Fredskoalitionen Göteborg

11 april, 2011

Nya ‘Gandhi’ tar itu med Indiens korruption

Filed under: Fred,Indien — ingrid @ 21:18

av Gautaman Bhaskaran

Det finns en ny Gandhi i Indien – eller det verkar så. På många sätt liknar det Mohandas Karamchand Gandhi, som slunkit ut från en Savile Row kostym och lukrativa advokaters kamrar för att driva ut britterna från Indien. Kisan Baburao Hazare har startat en rörelse för att driva ut korruptionen ur landet.

En 71-årig socialaktivist från Maharashtra, Hazare och känd som Anna men kallar sig själv för ”fakir” (tiggare) – mycket som Gandhi, vilken blev Mahatma (stor ande) och närmast sarkastiskt beskrivits som den ”nakne fakiren”.

Denna ”tiggare” hade under 1930talet och 1940talet makt nog att ena Indien och tysta det brittiska imperiets mäktiga vapen och skryt om att solen aldrig skulle gå ner bakom detta. Det gjorde den dock, och mannen som fanns runt den skarpaste stjärnan på himlen med ett icke-våldsligt korståg, och som gick under namnet Satyagraha (sanningsrörelsen) var av äkta kött och blod.

Ändå fruktade britterna honom som ingen annan, för bakom hans bräckliga uppenbarelse fanns stål, bakom hans ödmjuka uppträdande fanns styrka att bryta ner en mur bestyckad med gamla kanoner.

Det var för över 100 år sedan som Gandhi började sitt ickevåldsmotstånd mot britternas imperialism i Indien – ett land delat längs en mängd linjer. Där fanns många språk och många fler dialekter, många religioner, många kaster och naturligtvis de rika och de fattiga, men denna lilla man med sitt mycket oimponerande utseende, Mahatma, fick dem alla tillsammans att kämpa för Indiens oberoende.

Hans uppmaning till ”Vande Mataram” (Jag böjer mig ner för dig, moder) – en blandning av Bengali och Sanskrit som kom upp i en roman från 1882 av den kända bengaliska författaren Bankimchandra Chattopadhyaya – var som ett våldsamt stridsrop, om än utan vapen eller krut, vilket handlat just om varenda medborgare under sitt decennierlånga slaveri.

Det fick honom och henne drömma om ett land, fritt från utländsk inblandning. Och det inträffade att britterna blev förvirrade och maktlösa gentemot en slakt mot de massor som inte ens skulle lyfta ett finger av våld.

Nu är det Annas tur att väcka upp indierna till det dystra och hemska flöde under precis varje del av livets skede. Det som även hennes argaste kritiker och motståndare motvilligt erkänner, har Anna styrkan att mobilisera massorna mot ett system som blivit oerhört korrupt under gångna sex decennier eller så, och i stor skala hade utnyttjat lagen felaktigt och samlat på sig en obscent stor rikedom.

Vad som särskilt retar upp människor är att Kongresspartiet, som då leder en regeringskoalition i New Delhi, gick hand i hand med Ghandis kamp att vinna oberoende. Anna leder nu en kamp mot just den Kongressen.

Unde förra veckan fastade hon till sin död. 200 människor var med henne i fastan vid New Delhis Jantar Mantar, en historisk plats med astronomiska instrument byggda av Maharaja Jai Singh II av Jaipur under 1724. Tusentals indier runt nationen har uppmanats till stöd för Annas maning att krossa korruptionen vid några av de högsta av maktens sfärer.

I första hand utförde man fastan för att tvinga regeringen att upprätta lagar mot korruptionen, känt som Lokpal Lagen, vilken gör alla inom regering och byråkrati skyldiga, inklusive premiärministern själv.

Så småningom hade Annas fasta och snabbt ökande popularitet och hennes stöd, fått den federala regeringen att gå med på att upprätta en blandad panel ministrar och medlemmar av civilsamhället att inom närmsta månads parlamentssession instifta en lag.

Anna bröt sedan fastan. Men hon sa att hon skulle gå tillbaka till denna form av protest ifall regeringen hade misslyckats med att hålla sitt löfte. Lagförslaget ska vara färdigt till den 30 juni.

Inom de närmsta månaderna har Gandhis och Buddhas land kunnat uppleva värdet av miljontals dollar. Väldiga summor pengar har åkt iväg till schweitziska bankkonton, där lika väldiga summor gick förlorade, vilka skulle gått till en nationell bankanvisning.

Ändå, istället för att tackla frågan rakt på, har den under en eller annan förevändning blivit bortglömt av den federala regeringen – nöjd med tanken att inte på några fler år behöva stå inför elektoratet, då nuvarande parlamentsperiod går mot sitt slut.

Detta är vad Anna, en självutnämnd Gandhiutövare, för några dagar sedan rest i ett brev till premiärminister Manmohan Singh. Hon sa att det plågar henne fruktansvärt att få veta regeringen ”hellre än att resa frågan om korruptionen har försökt gå ut med anklagelser om konspiration [mot oppositionens politiska partier], där det inte funnits någon”.

Anna tillade: ”Vid den tid då landet kom att bevittna skamligheter i en oöverträffad omfattning, förstår man hela landets otålighet. Och vi uppmanar er inte till en tidigare likartad händelse, utan att visa modet att vidta oväntade åtgärder.”

Detta är inte Annas första smak på rampljuset. En omättlig hungerstrejk år 2003 för att avlägsna fyra ministrar i Maharashtra, (vars huvudstad Mumbai är landets finansiella centrum) kom att skapa en storm, och regeringen där måste till slut böja sig för de sociala aktivisternas ”Satyagraha”. Ministrarna avgick.

”Satyagraha har makten att skambelägga de mäktiga, för det betyder en moralisk redovisning inför samhället”, säger New Delhi-baserade socialvetaren Ashis Nandy. ”I vilket fall är det endast effektivt då utövaren uppbär den moraliska rätten att genomföra aktionen.”

Nandy tror att även den grymmaste av regimer finner det tufft att hålla nere en ”Satyagraha” rörelse. Även i NaziTyskland lyckades år 1943 den ickevåldsliga Rosenstrasse protesten. I brittiska Indien, kände sig ofta soldater på hästryggen skyldiga då de måste bryta upp ickevåldsmotstånd: Män och kvinnor på marken emotsåg hovar och käppar med ett leende.

Vad som nu borde lugna den indiska regerings-administrationen är Annas lösning. ”Vi behöver en andra frihetsrörelse”, säger hon, ”för att bli av med korruptionen och dess utövare”. Anna Hazare kunde vara just denna gnista som kunnat tända den vanliga indiern till ett flammande, ursinnigt eldklot.

övers Ingrid Ternert

12 april, 2011

Libyen som parallell till gamla Jugoslavien

Filed under: Jugoslavien,krig,Libyen,nya,olja,USA,vapen — ingrid @ 21:59

13 april, 2011

En otrolig ökning av antalet skador hos de amerikanska soldaterna i Helmandprovinsen

Filed under: Afghanistan,Irak,Irak,krig,NATO,USA,vapen — ingrid @ 01:40

“Det har idag skett en otrolig ökning med tre gånger så många amputationer av mer än en lem på amerikanska soldater utomlands. 171 skador från slagfältet har resulterat i amputationer”.“Landstuhls sjukhus är det mest upptagna som funnits sedan slaget i den irakiska staden Falluja i slutet av 2004”

“Alla har blivit tagna av dessa återkommande skador: det dubblerade antalet amputationer, skadorna på penis och testiklar,” sa Holcomb,nu professor i medicin vid universitetet i Texas vetenskapliga hälsocenter i Houston.

Tony Perry från Los Angeles Times rapporterar den 6 april 2011 från Landstuhl i Tyskland. Han säger att en doktor kallade Helmands dystra statistik från slagfältet “otrolig” och visar hur USAs trupper i Afghanistan förra året fått utstå ett oerhört antal fruktansvärda skador, inklusive ett tre gånger så stort antal amputationer av mer än en lem.

En studie utförd av doktorer vid Landstuhl Regionala Medicinska Center i Tyskland, dit de flesta skadade skickas innan de sänds hem till U.SA, har bekräftat dessa misstankar: Slagfältet har blivit alltmer brutalt. Under 2009 togs 75 soldater till Landstuhl för att få armar och ben amputerade. Av dom hade 21 förlorat mer än en lem. Men under 2010 var det 171, 11% of alla olycksdrabbade, som blev skickade till Landstuhl och genomgick amputationer, vilket var en mycket större andel än i föregående krig. Av de 171 hade 65 mist mer än en lem.

Skadorna i det genitala området hade också ökat. Under 2009 togs 52 skadade till Landstuhl med skador från slagfältet på sina genitaler eller urinledare. Under 2010 var antalet uppe i 142. Doktor John Holcomb, pensionerad arméöverste med stor erfarenhet av krigsskador, sa att andra doktorer som varit med i studien blivit chockade över resultaten, vilka de betraktat som “ofattbara.”

övers IT

15 april, 2011

Väst använder utarmat uran i Libyen

Filed under: Afrika,Kina,Libyen,NATO,nya — ingrid @ 16:32

 

15 april 2011 ‘West using depleted uranium in Libya’
Global Research, April 15, 2011

Vapen med utarmat uran
Västs styrkor i krisens Libyen har i sina bombanfall över landet använt sig av utarmat uran. Det säger en expert, trots att dessa styrkor nekat till att ha utnyttjat denna höggradigt giftiga metall.

Conn Hallinan, kolumnist i ‘Foreign Policy in Focus’, berättade för ‘Russia Today’s nyhetsnätverk, att sedan man hade gått igenom de skador man åsamkat tanks i Libyen, är han nästan säker på att man utnyttjat utarmat uran.

“Politiskt sett är det en dålig idé. Medicinskt är det en utomordentligt dålig idé. Det är bara ett av dessa vapen man måste frångå,” fortsatte han.

Han tillade att givet storleken av utarmat uran i händerna på Washington, kommer under år framöver USA bara fortsätta att mätta utländska krigsskådeplatser med denna höggradigt giftiga metall.

Utarmat uran har en halveringstid på 4.5 miljarder år och förtjänat titeln “den tysta mördaren som aldrig stoppar sitt mördande” i det utsatta Libyen.

Raketanfall, bomber och kryssningsmissiler med utarmat uran i spetsen och metallen tungsten som har lätt att tränga igenom tungt pansar och förstärkningar.

Luft, vatten och mark är också kontaminerade på ställen där sådana vapen utnyttjas.

Dr Doug Rokke, den fd chefen för Pentagons Utarmade Uran Projekt, säger att det inte finns något sätt att fullständigt dekontaminera ett område som blivit träffat av uran.

Allvarliga långvariga hälsoproblem på grund av utnyttjandet av utarmat uran i bomber kan orsaka allt från cancer till leukemi och genetiska mutationer.

Förenta Nationerna har förbjudit tillverkning, tester, utnyttjande, försäljning och lagring av vapen med utarmat uran.

USA fällde tusentals utarmade uranbomber över den irakiska staden Falluja under 2003, vilket kom att döda tusentals människor.

En stor del av alla nyfödda i Fallujah har alltsedan anfallet lidit av abnormiteter och antalet mutationer bland nyfödda är högre än vad man funnit i Japan efter att Amerika hade attackerat detta land i Asien under det Andra VärldsKriget.

Amerikanska, brittiska, franska, kanadensiska, danska och belgiska krigsflygplan har genomfört anfall mot Libyen under FNs Säkerhetsråds Resolution 1973 som auktoriserade ”alla nödvändiga åtgärder” till skydd för civila.
Detta sker alltunder Libyen fortsätter slåss i en konflikt mellan revolutionärer och styrkor lojala med detta nordafrikanska lands omstridda ledare Muhammed Khadaffi.

AFP säger att Khadaffis styrkor dödat åtminstone 10 000 människor under de pågående striderna och Libyens Nationella ÖvergångsRåd sa i tisdags att ännu
30 000 blivit sårade och att 20 000 till fortfarande saknas.
 

övers Ingrid Ternert

16 april, 2011

Ansvaret att skydda – RTP katten ute ur buren

Filed under: Afrika,Libyen,nya,vapen — ingrid @ 01:28

15 april 2011
Väst använder utarmat uran i Libyen ‘West using depleted uranium in Libya’
Global Research, 15 april, 2011

Vapen med utarmat uran
De västliga styrkorna i krisens Libyen har i sina bombanfall över landet utnyttjat utarmat uran. Detta säger en expert, trots att styrkorna nekar till att de använder denna höggradigt giftiga metall. Conn Hallinan, kolumnist i ‘Foreign Policy in Focus’, berättade för ‘Russia Today’s nyhetsnätverk på onsdagen att efter att ha gått igenom de skador man åsamkat tanks i Libyen, var han nästan säker på att man utnyttjat utarmat uran.

“Politiskt sett är det en dålig idé. Medicinskt är det en utomordentligt dålig idé. Det är bara ett av dessa vapen man måste gå ifrån,” fortsatte han.

Han tillade att givet det antal vapen med utarmat uran som Washington förfogar över, kommer USA under år framöver bara fortsätta mätta sina utländska krigsskådeplatser med denna höggradigt giftiga metall.

Utarmat uran har en halveringstid på 4.5 miljarder år och förtjänar titeln “den tysta mördaren, som aldrig kommer att stoppa sitt mördande” i det utsatta Libyen.

Raketanfall, bomber och kryssningsmissiler med utarmat uran i spetsen och metallen tungsten som lätt tränger igenom tungt pansar med förstärkningar.

Luft, vatten och mark är också kontaminerade, eftersom man utnyttjar dessa vapen.

Dr Doug Rokke, fd chef för Pentagons projekt om Utarmat Uran, säger att det inte finns något sätt att helt dekontaminera ett område som drabbats av uran.

Allvarliga och långvariga hälsoproblem förorsakade av användning av utarmat uran i bomber kan ge allt från cancer till leukemi och genetiska mutationer.

Förenta Nationerna har förbjudit tillverkning, tester, utnyttjande, försäljning och lagring av vapen med utarmat uran.

USA har under 2003 fällt tusentals bomber med utarmat uran över staden Falluja i Irak, och dödade med det tusentals människor.

En stor del av alla nyfödda i Falluja har sedan anfallet mot Irak lidit av abnormiteter och bland de nyfödda är antalet mutationer högre än vad man funnit i Japan efter att Amerika attackerat landet under det Andra VärldsKriget.

Amerikanska, brittiska, franska, kanadensiska, danska och belgiska krigsflygplan har alltsedan den 19 mars anfallit Libyen under FNs Säkerhetsråds Resolution 1973 som godkänt ”alla nödvändiga åtgärder” till skydd för civila.

Detta äger rum medan Libyen fortsätter att slåss i en konflikt mellan revolutionärer och styrkor lojala med denna nordafrikanska stats omstridda ledare Muhammed Khadaffi.

AFP säger att Khadaffis styrkor dödat åtminstone 10 000 människor under pågående strid och Libyens Nationella ÖvergångsRåd sa i tisdags att 30 000 ytterligare hade sårats och att 20 000 fortfarande saknas.

övers Ingrid Ternert

http://english.chosun.com/site/data/html_dir/2011/04/02/2011040200559.html

Strider rasar då ett erbjudande från rebeller om eld-upphör avvisats av styrkor lojala med Libyens ledare Khadaffi och fortsätter sina tanks-och artilleriattacker mot Misrata, Libyens tredje största stad och den enda i västra delen av landet som rebellerna håller.

Fredagens angrepp kom samma dag som en oppositionsledare i Benghazis östra rebellfäste gett ett erbjudande om eld-upphör. Mustafa Abdul-Jalil, tidigare justitie- minister, sa att regeringstrupperna först måste dras tillbaka från de städer man nu kontrollerar, och då avsluta sin belägring av dessa som rebellerna kontrollerar. Han sa också att de libyer som bor i städer i Väst måste få frihet att bestämma sitt eget liv.

Erbjudandet om eld-upphör avvisades emellertid nästan omedelbart av Khadaffi-regimen som ett ”trick.” En talesman för regeringen, Mussa Ibrahim, förklarade för reportrar i huvudstaden Tripoli om rebellernas krav som ”omöjliga.” ”De erbjöd aldrig fred,” sa han, instället krävde man tillbakadragande från ”våra städer.”

Det har också förekommit svåra strider i och runtomkring Brega, en av den sträcka oljestäder längs Medelhavskusten som bytt ledning sedan upproret mot det 42-åriga styresskicket under Khadaffi hade startat i mitten av februari.

Under fredagen hade den libyska regeringen betecknat de fortsatta flygattackerna från Väst-koalitionen till stöd för rebellerna som ”brott mot mänskligheten.” Man sa att åtminstone sex civila dödats i en luftstrid på torsdagen mot en by nära Brega.

Medan striderna rasar, sammanfattade en FN United Nations tjänstema två dagars samtal mellen de båda sidorna i konflikten. Under torsdagen var den särskilda envoyén Abdelilah Al-Khatib i Tripoli för möte med regeringstjänstemän. På fredagen besökte han Benghazi för samtal med rebelledare, inklusive Abdul-Jalil.

Också på fredagen var Mohammed Ismail, som hjälper Khadhafis son Saif al-Islam, i London och besökte släktingar och samtalade med brittiska tjänstemän om situationen i Libyen. Det har också varit diskussioner med Libyens förre utrikes minister, Moussa Koussa, som i onsdags flytt från Tripolis till Storbritannien.

Man medger också att i nuvarande Libyen verkar varje försök till nedrustning som ett slag i luften.

- – - – -
It was only a few years ago that a number of people who were looking at some of the developments in Libya thought that it would be impossible to create any kind of program whereby a very secretive but determined program that Qadhafi was undertaking … would be stopped. Through purposeful diplomacy of the [George W] Bush administration we achieved that.

Imagine the circumstances in Libya today if there was a nuclear dimension … Today, we can certainly imagine ”a humanitarian intervention scenario dangerously complicated by nuclear weapons” in North Korea.

Because it certainly looks impossible to ”create any kind of program whereby the secretive but determined program that [North Korea] is undertaking … would be stopped”.

Conventional wisdom states that one can stick a fork in North Korean denuclearization because of what happened to Khadaffi after he surrendered his weapons of mass destruction program in return for normalisering of relations with the United States.

As Jeffrey Lewis recounted on the website Arms Control Wonk, that conventional wisdom is shared by North Korea:
Hey, remember when Bush administration officials tried to convince Kim Jong-il that he could get the same denuclearization deal Bush gave Qadhafi? Yeah, the last couple of days [början av NATOs no-fly-zone campaign] might explain why Kim didn’t think it was such a great idea.

Apparently the DPRK [Democratic People's Republic of Korea] is drawing the same lesson. From KCNA: The present Libyan crisis teaches the international community a serious lesson.

It was fully exposed before the world that ”Libyens nuclear avveckling” much framhållit by the US in the past turned out to be a mode of aggression whereby the latter trugade den förre med sådana sweet words as ”guarantee of security” and ”improvement of relations” to disarm itself and then swallowed it up by force.
Whether Libyens fall|färdiga nuclear företag would have ever avskräckt the United States är ännu en fråga om spekulation. However, what is for sure is that the ability of the United States to live up to a bargain har verkligen blivit ifrågasatt.

Neither the Bush nor the Barack Obama administrations have been interested in a public airing of America’s broad engagement with the Khadaffis regime in the past seven years. However, its elements are worth recalling:

2004: Libya signs ”additional protocol” with International Atomic Energy Agency; the Bush administration lifted most Libyens sanktioner and unfroze Libyens tillgångar; oil exports to US återupptogs; European arms embargo lifted.
2005: All materials and components related to Libya’s nuclear weapons development program removed.
2006: All highly-enriched uranium (20 kg) removed from Libya; full diplomatic relations restored ; all trade restrictions removed; US arms embargo expires.
2008: Comprehensive Settlement Agreement rushed through and becomes effective with Libya’s payment of $1.5 billion in a special fund, so that the United States government can shield Libyan assets under a ”national interests” waiver from lawsuits by relatives of victims of previous Libyan terrorist attacks; US ambassador to Libya (first since 1972) confirmed.
2009: The Bush administration budgets over $3 million for economic assistance and counter-terrorism aid, plus $350,000 to educate and train Libyan security forces and to ”create vital linkages with Libyan officers after a 35-year break in contact”.

April 2009: Khadaffis son, Mutassim, meets officially with Hillary Clinton in Washington in his capacity as Libya’s national security adviser.
2010: The Obama administration replenishes the education and training budget and adds $250,000 in Formal Military Funding to the Libyan air force and coast guard, and continuing the anti-terrorism funding at a reduced level.

The US oil companies (ConocoPhillips, Marathon, Hess, and Occidental) were back, and the United States was preparing to build a brand new $100 million embassy in Tripoli.

Individuals and institutions associated with the anti-Khadaffi libysk Islamic Fighting Group (LIFG) were sanctioned as Specially Designated Global Terrorists by the Treasury Department in 2004, 2006 and 2008.

Students of our current infatuation with the freedom fighters in Benghazi will be interested to note that the Congressional Research Service noted the announcement of a formal political alliance by a member of the LIFG and al al-Qaida in 2007 and observed:
Reports suggest that eastern Libyen may be a stronghold for LIFG members and other extremist groups that could pose a threat to Libyens säkerhet.

This elaborate diplomatic, economic, and regional security edifice was overturned in a couple weeks by the contagious enthusiasm of [French philosopher] Bernard Henri-Levy for the freedom fighters in Benghazi, and [French President] Nicolas Sarkozy’s dreams of personal glory and political advantage.

Obama administrationen, driven av sina egna inhemska politiska överväganden och behovet att visa solidaritet med Frankrike och storbritannien, och fortsatte sedan w that almost everyone acknowledged but virtually no one appreciated, to join the NATO bombing campaign against Libya.

R2P (”Ansvaret att skydda to Protect”) cat is out of the bag. US diplomatic undertakings are now officially conditional, to be discarded when the right combination of outrage, advantage, weakness and importuning and opportunistic allies mandates a humanitarian intervention.

17 april, 2011

Oro i Libyen – efter Tunisien och Egypten

Filed under: Afrika,krig,Libyen,olja,Saudiarabien,Tunisien — ingrid @ 02:24

12 april 2011 Proletären
Har efter Tunisien och Egypten, den arabiska revolutionen nått Libyen? – Det som händer i Libyen är annorlunda.

I Tunisien och Egypten var bristen på frihet uppenbar.

Men det var de eländiga sociala förhållandena som drev unga människor att göra uppror. Tunisierna och egypterna såg inget framtidshopp.

– I Libyen är Muhammed Khaddaffis regim korrupt och har monopoliserat stora delar av landets tillgångar och alltid bedrivit en hård repression mot oppositionen. Men de sociala förhållandena för det libyska folket är bättre än vad de är i grannländerna.
Medellivslängden är högre än i resten av Afrika. Hälso- och utbildningssystemen är bra. Libyen är för övrigt ett av de första afrikanska länder som utrotat malarian. Medan det finns stora orättvisor i fördelningen av välstånd, så ligger BNP per capita på ungefär 11000 dollar – en av de högsta i arabvärlden. Man kommer därför inte hitta samma objektiva villkor som kom att leda till folkliga resningar i Tunisien och Egypten.

• Under 2008 betalade Italien ut ett stort skadestånd till Libyen för kolonialismens brott mot libyska folket. Var verkligen den italienska kolonialismen 1911-1951 så hemsk? Eller var det så att Berlusconi ville framstå i en bra dager för att kunna sluta förmånliga avtal med Khadaffi?

– Under 2008 betalade Silvio Berlusconi ersättning för dessa koloniala brott. Naturligtvis fanns också baktankar med det.
Berlusconi ville ha bra förbindelser med Khadaffi för att underlätta de ekonomiska förbindelserna. Ändå kan man säga att det libyska folket lidit fruktansvärt under kolonialismen. Det vore ingen överdrift att tala i termer av folkmord.

• Khadaffi störtade monarkin 1969, nationaliserade oljan, motsatte sig imperiemakterna och ledde positiva förändringar i Libyen. Trots det är han 40 år senare en korrupt diktator som undertrycker all opposition och åter öppnar sitt land för västerländska företag. Hur förklarar du denna förändring?

– Från början var Khadafi emot de stora kolonialmakterna och gav ett generöst stöd till olika befrielserörelser världen över. Jag tyckte han var mycket bra av den anledningen. Men för en fullständig bild är det också nödvändigt att nämna att översten också var antikommunist.

1971, för att ta ett exempel, sände han tillbaka ett plan med sudanesiska kommunister till Sudan där de genast avrättades av president Nimeiri.

– Sanningen är den att Khadaffi aldrig varit en stor visionär. Hans revolution var en borgerligt nationell revolution och vad han etablerat i Libyen var statskapitalism. För att förstå hans regim måste vi analysera de objektiva omständigheter som arbetade emot den libyska revolutionen samt Khadaffis egna personliga misstag.

– Först och främst är det viktigt att framhålla att Khadaffi efter sin revolution 1969 var tvungen att börja från noll i Libyen.
Landet var mycket efterblivet. Han hade varken utbildade människor till sitt förfogande eller någon stark arbetarklass till sitt stöd i revolutionen. De flesta med utbildning var medlemmar av eliten, som levde gott på handeln med de nykoloniala makterna.

Det var uppenbart att dessa människor inte skulle stödja revolutionen och de flesta av dom lämnade landet för att organisera motstånd från utlandet.

– Dessutom var de libyska officerare som störtade Kung Idriss mycket påverkade av Nasser (Gamal Abdel Nasser, som var Egyptens president 1956-1970 och en av arabvärldens viktigaste progressiva ledare). Man försökte binda samman Egypten och Libyen i ett strategiskt partnerskap.

Men när Nasser avled 1970 var projektet stendött och Egypten blev ett kontrarevolutionärt land i enlighet med västvärldens vilja. Den nye egyptiske president Anwar Sadat allierade sig med USA, liberaliserade bit för bit landets ekonomi och trädde in i en allians med Israel.

En kort konflikt bröt även ut med Libyen 1977, Tänk dig in i den situation som Khadaffi befann sig i:  det land som hade inspirerat honom och som han hoppats gå i allians med hade plötsligt blivit en fiende!

– Ett annat inslag som motarbetade den libyska revolutionen var det stora bortfallet av oljeinkomster under 1980-talet. År 1973, vid tiden för det israelisk- arabiska kriget beslutade de oljeproducerade länderna att införa ett embargo som fick priset på olja att gå upp.

Detta embargo gav upphov till den första stora förmögenhetsöverföringen från norr i riktning söderut. Men under 1980-talet ägde det rum som skulle kunna kallas ”oljans kontrarevolution”, vilken hade iscensatts av Reagan och saudierna.

kraftigt sin produktion och översvämmade marknaden, vilket ledde till en massiv nedgång i oljepriserna. Priset på ett fat olja sjönk från 35 dollar till åtta dollar fatet.

• Men sköt då inte saudierna sig själva i foten?
– Naturligtvis hade detta en negativ inverkan på den saudiska ekonomin. Men olja är inte det viktigaste för Saudiarabien.

Relationen med USA betyder mera, eftersom stödet från Washington gör att den saudiska dynastin kan bli kvar vid
makten. Denna flodvåg kom att sänka priset, vilket för flera oljeproducerande länder var en katastrof, vilka hamnat i en skuldkris. Allt detta skedde bara tio år efter att Khadaffi kommit till makten. Den libyska ledaren som kom från ingenstans, såg sin enda inkomstkälla smälta bort som smör i solsken, då oljepengarna försvann.

– Det borde också påpekas att denna oljans kontrarevolution också kom att påskynda Sovjetunionens kollaps, ett Sovjet som dessutom hade kört fast i Afghanistan. Med Sovjetblockets upplösning förlorade Libyen sin viktigaste källa till politiskt stöd och befann sig isolerad på den politiska scenen. Dessutom med Reaganregimens terroriststämpling och därmed utsatt för en rad sanktioner.

• Vilka var Khadaffis misstag?
– Som jag sa var han inte någon stor visionär. Den teori han utvecklat i sin Gröna Bok är en blandning av anti-imperialism, islamism, nationalism, statskapitalism och andra ting. Förutom sin brist på politiska visioner begick han ett allvarligt misstag, då han på 1970-talet angrep Tchad. Tchad är till ytan Afrikas femte största land och översten, som utan tvivel hade en känsla av att Libyen var för litet för att rymma hans stormaktsambitioner, annekterade Azouremsan.

(En omtvistad landremsa i Tchad längs gränsen till Libyen på 114000 km2)

– Khadaffi ville ta över detta område och kämpade mot Paris om inflytandet i denna före detta koloni. I slutändan kom USA, Frankrike, Egypten, Sudan och andra reaktionära krafter i regionen att stödja Tchads armé, vilken besegrade de libyska trupperna. Tusentals soldater togs till fånga och mängder av vapen beslagstogs. Tchads president Hisséne Habré sålde vidare dessa soldater till Reaganregimen och CIA utnyttjade dom som legosoldater i Kenya och Latinamerika.

– Men den libyska revolutionens största misstag var att man satsade för mycket på sin olja. Det är mänskliga resurser som är ett lands största rikedom. Du kan inte lyckas i en revolution om du inte utvecklar en nationell harmoni, sociala rättvisa och en rättvis fördelning av välståndet.

– Men översten kom heller inte att eliminera en diskriminerande klanbaserad praxis som länge varit tradition i Libyen. Hur kan man mobilisera befolkningen, såvida man inte bevisar för libyerna att alla är lika och kan arbeta för nationens bästa oavsett etnisk eller klanmässig tillhörighet och bakgrund? Majoriteten av den libyska befolkningen är araber, talar samma språk och delar samma religion. Etnisk mångfald är inte särskilt viktig. Det skulle ha varit möjligt att avskaffa all diskriminering för att kunna mobilisera hela befolkningen.

– Khadaffi var också oförmögen att utbilda folket i revolutionära frågor. Han ville inte höja den politiska medvetandenivån hos medborgarna och han ville inte heller bygga upp något parti till stöd för revolutionen.

• Men skapade han inte folkkommittéer i enlighet med sin Gröna bok från 1975? – Det här försöket till direkt demokrati influerades av marxist-leninistiska idéer. Men dessa folkkommittéer i Libyen baserades inte på någon politisk analys eller någon tydlig ideologi. De misslyckades. Inte heller byggde han upp något parti för att stödja sin revolution.

Till slut avskilde han sig från folket. Den libyska revolutionen blev ett enmans-projekt. Allt kretsade kring denna
karismatiske ledara avskild från vekligheten. Och medan en klyfta öppnats mellan ledaren och folket, så utvecklades förtrycket till att fylla tomrummet. Excesser följde på excesser korruptionen kom att öka och klanmotsättningar utkristalliseras.

– Idag har denna sprittring kommit i förgrunden i den libyska krisen. Det finns naturligtvis en del ungdomar i landet som tröttnat på diktaturen och påverkats av händelserna i Tunisien och Egypten. Men dessa folkliga strömningar utnyttjas nu av oppositionen i den östra delen av landet. Den vill ha sin del av kakan, då välståndsfördelningen har varit mycket ojämn under Khaddaffiregimen. Det dröjer inte länge förrän landets verkliga motsättningar kommer upp i dagern.

– Dessutom vet vi inte så mycket om oppositionsrörelsen. Vilka är de? Vad har de för program? Ifall de verkligen velat ha en demokratisk revolution, varför bär de flaggor från Kung Idriss tid, då den östliga provinsen Cyrenaika var den dominerande provinsen? Om man är del av ett lands opposition och som patriot vill störta sin regering, måste man göra det på rätt sätt. Man orsakar inte ett inbördeskrig i sitt eget land, med följd att landet riskerar balkaniseras.

• Är det enligt din mening inte längre enbart en fråga om inbördeskrig till följd av motsättningar mellan olika libyska klaner?
– Det är värre anser jag. Redan tidigare har det förekommit klanmotsättningar, men aldrig varit så utbrett. Här underblåser USA dessa spänningar för att kunna ingripa militärt. I början sa den opposition som fanns kring det nationella rådet, att man motsatte sig all väpnad inblandning eftersom man visste att en sådan inblandning skulle komma att misskreditera deras rörelse. Men i dag kräver en del av oppositionen en väpnad intervention.

• Är inte förtrycket mer våldsamt i Libyen?
– Repressionen var mycket våldsam i Egypten men Nato skickade aldrig något krigsfartyg till den egyptiska kusten för att hota Mubarak. Det kom bara allmänna ord om att finna en demokratisk lösning.

– Vad gäller Libyen är det nödvändigt att vara mycket försiktig med den information som når oss. En dag talades det om 2000 döda, nästa dag hade det skrivits ner till 300. Man sa också från krisens första stund att Khadaffi bombat sitt eget folk, men den ryska armén som via satellit observerar situationen, motsäger påståenden i den riktningen.
Om Nato förbereder att intervenera militärt i Libyen, kan vi vara säkra på att de dominerande medierna kommer och sprider den vanliga krigspropagandan.

• Varför USA vill störta Khadaffi? Under de senaste tio åren eller så har översten varit ganska positivt inställd till Väst och privatiserat en stor del av den libyska ekonomin, har då de västerländska företagen dragit nytta av den politiken?
– Man måste analysera alla dessa händelser i ljuset av den nya maktbalansen i världen. De imperialistiska krafterna är på nedgång, medan andra krafter är på frammarsch. Nyligen erbjöd sig Kina att köpa den portugisiska statsskulden.

I Grekland är befolkningen mer och mer fientligt inställd till den europeiska unionen, vilken man uppfattar som täckmantel för en tysk imperialism.

Liknande känslor växer inom länder i öst. Vidare anföll USA Irak för att få kontroll över oljan, men i slutändan har endast ett amerikanskt företag gynnats, resten av oljan utnyttjas av malaysiska och kinesiska företag. Kort sagt, imperialismen är i kris. Dessutom överraskades man i Väst av den tunisiska revolutionen. Ännu mer av störtandet av Mubarak.

Washington försöker ta kontroll över dessa folkliga rörelser, men kontrollen håller på att glida dem ur händerna.

– En annan fara för USA är den eventuella uppkomsten av antiimperialistiska regimer i Tunisien och Egypten. Om det skulle hända, hade Khadaffi inte längre varit isolerad och kunde bryta de avtal man ingått med Väst. Libyen, Egypten och Tunisien skulle kunna förenas till att bilda ett antiimperialistiskt block. Med alla de resurser dessa har till sitt förfogande, särskilt Khadaffis stora valutareserv, hade dessa tre kunnat bli en stor regional makt – förmodligen viktigare än Turkiet.

• Ändå stödde Khadaffi Ben Ali när det tunisiska folket gjorde uppror.
– Vilket än en gång visar att han är svag, isolerad och utan kontakt med verkligheten. Men den förändrade maktbalansen skulle kunna ändra agendan. Khadaffi kunde flytta sitt gevär till den andra axeln, och skulle i så fall inte vara första gången han byter sida.

• Hur kommer situationen i Libyen att utveckla sig?
– Västmakterna och den så kallade motståndsrörelsen har avvisat Chávez erbjudande om medling. Detta innebär att man inte är intresserade av en fredlig lösning på konflikten. Men effekterna av ett Natoingripande kunde bli katastrofala. Vi har sett vad som hänt i Kosovo och Afghanistan.

– Dessutom skulle en aggression uppmuntra islamistiska grupper att ta sig in i Libyen och där komma över stora vapengömmor. al-Qaida hade kunnat infiltrera och göra Libyen till ett andra Irak. Det finns redan väpnade grupper i Niger som ingen kan kontrollera. Deras inflytande skulle kunna sträcka sig in till Libyen, Tchad, Mali och Algeriet.

Genom att förbereda ett militärt ingripande är imperialismen redo att öppna portarna till helvetet.

– Avslutningsvis anser jag att det libyska folket förtjänar ett bättre öde än denna oppositionsrörelse som störtar ner landet i kaos. De behöver en verklig demokratisk rörelse som ersätter Khadaffiregimen och skapar social rättvisa.
I varje fall förtjänar libyerna inte denna militära aggression. De retirerande imperialistiska krafterna tycks ändå förbereda en kontrarevolutionär offensiv i arabvärlden. Angreppet mot Libyen är deras nödlösning. Men de kommer att skjuta sig själva i foten.

21 april, 2011

Libyen och det Stora Spelet om Oljan

Filed under: Afrika,ekonomi,EU,Kina,krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,NATO,olja,Ryssland,USA — ingrid @ 00:43

Intervju  med dr Paul Craig Roberts, fd vice ordförande i USAs Centralbank i Panama City  www.presstv.ir/detail/175076.html  20110416
Libyens härskare Muhammed Khadaffi har gjort två misstag, då man hindrat USAs Afrikakommando
genom att inte låta det gå in, utan istället släppt in Kina med sina stora energiinvesteringar, säger en fd USAtjänsteman.

Press TV har intervjuat Dr Paul Craig Roberts, före detta vicechef från Panama City i USAs Finansdepartement, som delar med sig av sina erfarenheter om den libyska revolutionen och varför USAs president Barack Obama behövt störta Khadaffi, då ingen annan USApresidents skulle ha gjort det.

Press TV: Ryssland har kritiserat NATO för att gå långt utöver FNs mandat.
I andra nyheter läser man om en Gemensam operation av Obama, Cameron och Sarkozy, vilka sagt “att  lämna Khadaffi vid makten skulle vara ett oavsiktligt förräderi mot det libyska folket”.

Vi vet också att mandatet inte uppmanar till regimförändring; då Obama administrationen sagt att man inte är där för att byta ut regimen; men saker och ting verkar en smula annorlunda nu, eller hur?

Roberts: Visst är det så. Först av allt, lägg märke till att protesterna i Libyen skiljer sig från dom i Egypten eller Jemen eller Bahrain eller Tunisien och skillnaden är, att dessa är beväpnade rebeller.

Men det finns fler skillnader: En annan är att de här protesterna har börjat i den östra delen av Libyen där oljan finns – de har inte kommit från några huvudstäder. Och från början fick vi höra trovärdiga rapporter om att CIA varit inblandad i protesterna och det har funnits ett stort antal pressrapporter om att CIA skulle ha skickat tillbaka sin libyska kontakt för att leda de libyska rebellerna.

Det handlar enligt min åsikt om att få bort kineserna från Medelhavet. Kina har investerat i extensiva energi-och byggnaddskonstruktioner i Libyen. De betraktar Afrika som en framtida energikälla.

USA går emot detta genom att organisera de Förenade Afrikanska Staternas Kommando (USAC), som Khadaffi vägrat att gå in i. Så det finns andra skäl till att amerikanarna vill ha ut Khadaffi.

Och det tredje skälet är att Libyen kontrollerar en del av Medelhavskusten, och den ligger inte i amerikanarnas händer.

Press TV: Vilka är revolutionärerna. USA säger sig inte veta vilka de är, som man har att göra med, men enligt CIA finns det kontakt med revolutionärerna där nere. -Vilka är då är de människor under vilka Libyen kommer att styras under post-Khadaffi eran?

Roberts: Huruvida Libyen kommer att styras av revolutionärer eller ej hänger på om CIA vinner – det vet vi inte än. Som ni sa tidigare, ställer FNs resolution upp gränser för vad européiska och amerikanska styrkor kan uppnå i Libyen. Man kan införa en flygförbudszon, men får inte vara där och strida tillsammans med rebellerna.

Men naturligtvis är det vad CIA gör. Så vi har dessa brott mot FNs resolution. Om NATO som nu är täckmantel för den internationella kommuniteten lyckas störta Khadaffi blir nästa mål Syrien, för Syrien har redan blivit demoniserad.

Varför de går emot Syrien? – Därför att ryssarna har en mycket stor flottbas i Syrien. Och det gör att den ryska flottan finns i Medelhavet; och det är något man inte vill ha. Om USA och NATO lyckas störta Khadaffi, är det Syrien som står näst på tur.

Allaredan ger man Iran skulden för Syrien och Libyen. Iran utgör ett stort mål, eftersom man är en oberoende stat och inte någon nickedocka åt Västs kolonialmakter.

Press TV: Med tanke på Västs expansionistiska agenda, då FNs Säkerhetsråd diskuterat FNs mandat om Libyen, satte inte Ryssland in sitt veto. Helt visst måste Ryssland se USAs, Frankrikes och Storbritanniens expansionistiska politik.

Roberts: Ja det måste de inse; och samma gäller Kina. Det innebär ett mycket större hot mot Kina eftersom man har 50 större investeringsprojekt i östra Libyen. Så frågan är varför Ryssland och Kina avstod från att rösta snarare än att lägga in sitt veto och blockera? Vi känner inte till det svaret.

Kanske tänker man i dessa länder, låt amerikanarna driva det för långt eller så vill man inte konfrontera dom med en militär eller diplomatisk hållning och en slakt av den västliga propagandan gentemot dom. Vi känner inte till skälet, men vi vet att de avstått, för de höll inte med om politiken utan fortsätter att kritisera den.

Press TV: En anselig del av Khadaffis tjänstemän har utestängts från USA såväl som från andra länder. Vi vet också att de libyska revolutionärerna har satt upp en Centralbank och startat en begränsad oljeproduktion och handlar med amerikanska och andra firmor i Väst. Det innebär att vi aldrig sett något liknande hända mitt i en revolution. Verkar inte detta bisarrt?

Roberts: Ja det är mycket bisarrt och mycket troligt. Det bekräftar fakta i rapporterna om att CIA är upphov till dessa sk revolter och protester och bygger upp och kontrollerar dom på ett sätt som utesluter Kina från sina egna libyska oljeinvesteringar.

Enligt min åsikt är det som pågår jämförligt med vad USA och Storbritannien gjort mot Japan under 1930talet. När dessa skar av Japan från oljan, från gummihandeln, från mineraler som malm; blev detta början till det andra världskriget i Stilla Oceanen. Och nu gör amerikanarna och britterna samma sak gentemot Kina.

Skillnaden är att Kina har kärnvapen och äger också en starkare ekonomi än amerikanarna. Och därmed tar amerikanarna en mycket hög risk, inte bara mot sig själva utan också mot resten av världen. Hela världen står nu på spel om amerikanarna överreagerar; amerikansk hybris – drivkraften i den amerikanska hegemonin över världen, driver in resten av världen i ett VärldsKrig.

övers Ingrid Ternert

22 april, 2011

Intervju med en hitman/ekonom Bristen på hållbarhet i modern kapitalism

Filed under: Brasilien,CIA,dollar,ekonomi,Mänskliga Rättigheter,Miljö,USA — ingrid @ 01:12

                                                                                           

27 feb 2011 – En intervju med John Perkins -

av Anthony Wile

”Ge oss lite bakgrund om var du växt upp och hur du gick in i CIA.” John Perkins: Jag växte upp i New Hampshire och gick i affärsskola i Boston.
På den tiden blev jag kontaktad av National Security Agency (NSA), vilket inte är CIA, för en serie känsliga tester inklusive lögndetektor och personlighetstest.
De kom fram till att jag skulle kunna bli en bra ekonom, vilket i själva verket är en suspekt artist med ekonomi-bakgrund. De sa också att de funnit flera svagheter i min karaktär, som några eventuellt skulle kunna utnyttja som beten för att få in mig i sitt spel.

I första hand pengar, sex och makt.
I egenskap av ung man, blev jag förledd av dom alla.

Daily Bell: Du var chefsekonom i en stor internationell konsultfirma; hur kom du upp i den positionen?

John Perkins: Efter att NSA rekryterat mig, gick jag med i FredsBrigaderna. Efter att jag varit där, blev jag lejd av Charles P. Maine. Det var en konsultfirma i Boston, och den högt uppsatta direktör som lejde mig brukade ha mycket nära bindningar till USAs NSA-spionnätverk.

l. Det jag insåg var, att det hela var ett led i att få mig att bli en ekonomi-hitman. Den första av dessa var killar som Kermit Roosevelt, han som störtat den demokratiskt valda iranska presidenten och i realiteten arbetat för CIA.

Men svagheten i det systemet var, att om killar som Kermit Roosevelt blivit upptäckta, skulle USAs regering ha fått svåra problem. Så strax efter det att man insåg detta, började man utnyttja privata konsulter till jobbet istället för direkta regeringsanställda.

Med riktiga kontrakt tog man in sådana företag som Charles T Main och arbetade för Statsdepartementet eller VärldsBanken eller Finansdepartementet eller USAID eller andra organisationer. Och inom dessa fanns killar som jag, som utförde detta särskilda fältarbete.

Daily Bell: Intressant. Du var rådgivare åt VärldsBanken, Förenta Nationerna, IMF, USAs Finansdepartement, USAs 500 största företag och länder i Afrika, Asien, Latinamerika och MellanÖstern. Vad kan du säga om VärldsBanken?

John Perkins: VärldsBanken är ett verktyg för en ekonomi hitman som jag, ingen tvekan om den saken. Det är ett verktyg för stora företag, för IMF och det mesta av vad vi kallar Förenta Staternas underrättelsetjänst, CIA och NSA.

I grunden är dessa organisationers jobb endast att hjälpa detta som brukar vara USAs affärsverksamhet – nu kallas dom multinationella– med att få dom etablerade runt världen i en ställning, där man kan exploatera världens resurser, naturresurser och mänskliga resurser.

De här organisationerna är i grunden verktyg för vad vi brukar kallar de multnationella.
De män och ett fåtal kvinnor som driver de största och mäktigaste företagen driver också det mesta av regeringen. Dessa hitmen ser till att få fram resurser för organisationer som VärldsBanken och IMF, NSA och CIA till stöd för deras omfattande agenda.

Varför nu IMF? Det är för dessa hitmen en företagsamhetens tjänare. Ett av mina jobb som ekonomisk hitman var att identifiera länder med resurser som olja och arrangera väldiga lån till dessa från VärldsBanken med systerorganisationer. Men pengarna skulle aldrig gå till det aktuella landet; istället gick de till deras företag
för att bygga infrastrukturprojekt i landet som kraftverk och industriparker; till båtnad för några få förmögna familjer.

Efter det lämnades befolkningen i landet med denna väldiga skuld som de inte kunde betala. Vi skulle komma tillbaka och säga, ”Nåja, eftersom ni inte kan betala tillbaka er skuld, måste ni lägga om era lån.” Det är nu IMF kommer in. Så VärldsBanken ger ut det ursprungliga lånet och IMF dyker upp och säger, ”Vi skall hjälpa er att
lägga om era lån, men för att göra det, måste ni gå med på vissa villkor.

Ni måste sälja er olja, eller vad det nu är för eftertraktade resurser, med lågt pris utan några restriktioner till oljeföretagen .” Eller kunde dom föreslå landet att sälja elektrisk utrustning, vatten och avlopp, kanske även sina skolor till privata multinationella företag. Eller att låta bygga militärbaser; sådana saker.

Daily Bell: Förenta Nationerna?

John Perkins: Jag tror Förenta Nationerna har en viktig funktion man borde genomföra. Vi behöver en organisation som denna i dagens värld. Oturligt nog har FN i grunden blivit impotent. FN gick helt emot att vi gick in i Irak, men Bushadministrationen ignorerade det totalt och gick in ändå. Jag anser att det var mycket olyckligt att Förenta Staterna har kastrerat Förenta Nationerna.

Daily Bell: Vad anser du om ‘Bank for International Settlements’? Är det sant att denna äger en global och absolut immunitet? Varför behöver en CentralBank för centralbanker en egen immunitet? Hur kunde detta ens gå igenom?

John Perkins: Det är möjligt eftersom det är så lagarna är skrivna i alla de olika länder som vi befolkar. Så länge folket som driver bankerna och företagen också kontrollerar politikerna, vilket de idag gör runt världen, så kommer de att skriva lagarna. Intressant är att under mycket av mitt liv i Förenta Staterna har våra lagar t.ex skrivits av valda tjänstemän, men så är inte fallet idag.

I dagens Förenta Staterna är det lobbyister som skriver lagarna; våra valda ombud är i grunden ägda av stora företag. Det gäller inte alla frågor, men det gäller de stora frågor som påverkar stora företag. Vi har nått en ny geopolitisk realitet som vi tidigare inte har känt till. Det är en ny situation.

Daily Bell: Du har varit sällsynt framgångsrik som författare. Och du har arbetat direkt med statsöverhuvuden och cheferna för stora företag. Vad anser du om de västliga företagen? Är de inte en lagstiftningsprodukt? Skulle det inte ha varit bättre om det västliga lagsystemet över huvudtaget inte skapat några företag?

John Perkins: Jag kan inte spekulera om vad som skulle ha hänt om företag inte hade upprättats av kapitalismen, som funnits i omkring 400 år och tagit så många olika former. Men under de sista åren efter 70talet, och särskilt i början av 1980, när USAs dåvarande president Ronald Reagan inlemmade många ledare runt världen i vad jag kallar rovdjurskapitalism, något som ekonomen Milton Friedman enligt Chicagoskolans ekonomi har definierat mycket väl.

Friedman sa att det enda affärsmålet var att maximera profiterna utan hänsyn till sociala kostnader eller kostnader för miljön. Det blev ett radikalt uttalande. Då jag under 60talet gick i affärsskola, fick vi lära oss att en bra VD ger en anständig återbäring till sina investerare, men han ska också vara en god medborgare och företaget en god samhällsmedborgare. Betala rimliga skatter. Ta hand om leverantörerna, ta hand om de anställda; ta hand om kunderna och inte bara profiterna.

Så vi gick in i den fasen då vi tog till oss denna form av kapitalism som säger maximal profit utan hänsyn till sociala kostnader eller kostnader för miljön. Det är en fruktansvärt destruktiv och ohållbar filosofi och den behöver vi vända. Mitt mål eller min orientering är att söka förmå företag att känna mera ansvar.

Det nya målet var att gå före och göra hygglig avkastning till sina investerare, men enbart på ett spelfält, som säger att man ska vara hållbar och jysst och fredlig. De är samhällets tjänare och borde inse att de har skyldigheter utöver enbart maximal profit.

Daily Bell: Din ‘Bekännelser av en ekonomi yrkesmördare’ låg 70 veckor på New York Times bestsellerlista  och är en uppseendeväckande exposé över internationell korruption.

Berätta mer för oss om hur det kommer sig att du skrev den.

John Perkins: Jag började skriva under 80talet efter att jag slutat vara ekonom-yrkesmördare.
Jag kontaktade andra sådana hitmen och alter egon som destabiliserar regeringar där hitmen misslyckas; Jag kontaktade dessa människor för att få med dom i boken. Sedan fick jag anonyma telefonsamtal; min dotter hotades till livet, och på den tiden var hon mycket ung.

Jag tog mycket allvarligt på hoten, eftersom jag sett vad sådana sjakaler kan göra. Jag hade misslyckats att korrumpera Jaime Roldos, Ekvadors demokratiskt valda president och Panamas Arias Madreid; och sjakalerna avrättade de båda ledarna.

Vid samma tid fick jag, vad man kan kalla en legal muta från ett stort företag i Förenta Staterna;de skulle betala mig ett mycket stort konsultarvode och jag hade inte behövt göra särskilt mycket arbete, om jag inte skrev denna bok. Så jag skrev inte boken; jag accepterade att vara konsult.

Under 9/11 var jag i Amazonas. Jag kortade min tripp och kom tillbaka till New York och stod och tittade på ‘ground zero’ på de grusade ruinerna och jag visste jag måste skriva boken… Jag måste visa sanningen om vad jag gjort och vad så många andra gjorde för att upprätta en fruktansvärt våldsam, plågsam, olycklig och ohållbar värld.

Jag skrev hela boken i hemlighet.
Det blev min bästa försäkring, för varje god sjakal vet, att skulle han avrättar mig, hade försäljningen av boken svämmat över. Boken har bara på engelska sålts i över en miljon exemplar och ges nu ut på över 30 språk. Om någon skjuter mig i natt, säljer vi ännu en miljon.

Daily Bell: Oj då. Beskriv de problem som CIA, NSA och de amerikanska företagen orsakar.

John Perkins: De är rätt uppenbara; vi har skapat en värld där 5% av oss i Förenta Staterna konsumerar omkring 30% av världens resurser. Det system som vi har skapat är ett fullständigt misslyckande och för med sig en oerhörd misär. Folk talar ofta om mayafolkets profetia.

Att domedagen kommer år 2012, men jag tror att mer än hälften av jordens befolkning redan mött domedagen. De lever i svår fattigdom och svälter till döds eller befinner sig på gränsen till svält. Så vi har skapat en värld som är sin egen domedag. Detta system skapades av organisationer som IMF, VärldsBanken, CIA, NSA och de multinationella.

Daily Bell: Det är inte bara ett amerikanskt system…

John Perkins: Det är ett globalt system; men ändå kan man säga att Förenta Staterna är den som utgjort drivkraften. StorBritannien har i visst avseende försökt ändra detta, men de stora  företagen i världen är verkligen dom som är upphovet till det hela. Allt idag drivs rätt mycket av stora företag. Obama står ganska mycket under påverkan av storföretagsamheten.

Daily Bell: vad är lösningen?

John Perkins: Jag tror det är väldigt viktigt att vi människor i världen kommer samman och inser att vi äger makt. Jag vill ha billig bensin; om då det betyder att förstöra Amazonas regnskogar, vänder jag mig bara åt ett annat håll. Ända tills vi inser att företag är de som bestämmer och inte regeringar, och om vi ger systemet makt, fortsätter det bara som det är. Vi måste sätta tryck på företagen, så att de blir inkännande, goda världsmedborgare. Jag tror att i en era med Internet har vi en enorm möjlighet att göra detta och åstadkomma en hel del förändringar.

Daily Bell: Vad tror du CIA anser om din exponering? Är de förbannade på dig?

John Perkins: Du måste fråga dom för jag vet inte vilka de är; alltså vilka du bör fråga. Jag kan inte svara på detta.

Daily Bell: din senaste bok ”Hoodwinked” är en blåkopia om den nya formen av global ekonomi. Lösningen är inte ”återgång till det normala”. Du utmanar oss att ”komma fram till nya höjder, bort från rovdjurskapitalism och gå över till en era större än den agrikulturella och industriella revolutionen.” Berätta om boken och de steg vi kan ta för att bygga en bättre morgondag.

Är det genom aktivism på statlig grund och FN, eller inom den privata sektorn eller bådadera?

John Perkins: Nåväl, det vi diskuterar är genom konsumenten. Vi bör inse att folk som arbetar i företag också är konsumenter. Längst upp i toppen på många företag kan man finna några extrema sociopater, men majoriteten av dessa människor i de här företagen är bra och hyggliga människor, som vill sina barn väl liksom sina barnbarn. De vill inte att länder sjunka ner under oceanerna eller glaciärer smälter, eller att vi får hål i ozonlagret.

Men vi har sänt ett mycket starkt budskap som säger, vi vill ha billiga varor och tjänster, även om det betyder att vara socialt och miljömässigt oansvarig. Vi måste skicka ett nytt budskap, att vi helt enkelt vill ha en rättvis och fredlig värld. Att vi vill stoppa desperationen och exploateringen. Vi måste göra oss av med dessa fruktansvärda villkor, krigen, konsumentberoendet. Vi behöver nya teknologier. En uthållig energi. Det är ett måste att få bort fattigdom och orättvisor.

Om vi genom mer reglering kan göra detta? Behöver den privata sektorn i allmänhet mer reglering? Är detta poängen? Vem vill erbjuda det? FN? är det bättre att ha en stark och effektiv världsregering? Hade vi velat se det utvecklas?

John Perkins: Jag tror den globala recessionen visar, att vi behöver regleringar som dessa för kontroll av de giriga människor som driver dessa företag. Vi måste vara skyddade mot dom. Det är oss, folket, företag ska tjäna. Tjäna allmänheten.

Jag är inte för mängder med regleringar, men jag tror verkligen man behöver jämna spelplanen. Det är som att stiga på ett flygplan och känna sig säker, att piloten är förtrogen med de aktuella lagar och regleringar som gäller och har ens säkerhet i åtanke. Man behöver ha detta då det gäller ekonomin. Därmed låter du piloten flyga planet.

Vem som gör det är ju en väldigt viktig fråga? För närvarande verkar varje land bestämma det – så kanske skulle det vara bra att ha en världsregim som kontrollerar allt detta, möjligen genom aktiemarknader och redovisningsbyråer.

Daily Bell: Hmmm…intressant. Så du tror på en grönare värld. Oroar du dig också över den globala uppvärmningen?

John Perkins: Ja, det är ett stort bekymmer.

Daily Bell: Tror du på Peak Oil (toppeen på oljeutvinningen)? Tar energin slut? John Perkins: Jag tror inte det handlar så mycket om att vi gör slut på energin som att vi inte har råd att hela tiden borra efter olja och skicka ut koldioxid i atmosfären. Det större problemet är hur vi utnyttjar oljan, inte om vi gör slut på den eller inte.

Daily Bell: Du är grundare och styrelsemedlem i ‘Dream Change’ och ‘Pachamama Alliance’, icke vinstdrivande organisationer som ägnat sig åt den värld som våra barn kommer att vilja ärva. När gick du in i dessa organisationer?

John Perkins: Omkring år 1990, då jag var tillbaka i SydAmerika och mötte några av stammarna där och då jag sa att jag ville hjälpa dom rädda regnskogen; sa de ”Nåja, ifall du vill rädda regnskogen vore det mycket bra, men tro inte att du kan komma hit och försöka förändra oss; vi förstör ingen regnskog, ert folk förstör regnskogen.

Era oljebolag, era timmerbolag, era företag. Ni drömmer om stora byggnader, massor med bilar och en tung industri, och nu måste ni förstå att er dröm blivit en mardröm; den har blivit väldigt destruktiv. Om ni vill ändra världen, måste ni ändra ert folks dröm.”

Jag tyckte det var helt slående. Jag kom tillbaka till Förenta Staterna 1991 och bildade ett icke-vinstdrivande företag med namnet ‘Dream Change’; vars uppgift var att skapa en mer uthållig miljö.

Den andra organisationen, med namnet Pachamama Alliansen, finns nu i 40 länder med 4000 medhjälpare. Vi skickar pengar till Amazonas för att hjälpa till att upprätthålla en mer uthållig, fredlig och rättvis värld. Vi vill hjälpa ursprungsbefolkningar att behålla sin kultur.

Daily Bell: Gillar du Hugo Chavez?

John Perkins: Jag vet inte om jag gör det. Vad jag vet är, att han förändrat historien. När Hugo Chavez stod upp mot CIA under 2002 års kupp och överlevde detta, sände han ett starkt budskap genom världen, särskilt till SydAmerika. Detta betydde Förenta Staterna var en papperstiger och att en stark president kunde överleva en kupp.

Han förändrade historien, ingen tvekan om det. Beroende på vem du talar med, älskar eller hatar de honom; men han har gjort ett mycket bra jobb för fattigt folk. Jag skulle kunna säga att han kommer in i historie-böckerna som en person med en väldig påverkan på världen.

Daily Bell: Hur är det med Barack Obama? Vad har han gjort?
John Perkins: Barack Obama sitter i ett otroligt ämbetsläge. Mannen har verkligen inte mycket makt. Företagen äger makten. Presidenterna i Förenta Staterna och på andra platser är extremt känsliga. En kille som Obama förstår, att skulle han skaka båten för mycket, tvingas han avgå. Det behövs ingen kula, det räcker med ett karaktärsmord.

Alla har ett skelett i hans eller hennes garderob och även om en kille som Obama inte haft några skelett, så går detta att skapa, precis som ryktena att han inte var amerikansk medborgare, alla dessa rykten. Men vad vi inte får glömma är, att Barack Obama aldrig drivit någon kampanj där man har sagt, ja jag kan. Det var, ja VI kan. Det är vi, folket. Han ensam kan inte göra detta. Folket måste stå bakom honom. Han har helt enkelt ingen makt.

Daily Bell: Något att fundera över. Böcker eller artiklar som du vill rekommendera? Avslutande tankar?

John Perkins: Jag vill verkligen att folk prenumererar på mitt nyhetsbrev som utkommer två gånger i månaden – www.johnperkins.org. Jag finns också på Twitter och Face book. Jag älskar kontakt med människor, att gå den vägen.

Daily Bell: Tack för du tog dig tid och lycka till med boken!

övers Ingrid Ternert

Democracy Now! om Libyen

Filed under: Afrika,nya — ingrid @ 13:17

Frågan om Obama är något hopp för Libyen

Filed under: Afrika,CIA,krig,Libyen,NATO,nya,olja,USA,vapen — ingrid @ 18:18

04/22/2011 av Juan Cole

Euro-news rapporterar om situationen i Misrata: Fria libyska stridande triumferar i små segrar, medan USA börjar anfalla med förarlösa flygplan.

Vid den tunisiska gränsen i väst har Berber-rebeller intagit en checkpoint och jagat iväg de 200 Khadaffi-lojalister som tagit skydd i Tunisien. Denna checkpoint ligger vid en väg som levererat utrustning till bergen i den västra regionen, där det finns städer med berber som revolterar mot Khadaffi, samtidigt som Zintain är under belägring.

Libyska rebeller i Misrata säger att de tagit tillbaka delar av Tripoli Street, inklusive vissa viktiga stora byggnader varifrån Khadaffi-lojalister utövat krypskytte mot alla vandrare nedanför. Evakuerade från Misrata som lyckats nå Benghazi, talar om en humanitär katastrof med brist på mat, vatten och medicin där det ligger kroppar utspridda på gatorna.

Det kom en fråga om varför rebellernas styrkor i Misrata ser ut att vara bättre stridande än dessa österut i Ajdabiyan. Då allt kommer omkring har man hållit ut i veckor mot anfall med tanks och artilleri. Jag antar att de inom sina led har ett antal avhoppare från den libyska armén och kommer från lokala klaner som strider mot Khadaffis klan. Men vi behöver få reda på mer.

De fria väpnade libyska styrkorna, som håller en position vid Ajdabiyan i landets östra delar, säger att de har avvisat tanken på att ha trupper från Väst stridande ibland sig. Bra av dom! Att introducera marktrupper från Europa vore en politisk katastrof och skulle ha kunnat ge dom ammunition, som betraktar Förenta Nationernas intervention som en form av nyimperialism.

Vad gäller ‘drönare’, obemannade flygande farkoster, är det Försvarsdepartementet som sköter dessa, och om så vore fallet, är det svårt att se hur man kan sätta in stridsflygplan mot Khadaffilojalister, som attackerar ickestridande i städerna. Krig är någonting fruktansvärt, och jag har under långa tider i stadsmiljö bott under kriget i Libanon vid mitten av 1970talet.

Men det finns det som är värre än krig. Denna intervention har ArabFörbundet uppmanat till, då med uppbackning av en resolution i FNs Säkerhetsråd, så det hela är legalt och legitimt i en tradition av gemensam säkerhet. (Jag säger inte emot dessa som menar att det vore bättre, om president Obama fått Kongressens godkännande.

Dom som klagar över intervention i Libyen är otåliga eller cyniska. Interventionen har räddat Benghazi och andra städer österut från att falla för Khadaffis tanks och jetplan. Den kom att ta tillbaka Ajdabiyan i rebellernas händer.

Den har låtit Misrata, Zintan, Yafran, Naluf och andra städer i Väst hålla ut mot fruktansvärda attacker från Khadaffis lojalisters pansar. Dessa är stora framgångar jämfört med situationen den 11 mars. Khadaffis tunga vapen har förstörts och hans förmåga minskat.

Krigskritiker finns överallt. En del på högerkanten, sådana som John McCain, tycker det kämpas halvhjärtat och att USA borde genomföra AC-130s och A-10 tanksdödare. Andra på högerkanten som Mitt Romney, klagar över att introduktionen av amerikanska obemannade farkoster, drönare, är ett tecken på en mission på knä och en oklar strategi.

Vad gäller mig kan jag slå vad om att senator McCain är nöjd med ‘drönarna’. Så republikanerna håller inte med varandra. Vad är det då som gäller? Gör Obama för mycket eller inte tillräckligt? Ifall det republikanska fältet är delat om svaret på frågan, kommer Libyen som kampanjfråga vara neutraliserad.

Jag tror verkligen att det finns en fördel med att kriget inte slutar snabbt med Västs besegring av Öst under NATOs uppbackning. Det är vad som kan hända på slutet. Men enligt mig skulle det vara att föredra om eliten i Tripoli gradvis trycktes tillbaka och omringades samt satt under en sådan press, att man vänder sig emot Khadaffi och deklarerar ett fritt Libyen.

På det viset får man inte en permanent grupp förlorare, ungefär som sunniaraberna i Irak, vilka tenderar att ställa till med problem på viss sikt, såvida det inte sker på lång sikt. Striderna kan komma att pågå under några fler veckor och även månader, men där finns inte särskilt mycket tvivel om utgången. Till slut får Khadaffi ge sig, så länge de FNallierade är upptagna med att skydda den libyska befolkningen från hans trupper.

Det tog också lång tid innan man kunde besegra den aggressiva, expansionistiska neo-fascisten, Slobodan Milosevic på Balkan. Men vem kan betvivla, att om man låtit hans härjningar fortsätta, skulle det ha resulterat i mer än hundratals eller tusentals döda, och att destabilisering av Balkan utgjort en allvarlig fara för den europeiska säkerheten?

Vi hör inte talas om Balkan i USA pressen nuförtiden. Det är inget paradis och där finns massor av problem, men där är ingen kris som hotar den globala säkerheten. Ifall vi om några år inte hör talas om Libyen, och Khadaffi familjen är borta. Och att det finns ett valt parlament och inget folkmord eller gränsande till folkmord ägt rum. I så fall skulle denna intervention kunna bli en verklig succé.

övers Ingrid Ternert

« Newer Posts — Older Posts »

Powered by WordPress