Fredskoalitionen Göteborg

9 juli, 2011

Bombade storfamiljer i Libyen + film om läget

Filed under: Afrika,krig,Libyen,NATO,nya,USA — ingrid @ 00:29


Hjälper Natos bombningar upp situationen eller blir allt värre i Libyen ?

”Voltairenet” — Det var en familjehögtid i Libyen. Alla hade samlats för att fira lilla Al-Khweldys tredje födelsedag. Farföräldrarna, bröderna och systrarna och kusinerna samlades inuti familjens hus i Sorman, 70 km väst om huvudstaden: en stor trädgård där små hus hade blivit byggda för olika medlemmar av familjen, enkla envåningshus.

Ingen stor lyx, bara ökenfolkets enkelhet. En lugn och harmonisk atmosfär. Farfar, Marshall Al-Khweldy Al-Hamedi, brukade föda upp fåglar här. – Han är en Revolutionshjälte som var delaktig i att störta monarkin i sitt lands befrielse från kolonial exploatering. Alla är mycket stolta över honom. – Sonen, Khaled Al-Hamedi, ordförande i IOPCR, en av de viktigaste arabiska humanitära organisationer som bildats. Omkring trettio barn sprang omkring bland djuren.

De förberedde också brodern Mohammeds bröllop, som rest till fronten för att kämpa mot NATO-tränade utländska legosoldater. Ceremonin skulle äga rum här inom några dagar. Hans brorsdotter höll redan på att ånga omkring .

Ingen märkte att det smugit sig in en spion bland gästerna. Han låtsades twittra med sina vänner. I själva verket hade han redan markerat målen och la över dom till sitt sociala nätverk vid NATOhögkvarteren.

Nästa dag, under natten till den 19 till 20 juni 2011, vid omkring 2.30 am, kom Khaled tillbaka hem efter att ha besökt och assisterat sina medpatrioter som hade flytt från Alliansens bombingningar. Han var så nära sitt hus att han kunde höra det visslande ljudet av missiler och deras explosioner.

NATO fyrade av åtta stycken, på 900 kilo var. Spionen hade placerat markeringar i varje hus, inklusive barnens sängkammare. Missilerna fälldes med några sekunders mellanrum. Farföräldrarna hade tid att komma ut ur huset innan det förstördes. Det var redan alltför sent att rädda barnen och barnbarnen. När den sista missilen träffat deras hus, hade Marshall den instinktiva reaktionen att skydda sin fru med sin kropp. De hade just gått ut genom dörren när de kastades iväg femton meter av en explosion. men de överlevde.

När Khaled anlänt, fanns där bara förödelse. Hans fru som han älskade så mycket och det barn hon bar på,var borta. Hans barn som han hade gett allt, var krossade av explosionerna och det kollapsande taken.

Husen var i ruiner. Tolv förkolnadekroppar låg under bråten. Barnen, träffade av fragment, plågade deras ansikten.

Grannarna som rusat till hjälp sökte tyst igenom bråten efter något tecken på liv. Olyckligtvis fanns det inget. Barnen hade inte en chans att undfly missilerna. Kroppen av ett huvudlöst barn tas fram. Morfadern läser versar ur Koranen. Hans röst är stark, han gråter inte. Hans plåga är alltför stark.

Under tiden i Bryssel förklarade NATOs talespersoner sig ha bombat pro-Khadaffimilisens högkvarter för att skydda civilbefolkningen från den tyrann som förtrycker folket.

övers Ingrid Ternert

10 juli, 2011

Pakistan vill få ut USA ur sina hemliga baser

Filed under: Afghanistan,CIA,drones,Iran,krig,NATO,Pakistan,talibaner,terrorism,USA — ingrid @ 00:14

 

Baluchistan gränsar till Iran och Afghanistan som legat under attack från etniska Baluch-klaner. Regionen har också träffats av attacker där talibanernas militanter har fått skulden.

Iranska PressTV rapporterar 9 juli att Pakistan måste få ut USA från sina hemliga baser.

ISI eller Inter-Services Intelligence, är Pakistans främsta underrättelsetjänst. Den förre ISI chefen general Hamid Gul säger att Pakistan bör meddela Förenta Staterna, att de ska lämna en avlägsen hemlig flygbas i landets sydvästra Balochistan-provins.

General Gul säger att USA har utnyttjat basen till att starta anfall mot mål på den pakistanska sidan gränsen till Afghanistan, enligt vad  IRNA rapporterat. Anmärkningarna kom i och med att CIA använt flygbasen till stationering av sina obemannade Predator flygfarkoster.

Man har utnyttjat Predatorn till attack mot mål inne i de pakistanska klanområdena och har dödat flera hundra oskyldiga civila. Basen hade under 2001 utnyttjats i vid omfattning, då man inledde den USA-ledda invasionen av Afghanistan.

Den pakistanska militären har som det sägs  låtit USA använda Shamsi, Jacobabad och två andra baser — Pasni och Dalbadin — år 2001 under invasionen av Afghanistan. I vilket fall menar Pervez Musharrafs militärregim, att amerikanarna år 2006 skulle ha lämnat baserna.

Den förre ISI chefen tryckte dessutom hårt på att USA inte lämnat någon dörr öppen för överläggningar efter att deras specialstyrkor tidigt i maj dödat al-Qaidaledaren Osama bin Laden i en egen hemlig operation i pakistanska Abbottabad. Han uppmanade också regeringen i Islamabad att åter gå igenom sina förbindelser med amerikanarna med anledning av USA- styrkornas upprepade kränkningar av Pakistans oberoende.

General Gul sammanfattade också hur USA hade utvecklat möjliga anfallsplaner och kläckt vissa planer på att destabilisera Pakistan.

Pakistan har dessutom uppmanat USA att kraftigt minska det antal som är verksamma inom CIA och avbryta icke-FNsanktionerade bombattacker från obemannade luftfarkoster över området.

Under tiden rapporteras det att USApresidenten Barack Obama avböjt Islamabads uppmaning till större transparans vad gäller CIAs operationer i landet.

USA invaderade Afghanistan officiellt av skälet att få bort militanter och uppnå fred och stabilitet i området. Ändå är regionen efter nio år osäker och militansen har spritt sig över till Pakistan.

Analytiker säger nu att USA letar efter anledningar till att utöka den militära operationen i detta oroliga Syd- och Centralasiatiska område, för att i och med detta säkra sina baser nära Ryssland och Kina.

övers Ingrid Ternert

11 juli, 2011

Ständigt krig

Filed under: dollar,krig,nya,USA,vapen — ingrid @ 02:02

 Perpetual Motion

 Ständigt krig- Varför krigsmaskinen fortsätter rulla

avFranklin C. Spinney

Idag är Förenta Staterna i ständig dödskamp av ständigt krig, och politiken  domineras av sin politiskt handgjorda, ständiga rädsla. Om man tvivlar på det, tänk bara på den senaste expansionen av dronebomb-uppdrag i Libyen och Somalia eller dess nästa kroppsvisitering på en flygplats eller fortsättningen på den betungande Patriot Act. Ett ständigt krig, som i första hand är frågan om en  mutation av inrikespolitiken, särskilt imperativet att blåsa upp ett sklerotiskt Militär-Industriellt-KongressKomplex (MICC) – en politiskt-ekonomisk fraktion som har förlorat sitt eget  existens-berättigande sedan det Kalla krigets slut och nu kräver ett ständigt krigshot för att pumpa igenom pengar, för att det skall kunna överleva och blomstra på egna villkor, på bekostnad av andras liv-

Vad mera är kan vare sig presidenten eller Kongressen eller så går det inte att stoppa kriget eller försvarsutgifterna, trots det faktum att (1) det är en vida spridd kunskap om det fruktansvärda slöseriet och den otroliga profiteringen i försvarsbudgeten; (2) det är ett väletablerat faktum att en dollar av försvarsbudgeten skapar färre antal jobb än något annat slag av utgift, ändå är detta att skapa jobb centralt i en amerikansk stagnerande ekonomi i vändpunkten av en ’dubbel dip’ recession.

Detta sker i Järntriangeln, med en stor stående militär, en för stor industriell bas försvarsanställda och ett nätverk av helägda dotterbolag inom Kongressen.

övers Ingrid Ternert

Uttåget från Afghanistan blir våldsamt och smutsigt

Filed under: Afghanistan,CIA,drones,ekonomi,Mänskliga Rättigheter,NATO,Sverige,USA,vapen — ingrid @ 15:46

 


11 juli 2011 SvD Brännpunkt  av Jan Willem Honig och Ilmari Käihkö
Det amerikanska uttåget ur Afghanistan kommer präglas av mer våld och riktade mord.Vad kan vi egentligen åstadkomma till år 2014?

I Sverige finns önskemål från hög militär nivå att öka antalet svenska soldater i landet.

När president Barack Obama tillträdde 2009 stod han inför två stora val vad gäller kriget i Afghanistan. Han kunde antingen stärka den militära närvaron i ett försök att bekämpa det växande upproret, eller ge upp och åka hem.

 Obama valde att göra både och. Den amerikanske presidenten skickade ytterligare 47 000 soldater till Afghanistan i två omgångar, men under förutsättningen att soldaterna börjat tas hem igen efter juli 2011.

Vid slutet av 2014 skulle den afghanska regeringen på egen hand ta över ansvaret för kriget.

Med denna förstärkning och tidslinje skapade den amerikanska militären en strategi som byggde på tre operationslinjer.

För det första skulle den amerikanska militären tillsammans med allierade länder inom Isaf försöka besegra talibanerna.

För det andra skulle de bygga upp de afghanska säkerhetsstyrkorna och successivt överföra uppdraget till dom om att värna om säkerheten.

För det tredje skulle amerikanska politiska ledare uppmanas att söka försoning med upprorsmännen.

Även om amerikansk militär inte ville erkänna detta offentligt, så var förtroendet lågt, för att någon av dessa slags operationer skulle visa sig framgångsrika.
 
För få amerikanska styrkor och för lite allierat stöd innebar att upproret troligen inte kunde besegras. Problemen med att upprätta en afghansk armé (till exempel var 40 000 av de 110 000 nyrekryterade soldaterna frånvarande förra året utan permission) hade skapat en oro för om det skulle gå, att bygga upp effektiva säkerhetsstyrkor kapabla att genomföra en komplex upprorsbekämpning bland civilbefolkningen.

Slutligen verkade en framgångsrik förlikning med rebellerna osannolik, av vilka många är religiöst inspirerade.

Bristen på förtroende för förmågan att reformera afghanerna, om de så vore anhängare eller motståndare till den nya regimen, betydde att operationslinjen blev en direkt USA-ledd upprorsbekämpning under tydligast amerikanska kontroll.

Men som sagt, få inom militären trodde att 100 000 man skulle räcka för att vinna.

Operationerna koncentrerades till vissa utvalda geografiska områden. Syftet var att med dödligt våld konfrontera utvalda rebellgrupper och deras fästen. En annan viktig insats blev en riktad kampanj för ”lönnmord” mot upprorsmännens mellersta ledarskap.

I Afghanistan tävlar CIA och de amerikanska specialstyrkorna om att hitta och döda flest rebelledare i ett försök att desorganisera upproret.

På andra sidan gränsen i Pakistan är sk drönare de medel man utnyttjar i tävlingen. Intensiteten i kampanjen understryks av det faktum att under Obamas första två år i tjänst genomfördes fler attacker med drönare i Pakistan än under företrädarens åtta år.

Det första tillbakadragandet av amerikanska soldater som nyligen meddelats  följdes av likartade budskap från flera europeiska huvudstäder. Uppenbarligen har många länder, som Frankrike, Polen och Tyskland, bara väntat på en möjlighet att dra sig ur.  Även den nya regeringen i Finland ska före årsskiftet reflektera över sitt militära bidrag i Afghanistan.

Eftersom Finland är i nära samarbete med Sverige i Afghanistan skulle ett finskt tillbakadragande även få omedelbara konsekvenser för Sverige. Tillbakadraganden av internationella styrkor kommer också innebära att färre reguljära styrkor kommer att bekämpa upprorsmän direkt i fält. I stället flyttas kärnan av verksamheten ännu mer mot ”lönnmordsoperationer”.

Förhoppningen är att dödandet av ledare för upprorsmännen förhindrar att Hamid Karzais regim störtas och den istället kan vara kvar efter att de utländska styrkorna lämnat landet. Därför bör vi förbereda oss för ett långt och smutsigt krig i skuggorna.

Det som är märkvärdigt med Sverige är att samtidigt som andra länder planerar lämna Afghanistan, finns ingen egentlig diskussion om en reducering av vårt engagemang. Tvärtom finns önskemål från hög militär nivå att öka antalet svenska soldater i landet. Samtidigt har Sidas utvecklingssamarbete med landet vuxit kraftigt, och under 2010 omfattade det över 642 miljoner kronor.

Eftersom flera länder nu är på väg ut, bör även Sverige seriöst överväga vad som realistiskt kan åstadkommas i Afghanistan innan slutet av 2014. Detta angår i synnerhet Sida, som kan förväntas utreda hur effektivt ett massivt utvecklingsstöd är i en miljö, som sannolikt kommer att präglas av ännu mer våld och osäkerhet.

—Skribenterna forskar om Afghanistan vid Strategiavdelningen på Försvarshögskolan med finansiering från Försvarsmakten.  Denna artikel innehåller deras personliga åsikter.

12 juli, 2011

Resultatet av en fiktion – USAs första dollarkrigsförlust

Filed under: CIA,dollar,ekonomi,Irak,Irak,krig,Mänskliga Rättigheter,NATO,olja,USA — ingrid @ 00:32

A work of fiction – The First American Dollar War Defeat
av Ron Holland

En kort historia visar hur elitens och centralbankernas mäktiga intressen kunde manipulera USAs utrikespolitik genom att använda en svart-flagg händelse som garant för den amerikanska dollarn att förbli reservvaluta i världen. Det är naturligtvis bara ett hypotetiskt scenario och en hypotetisk fallstudie och de inblandade personerna har inga kopplingar till nämnda händelser eller regeringstjänstemän.

”Generaler är alltid beredda på sin sista strid.” ~ ett ordspråk

5 juli 2011  del 1 – Följande är en kort fallstudie om ett möjligt krig – och en finansiell kris som startar i MellanÖstern. Vita Husets

Situation Room – Förberedelsen för operation ”Protect Arab Spring & Democracy”. Chefen för CIA har kallat mötet till ordning. ”Herr President, Vice President, valda medlemmar av regeringen, Högsta Försvarsledning och ordförandena i Senaten och Representanthuset, det är ett nöje att vara här idag tillsammans med ordföranden i Finansministeriet och Federal Reserve.”

”På grund av denna informations hemliga natur, ska alla idag här närvarande behandla den information vi presenterar som topphemlig, av ytterst hemlig natur, och ta hand om alla läckor med hårdast tillgängliga metoder inklusive utökade förhör och även fängslande i säkerhetsinrättningar från Diego Garcia till Guantanamo.

Varje offentlig kunskap om detta möte innebär en klar och existerande fara gentemot USAs regering och ska behandlas därefter. Är det någon här som inte har förstått vad jag just meddelat? Då fortsätter vi.

På grund av ökande spänningar gentemot Islamska Republiken Iran, indikerar våra högsta underrättelser ett omedelbart hot inom närmasta två veckor från Iransponsrade terroristattacker mot oljepipelines, infrastruktur, oljekällor och borrplattformar, mot civila oljearbetare såväl som tusentals civila USAkontrakterade.

Det är Förenta Staternas fastställda mål att skydda och försvara våra allierade i Gulfregionen och deras oljereserver. Detta för att öka deras nationella inflytande och prestige i egenskap av regionala makter i området. Varför vi nu tänker agera för aktivering av Operation ”Protect Arab Spring & Democracy” till ”Skydd för den arabiska våren och demokratin”.

Notera att Iran i själva verket inte på hundratals år invaderat någon annan nation, trots det är utrikespolitiken idag mycket utsatt.  Hitintills kommer en bred koalition västmakter att gå med på de officiella men i realiteten privata förfrågningar om allierade trupper till skydd och försvar av följande nationers oljereserver och infrastrukturer: Kuwait, Saudiarabien, Bahrain, Khatar, Förenade ArabEmiraten och Oman.

Dessutom de rebellstyrkor som kämpar mot Khadaffis såväl som Tunisiens, Algeriets och Nigerias regeringar, med begäran från franska, tyska och italienska militära försvarsstyrkor till skydd för deras oljeregioner och resurser gentemot terroristhot.

Storbritannien kommer till beskydd av Kuwait och dess kustlinje, medan närliggande oljeproducerande regioner söder om Jemens gräns skyddas av amerikanska trupper som nyligen dragits ut ur Afghanistan såväl som ytterligare enheter som flugits in från den tyska kontinenten och Förenta Staterna. Not: Etablerad historia har i viss mån glömt att Storbritannien tidigare invaderat och ockuperat både Kuwait och Irak den 22 juni 1941, samma dag som Tyskland invaderade SovjetUnionen.

Dessutom på grund av en kortvarig brist på amerikanskt pansar och marktrupper  har Israels FörsvarsStyrkor (IDF) fått förfrågan om tillfälligt skydd av en förrådstransport landvägen över Jordanien söder om huvudstaden Amman (med permission utfärdad av Jordanien) till Arabiska Viken i Saudiarabien, norr om Bahrain upp mot gränsen till Kuwait, som ligger under deras temporära försvarskontrollområde. Det kommer att garantera Israel de olje- och gasresurser man förlorat efter stängningen av Egyptens rörledning till Israel år 2011.

Vi väntar oss en fredlig återpostering av trupper till skydd och försvar av folket vid Arabiska Vikens region gentemot hotet från iranska terroristattacker och en verklig invasion och inget annat. Vi agerar utifrån en särskild förfrågan från berörda regeringar.

Var snäll notera, att utifrån denna aktions särskilda natur ska en officiell propå till Kongressen och det amerikanska folket utfärdas så snart en fredlig militär omplacering har verkställts. Ordern om aktionerna har redan utfärdats genom detta president-direktiv ‘Presidential Decision Directive”, dvs presidentens exekutiva order, förutom att den inte behöver publiceras i det Federala Registret och inte är offentlig handling.

Det var ett krav på grund av kommande kris och omsorg om amerikansk nationell säkerhet…

Det sammanfattar yttrandet, så var snäll och håll allt ni hört här idag i minnet, vilket till sin natur är topphemligt. Var snäll och utsätt inte er själva, er regeringsställning eller era familjers säkerhet genom att tala utanför detta rum.

Nu kommer man att stanna kvar för ett annat möte i ett annat ämnesområde. Nämligen Presidenten, Vice Presidenten, De Förenade Stabscheferna, Finansministern och Ordförande i Federal Reserve.

Då rådgivarna och kommitténs ordförande hade lämnat besöksrummet, gick finansministern och Federal Reserves ordförande till det långa konferensbordet medan chefen för CIA satte sig längst bak.

Presidenten talade först, ”Mina herrar vi samlas nu här till ett möte vid det Nationella SäkerhetsRådet (NSC) och jag har

inbjudit Stabscheferna från varje militär gren att delta, då de anklagas för att genomföra hemliga PresidentDirektiv. Jag tror att människorna runt detta bord kommer att förstå allvaret i situationen, efter att vi hört ordföranden i Federal Reserve och Finansministern. Herr finansminister, ni kan göra er presentation och ni andra känna er fria att ställa frågor när ni vill.”

För anledningen till diskussionen, trots påståenden om motsatsen, hade fått rummet fullt med den vanliga handplockade makteliten, karriär-klättrande synkofanter som gör upp med Washingtons högsta maktelit och militären. Var och en har haft sin väg till toppen av den egna byråkratin och var och en själv lärt sig överleva där på toppen och frodas i en angloamerikansk politisk regerings- och militär-maktelit.

Varje individ följde sina sponsrade intressenters utstakade väg, vilka hade satt dom på snabbspåret till en succéartad karriär.

För alla utom en. Chefen för arméstaben Thomas Jonathan Hudson var på något sätt olik resten vid bordet. Efter att ha gått ut West Point hade han i själva verket förts fram till denna ArméStabsChefs position efter att ha följt en lång och utmärkt militär karriär, utan att själv spela denna  maktspels-elits politik. Han hade på något sätt kommit till toppen av sin armékarriär genom sitt minne, sina ledartalanger och det faktum att han alltid hade gjort sitt jobb och följt order.

Dessutom älskade Thomas J. som hans vänner kallat honom, att läsa och studera militärhistoria och han trodde att hans uppvaknande kommit tidigare under 2004, då han inhandlat Tom Woods bok ‘The Politically Incorrect Guide To American History’. Det hade fått hans läsande in på nya områden av politisk historia och ekonomi om Inbördeskriget och de båda Världskrigen.

Senare följde finanskraschen år 2008, då han också dök ner i finanspolitiken med Woods Meltdown bok och därefter Ron Pauls ‘Slutet på Fed’(eral Reserve). Trots att han inte röstat på Ron Paul år 2008, för han trott det inte var bra att blanda politik med militärtjänst, började  han en djuplodande utbildning om vad som hänt med Konstitutionen och det land han svurit eden att försvara.

Privat följde han MisesInstitutets tillställningar och hemma loggade han in för att läsa ‘The Mises Blog’, LewRockwell.com och ‘The Daily Bell’ nästan var dag. Han läste Hayek och Ludwig von Mises och även Human Action.

Nu då han står inför pension, var Hudson redo att lämna armén och hade redan skrivit brevet till sin avskedsansökan, när detta med Iran och oljekrisen verkade utvecklas nästan ut i det blå. Som alltid var generalen åter redo att tjäna sitt land och göra sitt bästa för att skydda vår nation och våra nationella intressen från knäppa iranier. Han kom ihåg sin ed:

Jag (Thomas Jonathan Hudson), allvarligt svär att jag kommer att tjäna och försvara Förenta Staternas Konstitution mot alla fiender, utländska som inhemska; att jag hyser sann trohet mot och ‘tro’ på densamma; och att jag ska lyda Förenta Staternas presidents och mina överordnades order, enligt reglementet och den Militära Rättvisan. So help me God.

Och detta är hur det kom sig att vi visste vad som hände vid mötet med Nationella Säkerhetsrådet, eftersom Thomas Jefferson Hudson var en sann patriot som älskade sitt land och råkade vara välsignad med ett fotografiskt minne. Ifall det skulle talas- eller skrivas ner, kunde han exakt återge informationen.

övers Ingrid Ternert

Clinton: al-Assad har förlorat sin legitimitet efter att mobben stormat USAs och franska ambassaderna

Filed under: EU,krig,nya,Syrien,terrorism — ingrid @ 16:20

 

12 juli 2011 av Juan Cole
 ’Attackerna mot de amerikanska och franska ambassaderna av mobbens ‘pro-regimelement’ i Damascus under gårdagen provocerade fram ett upphettat svar från utrikesminister Hillary Clinton, som menade att president Bashar al-Asad nu hade “förlorat i legitimitet” genom att inte leva upp till sina plikter gentemot internationell rätt, att ge skydd åt utländska diplomater Hon varnade för att Washington inte anser al-Asad vara “omistlig.”

USA har trappat upp finansiella sanktioner mot den syriska eliten, av vilka en del medlemmar har bankkonton frusna i Schweitz och annorstädes och upprepade gånger uppmanades al-Asad att möta sitt folks krav på demokratisering.

Varje bakgrundsanalys måste börja med vissa rena fakta, som att USAs störtande av Saddam Hussein misslyckats med att skapa ett Irak, mer vänligt inställt till Israel (i själva verket är ayatollah Muqtada al-Sadrs sammanhållning i grunden mer anti-israelisk än Saddams). Den allmänna uppfattningen i MellanÖstern har kommit att bli, att detta misslyckande har övertygat Israels säkerhetsetablissimang, att al-Asads regim är att föredra framför sunnifundamentalistens Numero Ett.

Han uppfattas vida omkring som en trolig efterträdare vid makten, såvida al-Asad faller, även om naturligtvis en sådan förutsägelse är spekulativ. Al-Hayat väsnas också en del, som är kritiskt mot hans auktoritära stil. Då det kommer till kritan är det Washington som vill ha honom där och därför kan ta emot en del gruff från honom utan några verkliga praktiska följder.

Clinton verkar ha varnat al-Asad att inte lita alltför mycket på USAs rädsla för det Muslimska Brödraskapet, och hon signalerade också att Washington är allmer missnöjd med möjligheten att sunni-Baathpariet i Syrien kommer att falla från makten. Hon menar  att detta var det hittills starkaste parti som regerat i syriska Damaskus sedan Obamaadministrationen kom till makten, och var beslutsam att förbättra sina relationer med Syrien (det är därför det finns en USAambassadör i Damaskus att attackera– Bushadministrationen brukade gilla att låtsas som Syrien egentligen inte existerade).

Själva attackerna kom att resa många frågor. För det första ser det ut som om regimen själv satt upp massorna för attack, då väldigt lite händer i Damaskus som Baath Partiet inte vill ska hända. Denna tes stöds av den lilla responsen från polisen (minst sagt) och det följaktliga behovet från de amerikanska och franska ambassadtrupperna att försvara deras byggnader. Fransmännen klarade attackerna, men mobben bröt igenom en tid till USAs ambassad och rannsakade den en stund innan Marinkåren tog över.

Enligt  arabiska al-Hayat försökte man också nå USAambassadörens bostad. De som attackerade hade protesterat mot USAs ambassadör Robert S. Fords besök på söndagen i Hama och hans franska motpart Eric Chevallier, som mycket väl kunde ha gett invånarna anstånd ifrån den hårda syriska genombrytningen som svar på de uppskattningsvis 300 000 som demonstrerade där på fredagen. Syriske presidenten

Bashar al- Asad avskedade omkring 10 000 invånare under 1982, då man anklagade dem för ett muslimskt fundamentalistiskt uppror.

Även innan ambassadattackerna, enligt tidigare rapport i al-Hayat, hade massorna under veckoslutet kastat tomater och ägg mot ambassaden. Regimen hade spridit ryktet om att ambassadör Ford blivit inkallad till Washington på grund av sitt besök i Hama, vilket Syrien beskrev som ett intrång i syrisk suveränitet och inblandning i de egna affärerna.  USAs Stats Departement har förnekat ryktet.

——-Som vanligt kunde läsarna kommentera Cole’s inlägg 

James talar  07/12/2011 Absurditeten startar med anmärkningen att USA influerat till regimförändring och slutar med alla sorters bekymmer om huruvida det skulle vara bra för Israel.

Jag tror att situationen har spunnit ur all kontroll, och vilken politisk kraft som än tar över kommer att påverka alla från Beirut till Baghdad. Jag har ingen aning om vad det kan bli, men det blir inte bra för Israel.
Svar Moi 
07/12/2011 Prof Cole sa “… Obama administrationen kom till makten och var beslutsam att förbättra relationerna med Syrien …”.

Vems idé var det i så fall att Usa skulle  betala anti-Regerings utsända som kan ha  framkallat den nuvarande krisen? Hur får dessa “förbättrade relationer” i förhållande till expansionen av den ryska marinbasen i Tartus?

Där var många frågor som borde ha rests om USAs inblandning i problemen före ambassadattackerna. De måste besvaras innan man kan dra några slutsatser av svaret från Syrien .

övers Ingrid Ternert

14 juli, 2011

Hur Libyens erövring skulle starta Afrikas erövring

Filed under: Afrika,CIA,krig,Libyen,Ryssland,USA — ingrid @ 03:21

 

 “Kampanjen i Libyen skulle starta en erövring av Afrika”
12 juli 2011 RT
Den NATO-ledda interventionen i Libyen och oroligheterna i Syrien, båda dessa utgör steg i USAs och dess allierades decenniumlånga plan för en fullständig förändring av Afrikas utseende, säger den oberoende journalisten och fredsaktivisten Thierry Maysan.

“Det är helt uppenbart att USA ville starta krig mot Libyen och Syrien samtidigt. Den önskan uttryckte John Bolton offentligt år 2002. Planen fördes över till Frankrike och Storbritannien, som beslutade skaka liv i den i november det året,” säger författaren.

Det som kallas det frihetsälskande folkets allmänna uppror är i själva verket kuppförsök som Västnationer iscensatt, säger Maysan. Särskilt operationen i Libyen har utmärkts av ett anmärkningsvärt antal lögner allmänheten fått till livs, tillade han.

“Vid tiden för FNs SäkerhetsRåd omröstning måste man ta alla beslut på basis av de rapporter SäkerhetsRådet fått. Och man var säker på, att regeringen vid demonstrationerna i Benghazi hade dödat 6000 medborgare – ett fruktansvärt antal. Men nu, fem månader senare, hade åklagaren vid Internationella BrottmålsDomstolen minskat antalet, han som anklagat Libyens ledarskap… 

Nu bygger åklagaren upp sitt åtal på 208 offer istället för 6 000,” påpekade han.

I ett annat exempel cirkulerade foton från utländska TVkanaler som påstod att Khadaffis soldater våldtog kvinnor på grund av upproret. Videon visade sig sedan vara en sällsynt libysk amatörpornografi, sa Maysan.

Journalisten tror att lögnerna är avsedda att gömma undan det somVästmakterna tänker göra i regionen. “NATO ljuger ständigt vid varje tillfälle, som är något överraskande, eftersom vid kriget i Kosovo NATO i normala fall endast ljög för att dölja sina misstag. Den här gången gör man det inte för att dölja misstagen, utan för att dölja strategin,” förklarade han.

Den ursprungliga planen att störta regeringen i Tripoli hade uppenbarligen misslyckats, så strategin är nu ändrad, säger journalisten.

“Västliga TV kanaler talar inte  längre om förtryck och rebelliskhet, utan om inbördeskrig som ett försök till att förbereda den allmänna opinionen på ett uttalande om att dela landet i två delar: Cyrenaica på ena sidan och Tripolitania på den andra, med FNs styrkor där emellan för att hålla  parterna separerade,”sa han.

Civila förluster betyder inget för de som ligger bakom planen, säger Maysan. “Från den stund man beslutat starta denna operation, hade man inte civilas liv med i beräkningen. Allt det vi brukar se i MellanÖstern genomströmmar inte denna region. Detta är bara början. Det är bara frågan om att möblera om i regionen, och med det har vi kvar ännu en serie krig,” menar han.

Scenariot för Syrien skissades på exakt samma sätt som scenariot för Libyen, men gick i en annan riktning, säger aktivisten. “Jag tror en del länder, Ryssland inkluderad, tyckte bättre om det och hindrade detta. Därför är det för tillfället inte krig i Syrien. Även om en del ledare i Väst var dag  upprepar hur nödvändigt det är att gå i krig,” fortsatte han.

övers Ingrid Ternert

15 juli, 2011

Ett nytt vapenrace – också Tyskland en stor vapenexportör – till Libyen

Filed under: ekonomi,krig,Libyen,NATO,Saudiarabien,vapen — ingrid @ 02:48

 

 Der Spiegel 11 juli 2011

Ett nytt vapenrace – Exporten upp för tyska vapentillverkare
av Dietmar Hawranek, Markus Dettmer och Ralf Beste
-Den internationella vapenindustrin väntar ingen kris; för kriser betyder affärer. Under år 2010 steg världens vapenutgifter till $1.63 triljoner. Det representerar en tillväxt på 56 procent över senaste decenniet enligt svenska SIPRI.

Tyskland spelar fortfarande en roll i krigen med ”Made in Germany” skrivet på många av de vapen som används, på båda sidor. Så är t.ex de militära transporter som för över Khadaffis tanks till fronten tillverkade av Mercedes-Benz.

Hans soldater använder tyska störsändare för att avbryta kommunikationen mellan sina fiender. Och Khadaffis trupper kan skjuta ner lågtflygande helikoptrar med fransk-tyska ”Milan 3″ anti-tanksmissiler, vars avfyrningsanordning tillverkas i en fabrik i Schrobenhausen.

NATOs trupper förlitar sig också på tysk teknologi som i ”Eurofighter.” Och även de libyska rebellstyrkornal kan få användning av tysk ingenjörskonst, enligt rapporter att Khatar har försett dem med ”Milan 3″ missiler.

Fundamentala problem

Allt detta tycks göra kriget i Libyen till en god affär för tillverkaren av ”Milan 3.” Men det faktum att alla parter involverade i dessa strider använder vapen som är tillverkade i Tyskland, pekar på ett grundläggande problem vad gäller detta slag av vapenexportpolitik.

Tanks, helikoptrar, flygplan, missiler och skjutvapen är ofta i tjänst under flera decennier. I och med det är det små chanser att köparna bara använder dom till försvarsuppgifter under den perioden och inte kommer att attackera ett annat land eller förtrycka sin egen inhemska befolkning.

Det här är vad som gör varje beslut om godkännande av en exportuppgörelse så svår. Och debatterna i dessa frågor kommer bara att öka.

Under sådana omständigheter måste Tysklands federala regering undvika ett liberalt godkännande av exporttillstånd till skydd för  den inhemska vapenindustrins överlevnad. Trots att de flesta tyska vapentillverkare förlitar sig på export, är inte den tyska exportekonomin beroende av vapenindustrin.

I grova drag arbetar 80 000 människor i Tysklands vapenindustri. I verkliga siffror blir industrin för vindenergi viktigare med sina 100 000 jobb. Dessutom är många vapentillverkare involverade i produktion av artiklar för icke-militärt bruk, och hade kunnat stärka dessa aktiviteter, ifall den egna vapenindustrin skulle dala. Rheinmetall till exempel genererar nästan halva sin försäljning med hjälp av komponenter till bilindustrin.

I själva verket är Krauss-Maffei Wegmann det enda bolag, vars överlevnad enbart bygger på dess militära överenskommelser. För tillfället har bolaget avböjt att uttala sig om en planerad uppgörelse om tanks med SaudiArabien och då bara kunnat säga att ”ett godkännande inte kommit till stånd.”

På bolagschefernas världskarta har MellanÖstern fortfarande utmärkts med rött.

övers Ingrid Ternert

16 juli, 2011

Tareq Aziz: “Sjuk, Isolerad och Övergiven”

Filed under: FN,Irak,Irak,krig,Mänskliga Rättigheter,olja,Storbritannien,USA — ingrid @ 04:01

av Felicity Arbuthnot 15 juli, 2011

”The expense of spirit in a waste of shame … is perjured, murderous, bloody, full of blame, savage, extreme, rude, cruel, not to trust.”   William Shakespeare (1564-1616.)

I Storbritannien har under de närmaste månaderna varit mycket diskussion om sjukas rättigheter eller om de med ett slags invalidiserande tillstånd skulle få välja när de ska dö.

Tänk att känna sig så hopplös, övergiven och förtvivlad att man vill bli avrättad – i Irak. Det utgör inlagan med åberopande av Tareq Aziz, landets förre utrikesminister och vice premiärminister.

Aziz flydde till amerikanarna två veckor efter invasionen år 2003. Välkänd i Väst hade han en viss tro på det internationella Samfundet. Trots sorgligt behandlad i USAs diplomatiska kretsar, oförmögen att resa iväg från FN i New York

”Hade Embargot utsträckts till och med till dialogen?  Ändå blev vi anklagade av Väst  för att vara odemokratiska”, sa han till mig i en intervju före invasionen av Irak. Han hade en poäng. Emellertid trodde han i stora drag på det Internationella Samfundets integritet. ”Jag kan tala på varje nivå (med) fransmän, ryssar, kineser, spanjorer, italienare, belgare …”

Denna tidigare utrikesminister var en sjuk man med allvarliga hjärtproblem, även då han reste från Bagdad till Rom för att be påven gripa in, just före invasionen, i ett modigt och desperat drag för att undvika mer lidande och blodbad. Det gick inte att ta miste på hans passion för sitt land och i detta komplex – efter decennier av krig, då förståeligt nog ett klimat av paranoja fått fotfäste –var han beredd ta personliga risker.

”Varför kommer inte en blandad amerikansk grupp Kongressmän hit, talar med vårt parlament, engagerar sig i dialog och möter människor?”, frågade han mig och andra utländska besökare som han mötte, och utsträckte sin inbjudan till högre brittiska parlamentsledamöter. En del av oss arbetade hårt för att föra fram hans budskap. Han – och vi – kom att rikta oss till en politisk mur. Lögner, slakt och invasion blev en över-  raskning för diplomatin, var gång verkar det som, under denna ”Nya VärldsOrdning.”

Som hans son Ziad sanningsenligt säger, borde Aziz av sina kolleger erkännas som krigsfånge, då han till april 2008 varit fängslad utan rättegång, som en advokat väl insatt i fallet säger: ”De kastade boken på honom.” För hela regimen, vilket argument det än gällt, har det inte gått att ta miste på hans mod och stolthet, ingen flydde, alla ville stanna i Irak, vad än hände – och gjorde. I en rättegång under översyn av domare Raouf Abdul Rahman från Hallabja, ett juridiskt skämt vad gäller opartiskhet, som dömt Saddam Hussein till döden och med stolthet släpat in den distingerade Aziz  i pyjamas till rättegången.

Advokater kunde inte representera honom mellan dödshoten och vägran att få visum. I en rättegång betecknad som ”grundläggande ”av ‘Human Rights Watch’, dömdes han till döden som förutspåtts. Då allt kommer omkring är han näst Saddam, den som visste mest om Västs allianser, överenskommelser, vapenförsäljning och samarbete med Irak under decennier. Volymer som bevaras på endast två platsers, stulna från Bagdads Ministerier och nu (illegalt) i Washington – och i huvuden på några få medlemmar av Iraks, onekligen fortfarande legitima regering, eftersom också invasionen var illegal.

President Barack Obama gjorde en utfästelse före valet att inte lämna över Tareq Aziz till den iraskiska regimen. Ännu ett brutet löfte i hela hans litania av brutna löften. Aziz lever nu på nåder av premiärminister Maliki, vars Dawaparti försökt avrätta honom i irakiska Dujail den 1  februari 1982. Medan dödsstraffet mot honom övergått till livstids fängelse, har han med åldern förlorat hoppet. Hans familj har inte kunnat besöka honom på åratal och han känner att de runt globen, de som han hade trott var hans vänner, har övergett honom.

Det finns dom som aldrig slutat trycka på politiker, president Obama, brittiske utrikesminister Hague, Påven, Ärkebiskopen av Canterbury, Romersk katolska Ärkebiskopen av Westminster, Vincent Nichol på uppdrag av de sköra irakiska kristna och hans kollegor. (Deras föregångare har också många gånger försökt). Dessa inkluderar förre parlamentsledamoten och ministern Tony Benn, förre assisterande generalsekreterare i FN och Humanitära Koordinatorerna i Irak, Denis Halliday och Hans von Sponeck, biskopar, läkare, akademiker, journalister och många andra. Breven har förblivit obesvarade eller gett skamligt undvikande svar.

Kyrkoledare som verkar vara en värld från den humanitet de predikar. I veckan talade en tidigare kollega till Rowan Williams, nu ärkebiskop av Canterbury, om sitt engagemang i JubileumsGruppen, grundad under 1980talet, vilken gått emot Margaret Thatcher och Falklandskriget. Margaret Ronchetti sa till BBC Radio4  den 3 juli att: ”Rowan engagerade sig för dom som inte har en egen röst.” Efter att ha nått en hög post, verkar det som han förlorat sin.

Den självutnämnde ”Bagdads kyrkoherde”, Andrew White, åkte ursprungligen till Irak på inbjudan av Tareq Aziz, i den anda att få människor att träffas och förstå varandra. Alltsedan 2003 har dennes tystnad genljudit genom åren. För några månader sedan försämrades hans hälsa, Aziz lyckades skicka ett brev via sin advokat och bad, ifall han dog, att han skulle begravas utanför Irak:

”Tills Irak är befriat”, orolig för att hans grav och kvarlevor skulle vandaliseras, som Irak har dalat under ockupationen, och som han förebådat i intervjun, under den ”proUSA-regering de vill få in och presenteras som en demokrati med mänskliga rättigheter.”

Hans passionerade kärlek till Irak förblir ett oförglömligt minne. Jag har skrivit förr, avbröt han plötsligt och sa: ” Madam Felicity, då jag var tio år gammal delade jag ut flygblad på Baghdads gator, la in dom i folks brevlådor för att stoppa britterna att ta vår olja. Ännu tänker jag inte ge upp Irak .”

Förra veckan gick han ut med ett uttalande via sin advokat Gilles Devers, att han hellre ville bli avrättad. Han är, säger monsieur Devers: ”sjuk, isolerad och övergiven.” Han gav aldrig upp då det gäller Irak, men han gav upp livet och en värld av skam som nära förstört hans land, hans älskade land, samhällenas och arkeologins ”Civilisationens Vagga”.

I ett viktigt fall vad gäller offentliga intresset har Birminghams Allmännyttas advokater, Domstolen för de Mänskliga Rättigheterna i Strasbourg, nu bestämt att trupper ska stå under lagen om de Mänskliga Rättigheterna och måste beskydda liv och frihet i ockuperade länder.

Med eller utan trupper förblir Storbritannien en del av invasionsstyrkan. Skulle den brittiske utrikesministern William Hague vilja instruera sina advokater att få representation i Iraks regering av hänsyn till en sjuk man, nära åttio år gammal, och hans kollegor för att få bort åtminstone en liten del av skammen av det vi i vårt namn gjort i Irak?
övers Ingrid Ternert

18 juli, 2011

Libyen och lögnarna om Khadaffi

Filed under: Afrika,krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,NATO,nya,olja,terrorism,USA,vapen — ingrid @ 05:07

 

17 juli Intervju om Libyen med författaren och historikern dr Webster Tarpley, Washington

Kraftiga sammandrabbningar mellan styrkor lojala med Libyens diktator Muhammed Khadaffi och rebeller pressar på mot huvudstaden Tripoli.

Under tiden har den omdiskuterade libyska diktatorn ännu en gång avböjt uppmaningar att avgå och lämna landet, då han säger sig aldrig vilja lämna det land där hans förfäder stridit mot italienska och brittiska kolonialister.

Detta kommer en dag efter att tjänstemän från ungefär 40 länder möttes i Turkiet för att diskutera vägar till att tvinga bort Khadaffi och stärka oppositionsstyrkorna.

Intervju med amerikanska författaren och historikern Webster Tarpley om de vidare diskussionerna om situationen i Libyen.

Fråga:  Doktor Tarpely, låt oss först av allt starta med den hållning NATO intar i förhållande till kriget i Libyen. Vill ni vara snäll och öppna upp lite för oss. Det här har hållit på ett bra tag nu, men fortfarande rycker inte oppositionenens grupper fram på ett snabbare sätt än vad man hade  kunnat vänta sig.

Tarpley: Först av allt måste jag ta upp frågan om eller med er terminologi. Ni kallade Benghazis Rebellråd för ‘revolutionärer’. Det finns en hel del människor i Libyen i omgivningen av Tripoli som skulle säga, att den nuvarande Khadaffiregimen är revolutionen och de där i själva verket är kontrarevolutionen.

Om man ser till deras stöd till monarkin och stödet från imperialism och kolonialism, anser jag att detta är ett starkt fall, men uppenbarligen gav dagens händelser framförallt ett mycket allvarligt militärt nederlag för dessa rebeller i sina attacker mot Brega. Deras tillslag har då resulterat i tunga förluster i efterdyningarna av gårdagens möte, då Förenta Staterna och trettio andra länder nu beslutat om, att Benghazis Rebellråd är Libyens legitima regering.

De försöker plundra Libyens frusna tillgångar för att föra över pengarna till dessa människors fickor som rebellrådets president Mustafa Abdul Jalil, rebellernas militära stabschef Abd Al Fattah Yunis och chefen för rebellrådets exekutiva byrå, Mamoud Jibril och den högre rebellbefäl-havaren Khalifa Hafter och resten av gruppens offentliga ledarskap.

Det problem som reser sig är naturligtvis att det är väl känt, att i rebellernas militära gren har vi en mycket stark representation av Al-Qaida-terrorister.

Enligt USAs regeringstjänstemäns definition, är de terrorister som skulle ingå, sådana som Abdel-Hakim Hasadi från staden Darnah …där också de från Darnah och Borhani inom Libyens Islamska Stridande Grupper [LIFG] finns, och Förenta Staterna i själva verket underlättat inflödet av massor med utländska krigare, om de så är från Afghanistan eller Pakistan, vilket i realiteten är det större MellanÖstern.

Det har strömmat in folk där för att gå in på rebellernas sida och naturligtvis har det  inte undgått oppositionsstyrkornas uppmärksamhet här i Förenta Staterna, särskilt i RepresentantHuset finns en ansenlig republikansk majoritet som är extremt opålitlig, särskilt Kongressmannen Michael Turner, republikan från Ohio, som tagit ledningen i att skarpt kritisera USAregeringens beslut att under gårdagen erkänna rebellerna och menade att det var alldeles för tidigt, eftersom man fortfarande inte visste vilka dessa rebeller är.

Av medlemmarna i Libyens rebellråd är endast ungefär en tredjedel av Benghazis rebellråd kända, resten av dessa är hemliga, och faktum är att de känner sig hotade av Khadaffi, men andra skulle också säga att de hålls i hemlighet, eftersom de är från Al-Qaida, och är människor som suttit på Guantanamo Bay eller varit krigsfångar.

Intervjuaren- De detaljer ni nämnde dr Tarpley, får en onekligen perplex. Då det gäller frågan om vapen. Vem förser oppositiongrupperna med vapen, och är detta med att förse dom med vapen något som går emot 1973 års resolution, eller har den resolutionen bara blivit ett dokument som ger utrymme för olika subjektiva tolkningar, medan tiden går?

Tarpley: Nåja, vi vet att resolutionen i sig själv naturligtvis går emot FNstadgan, men särskilt inte stoppar den fransmännen, inte heller britterna och USA och andra NATO länder från att gå emot denna resolution. Vi känner särskilt till att fransmännen satt upp en slags luftbro till dessa bergskedjor sydväst om huvudstaden Tripoli. De har flugit in med lådor av vapen. Det är ett uppenbart brott mot FNs SäkerhetsRåds resolution, vilken upprätthåller ett vapenembargo för alla.

Vi vet också att USA och britterna har skeppat in vapen över den egyptiska gränsen till Benghazis eller Cyrenaicas fäste, [en mycket gammal region i nordöstra Libyen som gränsar till Medelhavet] eller i området av Darnahs och Tobuks. De går alltså emot USAs resolution. Det blir intressant att se. Rebellernas erkännande har utformats till att öppna dörren för att förse dem med pengar, men det hela våldför sig också på FNs SäkerhetsRåds Resolution.

Vi är alltså nu vid den punkt, då den internationella anarkin knappast kunde vara större och jag kan bara hänvisa till USAs utrikesminister Hillary Clinton, som nu kan befinna sig i ett läge att ge materiellt stöd till Al-Qaida, medan folk i Förenta Staterna kunde ställas inför Riksrätt för mindre.

Utrikesministern hade alltså kunnat ställas inför Riksrätt, precis som vilken annan gren av den verkställande makten som helst, medan vissa republikaner i USAs Representanthus just nu tänker i dessa banor.

övers Ingrid Ternert

« Newer Posts — Older Posts »

Powered by WordPress