Asia Times 7 juni 2011
US breathes life into a new cold war av M K Bhadrakumar
Det kan ha funnits en skillnad i opinionen mellan den klassiska grekiska dramatikern Aiskylos och den brittiske romantikens poet Percy Shelley ifråga om omständigheter kring frisläppandet av den grekiske guden Titan som löste Prometeus från fångenskap: vare sig det kom efter en försoning med Jupiter, som klassikerna antog, eller en rebell, som romantiken insisterade. I inget av fallen var Prometeus ”oskyldig”.
De exakta omständigheterna kring slutspelet i Irak och Afghanistan kommer att fortsätta utgöra en smolk i bägaren, men resultatet blir säkerligen att Förenta Staterna, som likt Prometheus varit kedjad på ett berg där han dagligen blev straffad av Jupiters örn och genomled enomedelbar pina, har nu blivit ”befriad” till ett normalt liv.
För Prometeus kom detta som ett existentiellt ögonblick och han blev så lättad då Herkules kom för att lösa upp hans bojor, att han ”långt om länge” uppmanade sin älskade att de ”skulle sitta och talas vid om tid och förändring, om världens ebb och flod, utan hänsyn till oss själva”.
Förenta Staterna kommer också tillbaka ”oförändrad”. En stor aktivitet äger rum, som om man ensam vill få tillbaka förlorad tid vad gäller militär intervention i Libyen; utplacering av en F-16 skvadron i Polen; upprättande av militära baser i Rumänien; återupplivning av George W Bushs planer på att installera ett amerikanskt missilförsvarssystem i Centraleuropa; återupplivning av ententens hjärta bland de ”nya européerna”; hot om ”humanitär intervention” i Syrien;
Förnyat samtal om militärt ingripande mot Iran; trycka på om en långsiktig militär närvaro i Irak och Afghanistan; att återuppliva NATOs expansion in i Centralasien; brott mot suveränitet och territoriell integritet i Pakistan; hot om ”regim-förändring” i Sri Lanka; och det som nyligen offentliggjorts om lätta stridsfartyg i Singapore.
Allt detta hände inom en period av 100 dagar. Det var närmast oundvikligt att det stora spelet om Kaspiska Havet också skulle återupplivas. Efter den oförklarliga overksamheten i perioden efter Bushs presidentskap i början av 2009, har Richard Morningstar återvänt till arenan, alltså USAs envoyé inom energiområdet i Eurasien.
Om hans vittnesmål vid en hearing inom Representanthusets utrikeskommitté veckan innan hade haft ett enda budskap, så var det att USAs energistrategi för Eurasien förblivit ”oförändrad” i sin innersta kärna, nämligen att utmana Rysslands potential att utnyttja sina väldiga reserver som energiexportör för att återuppstå som stormakt på världens scen.
Kalla Krigs retorik upp till ytan
Frågan om USAs geopolitiska agenda vad gäller energistrategin i Eurasien spreds med en karaktäristisk klumpighet samtidigt som en Kongressutfrågning hade ägt rum med den så kallade Rysslandsexperten Ariel Cohen. Det fanns kanske inte något slående nytt i Cohens tes om Rysslands ”expansionistiska agenda” reflekterad i dess energipolitik.
Men icke desto mindre tjänar det återupprepas som bakgrund till Morningstars vittnesmål. Han begränsades av vanan inom diplomatin att hålla tillbaka en direkt kritik av Ryssland, då Obamaadministrationen för tillfället engagerar sig i en ”reset”.
Kreml betraktar energifrågan som ett verktyg för att driva en bestämd utrikespolitik.
Europas grad av beroende av Rysslands energi är oacceptabelt hög. Ryssland försöker utestänga USA från Centralasiens och det Kaspiska Havets energimarknader.
Ryssland utnyttjar energin för att ”återengagera” Indien, SydostAsien, MellanÖstern, Afrika och LatinAmerika. Ryska styrkor i närliggande länder styr sin energiexport via det egna pipelinesystemet. Frånvaron av ”laglig regering” blockerar Västföretags’ tillträde till Rysslandss energisektor. Ryssland förblir ointresserad av att utveckla energibindningar med USA.
Cohens kandidatur har visat på geopolitiken. För det första, den europeiska energiefterfrågan förväntas växa än mer och det kan leda till större beroende av rysk energi, vilket kan få allvarliga följder för Moskvas band till Europa. Frågan är
Ett, eftersom USA fruktar att Moskva ska exploatera sina ökande energikontakter till att stabilisera sin relation med länder i Västeuropa, och att det kunde försvaga andan i Euro-Atlantismen och därmed undan för undan minska USAs transatlantiska ledarskap.
Två, Tyskland har tagit ett strategiskt beslut att överge kärnenergin och istället öka sin energiimport från Ryssland. Från USAs synvinkel har de ständigt växande rysk-tyska banden inte enbart en historisk resonans av Storrysk betydelse för Europas säkerhet utan kan så småningom komma att försvaga europeisk enighet och underminera själva NATO, vilket USA styr som sitt huvudsakliga instrument för att genomdriva sin globala strategi.
Tre, Ryssland vill gå ifrån rollen som Europas energiexportör till att delta såväl i kontinentens energidistributionssystem som försäljningsmarknad. Europa kan komma att ”stå inför tuffa val mellan kostnad och stabilitet i sin energiförsörjning, och arbeta ihop med USA i viktiga frågor”.
Icke desto mindre förutser å andra sidan Cohen, att ”då oljepriserna stiger, kunde man vänta sig att Rysslands halsdarrighet kommer åter.” Vad handlar nu den här ”kaxigheten” om? I geopolitiska termer betyder det ett mer påträngande Ryssland i den globala politiken. Men Cohen har ännu en gång nämnt Indien som något bekymmersamt framöver för USA.
Kritcirklar i Södra Asien
I själva verket kanske länder som Indien, där USA hoppas bli en strategisk partner, väljer att bli autonom eller ”ickeallierad”, ifall man kunnat utveckla ett starkare energisamarbete med Ryssland. Med hänsyn till i synnerhet Indien är delaktigheten stor, eftersom USAs Asien-Ostindiska Oceanen strategi går mycket långt och inringningspolitiken av Kina kunde ha blivit en svaghet, ifall New Delhi skulle vilja dra sig ur.
Intressant nog drar Cohen in Syrien i detta sammanhang. Han påstår att Ryssland ”åter sökt engagera sig i en hundraårig maktbalans i MellanÖstern” och Syrien – som Indien i Ostindiska Oceanen går före, vilket är skälet till att Moskva åter bygger flottbaser i Tartus och Ladakiye och ”förser dessa med moderna vapen” – som man också gör med Indien.
För det fjärde utvecklar Ryssland Shanghai Cooperation Organisation (SCO) som är ett exklusivt revir för att hålla USA ute, särskilt i gruppens energiklubb. SCO består av Kina, Kazakstan, Kirgistan, Ryssland, Tajikistan och Uzbekistan.
USA blir vansinnig att SCO växlar upp för att tillåta Indien och Pakistan att bli fullvärdiga medlemmar och Afghanistan vara observatör. Så långt hade USA bankat på reservation för Ryssland och Kina över SCOs medlemskapsanspråk på Pakistan och Indien respektive, men tanken i Moskva och Peking om denna ställning har fått alarmklockor att ringa i Washington.
Moskva utmanövrerar USA genom att snabbt bygga upp band med Pakistan. En kritisk vektor i denna utökade relation är energisamarbete. Moskva började en diskussion med Pakistan om de delar som syr ihop dess medverkan i TAPI(Turkmenistan-Afghanistan-Pakistan-Indien) gasledningsprojekt.
Länderna har återupprättat sina telefonförbindelser; man har hållit två toppmöten under ett år; och börjat med att nära koordinera sina försök till stabilisering av Afghanistan (som ingår i genomförandet av TAPI). Förresten gjorde Rysslands särskilde representant i Afghanistan Zamir Kabulov besök till Islamabad i Pakistan för djupgående förhandlingar (Kremls ess på handen om Afghanistan).
Framstöten med Rysslands medverkan är att förstärka Pakistans strategiska självständighet, så att man kan stå emot Washingtons pennalism. Och Moskva uppskattar Pakistans villighet att utföra en gentjänst. I egenskap av känd sydasiatisk vetenskapsman i Moskva, skrev Andrey Volodin föregående vecka att ”Pakistans president Asif Zardaris besök i Ryssland har visat att Pakistan aktivt diversifierar sina utländska ekonomiska band och utrikespolitik. Denna attityd välkomnas av Pakistans största permanenta allierade Kina, som driver en politik av ‘mjuk omvänd inringning’ av Amerika i Asien inklusive Pakistan.”
Inte längre en turkmensk drömbild
Såvida det rysk-kinesiska initiativet att få Pakistan och Indien till fullvärdiga SCO medlemmar framstår som att dela ut en förödande blåsning, då det gäller USAs strategi att bli ”inbäddad” i Asien. Stärkandet av ett regionalt energinätverk med tappning av Turkmenistans energireserver ger en ingående karaktär åt formen.
Faktum är att USA hela tiden gjort TAPI en björntjänst, men dess verkliga intresse har legat i den så kallade Södra Korridoren för transport av turkmensk energi till VästEuropa så att Rysslands dominans över den europeiska marknaden skulle bli urgröpt.
Ryssland slår två flugor i en smäll. Genom att avleda turkmensk gas till de väldiga energislukarna i SydAsien – är Indien kanske en av världens två eller tre största energikonsumenter under kommande decennier – Moskva underminerar å ena sidan USAs energistrategi i Eurasien om att utrymma gasen till Europa, som samtidigt behåller sitt företräde på den europeiska energimarknaden från att utmanas av den turkmenska gasen.
Det stora frågetecknet vad gäller TAPI har samtidigt blivit tudelat. För det första fanns det tvivel om Turkmenistans energi reserver. Emellertid bekräftade den brittiske revisorfirman Gaffney Cline & Associates i förra veckan att Turkmenistan vilar på ett av världens näst största gasfält – Syd Yolatan – vilket fullständigt ändrar scenariet.(Den afghanska presidenten Hamid Karzai gjorde en tur med flyg till huvudstaden Ashgabat så snart han hade hört dessa nyheter.)
Det enorma Södra Yolatan fältet täcker en yta på omkring 3500 kvadratkilometer – större till ytan än Luxemburg – och som en toppdirektör i en brittisk revisorfirma formulerade det, ”SödraYolatanfältet är så stort att det kan kan klara flera parallelle utvinningar.”
Kort sagt har Turkmenistan en bevisad kapacitet till att möta Kinas, Indiens och Pakistans behov av energi under många decennier framöver, och hade ändå kunnat få ett överskott för export till Ryssland. Det är en chockerande utsikt för USAs strategi ifall den sk energiklubben ”SCO”, vilket är en idé som dåvarande ryske president Vladimir Putin tagit upp lite före sin tid 2005 och som till slut bär frukt.
Dock är den robusta ryska och kinesiska diplomatin gällande Pakistan till för att uppmuntra till ett paradigmskifte i dess afghanistanpolitik; USAs växande otålighet över Pakistans ”uppstudsighet”; SCOs iver att involveras i stabiliseringen av Afghanistan;
USA har insisterat på att ha direkt med talibanerna att göra hellre än genom en ”afghansk-ledd” fredsprocess; Washingtons tryck för att etablera en långsiktig militär närvaro i Afghanistan; Rysslands och Kinas brådska att få Indien och Pakistan ombord som SCO medlemmar;
USAs overtyr för Indien med ett partnerskap som USAs försvarsminister Robert Gates i förra veckan beskrivit i ett tal i Singapore vid ett regionalt möte med försvarsministrar (inkl de från Kina, Ryssland och Indien) som ”oumbärliga stöttepelare för stabilitet i Södra Asien och därutöver”; Gates’ gav en försäkran om USAs satsning på en ”robust” och ”utvidgad” militär närvaro i Asien, särskilt i Malaccasundet – alla har dom dessutom en väldigt viktig ”energidimension”.
Cohen är en rysk expert, men han nämnde Centralasien mer än en gång i sitt vittnesmål och tog särskilt upp inför USAs Kongressledamöter att Ryssland försökt ”trycka ut USA från Centralasien och att framgångsrikt begränsa USAs deltagande i nya kaspiska energiprojekt, för att utesluta dessa ur SCOs energiklubb”.
Inringning av energisupermakten
Ambassadör Morningstar höll i sitt vittnesmål inför Kongressen uppe den diplomatiska värdigheten och sidsteppade snyggt och prydligt geopolitiken, höll fast vid en detaljerad presentation av USAs Eurasien energistrategi, vilken han målat upp som en mix av kontinuitet från George W Bushs era men genomsyrad med nya realiteter. De främsta vektorerna i USAs strategi kan identifieras i följande termer:
USAs intention att djupt involveras i Europas energisäkerhet blir aldrig ifrågasatt emedan ”Europa är vår partner i varje global fråga från Afghanistan till Libyen till MellanÖstern, från mänskliga rättigheter till frihandel.
USA kommer att arbeta för Europas ”diversifierade energimix” både i form av försörjningskällor, transportleder och för konsumenter och energislag – ”diversifiering av leverantörer, diversifiering av transportrutter och diversifiering av konsumenter, tillsammans med fokus på alternativa teknologier och förnybar och andra rena energiteknologier och ökad energieffektivitet”. (USA går in på europeiska marknaden som en stor exportör av skiffergas, vilken tävlar med Rysslands naturgas.)
USAs mål är att uppmuntra Europa att utveckla en ”balanserad och diversifierad energistrategi med multipla energikällor och linjer till marknaden”. (Läs- för att minska beroendet av Ryssland som försörjer en tredjedel av Europas energibehov för närvarande).
USA kommer att uppmuntra och hjälpa Centralasiatiska och kaspiska länder att ”finna nya vägar till marknaden”. (Läs, genom att passera förbi ryskt territorium och pipelines). USA kommer att driva på energisektorn att privatiseras och till slut komma att ”skapa det politiska ramverk” i den post-sovjetiska sfären inom vilken ”affärer och kommersiella projekt kan frodas”.
Obamaadministrationens engagemang för den så-kallade Södra Korridoren - för att leda naturgas till Europa via Turkiet från Kaspiska och ”potentiellt andra källor utöver Europas sydöstra front” – är inga mindre än Bill Clintons och George Bushs tidigare USA administrationer.
USA kommer aktivt förespråka tre separata europeiska pipeline konsortier – Nabucco, ITGI och TPA grupperna – och är ”övertygade om att en kommersiellt livskraftig Södra Korridor ska realiseras. Investeringsbeslut som kan göra detta möjligt kommer att äga rum vid slutet av detta år.”
Washington lägger särskild vikt vid att föra fram Turkmenistan i egenskap av stor innehavare av gasreserver för Europa via den Södra Korridoren. USA kommer att starkt framföra en integration av de baltiska staterna i den europeiska marknaden för energi. Så att de inte förblir sårbara inför ryska leverantörer och/eller politiskt tryck.
USA kommer att utmana Rysslands ansträngning att få monopol över Ukrainas energisektor. Europa borde utveckla en enda marknad för energi så att det slags bilaterala relationer som utvecklas mellan Tyskland och Ryssland eller Italien och Ryssland eller Frankrike och Ryssland inte kan äga rum.
Europa bör ha mer fokus på skiffer-gas utvecklingen, vilket kan bli en ersättning för rysk gas. Europa bör ta initiativ till en ”fri distribution och försörjning -genom energifirmor” så att Rysslands livskraftiga företag kan åsidosätta Gazproms försök att under tiden gå in i aktiviteterna.
Det är Eurasiens hjärtland, stupid
USA- Eurasiens energistrategi siktar nästan helt på att “inringa” Rysslands företrädande roll som Europas energiförsörjare och dess vida påverkan på centralasiatiska och kaspiska energiproducerande länder.
Cohen talade om en framtida roll för NATO att tillhandahålla säkerhet till icke-ryska ledningar, men inte så överraskande kom inte Morningstar att framföra denna kontroversiella idé, som Bushadministrationen först tystat ner.
Det som är av yttersta vikt är att Morningstar inte sagt ett ord om det förnuftiga i att Turkmenistans eller Centralasiens region visar intresse för TAPI.
Vad som visar sig är att USA till ett hundra procent fokuserar på Europas energisäkerhet – hur leveranser kan utvecklas från Kaspiska regionen, CentralAsiatiska och MellanÖsterns regionen för Europa – och man serverar läpp-service till TAPI.
Helt klart kommer SCOmötet som hålls i Kazakstan nästa vecka att bli en historisk händelse för energins geopolitik. USA Kongressens hearing i Washington i förra veckan var väl-tajmad. USA fruktar ett paradigmskifte i Asiens kraftdynamik.
Oddsen byggs hittills högt mot USA så länge som Ryssland och Kina förstärker sin sydasiatiska politik som går ut på att harmonisera sina bindningar till Pakistan och Indien respektive under SCOs paraply.
En ledande kinesisk forskare, Yan Xuetong, chef över Institutet för Internationella Studier vid Tsinghua Universitetet, förklarade på ett seminarium vid Institutet för Asiatisk-Pacifikska Studier, en gren av Kinas Akademi för SocialVetenskap: ”Om vi kunde etablera relationer med närliggande länder som vi gör med medlemmar av SCO, skulle vi också lyckas röra oss snabbt. Upprättandet av SCO under 1990talet var vida erkänt som ett av Kinas mest framgångsrika diplomatiska drag.
Målet med att etablera SCO är som utmaning till USAs strategiska intention att utvidga sin militära räckvidd till Centralasien. ”Det förstörde Amerikas avsikt att göra Centralasien till sin sfär för militär påverkan. Genom SCO har Kinas relationer till regionens länder starkt förbättrats. För att etablera några slags SCO-relationer till omgivande länder, måste Kina
… etablera ett allväders strategiskt partnerskap med dessa. Annars blir det omöjligt för Kina att ha fler och vänligare internationella relationer än Amerika.”
övers Ingrid Ternert
