Libyen har gott om olja och klaner. Och Khadaffi är en lustig prick, som slår ifrån sig hårt.
‘En rysk rutt ut ur Libyens minfält av Yong Kwon 15 juni Asia Times‘
Förenta Staternas president Barack Obama verkar ha triumferat över G8mötets resultat i Deauville Frankrike.
Samtidigt som man organiserar ett gemensamt initiativ för att mjuka upp de gryende demokratierna i MellanÖstern med miljarder dollar till stöd har Washington framgångsrikt lyckats övertala Moskva att godkänna avlägsnandet av Muhammed Khadaffi i Libyen.
Med tanke på Rysslands kapacitet att gå emot FNs Säkerhetsråds resolutions med ett enda veto, har många journalister och utrikespolitiska kommentatorer kommit att tolka president Dmitry Medvedevs godkännande av Obamas förslag som en ren u-vändning, genom att godkänna Washingtons ledning av kampen till sitt slut i Libyen och i resten av MellanÖstern.
I vilket fall garanterar Moskvas retoriska omorientering inte ett stöd till alla framtida FNresolutioner, som uttryckligen ger medlemsstater mandat till att avlägsna Khadaffi via en fullfjädrad intervention.
Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov gjorde sin åsikt helt klar, då han efter mötets slutsats fortsatte kritisera Storbritannien och Frankrike för att de hade satt in attackhelikoptrar i Libyen.
Från början erbjöd sig Ryssland att medla i krisen och stod fast vid sin ovilja att utnyttja militären; och G-8 mötet lyckades inte helt ändra detta ställningstagande.
Nu erbjuder sig Medvedev att medla om avlägsnande av Khadaffi, och erbjuder inget stöd till en ökad militäraktion i Libyen. Vad Medvedevs försonande attityd avslöjar, är att Moskva vill arbeta ut sina egna strategiska intressen till utrikespolitiska mål för Washington och Bryssel.
Rysslands politiska strateger har sedan tidigare varit flexibla. Vladimir Putin (då president, nu premiärminister) var det första statsöverhuvud som kontaktat Washington efter 11 september 2001, och lovat Rysslands stöd i kampen mot interna-tionell terrorism.
I förstadierna till ‘Operation Enduring Freedom’ i Afghanistan, ändrade Moskva den inställning man haft före 2001 vad gäller utplacering av amerikanska styrkor i Rysslands traditionellt nära utposter och som underlättade kampen i Afghanistan genom att lobba för upprättandet av koalitionens flygbaser i Uzbekistan och Tajikistan.
Genom denna hjälp till USA kunde Moskva emotse en möjlig hämnd från den egna ej angripna muslimska befolkningen i Kaukasus eller de utländska fundamentalisterna.
Icke desto mindre var president George W Bush snar att glömma Rysslands avgörande roll i Afghanistan och inledde en invasion av Irak utan någon meningsfull diskussion med den Ryska Federationen.
Detta resulterade i upplösningen av den relation som fungerat mellan Ryssland och USA, vilket kom att skada båda nationers utrikespolitiska mål; den eurasiatiska droghandeln växte kraftigt och vissa länders ovilja att godkänna USAs operationer i Irak förpestade Washingtons ansträngning.
Det beslut USA, Frankrike och Storbritannien tog den 19 mars 2011 för att engagera sig militärt mot Khadaffi, verkade än en gång ha tagit den ryska politiken på sängen. Det har ingett en genuin oro, genom sin diskripans ifråga om NATOs militära aktioner i libyskt luftrum och det FNs Säkerhetsråds resolution 1973 gav mandat till.
Moskva tröttnade på NATOs engagemang i ännu en allt intensivare intervention, vilken hade gått utöver det man beskrev som försvar av suveränitet, och där allt hade handlat om den oavsiktliga sidoeffekt som konflikten kunnat få på Rysslands ”nära utland”.
(Se Russia frets over Eurasian domino theory Asia Times Online 3 juni 2011)
Ryssland stod förra månaden inför ett flertal utmaningar i CentralAsien, som hade kunnat allvarligt skada landets egen säkerhet. Medan man hade spekulerat om det kunde finnas några andra mer kriminella motiv än dessa rent religiösa, kom den 17 maj en självmordsbombare att attackera en statlig säkerhetsanläggning i Kazakstan.
Under tiden fick instabiliteten i Kirgistan den kollektiva säkerhetsorganisationen CSTO att komma med förslaget att gå in såvida läget skulle förvärras. Dessutom kom försöken att underlätta Kazakstans energiexport att ta ett stort steg tillbaka, då Royal Dutch Shell tillkännagav, att man skulle dra sig ur Kashagans oljeprojekt.
Med Centralasien eventuellt halkande ner i en värre instabilitet, fruktar Ryssland att konflikten i Libyen kan dra ut på tiden med destabilisering av energimarknaden och utökad terrorism utomlands som följd.
Moskvas fruktan är inte utan anledning. Även om NATO underlättar att Tripoli intas av en samling dissident-miliser, finns ingen garanti för att Khadaffilojalister i södra Libyen omedelbart skulle bli lojala mot den nya regimen.
För att slå ihop dessa frågor, är Abu Yahya al-Libi en beryktad kandidat till al-Qaidas vakanta ledarskap och av libysk härkomst med en gedigen bakgrund i motståndet mot regimen i Tripoli.
Ifall NATO och dess samling rebeller inte är i stånd att återställa stabiliteten i Libyen efter Khadaffi eller att avsluta den här konflikten inom en nära framtid, står den internationella samfälligheten inför det verkliga hotet, att al-Qaida kan förstärka sitt inflytande i norra Afrika.
Al-Qaida i det islamska Maghreb, den radikala islamska terroristorganisation som föddes ur inbördeskrigets Algeriet, verkar fortfarande i närheten och har anhängare som redan etablerat och spritt ut sig över regionen.
Föreningen av dessa båda rörelser skulle kunna ge allvarliga följder över hela världen.
Då man inser allvaret i rådande dilemma, bör Washington tänka över andra möjligheter- Ett av dessa val är att återengagera Kreml på ett mer substantiellt plan för att medla i en förhandlingslösning av inbördeskriget.
Moskva har visat en oförsiktig förmåga att truga gamla autokrater att avgå under ”Rosornas” revolution i Georgien.
Analytiker glömmer den oerhörda roll som Putins administration spelat med att säkra en oblodig lösning på krisen.
Rysslands dåvarande utrikesminister Igor Ivanov medlade i överläggningarna mellan oppositionsledaren Mikheil Saakashvili och ämbetshållande president Eduard Shevardnadze, vilket slutgiltigt resulterade i Shevardnadzes tysta tillbakadragande från politiken och bildandet av en ny interimregim.
Inbördeskriget i Libyen är förståeligt nog en mer komplex fråga än Georgiens ”Ros” revolution, emedan det internationella samfundet förberett sig på att ställa Khadaffi inför rätta för brott mot mänskligheten.
Och anklagelser om systematiska våldtäkter och andra vansinniga brott fortsätter att strömma ur landet. Dessa omständigheter leder till frågan huruvida Washington och dess europeaiska allierade på ett vettigt sätt kommer att kunna acceptera Khadaffi och hans trogna lojalister att avgå utan brottsligt åtal.
USA har brottats med samma fråga under 1995 års fredförhandlingar i Dayton för att avsluta det katastrofala kriget i Bosnien. Richard Holbrooke och förre utrikes-minister Madeleine Albright diskuterade huruvida man skulle avsluta kriget eller ställa krigsbrottslingarna inför rätta, vilket innebar en ännu mer kritisk uppgift.
I detta fall, medan sådana som Serbiens president Slobodan Milosevic, Kroatiens president Franjo Tudman och Bosnienserbernas militäre ledare Ratko Mladic inte omedelbart ställdes inför rätta, skulle fredsavtalet i Dayton ha kunnat stoppa dessa sporadiska massakrer och få många av de stora krigsförbrytarna att ställas inför åtal och dom av krigsförbrytardomstolen i Haag.
Washington kan se en oerhörd uppgift framför sig att tvingas gå igenom konflikten i Libyen och den instabilitet som härjar över Mellanöstern, men behöver inte vara den enda att bära bördan. Det är dags att invitera Ryssland och utnyttja dess förmåga att införa global stabilitet och ordning.
övers Ingrid Ternert
