av Pepe Escobar Asia Times 14 okt 2010
Framtida historiker hade mycket väl kunnat hålla med om att det 21a århundradets SidenVäg för första gången öppnades för affärer den 14 december 2009. Det var den dag då en kritisk sträcka av oljeledningen officiellt sattes i drift, och förband den fabulöst energi-rika Turkmenistan (via Kazakstan och Uzbekistan) till Xinjiang provinsen i Kinas Fjärran Väst.
Hyperbolen avhöll inte mannen bakom det spektakulära namnet Gurbanguly Berdymukhamedov, Turkmenistans president, från att skrävla: ”Detta projekt har inte bara kommersiell eller ekonomiskt värde. Det är också politiskt. Kina, genom sin kloka och förutseende politik, har blivit en av nyckelgaranterna för vår globala säkerhet.”
Botten ligger år 2013, då Shanghai, Guangzhou och Hong Kong kommer att kryssa sig fram till dimmiga ekonomiska höjder och göra sig bekanta med naturgas från den 1833-kilometer långa CentralAsiatiska pipeline, som då projekterats att operera i full drift och med full kapacitet.
Och tänka sig att inom några år kommer Kinas stora städer utan tvekan ha fått smak på Iraks fabulösa, knappast upptappade oljereserver: konservativt beräknade till 115 miljarder fat, men möjligen närmare 143 miljarder fat– vilket skulle vara mer än i Iran. När George W Bush administrations fåtölj-generaler startade sitt ”krig mot terrorn”, var detta inte exakt det dom hade i sinnet.
Kinas ekonomi är törstig, och så dricker den djupt och planerar ännu djupare. Det hela kräver Iraks olja och Turkmenistans naturgas, såväl som olja från Kazakstan. Istället för att lägga mer än en triljon dollar på ett illegalt krig i Irak eller sätta upp militärbaser över hela det större Mellanöstern och CentralAsien, utnyttjade Kina sina statliga oljebolag till att få något av den energi man behövde genom att helt enkelt lägga anbud på den i en perfekt laglig irakisk oljeauktion.
Under tiden i det Nya Stora spelet i Eurasien, hade Kina den goda smaken att inte skicka soldater överallt eller gå ner sig i en oändlig gyttja i Afghanistan. istället gjorde kineserna helt enkelt en direkt kommersiell uppgörelse med Turkmenistan och tjänade på landets meningsmotsättningar med Moskva och så byggde man själv en pipeline som levererar den naturgas man behöver.
Inget att undra på då att Barack Obama administrationens Eurasiska energihövding, Richard Morningstar, blev tvingad att medge vid en hearing hos Kongressen, att USA helt enkelt inte kan tävla med Kina när det kommer till CentralAsiens energirikedom. Om bara han hade levererat samma budskap till Pentagon.
Den iranska ekvationen
I Peking tar man frågan om att dela upp oljetillgångarna mycket, mycket allvarligt. Då oljepriset nådde upp till US$150 dollar fatet under 2008 -innan USA-utlöste en global finansiell härdsmälta - hade kinesiska statsmedia tagit sig till att kalla utländska Big Oil ”internationella petroleumkrokodiler”, med denna implikation att Västs gömda agenda kom att slutgiltigt stoppa Kinas obevekliga utveckling död i sina spår.
Mer än en fjärdedel av vad som är kvar av världens kända oljereserver ligger i Arabvärlden. Kina kunde lätt ha grabbat till sig allt. Få tycks veta att Kina själv i realiteten är världens femte största oljeproducent, med 3.7 miljoner fat per dag (bpd), precis steget under Iran och lite mer än Mexico. Under 1980 konsumerade Kina bara 3% av världens olja . Nu tar man ungefär 10%, och blir med det planetens näst största konsument.
Man har redan gått förbi Japan i den kategorin, även om man fortfarande är långt bakom USA, som äter upp 27% av den globala oljan varje år. Enligt Internationella Energorganisationen, står Kina för över 40% av ökningen i den globala oljeefterfrågan fram till 2030. Och man antar att Kina kommer att växa ”endast” 6% per år, vilket är baserat på nuvarande ökning, och det verkar otroligt.
SaudiArabien kontrollerar 13% av världens oljeproduktion. För tillfället är man den enda swing producenten – som kan justera mängden uppumpad olja upp eller ner som man vill - med möjlighet att märkbart öka den uppumpade oljan. Detta är ingen tillfällighet, då man pumpar upp 10.9 miljoner fat per dag (bpd), har man blivit en av Pekings största oljeleverantörer.
De tre största, enligt Kinas Handelsministerium, är SaudiArabien, Iran och Angola. Under 2013-2014, om allt går som det ska, tänker kineserna lägga Irak till den listan på ett stort sätt, men först behöver detta drabbade lands oljeproduktion börja tappas upp. Under tiden är det den iranska andelen av Eurasiens energiekvation som är verkligt nerv-knäckande för Kinas ledare.
Kinesiska företag har investerat några stapplande $120 miljarder i Irans energisektor över de gångna fem åren. Iran är redan nummer två som Kinas oljeleverantör, med upp till 14% av dess import, och den kinesiska energijätten Sinopec har satsat $6.5 miljarder till att bygga oljeraffinaderier där ute.
Genom hårda FörentaNations-införda amerikanska sanktioner och år av ekonomisk misshushållning, har emellertid landet brist på hög-teknologisk know-how till att erbjuda sig själv, och landets industriella struktur ligger i spillror. Chefen för dess nationella iranska oljebolag, Ahmad Ghalebani, har offentligt erkänt att maskineriet och de delar som använts i den iranska oljeproduktionen fortfarande måste importeras från Kina.
Sanktioner kan vara dödande, hindra investeringar, öka handelskostnaden med över 20%, och allvarligt försvåra Teherans möjlighet att låna på världsmarknaderna. Icke desto mindre har handeln mellan Kina och Iran vuxit med 35% under 2009 till $27 miljarder. Så medan Väst har slängt åt Iran sanktioner, embargon och blockader, har Iran sakta utvecklats till en viktig korridor för Kina - såväl som Ryssland och energi-fattiga Indien. Till skillnad från Väst investerar de alla som vansinniga där, för där är det lätt att få konsessioner från regeringen;
Det är lätt och relativt billigt att bygga en infrastruktur; och att vara en inisider då det kommer till iranska energireserver är en nödvändighet för varje land som önskar bli en viktig spelare i Pipelineistan, vilken tävlar med ett schackbord av möjliga svåra energiledningar, över vilka mycket av det Stora Spelet i Eurasien äger rum. Utan tvekan erbjuder sig alla tre länders ledare, vilka gudar de än föredrar att dyrka, så att Washington kan fortsätta göra det så lätt (och lukrativt) för sig som möjligt.
Det är nog få i USA som känner till att förra året SaudiArabien – nu (åter)beväpnad till tänderna, kurtiserat Washington, och lider brist på paranoia om det iranska kärnenergiprogrammet – då man erbjudit sig att förse kineserna med samma mängd olja som landet för närvarande importerar från Iran, fast till ett mycket lägre pris. Men Peking, för vilken Iran är en nyckel, är en långvarig strategisk allierad, avslutade uppgörelsen.
Som om Irans strukturella problem inte vore nog, har landet gjort lite för att diversifiera sin ekonomi förutom olja- och naturgasexport under de gångna trettio årens: inflation på mer än 20%; arbetslöshet på mer än 20%; och unga välutbildade människor som flyr utomlands, med en större flykt av intellektuella från det utsatta landet. Och tro nu inte detta räckervad gäller landets litania med problem.
Man hade velat bli medlem i Shanghai Cooperation Organization (SCO) – den är en flerbottnad ekonomisk/ militär samarbetsunion, som är ett slags asiatiskt svar på NATO- North Atlantic Treaty Organisation- men har bara officiella SCO observatör, därför att gruppen inte erkänner något land som står under FNs sanktioner.
Teheran skulle med andra ord, som så många andra stora makter velat ha skydd mot en attack från USA eller Israel. Man är med andra ord på randen till att bli en långt mer inflytelserik spelare i det Centralasiatiska energispelet tack vare ryska och kinesiska investeringar, vilket skulle göra det extremt osannolikt, om någon av dessa länder verkligen hade riskerat krig mot USA för att ”rädda” den iranska regimen.
Det stora försvinnandet
Ur Pekings synvinkel, skulle titeln för filmversionen av den oregerbara USA – Iran konflikten och en sjudande USA visavi Kina i strategisk tävling i Pipelineistan, kunna vara: ”Försvinn från Hormuz-och Malaccasunden.” Hormuzsundet är definitionen på ett potentiellt strategiskt strypgrepp. Det är när allt kommer omkring det enda inloppet till Persiska Viken och genom detta flyter i grova tal 20% av Kinas oljeimport. Som smalast är det bara 36 km brett, med Iran i norr och Oman i söder. Kinas ledare retar sig på USAs konstanta närvaro, med amerikanska hangarfartyg stationerade och patrullerande i närheten.
Med Singapore i norr och Indonesien i söder, är Malaccasundet en annan potentiell flaskhals om någonsin det funnits någon sådan- och genom den passerar så mycket som 80% av Kinas oljeimport. Vid sin smalaste del är den endast 54 kilometer bred och som vid HormuzSundet är dess säkerhet också av en made-in-US modell.
Då Washington i framtiden sänker garden, skulle båda inlopp snabbt kunna stängas och kontrolleras av USAs Flotta. Det ökande trycket att utveckla en landbaserad centralasiatisk energistrategi kunde summeras som sådan: Hej då, Hormuz! Hej då, Malacca! Och hjärtligt välkommen till en ny oljeledningsdriven SidenVäg från det Kaspiska Havet till Kinas västra utpost i Xinjiang.
Kazakstan har 3% av världens kända oljereserver, men dess största oljefält ligger inte långt från kinesiska gränsen. Kina betraktar landet som en viktig alternativ oljeleverantör via framtida pipelines som hade kunnat länka de kazakiska oljefälten till kinesiska oljeraffinaderier i dess västra del. Faktum är att Kinas första transnationella Pipelineistan äventyr redan är i hamn: 2005 års Kina-Kazakstan oljeprojekt, finansierat av den kinesiska energigiganten CNPC.
Det ska bli mycket mer, och kinesiska ledare väntar sig att energi-rika Ryssland kommer att spela en signifikant roll i Kinas kurragömma planering likaså. Strategiskt representerar detta ett kritiskt skede i en regional energiintegration, då man stärker ett ryskt/kinesiskt partnerskap inne i SCO såväl som vid FNs SäkerhetsRåd.
Då det kommer till olja, är namnet på spelet den väldiga ÖstSibirien-PacifikOceanen (ESPO) oljeledning. I förra augusti började man bygga en 4000-kilometer-lång rysk sektion från Taishet i östra Siberien till Nakhodka, fortfarande inne på ryskt territorium. Ryska premiärministern Vladimir Putin hyllade ESPO som ‘ett verkligt omfattande projekt som har stärkt vårt energisamarbete.’ Och sent i september invigde ryssar och kineser en 999-kilometer lång pipeline från Skovorodino i Rysslands Amur-region till den petrokemiska hubben Daqing i nordöstra Kina.
Ryssland levererar för närvarande upp till 130 miljoner ton rysk olja om året till Europa. Snart kan inte mindre än 50 miljoner ton nå Kina och likväl den ostasiatiska havsregionen. Det finns emellertid dolda spänningar mellan ryssar och kineser, då det kommer till energifrågor. Det ryska ledarskapet är förståeligt nog trött på Kinas uppflammande stridigheter i CentralAsien, det fd SovjetUnionens förra ”nära utland.” Då allt kommer till kritan – det som kineserna gjorde i Afrika i sin jakt efter energi – så bygger kineserna i CentralAsien järnväg och introducerar hög-teknologiska tåg, bland andra moderna under, i utbyte mot olja och gas-koncessioner.
Tots sjudande spänningar mellan Kina, Ryssland och USA, är det för tidigt att spekulera i vem som mest troligt kommer att gå ut som segrare i det nya Stora Spelet i CentralAsien, men ett är säkert. CentralAsiatiska ”stans” blir allt mäktigare pokerspelare i sin egen rätt, eftersom Ryssland där försöker att inte förlora sin hegemoni, då Washington placerar alla sina marker på oljeledningar tänkta att passera Ryssland (inklusive Baku-Tbilisi-Ceyhan (BTC) ledningen som pumpar olja från Azerbajan till Turkiet via Georgien) och Kina bidrar med mycket tid till sin centralasiatiska framtid. Vem som än förlorar, är detta ett spel, som dessa ‘stans’ inte kan annat än vinna på.
Allra nyss valde Gurbanguly, den turkmenske ledaren, Kina som det land man kunde gå till för en extra $4.18 miljarder lån för utveckling av Södra Yolotan, hans lands största gasfält. (kineserna hade redan slängt ut $3 miljarder för att hjälpa till att utveckla det) Energibyråkrater i Bryssel blev förskräckta. Med beräknade reserver på upp till 14 triljoner kubik meter naturgas, har fältet potential nog att översvämma det energi-svältande Europeiska Unionen med gas i mer än 20 år.
Säga adjö till allt det?
Under 2009 uppskattades Turkmenistans bevisade gasreserver på drygt 8.1 triljoner kubikmeter, det fjärde största i världen efter Ryssland, Iran och Qatar. Ur Ashgabats synvinkel, landets huvudstad, är det inte överraskande att där oupphörligt synes regna gas. Icke desto mindre tvivlar experter på att landet, den idiosynkratiska CentralAsiatiska Republiken, i realiteten har tillräckligt med blått guld till att förse Ryssland(som absorberat 70% av Turkmenistans förråd före ledningen till Kina blev öppnad), Kina, VästEuropa och Iran, alla samtidigt.
För närvarande säljer Turkmenistan sin gas till: Kina via världens största gasledning, en 7000 kilometer lång och är utformad för en kapacitet på 40 miljarder kubikmeter per år; Ryssland (10 miljarder kubikmeter per år, ner från 30 miljarder per år till 2008); och Iran (14 miljarder kubikmeter per år). Iranska president Mahmud Ahmadinejad får alltid ett välkomnande med en röd-matta från Gurbanguly och den ryska energigianten Gazprom, tack vare en förbättrad prispolitik, och han behandlas som en gynnad kund.
Emellertid är för närvarande kineserna på toppen av stacken, och vad som än händer, skulle det mestadels bli litet tal om att CentralAsien skulle kunna bli Kinas största utländska leverantör av naturgas. Å andra sidan är det faktum, att Turkmenistan i praktiken har bestämt sig för att exportera all sin framtida gas till Kina, Ryssland och Iran, betyder en synbar död för olika planer om oljeledningar till och under Kaspiska Havet, vilket Washington länge hade föredragit, liksom EU.
IPI visavi TAPI nu igen!
På oljefronten, om så alla ”-stans” hade sålt varje fat olja de pumpar upp till Kina, skulle man bara komma upp till mindre än halva Kinas dagliga import. När det väl kommer till kritan är egentligen bara Mellanöstern den som kan släcka Kinas törst efter olja.
Enligt Internationella EnergiByrån, kommer Kinas totala oljebehov att öka till 11.3 miljoner fat om dagen fram till år 2015, även med en inhemsk produktion som toppar 4 miljoner fat om dagen. Jämför detta med det som vissa av Kinas alternativa leverantörer nu producerar: Angola, 1.4 miljoner fat om dagen; Kazakhstan, likaså 1.4 miljoner; och Sudan 400 000.
Å andra sidan producerar SaudiArabien 10.9 miljoner fat om dagen, Iran runt 4 miljoner, Förenade ArabEmiraten (UAE) 3 miljoner, Kuwait 2.7 miljoner – Och så finns Irak, för närvarande 2.5 miljoner fat och ser ut att nå åtminstone 4 miljoner fat till år 2015. Ändå måste Peking fortfarande vara fullt övertygad om att detta är en säker källa, särskilt med tanke på USAs alla ”framtida fyndigheter” i Förenade ArabEmiraten, Bahrain, Kuwait, Qatar och Oman, plus dessa bullrande stridsgrupper till havs i Persiska Viken.
På gasfronten har Kina definitivt kommit att räkna med en vändning i Sydasiens Stora Spel. Peking har redan lagt ut $200 miljoner dollar på den första fasen i konstruktionen av en djupvattenshamn i Gwadar i Pakistans Balochistan-provins.
Man ville och har också fått, ”suveräna garantier för hamninrättningarnar” från Islamabad. Gwadar ligger bara 400 kilometer från Hormuzsundet. I och med Gwadar kan den kinesiska flottan få en hemmahamn som lätt kunde låta dom övervaka trafiken i sundet, och en dag eventuellt också förhindra USAs flottas expansionistiska tryck i Indiska Oceanen.
Men Gwadar har en annan oerhört läckrare framtida roll. Den kunde bli centrum för kapplöpningen mellan två länge ifrågasatta pipelines: TAPI och IPI. TAPI står för ‘Turkmenistan-Afghanistan-Pakistan-Indien-ledningen, som aldrig kan bli byggd så länge USAs-NATOs ockupationsstyrkor bekämpar motståndet, bekvämt kallat ”talibanerna”, i Afghanistan.
IPI är emellertid Iran-Pakistan-Indiska ledningen, också känd som ”fredsledningen” (som skall få TAPI, Iran och Pakistan att slutgiltigt ingå avtal om att bygga ”IP”, som en del av IPI med Indien, och försäkra Iran att antingen Indien eller Kina senare går in i projektet.
Vare sig det råkar vara IP, IPI eller IPC, skulle hamnen Gwadar ha blivit en viktig knutpunkt. Om Indien, som behandlat Iran som en pest, genom pressen från Washington tvingas dra sig ur projektet, eftersom Kina redan har gjort klart att man gärna vill in.
Kineserna skulle därefter bygga en Pipelineistan länk från Gwadar längs Karakorum huvudleden i Pakistan till Kina via Khunjerab Passet – en annan landkorridor som kan visa sig immun mot USAs ingripanden. Den ger en ytterligare fördel genom att radikalt kunna minska ner den 20 000-kilometer långa tankbilsrutten runt Asiens södra gräns.
För Indien skulle det utan tvekan bli ett strategiskt viktigt drag att koppla in sig på IPI, och förmedla en djup misstanke om att kineserna kunde ha manövrerat ut dom i jakten på utländsk energi med en ”pärlbandsstrategi”, som innebär att sätta upp en rad ”hemmahamnar” längs Kinas viktigaste oljeförsörjningsled, från Pakistan till Malaysia. I det fallet skulle Gwadar inte bara ha blivit en ”kinesisk” hamn.
Då det gäller Washington, tror man fortfarande att om bara TAPI blev byggd, då kunde den hindra Indien från att bryta USAs påtvingade embargo mot Iran. Det energisvältande Pakistan föredrar uppenbarligen sin ”i ur och skur” allierade Kina, som kunnat bygga alla sorters energiinfrastrukturer inom det av översvämningar hemsökta landet.
Som i ett nötskal, såvida det otroliga energisamarbetet mellan Iran, Pakistan och Kina framskrider, signalerar det ett större bakslag för Washington i det Stora Spelet om Eurasien, med dess enorma geopolitiska och geoekonomiska återklang.
För tillfället har Pekings strategiska prioritet varit att noggrannt utveckla förbluffande skilda slag av energileverantörer – ett flöde av energi som täcker Ryssland, Sydkinesiska Sjön, CentralAsien, Ostkinesiska Sjön, Mellanöstern, Afrika och Sydamerika. (Kinas upptäckter i Afrika och Sydamerika kommer i framtiden att handskas med en inteckning av vår del av globens viktiga energiområden.)
Om Kina hittills visat sig mästerlig i att handskas med sina kort i Pipelineistan’-kriget’, då skulle USAs hand – kunna passera Ryssland, armbåga ut Kina, isolera Iran – och snart bli kallad för vad den är: en bluff.
övers Ingrid Ternert
