Fredskoalitionen Göteborg

15 maj, 2011

Världspolisen ökar pressen mot Syrien – USAs ‘humanitära aktioner’ destabiliserar världen

Filed under: Afrika,dollar,krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,nya,olja,Syrien,USA — ingrid @ 20:15

http://rt.com/news/syria-government-us-president/print/

‘World’s policeman’ to ramp up pressure on Syria
Världspolisen ökar pressen mot Syrien 13 maj 2011

Tusentals regimkritiker har efter fredagsbönen gått ut på gatorna runtom i Syrien. Ett flertal människor har rapporterats döda efter det att säkerhetsstyrkorna öppnat eld, trots regeringens uppmaning att inte skjuta mot demonstranterna.

Internationella påtryckningar ökar mot de syriska myndigheterna över detta brutala nedslag.

Syriska säkerhetsstyrkor har genomfört räder runtom i landet och det rapporteras, att ungefär 12,000 människor har fängslats alltmedan Damaskus lovade att regeringens trupper ska hålla sig ifrån våld. Aktivister på gatan sätter dödstalet efter det två månader långa upproret till 800.

Den internationella samfälligheten har kommit att starkt kritisera den syriska regeringen för det brutala nedslaget. Washington förbereder till och med att besluta om Assads regering är lagenlig. Många anser att detta skulle kunna vara ett första steg från USAs sida i riktning mot flera drastiska räder gentemot den syriska regimen.

Men vem är legitim internationell ledare och vem är det inte? Det ser ut som om Amerika bestämmer.

En källa inom Vita Huset har sagt att Obamaadministrationen är nära att deklarera Assads syriska regering illegitim och att det bara utgjorde en början.

‘Vi kommer fortsätta arbeta med våra internationella partner inom EU och andra ställen och vidta ytterligare åtgärder. Därmed håller vi Syrien ansvarig för sina väldiga brott mot de mänskliga rättigheterna’, sa utrikesminister Hillary Clinton.

Låter detta bekant?

Förenta Staterna är med och leder ett internationellt försök att avvisa allt övrigt våld, införa exempellösa sanktioner för att hålla Khadaffis regim ansvarig,förklarade president Barack Obama.

Då USA säger sig vilja hålla någon ansvarig, kan man vänta sig aktion.

När väl USA en gång officiellt deklarerat den syriska regeringen som illegitim, kunde det komma att öppna dörren till att vidta olika åtgärder för att avlägsna denna regim, säger Mark Crispin Miller, professor i mediastudier vid New Yorks Universitet.

USAs självutnämnda ställning som världspolis och domare om vilken regering som är legitim eller inte, passar dock inte vem som helst.

Det finns en mängd hybris, man kan kalla det arrogans, om att den amerikanska presidenten bestämmer huruvida en regim är legitim eller inte. ‘Var bestämmer amerikanarna detta?’ sa författaren och journalisten Barry Lando.

Även några av USAs gamla allierade som Jemens president, ser ut att besväras av Vita Husets framstöt att agera som om man hade makten i världen.

Är ni Förenta Staternas president eller president över världen?” frågade Jemens ledare Ali Saleh.

Då man fördömer vidrigheter i olika länder i MellanÖstern och NordAfrika, gör USA anspråk på en högre moralisk grund och deklarerar Mänskliga Rättigheter som bas för sin inblandning. Men kritiker säger att detta är en rökridå, då det verkliga skälet är en intervention.

Där finns inget som heter moral i USAs DNA vad gäller utrikespolitiken. Den gäller enbart makt och ekonomi. Moral? Hur kan USA bara tala om något sådant i MellanÖstern, då de helt och fullt stöder SaudiArabien, säger författaren William Blum.

Amerikas själv-proklamerade humanitära inblandning har gjort att dom tagit ställning i inbördeskrigets Libyen.

USA har förbundit sig till ett extensivt stöd för rebellerna. Denna äldre politiska figur, Mahmoud Jibril, som representerar den libyska nationens övergångsregering, har under åratal bott och studerat i USA. Nu är han tillbaka i Washington och ber om pengar från Khadaffis infrusna tillgångar.

För närvarande skriver jag på ett förslag till lag efter en förfrågan från USAs Statsdepartement inom den administration, som ska auktorisera överföring av tillgängliga pennningtillgångar till rådet, så att man kan få tillgängliga pengar. Det kommer inte från amerikanska skattebetalare, det kommer från överste Khadaffi själv, säger USAs senator John Kerry.

Nyligen frisläppta telegram från WikiLeaks visar att för flera år sedan USA fört över pengar till den syriska oppositionen. Men en del har sagt att hjälpen kommer med vidhängande kedjor.

Ingen ger bort pengar eller vapen för ingenting, och USA ser möjligheten att sätta in en vänligt sinnad pro-amerikansk eller en regering mottaglig för amerikanska intressen, säger Eric Margolis, kolumnist, författare och krigskorrespondent.

Koalitionens ansträngningar i Libyen har nått vägs ände, nu med landet i militärt dödläge.

Under tiden fortsätter antalet civila offer växa.

Analytiker säger att utländsk inblandning i Syrien kan trigga en mycket värre konflikt.

Syrien ligger i hjärtat av arabvärlden och om den exploderar eller imploderar kommer landet påverka alla sina grannländer, Irak, Jordanien, Saudiarabien, Israel, Libanon och de ser alla ut att vara inblandade i ett kollapsande eller krigsdrabbat Syrien, säger Margolis.

Syriens partnerskap med Iran har länge irritaterat Washington, ännu ett skäl, säger vissa, att gå emot Assad.

Att lita till Iran som sin bästa och enda strategiska allierade är inte någon framkomlig väg framöver, säger Hillary Clinton.

Kritiker säger att då USA tar på sig en roll som världspolis, är inte det baserat på någon inneboende godhet, utan snarare av egna intressen. Den större frågan är, huruvida dessa intressen gjort världen säkrare eller fått den ännu mer destabiliserad.

övers Ingrid Ternert

18 maj, 2011

Åter om Libyenkonflikten och vad vi inte vet om Västs interventioner

Filed under: Afrika,krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,NATO,olja,terrorism,USA — ingrid @ 17:15

av Nazir Ahmed guardian.co.uk 18 maj 2011

Ett porträtt på Muhammed Khadaffi hänger i det förstörda kontoret i Libyens anti-korruptionsbyrå till följd av Natos bombningar.

Jag har nyligen återvänt från ett besök i Tripoli och västra Libyen. Som parlamentsledamot oroar jag mig inför dessa konflikter, var och när de än uppkommer. Det finns många tragedier begravda i en väpnad konflikt, inklusive de civilas lidanden, särskilt då det gäller kvinnor, barn och äldre.

Delar av brittisk media har redan felaktigt hunnit beskriva min resa till Libyen som en ”fredsmission inför Khadaffi”. Det är inte korrekt. Det här har nu hållit på i två månader och Nato har genomfört 6000 flygattacker  alltsedan FNs Säkerhetsråds resolution 1973.

Jag besökte det västra Libyen för att se vad som händer på marken och i sinom tid ska jag besöka västra Libyen. Helt klart är det vi startat i Libyen något vi kommer få mycket svårt att komma ur.Vi är uppfödda på dåliga underrättelser och önsketänkande, både i ett krig som Afghanistan och det i Irak.

I accelererad takt verkar vi upprepa detta i Libyen. Inom några dagar har man också gått från ”flygförbuds”zon till regimförändring och dödande av medlemmar av Khadaffis familj.

Under samma tid blev det smärtsamt uppenbart att synbart varje antagande varit falskt angående den fransk-brittiskledda Natoaktionen. En förmodan var att Libyen skulle vara ungefär som Tunisien och Egypten. Men det finns en annan dynamik och en annan nationell karaktär i nuvarande skeende.

Det är som att formulera en politik mot Tyskland i tron att Tyskland har ett identiskt temperament med Italien eller Portugal.Ett andra antagande var att Överste Khadaffi skulle gå med på att lämna Libyen.

Det står smärtsamt klart att dåliga underrrättelser fortsätter undergräva våra aktioner. Den brittiska regeringens falska påstående att Khadaffi flytt till Venezuela är bara ett exampel.

Denna naivitet gäller också John Reid (en tidigare försvarsminister) som trodde att Storbritannien skulle kunna intervenera i Afghanistan ”utan att ett enda skott skulle behöva avlossas”.

En tredje förmodan var att Khadaffi saknade folkligt stöd. Det är idiotiskt inbilla sig att det inte skulle finnas ett mått av politiskt och klanmässigt stöd för Khadaffi, åtmistone inom Libyens västra och södra regioner.

Ett fjärde antagande ser ut att vara att alla libyska”rebeller” är Facebook-idealister. I själva verket händer det ytterst sällan, att den unga befolkning som startar revolutioner, därefter kommer att kontrollera dom.

Vid sina mer uppriktiga tillfällen har politiska och militära ledare medgett, att de knappast vet något om dom som Nato hjälper. I själva verket består man av en flygstyrka och vet inte vilka de är, som man ger militär träning och utrustning.

Vad som är känt är att rebellerna leds av Khadaffis tidigare handgångne och det blan dem ibland finns ett avsevärt antal al-Qaidamilitanter. Deras brott mot de Mänskliga Rättigheterna i östra Libyen är minst sagt oroande.

Vi har nu hört general sir David Richards säga, alltså chefen över de väpnade styrkorna, att Storbritannien måste ”förbättra sitt rykte” på grund av sin systematiska förstörelse av ännu mer civil infrastruktur i Libyen, till stöd för de rebeller som vi endast har en liten kunskap om.

Det är intressant att Richards använt sig av en spel-analogi, för det är så man kan karakterisera mycket av de gångna två månaderna. Storbritannien har bedrivit ett spel vad gäller Libyen. Vi har slagit vad om att det skulle vara över på 48 timmar. När detta inte gick, dubblade vi vadet, och efter det dubblade vi och dubblade igen. Vi borde redan skurit ner våra förluster.

Att fortsätt spelet ifråga om det libyska debaklet, borde ha blivit en utrikespolitisk läxa motsvarande den europeiska utväxlingen under den ”Svarta September” år 1992. De enda människor som hade kunnat tjäna på misstaget, är dessa som vill destabilisera den arabiska och muslimska världen.

Som en av Natos påstådda kirurgiska precisionsbombningar,  exploderade en Natobomb 400 meter från mig under mitt besök. Den släpptes mot en parlamentsbyggnad som jag  fyra timmat tidigare besökte. Andra Natobomber förstörde lamporna på trottoaren nära parlamentsbyggnaden. Dessa utgjorde knappast några ”kommando och kontroll”-enheter.

Medan man har kunnat förstå att Säkerhetsrådet tryckt på om en flygförbuds-resolution, utsträcktes det hela  till en ”kryp-mission”, som kom att undervärdera den takt i vilken Storbritannien rusar iväg mot ett fullskaligt krig.

”Mission creep” är ett uttryck för eskalering av antalet dödade civila. For all den brådska vi upplevt vad gäller Libyen, ser vi ingen sådan brådska då det till exempel gäller Syrien, Jemen eller Bahrain. Det har för många observatörer visat sig att Libyen valts ut av politiska orsaker snarare än människorättsskäl.

Det som bekymrar mig är det budskap om den libyska – och egyptiska – situation, som man har skickat ut vad gäller Västs utrikespolitik. Flera år av plågsam diplomati har fått tillbaka Libyen till den nationella gemenskapen: Inom 48 timmar var detta bortkastat. Vilka slutsatser skulle därmed utvecklingsländer och uppgående nationer ha kunnat dra angående britters och Västländers utrikespolitik?

Inblandningen av den ifrågasatta Internationella Brottmålsdomstolen utgör ytterligare en komplikation. Jag har själv varit med och sett utifrån fredsprocessen i Darfur hur en enstaka intervention förvrider varje försök till fredlig lösning på konflikter. Det uppmuntrar rebeller att inte engagera sig i dialog och det förstärker regimens positioner. Libyen kommer inte att utgöra något undantag.

Vi står vid kanten till en avgrund. Hundratals nordafrikaner och svarta afrikanska flyktingar, som redan dött i sina försök att nå Europa, utgör föregångare till det kaos som kan följa på en västlig intervention och leda till ännu ett Afghanistan i Nordafrika.

Det bekymmer jag har om Natos upptrappning av konflikten skulle kunna tas som stöd för den libyska regimen. Så är inte fallet. Snarare utgör det ett argument för sunt förnuft. Nog är nog. Plan A har misslyckats. Men det måste finnas  andra utvägar.
övers Ingrid Ternert

19 maj, 2011

Osama bin Laden som afghansk utträdesstrategi

Filed under: Afghanistan,krig,NATO,talibaner,USA — ingrid @ 22:53

av Shibil Siddiqi 20 maj
Då Förenta Staterna gått över till nations-byggande i Afghanistan, komplett med den undangömda historien om att frigöra kvinnor och importera mänskliga rättigheter och demokrati, misslyckades man med att fånga Osama bin Laden ”död eller levande”.

Nu då Bin Laden är död, och starka indikationer borde finnas på hans död, kommer det leda till ett skifte i den amerikanska strategin i Afghanistan.

USAs ockupation av Afghanistan kan se för sig två distinkta militära utmaningar. Den första är den som driver ett i
huvudsak nationalistiskt talibanskt motstånd med islamistiska övertoner. Den andra utmaningen är att förstöra al-Qaida, denna transnationella terroristorganisation och de al-Qaida allierade. Under täckmantel av tidigare operationer är det dessa som utgör kärnan i USAs intressen i Afghanistan.

I sitt tal i början av år 2009 upprepade USAs president Barack Obama att den amerikanska ockupationen av
Afghanistan haft ett ”klart och fokuserat mål: att störa, avväpna och besegra al-Qaida i Pakistan och Afghanistan…” Amerikanska underrättelser har under årens lopp också kommit fram till att al-Qaida endast hade kvar en symbolisk närvaro i Afghanistan.

Dess operativa har sedan länge migrerat till den relativa säkerheten i Pakistan och upprättat ännu dödligare filialer i Irak, på den Arabiska halvön och Maghreb. Al-Qaidas kontakter med talibanerna i Afghanistan är också på sin höjd svaga.

Att lämna Afghanistan på basis av underrättelsetjänstens uppgifter saknar emellertid både den psykologiska tillfredställelsen och förklaringen att ha haft och upplevt den spänning som ligger i ett bra jobb. Problemet utifrån det amerikanska perspektivet att behöva agera under dylika förhållanden, har kommit att skjuta upp ett amerikanskt tillbakadragande som inte ses av en större amerikansk allmänhet och resten av världen som ett strategiskt nederlag.

En dylik uppfattning skulle utan tvekan ha förminskat Amerikas makt. I detta sammanhang har dödandet av Bin Laden erbjudit Washington en möjlighet att förklara ”uppdrag slutfört”. USA kan nu börja ett skifte tillbaka till sitt gamla manus om Bin Laden som ett effektivt tecken på framgång i Afghanistan och skilja målen för dess kontra-terrorism från kontramotståndets dy.

För helt klart har det upptrappade kontramotståndet, trots vissa taktiska framgångar i södra Afghanistan, blivit ett
strategiskt misslyckande. Långt ifrån att införa en ny militär realitet på marken, har den inte ens lyckats ändra talibanenas uppfattning om, att det är dom som vinner kriget (helt enkelt för att de inte förlorar det).

En annan indikation på en gryende politisk förändring var tillkännagivandet den 28 april- två dagar innan morduppdraget mot Bin Laden – att USAs toppkommando i Afghanistan, general David Petraeus, utnämnts till chef över den centrala underrättelsetjänsten (CIA).

Tidpunkten för Petreaus’ utnämning är mycket anmärkningsvärd, givet att den 28 april förmodligen Bin Laden-operationen befunnit sig i sin slutgiltiga planeringsfas. Hans chefskap över CIA började också i slutet av september, då den amerikanska ”svallvågen” i Afghanistan börjat dras ner.

Beroende på sin ‘framgång med svallvågen’ i Irak, trodde kanske Petreaus, att Afghanistan kunde ge honom en slutlig seger. Som den person bokstavligt talat vilken skrivit boken om amerikanskt kontra-motstånd, var han en stark förespråkare för en kraftig dylik truppnärvaro i Afghanistan.

Han har också visat sig vara en lömsk politisk företrädare. Han lobbade starkt och utnyttjade en PRtaktik, som gjorde att Petraeus skickligt utmanövrerade Obamas administration, märk väl inklusive vicepresident Joe Biden, som föredrog ett tidigt bortdragande genom övergång till en modell av kontramotståndsterror.

Under den tid då augusti månads slut närmar sig för ett tillbakadragande av ”svallvågs”taktiken, har Petraeus i stort hållit fast vid sina vapen och enbart föredragit tecknet på nerdragning av antalet trupper. I vilket fall kommer han som chef för CIA ironiskt nog att få fördelar av sitt förbiseende med kontra-terror-operationer, men förlorar sin makt att styra den militära missionen, inklusive takten i den amerikanska nerdragningen.

Afghanistankriget är redan djupt impopulärt hos de flesta amerikaner – ett utmärkande drag i valen, de presidentval man planerat till nästa år. Dessutom kommer ett allt högre korus inne i Kongressen, vilken efterlyser en snabbare nerdragning i ljuset av Bin Ladens död, och med det Afghanistans minskade strategiska värde som resultat av al-Qaida och USAs budgetkris.

Med Bin Laden i en body-bag, och utan motstånd hos Washingtons stjärnprydda general, kommer Vita Huset finna det lättare att ta till sig ett accelererat halvt-liv för sitt kontramotstånd. Utrikesminister Hillary Clinton har redan uttryckt sin syn på Bin Ladens död, att den ”öppnar upp möjligheter för att underhandla med talibanerna, vilket inte funnits tidigare”.

Det betyder inte att den amerikanska militära närvaron i Afghanistan någon gång snart kommer att minska till noll. För NATO har återupprepat att man länge kommer släpa runt invid Kabuls sida, trots Bin Ladens frånfälle och när väl ansvaret för säkerheten överlämnatstill de afghanska styrkorna under 2014.

Det visar starkt på ett troligt överskott av militära övningsbefäl och en del trupper som blir kvar i Kabul under åratal framöver. Dessutom tycks USA också fortsätta utföra kontra-terroroperationer och använda SpecialStyrkor och CIAanställda i både Afghanistan och Pakistan. Men det finns ett litet tvivel om huruvida den amerikanska ockupationen av Afghanistan effektivt gått in i sin slutfas.

USA är verkligen medveten om den möjliga kostnad man har nergrävd i Afghanistan för sin militärmakt, samtidigt som dess globala medtävlare, inklusive Kina och Ryssland, fortsätter resa sig. Ändå har under en tid USA letat efter en utträdesstrategi, vilket hänger på frågan om politisk timing snarare än militär nödvändighet. Mestadels har det rört sig om att gå igenom Pakistans underrättelsekanaler om talibanerna, för att jaga deras ledare och tvinga dessa till förhandlingsbordet.

Pakistans samarbete med USA var opportunistiskt och utgör vad gäller det ett hopp om, att en förlängd process gör det lättare att bestämma riktningen på förhandlingarna. Pakistan tror att det hela ska fullfölja dess egen strategiska paradigm av att säkra en positivt inställd och anti-indisk regim i Kabul.

Men Bin Ladens död har ändrat den amerikanska politiska kalkylen, och lämnar friska möjligheter för att skapa en utträdesstrategi. Ändå förblir man en viktig länk till talibanerna, Pakistans tryck kommer minska, både som resultat av politiskt tryck på grund av den potentiella inblandningen av sitt säkerhetsetablissimang i samband med att man gömt Bin Laden, såväl som inför ett än så länge embryo till konsensus i Washington mot ett snabbare bortdragande från Afghanistan i ljuset av Bin Ladens död.

Den amerikanska invasionen och ockupationen av Afghanistan har aldrig handlat om att demonstrera amerikansk makt och slå tillbaka mot Bin Laden, även om andra historier skulle skapas för att rättfärdiga missiones högtstående eller strategiska värde. Med sin död i Pakistan kan nu historien i Afghanistan om Bin Laden allvarligt dras upp med rötterna. Liksom Bin Laden själv kommer historien om Afghanistans ständiga lidande också att begravas i havet.

övers Ingrid Ternert

21 maj, 2011

Sveriges invänjning i krigskulturen

Filed under: ekonomi,Fred,krig,Mänskliga Rättigheter,NATO,olja,Sverige,vapen — ingrid @ 17:11

 

21 maj skriver Margareta Zetterström på SvD Brännpunkt att Vi måste bekämpa normaliseringen av kriget och de försök man gör för att få oss alla att se kriget som ett ofrånkomligt inslag i mänsklighetens liv.

Har inte också 2000-talets krig i själva verket handlat om naturresurser och geopolitisk dominans, om olja, makt o profit?

Under en längre tid har någon slags invänjning skett i krigskulturen  i Sverige. Vi har fått lära oss att krigen i dag kan vara ”humanitära” och utföras med hjälp av ”precisionsvapen”, menar Margareta Zetterström. 

För bara några decennier sedan levde svenska folket i en förvissning om att krig och ockupation var det värsta som kunde drabba ett land och att fred och frihet är det högsta goda. Vi prisade oss lyckliga över att i 200 år ha sluppit krigets fasor och såg vår neutralitet och alliansfrihet som en ovärderlig skatt.

Jag skriver ”vi” fastän jag vet att det också fanns de som ogillade denna politik, som ansåg den feg och hellre ville se en mer aktivistisk linje. Men dessa krigsförespråkare var trots allt i minoritet, och det är ingen överdrift påstå att den svenska neutraliteten haft ett massivt stöd i folkdjupet. Denna politik var heller inte nationellt egoistisk i den meningen att det bara var svenska intressen som hade tjänat på den.

Nej, denna politik grundade sig på folkrätten och uppfattades ute i världen som ett stöd för alla (speciellt små) nationers rätt att leva i fred och få sin suveränitet respekterad även av stöddiga stormakter. Sverige var också på den internationella arenan en stark förespråkare av nedrustning, inte minst vad gäller kärnvapen.

En fredens röst som försvarade folkrättens förbud mot aggressionskrig och som, med stöd i FN-stadgan, hävdade att stater bara har rätt att ta till vapen i självförsvar, när de blir angripna utifrån. Vilket ledde till att vi ansåg det självklart med allmän värnplikt och ett militärt försvar vars uppgift var att skydda det egna landet och avskräcka presumtiva angripare.

Men hur avlägsen syns inte denna tid vara i dag! Vi har nu gradvis blivit  indoktrinerade i krigsacceptans. Vi har fått lära oss att det där med nationell suveränitet inte är så himla viktigt längre.

Neutralitetspolitiken har kastats över bord och vi är i praktiken, om än inte formellt, med i militäralliansen Nato, deltar i kriget i Afghanistan under Nato-befäl, stöder angreppet på Irak och förklarar oss villiga att delta i alla tänkbara krig ifall supermakten USA och dess allierade kallar. 
 
Ja, vi accepterar rentav stormakters rätt att klampa in på andra länders territorium och ”hämta” icke-önskvärda individer för vidare transport till olika tortyrfängelser eller för omedelbar avlivning, så kallade ”riktade mord”, i båda fallen utan föregående rättegång och dom.

Vi ser inte längre kriget som det högsta onda, eftersom vi fått lära oss att krig i dag kan vara ”humanitära” och inte alls behöver vara så blodiga och förödande som tidigare krig i historien. Nu för tiden har man ju ”precisionsvapen”, och då kommer minsann inga civila till skada.

Vid sådan ”klinisk krigföring” träffas bara i förväg utvalda mål (och om civila ändå stryker med, så har de sig själva att skylla och kallas ”collateral damages”). Ja, kriget är så fint och ädelt och syftar, när det  är väst som håller i vapnen, till att skydda civilbefolkningen och bringa fred och demokrati.

Denna invänjning i krigskultur har nu pågått i flera decennier och börjar bära frukt. Även personer som annars resonerar förnuftigt, prisar i dag den svenska militärinsatsen i Afghanistan och upprepar troskyldigt argumentet att Sverige är där för att befria kvinnorna och ge barnen skolutbildning.

Och självklart måste Afghanistan få fred och möjlighet att bygga upp sitt land igen efter årtionden, ja sekler, av krig och ockupation. Det är bara det att en sådan fredlig återuppbyggnad är möjlig endast om de utländska trupperna lämnar landet och det tillerkänns full nationell suveränitet.

Afghanerna har aldrig accepterat främmande herrar i sitt hus och kommer aldrig att göra det. Däremot har de behov av humanitärt, civilt bistånd för att komma på fötter och ta igen allt som de förlorat under alla dessa år av krig. Tänk bara om alla de resurser som nu satsas på militära krigsinsatser i stället styrdes över till fredlig återuppbyggnad och utbildning!

Att avsluta ett krig är i och för sig ingen enkel process. Men när nu även USA börjat inse att detta krig inte kan vinnas och att de militära insatserna rentav är kontraproduktiva, varför då ändå fortsätta? Ju fler bombattacker där civila kommer till skada, desto aktivare afghansk motståndsrörelse och desto fler talibaner. Och desto större terrorhot mot de krigförande västmakternas egna medborgare! Är det så svårt att förstå?

När upproret i Libyen startade i våras och ”rebellerna” där desperat bad omvärlden om flygunderstöd var det många, även inom vänstern, som var benägna att stödja en sådan insats. Vänstern och den antiimperialistiska rörelsen splittrades. De som stödde flyginsatsen menade att eftersom ”det är rätt att göra uppror”.

Så är det också rätt att stödja dom som gör uppror mot en diktatur. Medan de som intagit motsatt ståndpunkt hävdat att krig alltid är fel, eftersom krig alltid medför civila offer. Att man istället bör välja förhandlingar och diplomati.

Trots att även jag, tidigare i våras, hade svårt att göra mig döv för nödropen från den libyska staden Benghazi, lutar jag i dag, efter ett par månaders Natobombningar, snarare åt denna andra ståndpunkt. Att det dessvärre inte finns några ‘humanitära’ bomber och det ända sedan början av insatsen duggat in rapporter om en ständigt växande flyktingström och dödade och skadade civila av de förment ”humanitära” bomberna.

Gino Strada är en italiensk läkare som startat den medicinska hjälporganisationen Emergency och som i många år arbetat i olika krigsområden. Jag har läst hans böcker och hörde tidigare i våras honom tala på ett möte i Florens. Han upprepade då det han alltid brukar framhålla, nämligen att i dagens moderna krig är drygt 90 procent av dödsoffren civila. Han var därför starkt kritisk till sitt lands deltagande i Libyeninsatsen. Och han påminde om Albert Einsteins påpekande från 1932: det går inte att humanisera krigen, de måste avskaffas!

Det innebär inte att Gino Strada är radikalpacifist. Han presenterar sig snarare som krigsmotståndare, en krigskirurg som alltid står på offrens sida, men som lika självklart försvarar de italienska partisanernas rätt att under andra världskriget ta till vapen mot fascismen.

Det vi måste bekämpa är ”normaliseringen” av kriget, försöken att få oss att se kriget som ett ofrånkomligt inslag i mänsklighetens liv. Och kanske skulle vi då ha en del att lära även av den svenske författaren Erik Blomberg (han som skrivit Ådalen-dikten Gravskrift).

Blomberg brottades hela livet med frågan om varför kriget tycks så omöjligt att utrota och varför ”en mänsklighet som vill fred, låter tvinga sig till krig”. Han sökte de verkliga krigsorsakerna bakom alla propagandafraser, ”krigets virus” som han kallade det, och hans svar, formulerat bland annat i artikeln ”Hur är kriget möjligt?” 1936, har en stor giltighet än i dag.

Blomberg analyserade där ”finanskapitalets roll som krigsanstiftare” och beskrev krigsmaterielindustrin och hela det militärindustriella komplexet med dess täta band till regeringar och parlament, storbanker och mediekoncerner. Han frilade de ekonomiska och maktpolitiska strävanden som ligger som utlösande faktor bakom de allra flesta krig, även de som marknadsförs under helt andra rubriker och han framhöll mediernas roll i krigspropagandan.

Låter inte det bekant? Har inte även 2000-talets krig i själva verket handlat om naturresurser och geopolitisk dominans, om olja, makt och profit? Och har inte Maktens spinndoktorer under senaste år närmast jobbat häcken av sig för att få krig att framstå i en mer positiv dager?

22 maj, 2011

Libyen är USAs och Kinas slagfält

Filed under: ekonomi,Kina,krig,Libyen,olja,USA — ingrid @ 20:01

Prästerskapet i Libyen ser stor roll för Islam efter Khadaffi

Filed under: Afrika,FN,krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,religion,Saudiarabien — ingrid @ 23:46

av Mohammed Abbas, Reuters, 22 maj Benghazi Libyen - Ett islamskt uppvaknande sker i östra Libyens rebellfäste efter decennier av hårt motstånd mot religiös tillbedjan från Muhammed Khadaffis sida, men prästerskapet säger det inte blir den nya källa till religiös extremism som Väst befarar.

Alltsedan anti-Khadaffis motståndare tagit över, har restriktioner mot islamsk religiositet blivit historia nu i den östra delen av denna nordafrikanska arabstat, och prästerskapet i landet förutser en än större roll för Islam idag, ifall Khadaffi slutgiltigt drivs bort från makten.

Under den enväldiga Khadaffis märkliga blandning av kollektiv socialism på toppen av Islam, har tillbedjan varit noga reglerad och varje uppenbar manifestation av politisk eller militant Islam lett till hårda nedslag mot säkerheten.

Ändå förblev det libyska samhället religiöst konservativt till sin natur och ett nytt rebellfäste i öst. Som tecken på en större muslimsk fromhet lät en del rebeller skäggen växa, visa upp sig i offentlig bön med bra försäljning av religiösa böcker och fler nya studiecenrum i sharia- eller den Islamska lagen-allt det som under Khadaffi kunnat leda till arrestering och fängslande.

”Situationen i det fria Libyen kommer att återvända till sitt ursprungliga stadium — alltså på det vanliga sätt i livet som man praktiserat sin religion, i folkets moral, seder, återgången till moskéer,” sa Osama al-Salaaby, välkänd präst och lärare i sharialagen i Benghazi, rebellernas egentliga huvudstad.

Trots NATOs flyganfall mot trupper och pansar, kunde rebellkrigarna inte göra några märkbara intrång i Khadaffis västra maktbas efter att ha misslyckats med att ge honom det slutliga slag man hade hoppats på alltsedan revoltens början.

Medelväg – Rebellernas långsamma framgång på slagfältet har gynnat den islamska saken i Libyen, sa Salem Jaber, högsta religiöse representant i öst och ledare för moskéns hela verksamhet.

”Vi är uppblandade och islamisterna och sekularisterna har kommit tillsammans för att skapa en medelväg,” sa Jaber. Hans planer på fler shariaskolor, populariteten att ha långt skägg och offentliga uppmaningar till jihad, heligt krig, mot Khadaffi kan få Väst att bäva, där jihad och islamska madrasas, heliga skolor, förknippas med religiös militans.

En amerikansk NATObefälhavare sa i förra månaden att underrättelsekällor upptäckt ”fickor” av al Qaida bland rebellerna. Jaber sa att Väst inte hade något att oroa sig för, men tog fram det som kan tyckas vara ett märkligt stöd för sin försäkran.

”Se på SaudiArabien. Folket här vill att Islam närmar sig den som de har i SaudiArabien,” sa han och syftade på saudiernas betoning på en sträng wahabbi-Islam, vilken bl.a förbjuder kvinnor att köra bil och i vissa fall hugger av handen på tjuvar. 

Om saudisk Islam påverkar politiken? Nej. ”Har den lyckats eller misslyckats i den moderna världen?” ”Den har lyckats”, sa Jaber. Islamska experter säger att den radikala tolkningen av Islam som al Qaidas ledare framför är mindre inspirerad av Wahhabi Islam än de puritanska salafisternas doktriner. Wahhabi-shejker i SaudiArabien har sagt att självmordsattacker är emot Islam.

Det har funnits sparsamma tecken på salafism i Khadaffis Libyen, mindre än i närbelägna Egypten eller Marocko, och al Qaidas nordafrikanska gren har ingen känd närvaro i Libyen. Salaaby sa att fler shariaskolor kunnat minska möjligheten till extremism. ”När skriftlärda får en roll i folkets utbildning, i dess förståelse av religionen, kommer det inte längre att finnas någon extremism, terrorism eller några perverterade idéer”, förklarade han.

Att åter behöva definiera Islams roll i ett nytt Libyen kommer att bli knepigt, givet de skilda nivåer befolkningens religiösa medvetenhet ligger på och kunskapen om religiös extremism därhemma och utomlands. Religion eller varje annan filosofi som kunnat få  libyerna att vända sig bort från Khadaffis ledning har strikt begränsats efter det att Khadaffi tagit över makten år 1969. Islamister var bland de främsta offren för hans absoluta regeringsmakt.

Säkerhetsstyrkor dödade år 1996 mer än 1000 fångar vid Abu Salim-fängelset i Tripoli, regeringens största internerings-centrum för misstänkta militanta islamister, i vad som troligen utgjort den blodigaste akt av repression under Khadaffis tid vid makten. Långa skägg bevuxna på heliga män och även vanliga moskébesök hade kunnat utmynna i problem. ”Han har  inskränkt folkets tillbedjan till något slagordsmässigt. Men  Gud finns bara i moskén. Som för världen utanför, behövde det inte finnas någon annan plats än för honom själv, annars skulle man hamna i fängelse,” sa Salaaby.

Konstitutionell Islam – Rebellernas slutliga plan är att skriva en ny konstitution som ersätter Khadaffis styrande principer. Medlemmar av rebellernas Nationella ÖvergångsRåd har sagt att de önskar ett demokratiskt, sekulärt system med fria val, något som passat bra för de Västmakter som tryckt på för en utländsk militär intervention mot Khadaffis styrkor.

Men Salaaby och Jaber insisterar på att islamsk sharialag kommer att spela en stor roll i det libyska samhället efter Khadaffi.
”Det kommer inte att finnas någon lag som går emot sharia. Det betyder inte att det blir ett (strikt) religiöst land,” sa Salaaby. Debatten har redan börjat mellan mer hårdföra muslimer och moderata över Islams roll i post-Khadaffis Libyen, sa han, men hittills har det inte resulterat i några spänningar eller stridigheter.

”Det finns inga spänningar. De här är normala skillnader. Det är första gången vi har haft denna debatt. Vad det är som gäller i den här situationen? Folket”, sa Salaaby. Jaber sa också att det var upp till libyerna själva att bestämma.”Konstitutionen skall reflektera folket. Och folket är muslimer, så vi efterfrågar sharia som en grund för konstitutionen”, sa han. ”Då kommer folk att rösta på den. Och skulle de vilja ändra den, då är det upp till dom.”

övers Ingrid Ternert

23 maj, 2011

Varför kan ännu inte Israel erkänna Palestina?

Filed under: Gaza,Israel,krig,Mänskliga Rättigheter,Palestina,religion,Sverige — ingrid @ 16:49

av Gunnar Olofsson

Människor runt världen kan ställa sig frågan varför denna oändliga följetongen Israel Palestina inte någon gång kan bli löst.  

Det hela gäller alltså israeliska områden på palestinsk mark. Det är särskilt aktuellt nu, då palestinierna verkligen visat sig öppna för en hållbar lösning. 

Varför kan inte Israel i så fall erkänna Palestina? En ny palestinsk försoningsregering har ju bildats. Vägen ligger öppen till en rättvis fred och en överenskommelse med Israel.

Men EU och den svenska regeringen tvekar att kontakta denna nya regering och talar om att medlemmarna i Hamas först måste ”erkänna Israel”.  Hur skall det gå till rent praktiskt? Och vilket Israel är det frågan om, inom vilka gränser?

Och framför allt, vem bryr sig egentligen?

Frågan kan ha ett visst intresse, såvida det var Hamas och Israel som förhandlade om fred. Men så är inte fallet. Det är den palestinska befrielseorganisationen PLO under ledning av president Mahmoud Abbas som i denna fråga representerar alla palestinier och är palestiniernas part i alla förhandlingar.

Det är något även Hamas anser. Och PLO har sedan Osloavtalet 1993 redan erkänt ett Israel inom erkända och säkra gränser. Så frågan om Hamas skall erkänna Israel är – en ickefråga. De som tjatar om detta är bara sådana som av olika skäl inte vill att det ska bli någon verklig och rättvis fred i Palestina.

På den israeliska sidan finns i regeringskoalitionen bland annat Avigdor Liebermans parti Yisrael Beiteinu, som absolut inte vill ha någon palestinsk stat eller är beredd att erkänna någon sådan. Lieberman är Israels utrikesminister och förordar  istället en ”transfer” av palestinierna till omkringliggande arabländer – det vill säga en fullständig etnisk rensning av Palestina och fördrivning av de palestinier som finns kvar.

Inte heller något av de andra stora partierna, Likud, Kadima och Labour, har hittills uttalat något stöd för ett fritt Palestina utan bara för det av Israel kontrollerade ”självstyrande” palestinska området av den typ den vita apartheidregimen i Sydafrika en gång i tiden försökte upprätta för sina svarta medborgare.

Varför erkänner Israel inte Palestina? Och varför kräver inte vår regering och EU att man skall göra detta? Och vad spelar det i övrigt för roll – egentligen? Något godkännande av Lieberman behövs ju inte för att upprätta staten Palestina på palestinskt område.

Statsminister Fredrik Reinfeldt var nyligen på statsbesök i Brasilien, ett av de länder som gått i spetsen för ett erkännande av ett Palestina inom 1967 års gränser. Det vore konstigt om inte frågan då varit uppe.

Till och med USApresidenten Barack Obama har ju, nu trängd av de nya demokratiska opinionerna i arabvärlden, i dagarna börjat tala om ett Palestina inom de av FN sedan årtionden erkända gränserna . Även om han försöker låta som han uppfunnit ett gammalt hjul på nytt.

Så nu gäller det att gå från ord till handling. Sverige, och EU, måste sluta tramsa och äntligen ta ordentliga kontakter med palestinierna oavsett vad olika extremister som Lieberman och hans eventuella palestinska motsvarigheter säger. Man måste med hot om bojkott och sanktioner sätta press på Israel, så att de genast monterar ner eller överger olagliga bosättningar på Västbanken och kallar hem sin militär.

I höst kommer frågan om ett erkännande av ett fritt Palestina upp i FN. Då måste Sverige tillhöra de stater som likt en majoritet av FNs stater helhjärtat röstar för ett sådant beslut.

Gunnar Olofsson är ordförande i Göteborgs Palestinagrupp

Gunnar Olofsson, Ostgatan 20, 412 75 Göteborg, tfn. 070-2050647, e-mail: gunnaroson@gmail.com

24 maj, 2011

Regimförändring vid IMF via anklagelsen mot Strauss-Kahn

Filed under: CIA,dollar,ekonomi,EU,Frankrike,NATO,USA — ingrid @ 01:23

Regime Change at the IMF: The Frame-Up of Dominique Strauss-Kahn?
av prof Michel Chossudovsky Global Research  28 maj 2011  

 Arresteringen av Strauss-Kahn visar alla  tecken på att ha beordrats av mäktiga medlemmar av finanseliten tillsammans med Nicolas Sarkozy, vars presidentskap har  tjänat USA på bekostnad av invånarna i Frankrike och EU.

 Medan det för tillfället inte finns några bevis för en sammansvärjning, kräver de ovanliga omständigheterna kring hans arrestering och fängslande en noggrann undersökning.

Omedelbart efter det att Strauss Kahn blev arresterad, ville Washington skynda på hans ersättare som IMFs verkställande direktör, företrädesvis då en icke-Europé, en Amerikan eller handplockad kandidat från en ”stigande marknadsekonomi” eller ett  utvecklingsland.

Alltsedan Bretton Woods institutioner bildades år 1945, har VärldsBanken haft en amerikansk chef, medan IMF legat under  Västeuropas hatt.

Strauss-Kahn tillhör de grupper inom eliten som träffas bakom lyckta dörrar. Han tillhör Bildeberggruppen. Ansedd som en av världens mest inflytelserika personer är han akademiker och politiker snarare än bankman. Som kontrast till sin företrädare vid IMF har han ingen direkt koppling till några bank-och finansinstitut.

Men samtidigt är han en tjurskalle. Hans ”gaffe” var att konfrontera Washington-Wall Streets- Konsensus och öva påtryckning för att reformera IMF, vilket kom att utmana Amerikas övergripande roll inom organisationen.

Strauss-Kahns tronskifte tjänar som förstärkning av USAs hegemoni och kontrollen av IMF på bekostnad av den förre försvarsministern Donald Rumsfields så kallade ”Gamla Europa”.

Blockeringen av Strauss-Kahn (DSK) som presidentkandidat

Under senare år har en stor förändring skett i det europeiska politiska landskapet. Man har valt amerikansk-vänliga regeringar både i Frankrike och Tyskland. Socialdemokratin har blivit försvagad.

Fransk-amerikanska relationer har omdefinierats, alltmedan Washington besitter en viktig roll då det gäller att få fram en ny generation europeiska politiker.

Nicolas Sarkozys presidentskap har på många sätt kommit att bli en USAs ”klientregim”, i hög grad till stöd för USAs korporativa intressen i EU och nära koppling till USAs utrikespolitik. 

Det finns två övergripande och sammankopplade frågeställningar vad gäller en hypotes om komplotten mot DSK.

Den första rör regimförändring vid IMF, den andra gäller Strauss-Kahn som kandidat i Frankrikes kommande presidentval. Båda dessa processer handlar om konflikten mellan konkurrerande ekonomiska intressen mellan USA och Europa inklusive kontrollen över Eurons-valutasystem.

Strauss-Khan som favorit i SocialistPartiet skulle ha vunnit presidentvalen till förfång för ”Vår Man i Paris” Nicolas Sarkozy. Som Thierry Meyssan dokumenterat, spelade CIA en central och hemlig roll i destabilieringen av Gaullistpartiet och stödet till Nicolas Sarkozy i valet (Se Operation Sarkozy: Hur CIA placerat en av sina agenter till president i Franska Republiken, Reseau Voltaire, 4 sept 2008)

Strauss-Kahns presidentskap och en ”Socialist” regering hade kunnat bli ett allvarligt hinder för Washington och medverkat till en större förändring i de fransk-amerikanska relationerna.

Det kunde ha försvagat Washingtons roll på Europas politiska schackbräde och lett till ett skifte i Amerikas och det ”Gamla Europas” maktbalans (nämligen mot alliansen Franco-Tyskland). 

Det kunde ha påverkat AtlantPaktens interna struktur och USA som hegemon inom NATO. Eurozonens monetära system såväl som Wall Streets försök till inflytande på den europeiska monetära arkitekturen ligger också i riskzonen.

Täckmantel?

Enligt en undersökning den 17 maj anser 57 procent av Frankrikes befolkning att Strauss-Kahn blivit lurad, blivit offer för en fälla. Han fängslades för påstått sexuellt ofredande och våldtäkt baserat på otillräckliga bevis. Han fängslande var baserat på ett klagomål genom Sofitel Hotel där han bodde, å det påstådda offrets vägnar, en icke namngiven hotellstäderska: 

Den 32-åriga städerskan berättade för myndigheterna att hon gått in i hans svit tidigt på lördag eftermiddag och han hade då  attackerat henne enligt New Yorks Polisdepartements talesman Paul J. Browne. Hon sa att hon blivit tillsagd att rengöra den rymliga sviten som kostar $3000-per natt, vilken hon trodde var tom.

Enligt en kommentar som kvinnan gett polisen, dök Strauss-Kahn naken upp från badrummet, jagade henne nerför hallen och drog in henne i sovrummet, där han började sexuellt ofreda henne. Hon sa att hon kämpade emot honom då han drog in henne i badrummet, där han tvingade henne att utföra oralsex på honom och försökte ta av hennes underkläder.

Kvinnan lyckades bryta sig loss igen och flydde ut ur rummet och enligt myndigheterna sa hon till de hotellanställda vad som hade hänt. Dessa hade tillkallatpolis.

övers Ingrid Ternert

25 maj, 2011

Nato agerar Kosovo i Libyen

Filed under: Afrika,CIA,krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,NATO,Storbritannien,USA — ingrid @ 01:45

NATO goes Kosovo in Libya av Victor Kotsev  25 maj 2011

År 1973 gick Förenta Staternas Kongress förbi dåvarande president Richard Nixons veto, och godkände den sk KrigsMaktsResolutionen som ställde krav på den president i USA, som startade en militär kampanj utan Kongressens godkännande om att avsluta operationerna inom 60 dagar.

Den gränsen kunde utvidgas till ytterligare 30 dagar ”Ifall presidenten beslutar och inför Kongressen godkänner detta genom skrivningen om ett oundvikligt militärt krav, såvida Förenta Staternas Väpnade Styrkors säkerhet skulle behöva ett fortsatt utnyttjande av dessa väpnade styrkor, under den tid det sker ett omedelbart bortdragande av styrkorna.”

Föregående fredag hade markerat utgången av en två månader lång kampanj mot Libyens ledare Muhammed Khadaffi, men någon skriven begäran till USAs Kongress från USAs president Barack Obama hade det inte kommit in. Antagligen hade heller inte en dylik förfrågan spelat någon roll, för något behov fanns inte att bevaka ett bortdragande av USAs styrkor, och inte heller fanns det några amerikanska markstyrkor inne i landet.

 Man hade heller inte någon avsikt att trappa ner sina militära operationer. ”Vi kommer inte att avbryta våra nuvarande operationer, vilka är begränsade till stöd för denna kritiska NATOledda humanitära operation,” sa det nationella säkerhetsrådets talesman Tommy Vietor till New York Times på frågan om ett slutdatum.

Tvärtom kommer NATO  markant utvidga sina operationer. I måndags gick Frankrikes utrikesminister Alain Juppe ut med att tolv attackhelikoptrar hade styrt mot Libyens kust ombord på amfibieslagskeppet Le Tonnerre, medan Frankrikes försvarsminister Gerard Longuet förklarade för al-Jazeera, att Storbritannien skulle skicka helikoptrar. Något som britterna avböjt kommentar.

Detta är en ny utveckling som kunnat lägga hinder i vägen för en icke väntad framgång att få bort Khadaffi och hans styrkor, något som mycket väl kunde innebära början på ett markkrig. De anländande stridshelikoptrarna hade redan fått Nato närmare striderna. Hittills har alliansen begravt varje form av taktik som skulle kunna innebära en tydlig risk för offer. Men det har inte gällt helikoptrarna.

Medan man kunnat träffa sina mål där nedanför med precision, hade jetplanen inte råd med detta, eftersom de samtidigt är mer ömtåliga för eldgivning från marken från de bärbara antiflygstridsmissiler som används i striderna med Khadaffis armé.

”En helikopter kunde träffas av eld från ett handeldvapen, från en bärbar granatkastare och allt vad nu detta ev värderade.

Denna taktiska förändring skapade ett tillräckligt tryck i den inre regeringskretsen för att kunna tvinga Milosevic att ge upp.

Richards’ definition på ”infrastruktur” kunde denna regims ledarskap ha i åtanke. Paralleller med kampanjen i Kosovo vare sig börjar eller slutar med det. En del källor trodde att legotrupper från det före detta Jugoslavien strider på Khadaffis sida i Libyen tillsammans med afrikanska legotrupper.

Den inflytelserika amerikanska tankesmedjan Stratfor hävdar, att man ännu inte kunnat verifiera denna information (vare sig nuvarande styrkor eller några legotrupper har gått att få bekräftelse på). Men nuvarande arresteringar av libyska medborgare vid gränsen till Serbien- Kroatien utgör ett möjligt indirekt bevis.

Vad gäller NATO utgör praktiken att beväpna och träna rebeller och utnyttja små styrkor för specialoperationer också en parallell till det förra Jugoslavien. Nuvarande internationella stöd till den utvidgade bombkampanjen över Libyen innebär ännu en parallell…

övers Ingrid Ternert

Frontline 1 – Afghanistan

Filed under: nya — ingrid @ 14:41

Watch the full episode. See more FRONTLINE.

« Newer Posts — Older Posts »

Powered by WordPress