Fredskoalitionen Göteborg

1 januari, 2011

al Qaida finner nya vänner

Filed under: Afghanistan,krig,Mänskliga Rättigheter,NATO,nya,Pakistan,religion — ingrid @ 09:48

23 dec av Syed Saleem Shahzad
”I amerikanska spionorganisationers ögon har Osama bin Laden och en krympande kader av al Qaida-aktiva, som gömmer sig i Pakistan, inte längre kapacitet nog att utföra ett terrordåd liknande dessa den 11 september.

USAs vicepresident Joe Biden

Islamabad – Uppgången för den egyptiska Dr Ayman al-Zawahiri inom al Qaida under mitten av 1990talet vände gruppens eldfängda om än oberäkneliga operationer till en bredare politik och ett strategiskt mönster.

Emellertid blev situationen diametralt förändrad efter al Qaidas förödande nederlag i ”kriget mot terrorn”, vilket följde 9/11 i spåren. Förenta Staternas invasion i Afghanistan skulle komma att leda till dess fall.

Talibanerna straffades för att ha härbärgerat Osama bin Laden och al Qaida. al Qaida förlitade sig på lokala partner, alltså på afghanska talibaner, på pakistanska pro-talibanska klaner, på anti-shia förklädda grupper som Laskhar-e-Jhangvi och ideologiska legotrupper i Pakistans islamska Koranskolor- seminarier- och grupper. al Qaidas övergripande strategi blev utspädd i processen. Man upplevde liknande situation i Irak och Somalia.

Två större utvecklingsvägar föryngradde al Qaida. Den första var talibanernas come-back i Afghanistan efter år 2006, den andra var massmigrationen av stridshärdade agenter till Pakistans Norra Waziristans klanområde – medan man tidigare hade stridit i det indisk-administrerade Kashmir.

Veteranledare som Ilyas Kashmiri och Badr Mansoor absorberade al Qaidaideologin, så att denna fusion av ideologi och bångstyrig gerillastrategi hos vältränade kämpar, hjälpte under 2007-2008 till att skapa en ny armé för al Qaida i SydAsien.

Två större fånguppror – under 2006 och 2010 – i Jemen kom också att lösa en ledarskapskris på den arabiska halvön och i Somalia. Och hjälpte al Qaida att överleva sina operationer i Irak och andra delar av Mellanöstern och det Norra Afrika.

Dessa utvecklingar har gett al Qaida en viss position i Sydasien, Irak, Jemen och Somalia, och minskat dess beroende av lokala partner som talibanerna, det irakiska motståndet, Jemens klaner och Somalias motståndsgrupper.

Nu kan al Qaida effektivt manipulera grupperna med sitt budskap. Bakgrundsintervjuer genomförda av Asia Times Online bekräftar att en tidig tanke om al Qaidas roll som en internationell islamsk front för befrielse av ockuperade muslimska områden, där alla muslimska grupper och rörelser är på plats för  det kommande året.

Balochistan: al Qaidas vattenhål i regionen
En misslyckad självmordsattack i december mot högsta ministern i sydvästra Balochistan provinsen, Nawab Aslam Raisani, en mycket respekterad Balochi befälhavare, kom att förstumma alla. Laskhar-e-Jhangvi tog på sig skulden (LJ al-Alami), en fraktion av en anti-shia grupp, vilken gett upp sitt mål om shia-fientliga avrättningar som sin främsta operation till att istället passa in i al Qaidas globala operationer.

Balochistan, vilken sett lite av sekteristiskt våld och attacker mot shia efter år 2003, blev inte tagen seriöst och betraktad som en kuf och bara det med boskapsbesättningen tog några få dussin Balochi nationalister hand om. De hade gått med i LJ och var inte någon del av den vanliga pashtunska talibanska rörelsen.

LJs operationer kom inte ens i rampljuset då den statsfientliga iranska Jundallah återupprättat sitt nätverk i Iran och utförde flera förödande attacker. Ändå var LJ den största styrkan bakom attackerna.

En plötslig uppgång i attackerna mot NATOs Afghanistan-bundna (via Chaman-Kochahar-gränsen)  försörjningsled, som är ett kännemärke för al Qaida med allierade grupper, särskilt i Balochistans etniska regioner, vilket tvingat beslutsfattarna att för första gången tänka till om al Qaidas allvarliga intrång i regionen, vilken varit de infödda pashtunska talibanernas egendom och område.

Balochistanprovinsens gränsar till Afghanistans sydöstra regioner i Kochahar och Helmoch, i hjärtat av talibanernas andliga område, där de verkliga afghanska talibanerna, Kochahari klanen, utan påverkan från al Qaida, driver motståndet.

”Detta är ett tecken på att situationen helt klart har glidit dom ur händerna,” sa en äldre säkerhetsanställd till Asia Times. ”Det fanns förr ett hopp om att Pakistan kunde intervenera och tala med de talibaner som finns i det sydvästra området i Afghanistan utan någon al Qaidapåverkan, men om de öppnar en krigsskådeplats i Balochistan, betyder det att situationen har tagit sig en ny vändning och kriget blossar upp.”

Detta sammanfaller med ett kritiskt stadium i regionen eftersom Balochistan är den största faktorn i en kamp mellan kinesernas och Förenta Staternas intressen i regionen och styr hela vägen från Balochistans Gwadarhamn till CentralAsien via Kochahar och Herat i Afghanistan. Kina has tagit kontroll i Gwadar och siktar in sig på att få hegemoni över stora vatten-och handelsleder.

Det USA-uppbackade energiprojektet, Turkmenistan-Afghanistan-Pakistan-Indien (TAPI ) gasledningen väntas få en avgörande roll i nästa månad. Ledningens huvudled går genom Herat-Kochahar och Balochistan. Projektet uppfattas i stort som garanten för fred i regionen, då det skulle inbegripa pakistanska intressen och blivit stärkt att uppmuntra talibanerna till att underteckna eld-upphör med NATOs styrkor i Herat och Kochahar, så att pipelineprojektet kunnat genomföras.

”En indikation på en stark pro-al Qaida närvaro i regionen uppvisar en fullständig anti-tes av storvulen amerikansk design för ett slut,” sa den pakistanska säkerhetsanställde. ”Ifall LJ är så stärkt, att man där kan genomföra attacker mot Balochistans högsta minister, attackera NATOs försörjningsleder på daglig basis, särskilt i icke-pashtunsk region. Man känner att al Qaida gått in i talibanernas område och chanserna att tala till de inhemska pro-talibanska klanledarna för att nå kontroll över motståndet i regionen, blir nu färre än någonsin.”

LJs etniska icke-pashtunska och balochska rötter utgör det farligaste elementet. Balochistan är redan fast i en antipakistansk Baloch-separatistisk motståndsrörelse. Både LJ och Balochmotståndsmän är emot den pakistanska staten och dessa båda skulle möjligen kunna samarbeta för att bekämpa säkerhetsstyrkorna.

Man kan klart se att utvecklingen har starka rötter i Balochistan genom det stora antalet attacker mot NATOs förråd och inflytandet över de inhemska pro-talibanska pashtunska klanerna. Ifall motståndet minska, som det gör i de sydöstra afghanprovinserna och i de nordvästra pakistanska klanregionerna; då skulle al Qaida ha tagit över motståndet även i det sydvästra Afghanistan—

Europa och Indien
Att sikta in sig mot utländska oroshärdar i Indien och hämndlystna individer och institutioner inblandade i bråket om skämtteckningarna med profeten Mohammed, bestämde man skulle bli en huvudstrategi för att öppna upp nya krigsscener för al Qaida. Kruxet med detta handlar inte om enstaka operationer som bombexplosioner, utan en allmän terrorkampanj som kunde komma att polarisera samhällen och framkalla en väldig massa obehag och osäkerhet i europeiska huvudstäder.

Detta är vad agenter som Ilyas Kashmiri under sent 1990tal och tidigt 2000tal gjorde i indisk-administrerade Kashmir och större indiska städer.

Motståndet i det indisk-administererade Kashmir utgjorde resultatet av ideologisk inspiration, då detta startat under sent 1980tal, men under sent 1990tal bestod det av en minutiös knutpunkt av lokala mafioso och den undre världen, vilka säkrade ett oavbrutet logistiskt stöd, där de mänskliga resurserna utgjordes av jihad-kadern.

Man lyckades ta upp kampen i Indiens större städer, sådana som Mumbai, Delhi och Kolkata. När väl agenter som de i Mansoor och Kashmir förenade sina styrkor med al Qaidas, kom dessa att spridas till al Qaidas operationer i Europa och Indien.

”Strategierna tar säker form under 2011,” sa en högre pakistansk säkerhetsanställd, som hade förhört flera jihadister, inklusive dom som varit inblandade i attacker vid Ahmed-sektens heliga platser i Lahore. Han sa att där fanns klara spår av al Qaidabesläktade grupper, vilka byggt upp celler i Indien och Europa, och man arrangerade ett nätverk för att säkra en oavbruten vapenförsörjning, pengar och annan logistisk support.

Liknande planer har pro-al Qaida somaliska grupper förberett genom att smuggla al Qaida-medlemmar till USA och Europa för terrorattacker. Svarta som konverterar med sina tidigare kristna namn på passen ingår i strategins huvudsakliga komponenter. Det kommer vid en tid av debatt inom al Qaida, om att man borde bli en populär rörelse. (Se Bredsida avfyrad mot al Qaida ledare i Asia Times Online, 10 dec 2010).

Frågan är om denna kunnat koppla samman vanliga internationella jihadistgrupper med politiska islamska partier. Det bekräftas av källor inom militanta cirklar, att al Qaidaledare gått med på denna princip och samlar in förslag till dylikt drag.

Genom att öppna upp krigsskådespel och förbinda dessa med de muslimska massorna, kunde al Qaida ha vunnit en hel del mark, manövrerat sig fram över globen och kommit i bättre läge för att engagera styrkor Västifrån.

övers Ingrid Ternert

2 januari, 2011

Dem Now- Usas krig del1

Filed under: Afghanistan,drönare,drones,Irak,krig,Mänskliga Rättigheter,NATO,nya,talibaner,USA,vapen — ingrid @ 06:13

Allan Nairn: Då USA förlorar sin globala ekonomiska skärpa, med sina ”klart komparativa fördelar i dödande, och det är vad man utnyttjar”. Del 1. Då nu år 2010 går mot sitt slut, vilken är den roll Förenta Staterna har idag? Från de pågående krigen i Afghanistan och Irak till nedskärningarna i sociala program hemmavid. Var finner man ett gryende hopp om förändring runt världen? Del 1

Vi ska tillbringa denna timma med den prisbelönta undersökande journalisten och aktivisten Allan Nairn. ”Man röstar på demokraterna, man röstar på republikanerna, men man får ändå samma sak då det gäller statliga mord, att förhindra död. Men vi har rätten att stå emot. Då gäller det att utnyttja den.”

Allan Nairn, belönad journalist och aktivist:
Obama har ställt maskinen på ‘döda’ –Allan Nairn går igenom Obamas första år vid makten
 
Nu då år 2010 gått mot sitt slut, vilken är nu USAs roll i världen? Från de pågående krigen i Afghanistan och Irak till neddragningar i sociala program här hemma, var finns det ökade hoppet om förändring i världen?

Vi tillbringar dagen med den belönade undersökande journalisten och aktivisten Allan Nairn.Under 1991 täckte vi båda Indonesien och det ockuperade ÖstTimor och var vittnen till och överlevde massakern i Santa Cruz, i vilken indonesiska soldater dödade mer än 270 invånare på Timor. Själva överlevde vi massakern, men soldater spräckte Allans skalle.

Över de gångna tre decennierna har han visat hur USAs regering kommit att stödja paramilitära dödsskvadroner i ElSalvador, i Guatemala, i Haiti. Han bevakade också USAs stöd till den indonesiska militärens avrättningar och tortyr av civila. Bland andra belöningar vann han ‘Alfred I duPont Award’ och ‘Robert F Kennedy International Prize for International Reporting’, ‘George Polk Award’ för sin exposé över Pentagons och CIAs anslag till paramilitära dödsskvadroner på Haiti och ‘James Aronson Award for Social Justice Reporting’. Han har just kommit tillbaka från Kina och Asien under det sista året. Han är hos oss idag under timman här i studion.

ALLAN NAIRN: Nåja, nu då USA förlorar sin spets ekonomiskt sett, har man ändå ett klart komparativt försprång. Och det gäller förmåga att döda, något man brukar utnyttja. Obama ökade på attackerna i Afghanistan och Pakistan. BrookingsInstitutionen beräknade förra året att för varje, som man uttryckt det, militant som blivit dödad i Pakistan, dödar USAs ‘drones’ 10 civila, alltså små fjärrstyrda flygplan. Och man menar att det är OK; och har försvarat USAs politik.

General Michael Hayden, tidigare chef för CIA och National SecurityAgency och chefen för den Nationella Underrättelsetjänsten, har sagt att vår reguljära hållning är att döda motståndarna med hänvisning till Harold Kohen, JustitieDepartmentets legala rådgivare, tidigare under StatsDepartementet, vilken gått igenom resultaten från den Internationella Brottsmåldomstols-konferensen, som beskrivit den internationellt legala omgivning USA bidragit till att utforma.

Och Harold Koh sa- ”Ingen USA-medborgare kan ställas inför rätta för aggression. Vi tryggar framöver ett totalt skydd för våra USAstyrkor och andra nationaliteter.” Så i denna situation definierar USA vem som är fienden. Och då är USAs gängse  position att döda motståndaren.

När man dödar fienden, dödar man 10 civila. Vad menar man att de ska göra, dessa som har överlevt bland nära och kära dödade civila, då det internationella legala systemet är riggat, så att det inte finns någon fredlig upprättelse, något som gör att de ingenstans har att gå? Det är inte rätt. Det är terrorism utifrån USAs egen lagliga definition.

Men det är också illavarslande för amerikanare, särskilt illavarslande under ett historiskt skede då USA förlorar sin udd. Just nu har man fortfarande ett väldigt massivt militärt försprång, men hur länge till kommer det att vara? Andra länder har mer folk till sina trupper ute i fält. Andra länder kan tillverka billigare vapen. USA har fortfarande udden i sin militära teknologi, men i dagens informationsålder behöver det inte vara så länge till. Så om en uppmaning till anständighet inte förmår väcka amerikanare och få dom att säga stopp, kanske en uppmaning till egenintresse och fara kunde göra det.

Tänk er ett ögonblick, i en inte alltför avlägset framtid—något som några av våra magasin redan börjat skriva om, —där utländska länder med kapacitet nog att skicka upp små flygande farkoster, drones, upp i luften över New York, över San Diego, över Alabama, över Chicago. Hur skulle amerikanarna då känna sig, då diskretionen om att trycka på knappen till en missil och skicka upp den mot någon—mot någon i USA—en medlem av Kongressen, en medlem av Presidentens stab, en GI, en som vandrar nerför gatan—då diskretionen ligger hos någon i en utländsk huvudstad, en befälhavare?

Och tänk er hur amerikanare skulle känna sig om dessa på andra sidan havet, vilka kontrollerar de förarlösa planen som flyger däruppe bland skyarna över USA, hade beslutat anta en amerikansk så kallad standard; och denna sk Brookingsstandard som säger OK, om vi siktar på en amerikansk militärplanerare och om vi dödar 10 civila, då är det OK; om man beslutat införa general Haydens standard som, nåja, för det är vår utgångsposition att döda dessa motståndare;

Och om man beslutat införa USAs StatsDepartements standard, vilken säger att det inte spelar någon roll vad vi gör, för vi kan ändå inte bli åtalade. Det är den situation USA ställer upp på. Och den kommer då tiden lider att bli allt farligare för amerikaner.

AMY GOODMAN: De internationella soldaternas dödstal i Afghanistan är, nåja, jag tror vid tiden för denna sändning att det ligger på runt 709. Nära 500 av dessa är USA soldater. Det är det dödligaste året på hur länge? Vi är uppe på det 10e året, i det längsta krig USA någonsin varit involverat i, ett pågående arbete under århundradets historia. Vad gäller Afghanistan, vad känner ni man behövde göra?

ALLAN NAIRN: Nåja, det är intressant att du nämnde dödandet av USAsoldater i Afghanistan. För mig är det en av de intressantaste punkterna, att i de dokument som WikiLeaks släppt i en av de tidiga utgåvorna, kom särskilt Iraks krigsloggar upp. Om man läser dom, ser man hur USAs militär rapporterar landets dödande av civila i Irak eller i Afghanistan.

Man säger nästan, ”Vi gjorde det för att skydda våra styrkor. Några av våra soldater hamnade under eld. Vi svarade. Och vi sopade bort huset.” I en del fall slutade det med att sopa bort hela byar. ”Och det är därför dessa civila blivit dödade.”

Eller, ”Det var eld från marken. Våra män var i luften i en helikopter. Vi besvarade elden. Det visade sig att det var ett bröllop nere på marken, och att man sköt med sina gevär för att fira. Men vi gjorde det i avsikt att skydda våra styrkor.”

Och det fanns en särskild logik i detta. Ifall du är soldat och befinner dig i strid, då vill du naturligtvis skydda dig själv och dina vänner, och man kommer att göra vad som är möjligt att göra, inklusive att döda någon som man tror, som man antar, skulle skjuta mot dig eller eventuellt skjuta dig.

Så oundvikligt uppkommer en situation där man sänder in trupper i landet till en fientlig situation, och då man invaderar ett land betyder det—praktiskt taget verkligen betyder—att för att skydda dina trupper måste du döda civila, du måste döda dom i väldiga mängder. Och det är vad USA gör i Afghanistan. Det är vad man gjorde i Irak. Och det är vad man ställer upp på att göra på en serie andra platser.

Detta är ett oundvikligt resultat ifrån den ursprungliga invasionen, och lagligt sett är det, vad som ofta utgör början till aggressionen.

Forts i  del 2

Fredspristagare som krigshetsare

Filed under: ekonomi,FN,Fred,Mänskliga Rättigheter,nedrustning,USA — ingrid @ 19:26

Fredspristagare krigshetsar
Johan Galtungs kommentar om att årets mottagare av Nobels fredspris, Liu Xiaobo, inte har gjort någonting för freden, har nogsamt tigits ihjäl av politiker, medier och västliga kulturpersonligheter. Vi är vana vid att Norge alltid får kritik om sitt val av fredspristagare, som Obama till exempel. Galtung kunde ha gått längre. Liu har nämligen visat sig vara en krigshetsare. Fast frågan är om inte tigandet då blivit än mer öronbedövande. 

Som Barry Sautman och Yun Hairong rapporterade i The Guardian (15/12 2010), har Liu helhjärtat slutit upp kring angreppen på Afghanistan och Irak, och i en essä från 2001, där han retrospektivt applåderade USA:s agerande i Vietnam och Korea. 

Alla dessa krigsinsatser har, som författarna påpekar, innefattat ”massiva kränkningar av de mänskliga rättigheterna” – vilket gör själva prisförläningen i hög grad originell, eftersom mottagaren ansetts ha förtjänat den på grund av att han motsatt sig sådant, ehuru märk väl i Kina. 

 ”Den fria världen under USAs ledning bekämpade nästan alla regimer som kränkte mänskliga rättigheter”, har Liu sagt och ansett att de ”viktigare krig som Förenta Staterna invecklats i har alla varit etiskt försvarbara”. 

 Under 2004 års presidentvalskampanj hyllade han således den sittande George W. Bush och angrep utmanaren John Kerry på ett förnedrande sätt för att inte med tillräcklig kraft ha stött USA:s krig. 

 Han har också ensidigt stött och prisat den israeliska ståndpunkten i Palestina-konflikten och betecknat palestinierna som ”provokatörer”, enligt Sautman och Yun. 

 Liu har allmänt sett framträtt som en stenhård ”västerniserare” av det kinesiska samhället, och i denna strävan har han ansett alla medel tillåtna. Den kinesiska kulturen står enligt honom i vägen för framsteg och måste därför röjas undan. ”Medan hans anhängare ursäktar Lius pro-kolonialism som en provokation, går den hand i han med total västernisering och USA-ledda krig för regimförändring”, skriver Sautman och Yun. 

 Oavsett vad man anser om Kinas nuvarande regim, kan man inte gärna påstå att den äventyrar freden vare sig där eller någon annanstans i världen. Lius politiska program skulle emellertid – om man tog det på blodigt allvar – helt säkert göra det. Det man också konkluder, är att inse behovet av demokrati och en rättighetsbaserad politisk kultur i Kina liksom annorstädes. 

 Charta 08, Liu Xiaobos politiska projekt, för vilket han sitter fängslad, helt i onödan om man utgår från regimen, menar Guardian, eftersom det har så bräckligt stöd i det kinesiska samhället), så stöds ekonomin med statliga medel från Washington och syftar primärt till privatisering av landets hela företagsamhet. 

Detta kallas ibland marknadsekonom, ibland äganderätt. Vad Liu och andra blundar för, fortsätter Sautman och Yun, är att privatisering av produktionsmedlen överallt i tidigare socialistiska länder kommit att föra tjuvar till makten och bli något högst impopulärt bland folkens breda massor. 

 Även detta har en rättighetsaspekt, som Hans Ebbing nyligen understrukit (Klassekampen 2/12 2010). Charta 08 slår vakt om det privata ägandet som universell rättighet men nämner inte med ett ord arbetarnas rätt att organisera sig fackligt och använda strejken som vapen. 

Kina har världens största arbetarklass som oavbrutet protesterat mot den kapitalistiska (eller statskapitalets) ordning i landet. Inte heller makthavarna i Peking gillar följaktligen strejker och oberoende fackföreningar. 

 Västernisering på många plan alltså. 

 PS. Det bör understrykas att resonemanget inte enbart eller främst har med Kina att skaffa. Fredfrågan är – faktiskt – universell. Hösten 1954, när Albert Schweitzer tilldelades Nobels fredpris, skrev den aktade norske vänsteraktivisten Georg Johannesen ett motupprop (som samlade inalles sju – 7! – undertecknare). Han resonerade principiellt: 

 ”VI GÅR IKKE I FAKKELTOG FOR ALBERT SCHWEITZER 

 Albert Schweitzer er en fin og edel mann. En av de bedre. Fakkeltog er morsomt. Vi har intet mot fakkeltog. Når vi, undertegnede studenter ved Oslo Universitet, likevel ikke kan hylle Albert Schweitzer som fredsprisvinner, begrunner vi slik: Vi har i dag nog ressurser til å løfte Afrikas og Asias folk opp til et menneskeverdig liv. Dette kan gjøres. Dette blir ikke gjort. 

 Vi har i dag nok ressurser til å utrydde oss alle. Dette kan gjøres. Det må ikke bli gjort. 

 Schweitzers helhjertede innsats i Afrika har her ingen relevans. Den berører overhodet ikke spørsmålet om fred eller krig. Derfor är den kun rosverdig på samme måte som vi roser en sliten distriktslege eller en strevsom mor. 

Fakkeltog for fredsprisvinneren Albert Schweitzer tilslører altså de problemer som må løses for å skape en varig fred. Han er en hodepute for vår samvittighet og lar se bruke il det. Derfor kan vi ikke hylle ham uten å hylle vår feighet.” 

hänvisning från Anders Björnsson 

Georg Johannesen, Om den norske tenkemåten. Artikler of innlegg om kultur- og samfunnsspørsmål 1954–1974. Oslo: Cappelen Damm 2008, s. 11

3 januari, 2011

Engelsk polis begär nya befogenheter för att stoppa och eftersöka terrormisstänkta

Filed under: nya — ingrid @ 04:37

 från Guardian 29 dec

Man har sökt makt och befogenheter till kontra-terrorism för att stoppa och eftersöka folk, utan att de behövde vara misstänkta för något brott, skriver the Guardian.

Högre befäl förklarade för regeringen, att man behövde nya lagar till bättre skydd för allmänheten mot försök till attentat mot ett stort antal människor, och hoppas med det få uppbackning av ministrar.

En tidigare lag som tillät undersökningar mot terrorister och och saknar grund i misstankar, alltså sektion 44 av 2000 års terroristlag, har nu i år spolats av inrikesminister Theresa May, efter att EUdomstolen slagit ner på den för att bryta mot de mänskliga rättigheterna.

Men polisen, inklusive Metropolitanstyrkan, som leder Storbritanniens kamp mot terrorismen, säger att man behöver förstärka sin makt då det gäller kontra-terrorism, vilken man nu bekymrar sig för skulle vara för svag.

Man efterlyste då en lag som skulle bli mycket mindre begränsad än sektion 44D, vilken bara gällde en viss tidsperiod och ett begränsat geografiskt område eller en särskild plats eller händelse. Polismakten behövde ett första lagförslag till att få denna till lag och bli introducerat inom några månader.

Polisen tror den skulle behövas vid försvaret av händelser som 2012 års Olympiska Spel i London, statshändelser och större möten i stil med G20 när det ska hållas i UK.

En makt med befogenhet att stoppa och genomleta är kontroversiell, därför att etniska minoriteter kommit att bli måltavlor mer än vita, och med det stärka påståendet att vissa konstaplar kommer att utnyttja denna på ett diskriminerande sätt.

En källa med kännedom om diskussionerna sa till the Guardian: ”Det viktigaste är att få denna makt utan att den ska behöva användas godtyckligt. Man kan inte ha något dylikt utnyttjande på grund av lagen, men det krävs också ny maktbefogenhet.

Den behövde godkännas av någon högre anställd, kanske också en högre polis och inrikesministern. Den kunde gälla en viktig händelse som Olympiska Spelen och finnas under en begränsad tid och plats, och under den tid då hotnivån är allvarlig.”

Dagens sektion 43 av TerroristLagen tillåter husrannsakan, men en polis måste vara någorlunda misstänksam för att stoppet ska kunna gälla enligt lag. Källan tillade att polisen nu taktiskt sett hamnat i kampen mot terrorismen. En annan källa med kunskap om planerna sa: ”Alla inser att den [sektion 44] skulle kunna vara ett trubbigt instrument. Såvida den inte är begränsad i tiden och överensstämmer med europeisk lag.”

Frågan om en makt mot terrorismen som påverkar de mänskliga rättigheterna ger upphov till friktion inom den konservativ-liberaldemokratiska koalitionen. En återblick på de maktbefogenheter som gäller för kontra-terroristism är redan fördröjd, efter gräl om att återfå kontrollen över ordergivningen.

Sektion 44 kom att få ett dåligt rykte då man trodde den misslyckats med att leda tillfångatagandet av enskilda terrorister, och då den i vissa fall utnyttjats mot protesterande människor och fotografer. Efter påtryckningar från människorättsgrupper har Europadomstolen för de Mänskliga Rättigheterna slagit ner på den.

I detta fall hade polisen utnyttjat sin kontraterrorism-makt gentemot protesterande för fred, som Kevin Gillan och en journalist, Pennie Quinton, när de år 2003 reste till en demonstration utanför den årliga vapenmässan vid ExCel center i östra London.

Den kritiska aspekten av lagen och därmed det hinder som varje ny makt måste lära sig handskas med, är att man inte får diskriminera eller handla på måfå. Shami Chakrabarti, ledare för Liberty, har sagt att med de rätta begränsningarna skulle hennes organisation inte kunna gå emot den nya makten: ”Djävulen finns i detaljerna. Vilka skydd kommer den att ge, vem kan trigga makten, vad är målet med att genomföra den, vilken offentlig kontroll ska komma att finnas?”

Under tidigare makthavare var hela London till slut utformad för att i månader tjäna som en plats där polisen kunde stoppa folk utan misstanke om något brott. Det ”geografiska området kan inte gälla hela landsdelar eller London , som det tidigare, utan ytan ska inte utsträckas till mer än en mile. Den får inte vara i månader, utan under en särsild period på 24 till 48 timmar.

”Den får inte rikta sig mot särskilda platser, eller vara baserad på spaning och riskera korta tidshorisonter, utan ha en adekvat auktorisation och transparans. I så fall uppfyller man den proportionalitet och jämlika behandling som lagen kräver, medan man erbjuder ett rationellt, flexibelt stöd mot anti-terror polisiär verksamhet.”
övers Ingrid Ternert

5 januari, 2011

Natos politik, drivande för kriget i Afghanistan

Filed under: Afghanistan,krig,NATO,nya,talibaner,terrorism,USA — ingrid @ 03:14

 

 av Gareth Porter  5 jan  2011 Asia Times

Natos ISAFkommandot i Afganistan säger att kriget mot det afghanska motståndet är livsviktigt för alla de länder som deltar och bidrar med trupper till  missionen.

I själva verket har NATO fått en central roll i Afghanistan genom att USAtjänstemän hade bekymmer om  alliansen, enligt en av USAs militära tjänstemän med en position som har gjort det möjligt att observera processen.

”NATOs roll i Afghanistan handlar mer om NATO än om Afghanistan,” sa han och insisterade på anonymitet på grund av frågans politiska känslighet, enligt IPS.

Alliansen skulle aldrig ha fått en sådan framträdande roll i Afghanistan, såvida George W Bushs administration inte ville ha någon som kunde ingripa i deras planer på att överta kontrollen över Irak. Den verkligheten gav USAtjänstemän som arbetade med NATO en öppning.

General James Jones, Överkommandots befälhavare i Europa (SACEUR) från 2003 till 2005, gick ut aggressivt för att ge NATO den framträdande rollen för säkerheten i Afghanistan, enligt denna tjänsteman.

”Jones fick USAs försvarsminister Donald Rumsfeld såld för tanken att få över Afghanistan till NATO,” sa han och tillade att han gjorde det med fullt stöd från Pentagonanställda med ansvar för NATO. ”Man bör förstå att NATOs lobbyister är mycket prominenta i Pentagon – både inom försvarsdepartementet och försvarsstaben,” menade han.

Jones medgav i en oktober 2005 intervju med de Amerikanska styrkornas pressservice att NATO hade kämpat med att undvika att inte vara behövd efter Sovjetunionens kollaps och upplösningen av Warsawapakten. ”NATO var lite i darring”, sa han.

Men 9/11-attackerna mot USA erbjöd en ny möjlighet för NATO att demonstrera sin relevans. (anm IT vilket gör att vissa anser syftet med 9-11 var just detta, alltså ‘Kriget mot terrorismnen-ett krig utan slut’ )

De NATOallierade var emot USAs krig i Irak, men ville demonstrera sitt stöd för en stabilisering och återuppbyggnad av Afghanistan. Jones uppmanade NATOs medlemsländer att erbjuda trupper till Afghanistan och utsträcka NATOs operationer från norr över till väst och därefter öst och syd, där USAs trupper varit koncentrerade.

Denna inställning sammanföll med intressena hos NATOs militärer, civila, byråkrati och medlemsländernas  militära etablissimang. Men det fanns ett större problem: den allmänna opinionen i NATOs medlemsländer opponerade sig hårt mot en militär inblandning i Afghanistan.

För att få NATOs allierade att utöka sin truppnärvaro i Afghanistan från 2003 till 2005, försäkrade Jones för Natos medlemsstater att man endast behövde städa upp efter att USAmilitären lyckats besegra talibanerna. Under ett besök i Afghanistan i augusti 2004 sa Jones- ”Vi borde inte ens tänka på att det blir en motståndsrörelse av den typ som vi ser i Irak. Det kommer bara inte att ske.”

I september 2005 fick NATOs försvarsministrar via Jones en formell bekräftelse från Washington att NATO  år 2006 skulle få kommandot över södra Afghanistan.

Men det blev genast konflikter mellan USAs och NATOs medlemsstater över NATOs mission i Afghanistan. Storbritannien, Tyskland, Kanada och Nederländerna hade alla sålt budskapet om NATOs mission till allmänheten i sina respektive hemländer som ”fredsbevarande” eller ”återuppbyggande”- istället för ett kontramotståndskrig.

När Bushadministrationen försökte sammanfoga USAs och NATOs kommandon i Afghanistan, gick viktiga allierade emot detta och menade att de båda kommandona hade olika uppgifter. Under tiden var fransmännen övertygade om att Bush-administrationen utnyttjat NATOs trupper till att fylla det återstående gapet, då man skiftade USAs trupper från Afghanistan till Irak – ett krig som man starkt motsatt sig.

Resultatet blev att den ena av NATOs medlemsstater efter den andra gick ut med ”protester” som gick emot eller allvarligt begränsade deras trupper från att verkligen utföra strider i Afghanistan.

Även då Bushadministrationen försäkrade sina NATOallierade att de inte behövde uppleva ett stort talibanuppror, rapporterade USAs underrättelsetjänst att upproret växte och skulle intensifieras under våren 2006.

General Karl Eikenberry, som just anlänt som befälhavare för alla USAs trupper i Afghanistan under 2005, och den nyss utnämnda USA ambassadören Ronald E Neumann varnade Washington att de stora inhemska debatterna i NATOs medlemsstater över trupperna ”genererade en känsla av NATOs politiska svaghet”, vilket Neumann erinrar sig i sina memoarer om Afghanistan, vilka han publicerade 2009.

Neumann skrev att både han och Eikenberry hade trott att ”motståndsmännen skulle uppfatta ISAFs expansion och USAs uppslutning som ett ögonblick att återuppväcka kriget”. Men Eikenberry försäkrade nyhetsmedia att motståndet var under kontroll.

Den 8 december 2005 på en presskonferens i Pentagon förklarade Eikenberry att talibanernas allt aggressiva taktik ”huvudsakligen var en fråga om svaghet”. Tillfrågad om han inte var orolig över att situationen i Afghanistan skulle ”glida mot ett Irak-scenario”, svarade Eikenberry-”Vi ser inga indikationer på att så är fallet.”

Några få veckor senare gick talibanerna ut i sin största offensiv sedan regimens fall år 2001, och tog kontroll över stora delar av Helmand, Kandahar och flera andra södra provinser.

Helt klart på order av Rumsfeld, fortsatte Eikenberry att driva politiken att få över Syd till NATO . Han blev belönad 2007 genom att skickas till Bryssel som biträdande ordförande för NATOs militära kommitte’.

Eikenberry erkände i ett vittnesmål inför USAs Kongress i februari 2007, att politiken att få över Afghanistan till NATO i själva verket handlat om NATOs framtid snarare än Afghanistans. Han noterade argumentet att ett misslyckande i Afghanistan skulle kunna ”bryta” upp NATO och la fram det nya NATOs roll i Afghanistan som ett ”upprättande av alliansen”.

”Afghanistan-kampanjen innebär på lång sikt,” menade Eikenberry, ”ett medel till omvandling av alliansen.” Afghanistanmissionen, sa Eikenberry, ”kunde utgöra en början på hållbara NATO satsningar för en översyn av alliansens operationella praktik inom varje område.” Han föreslog särskilt att NATO kunde utnyttja Afghanistantrupperna till att pressa vissa medlemsstater till att genomföra en ”militär modernisering”.

Medan kanadensaren general Rick Hillier som fört befäl över NATOs styrkor i Afghanistan från februari till augusti 2004 och senare var chef över de kanadensiska väpnade styrkornas stab från 2005 till 2008, skrev i sina memoarer ‘A Soldier First’, publicerad år 2009, att NATO var en omild katastrof i Afghanistan.

Han tog upp att då Nato år 2003 formellt accepterat sitt ansvar över Afghanistan , hade man ”ingen strategi, inget klart uttryck för vad man ville uppnå” och utförandet från Natos sida var ”bottenlöst”.

Hillier sa att situationen ”förblir oförändrad” efter flera år då NATO ansvarade för Afghanistan. NATO ”startade nerför en väg som förstört mycket av dess förtroende och till slut förstört varje stöd för missionen i varje nation inom alliansen”. ”Afghanistan avslöjade”, skrev Hiller, ”att NATO hade nått det stadium, då man är en ruttnande entitet.”

övers Ingrid Ternert

6 januari, 2011

Nyheter om Afghanistan- Politiken 1 jan

Filed under: Afghanistan,NATO,Sverige,talibaner,terrorism,USA — ingrid @ 20:36

Danmarks statsminister Lars Lökke Rasmusssens lovar i sitt nyårstal: ”Jag kan ikväll säga att Danmark redan i år ändrar sin insats i Afghanistan.

Danmark har tillsammans med sina allierade och med Afghanistans regering beslutat att 2011 blir det årdå afghanerna börjar ta över ansvaret för sitt eget lands säkerhet och framtid.

Vårt uppdrag blir att träna och stödja afghanerna så att de gradvis kan överta det fulla ansvaret vid utgången av 2014. Vi kommer gradvis börja dra hem stridande soldater.

SpiegelOnline 27 december om splittrade regeringen: Tvistefrågan har varit om utrikesministern (Guido Westerwelle) skulle meddela trupptillbakadragande med början 2011, vilket han själv ville. Karl-Theodor zu Guttenberg ( försvarsministern) var skeptisk och fruktade att regeringen inte skulle kunna ta tillbaka löftet  man en gång gett…

Och Angela Merkel?  Som vanligt försöker hon kompromissa … Men hon har också visat att hon stöder uppfattningen att börja trupptillbakadragandet år 2011…

Martin Schulz från SPD- ”Den federala regeringen måste under året presentera en plan för trupptillbakadragandet och börja  dra tillbaka trupper under år 2011.”

Huffington Post 31 december: I USA är motståndet mot kriget högre än någonsin med 63% emot enligt en ny opinionsunder- sökning gjord av CNN/Opinion Research Corporation. Endast 35% säger att de stöder USAs deltagande i kriget. Detta kom samtidigt med att pessimismen ökar om hur kriget ska gå. Enligt en amerikansk opinionsundersökning gjord 17-19 dec ansåg 56% av de tillfrågade ”det går dåligt för USA i Afghanistan”.

”En soldat blev lam, en annan blind, en tredje hade mist benet och en fjärde är till 97% invalid. Men bara två har blivit  registrerade som allvarligt skadade i försvarets statistik” skriver norska Verdens Gang 3 jan. ”Priset som norska soldater betalar för sin krigsinsats för Norge är högre än vad som kommer fram på Försvarets lista. Försvaret har i en översikt visat att 32 norska soldater är sårade i strid i Afghanistan. Bara två av dessa har registrerats som allvarligt skadade.”

…”Hur många soldater som totalt skadats i norsk tjänst i Afghanistan kan Försvaret inte svara på.”

Den officiella linjen för NATO-styrkan ISAF i Afghanistan är, att kriget mot det afghanska motståndet är nödvändigt för säkerheten i alla länder som där bidrar med trupp. I själva verket fick NATO en central roll i Afghanistan genom USAs påtryckningar enligt en amerikansk officer med möjlighet att följa beslutsprocessen…

General Karl Eikenberry ( 2005 chef över alla USA-trupper i Afghanistan) har i ett vittnesmål februari 2007  erkänt för Kongressen att den politik som gällt  överlämnandet av Afghanistan till NATO egentligen handlat mer om NATOs framtid än om Afghanistans.

Han poängterade att ett misslyckande i Afghanistan skulle kunna ”knäcka” NATO, samtidigt som han välkomnade NATOs nya roll i Afghanistan, i egenskap av att ha tjänat till att ”förnya ” alliansen. ( Gareth Porter antiwar.com 4 januari)

Samtidigt säger utrikesminister Carl Bildt enligt Dagens Eko 4 jan i samband med att regeringen presenterat sitt förslag till hur länge den svenska stridande styrkan ska stanna i Afghanistan- ‘Den svenska stridande styrkan ska vara hemtagen från Afghanistan år 2014. Men det hindrar inte att svenskar kan komma att strida i Afghanistan även efter 2014.‘

Det handlar bland annat om svenska officerare, så kallade OMLT-team (Operational Mentor and Liasons Team), som följer med och understödjer afghanska styrkor.– ‘När vi talar om att vi ska vara stödjande låter det som om att det vore ofarligt. Det kan det vara så länge man håller sig till kaserngården.

Teamen följer med de afghanistanska förbanden ut och det är dessa som också hamnar i strid. Det ligger i sakens natur att det handlar om on-the-spot-training och stöd för att det här ska fungera’, sade utrikesminister Carl Bildt.

Svenska militärer kommer alltså att vara kvar i Afghanistan även efter år 2014. Också med officerare som följer med och stödjer afghanska styrkor. De utgörs bl.a också  av instruktörer och stöd till polis och rättsapparat i landet.

Carl Bildt är nöjd med den uppgörelse som regeringen slutit med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Förslaget las 6 jan till Riksdagen. Det innebär att det nästa år ska finnas cirka 500 svenska soldater i Afghanistan. I styrkan kommer två räddningshelikoptrar med ett 30-tal personer att ingå.

Enligt utrikesminister Carl Bildt kommer den svenska politiken nu att anpassas till andra länder med soldater i Afghanistan. Enligt Kabulkonferensen i somras vill Afghanistans regering ta över styrkorna i landet 2014. Då ska den svenska stridande styrkan vara hemtagen.

Det är ambitionen, men enligt Carl Bildt finns det stor osäkerhet även när det gäller årtalet…

Föreningen Afghanistan- solidaritet arbetar för Afghanistans folk och landets rätt till oberoende.
Medlemskap kostar 150 kr/år (plusgiro 33 13 24-4, FAS) inklusive  tidskriften Afghanistan.nu
lars-gunnar.liljestrand@telia.com

7 januari, 2011

Usas stöld av Iraks tillgångar pågår fortfarande

Filed under: dollar,ekonomi,Irak,krig,nya,USA — ingrid @ 23:54

 Professor Lawrence Davidson som författat huvuddelen av detta tillhör West Chester University i USA.

USAs ockupation av Irak har misslyckats med att redovisa all den stöld som skett av de oerhörda skatter som funnits bla i Bagdads muséum och Iraks muséum

(även om mycket av det som stulits i början av kriget utförts av muséifolk från stora berömda engelska och amerikanska muséer som en första åtgärd för att rädda dessa oskattbara antika föremål från giriga plundrare.

 Dessa hade annars sålts vidare för en förmögenhet till Usas rika och andra antiksamlare utan moral. komm IT)

 Däremot har Iraks Högsta domstol förklarat att Apellationsdomstolen sagt att USAs Försvarsministerium misslyckats med att ge en redovisning för de 9.1 miljarder USdollar, som funnits i denna bortslösade fond.

Pentagon fick nämligen under år 2004  tillgång till 9.1 miljarder  USD  från de USA-ledda ockupationsfonder som man satt upp för att komma det irakiska folket till godo, utifrån de tillgångar Saddam Husseins regim hade förfogat över.

Enligt den irakiska tidningen al-Bayanat al-Jadidah kom detta avslöjande efter att man år 2010 funnit att 8.7 miljarder USDollar i Iraks fonder inte hade  redovisats. Summan skulle ha utnyttjats till projekt i Irak, menade apellationsdomstolen.
En tjänsteman därifrån förklarade att dess ordförande två gånger misslyckats med att skicka tjänstemän till att utfrågas vid dessa möten.

Rätten fann att de försvarsorgan som tillägnat sig pengarna inte ens hade kunnat sätta upp ett därtill erfondligt konto hos Finansdepartementet eller organisera erforderliga fondkonton för att  klara upp skötseln av fonderna.

övers Ingrid Ternert

Kommentar: Eftersom jag varit där vid tre tillfällen, under och efter kriget, 3 mån åt gången, var det lätt att se hur kriget gick ut på total förstörelse och plundring på alla plan. Från att ha stått på den högst utvecklade nivån i hela arabvärlden med väldiga oljereserver och urgamla kulturskatter skulle man enligt Bush, Cheney och Rumsfield utplånas i sin dåvarande form till en oljekälla och avbild av de nykonservativas idealstat.

När någonsin kommer man att ställa dessa rena folkmördare inför rätta?

Ingrid Ternert

10 januari, 2011

Islamsk grupp utgör CIAs front

Filed under: Afghanistan,krig,Mänskliga Rättigheter,religion,Ryssland,terrorism,USA — ingrid @ 06:38

 5 jan 2011 av Jeff Stein 

Islamsk grupp utgör CIAs front säger en tidigare turkisk underrättelsechef  

CIA har se’n 1990talet erbjudit moderat islamsk rörelse skydd. I en tidigare högre turkisk underrättelsechefs memoarer kan man läsa  att CIA  alltsedan mitten av 1990talet erbjudit skydd åt en världsomspännande moderat islamsk rörelse förlagd i Pennsylvania.

Memoarerna presenteras kortfattat på engelska som“Wittne till Revolution och Nära Anarki”,

av den avgående turkiska underrättelse-chefen Osman Nuri Gundes.

Gundes menar att den religiöst toleranta rörelse som leddes av en inflytelserik tidigare turkisk imam vid namn Fethullah Gulen, är den som står bakom 600 skolor och 4 miljoner efterföljare runtom i världen. 

”Under 1990talet ingick i denna rörelse 130 CIA agenter” vid dess skolor enbart i Kirgistan och Uzbekistan, menade Gundes enligt en rapport, då han i onsdags presenterade sina memoarer i det Paris-baserade nyhetsbrevet ‘Intelligence Online’. Boken framkallade en sensation i Turkiet, sedan den förra månaden blev publicerad.
 
Men två ex-CIA anställda med gamla kopplingar till CentralAsien kastar sina tvivel över Gundes’ anklagelser.

Den förre CIAagenten Robert Baer, som 1995 till 1997 var chef över CIAs centralasiatiska och kaukasiska operationer, menade att det hela var uppdiktat. ”CIA hade inga‘agenter’ i Centralasien under mitt förordnande,” sa han.
——

Imam Gulen, “vars synpunkter brukar ligga nära USAs politik,” enligt ‘Intelligence Online’, föredrar tolerans inför alla religioner och har direkt tävlat med al-Qaida genom sin rörelse och med andra radikala grupper för sin kärlek till muslimer i Centralasien, MellanÖstern och även Europa och Afrika, där man också utsträckt sitt grepp.

Gundes, som var Istanbulstationens chef över Turkiets MIT-underrättelsetjänst och “personligen ansvarig för åtskilliga utredningar av Gulens rörelse under 1990talet”, enligt vad tidningen rapporterar från hans memoarer, som ej översatts till engelska. Syftet med Gundes’ utredning blev inte uppenbart från början. Hans egen religiösa tro kunde inte bestämmas, men under 1990talet hade den radikala islamiströrelsen i Turkiet ökat.

Imamen lämnade Turkiet under 1998 och slog sig ner i Saylorsburg Pa., där rörelsen haft sitt högkvarter. Enligt underrättelsetjänsten ‘Intelligence Online’, fick han endast uppehållstillstånd 2008 med hjälp av Fuller och George Fidas, som ansågs vara chef över organisationens kontakter med universitet. Fuller säger det är fel.

“Jag rekommenderade honom inte för medborgarskap eller något annat. Vad gäller George Fidas, har jag inte ens hört talas om honom och vet inte vem han är”. “Vad jag visste var,” förklarade Fuller, “att jag skrev ett brev till FBI tidigt år 2006 …vid en tid då Gulens fiender pressade på för hans utlämnande från Turkiet till USA.

Efter 9/11 händelserna började de sprida ryktet att han var en farlig radikal. I mitt vittnesmål till FBI erbjöd jag mina synpunkter… att jag inte trodde att han på något sätt utgjorde ett säkerhetshot gentemot USA. Det tror jag fortfarande idag, liksom många kunniga inom dagens Islam.

“Jag betraktar inte alls Gulen som radikal eller farlig,” fortsatte Fuller. “Jag tror verkligen–och jag har studerat en hel del om världens islamiströrelser –hans rörelse är kanske en av de mest uppmuntrande ifråga om nutida utveckling av islamiskt politiskt och socialt tänkande…”

Fidas kunde inte nås för en kommentar, CIA hade inte heller besvarat frågor om honom. George Washington Universitetets ‘Elliot School of International Affairs’ listar honom som gästprofessor och “Director for Outreach in the Office of the Assistant Director of Central Intelligence for Analysis and Production.”

Men titeln avskaffades då chefen för Nationella Underrättelseenheten bildades för flera år sedan, sa en välinformerad källa.

övers ingrid Ternert

11 januari, 2011

USA böjer sig för Pakistans vilja

Filed under: Afghanistan,drönare,Fred,nya,Sverige,terrorism,USA — ingrid @ 00:05

11 jan 2011 Asia Times  
 
US bends to Pakistan’s wish 
av M K Bhadrakumar

Usas vicepresident  Joe Bidens  oplanerade besök i Pakistans huvudstad Islamabad i veckan understryker Washingtons förlägenhet och oro över att man utestängts från ett regionalt initiativ om en afghansk fredsprocess som kunde handla om att dra sig ur.

Den snabba raden av händelser under de tidigare veckorna har tagit Washington på sängen. Det har förekommit så många svåra moment  i den USA-pakistanska relationen under de gångna nio åren alltsedan USAs invasion av Afghanistan. Men Bidens mission kan bara jämföras med besöket i pakistanska Islamabad av dåvarande utrikesminister Colin Powell under mitten av oktober 2001. Ifall Powells mission var nyskapande för USAs invasion av Afghanistan, kunde mycket väl Bidens mission visa sig vara fruktbar då det gäller att så de frön som är bäst lämpade för att uppnå fred.

Det spår som lett Biden till Islamabad började på julafton i turkiska Istanbul, då som en del av Ankaras tre år gamla initiativ, där turkiska presidenten Abdullah Gul var värd för Trilaterala Forumets femte sammankomst bestående av hans pakistanska och afghanska motparter Asif Zardari och Hamid Karzai. Turkarna tar sin medlande roll mycket allvarligt och har verkligen nått ett visst mått av framgång genom att få Kabul och Islamabad att närma sig varandra som grannar – en bedrift Usa åtskilliga gånger misslyckats med. Men så kan heller inte Turkiets juveler matchas så lätt.

Ett hem för talibanerna 
Turkiet är en ”allierad” till USA, Ryssland och Pakistan och Kinas långvariga vän; man har också ”normaliserat” sig med Iran och SaudiArabien och är en aktiv medlem av Organisationen för den Islamska Conferensen;

Turkiet för fram åsikten om ett ”turkiskt” kulturarv i Centralasien; där Ankara upprätthåller goda förbindelser med olika afghanska grupper och har under sent 1990tal hållit kontakten öppen till det talibanska ledarskapet;

Turkiet är ett NATOland dvs North Atlantic Treaty Organization, med en ISAFkontingent dvs International Security Assistance Force, som väl infriat sig själv; och Turkiet är en generös givare till Afghanistans återuppbyggnad. Turkisk utrikespolitik har visat sig vara extremt ambitiös och innovativ. Ankara arbetade hårt för att få den afghanska och den pakistanska regeringen att mötas. Och idag siktar man upp till Hindu Kushs djärva höjder.

Turkiet är villig att i talibanernas område öppna ett ”Representations-kontor”. Karzai säger att idén kommit från ”dignitärer som står talibanerna nära”. I vilket fall, detta var vad som kom fram på trepartimötet i Istanbul, där Turkiet och Pakistan visade sitt stöd. Intressant nog har hittills heller inte talibanerna satt sig emot detta.

Turkiska utrikesministern Ahmet Davutglu har senare sagt, ”Vi är redo att på varje nivå möta förväntningarna. Turkiet följer noggrannt varje steg som tas. Vi i Turkiet är redo att ingå i varje process som den afghanska regeringen har eftelyst och vi är också beredda att bidra till processer utanför Turkiet.”

Just innan Karzai hade lämnat Kabul för att resa vidare till Istanbul, träffade han chefen och fd presidenten för det afghanska högsta fredsrådet (HCP), Burhanuddin Rabbani på besök i Teheran.

Inom några dagar hade Teheran också en annan betydande afghansk besökare, Mohammed Fahim, nyckelfigur inom den första Norra Alliansen och för närvarande vicepresident. (Kuriöst nog, hade samtidigt med Fahim dessutom anlänt en veteran från Moskva som ”afghansk medhjälpare”, Viktor Ivanov, fd KGBgeneral som leder Rysslands anti-narkotikabyrå.)

Karzai har uppenbarligen skällt ut iranerna angående sitt projekt och sparkat igång den inre afghanska dialogen. Men Teherans hållning ger ett ambivalent intryck, trots att dess åsikt ligger fast, den att USAs truppers fortsatta närvaro i landet ger upphov til regionala spänningar.

Vid Fahims besök föreslår man att Teheran öppnar för förslag. De nya åsiktsskillnader om Irans oljeleveranser till Afghanistan bidrar också till vissa slitningar mellan Teheran och Kabul. Det iranska parlamentets mäktiga talman Ali Larijani tänkte inom kort besöka den afghanska regeringen i Kabul.

Före resan till Teheran, föreslog Rabbani också ett större regionalt fredsjirga, ett fredsråd i Nangarhar som regeringen skulle inkalla till, bestående av över 800 delegater utifrån olika Pashtun-dominerade östprovinser där talibanerna är aktiva.

Rabbani sa till talibanerna - ”Detta är ert land. Afghanistan är ert land. Naturligtvis gör alla misstag. Vi behöver arbeta tillsammans för att ordna upp dessa misstag.”

Jirgan beslutade att talibanernas återanpassning måste ligga i linje med islamska värderingar. ”Vad än vi gör här, måste det ha sin grund i Islam”, sa Rabbani. Jirgan fattade ett tydligt beslut att i försonings-processen måste talibanerna få handlingsfrihet, att ”samarbeta med sina afganska bröder snarare än med USA-ledda koalitionsstyrkor”.

Pakistans helomvändning
Efter Karzais återkomst från Istanbul har saker och ting snabbats upp. Förra tisdagen ledde Rabbani en 25-manna delegation till pakistanska Islamabad efter en inbjudan från dess premiärminister Yousuf Gilani. Detta signalerade en pakistansk omvandling, då man (och talibanerna samt Hezb-i-Islami) tidigare varit hånfulla mot HCP. Helt tydligt hade den pakistanska regeringen tänkt om.

Faktum är att Pakistans arméchief general Parvez Kiani tagit emot Rabbani i staden Rawalpindi på onsdagen. Det officialla pressmeddelandet sa att man diskuterat ”frågor av ömsesidigt intresse”. Det faktum att Kiani personligen lagt sin prestige i det hela, gör att det är mycket viktigt.

Mötet i Rawalpindi signalerade Pakistans militära godkännande av Rabbanis ledande roll i varje inre-afghanskt samtal. Långt mer viktigt var emellertid, att detta inbegrep en omisskänlig vink om att med eller utan regeringens i Washington godkännande, att man i denna nära framtid kunnat vara med då Pakistan går fram med ett regionalt initiativ inbegripet Karzai, där det är liten tid att förlora, och det ligger i Washingtons intresse att befinna sig på samma sida.

Pakistan har varit kritisk gentemot David Petraeus’ svallvågs-strategi i Afghanistan och vägrat gå med i operationer i Norra Waziristans klanområde trots USAs upprepade anmodanden.

Karzai kunde inte ha gjort ett bättre val än Rabbani till att leda fredsprocessen, då denne har gamla band med talibanerna alltsedan 1980-talets jihad. Pakistans samarbete med Rabbani går ännu längre tillbaka i tiden till mitten av 1970talet före den kommunistiska revolutionen.

Rabbani är en islamsk skriftlärd som äger en dragningskraft på de pakistanska islamska cirklarna, särskilt på de islamska Pasandpartiernas ledarskap, där sådana som Jamiat Ulema-e-Islam ingår. Rabbani tillhörde den ursprungliga ”Peshawar Sju” under jihadupproret och hade extensiva affärer med pakistansk militär och underrättelsetjänst.

Rabbani är också en viktig tajikisk ledare av Jamiat-i-Islami klanen och är betydande, då det gäller att få med tajikerna i varje form av afghansk uppgörelse. Han är en veteran mujaheddin-ledare som åtnjutit stora kontakter med ledare som Jalaluddin Haqqani, som är med talibanerna.

Rabbani skulle kunna utnyttjas till att skapa en bro där kontroversiella figurer som Jalaluddin någon dag kunde ta sig över till den vanliga afghan-politiken. Allt som allt kan därför Kianis beslut att sätta sin prestige på Rabbani ses som ett meningsfullt skifte i den pakistanska strategin.

USA fruktar ‘uteslutning’
Den fart med vilken afghanska Kabul och pakistanska Islamabad trycker på förslaget om en inre-afghansk dialog har tagit USA med överraskning. USA vidhåller att det är alldeles för tidigt för samtal med talibanerna. Rabbanis mission, särskilt i pakistanska regeringen i Islamabad, skulle få Washington att rycka till.

USA har aldrig tagit emot någon som verkligen liknar Rabbani beroende på hans stocknationalistiska islamistiska drag, hans sporadiska kontakter med Iran och hans häftiga ”anti-amerikanska” åskådning, vilket han aldrig brytt sig om att dölja.

Washington känner sig ”utesluten”, medan så mycket händer. Ironiskt nog finner man sig i samma båt som Teheran. USAs särskilda representant för Afghanistan Frank Ruggeiros snabba framstöt mot Islamabad på torsdagen syftade till att ta tag i flödet av händelser. Ruggeiro blev väl mottagen, fick dessutom möta Kiani, men Pakistan verkar mena att samtalen måste börja med talibanerna.

Som snabb uppföljare till Ruggeiros rek-resa, har president Barack Obama låtit Biden fortsätta med Islamabad. Obamas val av Biden innebär en noggrann studie. För att göra det enkelt har Biden argumenterat för att talibanerna inte utgör något verkligt hot mot USAs nationella säkerhetsintressen som sådana, och att en uppgörelse med dessa skulle göra det möjligt att få slut på kriget.

Petraeus å andra sidan hoppas intensifiera de militära operationerna till att kämpa ner talibanerna till en punkt där de kravlar på sina knän och underkastar sig fred på USAs villkor. Petraeus vill gärna ändra kurs medan Biden är i stor brådska.

Det finns en vida spridd skepticism inom USAs säkerhetsetablissimang över Petraeus’ påstående att hans strategi börjar fungera. Genom att utnämna Biden till att leda missionen gentemot pakistanska regeringen i Islamabad, verkar Obama vilja visa att han håller sina sinnen öppna.

Pakistanska Zardari besökte Washington i veckan medan Biden rusar iväg till Islamabad. Den underliga två-filiga trafiken visar djupet av USAs oro över glidningen i de USA-pakistanska banden. Där också ett erkännande att Kiani utgör den viktiga person som man för samtal med. Mordet på guvernören Salman Taseer i den pakistanska provinsen Punjab, och dess chockverkan efteråt på det pakistanska samhället och politikerna, har bara kommit att grumla upp vattnet i Vita Huset, med en ängslan om Vita Husets  USA-pakistanska relationer de närmsta månaderna.

Baserat på äldre tjänstemäns meddelanden rapporterade Washington Post de viktigaste delarna i Bidens uppdrag. Dessa är:
Biden ska försöka få till ”ett uppriktigt åsiktsutbyte och prioriteringar” med Kiani vad gäller ett afghanskt slutspel och regionens ”långsiktiga strategi”.

Trycker kanske USA på för viktiga pakistanska militära operationer i norra Waziristan? Biden kommer att kategoriskt försäkra att USA inte har någon avsikt att nagla fast militära operationer över gränsen in på pakistanskt territorium.

Biden kommer att försäkra sig om det som pakistanerna behöver, förhoppningar och krav i utbyte mot mer utökat samarbete i kriget. USA kommer då att erbjuda ett nytt hjälp-paket med militära, underrättsliga och ekonomiska komponenter.

USA kommer att stärka truppnärvaron på den afghanska sidan av gränsen till Pakistan och intensifiera underrättelseutbytet med Pakistan om Indiens aktiviteter i Afghanistan.

Rapporten beräknade ett ”signifikativt skifte i USA-administrationens tänkande”och Obamas inklination att gå med i fredsprocessen och erkänna att Pakistan äger en viktig roll, ”om inte en dominerande roll”, i försoningssamtal med talibanerna.

Washingtons syn innebär i realiteten en spegling av nödvändigheten, vilket naturligtvis nästan alltid utgör en god politik. Som bäst ville USA få Pakistan att robust komplettera USAs krigsansträngning. Men det viktiga i frågan är om och när de inre-afghanska fredssamtalen kan starta i egenskap av regionala initiativ i Afghanistan, Pakistan och Turkiet

Och ett eventuellt ogillande över en iransk acceptans, där USAs hela position blir undergrävd och Obamaadministrationen befinner sig i ett absurt och ohållbart läge, såvida man obevekligt insisterar på att fortsätta ett krig som vare sig det afghanska folket eller de regionala makterna vill ha.

övers Ingrid Ternert

12 januari, 2011

Läget i de två krigen

Filed under: Afghanistan,Israel,Kärnvapen,krig,Mänskliga Rättigheter,religion,USA — ingrid @ 09:03

 Kriget i Afghanistan: NATOs dödstal de sista 20 månaderna är högre än de första sju åren

förklarar Rick Rozoff 20 okt 2010 

 Democracy Now: 11 jan 2011 
‘Vi lämnar inte  landet om ni inte vill att vi ska göra det’.  Biden ska ha trupper kvar i Afghanistan också efter år 2014.

Försvarsminister Robert Gates sa att Nordkorea blivit ett direkt hot mot Usa och kan utveckla interkontinentala ballistiska missiler, vilka  inom fem år skulle kunna träffa Alaska eller Västkusten. Gates levererade  kommentaren vid ett besök i Peking.

NewYork Times beskrev kommentarerna som ett märkbart skifte inom Obamaadministrationen. Tills nu har man nämligen sett NordKorea som ett spridningshot och anledning till utökade styrkor i Alaska. Med interkontinentala missiler skulle man kunna stoppa dessa före de träffar Alaska eller Västkusten.

”Vi drar oss inte ur, om ni inte skulle vilja vi gör det”, sa Biden och menade att Förenta Staterna kommer att lägga över ansvaret för de afghanska styrkorna till år 2014.

Den förre chefen för israeliska underrättelsetjänsten Mossad blev kritiserad för att ha sagt, att Iran inte utgjorde något omedelbart nukleärt hot gentemot Israel. Under sin sista dag som chef för Mossad sa Dagan, att han inte tror att Iran kommer att få någon kärnvapenkapacitet före år 2015, eftersom han sedan flera år tillbaka följt Irans kärnenergiprograms alla misslyckanden.

Hans kommentarer rönte liten uppmärksamhet i Usa, men däremot rev de upp läget i Israel. Placker som är redaktör för den israeliska tidningen Yediot har beskrivit Dagans vittnesmål som en av de viktigaste uttalanden som har gjorts i staten Israel  under de sista tio åren.

Ett meddelande i Fox News säger att Dagan saboterat premiärminister Netanyahos försök att bilda en fast internationell koalition gentemot Iran.

Israel demolerar palestinska hotell för att bygga fler bosättningar och har fått internationell kritik för att ha rivit ner Shepherd Hotel i östra Jerusalem. Det var för att bereda väg för 20 nya hem för judiska familjer. Hotellet var byggt under 1930-talet för stormuftin Haj Amin Husseini.

År 2009  godkände Israel statsfullmäktiges planerna på att ersätta Shepherd hotel med lägenheter, trots Usas växande betänkligheter med den israeliska ambassadören i Usa. På den tiden svarade Netanyahu genom att säga att judar har rätt att leva var som helst i Jerusalem.

Under måndagen fördömde Hillary Clinton projektet och förklarade att det skulle underminera freds-ansträngningarna för en tvåstatslösning. FNs talesman Martin Nesirky kritiserade också Israels åtgärd.

övers Ingrid Ternert

Older Posts »

Powered by WordPress