Fredskoalitionen Göteborg

1 april, 2011

Sverige: En lojal del av NATOs krig i Libyen och Afghanistan

Filed under: Afghanistan,Afrika,FN,krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,NATO,nya,Sverige,USA,vapen — ingrid @ 03:10

 

31 mars 2011 NATOs Generalsekreterare Rasmussen prisar Sverige i dess egenskap av effektiv och trovärdig partner. Den 31 mars reste Rasmussen till Sverige för att diskutera det utmärkta samarbetet mellan NATO och Sverige. Under sitt besök träffade han H.M. kung Carl XVI Gustav, statsminister Fredrik Reinfeldt, försvarsminister Sten Tolgfors och medlemmar av Försvarsutskottet.

Rasmussen tackade Sverige för det planerade bidraget på 8 Gripen stridsplan och underhållspersonal till NATOs ‘Operation Förenade Beskyddare’ till skydd för den libyska befolkningen gentemot Khadaffiregimens attacker. ”Utan förutfattade meningar i parlamentet vill jag betona det svenska bidraget.  Sverige bidrar aktivt till stabilitet och säkerhet över gränsen”, fastslog Rasmussen.

Generasekreteraren betonade också Sveriges andra viktiga bidrag. ”Sverige är en värdefull partner för NATO. Man bidrar på ett mycket signifikant sätt till ett antal NATOledda operationer, som i Afghanistan och KFOR. Jag vill uttrycka mitt starka gillande för det”, sa generalsekreteraren i en gemensam presskonferens med den svenska statsministern.

Mazar-e-Sharif är den stad där svenska trupper är förlagda och ett av de sju distrikt och provinser där afghaner ska börja ta befäl under kommande månader. Sverige ger också ett viktigt bidrag till NATOs träningsförmåga genom upprättandet av de afghanska säkerhetsstyrkorna.

Generalsekreteraren betonade också Sveriges ledande roll då det gäller mer samarbete med EU. Med tanke på det svåra finansiella läget, försöker båda organisationer spendera klokare och det är också klokt att samarbeta. ‘Att samarbeta och dela framöver’, sa Rasmussen.

övers Ingrid Ternert

2 april, 2011

Svagheter, USAs tillbakadragande pekar på en politisk lösning i Libyen

Filed under: Afrika,ekonomi,FN,krig,Libyen,nya,olja,Sverige,USA,vapen — ingrid @ 05:02

 Juan Cole 1 april 2011

Förenta Staterna avslutar sitt aktiva deltagande i de FN-godkända flygräderna för att hindra diktatorn Muhammed Khadaffi från att massakrera dissidenter.

NATO säger sig vara emot att beväpna rebellerna eller få igång ett inbördeskrig. Det är det långsamma, noggranna sexdagarskriget från luften mot Khadaffis styrkor, som gör att attacker mot civila i de rebellkontrollerade städerna kan fortsätta.

Khadaffis närmaste allierade flyr från terrorn i Tripoli och det att förklaras ansvarig för brott mot mänskligheten, då väl hans regim faller. Man vet att en del av torsdagens utveckling fått hökar som senatorerna John McCain och Lindsey Graham att lova utveckling. Man skulle föredra att inte få interventionen i Libyen stämplad som enbart USAs, utan snarare som en gemensam ansträngning av 28 NATOnationer plus ArabFörbundet.

Det är sant att USA utgör en stor del av NATO, men man behöver inte delta i någon större del av luftkriget. (Ett av skälen till att president Obama godkänt de hemliga operationerna i Libyen är, att USA-personal har blivit tränade i att från luften peka ner med sina lasrar mot precisionsbombningens mål, vilket gjort att NATO- och FNallierade kunnat bli mer effektiva.)

Nyheten är att de oorganiserade civila som förra veckan samlat ihop skjutvapen och kört till Brega och Ra’s Lanuf  har tryckts tillbaka av den libyska militären, vilket inte är särskilt intressant, såvida inte det ger en fingervisning om hur interventionen av Libyen kommer att gske.

Att trycka tillbaka var den enda möjligheten, eftersom vädret gjorde det svårt för NATO att under de gångna dagarna utföra några bombräder och med det utsätta otränade rebeller för en överlägsen eldkraft och tränade truppers manövrar. Vädret kommer att bli bättre och bombräderna fortsätter och Khadaffi kan med tiden ha färre och färre tunga vapen.

De som velat se 1500 rebeller svepa in från öst utan skydd från luften är orealistiska och okloka. Det vore bättre om Väst inte blev besegrad från Öst. Felet med Libyens utrikesminister Moussa Kussa kom efter att han och regimens andra element runt Muhammed Khadaffi  hade hotats av Jeffrey Feltman, USAs biträdande utrikesminister för Främre Östern- affärer, ”att hållas ansvariga”.

Detta felgrepp visar att FN-sanktionerade interventioner i Libyen redan burit frukt vad gäller splittring av eliten runt Khadaffi i Tripoli och få en del av dom att frukta att de kommer att ställas inför krigsbrott. De första som reagerar på denna rädsla kommer att avgå. Senare kan det mycket väl bli många och mäktiga, desperata nog att placera Khadaffi under kloroform och bara köra iväg dessa till flygplatsen och önska dom lycklig resa till Caracas.

Aljazeera English rapporterar att 4 eller 5 andra högre libyska tjänstemän verkar ha flytt till Tunisien eller Egypten och tänker inte komma tillbaka, inklusive nuvarande Underrättelsechefen, Oljeministern, Biträdande Utrikesministern och Folkkongressens ledare. (Underrättelseministern har förekommit regelbundet på statsTV och nekat till påståendet, men de andra har hittills inte svarat).

Denna i sanning fantastiska APartikel av Hadeel al-Shalchi och Lee Keath förklarar att Kussas svaghet ligger i att vara en vindflöjel i förhållande till Khadaffi och hans inre cirkel, vilket påverkar lojaliteten hos hans yttre cirkels klanledare. Många viktiga medlemmar av de mäktiga Warfalla och Megarha klanerna har redan uttalat sig mot Khadaffi och Firjan och de andra sviktar.

Klaner som lösa politiska system av blodsband är lösa och känsliga, och deras lojalitet kan snabbt förändras. (Amerikaner kanske minns hur många medlemmar av Dulaimklanen i Irak som under 2004-2005 hade kämpat med näbbar och klor mot de amerikanska trupperna, men under 2006-2007 kom många att gå in i pro-amerikanska miliser,‘Iraks söner’). Dessa klaner kunde ha vänt sig emot Khadaffi på en enda sekund, förutom hans egna få lojalister.

Då han meddelade slutet på USAs bombräder i Libyen, noterade Gates “att flygattackerna är en central del i den militära övergripande strategin; vilken över tid hade kunnat försvaga Khadaffis eldgivning till den punkt, då där han inte kunde slå ner ett nytt uppror från oppositionens styrkor…”

Gates hoppas helt enkelt att överste Muhammed Khadaffi under tiden får färre och färre tanks, artilleripjäser och pansarfordon. Han har redan mist sin förmåga att bomba Benghazi och andra städer från luften. Gates utgår från att libyer inte vill hamna under Khadaffis regemente, och att enda chansen är att lägga under sig Zuara, Zawiya, Tajoura, Ra’s Lanuf och andra städer, vilka med sin styrka huvudsakligen hade kunnat kasta ut honom .

Då hans huvudstyrka blir föremål för en tillräcklig slagstyrka, försvinner plötsligt hans framgång gentemot motståndsrörelsen.Personligen tror jag inte att denna kaskad kräver militära åtgärder. En dag kommer det att ske helt fredligt, som i Egypten, Tunisien och skulle åter kunna ske, såvida Khadaffis tunga vapen kunnat neutraliseras.

Folk vill se en minskning av Khadaffis styrkor inom en eller ett par veckor. Det kunde ske inom veckor eller kanske månader. Under tiden har FNs allierade (NATO och Arabförbundet) som sin mest angelägna uppgift att skydda Benghazi från varje större attack från luften.

Vad är det för dåligt som skulle kunna hända ifall NATO och Arabförbundet bara fortsätter medvetet och med tålamod? Otålighet bäddar för dålig politik. De som begär västliga militära trupper på marken gör ett stort misstag, en sådan utveckling skulle aldrig kunnat accepteras av de flesta i Libyens befolkning eller Arabförbundet, eller majoriteten i FNs Säkerhetsråd.

Andra i den otåliges klan kanske skulle vilja sätta sofistikerade vapen i rebellernas händer. De som tror att USA eller NATO borde beväpna rebellerna, skulle helt enkelt bereda väg för ett inbördeskrig och för en långvarig våldsspiral. Att låta en rebellarmé besegra motvilliga städer som Sirt, vilken fortfarande i huvudsak stöder Khadaffi, vore heller inte önskvärt. Heller inte pro-Khadaffistäder. Huvuduppgiften bör vara att skydda anti-Khadaffi populasen från dennes attacker.

NATO håller med. NATOs Generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen sa i torsdags att hans organisation skiljer på dessa som föreslagit att FNs Säkerhetsråds Resolution 1973 tillåter beväpning av rebellerna. Med andra ord, NATOs ledarskap instämmer med den kolumn som blev publicerad under torsdagen av John Torpey.

USAs försvarsminister Robert M Gates har helt klart en modell i sitt huvud ungefär lik den i Serbien under 1999-2000. Under våren 1999 skickade den serbiske ledaren Slobodan Milosevic in trupper i Kosovo, som började utföra massaker. NATO intervenerade för att få bort detta. Under det kriget blev Milosevic ställd inför Internationella BrottsmålsDomstolen för krigsbrott.
Milosevics försök att mixtra med presidentvalet i okt 1999 kom att provocera fram massiva gatudemonstra-tioner mot honom.

Hans militär informerade honom om att de inte skulle stödja honom. Under våren 2001 blev han arresterad av sitt eget folk (med bra mycket hjälp av US -anm IT) och den sommaren undkom han genom Förenta Nationerna. NATOs flygbombmissioner var vad som hade stoppat de serbiska truppernas intåg i Kosovo. Men det var det Internationella Samfundets nedklassning av Milosevic till pariastatus som fick den serbiska eliten att vända sig emot honom.

Den Internationella BrottsmålsDomstolen har fått FNs ansvar att undersöka om Khadaffi kan anklagas för brott mot mänskligheten (och om inte han, vem annars?) ICCdomstolen verkar vilja ta upp ett åtal innan det dröjer för länge. Sådana åtal har starka autentiska effekter, som med Milosevic.

Trots att utvecklingen skulle göra det svårare att finna en plats för Khadaffis exil, skulle det helt klart kunnat skynda på sprickorna inom eliten i Tripoli att få ett slut på konflikten. Den libyska konflikten skulle aldrig ha kunnat lösas militärt. Genom politiska skiften kommer den med tiden till sitt slut. Kussas avgång är inte den första från Khadaffis innersta cirkel och kommer heller inte att bli den sista.

övers Ingrid Ternert

4 april, 2011

Hela det gamla gänget här igen – Libyen och den humanitära imperialismens återkomst

Filed under: Afrika,FN,krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,NATO,olja,USA — ingrid @ 03:06

Av Jean Bricmont

Hela gänget är tillbaka: Den europeiska vänsterns partier (de ”moderata” europeiska kommunistpartierna), den ”gröna” José Bové, nu allierad med Daniel Cohn-Bendit, som aldrig har sett ett USA-NATO-krig han inte gillat, olika trotskistgrupper, och så naturligtvis Bernard-Henry Lévy och Bernard Kouchner, alla kräver de nu någon form av ”humanitär intervention” i Libyen.

Eller så anklagar man den latinamerikanska vänstern, vars positioner är mycket klokare, för att agera ”nyttiga idioter” för den ”libyske tyrannen.” Tolv år senare är det Kosovo igen för fulla muggar. Trots hundratusentals döda irakier och med Nato strandsatt i en omöjlig situation i Afghanistan.

Och ändå har de inte lärt sig någonting! Kriget i Kosovo startade för att stoppa ett icke-existerande folkmord,  kriget i Afghanistan för att skydda kvinnorna (gå nu och kolla deras situation), och Irakkriget för att skydda kurderna. När kommer man lära sig att alla krig motiveras med humanitära skäl? Även Hitler sa sig bara vilja ”skydda minoriteterna” i Tjeckoslovakien och Polen.

Å andra sidan, varnar Robert Gates att varje framtida utrikesminister eller rådgivare som råder en USA- president att skicka trupper till Asien eller Afrika ”måste få sitt huvud undersökt”. Amiral Mullen manade till liknande försiktighet. Den stora paradoxen i vår tid är att fredsrörelsens högkvarter finns i Pentagon och State Department, medan krigsförespråkarna består av en koalition nykonservativa och liberala interventionister av olika schatteringar, inklusive vänsterns humanitära krigare, samt några gröna, några feminister och ångerfulla kommunister.

Så nu måste, sägs det, alla minska sin konsumtion på grund av den globala uppvärmningen, men Natos krig är återvinningsbara och imperialismen har blivit en del av den hållbara utvecklingen. Självklart kommer USA att gå eller inte gå i krig av skäl helt oberoende av de råd som ges av bombvänstern. Olja är antagligen ingen viktig faktor bakom USAs beslut, eftersom alla framtida libyska regeringen kommer att sälja olja och Libyen är inte stort nog att i någon nämnvärd grad påverka oljepriset.

Naturligtvis leder turbulensen i Libyen till spekulationer som i sin tur påverkar priserna, men det är en annan femma. Sionisterna är förmodligen kluvna om Libyen: de hatar Khadaffi och skulle vilja se honom störtad, som Saddam på det mest förödmjukande sätt, men de är inte säkra på om de kommer att gilla motståndsrörelsen (och efter det lilla vi fått veta om denna, kommer de inte tycka om den).

Det viktigaste krigsargumentet är, att bara saker går snabbt och lätt kommer det att rehabilitera Nato och de humanitära interventionerna, vars rykten skamfilats av Irak och Afghanistan. Ett nytt Grenada eller på sin höjd ett nytt Kosovo, är precis vad man behöver.

Ett annat motiv för interventioner är att kunna kontrollera rebellerna bättre, genom att ”rädda” dom på sin marsch mot segern. Men det är osannolikt att det skulle kunna fungera: Karzai i Afghanistan, Kosovos nationalister, shiiterna i Irak och naturligtvis Israel, är fullt nöjda med att få ett amerikanskt stöd då det kunde behövas, men efteråt vill de hellre driva den egna agendan. Och en fullfjädrad militär ockupation av Libyen efter dess ”befrielse” kommer sannolikt inte att bli långvarig, vilket naturligtvis gör ingripandet mindre attraktivt ur ett amerikanskt perspektiv.

Å andra sidan, om det skulle gå illa blir det troligtvis början till slutet på det amerikanska imperiet, se där varför de verkligt ansvariga i ledningen är så försiktiga till skillnad från dessa som bara skriver artiklar i Le Monde eller ryter till mot diktatorerna framför TV-kamerorna.

Det är svårt för en vanlig medborgare att veta exakt vad som pågår i Libyen, eftersom de västerländska medierna grundligt misskrediterat sig i Irak, Afghanistan, Libanon och Palestina. Inte heller alternativa källor är alltid särskilt tillförlitliga. Det hindrar naturligtvis inte krigsanhängarna från att vara fullständigt övertygade om sanningen i de allra värsta rapporterna om Khadaffi precis som för tolv år sedan, då det gällde Milosevic.

Den negativa roll som Internationella brottmålsdomstolen spelar är åter uppenbar, som den Internationella krigsförbrytartribunalens för Jugoslavien var i fråga om Kosovo. Ett av skälen till varför det har blivit en så förhållandevis liten blodspillan i Tunisien och Egypten är, att man lämnade en möjlig utgångsdörr för Ben Ali och Mubarak.

Men den ”internationell rättvisan” vill inte se att några sådana utgångar längre ska finnas för Khadaffi, och förmodligen för människor nära honom, vilket kan få dessa att kämpa till det bittra slutet. Om ”en annan värld är möjlig”, som den europeiska vänstern brukar säga, borde också en annan Väst vara möjlig och den europeiska vänstern börja arbeta på det.

Det senaste mötet i den bolivarska alliansen kan tjäna som exempel: Den latinamerikanska vänstern vill ha fred och undvika USAs intervention, för man vet att man befinner sig i USAs gevärsikte och att processen av sociala förändringer framför allt kräver fred och nationell suveränitet. Därför föreslår man att en internationell delegation, eventuellt under ledning av Jimmy Carter (som knappast är Khadaffis nickedocka), ska skickas iväg för att starta en förhandling mellan regeringen och rebellerna.

Spanien har uttryckt sitt intresse för idén, vilken naturligtvis har blivit avvisad av Sarkozy. Detta förslag kan låta utopiskt, men eventuellt behöver det inte vara på det sättet, bara det kunde få stöd av hela FNs tyngd. Det kan vara ett sätt för organisationen att fullgöra sitt uppdrag.

Men nu har detta undanröjts genom USAs och västvärldens inflytande. Men idag eller vid en framtida kris skulle det inte vara omöjligt med en icke-interventionistisk koalition av länder, inklusive Ryssland, Kina, Latinamerika och kanske även andra, att arbeta tillsammans för att bygga upp ett trovärdigt alternativ till den västerländska interventionismen.

Till skillnad från den latinamerikanska vänstern, har den patetiska europeiska vänstern förlorat all sin känsla för vad det innebär att bedriva politik. Man försöker inte ens att föreslå några konkreta lösningar på problemen och kan bara göra moraliska ställningstaganden, särskilt i fördömandet av diktatorer och kränkningar av mänskliga rättigheter i storslagna brösttoner.

Den socialdemokratiska vänstern följer högern i bästa fall med ett par års fördröjning och saknar egna idéer. Den ”radikala” vänstern lyckas ofta med konststycket att samtidigt med att man på alla möjliga sätt fördömer regeringar i Väst, kräver man av samma regeringar att de ska ingripa militärt över hela världen till försvar för demokratin.

Deras brist på politisk eftertanke gör att de är mycket sårbara för desinformations-kampanjer och kan lätt bli passiva uppbackare av USA/NATOs krig. Denna vänster saknar sammanhängande program och vet inte vad den ska ta sig för, även om Gud skulle ha fört den till makten.

Istället för att ”stödja” Chavez och den venezuelanska revolutionen, detta meningslösa anspråk man älskar att upprepa, borde man ödmjukt först och främst lära sig av dessa, och vad det innebär att bedriva politik.

övers Ingrid Ternert

Jean Bricmon är medlem av Brysseltribunalen

5 april, 2011

Sanningen om dödspatrullerna i Afghanistan och Natos krig

Filed under: Afghanistan,dollar,krig,Mänskliga Rättigheter,NATO,talibaner,Tunisien,USA — ingrid @ 19:29

 

Sanningen om dödspatrullerna i Afghanistan. Dessa avskyvärda foton på mördade afghaner har till slut kommit att avslöja den aggression och rasism som ligger bakom ockupationen av mitt land.  Det skriver   Malalai Joya

30 mars 2011 skriver ”The Guardian”  att de avskyvärda och hjärtskärande foton som i förra veckan publicerats  i tysk media och nyligen i Rolling Stone Magazine till slut kommit att avslöja en ohygglig sanning om kriget i Afghanistan till en bredare publik.

All den PR om kriget, att det skulle handla om demokrati och mänskliga rättigheter, smälter ner i den tunna luften av USAsoldater som poserar på bilder med döda och stympade kroppar av oskyldiga afghanska civila.

Man tvingas rapportera att afghaner inte tror att detta är historien om några få ‘ruttna’ soldater. Vi anser att dessa brutala ‘dödspatruller’ med ruttna soldatelement kan avslöja den aggression och rasism som är en del av denna militärockupation.

Om dessa foton är nya, då gäller inte det morden på civila. Dessa brott har lett till många protester i Afghanistan och gett upphov till anti-amerikanska känslor bland vanliga afghaner.

Jag är inte överraskad över att mainstream-media i USA har kommit att tveka, huruvida de ska publicera dessa bilder på de soldater som gjort detta till en sport att döda afghaner. General Petraeus, idag ansvarig för den amerikansk-ledda ockupationen, sägs lägga stor vikt vid ”informationskriget” gentemot den allmänna opinionen – och man gör gemensamma försök i USA att hålla den afghanska verkligheten utom synhåll.

Förra veckan blev det avslag på min första ansökan om visum till USA, vilket har gjort att min bok-turne’  försenats, alltmedan mina supportrar krävde min rätt att komma in i landet. Den amerikanska regeringen pressades då att ge sig och låta besöket äga rum. Till slut har heller inte detta kunnat hålla ute sanningen, vad gäller kriget i Afghanistan.

Bilderna på ”dödspatrullen” har kom som en chock för många utanför Afghanistan, men inte för oss. Vi har sett oräkneliga incidenter där USA- och Natos styrkor finns inblandade med att döda oskyldiga civila ungefär som man gör med fåglar. Nyligen dödade man till exempel nio barn som samlat ihop ved i Kunarprovinsen.

I februari i år dödade man 65 oskyldiga bybor, de flesta kvinnor och barn. I det fallet som i många andra, påstod Nato att man enbart hade dödat motståndsmän, även om lokala myndigheter erkänt att offren var civila. För att hindra fakta från att sippra ut, blev till och med två journalister arresterade från al-Jazeera, då man försökte besöka dessa och rapportera från platsen för massakern.

Gång på gång har USAs tjänstemän sagt att man ska skydda civila och vara mer försiktiga, men faktum kvarstår, att det bara är i sina försök att dölja dessa brott som man är mer försiktig och för att hålla borta rapportering om saken.

USA och NATO tillsammans med FNs hjälpuppdrag i Afghanistan brukar vanligen komma med statestik över civilia dödsfall, vilkas antal brukar vara värderade i underkant. Verkligheten är, att president Obamas så-kallade svallvåg enbart lett till en svallvåg av våld från alla sidor, och antalet civila dödsfall ökat.

Dessa ockuperande arméer har försökt köpa ut offrens familjer genom att erbjuda $2000 för var och en som blivit dödad. Afghaners liv är billiga för USA och Nato, men hur mycket man än erbjuder, vill vi inte ha något av deras blodspengar.

När man väl vet allt detta och har sett foton på ”dödsteamet”, förstår man bättre varför afghaner vänt sig mot denna ockupation. Karzairegimen är mer hatad än någonsin: den regerar enbart genom avskräckning, korruption och hjälp från ockupationens arméer. Afghanerna förtjänar mycket bättre än så.

I vilket fall betyder inte detta att afghaner stöder de reaktionära så-kallade talibanska motståndet. Istället ser vi ett annat motstånd som leds av studenter, och de mycket svåra förhållandena för kvinnor och vanliga fattiga människor i Afghanistan bara ökar. De går ut på gatorna och protesterar mot massakern på civila och kräver ett slut på kriget.

Demonstrationer som denna har nyss hållits i Kabul, Marzar-e-Sharif, Jalalabad och Farah. Detta motstånd inspireras av rörelser i andra länder som Egypten och Tunisien – vi vill också se ett ”folkligt uppror” i Afghanistan. Och vi behöver stöd och solidaritet från folk i Natoländer.

Många nya röster talar idag klarspråk om detta dyra och hycklande krig i Afghanistan, inklusive soldater från Natos arméer.

Då jag sist besökte England hade jag äran av att träffa Joe Glenton, en medveten krigskritiker som tillbringat månader i fängelse för sitt motstånd mot kriget i Afghanistan. Vad gäller tiden i fängelset sa Glenton: ”Under nuvarande klimat ser jag detta som ett hederstecken att få en fängelsedom.”

Så medan världen med fasa betraktar fotografier över ”dödspatruller”, är Joe Glentons mod och humanitet en viktig tankeställare om att kriget i Afghanistan inte behöver vara i evighet.

övers Ingrid Ternert

Svenska protester mot vår militära intervention i Libyen

Filed under: krig,Libyen,nya,Sverige — ingrid @ 20:00

6 april, 2011

Mycket intressant om hur CIA legat bakom händelserna i Libyen

Filed under: Afrika,krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,olja,terrorism,USA — ingrid @ 06:54

Al Qaida: CIAs marionett uppstånden från Libyen till Jemen
av Webster G. Tarpley, Ph.D, 4 april 2011 — Efter två veckors imperialistattacker manglas Libyen av Al Qaidas terrorister, inbördeskrig, NATOs flygräder, kryssnings-missiler, fjärrstyrda Predatorfarkoster och C-130 kanoner – allt möjliggjort genom Cyrenaicas CIA-stödda Al Qaidarebeller.

USA-, brittiska, franska och holländska befälhavare har tagit ledningen över rebell-styrkorna och beväpnar dom med moderna vapen i ett flagrant brott mot det vapenembargo som FNs Säkerhetsråd antagit i sin resolution 1973.

Al Qaida stjäl också själv tunga vapen, vilket Chads president rapporterat om. Morgondagens ljudande av USA-UKs lovordade färgrevolutionsretorik har löst upp och exponerat den fruktansvärt brutala, cyniskt imperialistiska realitet till brutalitet att förstöra själva den moderna nationalstaten.

Terrorns RebellTriumvirat regerar Darna
Enligt tidningen London Daily Telegraph den 26 mars, drivs staden Darna, en vilktig knutpunkt i hjärtat av rebell-landet mellan Benghazi i Tobruk, av al-Hasidi, en Al Qaida terroristledare som tränat och lett, påpiskad av Osama bin Laden, terroristtränings-läger i Khost Afghanistan.

Hasidi skryter med att ha skickat ut 25 krigare för att strida mot USA och NATOs styrkor i Afghanistan; man undrar hur många de har lyckats döda.

Hasidi var en av USAs krigsfångar efter att ha tillfångatagits av pakistanerna, men säger till ‘Wall Street Journal’ den 2 april att han nu varit en av USAs krigsfångar under kriget bara “mindre än till 50%”, och gav vinkar om att amerikanarna själva
kunde betala tillbaka genom att förse Al Qaida med vapen, pengar, politisk makt och diplomatiskt stöd.

På dennes sida av stadens ledarskap finns sufisten bin Kumu, Osama bin Ladens chaufför, en annan terrorist som suttit på Guantánamo Bay i sex år. Bland staden Darnas fäder finns också al-Barrani, en hängiven medlem av libyska islamska
Stridsgruppen, som under 2007 dykt upp med Al Qaida.

Denna hop fanatiker, psykotiska typer och kriminella betalas av CIAmedia i form av en effektiv, härskande elit för en framtida demokratisk libysk regering. I själva verket är Benghazis rebellråd starkt befolkat av Al Qaida terrorister, vilket enbart kan leda in landet i klanmässigt kaos, krigsherrar och kriminella syndikat, något som kunnat få civilisationen själv i området att komma till sitt slut. Precis detta verkar vara målet för USAs politik, och inte bara i Libyen.Darna i nordöstra Libyen: Världshuvudstaden för Terrorist- Rekrytering
Inte heller dessa personer är annorlunda. I en studie i december 2007 av USAs MilitärAkademi vid West Point har man kunnat visa, att Libyen (en befolkning på 7 milj) försett 20% av alla Al Qaidakrigare som korsat den syriska gränsen till Irak vid denna tid.
Staden Darna (med en befolkning på omkring 60 000) varit det enskilt största centrum för terroristrekrytering varhelst i världen, och knuffar då ut Riyad, SaudiArabien (en befolkning på 4.5 miljoner); rebellhuvudstaden Benghazi som också var placerad bland de fyra längst uppe på topp.

Libyen sände dubbelt så många terrorister till Irak per capita som SaudiArabien gjorde, och 85% av de i Libyen, vilket tyder på specialiteten att välja självmords-bombare.

Tidningen London Economist, BBC Newsnight, och ett ökande antal pro-Obama krigshetsande kvack-ademiker försöker mörka dessa rena fakta. Dessa är nu melerade, pluralistiska, demokratiska terrorister, förklarar dom.

Det CIA inställda stamstället för CIAoperationer, känt som Wikileaks, har hjälpsamt erbjudit några manipulerade telegram för att visa att det verkligen var USAs stöd till Khadaffi som drev dessa fanatiker till desparation och terrorism — vilket också är en del av CIAs linje.

Den 1 april använde Benghazis rebeller själva närvaron av media under fredagsbönen för att visa tecken på att förneka att rebellerna hade drivits av Al Qaida. I så fall, låt dom peta Darnas terror-triumvirat och avslöja namnen på de dussin eller fler av de anonyma medlemmarna av rebellrådet, som misstänks för att tillhöra Al Qaida.

Hillary Clinton erkänner att hon inte har någon “100% insyn” till rebellerna, och USAs amiral Stavridis, NATObefälhavaren, har sagt till Senatens Kommitté för de väpnade styrkorna att han endast ser en “skymt” av Al Qaida. Sanningen att säga, Al Qaidas centrala roll är inte att skälva, men är lika klar som dagssolen över Mellanöstern.

Libyens fyra förbannelser
Den libyska uppståndelsen har fyra komponenter. Den första har britterna kommit med och består av den monarkistiska och rasistiska Harabi och Obeidat klanerna i Benghazi-Darna-Tobruk-korridoren, vars traditionella kultur innebär den obskyra Senussi Orden.
Under motståndet mot den italienska kolonialismen allierade sig dessa klaner med britterna och belönades med att Senussi Ordens överhuvud blev placerad på tronen som Kung Idris I, och störtades av Khadaffi år 1968.

Berövad sin roll som tillhörande den monarkistiska härskande klassen, hatar dessa klaner de mörkhyade pro-Khadaffi Fezzan klanerna i sydvästra Libyen, och det har lett till lynchning och massaker på många svarta afrikaner från Chad, Mali och Sudan, vilka arbetar i Libyen, något som västlig media ignorerat.

Enan Obeidi, den kvinna som hävdar att hon våldtagits av Khadaffis styrkor, är en Obeidi från Benghazi och detta ifrågasätter hennes historia. För media är hon en ny upplaga av bluffen om Kuwaits kuvösbabies på 1990talet, utförd på order om att piska upp krigshysterin mot Khadaffi.

Två ingredienser kommer från CIA. Dessa är Al Qaida själv, grundad som CIAs egen ArabLegion mot USSR av dåvarande CIAs vicedirektör Robert Gates – den nuvarande försvarsministern– i Afghanistan 1981-82. En annan CIA ingrediens är den libyska Nationella FrälsningsFronten, baserad först i Sudan och sedan i NordVirginia, vilken anses ha skickat CIApersonen Khalifa Hifter till att leda rebell-militären, mest troligt också för att dölja närvaron av Al Qaidatyper.

En fjärde komponent har fransmännen kommit med, vilka arrangerat avhoppet av den höga Khadaffi anknutna Nouri Mesmari föregående år, något som Maghreb Confidential rapporterat om. En klick generaler runt Mesmari hjälpte till att skapa militärmyterierna mot Khadaffi i nordöstra Libyen.

Och Libyen är inte unikt. I Jemen är Al Qaidas medlemmar avgörande komponenter i CIAs punschförsök mot president Saleh, som USA stöder för att fragmentera Jemen i två eller flera delstater. Här är Al Qaidas ledare al-Shihri, en Saudi som friats tillsammans med flera andra Guantánamofångar och skickats till Jemen av Bushadministrationen, en påstådd humanitär gest, men i realiteten för att erbjuda ledarskap för en kommande destabilisering.

Också i Jemen är den Amerika-födda Anwar Awlaki, i handeln känd som Awlaki, CIAlakejen, en uppenbar dubbelagent för USA, som utnyttjats för att ge Al Qaida en godkänd försegling gentemot dussintalet terrorister inklusive Fort Dix sex, Major Hasan i Fort Hood och Mutallab i Nigeria, julen 2009 års underklädesbombare.

I Syrien är CIAs mål att beröva Iran från en allierad, isolera Hizbollah, få bort Ryssland från Tartus flottstation och bygga upp det Muslimska Brödraskapets makt, vilket är den framträdande kraft som hittills legat bakom uppståndelsen.

Krav på förklaring från StatsDepartmentet ‘Varför USA Beväpnar Al Qaida Terrorister’
Turkiska premiärministern Erdogan har helt korrekt varnat för NATOs politik att beväpna libyska rebeller, eftersom detta kommer att “leda till terrorism.” Den ryske utrikesministern Lavrov har också fördömt NATO för att beväpna rebellerna. Påve Benedict XVIs uppmaning tll vapenstillestånd går i samma riktning.

Ryssland, Turkiet, Kina och andra regeringar måste nu formellt begära en förklaring från StatsDepartmentet om varför USA förser de farligaste internationella terroristerna med moderna vapen och träning, medan man föreslår att belöna dem
med saftiga bitar av de $32 miljarder som ligger frusna i libyska regeringstillgångar plus en del i kommande oljetillgångar.

Detta är nog för att få Medelhavet, Arabvärlden och södra Europa att koka över med flyktingar, pirater, våldsamheter och krig. Under Bush och Cheney utnyttjade man den påstådda närvaron av Al Qaida som förberedelse för bombingar och invasioner.
Under Obama, utnyttjar en sliten och dödsdömd US-UK imperialism Al Qaida som sitt eget irregulära infanteri i försöken att trakassera och lamslå världens nationalstater, och få dom disintegrerade till ett klanmässigt, sekteristiskt, kriminellt och krigsherreliknande kaos.

Under nuvarande fas har Al Qaida återtagit sin tidigare status som CIA-gerrillas. Som resultat hotas då själva civilisationen i stora områden över globen. För den som är skeptisk, ta bara en titt på Darnas Stadsfullmäktige i Libyen.

Tarpley.net
övers Ingrid Ternert

7 april, 2011

Democracy now intervjuar känd journalist efter hans reportage i Libyen

Filed under: Afrika,Libyen,USA — ingrid @ 01:32

8 april, 2011

Politiskt neutrala Sverige törstar efter krig

Filed under: Afrika,nya — ingrid @ 03:24

av Vadim Trukhachev Pravda 31 mars 2011
Sverige är inte medlem i NATO men är ett kraftfullt land genom sin militärmakt och nu redo att bomba Libyen. Detta betyder ett ökat svenskt samarbete med alliansen. Det kan påverka den geopolitiska situationen negativt, inte så mycket i Libyen som i Ryssland.

Den svenska utrikesministern Carl Bildt var den första att meddela detta skandinaviska initiativ att delta i militäroperationen mot Khadaffi. Politikern, som varit statsminister vid något tillfälle, är känd för sin positiva inställning till att
hans neutrala land samverkan med NATO. Som det visat sig har detta svenska diplomatiska initiativ fått stöd av statsminister Fredrik Reinfeldt.

Innan mötet med NATOs generalsekreterare, general Anders Fogh Rasmussen, föreslog Reinfeldt att man skulle skicka åtta svenska Gripen jaktplan, ett militär-transportfartyg ”Hercules” och spaningsflygplanet Gripen till Libyen. Det slutliga
beslutet att skicka svenskt flyg till Afrika måste tas i Riksdagen. Reinfeldt trodde att Riksdagen skulle ge klartecken för hans planer.

Frågan om svenskarnas deltagande i NATOs operation i Libyen kan utgöra ett exempel på att knutna ”vapenbrödraskap”, som skulle kunna följas av ett svenskt medlemskap i NATO. Detta kan göra att själva den ryska gränsen till NATO skulle
förändras – vid Baltiska sjön och uppe i Arktis.

I nära 200 år har Sverige varit en neutral stat. Denna neutralitet har man emellertid bedyrat på sistone. Sverige (såväl som icke-allierade Finland) har deltagit i NATOs Partnerskap för Fred. NATOstyrkor utför allt fler övningar på svenskt territorium.

För två år sedan kom Sverige och Finland överens med medlemmarna i NATO-alliansen, Norge, Danmark och Island, att gemensamt avpatrullera de marina gränserna i Arktis och skapa en kombinerad Flotta och Snabbinsatsstyrka.

Tidigare under året hölls på brittiskt initiativ ett möte i London med britterna, de baltiska staterna och representanter för alla fem nordiska länder. Mötet hade till avsikt att stärka det militära samarbetet i Arktis och de baltiska regionerna.

Organisationen har redan kallats ”Arktis mini-NATO”. Tydligen skall dess framtida utformning diskuteras på torsdagen av NATOs generalsekreterare och fd danske statsministern Rasmussen och den svenska statsministern Reinfeldt.

Det finns många indikationer på att det inte dröjer länge förrän Sverige förlorar sin neutralitet och går in i NATO (anm IT: numera är vi enbart alliansfria). Om det händer, skulle Sverige bli en bra tillgång för NATO snarare än en börda. Alliansen
upptar en ny baltisk stat nära de ryska gränserna. Det är emellertid inte enda fördelen med att ha Sverige som medlem.

Detta lilla 9 miljoner land har en stark arme’ och militär-industriellt komplex för sin storlek. Även under det Kalla Kriget var neutrala Sverige den tionde största vapenexportören. Över de gångna 20 åren har man flyttat upp till sjunde plats, sålt
vapen för nära två miljarder dollar. Kunder till den svenska försvarsindustrin är Nederländerna, Indien, Pakistan, Sydafrika, LatinAmerika och även USA och StorBritannien.

Stridsflygplanet JAS 39 Gripen (samma som flugit till Libyen), CV90 infanteri stridsfordon och artilleriradar Arthur har fått en särskild berömmelse. Den svenska försvarsindustrin producerar också helikoptrar, U-båtar, ytfartyg och radar för
dessa system, luftburna varningssystem, tanks, ‘self-propelled howitzers’ och bärbara flygförsvarssystem (manpads).

Den svenska armén har en storlek på 25 000 man, men den lokala generalstaben har utvecklat ett plan som gör att det snabbt kan fördubblas. Den skandinaviska militärmaskinen har 165 strids-och 102 försörjnings flygplan, över 50 ytfartyg
och fem U-båtar. Det är värt att lägga på minnet att beslutet att bygga upp Sveriges stridsförmåga kom efter kriget i SydOssetien.

Sveriges deltagande i bombningarna av Libyen är en möjlig prövning på väg till medlemskap i NATO, eller åtminstone för etablering av en särskild relation med alliansen. Hur ändrar detta situationen vid de ryska gränserna? Vilken sorts besvär
kan Sveriges medlemskap i NATO ge Ryssland? Militärexperterna Leonid Ivashov och Anatoly Tsyganok delade sina tankar med Pravda.Ru.

Leonid Ivashov, rektor för Akademin för geopolitiska frågor:”Jag skulle inte säga att Sverige har en alltför stark arme´ med förmåga att lösa extra stridsuppgifter. Det verkar mer för att upprätthålla dess högre status i förhållande till Norge och Finland. Under förra decenniet har Ryssland haft relationer av samarbete med svenskarna.

Den svenska general von Sydow var mycket nöjd med att hans land inte deltog i NATOs aggression mot Jugoslavien. Detta faktum bör noteras separat. ”I vilket fall driver USA en aktiv inringningspolitik gentemot Ryssland, och upprättar en ring av militärbaser runtomkring oss. Det finns baser i Svarta Havsregionen, vid våra norra gränser. Amerikanerna började arbeta med Sverige för att dra in landet i NATO.

Det verkar som om det politiska beslutet har tagits, och att svenskarna kommer att gå in i detta nordatlantblock. Deltagande i bombningen av Libyen och uppkomsten av ”Arktis mini-NATO” är idag steg i den riktningen.

”Sverige ensamt kan knappast hota Ryssland. I vilket fall är man som del av NATO mycket farligare. Alliansen är ett väloljat sofistikerat amerikanskt system designat för att omringa Ryssland. I det avseendet är slutet på eran av svensk neutralitet inte bra för Ryssland.”

Anatoly Tsyganok, chef för Centret för Militära Framtidsanalyser, Institutet för Politiska och Militära Analyser: ”Till dags datum har det inom det svenska samhället inte funnits någon konsensus om möjligheten att gå in i NATO. Förespråkarna pekar på den fara Ryssland utgör, motståndarna pekar på kostnaderna för alliansens medlemmar.

I vilket fall är det faktum att svenskarna nyligen blivit nära koordinerade med NATOs styrkor och de flygplan som sänts till Libyen, betyder att dagens ”atlantiska” vektor i dagens svenska politik blivit stärkt.

”Om Sverige går in i Atlantpakten kommer detta att skapa många problem för Ryssland både vid Baltiska Sjön och uppe i Arktis. I norr, nära de ryska gränserna, kommer en gemensam svensk-norsk stridsgrupp att befinna sig, teoretiskt med förmåga att agera mot våra baltiska och norra flottor. Idag ökar NATO sin närvaro i Arktis. Om också Sverige skulle ingå i alliansen, hade det varit ett mycket dåligt tecken för Ryssland.”

övers Ingrid Ternert

9 april, 2011

Libyen och kriget i Afrika

Filed under: drones,krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,NATO,nya,Syrien,terrorism,USA — ingrid @ 06:30
="clsid:d27cdb6e-ae6d-11cf-96b8-444553540000"width="320" height="200"codebase
="http://download.macromedia.com/pub/shockwave/cabs/flash/swflash.cab#version
=6,0,40,0">

7 april 2011 Libyen

Kanske är vad som händer i Libyen en situation om schack-matt. Libyerna kan inte göra något annat än det man redan gjort.

Den syriska president som tillhört Baathpartiet, Salah Jadeed (1966-1970), satte in syriskt infanteri tillsammans med de Syrien-baserade palestinska miliserna, till att gå in i Jordanien och gå med i striden för att rädda den palestinska milisens flyktingläger, där den jordanska armén hade gått in och slaktat, vilket gett detta namnet ‘Svarta september’.

Jordanien och Israel svarade med krigsflygplan, och Jadeed beordrade Assad (försvarsministern) att gå in med den syriska flygstyrkan för att slå tillbaka mot attacken, men Assad hade vägrat och beordrat infanteri-styrkorna att retirera.

Jadeed uppmanade den 30 oktober till krismöte för att straffa Assad för att han inte kunnat foga sig, bara för att två veckor senare själv finna sig åsidosatt genom den Assad-ledda statskuppen och kastad i fängelse fram till sin död.

Assad, som av många anses ha varit en pragmatisk centrist (inklusive Baathpartiets inre kader), med stark motvilja mot Jadeeds och Nassers ”äventyrliga” vänster/nationalist agenda.

Och alltsedan Assad (och därefter hans gröngöling) hade tillskansat sig makten, kom Syrien av opportunism att ändra sin politik, vilket bäst visat sig i Libanon: 1970 ~ 1975 — då Syrien beväpnar de palestinska miliserna med baser i Libanon till att agera som en motkraft mot både Israels och Libanons regering.

1976 (i januari) — ville Syrien gå in i Libanon för att ”omsluta” den växande makten hos den palestinska milis man beväpnat, och stärka sig själva. Den libanesiska regeringen och folk på högerkanten välkomnar och stöder det syriska förslaget, medan sammanstötningar mellan vänstern (palestinska grupper, drusernas socialistparti, kommunist- och nationalistpartier etc) och högern (religiösa kristna, flertal nationalistpartier) börjar röra på sig.

1976 (Juni) — Syriska styrkor går in i Libanon för att rädda ”kristna” bybor från en attack från ”vänster”. Det syriska militära anfallet, med den nyss upprättade ”Södra Libanons arme’” (från början upprättad till skydd för de libanesiska ”Kristna” från de palestinska miliserna), fortsätter fram till att man i oktober uppnådde vapenstillestånd.

Vid det laget var den palestinska milisen och deras libanesiska allierade allvarligt försvagade. I gengäld för detta eldupphör, har Arabförbundet kommit att betrakta Syriens militärockupation av Libanon som legitim och den har tillåtits expandera och få bidrag av alla arabstater.

Ingen, särskilt palestinerna, får någonsin glömma denna historia — då (efter Nassers mystiska död och Assads kupp, båda under 1970) konspirerade Arabförbundet med det som som är kvar av det palestinska motståndet, efter att ha fått ett större paralyserande slag av den jordanska armén under 1970.

1978 — då de israeliska styrkorna invaderar södra Libanon och formar en koalition med Södra Libanons Armé. Vid det laget får de syriska styrkorna se maktskiftet gentemot Israel och dess nya ”kristna” allierade, och återvänder med det till att stödja de palestinska miliserna och deras allierade på vänsterkanten, som i deras slag under 1979 mot de ”Kristna” libanesiska Styrkorna.

Och med hela den israeliska invasionen under 1982, och höjden av det libanesiska inbördeskriget med utnämningen av general Michel Aoun som chef för militärregimen under 1988, de resulterande striderna under 1989 och 1990, regelbundet återkom- mande med Taeföverenskommelsen som bedrev sekterism i Libanon och godkände Syriens militära närvaro som de facto beskyddare av avtalet, Aouns motstånd mot den syriska ockupationen, vilket slutat med hans besegring och exil under 1990;

Syrierna var där, med sin fruktansvärda, livaktiga mukhabarat (underrättelsetjänst), bytte ständigt sidor medan man håller huvudmålet om maktbalansen i sikte bland alla libanesiska fraktioner och har fått in dessa i ett dödläge.

Israelerna och deras uppbackare har emellertid alltsedan sin förlust och tillbakadragande under 2000, försökt att rigga den balansen till sin favör. Under 2005 med Rafik Hariris mystiska avrättning, trodde Sionister att de framgångsrikt lyckats få till ett maktskifte.

Men nästan som en hämnd för deras tillbakadragande från Libanon det året, har syrierna spelat en integrerad roll i att beväpna Hizbollah till en nivå så avancerad, att de kunnat upprätthålla ett effektivt motdrag mot Israel, utom Syriens militära närvaron.
Syrierna gör naturligtvis inte detta av kärlek till Libanon, Hizbollah, Palestina, frihet, värdighet, eller mänskliga rättigheter och säkert av hat mot Israel eller USA. Man gör det av samma skäl som man tagit varje politiskt beslut de sista fyrtio åren: geo-politisk överlevnad och maktuppnående.

Allt detta tal om att syrier är pro-palestinskt och pro-Hizbollah är inget annat än retorik (som då Frankrike gick emot Irakkriget). Och skälet till att Israel inte har ett Camp David med Syrien är inte för att syrier som går emot förrädiska fredssamtal eller idén om ”land mot fred.”Det var därför syrierna, till skillnad från egyptierna, inte erbjöd (eller utgjorde) något försåtligt hot mot Israel.

Varför skulle sionister avsäga sig ett sådant strategiskt läge som GolanHöjderna, ifall det inte funnits en styrka här på jorden som kunnat göra det? Ingen i den syriska regeringen ligger sömnlös över Golan-ockupationen. NATO tillägnar sig
syriska metoder. NATOs plan i Libyen, som vi hittills kunnat se, verkar vara att assimilera det med det syriska Machiavelliska projektet i Libanon.

NATO styrkor (och nationerna bakom dessa) visade inte något intresse av att verkligen besegra Khadaffi eller leda till regimens kollaps. I sanning verkar målen vara att ge anti-Khadaffi regimen (ja, det är nu officiellt en separat regim, erkänd
av flera nationer) i ”öst” med kraft kunna stå på egna ben; till att bli en formidabel opponent till Khadaffi.

Rapporter har visat att NATO operationer koncentrerats i den östra delen av Libyen, som om de försöker rensa den från Qadaffis brigader, för att bereda väg för en möjlig delning av landet. I den västra delen emellertid, intervenerade inte NATO å besegrande rebellers sida.

Det finns noll i bevis att denna NATO intervention har någonting att göra med humanitära överväganden. Så länge antalet libyer i ett läger är nästan lika stort som antalet döende i motsatta lägret, verkar saker och ting gå i enlighet med uppdraget.

Huvudmålet med denna operation verkar vara identiskt med alla slags operationer för dessa supermakter: att förlänga det profit-skapande kriget. Som det populära videospelet ”Counter Strike,” spelar det egentligen ingen roll vem som går med i ”Terrorist” teamet eller ”KontraTerrorist” teamet, för spelets syfte är inte ideologiskt, utan spela!

Amerikanska CIA skyddar palestinska Svarta September ”terroristen” Ali Salameh från att bli dödad av israeliska Mossad? SovjetUnionen stöder palestinska miliser och motståndsrörelser, medan man samtidigt erkänner staten Israel?

Britterna skakar hand med Khadaffi (den utpekade hjärnan bakom Lockerbie bombningen) till att underteckna oljekontrakt, sedan rösta för FNs SäkerhetsRåds resolution 1973 för att bomba Khadaffis styrkor?

… När kommer folk förstå, att då man en gång är högt uppe i spelet, ligger ens lojalitet bara hos en själv, för den egna makten och välståndet? Och vem än som visar en genuint ideologisk lojalitet av varje slag vid något läge kommer att bli utestängd från spelet?

övers Ingrid Ternert

11 april, 2011

Al-Sadr hotar med mahdiarméns återkomst om USAs trupper skulle stanna

Filed under: Fred,Irak,Irak,krig,Mänskliga Rättigheter,olja,terrorism,USA — ingrid @ 05:52

04/10/2011 av Juan ColeAl-Hayat skriver rapporter om att nationalistiske Shia-religiöse Muqtada al-Sadr på lördagen hotat att återuppliva sin MahdiArme’-milis ifall USAs trupper skulle försöka stanna i Irak utöver den 31 dec 2011. Han sa också att hans soldater åter skulle ta upp vapnen.

Tiotusentals irakiska demonstranter, framförallt hans supportrar, hade samlats tidigt på lördagmorgonen på Beiruttorget och längs Palestine Street i Bagdad, i en väldig demonstration för att både observera och fördöma den amerikanska invasionen av Irak under 2003.
Massan var snarare ännu större, men de irakiska säkerhetsstyrkorna hade stängt av de genomfarter och broar som ledde till det område i staden där demonstrationen skulle äga rum.

Omgivningen var utvald på grundval av att en USAbas befann sig i närheten. Det genomfördes också protester i andra städer i närheten av USAs baser, där man kom att kräva ett omedelbart bortdragande av den amerikanska militären.

Demonstrationer har hållit på Ninewaprovinsens flygplats; framför K-1 basens luftstyrka i Kirkuk, framför Imam Ali-basen i Dhi Qar, vilken utnyttjades av USAs flygstyrka; i Anbar framför al-Asad-basen och i Basra vid den internationella
flygplatsen. Dylika platser i andra provinser hade varit föremål för liknande demonstrationer.

Hotet från Muqtada var riktat mot Obamas administration, som nyligen i veckorna hade visat intresse för att ha kvar USAs militära närvaro i Irak bortanför årsslutet. Gareth Porter rapporterar att Obamas team hade hemsökt av omfattande oroligheter i MellanÖstern och övervägt sitt beslut att inom kort dra sig ur Irak.

Med den spända och polariserade situation som var i Bahrain efter det att saudierna hade skickat in trupper till stöd för sunnimonarkin, som gick emot shia-majoritetens vilja (de flesta av dessa kräver konstitutionell monarki), är framtiden hotad för USAs Femte Flotta med högkvarter i det oljerika Persiska Viken.

Persiska Vikens shiabefolkning kokar av ilska, vilket kunde ge shia-Iran en öppning för förslag att ge dem ett större inflytande. Obamas grupp tycks anse att USA vid denna tidpunkt i Irak snabbt skulle packa ihop om det kunde hota den östra delen av arabvärldens säkerhetsarkitektur och kanske även säkerheten för oljeexporten i regionen, som har nära två tredjedelar av världens kända oljeresever.

Därför har vicepresident Joe Biden med Vita Husets Irakportfölj, bjudit in premiärminister Nouri al-Maliki, uppenbarligen som påtryckning för en utvidgad närvaro av USAs trupper. Den överenskommelse om de amerikanska styrkorna som det irakiska parlamentet godkände sent under år 2008, stipulerar att alla USA trupper ska dra sig ur landet vid slutet av 2011, men låter irakierna kunna begära förlängning.

Washington översätter ‘Irakierna’ att bli Premiärminister (uppenbarligen i analogi med Imperie-presidentskapet och det sätt som Kongressen blivit marginaliserad i internationella affärer i USA). Irakiska parlamentariker insisterar emellertid på
att en utvidgning borde godkännas av parlamentet.

Bidens telefonsamtal följdes av ett besök från försvarsminister Robert Gates sida, under vilken han erbjöd en utvidgning av truppnärvaron men påpekade att det var kort tid innan förfrågan måste in.

(USA är nere i ett antal av 47000 eller något sådant med trupper i Irak och borde snart kunna starta en stark nerdragning såvida det inte blir någon utvidgning).

Al-Hayat rapporterar att Muhammad Salman, en parlamentsmedlem som tillhör det i huvudsak sekulära sunnipartiet Iraqiyas sida (det största enskilda partiet i parlamentet, men inte kunnat bilda en koalition för att få 51% av rösterna), sa att hans parti skulle insistera på att få en omröstning om varje utvidgning.

(Al-Iraqiya hade tidigare åtminstone varit relativt positiv till USA, men under tiden blivit alltmer som sunni, där många av dem är irakiska nationalister, som inte trivs med den amerikanska närvaron). SOFAavtalet var tänkt att godkännas i en omröstning, men ingen sådan har ägt rum.

Problemet för Obamaadministrationen är att Irak fortfarande inte har någon försvarsminister, så premiärminister al-Maliki uppbär själv den posten tills han finner en kompromisskandidat, som både hans eget och de andra stora partierna kan
acceptera.

En del högt uppsatta irakiska generaler är kurder, vilka desperat vill att amerikanarna ska stanna, men vars åsikter vad det beträffar är rent etniska (Kurder i norr massakrerades av arabiska trupper under 1988).

Och som icke-arabiska irakier med reell autonomi utifrån staten, är de rädda att ett fullständigt tillbakadragande av USA skulle kunna lämna dom i ett känsligt läge att få gå tillbaka in i Bagdads sfär och underordna sig majoriteten araber). Därför finns det inga trovärdiga oberoende röster bland den nya arabiska eliten som kunnat ge al-Maliki täckning, ifall han hade försökt hålla Amerikanarna borta.

Situationen, säger Porter, är ännu mer komplicerad genom Saudi- och Gulfens Samarbetsråd vilka spänner sina muskler för att utöva Sunni-privilegiet över ShiaIslam i Gulfen. Aktionen fick IrakShia förbannade och kom att leda till stora demonstrationer, och fått al-Maliki allt närmare Iran.

Många IrakShia som idag har makten, är rädda för Saudiarabien och Förenade Arabemiraten och anklagar ibland dessa för att åren 2005- 2007 ha betalat sunni-fundamentalist gerillan för att spränga ett stort antal bomber och idka krypskytte
(det är inte troligt att båda regeringar varit inblandade, även om där finns en hel del galna Gulfmiljonärer, som kunnat skicka en del pengar till dessa ändamål).

Om al-Maliki nu behöver Iran mer än nollställning av militanta pro-sunni Saudiarabien och UAE, nåja, Iran skulle troligen få pris för sitt stöd, vilket vore slutet på USAs närvaro i Irak.

Al-Malikis starkare vilja att gå Irans ärenden kunde ha legat bakom de irakiska truppernas kraftiga svar på fredagen, angående attackerna från Mujahedin Khalqs medlemmar i Camp Ashraf-lägret. Iran, och sannerligen också USAs Statsdepartement, betraktar dom som en terroristorganisation som sprängt många bomber i Iran.

Lägret finns där, för Saddam Hussein har utnyttjat denna politiska kult, som kombinerat traditionell marxism med muslimsk fundamentalism för att skapa oro i Iran.
Givet de nya slitningarna bakom sunni och shia om Bahrains och Saudiarabiens intervention, och givet al-Malikis allt större behov av iransk hjälp och har sedan förra helgen fått mycket tungt att förlita sig till Muqtada al-Sadr för sin regerings majoritet i parlamentet. Förhoppningen är troligtvis låg, al-Maliki skulle försöka göra Obamaadministrationen till viljes genom att begära en utvidgning av USAs närvaro.

Givet att Gates är en gammaldags realist av typ Bush den förste, kunde man undra om också han har haft sitt hjärta i denna plötsliga romantiska vändning av Obama med tjänstemän, att vilja behålla sitt fotfäste i Irak. Det är inte praktiskt.

Även om al-Maliki försökte införa någon slags utvidgning, skulle troligen det kunna få hans regering att falla samman och dessutom provocera fram en konstitutionell kris i parlamentet.

Med ett nyval skulle det inte finnas någon garanti för vem premiärministern än månde vara, skulle ha tillfrågats om att stanna för en förlängning. Och 20 000 USA-trupper i Irak är inga trupper, de är fångar. Deras baser har ständigt dragit till sig den sortens demonstrationer som man fick se i lördags framför de befintliga, och mycket väl kunnat bli ett politiskt redskap för förstärkning av den hårdföra Sadrist-trenden bland Shiareligiösa. Den skulle också kunnat kasta tillbaka Irak i milisernas våld.

Det går inte att veta vad Obamaadministration tror att man skulle tjäna på att stanna i Irak, men det är en mycket dålig idé. Den stora majoriteten irakier vill inte få dit USA, och inte heller övriga länder i regionen. Och framför allt har det heller inte funnits något legalt skäl för dessa att vara där.

Att stanna längre än 2011 utan parlamentets vilja och en nationell omröstning vore inte lagenligt och hade mycket väl kunnat provocera fram de våldsamma paroxysmer som man sa sig vilja motverka. Irakiska trupper kunde få träning utanför landets gränser och USAs säkerhetszon, om det var så att irakierna skulle vilja detta, hade al-Ubeidis bas i Khatar kunna erbjuda något sådant– för man är inte tvingad att ha baser i Irak.

övers Ingrid Ternert

Older Posts »

Powered by WordPress