Av Michel Chossudovsky 29 jan
Mubarakregimen kollapsar i ansiktet på den nationella proteströrelsen… Vilka är nu utsikterna för Egypten och Arabvärlden? ”Diktatorer” dikterar inte, de lyder order. Det där är sant i Egypten, Tunisien och Algeriet.
Diktatorer är utan tvekan politiska nickedockor. Diktatorer bestämmer inte.
President Hosni Mubarak var en trofast tjänare för Västs ekonomiska intressen och det var också Ben Ali. Den nationella regeringen är föremål för proteströrelsen. Målet är att avsätta nickedockan snarare än dockans mästare.
Slagorden i Egypten är ”Ner med Mubarak, ner med regimen”. Inga anti-amerikanska affischer har rapporterats… USAs övergripande och destruktiva inflytandete i Egypten och igenom MellanÖstern överraskar fortfarande.
Utländska makter opererar bakom scenen i skydd av proteströrelsen.
Det sker inga tydliga politiska förändringar såvida inte frågan om utländsk inblandning av proteströrelsen blir meningsfullt uppmärksammad. USAs ambassad i Kairo är en viktig politisk del som överskuggar den nationella regeringen. Ambassaden utgör inget mål för proteströrelsen.
I Egypten infördes ett förödande IMFprogram 1991 under höjdpunkten av Gulfkriget. Det förhandlades om i utbyte av en nollställning av Egyptens multimiljarddollar militära skuld till USA såväl som genom deltagandet i kriget. Den resulterande avregleringen av matpriser, svepande privatisering och massiva ekonomiska rustningsåtgärder har lett till ekonomiska neddragningar för den egyptiska befolkningen och en destabilisering av ekonomin. Mubarakregeringen har lovordats somen perfekt ”IMFelev”.
BenAliregimens roll i Tunisien syftade till att tvinga på IMFs dödliga ekonomiska medicin, vilken i mer än tjugo års tid tjänat till att destabilisera den nationella ekonomin och utarma den tunisiska befolkningen. Under de sista 23 åren har tunisiskekonomisk och social politik blivit dikterad av Washington Consensus.
Både Hosni Mubarak och Ben Ali var kvar vid makten för att deras regeringar varit lydiga och effektivt infört IMFs diktat. Washington hade installerat diktatorer från Pinochet och Videla till Baby Doc, Ben Ali och Mubarak. Historiskt sett i Latinamerika infördes diktatorer genom en serie USAsponsrade militärkupper. I dagens värld installerar man dom i ”fria och rättvisa val” under det ”internationella samfundets” överseende.
Vårt budskap till proteströrelsen
De här besluten tas i Washington DC, USAs Statsdepartment, Pentagon, vid Langley som är CIAs högkvarter och på
H Street NW, som är Världsbankens och IMFs högkvarter.
Relationen mellan ”diktatorn” i förhållande till utländska intressen måste uppmärksammas. Avsätt de politiska nickedockorna men glöm inte att sikta in er på de ”verkliga diktatorerna”.
Proteströrelsen bör sätta fokus på den politiska myndighetens verkliga säte; man kan rikta in sig mot (fredligt och i laga ordning) USAs ambassad, Europeiska Unionens delegation, IMFs och Världsbankens nationella missioner. En meningsfull politisk förändring kan enbart säkras om den nyliberala politikens ekonomiskt politiska agenda kastas ut.
Regimförändring
Ifall proteströrelsen misslyckas med att fokusera de utländska makternas roll inklusive det trycket från utländska ”investerare”, yttre långivare och internationella finansinstitutioner, blir inte målet om nationell suveränitet uppnått. Ivilket fall är det som händer en mindre process av ”regimförändring”, som ska säkra politisk kontinuitet.
”Diktatorer” tillsätts och avsätts. När de blir politiskt diskrediterade och inte längre tjänar sina USA-sponsorers intressen, då byts de ut mot en ny ledare, ofta rekryterad inom den politiska oppositionens led.
I Tunisien har Obamaadministrationen redan positionerat sig. Man ämnar spela en nyckelroll i ‘demokratiserings-programmet’ (t.ex genom att hålla sk fria val). Man ämnar också utnyttja den politiska krisen som ett medel till att försvaga Frankrikes roll och stärka sin egen position i Nordafrika:
”Förenta Staterna, som snabbt blåste upp källan till protesterna på gatan i Tunisien, försöker poängtera fördelen av landets demokratiska reformer och längre framöver.
Den topprankade USAenvoyén i MellanÖstern, Jeffrey Feltman, var den första utländska tjänsteman som anlänt till landet efter att president Zine El Abidine Ben Ali blev blev avsatt den 14 januari och snabbt efterlyste han reformer. På tisdagen förklarade han att endast fria val kunde stärka och ge trovärdighet åt denna nordafrikanska stats omdiskuterade ledarskap.
”Jag kan verkligen inte förvänta mig att vi skall använda det tunisiska exemplet” i samtal med andra Arabregimer, tilladebiträdande utrikesminister Feltman.
Han skickades till länder i Nordafrika för att erbjuda USAs hjälp i den turbulenta maktomvandlingen och möta tunisiska ministrar och människor inom det civila samhället.
Feltman reser till Paris på onsdagen för att diskutera krisen med den franska ledaren och skapar intryck av att USA leder det internationella stödet för ett nytt Tunisien, till nackdel för dess forna kolonialmakt Frankrike…
USAS utrikesminister Hillary Clinton gick snabbt in med ett tal i Doha den 13 januari och varnade arabledare för att ge medborgarna större friheter och därmed extremister möjlighet att utnyttja situationen.
”Det är ingen tvekan om att Förenta Staterna i dagens värld försöker positionera sig mycket snabbt på den goda sidan.”
USA försöker med eftertryck få till ett resultat utifrån det tunisiska upproret skriver AFP.
Kommer Washington att lyckas installera en ny nickedocksregim?
Oppositionsledare i samarbete
Samarbetet mellan stora oppositionspartiers ledare och civilsamhället organisationer sker i förhoppningen om kollaps för en auktoritär nickedocksregering, vilket är en del av Washingtons planering som tillämpas i olika regioner runt världen.
Det gemensamma samarbetet infördes och finansierades av USAbaserade fonder inklusive ‘National Endowment for Democracy’ (NED) och ‘Freedom House’ (FH). Både FH och NED har kopplingar till USAs Kongress, Rådet för Utrikes Relationer (CFR) och USAs affärsetablissimang. Både NED och FH är kända för sina relationer med CIA. NED är aktivt involverad i Tunisien, Egypten och Algeriet. ‘Freedom House’ stöder flera av civilsamhällets organisationer i Egypten.
”NED upprättades av Reaganadministrationen efter att CIAs hemliga roll kom upp i ljuset, att man i tysthet gett finansiellt stöd till att störta utländska regeringar och har lett till diskreditering av de partier, rörelser, tidningar, böcker, och individer som tagit emot pengar från CIA… Som en organisation med deltagare från USAs två stora partier, såväl som AFL-CIO och USAs handelskammare, finansierade NED störtandet av utländska rörelser, men då i hemlighet och under rubriken “stöd till demokratirörelser.” (Stephen Gowans ‘What’s left’ jan 2011).
Medan man under de sista 30 åren stött Mubaraks regim, har amerikanska fonder med koppling till USAs Statsdepartement och Pentagon aktivt stött den politiska oppositionen inklusive civilsamhällets rörelser. Freedom House skriver: ”Det egyptiska civilsamhälle är både livfullt och framtvingat. Där finns hundratals organisationer som inte är knutna till regeringen och man arbetar hängivet för att utöka landets civila och politiska rättigheter, alltmedan man verkar i en starkt reglerad omgivning.”
Ironiskt nog stöder Washington Mubaraks diktatur, inklusive dess övergrepp, medan man också backat upp och finansierat dess belackare, bl.a genom FreedomHouse och National Endowment of Democracy.
Under Freedom House’ överseende mottog i maj 2008 Condoleezza Rice egyptiska dissidenter och oppositionella gentemot Hosni Mubarak i Statsdepartementet och USAs Kongress. De mötte också Nationella Säkerhetsrådgivare S Hadley i Vita Huset, som var ”Vita Husets främste utrikespolitiska rådgivare” under George W Bushs andra termin.
Freedom House’s försök till stöd för en ny generation har uppenbarligen gett resultat och ‘New Generation program’ i Egypten fått hyllningar både lokalt och internationellt. Egyptiska gäststudenter från hela det civila samhällets grupper fick år 2008 ett oväntat uppmärksammande och erkännande, inklusive möten i Washington med USAs utrikesminister, Nationelle Säkerhetsrådgivaren samt prominenta medlemmar av Kongressen. Med Condoleezza Rices ord, representerar dessa ‘hoppet för det framtida Egypten”.
Politiskt dubbelspel: Chatta med ”Diktatorer”, mingla med ”dissidenter”
Condoleezza Rice beskrev den egyptiska pro-demokratiska delegationen i Statsdepartmentet beskrevs som ”Hoppet för det framtida Egypten”.
I maj 2009 mötte Hillary Clinton en delegation egyptiska dissidener, där flera ett år tidigare hade möttCondoleezza Rice. Dessa möten på hög nivå hölls en vecka innan Obamas besök i Egypten: Hillary Clinton hade lovordat en grupp egyptiska civilrättsaktivisters arbete och sagt att det var i Egyptens intresse att gå mot demokrati och visa mer respekt för mänskliga rättigheter.
De 16 aktivisterna mötte Clinton och Jeffrey Feltman, en ansvarig för FrämreÖstern-frågor under slutet av ett tvåmånaders stipendium som Freedom House organiserat i sitt ”New Generation” program. Dessa hade rest frågan om vad man uppfattat som att Förenta Staternas regering själv distanserat sig från det egyptiska civilsamhället och uppmanade president Obama att möta unga oberoende aktivister, då han besöker Kairo den kommande veckan.
Man uppmanade också Obamaadministrationen att fortsätta erbjuda ett politiskt och finansiellt stöd till det egyptiska civila samhället och hjälpa till att öppna utrymmet för icke regeringsorganisationer, vilka är strängt reglerade under Egyptens rådande undantagslagar.
Ungdomarna förklarade till Clinton att tiden snart är inne i Egypten för ökade civila-och mänskliga rättigheter och att USAs stöd vid tiden brådskar. Man betonade att civilsamhället representerar en modererande och fredlig “tredje väg” i Egypten, ett alternativ till auktoritära element inom regeringen och de som företräder teokratisk lag. (Freedom House, maj 2009)
Under stipendietiden tillbringade aktivisterna en vecka i Washington och fick träning i advokatyr och inblick i det sätt som USAs demokrati fungerar. Efter sin träning matchades dom med kamrater inom civilsamhällets organisationer över landet, där man delade erfarenheter med USAs motpart. ”Aktivisterna får ihop programmet … genom att besöka USAs regeringsanställda, medlemmar av Kongressen, media och tankesmedjor.” (Freedom House, maj 2009)
Dessa oppositionsgrupper inom civilsamhället spelar nu en viktig roll i proteströrelsen och får stöd och betalning av USA. De tjänar utan tvekan USAs intressen. Inbjudan av egyptiska regimkritiker till Förenta Staternas Statsdepartement och Kongressen går också ut på att inge känslan av engagemang och trohet gentemot de amerikanska demokratiska värdena. Amerika presenteras som modell för Frihet och Rättvisa, liksom Obama.
övers Ingrid Ternert
12 feb DN av Torbjörn Tännsjö, prof i praktisk filosofi vid Sthm universitet
