 4. Det talibanska motståndet sprider sig och erhåller stöd, vilket till stor del beror på att Karzairegimen blivit rakt igenom diskrediterad. Den afghanska polisen och domstolarna befinner sig i ett sådant läge, att USAs och NATOs styrkor alltmer liknar ockupationsarméer, och flera av dessa verkar enbart stärka det intrycket.

 5. Al-Qaida är inte längre någon betydande faktor i Afghanistan. Den för mig bästa tillgängliga underrättelsen indikerar— och återigen trots olika uppfattningar i övrigt, håller alla mina rådgivare med om detta – att man i mars kunde spåra, avväpna och besegra al-Qaida i Pakistan och Afghanistan och särskilt nyligen har vi lyckats bra. I stort återstår naturligtvis Osama bin Laden. Och hans terrorist- organisation utgör fortfarande en fara för oss, men inte en $100 miljarder -fara.
 

6. Vårt krig i Afghanistan har blivit den militära motsvarigheten till en massiv räddningsplan för ett företag dömt att misslyckas. Bara att skicka 40 000 trupper till Afghanistan beräknar min rådgivare skulle kosta  40-54 miljarder dollar; 80000 trupper går på mer än 80 miljarder dollar.

Och att skicka fler rådgivare i försöken att dubblera storleken på de afghanska säkerhetsstyrkorna, vilket många föreslår, skulle bara det ha kostat $10 miljarder mer i årliga krigskostnader — $65 miljarder — och inneburit att amerikanska folket finge lägga ut $100 miljarder per år eller mer på kriget, förmodligen i år och även under åren framöver. Detta är kort sagt inte pengar vi har råd att lägga ut på ett förlorat krig tusentals kilometer härifrån.
 

7. Vår frivilliga militär har nu i åratal fått bära bördan av två krig, i Irak och Afghanistan. Även om vi kunnat skicka 40 000 – 80 000 fler trupper till Afghanistan, skulle det utan tvekan vara militärer med sitt andra, tredje, fjärde uppdrag eller mer, där till och med världens bästa skulle ha blivit slutkörda under denna sortens stress och press.
 
Dessa sju punkter har tyngt mitt sinne under de senaste veckorna, då vi bestämt vilken riktning vi borde ta. Ikväll som svar på de realiteter i Afghanistan vi beskrivit för er, har jag satt alla de ämnen åt sidan som i vanliga fall upptar Washington, särskilt om den amerikanska presidenten kan ändra riktning då det gäller kriget och förbli valbar i framtiden. Detta återstår för det amerikanska folket och det ensamt att bestämma.
 
Utifrån detta, och låt mig säga det så rakt på sak jag bara kan, beslutade jag att inte skicka fler trupper till Afghanistan. Därutöver tror jag det  för det amerikanska folket är i nationens intresse att vi drar ner på detta krig såväl som det i Irak.

Över tid kommer i sedvanlig ordning våra styrkor och resurser att tas hem, medan vi gör klart att erbjuda en tillräcklig säkerhet för de män och kvinnor som ingår i våra väpnade styrkor. Det är idag med denna viktiga punkt som vår administration  står eller faller, att vi hellre vill avsluta än utvidga de båda krigen.
 
Det här tar naturligtvis tid. Men ambassadör Eikenberry har redan instruerats, liksom särskilde representanten Holbrooke, att före årets slut börja diskutera, om än indirekt, med talibanerna om att införa ett vapenstillestånd, även med viktiga regionala parter, för att hjälpa till att utarbeta en lösning på konflikten.

Jag kommer dessutom snart att offentliggöra en tidsplan för de första truppernas tillbakadragande från Afghanistan.

 För det kontramotståndskrig som vi inte tänker driva idag, finns redan idag en väg utstakad. Och vi vet vart den leder utifrån vår nära historia och det är med det ingen väg– utom till det okända. Men det finns hopp. Låt mig förklara.
 
Nyligen var det legio med jämförelser mellan Vietnamkriget och vår nuvarande konflikt i Afghanistan. Låt mig  åskådliggöra en större skillnad mellan dessa båda. Då presidenterna John F Kennedy och Lyndon Johnson skulle ta itu med sina kriser, inbegripet att skicka fler trupper till Vietnam, hade de själva och deras rådgivare inte mycket i amerikansk historia att luta sig emot. Man stod på sätt och vis inför ett okänt mörker, då man gjorde sina val. Det gäller inte oss.
 
Till exempel har ett antal av oss i Vita Huset läst en bok om hur USA själv kom att bli alltmer katastrofalt involverad i kriget i Vietnam. Här har vi historien som guide. Vi vet vad som hände i kontramotståndskampen. Vi har sedan dess haft vägen bakom oss som ett landmärke av erfarenheter från Vietnam.

Och som om det inte vore nog, har vi naturligtvis redan klarlagt vägen till nederlag genom ryssarnas fiasko i Afghanistan under 1980talet, då de haft precis lika många trupper i fält, som vi skulle ha haft, om vi hade valt att skicka dessa 40 000 extra amerikaner.

Detta är vad som är känt.
 
Å andra sidan är allt vad vi kan se mörker, då vi kikar ner längs vägen till nertrappning. Inget liknande har tidigare prövats i Washington. Men jag tror starkt på att också detta ligger djupt i amerikanernas läggning. Amerikanska immigranter såväl som slavar reste hit till landet som till det okändas mörker. Amerikanarna har länge på alla sätt hyllat det okända.

 För att ytterligare formulera detta; om vi skickar trupperna och tränarna till Afghanistan, om vi ökat flyganfallen och försöker stärka den afghanska armén, då vet vi i stort sett hur det kommer att gå – inte bra. Kriget hade kunnat sprida sig.

Motståndarna hade trots många förluster vuxit i styrka. Hatet skulle öka mot amerikanarna. Pakistan skulle ännu mer komma att destabiliseras.
 
Om vi emellertid inte tar sådana steg och fortsätter på den andra vägen, kommer vi inte att veta vad som ska ske i Afghanistan, eller hur väl det kommer att bli. Vi vet inte vad som ska ske i Pakistan, eller hur väl. Detta är knappast en överraskning, eftersom vi nu inte vet vad det betyder att avsluta ett dylikt krig.
 
Men vi får inte låta oss skrämmas. Amerika kommer inte — och som er president är jag övertygad om det — även om vi under många år lägger ut hundratals miljarder dollar, att bli en säkrare nation, att i grunden bli bankrutt och trötta ut sin militär, på vad som alltmer liknar ett krig omöjligt att vinna. Detta är inte vägen till säkerhet utan till en extrem nationell fattigdom — och själv vill jag inte regera över ett Amerika som går i en sådan riktning.
 
Låt mig återigen säga att denna väg in i det okända inte kunnat vara mer amerikansk. Vi har alltid varit villiga att slå ett slag för oss själva, där andra inte skulle ha gjort det. Det ligger också i Amerikas bästa tradition.
 
Det är naturligtvis en livsfarlig sak att förutspå framtiden, men i den afghanska/pakistanska regionen har krig synbarligen enbart lett till mera krig. Början till en fredsförhandling skulle kunna få en liknande kraftfull effekt, men i motsatt riktning. Den skulle ha kunnat få bort vinden ur seglen på motståndsmännen på båda sidor afghansk/pakistanska gränsen. Den skulle verkligen ha kunnat uppmuntra båda länders styrkor, med vilka vi kunde få det lättare att nå målet.
 
Naturligtvis gör vi vårt bästa för att bana väg med varje hjälp eller råd vi kan erbjuda mot ett framtida fredligt Afghanistan och ett framtida fredligt Pakistan. Under tiden tänker jag be Kongressen om att ta ut några av de besparingar som vi gjort från  våra båda krig, som nu minskar och placera dom i ett verkligt jobbprogram för det amerikanska folket.

Jag tror vägen till säkerhet i världen är att säkra våra egna gränser, mot dessa som vill skada oss, och sätta Amerika  tillbaka i arbete. Med allt det i åtanke kommer jag under nästa månad att i Vita Huset kalla till ett möte om jobben, vilket jag ska leda.
Och som start tänker jag föreslå, och då bara som start, att vi går igenom två program, inte enbart populära rakt över de politiska linjerna. Inte enbart under den stora depressionens desperata år, utan också tvärs över det politiska spektrat, där man med gillande länge kommit att minnas detta, av dom som tagit del av det –de civila ‘Conservation Corps’ och ‘Works Progress Administration’ – Dessa basprogram som satte miljoner amerikaner åter i arbete i allmänna projekt, vilka både varit viktiga för nationen och som undsättning för familjers liv och själ.
 
Vi har nu inte råd att misslyckas i Afghanistan med en officiell arbetslöshetssiffra på 10.2% här hemma. Vi kan inte leva med två Amerika, en för Wall Street och en för alla andra. Det är inte vägen till en amerikansk säkerhet. Som president tar jag mig rätten att slå till mot al-Qaida eller andra terrorister som vill oss illa, varhelst de befinner sig, inklusive i Afghanistan. Jag kan aldrig förneka farorna i det jag nu föreslår, men när någonsin var amerikaner rädda för vare sig faror eller utmaningar?

Jag tror inte vi kommer bli det nu.
 
Det är tid för förändring. Jag vet att inte alla amerikaner håller med, utan vissa upprörs över den hållning jag nu bestämt mig för att inta. Jag väntar mig vrede och debatt. Jag kommer att ta det fulla ansvaret för det politiska uttåget. Tro mig, det ligger på mitt ansvar, men jag är övertygad om att för vårt land är detta vägen framåt, i krig som i fred, hemma såväl som utomlands.
 
övers Ingrid Ternert