Fredskoalitionen Göteborg

3 februari, 2011

Oroligheterna i Egypten- ännu ser de inte ut att ta slut…

Filed under: Afrika,Egypten,ekonomi,krig,Mänskliga Rättigheter,Saudiarabien,USA — ingrid @ 17:34

av Pepe Escobar Asia Times
Automateld mot män, kvinnor och barn på Tahirtorget

Vem ska skära huvudet av ormen? …..

Det låter som en pastich av en novell av 1988 års framlidne stora egyptiska Nobelpristagare i litteratur, Naguib Mahfouz.

Förenta Staternas president Barack Obama sänder en ”hemlig” emissarie till president Hosni Mubarak för att förmå honom avstå från att ännu ett år försöka ställa upp till omval

- Samma dag som nära två miljoner människor ropar på gatorna för att förmå honom att avgå. Egyptens president går i vanlig ordning ut till statstelevisionen för att meddela det egyptiska folket det den amerikanska presidenten bett honom göra.

Som man förutsåg exploderade gatorna i vrede. Al-Jazeera (ja, revolutionen sänds på TV …) hade bara en uppdelad bild, inga kommentarer, med ljudet från gatorna i Kairo och Alexandria kom att höras i hela världen. ”Avgå.” Ordet, rymmer en viss värdighet. ”Ge dig iväg.”

Så nu är det officiellt; det är värdigheten, stoltheten och respekten – värden som är extremt prisade i den arabiska kulturen – av Mubarak, mot värdigheten, stoltheten och respekten hos 80 miljoner egyptier.

Kalla det en kupp till Vita Huset i Washingtons favör, ett ord framkastat i ögonblicket – ”vederbörlig övergång”. Som då Obama befinner sig live internationella TVsändningar efter att Mubarak gått ut med budskapet via sin profet, ”Det som är klart som jag i natt förklarat för president Mubarak, det är min tro att en övergång i laga ordning måste bli meningsfull, den måste bli fredlig, och den måste börja nu.” ;

Nåja, medan Mubarak själv föredragit att linda in det, att det är ”kaos” (protester ”manipulerade av politiska krafter”) mot ”stabiliteten” (han själv och hans regim). Något gick fel i översättningen. Vem kommer att förklara för honom betydelsen av ”nu”?

Den hemliga agenten
Obamas ”budbärare-eller profet” i Mubaraks senaste pantomin var Frank Wisner, en tidigare diplomat och före detta verkställande direktör för AIG, vilken befinner sig mycket nära oligarkin runt Mubaraksystemet, och vars bror Graham har representerat deras utåtriktade affärsintressen. Wisner har på senare tid de facto varit lobbyist för Mubarakregimen bland Mellan Östern-experterna i Washington.

Detta till skillnad från exempelvis partiernas ‘Egyptiska ArbetsGrupp’ ledd av medlemmen i tidigare Nationella Säkerhetsrådet Elliott Abrams och Michele Dunne från CarnegieStiftelsen. Utan reell ironi, annonserade USAs Statsdepartement ut att Wisner skulle pressa på Mubarak-systemet att ”välkomna de breda ekonomiska och politiska förändringar” gjorts under de senaste tre decennierna.

Så diktatorn har vägrat fly ungefär som Shahen av Iran gjorde inför revolutionen 1979. Jämför detta med ett packat
Tahrirtorg i Kairo som simulerat rättegång mot Mubarak vilket lett till domen hängning. På torget ropade man ”O Mubarak, du ynkrygg. O du amerikanarnas agent” – i en trevlig rytm på arabisla.

Enligt Intrade, en Dublin-baserad vadslagningsbyrå specialiserad på politiska risker, tror 73.5% av vadhållarna att Mubarak försvinner vid slutet av månaden. Detta kan ses som en evighet för dessa ute på de egyptiska gatorna – vilka börjat lukta sig till alltför många misstänkta råttor.

2005 års nobelpristagare, IAEAs tidigare chef Mohamed ElBaradei, har satts upp av de stora amerikanska medianätverken som näste man. Skumma egyptier-amerikaner har presenterats som möjliga medlemmar av den kommitte’ av visa män som skulle kunna styra upp övergångsperioden efter Mubarak.

Den egyptiska revolutionens mest uppiggande del är, att den inte handlar om en maktgrupp som försöker störta en rivalise- rande maktgrupp. Gatan gömmer ingen för tillfället. ElBaradei skulle ha kunnat vara ett populärt val, men enbart som strikt interimledare för att få det paralyserade landet på fötter igen och upprätta ett transparent system för fria och trovärdiga val.

Plan A, Vad de som är ute på gatorna efterlyser – och inte är förhandlingsbart – är att nu ska Mubarak avgå – inte mot slutet av året som han lovat – tillsammans med sina allierade i regeringen, och därefter övergångsperioden– med ledning av ElBaradei.

Plan B – är fortfarande inte helt förkastad som möjlighet- att armén gör sig av med Mubarak i en kupp under folkets mandat. Armén installerar en provisorisk militärregim och sätter upp ett datum för parlaments-och presidentsval. Detta skulle bli ett slags ”Turkish” gambit (den turkiska armén har redan gjort det, för år sedan). Det skulle göra under för arméns popularitet.

Och ännu en gång, den egyptiska armén ses som nationens väktare. Varje egyptisk härskare har sedan år 1952 års överste- revolt varit militär; som generalerna Mohammed Naguib, Anwar Sadat och Mubarak och överste Gamal Abdel Nasser.

Jag älskar män i uniform
Detta är Egypten; så allt handlar om armén, de mest respekterade – och följaktligen den minst korrupta – institutionen i landet, det närmaste i den allmänna bilden av fällorna i en lagstadgad stat, som delvis reflekterar Egyptens dynamiska sociala och geograpfiska skillnad. Ändå har armén samtidigt frambringat många av de mest barbariska officerarna i Mukhabarat-regimen – underrättelsetjänsterna.

Som det förhåller sig, finns det i själva verket skäl att tro på en splittring inuti det militära etablissimanget. För att utgå från de fyra viktigaste spelarna i hela dramat: Generallöjtnan Omar Suleiman, den militära underrättelsetjänstens militära chef, Mubaraks förste torterare och nu utsedd som vicepresident. Hans hälsa är inte precis god. Ingen chans att ‘gatan’ accepterar honom som ”demokratisk” reformator.

Flygmarskalk Ahmed Shafiq, minister för civilflyget, och nyinsatt som premiärminister. Som Mubarak hyllas han av det nära flygetablissimangets bortskämda elit. Noll i allmän karisma.

Generallöjtnan Sami Annan, arméns stabschef. Han för befäl över 468 000 trupper, en mix av stabsofficerare och oceaner av militärtjänstgöringar. Det är branchen närmast den egyptiska gatan. Och det är därifrån uttalandet kom, om att armén inte skulle skjuta folk på gatorna.

Fältmarskalk Mohammed Hussein Tantawi, försvarsminister. Han för befälet över 60 000 Republikanska Gardessoldater. En av Pentagons älsklingar. Fick ett långt samtal i tisdags från Pentagons högste, försvarsminister Robert Gates.

Det är rättvist att säga att Annans prioritet hittills varit att bevara sin branchs relativt goda rykte. Det skulle innebära att för honom skulle Mubarakgängets öde vara sekundärt. Det som betyder något är att behålla armén som institution.

Även om nu under pågående skeende Suleiman är den mäktigaste mannen i en de facto egyptisk militärjunta. Han är uppbackad av en militär elit; hela repressionsmaskineriet; och nu i dalande, en skrämd regerande elit (de som ännu inte har flytt till Dubai i FörenadeArabEmiraten). Trots rätt avlägsen, återstår möjligheten hos dessa fyra stora spelare att komma till denna slutsats att bossen måste gå, så att regimen kan bestå.

Vad som redan säkert avslöjats är den konsolidering som låter diktaturen kontrollera makten: järnbandet mellan armén och det förtryckande maskineriet; deras hemligstämplade befäl under diktatorn; i avsaknad av betänkligheter rörande skottlossningen mot sitt eget folk. Det var vad som skedde i Iran sommaren 2009; med den gröna revolutionen krossad.

Dessa fyra befälhavare torde också förlorat en del sömn med tanke på de iranska generalernas öden efter shahens fall; de hade gjort en uppgörelse med storayatollan Ruhollah Khomeini, som senare kom att bekänna färg, blev förföljda och Khomeini bildade också sin egen armé, det Islamska Revolutionsgardet. De måste också tänka på den turkiska armé- som nu, under premiärminister Erdogans halvislamska regering, har hindrats från att bestämma vilken politisk riktning den turkiska regeringens vind ska blåsa.

Fortfarande är fönstret öppet för Annan, såväl som Suleiman, Shafiq och Tantawi med att förklara att det är bättre för armén att upprätthålla en särskild moral också i förhållande till sin privilegierade ställning i förhållande till Pentagon genom att göra sig av med dess farao som varit en viktig aktör i utformningen av det postrevolutionära Egypten.

Vilket öppnar för nästa ormlåda. Armén har genomfört en synbar pogrom på islamister över de gångna tre decennierna. Det är oklart huruvida höga befälhavare kommer att avsäga sig arbeta med Muslimska Brödraskapet som politisk partner. Till skillnad från Muslimska Brödraskapet, försvarar man fredsavtalet med Israel vid Camp David – och vill helt säkert inte få ännu ett krig i MellanÖstern. Men skulle man respektera ett möjligt allmänt val som säkert skulle vilja att avtalet upphävdes?

Under tiden verkar den militära eliten vara det enda vapnet som är tillgängligt för att påskynda Mubaraks förståelse för ordet ”Nu”. Även Abu Omar, denna fd imam i italienska Milano som CIA anklagat för terrorism, blev kidnappad, ”överförd” till sitt ursprungsland Egypten och därefter tillbaka hem (till Alexandria). Han tror att ”För tillfället är den enda realistiska lösningen för landet att militären tar över.”

Torsdagen hade fredliga protester. TVn sa att de som protesterar blivit lovade 500 pund om de lyckades ta över Tahirtorget. Då var det fem döda och ett flertal skadade på Tahirtorget. Armén var passiv och hade inte ingripit mot de blodiga sammanstötningarna mot demonstranterna.

Minst fem dödade och 800 skadade på Tahrirtorget i Kairo. Oppositionen kräver Mobaraks avgång innan man kan börja förhandlingarna. Man skjuter motdemonstranter. Någon måste förhandla för att få ett slut på den militära ordningen med deras man som fått betalt av USA.

En fredlig proteströrelse blir attackerad av regimens män. De människor som ger sig ut på gatorna är försiktiga. Många journalister har fått sina kamorer sönderslagna. Efter att Mubarak sagt att han ska avgå har en del människor lugnat ner sig och är oroliga för att revolutionen kunde komma till sin spets.

På Tahirtorget vill de döda oss, men vi kommer att stå kvar. Vi är här som offer för Mubaraks regim, de som får 200 pund för det sår en av de som attackerat fick för att gå emot demonstranterna. Regimen skickar ut dom. De har vapen och helt klart får de betalt. Jag är rädd för vad som kan komma att hända, men vill att folket fortsätter demonstrera. Folk på torget skriker efter vår hjälp, efter oss för att hjälpa honom. De förbereder sig för strid. Folk tar hand om sårade och skadade.

övers Ingrid Ternert

4 februari, 2011

Mubarak trotsar ett förödmjukat Amerika, försöker överträffa Netanyahu

Filed under: Egypten,ekonomi,Israel,krig,Mänskliga Rättigheter,Palestina,vapen — ingrid @ 09:25

02/03/2011 av Juan Cole

Det borde erinras om att Egyptens elit av multi-miljonärer har kommit att tjäna enormt på korrupta affärsuppgörelser med USA och Israel och att  upprätta en undantagstillstånds-regim som avvisar arbetares krav och beska kritiker av de mänskliga rättigheterna.

 

Det är inte att undra på att för att försvara sina miljarder och dessa av hans kumpaner, var Hosni Mubarak fullständigt villig att beordra tusentals av sina säkerhetsgangster in i Tahrir Torget till att klå upp och jaga bort  demonstranterna och att lämna sju döda och över 800 sårade, 200 av dessa just på torsdag morgon.

Tahrir Square 3 feb 2011
Det kan verka överraskande att Mubarak var så villig att trotsa Obamaadministrationens klara vink om att han snabbt borde lämna över makten.

Faktum är att Mubaraks slag i ansiktet på president Obama inte kommer att straffas och är heller inte något nytt. Det visar återigen en amerikansk tandlöshet och svaghet i Mellanöstern och uppmuntrar USAs fiender till att behandla amerikanarna med samma förakt.

Svansen har länge nog viftat på hunden i USAs Mellanösternpolitik. Det moderna Mellanösterns ruttna ordning är grundad på lömska lokala eliter som stjäl sin väg fram till miljarderna, alltmedan de mottagit all den hjälp de kunnat få från Förenta Staterna, även då de biter den hand som föder dom.

Först rättfärdigat genom det antydda hotet om Internationell Kommunism (som i realiteten bara själv har lyckats samla dammet av Hadramawt i SydJemen och mangygetterna bökande runt nerfallna afghanska byar).

Mer närliggande som täckmantel för vad som blivit det tänkta hotet av radikal Islam, vilket är en liten frans på fenomenet i det mesta av Mellanöstern som till viss del följde av det stöd USA gav extremisterna under det Kalla kriget, till skydd mot fantombilden av den Internationella Kommunismen.

Och så finns det en rad myter runt Israel, att det är nödvändigt för all världens judars välgång, om det är en tillgång för USAs egen säkerhet, att detta är ett stort etiskt företag– av vilket allt är fullständigt falskt.

På sådana altare finns arbetande aktivister, ungdomliga idealister, mänskliga rättighets-arbetare, där förespråkare för demokrati i Egypten har offrats med silverdolken av skitiga pengar.

Mubarak får sina antydda oförskämdheter från den yttersta högerns regering under den israeliska premiärministern Binyamin Netanyahu, som börjat med vanan i Mellanösternern att förödmjuka president Barack Obama utan förskoning.

Obama kom till makten med att till slut klokt röra sig fram till en tvåstats-lösning på Israel-Palestina-konflikten. Netanyahus regering hade inte den ringaste avsikt att låta en palestinsk stat uppstå.

Israel grundades på den första synden att köra ut hundratusentals palestinier (närmare en miljon) från sina hem i vad som nu är Israel, och därefter överse med och hålla tyst om att ha hållit dom statslösa, hjälplösa och svaga alltsedan dess.

De som flytt från Irgun-terroristernas maskingevär till Västbanken och Gaza, var dom som bodde i snuskiga flyktingläger och blev förfärade av att se israelerna komma efter dom 1967 och ockupera dom och ytterligare ta detta ifrån dom.

Detta långsamma folkmord mot en befolkning hade en beteckning av klass A.

FNs mandat för att en gång bli en självständig statsbildning är bland de värsta pågående brott i världen av ett folk mot ett annat folk. Många regeringar är giriga att få regera över folk som inte är villiga att regeras över. Men ingen annan regering utom Israels håller miljoner människor statslösa, medan man stjäl deras lands resurser eller håller dom i ett läge av ekonomisk blockad och osäker tillgång till mat.

övers Ingrid Ternert

5 februari, 2011

Nya honungsbin i Mellanöstern – efter Egypten

Filed under: Egypten,Irak,Iran,Israel,Kina,Mänskliga Rättigheter,nya,Pakistan,Ryssland,Saudiarabien,terrorism,USA,vapen — ingrid @ 09:13

New bie butterflies – av Chan Akya Asia Times 5 feb 2011

d(ft(x),ft(y)) > exp(at)d(x,y)
Vad gör en så förkortad matematisk formel i början av denna artikel, det kanske läsaren undrar. Svaret kommer nedan.

På den fråga som hängt i luften i oräkneliga storstäder och diplomatkvarter sedan mitten av förra veckan: Just hur har några barn, då de på måfå skickat ut textmeddelanden till varandra och postat dom på Twitter, kunnat bidra till att Egypten övergick i anarki?

Ja det finns många variabler i denna historia om inflation, arbetslöshet, brist på medborgerliga rättigheter och annat. Här sätter vi emellertid fokus på hur geriatriska lagstiftare närmat sig teknologin och en förbigången ungdom, samt innebörden i gapet dem emellan.

Som när det gäller den matematiska formeln, är detta inte alltför mycket att oroa sig över- allt vad det i praktiken betyder är att för det mesta påverkar inte saker och ting varandra särskilt mycket, men när de verkligen gör det, blir saker och ting  jäkligt snabbt rätt knepiga. Eller något liknande.

F-16s visavi Twitter
Televisionsbilder på F-16s cirklande runt TahrirTorget i Kairo har också visat upp det intressanta svaret från massorna på displayen däruppe – en ilska snarare än en rädsla. I stor utsträckning har detta tillsammans med det armerade fordonet på vägarna – haft strikta order att inte engagera demonstranterna – blivit till symbol för hela skalan av den egyptiska elit som är “färdig men inte beredd” att konfrontera massdemonstrationerna.

Tänk er bara, F-16 är luftens odiskutabla härskare och har aldrig skjutits ner i luftstrid; i skarp kontrast till  ryska flygplan av samma årgång och pris. Planet var också ett av de viktiga militära delar som USA donerade, eftersom det har hållit Egyptens väpnade styrkor vid makten och erbjudit amerikanarna diplomatiskt stöd. I själva verket  har hela konstruktionen av arabisk makt kommit att röra sig om två idéer:

1. Makt är rätt.

2. Makt är rätt med en gangster-armé till regeringens förfogande.

3. Israel är ond.

Mellan dessa två politiska linjer ansågs den mytiska ”arabiska gatan” antingen falla ner av rädsla eller vara full av rättmätig indignation. Företrädesvis bådadelar, alltmedan härskarna stack iväg med oljetillgångar eller amerikanskt bistånd. I varje fall har idén  fungerat och under lång tid varit allt det man kunnat se på den arabiska televisionens material om antingen a) hur stor deras armé är eller b) hur ond Israel är.

Även i länder som Jordanien och Egypten med vänskapsavtal med Israel, var formeln inte särskilt annorlunda. I hasorna på det första Gulfkriget 1991 såddes emellertid fröet till en gränsöverskridande arabnationalism, till Gamal Abdel Nassers Egypten, vilket därefter helt olägligt slagit tillbaka på Amerika. I denna sociala konstruktion har Internet gjort sitt intåg och senare också satellittelevision, först på engelska och därefter på arabiska.

Även om effekten snarare kom att hjälpa, än att utmana regimerna. Snart bytte tusentals och senare miljontals unga araber synpunkter om sina respektive israeliska jävlar, och sätt att ordna upp situationen. Unga araber kom alltmer att vända sig bort från sina nationella identiteter – förenade genom hatet mot en gemensam fiende, där USA utgjort dess verkliga sponsor.

Det blev början på en gemensam arabisk kultur; och det som imperiemakter utifrån tryckt på dem. Det är otroligt att man kunnat förbise denna förändring av stämningarna i dessa länder, medan man bland arabregimerna hade fokuserat det befintliga hotet från dess förespråkare.

Som då Internet var utom kontroll och al-Qaida aktivt gick ut och rekryterade för ändamålet, alltså framgången för den video som visar hur amerikanska trupper attackerats av bomber i Irak och Afghanistan, något som enbart inspirerat yngre radikaler. På grund av detta kom ett gapande hål att ligga öppet i etablissimangets säkerhetsinriktade infrastruktur.

Om man betänker detta, är en väpnad styrka en matematisk beräkning som inbegriper förmåga att slå tillbaka en attack med överlägsen styrka. För att kunna göra det behöver man förlägga styrkan där den behövs – och däri ligger problemets kärna.

Medan det är relativt trivialt att räkna ut var man ska placera en arméenhet för att konfrontera en fiende (vid gränsen om man är fransman, vilket är en helt annan fråga).

Detsamma gäller inte, då man dirigerar de människor inom landet som är benägna att ta till våld. Säkerheten i arabiska länder inriktar sig därför på att skydda betydelsefulla människor och platser; och lämnar resten av landet öppet. Detta är precis det som gör att terrorister har kunnat sikta in sig på marknadsplatser i Irak och på de moskéer som utnyttjats av shiaminoriteter inom samhällen som Pakistan.

Som ett eko av detta har protesterande civila på måfå  börjat samlas på platser runtom i Tunisien för att därmed hålla inblandningen av polisen nere till ett minimum. Då väl målet att störta den tunisiska presidenten blev uppnått, skulle det sprida sig relativt snabbt runt Egypten. ‘Och alla kom de att falla’ (vilket beskrivs i Asia Times 20 jan 2011).

Skilda länder som Saudiarabien och Förenade ArabEmiraten, som trott att de behärskade övervakningen av mobilsamtal, kom efter attackerna mot Indien år 2008 underfund med att Blackberrys samtalsservice inte varit tillgänglig för deras säkerhetsstyrkor.

Även då de kämpat sig till att överlista denna teknologi, har de anonyma meddelandena på mediasidor som Twitter hamnat i rampljuset och tillåter synbart likasinnade att samlas på cybernätet runt ett ämne för att sedan i realtid genomföra det hela, innan någon annan så mycket som hunnit räkna ut vad man diskuterar.

I själva verket går kommandostrukturen i stöpet, då folkmassan spontant dyker upp på skilda platser i olika stora städer. En kapten i en lokal enhet kunde egentligen inte veta hur man kör iväg en upprörd folksamling eller svarar upp mot viktiga förfrågningar om förstärkning från en annan del av Kairo.

Och inom någon dag kom anarkin snabbt att växa.

Fjärilseffekten komplett
Demonstranternas kalkyler kunde snabbt ha gått  fel – som de gjorde i Peking den 4 juni 1989 – men det finns viktiga skillnader mellan Kina och Arabstaterna. Det underliggande skeende som protesterna spelat på, var enväldets andra krycka (den första är militären); nämligen den panarabiska nationalismen lätt utnyttjad för att prisa palestiniernas sak. Oturligt nog för härskarna var deras unga armé och resten av den upprörda ungdomen uppfödd av samma arabnationalistiska regim.

Man skulle lätt kunna få en upprörd ungdom att hata en utländsk makt som Israel (eller som i Pakistan-Indien), men det är en annan fråga att få samma kille att för “landets” skull skjuta mot någon från samma by som man vuxit upp i.
(I kontrast till den kinesiska armé som uppfostrats till maximen att “framförallt följa order” vilket i ett traditionellt konfucianskt samhälle bara betyder en enda sak).

Med bluffen avslöjad, blev det tekniska gapet komplett mellan gatan och arabvärldens etablissimang. Härskare förfogade över vapen, som de inte kunde använda mot en befolkning, de inte enbart genom sin kontroll hade förståelse för.

Spelet över – Nästa akt – Vad detta leder till

Utifrån det som nämnts i andra artiklar tror man att dominobrickorna ska falla över hela Mellanöstern. Libyen kan inte ligga långt efter, men det är mer troligt att länder som Algeriet, Syrien och Jordanien kan vänta sig ett större tryck under de månader som kommer.

Irak kommer troligen att slitas sönder, av vad som nu händer i nästa skede av dess sunni-shia konflikt; och ger Iran fördelen vad gäller oljereserver och produktion.

Nya regeringar som övertar makten inom olika länder i MellanÖstern kommer sannolikt att domineras av likar till det Muslimska  Broderskapet, indoktrinerade i tungt wahhabbireligiösa banor om världen. Deras förenande faktor skulle mycket väl kunna vara ett gemensamt hat mot Israel, då regionens strategiska styrkebalans ger en överväldigande fördel för landet (särskilt som USA verkar gå in med mer kraft för att skydda sina oljekällor), är det ännu mer troligt att deras första mål blir Iran snarare än Israel.

Troligtvis utgår det i form av sunniterrorism gentemot majoriteten shia; men man kan inte bortse från att Pakistan i sådant fall kommer att sjunka ner i en samtidig orgie av våld gentemot sin shiaminoritet. Då man räknar med utvecklingen i länder som Tunisien och Egypten, kunde det också kunna få iranierna oroliga för liknande utbrott i sina egna (shia)länder.

Minnen från resningen i landet efter återvalet av president Mahmud Ahmadinejad kunde mycket väl finnas kvar i minnet; i vilket fall kunde de bli oroliga för att instabiliteten i resten av Mellanöstern kunde komma tillbaka och bita dom.

Detta är precis den knut, där man både i USA och Israel hade tjänat på engagemang snarare än konfrontation med Iran.

Huruvida man kan komma så långt tillsammans, det är en annan fråga (Se Asia Times 18 dec 2010).

övers Ingrid Ternert

De 10 viktigaste kraven för Egyptens demonstranter

Filed under: dollar,Egypten,Mänskliga Rättigheter,nya,USA — ingrid @ 20:25

Top Ten Accomplishments of Egypt Demonstrators
02/05/2011 av Juan Cole

Proteströrelsen i Egypten skar ett flertal segrar i torsdags och fredags, men lyckades inte få president Hosni Mubarak att avgå. Vad man lyckats med är:

1. De hundratusentals (den egyptisk-arabiska pressen säger en miljon i landet) demonstranter har visat att de inte böjde sig för torsdagens vidriga attacker från inrikesministeriets huliganer, vilket dödade 7 och sårade över 1000.

Tahrir Torget
2. Genom sin beslutsamhet och principfasthet, satte man den egyptiska armén i den positionen att tvingas skydda dom från vidare attacker från smågangster och civilklädd polis utsänd av Inrikesministeriet. Alternativet skulle ha varit ett blodbad som kunde ha destabiliserat landet och framkallat ytterligare internationella fördömanden.

3. De har visat sig utgöra en verklig kraft och kosmetiska förändringar utförda av regeringen (man har bytt ut en korrupt affärsmän mot en auktoritär general som minister) har egentligen inte mött deras krav på reformer.

4. De har visat sig ha en bred bas i rörelsen, med arbetarklass egyptier som helt klart utgör en stor del av massorna på
Tahrir Torget.

5. Man har visat sig utgöra en nationsvid rörelse, som fått ut hundratusentals på gatorna i Alexandria, Suez, Ismailiya, Mansour, Luxor, Aswan och annorstädes.

6. De har satt tryck på Obamaadministrationen att hålla Mubaraks fötter nära elden, för att få  honom att avgå i förtid.

7. Man har fullständigt övertygat den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan att man är Egyptens framtid, så att han tog risken att kräva Mubaraks avgång.

8. genom att få Mubarak avgång att verka säkrad, har man lockat in nya presidentkandidater på arenan, som Arabförbundets generalsekreterare, Amr Moussa, vilken besökte massorna på Tahrir Square under mångas bifall.

9. Den optimism som massornas aktioner skapade har fått nobelpristagaren Mohamed Elbaradei att visa upp sig och försäkra sig villig att kandidera till presidentämbetet om man skulle vilja det.

10. Det gav skydd åt Ayman Nur i Framtids(Ghad) Partiet och andra ledare för oppositionen att fortsätta kräva Mubaraks avgång.

Asia Times 5 feb 2011 av Pepe Escobar  Condoleeza, Condoleeza Ge honom ett visum – Talkör som hördes på Tahrir Square

Var och en som tror att Washingtons ”överlämnande i laga ordning” lett av vicepresident Omar Suleiman (kallad Sheikh al-Torture, enligt demonstranter och mänskliga-rättighets aktivister) kunde tillfredsställa den egyptiska befolkningen, kommer att tro Adolf Hitler eller Josef Stalin kunnat komma undan med en ansiktslyftning.

De unga urbana massorna i Egypten som kämpar för bröd, frihet, demokrati, Internet, jobb och en rättmätig framtid – såväl som sina motparter över arabvärlden, två-tredjedelar av befolkningen – genomskådar det helt.

Verklig ”förändring vi kan tro på” (den egyptiska versionen) betyder inte bara att bli av med diktatorn under 30 års tid, utan av hans chefstorterare, som hittills råkat vara den person man talar med i Washington, Tel Aviv och i europeiska huvudstäder, och en viktig exponent för en regim rutten in i märgen, beroende av hänsynslös exploatering av sina egna medborgare och mottagare av USAs hjälp att fortsätta den agenda som synbarligen ingen skulle ha röstat för i arabvärlden.

”Överlämnande i laga ordning” kunde också betraktas som en spöklik eufemism om att sitta på staketet – långt ifrån en explicit uppmaning om demokrati. Vita Huset har smält ihop till en rad vita kringlor för räddning av konceptet. Men faktum är att lika mycket som farao Mubarak är slav under USAs utrikespolitik, är USAs president Barack Obama begränsad av geopolitiiska imperativ och enorma företagsintressen som han inte ens kan drömma om att oroa.

På kollisionskurs mot ‘stabilitet’
För att begränsa sig till jakten; handlar allt om olja och Israel. Det är essensen av Washingtons utrikespolitik under de sista sex decennierna så långt Mellanöstern, araber och den muslimska världen i stort angår. Detta har medfört daltande med diktatorer och diverse autokrater, och att täcka deras länder med militärbaser. Ett knivigt exempel – historien om hur USAs ‘Central Intelligence Agency’(CIA) bröt ner demokratin i Iran 1953. Geostrategiskt är kodordet för denna strategi ”stabilitet”.

Egypten spelar en mycket speciell strategisk roll. Detta är hur Obama själv spridit ut om Hosni Mubaraks och hans regims strategiska värde, då han åkte till Kairo under juni 2009 för att framföra sitt frihetsbudskap till arabvärlden; ”Han har på många sätt varit en ståndaktig allierad till Förenta Staterna. Han har upprätthållit fred med Israel, vilket är en mycket svår sak att göra i den regionen.”

Så en av pelarna för en ”kall fred” med Israel, är Egypten ett paradigm. Det är ett dubbelt fenomen, i USAs terminologi; Republikaner och Demokrater ser det på samma sätt. Där är Suez kanalen, genom vilken 1.8 miljoner fat råolja fraktas dagligen.

Men ”partner med Israel” i 1979 års Camp David avtal är vad som förklarar alla de miljarder dollar som regnat på den egyptiska militären och de tre decennier med ovillkorligt stöd till den korrupta Mubaraks militärdiktatur(och gör inget misstag, USA delaktighet i den väldiga skräckbutiken är fullständigt dokumenterat i regimens kassavalv).

På ett parallellt spår, ”översätts stabilitet” också som en taskig livskvalitet för synbart alla egyptier; demokratiska rättigheter för lokalbefolkningen är alltid sekundära i jämförelse med geostrategiska överväganden.

Den dominerande geostrategiska ‘status quo’ i MellanÖstern, det vill säga Washington/Tel Avivaxeln, har hypnotiserat den allmänna opinionen i Väst till att acceptera myten om att arabisk demokrati = Islamisk fundamentalism, utan hänsyn till hur alla försök till allmän resning i arabvärlden under de gångna decennierna har slagits ner.

Den israeliska regeringen går utöver denna ekvation; för Tel Aviv är islamsk fundamentalism = terrorism, vilket man kan ifrågasättas liksom att arabisk demokrati = terrorism. Inom de ramarna är den hemliga polisen Mubarak mer än någonsin en allierad.

Det gäller mig eller kaos
Ändå är det faktum att den tidigare president Anwar Sadat ingått en uppgörelse med Israel år 1979 i utbyte mot dyrbara gåvor från USA – ett system fortsatt under Mubarak – betyder inte att Egypten och Israel engagerar sig med franskt kyssande.

Ta till exempel den egyptiska statsTVn som ständigt sprider uppenbara lögner på Kairos gator förklädda till Västjournalister; vilket har lett till uppgjorda, skräckinjagande attacker inte bara mot utländska journalister utan mot de egyptier som arbetar tillsammans med dessa. Och tro det eller ej, Mubarak-ismen har haft mage att ta in israeliska Mossad, tillsammans med USA, plus Iran, Hizbollah och Hamas som deltagare i en väldig konspiration för att störta den.

Detta sker medan det egentligen var ‘Jihad Amn-Ad-Dawlah’ (‘StatsApparatens Säkerhetstjänst’) – den allvarligaste av de statliga säkerhetstjänsterna, en kontra-terrorism-enhet med extremt nära band till CIA, den Federala UndersökningsByrån och Mossad – som släppt sina skvadroner lösa mot demonstranter och utländsk media sak samma, finansierade av Mubaraks son Gamals miljardärvänner (som då allt kommer omkring inte flytt till London).

Som tillägg till det här perversa, säger Mubarak sedan att han är ”trött på” och vill avgå men inte kan detta, för i så fall blir det kaos – det kaos regimens egna förbundna provocerat; medan hans nummer två, Suleiman, skyller på det Muslimska Brödraskapet för ”upploppen”.

Så mycket som revolutionen hotar en hel härskande klass’ politiska överlevnad i Egypten, är de nya unga aktörerna, då de är ett uttryck för lokalsamhället,inte manipulerade av utländska makter – inklusive Suleimans nuvarande militärjunta,

premiärminister Ahmed Shafiq, försvarsminister fältmarskalk Mohamed Tantawi och generallöjtnant Sami Annan, arméns stabschef – de nya unga aktörerna, eftersom de är ett uttryck för lokalsamhället och inte manipulerade av utländska makter. De är nya, mer autonoma, mer oförutsägbara, aktörer mad mer självrespekt. En annan faktor till skrämsel för USAs ”stabilitets” myt.

Det som är ännu mer extraordinärt är då dessa nya aktörer kommer in i Maghreb, Mashrek och driver MellanÖstern direkt på kollisionskurs med Israels besatthet att upprätthålla ett extremt obalanserat status quo (vilket inbegriper folkmordet i slow motion på Palestina), provocerar man fram en stor strategisk kollision mellan USAs intressen och Israels.

Obamaadministrationen hade förstått att den absolut nödvändiga frågan att lösa var den palestinska tragedin. Nu är administrationen absolut hjälplösa i att ha att göra med ett Israel under den akuta paranojan att vara omringad av ”fientliga” styrkor; Hizbollah i Libanon, Hamas i Gaza, ett ändå mer assertive milt islamskt Turkiet, ett ”nukleärt” Iran, ett Egypten dominerat av det Muslimska Brödraskapet…

Sanningen ska göra eder fria – kanske det
”Men jag har verkligen en tro på att alla människor längtar efter vissa saker: möjligheten att säga vad man tycker och kunna påverka sin regering, tilltro till lag och rättvisa likaså, en transparent regering som inte stjäl från folket, friheten att välja hur man vill leva. De är inte bara amerikanska idéer. De innebär mänskliga rättigheter. Och det är därför vi stöder dom överallt.”

övers Ingrid Ternert

6 februari, 2011

Uran och Iran

Filed under: ekonomi,Iran,Miljö — ingrid @ 14:35

Hindustan Times oktober. Världen rör sig också om hur ett land som Iran ska kunna försörja sin växande befolkning i framtiden och därmed om energiförsörjning. 

Detta har länge varit ett stort bekymmer för Iran. Till slut kom också USA att släppa sin misstänksamhet över det höganrikade uran som landet producerade till uppstart av sitt nybyggda kärnkraftverk i Natanz.

En elektrifiering av landet och därmed också en modernisering var inte till för en bomb. Utan för att bygga upp en industri som kunde ge jobb i framtiden till landets ständigt växande unga och i städerna mycket välutbildade befolkning.

Till slut hade Iran procucerat minst 30 kg tjugoprocentigt anrikat uran vid Natanz kärnkraftverk till uppstart av sitt nya kärnkraftverk, meddelade vid tillfället chefen för iranska kärnenergiorganisationen IAEA Ali-Akbar Salehi.

USA har sedan dess inte gjort särskilt mycket väsen av sig över det hela, vilket skulle kunna tyda på att uppgifterna från Iran stämde, om att utnyttja uranet till kärnkraftbränsle. 

Landet kunde i medeltal producera 3.3 kg anrikat uran per månad.

Teheran startade med en 20 procentig anrikningsprocess vid Natanz kärnkraftverk i centrala delen av landet efter att en uppgörelse om utbyte med Ryssland och Frankrike av låganrikat uran från Iran till kärnkraftsbränsle gått i stöpet, då landets reaktor för medicinskt bruk inte fungerade för det ändamålet.

President Mahmoud Ahmadinejad hade flera gånger förklarat att Iran skulle ha föredragit att erbjuda bränsle till denna reaktor från utländska källor eftersom anrikningen till 20 procent var så dyrbar.

Han sa också att då utbytet av bränslet väl var genomfört, kunde Iran stoppa den 20 procentiga anrikningen.

Salehi, som också är vicepresident, hävdade tidigare detta år att Iran också skulle producera bränslestavar till Teherans medicinska reaktor fram till mars 2011, och efter det bygga en ny reaktor som ersättning för denna, som är drygt 40 år.

övers Ingrid Ternert

7 februari, 2011

Apropå Egypten – Allmänna principer för lyckade kampanjer

Filed under: Egypten,Fred,Gaza,Israel,krig,Mänskliga Rättigheter — ingrid @ 11:05

Fredsforskaren och aktivisten Stellan Vinthagen har analyserat orsakerna till den enorma styrkan i Ship to Gazas aktioner mot blockaden av Gaza. Här listar han åtta orsaker som lyckats skaka om den blockaden och skulle kunna inspirera internationell debatt.

För att bli framgångsrik behöver en kampanj som använder denna unika aktionsform följa genomtänkt strategi. Dessa åtta principer speglar etablerad forskning om fredligt motstånd

Princip 1: Målsättningen för en framgångsrik kampanj av civilt motstånd behöver vara tydlig och möjlig att genomföra.

Målet för Ship to Gaza och Frihetsflottan var tydligt och enkelt: häv blockaden av Gaza, låt människor och varor flöda frittut och in i Gaza under palestiniernas egen kontroll. Målsättningen knyter an till grundläggande internationella normer om folkrätt, fri handel och universella mänskliga rättigheter.

Princip 2: Varje kampanj behöver kunna mobilisera – och vid behov återskapa – nödvändiga materiella resurser för att genomföra sitt åtagande. Inför den första upplagan av Ship to Gaza och Frihetsflottan skedde insamlingar på gatan från vanligt folk, donationer från privatpersoner samt bidrag från fackföreningar och andra stora organisationer.

Inför den planerade andra flottan har dessa möjligheter dramatiskt ökat. Detta innebär att vi nu inte bara har reserver för att ersätta de förluster som konfrontationerna med Israel innebär. Vi kan även trappa upp.

Princip 3: Varje framgångsrik kampanj av civilt motstånd behöver utveckla det externa stödet för målsättningen och kampanjen, samtidigt som stödet för motparten behöver försvagas. Det externa stödet för Ship to Gaza var utvecklat redan från början. Det var dock främst vänsterorganisationer, solidaritetsgrupper och andra typiska Palestinaaktivister som gick med.

Svårigheten var att skapa en bred politisk samling. Genom samarbetet med andra organisationer i en koalition blev Frihetsflottan möjlig. Nu efter den första flottan är det få relevanta aktörer som inte ger sitt uttalade stöd till projektet eller kräver att blockaden skall hävas. Vid flera demonstrationer i Sverige, efter att flottan angripits, deltog representanter från samtliga riksdagspartier och talade för projektets arbete.

Princip 4: För att bli framgångsrika brukar man hävda att civila motståndskampanjer behöver ha en bred metodrepertoar. Det vill säga påtryckningssätt eller motståndstekniker som möjliggör ett varierat och fokuserat motstånd. Ship to Gaza - Frihetsflottan har enbart ett krav och en metod:

Hävandet av blockaden genom att skicka humanitära transporter till Gaza via havet. De organisationer som ingår i koalitionen arbetar emellertid med många olika metoder: lobbyarbete, demonstrationer, namninsamlingar, föredrag, debattartiklar, stödkonserter och påverkan genom internet och sociala medier.

Princip 5: Varje motståndskampanj behöver attackera motpartens maktbas och kontrollstrategi, det vill säga klara av att vara offensiv. Israels kontrollstrategi bygger på att landet uppfattas som en rättsstat och liberal demokrati, med legitim rätt att försvara sin säkerhet och territorium med militär makt. Den bygger också på att man ses som extra moraliskt berättigad att använda militärt våld till sitt försvar på grund av det judiska folkets historiska erfarenhet av antisemitism och förintelse.

Ship to Gaza/Frihetsflottan underminerar varje del av detta resonemang. Israel agerar nämligen stick i stäv mot etablerad folkrätt genom sitt piratdåd på internationellt vatten för att upprätthålla en illegal ockupation av Gaza.

Princip 6: I varje kampanj av civilt motstånd krävs att man upprätthåller en fredlig disciplin bland aktivisterna, för att kunna åstadkomma en “bakslagseffekt”, när den militärt överlägsna motparten använder sin våldsamma repression mot aktivisterna. Ship to Gaza och Frihetsflottan har från första början offentligt deklarerat att projektet är fredligt, legalt och humanitärt.

Israels försvar för sitt exempellösa folkrättsbrott och militära övervåld har bestått i att försöka göra förövarna till offer, och offren till förövare. Med hjälp av noggrant utvalda och manipulerade videobilder – och med stöd av den israeliska propaganda- apparatens stödtrupper runt om i världen – lyckades man i några fall under några dygn få journalister på de etablerade medierna, också i Sverige, att lydigt ställa pinsamma frågor till ett piratdåd i Medelhavet:

Var aktivisterna så fredliga egentligen? Hur är det med kopplingarna till Hamas? Det var tack vare den tydligt legala, humanitära och fredliga strategin som detta annars ofta fungerande propagandatrick inte fungerade. När en av världens största militärmakter bordar och skjuter civila på ett fartyg under deras humanitära biståndsinsats till nödställda, då slår våldet tillbaka på utövaren.

Princip 7: En framgångsrik kampanj av civilt motstånd behöver kreativt anpassa sin strategi till konfliktens händelser och de möjligheter som uppstår. Genom Israels fatala misstag mot den första flottan har en helt ny situation uppstått.

Denna strategiska öppning har Ship to Gaza och Frihetsflottan valt att använda. Ju tydligare det framgår att Israel agerar illegalt och med övervåld när man stoppar hjälpsändningar, och ju fler människor som genomskådar den lögnaktiga propagandan och det perverterade säkerhetstänkandet – perverterat eftersom det minskar säkerheten snarare än motsatsen – desto mer kommer kampanjen trappa upp sitt fredliga blockadbrytande.

Princip 8: Varje framgångsrik kampanj av civilt motstånd måste hålla ihop sin kampanjs huvudsakliga delar genom att se till att de målsättningar, förändringsmekanismer och metoder man använder förstärker varandra. Ship to Gaza/Frihetsflottan har inte styrka nog att “tvinga” Israel att häva blockaden. Den israeliska regeringen kan inte förväntas “övertygas” om kraven, men möjligheten finns att landet väljer att ge efter för omvärldens politiska och ekonomiska påtryckningar.

För denna förändringsmekanism spelar i första hand USA en nyckelroll. Det finns en för tillfället växande spänning och frustration i relationen mellan USA och Israel, liksom mellan EU och Israel.

Frågan om flottan lyckas realisera sin målsättning kommer att bero på vilket tryck man via det globala civilsamhället kan utöva på kvartetten: USA, FN, EU och Ryssland. Hittills har trycket och spänningen ökat väsentligt.

8 februari, 2011

USA testade i tysthet ‘ett nytt skrämmande krig’

Filed under: Afghanistan,drönare,drones,krig,Mänskliga Rättigheter,NATO,Pakistan,Sverige,USA,vapen — ingrid @ 07:12

 

 Maddow-USA utvecklar kriget i Pakistan med fler obemannade farkoster

David Edwards skrev redan den 1 okt 2010 - ’Krångla inte till det. Tvärt emot media och därmed allmänna opinionen, utkämpar nu Amerika tre krig: Irak, Afghanistan och Pakistan.

Alltsedan president Barack Obama tagit över Vita Huset har USA ökat antalet flyganfall över Pakistan av obemannade luftfarkoster. ”Vi besköt folk i Pakistan med missiler minst en gång om dagen,” noterade Maddow i slutet av förra året.

Pakistan har i stort sett hållit tyst om de obemannade flyganfallen, men det förändrades efter rapporter om att USA börjat utnyttja obemannade flygplan. Pakistan hade då stängt ner USAs förrådsvägar in till Afghanistan, då man hade hört att USA genomfört helikopteranfall inne i Pakistan.

Det var vid slutet av förra året som McClatchy rapporterade 

“För Pakistan är dessa attacker mycket allvarliga. Det visar att koalitionsstyrkorna expanderar sin konfliktzon och destabiliserar och kränker Pakistans territoriella suveränitet,” säger han.

“Det här kriget mot militanterna handlar inte enbart om att utnyttja sin styrka – man måste få med sig hela landet till stöd. Man får inte aleniera folk på ett sätt som kan vara skadligt,” säger han och tillägger, att dylika anfall har förmåga att “destabilisera” Pakistan.

General David Petraeus, USAs överbefälhavare i Pakistan, förklarade redan förra året att USA reserver sig rätten att skicka trupper in i landet. ”Jag tror aldrig att vi som sista utväg kommer att ge upp vår rätt då vi ser något som ett hot, att kunna få pakistanerna att handskas med problemet.

Och deras ledare tycker säkert att detta representerar det viktigaste existentiella hotet mot deras land, inte bara mot resten av världen,” förklarade han.

Allt detta har lett till Pakistans utrikesministers fråga - ”Om man blir attackerad, utkämpar man då ett krig eller krigar man tillsammans?

Om Förenta Staterna beslutar att den plats där man vill kriga råkar vara ditt hemland, utkämpar man då ett krig eller krigar man tillsammans?

Idén om vad vi gör, kan omforma nationella gränser, men kriget gör det inte. Striderna äger rum på särskilda platser,” förklarade Maddow.

Redan förra året skrev Maddow på sin blogg, att USA hade testkört ”ett skrämmande nytt krig i Pakistan. Om man med denna upptrappning som ingen talar om, får kriget i Afghanistan att på något officiellt sätt utvidgas in i Pakistan, då är det inte bara hum-hum om ännu ett kapitel i det globala krig som pågår överallt, utan det är Laos och Kambodja 1970,” fortsatte han

”Det som sker är att USAs tjänstemän och militära ledare testar idén om att utsträcka kriget i Afghanistan till Pakistan. Och det sker i tysthet. Men dessa talar om utvidgningen av kriget som oundvikligt, som någon slags naturlig utvidgning av vad man redan gör i det andra kriget.

Om detta är vad som sker då man testar idén om krigets utvidgning in i Pakistan, då är det ingen hemlighet och kommer  heller inte att vara det. Det garanterar jag. Jag tänker inte hålla tyst. Faktum är att jag tänker skrika ‘blodiga mördare’, vad gäller kriget”.

Det finns andra stormaktskrig som borde inge frågor.
Irakkriget-Succé eller blunder?  frågade George Galloway redan 4 okt

Var störtandet av Saddam Husseins regim värt denna enorma kostnad, som miljoner irakier fått utstå? Och vart ska irakierna ta vägen för att uppnå rättvisa och kompensation för det illegala krig som Bush och Blair startade?
 
7 okt
Den unga marinsoldaten hade en enkel fråga till bonden med det vita skägget i Marja, Afghanistan -Har du sett några talibaner idag?

Svaret kom blixtsnabbt — från motståndsmän gömda i närheten, vilka avslutade samtalet med en skur av automatbeskjutning, vilken sände dödliga skurar som visslade över huvudet på dom.

Händelse i Marja var talande, alltså i den södra vallmo-producerande knutpunkt USAs styrkor i februari vred ur talibanernas händer för att återställa regeringsmakten från gerillamotståndet, vilket fick dom att genomföra räder över ett bombat jordbrukslandskap med fält och bevattningskanaler.

 anm- För svensk del finns det mycket att skämmas för i dessa sammanhang med tillverkning uppe i Norrland av just dessa flygplan i Vidsel och testbanor i dess omgivning även för övriga världen. 

övers Ingrid Ternert

Vapenexport – Sverige på moralisk efterkälke

Filed under: Egypten,krig,Mänskliga Rättigheter,nedrustning,Tunisien,vapen — ingrid @ 09:52

4 feb 2011 av Petra Tötterman Andorff – IKFF 

Det är vid vägskäl som dessa, när kvinnor och män i Egypten och Tunisien med risk för sina liv kämpar för demokrati och frihet, som de etiska följderna av vår krigsmaterielexport och otydliga utrikespolitik blir påtaglig.

Ofta är det vi som kallas naiva i vårt fredsarbete, men politikers och myndigheters påstående att Sveriges vapenexport är kontrollerad är om något naivt.

Det är i princip omöjligt att kontrollera slutgiltig användning av ammunition och vapen, framförallt lätta vapen. På sistone har svenska vapen dykt upp i Irak, Colombia och nu kanske i Egypten.

Vapens och krigmateriels spridning leder ofrånkomligt till en ökad militarisering av samhällen och skapar stor osäkerhet för både kvinnor och män.

Kvinnors utsatthet är extra tydlig; vapen underlättar våldtäkter och gör många gånger våld i hemmet till ett dödligt våld. Vapen är också mycket effektiva i att hindra kvinnor och män som inte vill delta i ett samhälle byggt på våldsmonopol.

Det har blivit tydligt i och med händelseutvecklingen i Nordafrika, där vi de senaste dagarna kunnat läsa om svensk ammunition riktad mot civilbefolkningen i Egypten.

Svenska regler för krigsmaterielexport är tydliga med att svensk vapenexport ska ha försvars- och säkerhetspolitiska skäl och enbart ske till länder som inte bryter mot mänskliga rättigheter eller befinner sig i krig. 

Trots att Mellanöstern och Nordafrika är regioner där mycket finns att önska gällande demokrati och mänskliga rättigheter finns ändå ett flertal av regionernas länder med på mottagarlistan. Praxis har så sakteliga drivit långt från lagar och retorik.

Vi lever i ett land som ligger i topp när det gäller att rusta upp världen. Under 2009 exporterades försvarsmateriel för 13.5 miljarder kronor. Sverige är numera världens näst största krigsmaterielsleverantör per capita och enligt fredsforsknings- institutet SIPRI hamnar Sverige på 10e plats på en lista över världens exportörer av större vapensystem under perioden 2005 till 2009.

2010 skapade dessutom svenska regeringen en ny myndighet i syfte att, som försvarsminister Tolgfors själv beskrev det, ”driva på den svenska vapenexporten” . Myndigheten har en budget på cirka 80 miljoner kronor per år. Sverige är en av de allra största vapenexportörerna, med en tydlig målsättning om att bli större.

I en globaliserad värld måste alla Sveriges politikområden samverka. Sveriges förhållningssätt i kärnvapenförhandlingar påverkar nedrustningen i Mellanöstern, som påverkar maktbalansen i det område där människor nu kämpar för sin frihet. Sveriges bistånd till kvinnoorganisationer i Kongo blir halvhjärtat när vi samtidigt bidrar med vapen till en ökat militariserad värld.

Vår försvars- och handelspolitik påverkar vår vapenexport som i sin tur påverkar människor som kämpar för demokrati på andra sidan jorden. Sverige talar i princip aldrig för egen sak i FN längre.

I stället talar vi som en del av EU, ofta tillsammans med många av de länder vi tidigare brukade kritisera och mana på. Detta tillsammans med vår anmärkningsvärda vapenexport gör att vi inte kan fortsätta med hög svansföring här hemma i tron att vi fortfarande är moraliskt världsledande, för internationellt har vi i realiteten hamnat på efterkälken.

Det stora problemet är att vår utrikespolitik i dag saknar folklig förankring och det tystar debatten. Vi efterlyser en bred diskussion om Sveriges utrikespolitik i relation till andra politikområden, inte minst svensk vapenexport. Till dess är risken stor att den politik som bedrivs bortom retoriken är fjärran från vi svenskars självbild.

10 februari, 2011

Egypten – Tortyrshejken är nu demokrat

Filed under: Egypten,ekonomi,Fred,Israel,krig,nya,Saudiarabien,Syrien,USA — ingrid @ 02:08

 

‘Sheik al-Torture’ is now a democrat’ – 9 feb 2011 följt av ’Gråt inte för mig, Suleima’ av Pepe Escobar

Den egyptiska revolutionen blev upplöst mitt framför ögonen på människor i världen av en optisk synvilla. De som varit ute på gatorna i två veckor och protesterat ville fortfarande få  president Hosni Mubarak att avgå. Nu. 

Ändå sitter Förenta Staternas president Barack Obama fast i en inte-så-snabb sinnesstämning, glad att ”Egypten gör framsteg”. Obama har inte ens nämnt dessa stora bokstäver ”FRIA VAL”.

Washingtons ”överlämnande i laga ordning” av en vägkarta - som helt och fullt är understödd av Tel Aviv och europeiska huvudstäder- och är till för att hålla masken. Att Mubarak ska avgå har kommit som en efterklokhet, där vicepresident Omar Suleiman utgjorde den redan smorde efterföljaren, Mukhabarats förre chef, av de protesterande kallad ”Shejk al-Tortyr”.

Denne uppför sig redan som president – medan den egentliga presidenten fortfarande befolkar sitt palats – som ett spöke. Regimen, en brutal militärdiktatur, förblir orubbad - även då demonstranterna anklagade den för att vara illegitim, från  A till Ö, från den exekutiva till den lagstiftande. 

Kärnfrågan är att den rådande presidenten Suleiman är regimen. Om den franske filosofen Jean Baudrillard hade levat, skulle han tro att revolutionen aldrig ägt rum – förutom på världens TVskärmar.

Vissa ur den fragmenterade oppositionen vill att chefen för konstitutionsdomstolen utnämns till interimpresident, och därefter leder förhandlingarna över valet till konstituerande församlingen. Andra - inklusive den ungdomliga rörelsen - vill att en nationell kommitte’ övervakar denna Washington-sanktionerade ”laga övergång”.

 Gråt inte för mig, Suleima av Pepe Escobar 8 feb

Denna kollisionskurs mot egyptisk militärdiktatur är för världen illavarslande jämförd med det mod som folkmakten visar. Exempel A: Vicepresident Omar ”TortyrSheiken” Suleimans budskap för revolutionen. Ägna nu särskild uppmärksamhet åt slutet av intervjun.

Kontext: Detta är den häst som Washington beslutat sätta sina marker på, dirigenten av en ”övergång i laga ordning ”. I realiteten en Mubarakism med ansiktslyftande militärledning. Med egna ord har Suleiman sagt att han ”inte tror Egypten är redo för demokrati”.

Märkligt nog betonar USAs Statsdepartement idag att ”element” inom den egyptiska militären varit aktiva inom det extremt hårda nedslaget mot aktivister och journalister för någon vecka sedan (mänskliga-rättighets grupper pekar på över 10 000 människor som hade trakasserats/fängslats alltsedan den 25 januari).

Detta råkar vara samma militär som förra veckan blev vida lovordad för sin neutralitet och återhållsamhet av USAs president Barack Obama och senare av Pentagon högste chef Robert Gates.

Och ännu mer olycksbådande blir det. Enligt den egyptiska staten nyhetsförmedling MENA, hade ”tortyr-shejken” i tisdags sagt till ”tidningscheferna”, att ”vi inte kan finna oss i” protesterna på TahrirTorget.

President Hosni Mubarak kommer inte att avgå; och det kommer inte att bli ”något slut på regimen”. Den pågående dialogen med oppositionens styrkor har avslöjat hur den är: att regimen spyr ut lögner.

Exempel B: Google marknadsansvarige Wael Ghonim – en av ledarna för 25 januarirörelsen, gör sin första intervju i den egyptiska kanalen ’Dream TV’ efter att ha varit fängslad av säkerhetsstyrkorna och haft ögonbindel i 12 dagar. Ägna särskild uppmärksamhet åt del 5, när Ghonim visar bilder på de människor som blivit dödade av Mubaraks gorillor.

Ghonims intervju var en elektrifierande katalysator. Även Reuters tvingades meddela världen att ”Aktivisters tårar kan bli en spelvändning i Egypten”. Det är ingen tillfällighet att det nu på tisdag varit två fulla veckor av vrede mot regimen, med Tahrir Square absolut fullpackad och hade i realiteten översvämmat alla sina sidogator.

Mängder av välklädda, kamera-skjutande medelklass-medborgare har för allra första gången gått till torget - och det har inbegripit bankmänniskor och tidigare ministrar. Olika fakulteter från Kairo Universitet har slutit upp.

En grupp universitets-människor ockuperade ingången framför parlamentet. Någon klättrade upp på framporten och satte upp en skylt (sedan nedtagen) med texten, ”Stängd till regimens fall.”

Egyptiska bloggare och de på torget är överens. Runt 5% av dem som protesterar tillhör Arabnationalister och eller/ progressiva partier. Inte mer än 15% är kopplade till Muslimska Brödraskapet. Och inte mindre än 80% tillhör inga partier alls, eller är inte politiska. Tala om revolutionärt momentum – även mot de möjliga multipla strategier som regimen utnyttjat.

Ghonim gick också till torget. Och han vägrade den roll som hjälte/ledare som redan iklätts honom av några i den utländska pressen. Han sa till hundratusentals att ”ni är hjältarna”. ”Ni” betyder inte bara Tahir Torget; det betyder de två-tredjedelar av 350 miljoner människor i Arabvärlden som är under 35 år. 

Vad Ghonim accepterat var att ingå i en 10-mannakoalition grupp av unga representanter som koordinerar protesterna och annonserar sina krav.

Även arbetarklassen rör sig. Ahram online rapporterar att över 6000 Suezkanal kompaniarbetare från Suez, Port Said och Ismailia hade startat en sit-in och protesterat mot de miserabla lönerna och arbetsförhållandena. Och folket från Telecom Egypten hotar att göra samma sak; de vill ha en 10% löneökning och avskedande av verkställande direktören.

Det finns inget gemensamt mellan den Washington-stödda ”Sheik al-Torture” samt de som protesterar och befinner sig på den rätta sidan i historien. Den egyptiska gaturevolutionen visar att det spöklika ”arabiska undantags”konceptet - enligt vilket diktatur och hård repression finns inneboende i arabvärlden - alltid utgjort en falsk enhällighet tillverkad av Washington,  dess europeiska massor och diktaturerna själva.

Unga egyptier önskar en västlig form av demokrati, fria och rättvisa val, en fri press och helst av allt, en sant representativ, suverän regering. Ändå innebär inte detta att förbli slav under USAs utrikespolitik. Och dessutom inte att Egypten skulle önska en sunnikopia av ett Iran regerat av en högsta ledare.

Som det revolutionära Latinamerika myntat det, ‘Kampen fortsätter’. Om bara Obama otvetydigt ville positionera Förenta Staterna på historiens rätta sida. 

Jag lämnar er för dagarna och veckorna framöver med ett möjligt ljudspår av den syrisk-amerikanska rapparen Omar Offendum och andra: ‘Jag har hört dom säga att revolutionen inte visas på TV’. Det har al-Jazeera visat är fel, Twitter har gjort dom paralyserade …

övers Ingrid Ternert

11 februari, 2011

Mubarakregeringens kollaps och USAs intressen med sina soldater utomlands

Filed under: Egypten,Mänskliga Rättigheter,nya,Tunisien,USA — ingrid @ 07:51

Av Michel Chossudovsky 29 jan Mubarakregimen kan kollapsa i ansiktet på den nationella proteströrelsen…Vilka är utsikterna för Egypten och Arabvärlden? ”Diktatorer” dikterar inte, de lyder order. Det är sant i Egypten, Tunisien och Algeriet.

Diktatorer är utan tvekan politiska nickedockor. Diktatorer bestämmer inte.

President Hosni Mubarak var en trofast tjänare till västliga ekonomiska intressen och det var också Ben Ali.

Den nationella regeringen är föremål för proteströrelsen.

Målet är att avsätta nickedockan snarare än dockans mästare.

Slagorden i Egypten är ”Ner med Mubarak, ner med regimen”. Inga anti-amerikanska affischer har rapporterats… USAs övergripande och destruktiva inflytandete i Egypten och genom MellanÖstern är fortfarande överraskande.

De utländska makter som opererar bakom scenen är skyddade från proteströrelsen.

Inga tydliga politiska förändringar kommer att ske såvida frågan om utländsk inblandning blir meningsfullt uppmärksammad av proteströrelsen.

USAs ambassad i Kairo är en viktig politisk del, oförändrat överskuggar man den nationella regeringen. Ambassaden är inte något mål för proteströrelsen.
 
I Egypten infördes ett förödande IMFprogram 1991 under höjdpunkten av Gulfkriget. Det förhandlades om i utbyte mot en nollställning av Egyptens multimiljarddollar militärskuld till USA såväl som till landets deltagande i kriget.
 
 Den resulterande avregleringen av matpriser, svepande privatisering och massiva ekonomiska rustningsåtgärder har lett till ekonomiska neddragningar för den egyptiska befolkningen och destabilisering av dess ekonomi. Mubaraks regering fick lovord som modell till ”IMF-elev”.

BenAli-regimens roll i Tunisien var till för att tvinga på IMFs dödliga ekonomiska medicin, som över en period av mer än tjugo års tid tjänat till att destabilisera den nationella ekonomin och utarma den tunisiska befolkningen.

Över de senaste 23 åren har ekonomisk och social politik i Tunisien blivit dikterad av Washington Consensus.

Både Hosni Mubarak och Ben Ali har blivit kvar vid makten, för att deras regeringar varit lydiga och effektivt infört IMFs diktat. Diktatorer som Pinochet och Videla till Baby Doc, Ben Ali och Mubarak har Washington installerat.

I Latinamerika historiskt sett infördes diktatorer genom en serie USAsponsrade militärkupper. I dagens värld installerar man dom i ”fria och rättvisa val” under det ”internationella samfundets” överseende.

Vårt budskap till proteströrelsen:
De beslut som tas i Washington DC, hos USAs Statsdepartment, i Pentagon, vid Langley som är CIAs högkvarter, på H Street NW, som är Världsbankens och IMFs högkvarter.

Relationen mellan ”diktatorn” gentemot utländska intressen måste tas upp. Avsätt de politiska nickedockorna men glöm inte sikta in er på de ‘verkliga diktatorerna’

Proteströrelsen borde sätta fokus på den politiska myndighetens verkliga säte; då kunde man rikta in sig mot (fredligt och i laga ordning) USAs ambassad, Europeiska Unionens delegation, IMFs och Världsbankens nationella missioner.

En meningsfull politisk förändring kan endast säkras om den nyliberala politikens ekonomiska politiska agenda kastas ut.
Regimförändring
Ifall proteströrelsen misslyckas med att fokusera de utländska makternas roll inklusive det tryck som utverkas av utländska ”investerare”, yttre långivare och internationella finansinstitut, så kommer inte målet om nationell suveränitet att uppnås.

I vilket fall är det som händer en tunn process av ”regimförändring”, vilket säkrar politisk kontinuitet. ”Diktatorer” tillsätts och avsätts. När de har diskrediterats politiskt och inte längre tjänar sina USA-sponsorers intressen, då blir de utbytta mot en ny ledare, ofta rekryterad från den politiska oppositionens led.

I Tunisien har Obama administrationen redan positionerat sig. Man tänker spela en nyckelroll i demokratiserings-programmet’ (t.ex genom att hålla sk fria val). Man tänker också utnyttja den politiska krisen som ett medel att försvaga Frankrikes roll och stärka sin egen position i Nordafrika:

”Förenta Staterna, som var snabba med att uppförstora källan till protesterna på gatan i Tunisien, försöker trycka på fördelen av demokratiska reformer i landet och längre fram.

Den topprankade USAenvoyén i MellanÖstern, Jeffrey Feltman, var den första utländska tjänsteman som anlänt till landet efter att president Zine El Abidine Ben Ali blivit avsatt den 14 januari och efterlyste snabbt reformer.

Han sa på tisdagen att bara fria val kunde stärka och ge trovärdighet åt denna nordafrikanska stats omdiskuterade ledarskap.

”Jag kan verkligen inte förvänta mig att vi skall använda det tunisiska exemplet” i samtal med andra Arabregimer, tillade biträdande utrikesminister Feltman.

Han hade skickats till nordafrikanska länder för att erbjuda USAs hjälp i denna turbulenta maktomvandling och mött tunisiska ministrar och människor inom det civila samhället.

Feltman reser till Paris på onsdagen för att diskutera krisen med franska ledare och skapa intryck av att USA leder det internationella stödet för ett nytt Tunisien – till nackdel för dess forna kolonialmakt Frankrike…

Västliga nationer stödde länge Tunisiens fallne ledare och såg detta som ett bålverk gentemot islamistiska militanter i Nordafrikaregionen.

År 2006 talade USAs dåvarande försvarsminister Donald Rumsfeld i Tunis och prisade landets evolution.

USAS utrikesminister Hillary Clinton gick snabbt in med ett tal i Doha den 13 jan, där hon varnade arabledare för att ge sina medborgare större friheter och i och med det får extremister som utnyttjar situationen.

”Det finns ingen tvekan om att Förenta Staterna försöker att mycket snabbt positionera sig i dagens värld på den goda sidan…” ” AFP- USA försöker med eftertryck skapa ett resultat utifrån det tunisiska upproret.

Kommer Washington att lyckas installera en ny nickedocksregim?

Det beror mycket på proteströrelsens förmåga att betona USAs luriga roll i landets interna angelägenheter.

Något som angår USAs egna soldater utomlands är deras svåra situation i själva USA när de kommer hem USAsGayrättigheter är kontroversiella inom CPAC, Conservative Political Action Conference, i dess årliga konvent i Washington denna vecka, där man inte väntar sig finna en ny front i rörelsen för civila rättigheter.

 Men det blir veckans historia vid CPAC. Amerika har gått igenom en rörelse för civila rättigheter inom gayrörelsen i mer än ett decennium. Ett tecken på dess framgång är att den till slut nått det Republikanska Partiet.”  det skriver John Avlon, CNNs mångårige medarbetare och politiske kolumnist i The Daily Beast.

Avlon fortsätter,“Barbara Bush skapade nyheter då hon annonserat sitt stöd till gay-äktenskap, tillsammans med den förre GOP presidentkandidatens dotter, Meghan McCain.

”Ordförande i den republikanska nomineringskommittén Ken Mehlman ‘kom ut’ förra året. Dessa ståndpunkter har visat fundamentala sprickor inom den konservative koalitionen mellan liberaler och socialkonservativa, mellan den nya generationen och den gamla.

“Det är där CPAC kommer in. Det här året bland 50 med-sponsorer till mötet finns också en konservativ gaygrupp kändsom GOProud. Medlammarna tror på konservativa principer om fiskal disciplin då det gäller den nationella säkerheten – men de är öppet gay, och detta är tydligen oacceptabelt i dess valda politiska klans ögon.”

GERMANS EYE NYSE – Efter 219 år som knutpunkt av Amerikansk kapitalism, var New Yorkbörsen nära en överenskommelse om att ingå i tyska Deutsche Börse AG i en uppgörelse som kunnat skapa världens största finanscentrum. Om en uppgörelse nås och får officiellt erkännande, skulle det kombinerade bolaget omsätta mer aktier och andra papper än någon rival i världen.

Enligt The Wall Street Journal, skulle övertagandet kulminera ett decennium av tie-ups genom utbyte runt världen där man är angelägna att finna nya källor till tillväxt och komma ifatt mindre rivaler som varit snabbare att ta till sig nya och lukrativa former av handel. För New York uygör detta en symbol för stadens minskande dominans symbolic of the city’s fading dominance on the world stage as other countries are drawing investors directly to their markets.

HOUSE REPUBLICANS PONDER CUTTING $100 BILLION; OBAMA MAY MAKE BIG CUTS IN ENERGY ASSISTANCE TO THE POOR – House Republican leaders under fire from fellow conservatives for backtracking on a promise to cut $100 billion in spending this year are suddenly trying to meet that goal, according to a senior House GOP aide.

Older Posts »

Powered by WordPress