1 augusti, 2011
3 augusti, 2011
USA odlar ett träd av spänningar mot Iran
3 aug 2011
USA odlar ett träd av spänningar med Iran
av Kaveh L Afrasiabi
Washington har närt ett fullkomligt träd av spänningar gentemot Iran, fast rotad i en övergripande sanktionsregim, militär omringning, propaganda och psykologisk krigföring och ett lågintensivt proxykrig genom etniska terroristgrupper. Det hela rör sig nu mot ännu en spirande konfrontation i MellanÖstern.
Istället för att fokusera på hur man minskar spänningarna med Teheran, verkar Förenta Staternas politiker vilja piska upp trycket och jämna väg för varje upptänklig anklagelse mot Iran – först och främst kärnvapenspridning, regionalt omstörtande verksamhet och terrorism – levererat i snabb takt.
USA har nu formellt sammankopplat Tehrans regim med al-Qaida i en upptrappning av anti-Iran retorik som officiellt rättfärdigas i Washington i termer av bevisning, att Vita Huset har ”kontroll” över MellanÖsterns utveckling och inte fastnat i en inhemsk oro över USAs nationella skuld. Ändå är detta en lam ursäkt och reser frågan om vem som i själva verket har kontroll över USAs Iranpolitik?
Utifrån Teherans fördel, är svaret rättframt. Enligt en professor i politisk vetenskap vid Teherans Universitet, som talat med författaren under löfte om tystnad, har ”En särskild grupp judiska politiker i Vita Husets StatsDepartement och FinansDepartement kapat president Obamas politik om Iran, så att Obama en dag kunde vakna upp och finna nätet av konflikter med Iran så hårt bundna runt honom, att han inte har någon chans utan att få argumentera med oss.”
Med andra ord, väldigt få människor i Iran håller numera fast vid det hopp man tidigare haft, att Obama sökte efter en ny Iranpolitik, eller att sanktioner var ett alternativ till krig, eftersom de sakta men säkert visat sig vara preludiet till detta.
Amerikas problem är emellertid att finansiellt sett vara tömt, som resultat av dyrbara krig, så en konflikt med Iran skulle kunna få potentiallt förödande följder för världsekonomins återhämtning genom att trigga skyhöga energipriser, för att inte nämna en komplicerad häxkittel av multipla kriser i MellanÖstern.
Den politiska omvälvningen i MellanÖstern innebär en stor utmaning för USA, som ser sin traditionella auktoritet i olika delar av Arabvärlden, inklusive Egypten, Jemen och Bahrain, invecklad i allvarliga frågeställningar – alltmedan det är mycket lite USA kan göra för att stoppa momentet en palestinsk stat, som nu Förenta Nationerna bygger upp utan att vidare smutsa ner sitt rykte i arab- och den muslimska världen.
Det har lett till att en del figurer i Teheran spekulerar om USA och Israel i höst tänker artificiellt blåsa upp Irans kärnenergikris och med det lägga åt sidan sin uppmärksamhet på den palestinska frågan. Ett problem med den synen är att den kan minska eller totalt förstöra USAs och Irans delade intresseområden, framför allt i Irak och Afghanistan, där både Washington och Teheran backar upp samma politiska hästar.
Iran är orolig för de rapporter som visar att USA söker utvidga sin militära närvaro i Irak och bygga permanenta baser, en vändning som stört de nationalistiska irakerna, inklusive de som ger sken av militant shia, desto större skäl för Teheran och Washington att överväga säkerhetsdialoger om Irak, eftersom Iran är inblandad i Iraks säkerhet. Inte heller kan USA åsidosätta Iran från framtida möten om Afghanistan, som hotas av talibanerna och deras al-Qaida supporter, båda anti-shia fundamentalister.
Som väntat har Teheran skakat av sig Washingtons senaste anklagelse gällande dess inblandning i al-Qaida, med vissa politiska analytiker från Teheran som avfärdar det som ”en gammal vana som är svår att få bort”, och refererar till USAs förevändning för att attackera Irak, till viss del genom att hävda en länk mellan Bagdad och al-Qaida. Upprepar historien sig själv? I så fall blir det lika tragiskt som 2003 års fiasko.
Washington och Teheran skulle ha kunnat vända den nuvarande krisen i dess relation till en möjlig avspänning och kanske även återuppta vänskapliga förbindelser, så mycket gav i själva verket Irans förre president, Ali Akbar Hashemi Rafsanjani, vink om; en nickning av USA till det nyliga ryska ”steg för steg” förslaget uppmanar också till en intelligent lösning av kärnenergikrisen med Iran (se USA avvisar rysk genialitet om Iran Asia Times Online, 20 juli ).
En läglig katalysator kan komma i form av att släppa de två amerikanska liftarna i Irans fångenskap, i vilket fall skulle ett mått av godhet genereras på kvällen av president Mahmud Ahmadinejads besök vid Förenta Nationerna i september. I det fallet kan USA bli tvingad att dingla morötter istället för käppar och med det visa sin goodwill.
För i varje fall finns nu inget synbart tecken på någon amerikansk goodwill gentemot Iran, enbart animositet. En annan fingervisning om tonen i överenskommelsen är delaktigheten av den iranska gruppen, Mujahideen-e Khalq (MEK), från USAs lista med terroristgrupper, vilket tas beslut om under de närmaste veckorna. Detta är bundet till högre spänningar, då Teheran avskyr USAs skydd av MEKs Camp Ashraf inne i Irak.
MEKs avförande från terrorlistan är en särskilt känslig fråga för Irans ledare, vilka beskyller gruppen för mord på många av regimens topp politiker och anställda, och det kommer få en oproportioneligt stor inverkan genom att så frön av misstroende mellan de båda sidorna.
övers Ingrid Ternert
anm IT- Misstroendet grundar sig på att det alltid varit svårt att bedöma vilka terrorgrupper som, ibland i flera led, lierar sig med vilka. USA ser ut att hittills varit den som hållit flest terroristgrupper under armarna och då i eget intresse.
4 augusti, 2011
Ryssland når ut till Iran
av M K Bhadrakumar
Asia Times
Asia TimesEn återkommande bild av det rysk-iranska förhållandet är att det mestadels mattas av vid horisonten, men man kan lita på att det rör sig mot ett centralt skede närhelst det inträffar ett kritiskt läge då det gäller situationen i Mellanöstern.
Iranska utrikesministern Ali Akbar Salehi gav nyligen i en intervju med rysk media en beskrivning av Iran som den ”mest signifikanta grannen” till Ryssland och den som står i vägen för Västs strategi att omringa Ryssland.
Budskapet gick inte att ta miste på: ”Ni behöver oss mer än vad vi behöver er.” Var så säkra att den rysk-iranska relationen går på tå för ett jämviktsläge. De ständiga nervittrade banden av ”normalisering” mellan Förenta Staterna och Ryssland ger en stor bakgrund.
Under tiden har på sista tiden återvändsgränden förvärrats mellan USA och Iran, i huvudsak kalibrerad av den judiska lobbyn i Amerika, som utnyttjar Obamaadministrationens övergripande instinkt. Andra schabloner visar sig också, vilka gör att Moskva och Teheran går tillsammans – USAs missilförsvarsprogram, frågan om Turkiet, Syrien, Irak och Afghanistan.
Gentemot denna bakgrund har Moskva skyndsamt planlagt en intensiv strategisk dialog med Teheran under kommande veckor. Ryska Nationella SäkerhetsRådets sekreterare Nikolai Patrushev reser nästa vecka till iranska huvudstaden Teheran och omedelbart efter det gör Salehi ett officiellt besök i Moskva.
Det verkar som om man genom att ignorera USA-Israels protester, Teheran och Moskva till slut fortsätter med det formella uppbygget av Bushehrs kärnkraftverk i Iran byggt av Ryssland, och dra sig närmare den 13-åriga saga som är höljd i MellanÖsterns geopolitik.
Den iranska utrikesministern har bekräftat att agendan för konsultationerna med ryske Patrushev ska innehålla frågan om Irans kärnenergi. Teheran har på senaste tid varnat för att det ryska förslaget om ett ”stegvist” närmande till att lösa det nukleära dödläge, där sanktionerna gradvis skulle kunna minska i linje med Irans hållning att hänvisa till den internationella oron över dess olösta frågor med Internationella AtomEnergiKommissionen.
Ryssarna rör sig till täten i första hand på basis av att föra konsultationer med Washington. Förväntningarns tycks vara att positiva impulser kan genereras under Patrushevs konsultationer i Teheran, och uppföljningssamtal under Salehis besök i Moskva skulle kunna ge kraft att bryta dödläget i kärnenergifrågan. Uppenbarligen vill Irans president Mahmud Ahmadinejad närvara vid Förenta Nationernas Generalförsamlings session i september i New York.
Den israeliska propagandan om en schism inom den iranska regimen står blottlagd. Teherans beslut att engagera Ryssland i kärnenergifrågan medför något icke förhastat från den Högste Ledaren Ali Khamenei. (Liksom Ahmadinejads val av förre islamska befälhavaren för det islamska RevolutionsGardet, Rostam Qasemi som Irans nye oljeminister.)
Vad gäller då för Moskva? Vid sidan om en allmän minskning av spänningarna i MellanÖstern, hoppas Moskva på att placera sig själv rätt inne i den första cirkeln av en process, som kunde få positiva följder för en normalisering mellan USA-Ryssland. Moskva gör allt man förmår för att hindra Washington från att placera delar av sitt missilförsvarssystem i SvartaHavsregionen, särskilt då Turkiet.
Rysslands envoyé i NATO, Dmitry Rogozin, framförde nyligen då han var på besök i Ankara beskyllningen att utplaceringen av anti-ballistiska missiler (ABM) i Turkiet hade kunnat bli början på en amerikansk militär attack mot Iran.
Både Moskva och Teheran är kraftigt störda över ledigheten i den turkiska politiken rörande Syrien. Erdogans politik gentemot Recep Tayyips islamistregering spelade dubbelspel – och destabiliserade systematiskt Syrien och försvagade det, alltmedan man sa sig vilja ha fredliga demokratiska reformer; och visade empati med den arabiska våren, under tiden man föll för frestelsen med ”gröna pengar” från Saudiarabien och Khatar.
Erdogans framtida bana efter den nya krisen med den turkiska arméns ledarskap är en ytterst viktig fråga för bådeMoskva och Teheran. (Se ‘Turkey says farewell to the generals’, Asia Times Online, 4 augusti) En osäker period ligger framöver. En ledarkommentar i Jerusalem Post skriver: Medan utsikten att gå in i EU förmörkas, syftar helt klart Erdogan till att ändra Turkiets fokus mot det muslimska öst. Med försvagade sekulära oppositionspartier har Erdogan också blivit alltmer autokratisk.
I denna nation – sliten mellan påverkan från Väst och en traditionell Islam – har Kemalisternas historia lösts upp och det skett ett islamistiskt populistiskt återuppvaknande på bekostnad av det militära styret, återkastat utanför Turkiets gränser. Det är en klar och oroande signal – om bara vi kan urskilja den tillräckligt väl för att höra den – att skilja av Turkiet från Väst redan är inpå oss.
Ryska och iranska intressen skulle innebära att Erdogan bedriver en oberoende utrikespolitisk kurs. Erdogans benägenhet att tillåta utplaceringen av ABMmissiler blir en test på hans regionala politik. Men det är ifråga om Syrien som Moskva och Teheran har närmat sig varandra. Båda har förklarat sitt stöd för reformer i Syrien och aversion mot inblandning utifrån.
Salehi sa i förra veckan: ”Vi ser den medvetna bristen på representation för det syriska folkets krav genom externa styrkor, vilket är oacceptabelt … Vad vi ser här är en tydlig bild av utländsk inblandning för att tjäna kolonialistiska intressen… Man spelar en mycket viktig roll i regionen. Syrien har en tydlig påverkan i Mellanöstern, då man är i framkanten av motstånd mot den sionistiska staten. Och det tryck som nu utövas mot Syrien är direkt relaterat till det här landets roll i ett sådant motstånd.”
Teheran är nöjd med att Moskva inte tänker upprepa misstaget i Libyen genom att låta Väst rycka fikonlövet av ett FNmandat för väpnad intervention i konflikten. Från Irans synvinkel är Rysslands fasta hållning gentemot Syrien en lackmustest på Moskvas slipsten att stå fast inför USAs tryck. Ryska vice utrikesministern Mikhail Bogdanov sa på måndagen i en intervju i Moskva: Vi tror att syrierna bör rikta sina problem som en del av deras inhemska agenda. Detta är en intern civil konflikt, som inte bör internationaliseras…
Å andra sidan bör vi lära oss av våra läxor. Detta berör FN resolutionen om Libyen. Vi är alla vittnen till det och ser det fortfarande – att ett antal internationella spelare tenderar att avvika från ett strikt iakttagande av instruktionen och andan i resolutionen.
Återigen, Moskva uppskattar den nyanserade roll som Iran spelar i Irak – att inte konfronteras med USA och trots man är passiv eller sub-optimal vid vissa tidpunkter, aldrig samarbeta med USA. Den kontrollerade framställningen av USAs belägenhet i Irak går in i en ny fas, då Barack Obamas administration kastar alla anspråk för vinden och synbarligen bönfaller Bagdad att låta 10 000 trupper bli stationerade i landet efter det officiella tillbakadragandet i december 2011.
Teheran opponerar sig högt och tydligt mot USAs långvariga militära närvaro i Irak medan Ryssland avstår från att uttrycka några starka uppfattningar och verkar försjunken i tankar. Men vare sig Ryssland eller Iran anser sig tjäna på ett instabilt MellanÖstern, utan det man söker är ett slut på företrädet för en amerikansk kalla-krigsera i regionen. I vilket fall har Moskva och Teheran i själva verket ett visst avstånd att täcka för att kunna bli några riktiga samarbetspartner i ett verkligt MellanÖsternprojekt.
Helt enkelt behöver man bygga en ömsesidig tilltro och förtroende på ett uthålligt sätt. Misstanken är ömsesidig, att den andra sidan i hemlighet kan ingå en överenskommelse med Washington. Iran har haft en olycklig erfarenhet av att vara offer för en normalisering av USA-Ryssland. Och Moskva kan undra om Iran får någon tid över, såvida en normalisering skulle ske vid någon tidpunkt mellan USA och Iran.
Ändå har fullmakten för kärnkraftverket Bushehr betydelse. Ryssland hade många gånger stoppat i sista minuten under olika stadier av Bushehrprojektet. Moskva skulle kunna förarga Teheran ännu en gång vid nuvarande läge, vilket inte skulle verka omdömesgillt. Med en bisarr USApolitik i MellanÖstern blir på något stadium en politisk dialog med Teheran nödvändig för Washington .
Den geopolitiska realiteten är att Irans regionala inflytande balanseras till att öka. Västs dilemma i Libyen och dess misslyckade försök att störta den syriska regeringen; Turkiets svängning mot det muslimska MellanÖstern och dess sammanbrott i relationerna med Israel; kollapsen av axeln USA-Israel-Saudi och uppgången av den syrisk-iranska axeln;
USAs besvärliga situation i Irak och Afghanistan; Egypten-Irans återupptagande av sina vänskapliga förbindelser; den höga möjligheten för ett FNerkännande av den palestinska staten; och inte minst Kinas beslut att bygga ett strategiskt partnerskap med Iran – allt detta arbetar i Teherans favör.
Man kan som tillägg säga att iranska Teheran nu börjat laga staketet till saudiska Riyad och om man ska tro den Internationella Valutafonden, går den iranska ekonomin bra. Moskva borde vara medveten om att varje framtida försummelse av de strategiska banden med Iran skulle kunna få en negativ inverkan på dess MellanÖsternpolitik. Initiativet rörande den nukleära frågan gör att Moskva kommer tillbaka in i det spel, där man en gång varit och kommer att återuppta den strategiska dialogen med Iran.
övers Ingrid Ternert
5 augusti, 2011
6 augusti, 2011
Strippor och Georgien i rysk-amerikanska sinnen
Att ”återställningen” av de ryska-amerikanska banden befinner sig i stiltje är att påstå det uppenbara. Det som inte är lika tydligt är hur lite som egentligen hade behövts för att desorientera denna ”reset”. Enzymerna fungerar inte längre som de ska.
Maten som de två dietisterna – presidenterna Barack Obama och Dmitry Medvedev – föreskrev har inte hunnit absorberas och är antingen utsöndrad eller lett till matsmältningsproblem.
Tecknen att allt inte står rätt till samlas på hög. I ett drag som påminner om Kallakrigseran, ”svartlistade” Washington i förra månaden Visa för ungefär 60 ryska tjänstemän, som förekommit i det olägliga dödsfallet av en advokat som arbetat för en amerikansk firma i Moskva, då han år 2009 hamnade i ryskt fängsligt förvar.
Det ryska Utrikesministeriet hotade med hämnd. Det hela följdes av en medialäcka i Washington som föregav en inblandning av ryska underrättelsetjänsten i bombattentatet av den amerikanska ambassaden i Georgiens huvudstad Tiblis.
På fredagen godkändes USASenaten en giftig resolution som åter tog upp Washingtons krav på att Moskva måste överge Rysslands militära närvaro i Georgiens utbrytarregion SydOssetien och Abkhazien och gå ihop med Tiblis. Moskva vägde in implikationerna och svarade retoriskt. Utrikesministeriet sa: ”Den nya resolutionen om Georgien skapar intryck av en utsliten grammofonskiva. Den innehåller en hel uppsättning klichéer och stereotyper.
…Det finns inte en enda rysk soldat på Georgiens territorium. I regionen finns ryska militära kontingenter, men de är stationerade i Abkhazien och SydOssetien, de stater Ryssland erkänt som suveräna…så då man påstår att Abkhazien och SydOssetien är ockuperade av den Ryska Federationen har det ingen reell eller legal grund, och anklagelserna från USAs senatorer hör i själva verket antingen ihop med deras intyg om brist på läskunnighet i begreppet internationell lag, eller att fullständigt förbise verkliga fakta.
Allt detta visar övertygande att resolutionen inte är något annat än en PR-exercis.”Ryssland sätter upp ett modigt ansikte att allt detta är bedrägeri av amerikanare med en Kalla Krigs inställning och inte har någonting att göra med Obama. Men det verkar som om Washington grumlar upp vattnet i de USA-ryska relationerna.
Kanske USA inte alls bryr sig om en nedgång i sina band med Ryssland inför utplaceringen av sitt missilförsvarssystem (ABM) i Svarta Havsregionen, vilket i vart fall är ett bittert piller för Moskva att svälja. Dietisterna konsulterade varandra på onsdagen, då Medvedev ringde Obama. Medvedevs behov är större än Obamas, då nedgången av ”återställningen” hotar att bli en arketypisk symbol för hans presidentskap och kunde bli onjutbar, såvida han hade bud på ännu en termin i Kreml.
Obama har också en besvärlig situation, eftersom USAs relationer med Ryssland är ett område han menar är en utrikespolitisk succé. Men där han överglänser Medvedev, är en medvetenhet om att ”nollställningen” med Ryssland är perifer i förhållande till hans chans i återvalet, där han ska gå i clinch med sina meriter om att läka USAs ekonomi.
”Obalansen” kommer upp i olika versioner av det som läckt ut under onsdagens telefonsamtal. Kreml säger att det finns en detaljerad diskussion om förhandlingsprocessen” för Rysslands tillgång till VärldsHandelsOrganisationen (WTO) och att man fortsätter uttrycka belåtenhet över att ‘trycket från båda sidor befrämjat betydande framsteg i förhandlingarna’.
I ett skickligt utkast, kunde man i Kremls uttalande se, ”Vad gäller WTO poängterade man, att utmaningen om att försäkra Rysslands medlemskap i VärldsHandelsOrganisationen till slutet av 2011 verkar helt realistiskt. De båda ledarna utväxlade åsikter om vidare steg för att accelerera och koordinera ansträngningarna i denna riktning.” Uttalandet som syftat till att resultera i en ”reset” fungerar, och Obama försäkrade att Rysslands WTO medlemskap är i hamn till jul.
Emellertid föredrog underligt nog Xinhua nyhetsbyrå att använda ordet i Vita Husets version i sin rapport. I själ och hjärta är Vita Husets version utformad som om Medvedev ringt upp Obama för att önska honom en glad 50årsdag och därefter diskuterat ”Rysslands förhandlingar om WTOmedlemskap”.
Man tillade att de båda ledarna ”noterat tydliga framsteg” på sistone i frågan och att Obama poängterat Rysslands behov av att ”arbeta med andra WTO medlemmar för att få undan de sista återstående frågorna och förhandlingarna till ett lyckligt slut vid årsskiftet”. Med detta följer en uppdiktad historia.
Obama vet säkert att ”andra WTO medlemmar” inklusive Georgien, där regeringen inte kommer att ändra sig såvida de båda utbrytarregionerna återvänder dit. Han vet också att Georgien är det enda land som blockerar Rysslands WTO-medlemskap.
Därmed är i själ och hjärta Obamas råd att uppmärksamma USASenatens resolution och böja sig för Tbilisis krav. Han är inkapabel eller ovillig (eller bådadera) att konfrontera den Republikansk-dominerade Senaten.
Moskva har greppat Obamas råd. I samtal med rysk och georgisk media i Moskva på torsdagen, reagerade Medvedev med- ”Georgien har en separat position i frågan. Vi respekterar Georgien ifall denna stämmer överens med WTOs mål. Vi är beredd att diskutera handel, företräden, tullfrågor.”
Moskva kommer emellertid inte att acceptera några försök till förändring av de politiska realiteterna i SydOssetien och Abkhazien. ”Vi kommer inte att gå med på något sådant, och i det fallet är inte ens WTO värt priset att betala.”
I en separat intervju med Itar-Tass rådde Obama intressant nog också Ryssland att koncentrera sig på ekonomin snarare än politiken. ”Vi har varit utomordentligt framgångsrika partner då vi går mot en uppgörelse. Nu då vi rör oss framåt tror jag att ekonomin är det viktiga.”
Och Obama gav detta praktiska råd till Medvedev inom 48 timmar av premiärminister Vladimir Putins karaktärisering av USA som en ”parasit” på världsekonomin. Säkert vill Obama få Ryssland att öppna upp sin stora marknad för amerikanska företag till att göra affärer och generera jobb i USAs ekonomi. Han har hört att Goldman Sachs beräknar att den bästa platsen på planeten till att placera pengar under nuvarande omständigheter är Ryssland och även inom BRICSgänget (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och SydAfrika), är Ivan glamourpojken - som även överträffar Li.
I vilket fall agerar alltid ekonomin som förkläde till en god politik i det ryska schemat. Utplaceringen av ABMmissiler i Svarta Havsregionen och Kaukasus är ingen liten fråga för Rysslands säkerhet. Molnen vid horisonten blir allt tätare. Den föreslagna ABM-utplaceringen hotar inte Rysslands strategiska styrkor – säkert inte Rysslands Iskander-missiler. Men USA har planer på att utveckla nya missiler för militära jaktplan till år 2015-2016. Och dessa har förmåga att genskjuta mål på 1500 km höjd och ”döda” inter-kontinentala ballistiska missiler (ICBM) med räckvidden 6000 kilometer.
De skulle bli problem för Rysslands missilenheter inom de Strategiska Missilstyrkor som är utplacerade i den europeiska delen av Ryssland. Vitsen är att dessa InterContinentalBallisticMissiles kommer att vara oförmögna att komplettera accelerationen för att göra sig av med ‘delar för separation av stridsspetsar och att skjuta upp de medel som behövs för genomslag genom ABM barriären’, som en analytiker nyligen noterat.
På samma sätt har Ryssland bekymmer med ABM radarstationer och det arbete USA gör för att utveckla multipla stridsspetsar för militära jaktplan. Rysslands ICBM riktade mot USA via NordPolen blir inte lika känsliga eftersom ”planen måste hinna ifatt dom från en obekväm vinkel”.
För att som balans citera en rysk analytiker, ”finns det idag inga [ABM] jaktplan som kan hinna ifatt interkontinentala ballistiska missiler och det kommer heller inte att finnas några imorgon. Men de kan finnas dagen efter morgondagen.” Washington verkar till slut ha förstått att ledarna i Ryssland äger en gemensam hållning i frågan – och det är lite som skiljer mellan Medvedev och Putin.
Det här är grymma tider. Knappast har ett par veckor passerat förrän saftiga Moskvaflickor lovat strippa för Putin. Nu har tre glamorösa flickor gått ut med ett lika riskabelt stöd för Medvedev. I den video som släppts på måndagen, strövade två flickor klädda i stilettklackar genom en Moskvapark sjungande, ”Vi är från ‘Medvedev, vår presidents grupp. Kalla oss ‘Medvedev Girls’. Vi är beredda att göra vad som helst för Dmitry Medvedev.”
Därefter tre unga flickor avklädda i bikini på en kylig torsdag i centrala Moskva till stöd för Medvedev och hans anti-ölkampanj. Reuters rapporterade: ”Omringade av kameror och fotografer inbjöds de falkögda åskådarna att hälla ut sitt öl i hinkar, att dra av ett plagg då alkoholen kommit upp till märken på sidan.” Västlig media gick bärsärkagång och i skrift smädade Rysslands politiska system.
Det är oklart vem som gör allt detta och påstår det är en gräsrotsrörelse inom Rysslands översta sociala nätverks-kontakter. Tankfulla ryssar började misstänka att fantastiska ryska flickor hade anställts genom en ”tredje part” med ”rötter utanför Ryssland”, ungefär som ABM i Svarta Havet, i sina försök att ”trigga en konflikt” i Kremls politik.
övers Ingrid Ternert
8 augusti, 2011
AlQaida kommer inte ha något uppehåll i sin jihad
17 juni Al-Qaida utnämnde på torsdagen Ayman al-Zawahiri till ny ledare efter Osama bin Laden och förklarade att ”Det inte kommer bli något uppehåll i vår jihad gentemot Förenta Staterna och Israel”.
Gruppen tillade, ”Vi stöder våra förtryckta muslimska bröders uppror mot de korrupta och tyrranniska ledare, som låtit vår nation lida i Egypten, Tunisien, Libyen Jemen, Syrien och Marocko.” Följande rapport skrevs före al-Qaidas kungörelse.
av Murad Batal al-Shishani
Efter att al-Qaidaledaren Osama bin Laden blivit dödad den 2 maj, har mycket analys kommit fram om eventuella förändringar i organisationen och dess ledarskap. Denna artikel syftar till att ge svar på den grundläggande frågan om i vilken riktning al-Qaidas kärna (baserad längs den afghansk-pakistanska gränsen) går in i post-Bin Ladeneran enligt dess kvarvarande ledares ideologi.
Dessa figurer inkluderar den egyptiska jihadisten Dr Ayman al-Zawahiri, som förmodligen kommer att verka som en icke förklarad ledare, då al-Qaidas medlemmar inte anser sig vara någon organisation, utan snarare ”förkämpar” i jihadrörelsen.
Som al-Qaida ideologen Abdul Majid förklarar: ”Al-Qaida är inte längre enbart en hierarkisk organisation [byggd] på särskilda namn, utan blivit en jihadmission gemensam för alla mujahideen inom umman” [islamska trosgemenskapen].
Vissa indikationer på al-Zawahiris växande betydelse kan finnas i hans fina ord om Bin Laden, något som stått på en jihadsida på webben den 8 juni. I budskapet kallat ”Den upplyste noble Riddaren,” förklarade al-Zawhiri förnyelsen av al-Qaidas förkunnelse för talibanernas ledare Mullah Omar, dvs ‘Ledaren för de troende’, vilket tyder på att al-Zawahiri har auktoritet nog att göra detta som del av dess ”vandaler”.
För att bedöma al-Qaidas framtida verksamhet undersöker man enligt artikeln ideologin hos tre av al-Qaidas medlemmar inom Shurarådet (AQs stora beslutande rådslag) förutom al-Zawahiri: Abu Yahya al-Libi (aka Hassan Muhammad Qaid), Abu Abdulrahman Attiya al-Libi (aka Jamal Ibrahim Shtelwi al-Misrati) och Abdul Majid Abdul Majid. En fjärde medlem i shuran, Abu Khalil al-Madani, ingår inte i analysen med anledning av bristen på information om det han anser om Saif al Adel inom al-Qaidas ledarskap.
Trots att al-Zawahiri beskrievs som al-Qaidas biträdande ledare under de gångna 15 åren, har vissa nya rapporter föreslagit den egyptiske ledaren Saif al-Adel som ny al-Qaidaledare. I vilket fall är al-Adel en professionell militär, något som står noterat i hans papper, vilket betyder att hans brist på ideologisk insikt inte gör rapporten särskilt trovärdig.
Den tidigare egyptiske militärofficeren al-Adel anses vara ledare för al-Qaidas militärkommitté och har under år 2010 återvänt till Pakistans klanområde i Waziristan efter att ha frisläppts från sin fångenskap i Iran. Saif al-Adel brukar identifieras i rapporteringen som alias för den tidigare egyptiske underrättelse (eller specialstyrke) officeren med namnet Muhammad Ibrahim Makkawi; i vilket fall finns det skäl att ifrågasätta identifieringen. Al-Adels svärfar, en afghansk jihadveteran vid namn Mustafa Hamid, har förnekat att Makkawi är al-Adels riktiga namn.
År 2004 publicerade den Londonbaserade ‘Islamic Media Observer’ ett uttalande som säger att al-Adel och Makkawi inte är samma person. Nyligen publicerade en egyptisk tidning ett brev från en individ som själv säger sig vara Muhammad Ibrahim Makkawi, veteran från afghanska jihad och förklarade att han inte är Saif al-Adel och därmed hade fått utstå problem genom den felaktiga identifieringen. Författaren verkar också finnas i Afghanistan-Pakistan-regionen, men hävdar att han har fördömt al-Qaida sedan 9/11.
Det är viktigt notera, att dödandet av Bin Laden inte betyder att al-Qaida är avväpnad. Videoupptagningen den 16 juni 2010, av Abu Yahya al-Libi, kallad ”Our Leaders’ Blood Fuels Our Battle”, åkallade al-Qaidas forne ledare i Irak, Abu Omar al-Baghdadi och Abu Hamza al-Muhajir, som den 19 april 2010 hade dödats i ett flyganfall över Bagdad.
Al-Libis lovsång påvisar det tänkande som genomsyrar al-Qaidas post-Bin Laden uppträdande: ”Det finns inte någon mujahid som har kämpat oförtrutet på slagfältet, vare sig ledare eller soldat och då inte förberett sig för döden; han har ivrigt väntat in den, timme för timme, nej, ögonblick för ögonblick …denna tillbedjan [jihad], som är del av vår ärorika religion, går inte att stoppa, avbryta eller bli fördröjd av döden, död eller tillfångatagen av någon, vilken han eller hans status än är.”
Abu Yahya undkom under 2005 från ett amerikanskt fångcentrum i Bagram-Afghanistan. Sedan dess har han framstått som en av de mest prominenta ideologerna inom Salafi-jihadismen efter studier av islamska fiqh, juridiska studier i Mauritanien. Jihadister refererar ofta till hans skrifter, särskilt hans åsikter om dödandet av civila.
Avlägsen fiende och nära fiende
Bin Laden tyckte om tanken att kämpa mot ”den fjärran fienden”, ”korsfarare och judar” (anm IT- alltså dessa som hotat den islamska religionen). 70 procent av hans tal och framträdanden fokuserades på denna fjärran fiende, 20% bestod av generella råd och instruktioner till jihadister och bara 10% var avsedda till att störta lokala regimer hos ‘den nära fienden’ (‘ogudaktiga’ regimer i den muslimska världen). Dessa personer föreslår att fastän Bin Laden tjänat som en symbol för jihadister, var han mer av strateg än en religiös ideolog.
Till skillnad från Bin Laden är al-Zawahiri mer fokuserad på den nära fienden, vilket berott på hans bakgrund som ledare för en nationell jihadistgrupp före man kommit att omfatta salafismen och under 1980talet ingå i en större internationell jihadrörelse, där al-Qaida utgör det främsta inslaget. Al-Zawahiris fokus på ‘den nära fienden’ bestod till 50% av hans texter; i kontrast till ‘den avlägsna fienden’ som han bara till 15% haft fokus på i sina texter, resten har i huvudsak bestått i generella råd och instruktioner.
Arbeten av Abu Yahya al-Libi, Abu Abdulrahman Attiya al-Libi och Abdul Majid Abdul Majid reflekterar ett liknande bristande fokus på striden mot den avlägsne fienden. Det innebär att al-Qaidas innersta kärna kommer att i framtiden ha fokus på sin inre fiende. I hans prisande den 8 juni av Bin Laden, har al-Zawahiri explicit uppmanat till jihad mot den nära fienden i Pakistan, Syrien, Jemen och Libyen.(anm IT vilket med andra ord kan innebära en rensning inifrån av hela organisationen, som då kan leda till en ren självmordsrörelse)
Ideologer och operativa
Al-Qaida med alla dess läger uppdelat mellan politisk-ideologiska ledare och de militärt operativa. Ändring i de breda strategierna kom att öka vissa ledares roll inom de båda grupperna. al-Zawahiri kommer till exempel att förlita sig till operativa som vill gå emot sina nära fiender, sådana som hans gamla kamrat Abu Muhammad al-Masri (aka Abdullah Ahmad Abdullah).
Al-Masris preferens att gå emot sina ”nära fiender” blev en källa till missämja med Bin Laden själv efter 9/11attackerna. Al-Masri är en al-Qaidaoperativ och förekommer på USAs ‘Federal Bureau of Investigation’s mest-efterlysta lista’. Han anklagas för inblandning i bombningarna den 7 aug 1998 mot USAs ambassader i Dar es Salaam och Nairobi och anses förekomma i området kring afghansk–pakistanska gränsen.
Al-Zawahiri kommer också behöva förlita sig på operationella sådana som al-Adel och Ilyas Kashmiri för att upprätthålla al-Qaidas koppling till lokala motståndsmän inom regionen Afghanistan-Pakistan. Kashmiris nuvarande status är oklar; ett uttalande som påstås komma från Harkat-ul-Jihad-al-Islami (HuJI) annonserade den 3 juni ut hans död genom anfall med förarlösa flygplan i Norra Waziristan, då talesmannen tidigare varit okänd, fanns det misstag i texten, som knappast kan ha gjorts av en talesman för HuJI.
Vad mera är var fotot över den döda Kashmir-medborgaren i realiteten Abu Ismail Khans kropp, en av Lashkar-e-Taibas (LeT) terrorister involverad i 2008 års Mumbaiattack. Kashmiri är känd som en befälhavare inom al-Qaida och ledare för den Waziristan-baserade och till HuJI knutna Brigad 313, vilken består av medlemmar inom Tehrik-e-Taliban Pakistan och allierade Kashmirgrupper, inklusive LeT och den Karachi-baserade Jundallahrörelsen.
I vilket fall, att fokusera på den nära fienden hade kunnat innebära den första utmaningen gentemot al-Zawahiris ledarskap. Al-Qaidas retorik att föra fram en våldsam jihad har väldigt lite effekt på den ungdom som agitaterar för politisk förändring på arabvärldens gator, vilket också har förstört dess rekryteringsbas. Skulle emellertid det politiska våldet fortsätta eskalera till exempel Libyen, Syrien och Jemen, kunde det erbjuda nya möjligheter för en rörelse som alltid dragit in i områden i kris.
Individuell jihad
I detta sammanhang väntas Abu Abdulrahman Attiya al-Libis ideologiska roll öka. Attiya är en prominent al-Qaida teoretiker och ledare för jihadiströrelsen i Libyen. I egenskap av sharia-student i Mauritanien och expert på explosivt material anses han stå al-Zawahiri nära. Han stod också Bin Laden och al-Qaida i Iraks ledare Abu Musab al-Zarqawi nära innan denna blev dödad år 2006.
Attiya har också beskrivits som koordinator mellan al-Qaida ledare och andra islamska grupper. Om man går till hans skrifter, ser man att alla faller inom kategorin ”generella råd och instruktioner” tills dess oroligheterna i Libyen startade den sista februari. Vid det laget började Attiya skicka meddelanden mer regelbundet och fördömde Muhammed Khadaffi och NATOs militära operationer i Libyen.
Attiya al-Libis roll som generell teoretiker är viktig för al-Qaida. Den har visats i en ny video i två avsnitt, som har producerats av al-Sahab Media Production med titeln ”La Tukalif ila Nafsak” (Du hålls inte ansvarig inför någon annan än enbart dig själv). Den första en-timmas episoden ägnades åt uppmuntran till al-jihad al-fardi (individuell jihad), delvis till dom bland de muslimer som bor i Väst.
Taktiken beskrevs i inspelningar som både Attiya al-Libi och Abu Yahya al-Libi. Attiya al-Libi har betonat vikten av att de individuella jihadattackerna ligger i linje med ”mujahideen” motståndets generella strategi …alla länder i Väst är inte likadana.”
Han uppmanade därefter potentiella jihadister att kontakta ”mujahideens ledare, ifall det är möjligt” innan man tar sig till individuella operationer. Förutom dess taktiska fördelar, visar man med individuell jihad att den ”långväga fienden” förblir en prioritet för al-Qaida.
Detta ökar betydelsen av Abdul Majids arbete, som klart lade fram vikten av att slå mot Förenta Staterna. Då han tillfrågades om jihadisternas strategi svarade han- ”Jag tror det är väl känt för alla, att som all annan jihadstrategi baseras den på nödvändigheten av att fokusera världsledaren på jorden för misstro och korruption – Amerika.”
Sammanfattning
Al-Qaida kommer att fortsätta efter Bin Laden genom att förlita sig till sin ideologi, men en förändring kommer att ske i dess agerande. Förändringarna kommer att reflekteras i nya roller för ledare inom rörelsen, särskilt de som är inriktade på att utveckla gruppens ideologi.
Under al-Zawahiris ledarskap kommer al-Qaida bli mer nära-fiende-orienterad, men det beror på utvecklingen i Arabvärlden och de folkliga rörelsernas inriktning. Att förlita sig till de militärt operativa för att upprätthålla banden till invånarna i regionen kan bli ett problem för al-Qaidas kärna, såvida man inte inriktar en direkt ideolog för dylika missioner.
Fastän al-Zawahiri spelar en viktig roll som al-Qaidas nye ledare, betyder dess olika ideologers nya roller att rörelsen kommer att ledas i en mer kollektiv riktning än tidigare.
övers Ingrid Ternert
9 augusti, 2011
Är Euron verkligen värd att spara?
Så är Euron verkligen värd att spara? 08/08/2011
Vi låter ekonomen Mark Weisbrot svara på den frågan.
”Det verkar som om mycket av den europeiska vänstern inte förstår naturen av högerblockets institutioner, auktoriteter och särskilt den makroekonomiska politik man upplever där…..
Problemet är att den monetära unionen till skillnad från själva EU är ett otvetydigt högerprojekt. Om det inte från början har gått att förstå, borde det stått plågsamt klart då de svagare Euro-zon ekonomierna är föremål för den bestraffning som tidigare reserverats för låg och- mellaninkomststater fasta i Internationella ValutaFondens grepp och dess G-7regeringar.
Istället för att försöka komma ur recessionen genom en fiskal och/eller monetär stimulans, som de flesta av världens länder gjorde under 2009, har dessa regeringar tvingats göra det motsatta, och då till en enorm social kostnad. Detta obehagliga har lett till skador, som privatiseringar i Grekland eller “arbetsmarknadsreformer” i Spanien; vilka speglar alla regressiva effekter av de åtgärder som vidtagits för inkomstfördelning och välstånd; Och den krympande och försvagade välfärdsstaten, medan banker överlever på skattebetalares bekostnad
– allt detta annonserar den klart högervridna agenda som finns inom de europeiska myndigheterna, likaså deras försök att dra fördel av krisen för att införa högerpolitiska förändringar.” (”Why the Euro is Not Worth Saving”, Mark Weisbrot, CEPR). Repetera: ”…den monetära unionen…. är ett otvetydigt högerprojekt.” Amen, för det. Det är dags att dra undan euron från sitt elände och starta om på nytt.
övers Ingrid Ternert
10 augusti, 2011
Dollarn tappar mark mot andra valutor
En enhällig expertkår tror att dollarn initialt kommer att tappa mark mot andra världsvalutor. Emellertid visar Eurokrisen tecken på en svagare global konjunktur och står idag i fokus. Dollarns självklara status att i orostider vara en säker reservvaluta blir urholkad.
Den tidigare säkerheten i dollar luckras upp liksom de amerikanska statsobligationer som utgör basen i världsekonomin. Krisen påverkar ytterligare en pågående diskussione om att världen är alltför beroende av USAdollarn som världsvaluta på grund av den amerikanska ekonomins fortsatta
försvagning.
Dollarn kostar idag 6.50 SEK och cirka hälften av världens valutareserver finns i dollar och ingår idag i nio av tio valuta-transaktioner. Den har hamnat i skottgluggen även från kinesisk sida. Kineserna har drygt 2 000 miljarder dollar i sina reserver och är oroliga för att värdet på dessa kommer ska gå ner. Därför uppmanar man USA att göra något åt sitt stora låneberoende.
Än mer oroande för världsekonomin är att också eurozonen går igenom en av sina värsta kriser och saknar en stark europeisk valuta som på allvar skulle kunna bli reservvalutan no 1.
När man minskar sitt risktagande flyr många placerare till den japanska yenen och särskilt då schweizerfrancen. De båda länderna är mycket exportberoende och vill försvaga priset på sina valutor till gagn för exporten. Bland annat japanska, brittiska och ryska regeringsföreträdare försöker lugna oron genom att försäkra att man fortfarande tror på de amerikanska statspapper som många investerat i, då de fortfarande ser dollarn som den viktigaste reservvalutan.
För de stora svenska exportbolagen är en svagare dollar negativ, för att den då skulle ge högre exportpriser, på grund av att huvuddelen av deras intäkter finns i dollar och resultatet redovisas i svenska kronor. Den globala konjunkturen kan också komma ge orsak till oro. Hitills har ändå den svenska ekonomin visat sin styrka.
övers Ingrid Ternert
11 augusti, 2011
Dagens Libyen, Khadaffi och Sverige
Biträdande ordförande i Irans parlaments-kommitté i området Nationell Säkerhet och Utrikespolitik Hossein Ebrahimi, hög medlem av Irans Majlis (parlament) uppmanade länder i regionen att skapa en front för att stå emot USAs inblandning i Syriens affärer.
“De arroganta makterna, ledda av USA, har ryggat tillbaka genom den nya utvecklingen i MellanÖstern och Nordafrika. Man trodde aldrig att sådana händelser kunde drabba deras allierade, inklusive Egypten,” sa Hossein Ebrahimi, vice ordförande i Irans KongressKommitté om Nationell Säkerhet och Utrikespolitik, citerad av iranska IRNA på onsdagen.
De högre iranska parlamentsledamöterna sa vidare, att Israel idag är omringad av revolutionära länder sådana som Egypten, Libanon och Syrien och kostaterade att “Sionistregimen (Israel) kollapsar.”
Ebrahimi tillade att Förenta Staterna uppenbart försökt rädda Israel under nuvarande omständigheter
“Washington försöker skapa tryck mot Syrien och den osäkerhet som USA skapat i landet och syftar till att uppnå sina egna mål,” påpekade Ebrahimi.
Under tiden har en annan medlem av Irans parlamentskommitté, Gholam Reza Karami, också påpekat det som pågår i Syrien och bett ArabFörbundet att sätta upp en “fast” hållning gentemot USAs inblandning i Syriens affärer.
Parlamentsledamöter har också föreslagit att ArabFörbundets ledare ska uppmärksamma att USAs mål i regionen syftar till att försvaga motståndet mot Israel och sprida osäkerhet i Syrien.
Han betonade att USA anstränger sig att dra fördel av en regional utveckling och strävar efter en opportunistisk politik. Syrien har upplevt oro under de gångna månaderna med demonstrationer både för och emot regeringen.
Hundratals människor inklusive säkerhetsstyrkorna har dödats under sammandrabbningarna inom landet alltsedan oroligheternas början i mitten av mars.
Den syriska oppositionen menar att säkerhetsstyrkorna ligger bakom de båda dödsfallen, men regeringen lägger skulden för det dödliga våldet på väpnade gäng med uppbackning utifrån.
http://www.presstv.com/detail/193383.html
Israel är rankad etta i cyberterror
Irans Kommunikations-och InformationsteknologiMinister Reza Taqipour säger att Israel rankas etta i planeringen av cyberterrorism gentemot andra nationer på globen.
Taqipour förklarade i onsdags för reportrar att den israeliska regimen står högst på regeringslistan över de som sponsrar olika former av USAs statsterrorism, inklusive cyberterror, rapporterar nyhetsbyrån Mehr.
Han sa att Tel Avivregimen symboliserade statsterrorism, och tillade att regimen tagit täten i spridningen av oro i cyberrymden.
Han tillade emellertid att Iran har vidtagit motmedel, inklusive etablering av ett cyberkommando för kontroll och att stå emot cyberattacker mot landet.
Ministerns kommentarer kom som svar på rapporter att israelisk militär konspirerar för att starta ett större cyberkrig mot Iran genom upprättandet av ett militärt cyberkommando.
Det nya cyberkommandot skapades som centrum för den israeliska regimens ‘försvarskapacitet’, vilken rapporterar direkt till Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.
Det nya kommandocentret understött av militären, har redan genomfört en serie ”mjuka” spionageuppdrag, inklusive att hacka sig in i Irans version av Facebook och andra sociala nätverkssidor, säger rapporten.
En källa till närmare kunskap av förberedelser för cyberkrig har sagt att Israel har två huvudsakliga mål i Irans cyberrymd, som stoppar Teherans nukleära program och dess civila infrastruktur.
Iran säger att man fullt och fast bevakar cyberrymden för att stå emot det mjukvarukrig som äger rum mot landet.
av AR/MB
Israel rankas etta i planering av cyberterrorism
11aug 2011 Irans minister för kommunikations- och informationsteknologi Reza Taqipour säger att Israel rankas etta i planering av cyberterrorism i förhållande till världens andra nationer.
Taqipour sa på onsdagen till reportrar att Israels regim rankas etta av regeringen som sponsor av skilda former av statsterrorism, inklusive cyberterror, rapporterade Mehr news agency.
Han sa Tel Avivs regim symboliserar statsterrorism och tillade att regimen tar täten i spridning av sabotageprogram i cyberrymden.
Han tillade emellertid att Iran tagit till sig lämpliga motåtgärder, inklusive etablering av ett cyberkommando för att kontrollera och gäcka de cyberattacker som kan äga rum mot landet.
Ministerns kommentarer till svar på rapporterna var att israelisk militär intrigerar för att genomföra ett stort cyberkrig mot Iran genom upprättandet av ett militärt cyberkommando.
Det nya cyberkommandot, betraktat som centralt ifråga om israeliska regimens ‘försvarsförmåga’, skall rapportera direkt till Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.
Den nya kommandocentralen, understödd av militären, har redan genomfört en serie ”mjuka” spionuppdrag, inklusive att hacka sig in i Irans version av Facebook och andra sociala nätverkssidor, sa rapporten.
En källa med närmare kunskap om cyberkrigförberedelser sa att Israel har två huvudsakliga mål i Irans cyberrymd, vilka sätter stopp för Teherans nukleära program och dess civila infrastruktur.
Den Londonbaserade Daily Telegraph kom med en artikel om Israels hemliga avrättning av en iransk vetenskapsman i februari 2009, nästan ett år innan mordet på Ali Mohammadi.
Om Massoud Ali Mohammadi var den typen av vetenskapsman som israelerna siktat in sig på, då är hans erkända mördare Majid Jamali också av den typ av agent och sabotör som rekryteras av israeliska underrättelsetjänsten Mossad.
Ung, användbar och fysiskt modig, är han inte känd för att vara inblandad i politik.
Av vad han själv sagt har han fått $120 000 dollar för sina tjänster för den israeliska underrättelsetjänsten, och att han var lovad ytterligare en summa av $30 000 dollar för mordet på Ali Mohammadi, men nyhetsbyrån Fashi påstår att israelerna misslyckats med att belöna skulden.
Från rättegångens tidiga skede verkar det som om Fashi, som är iranier, hade rekryterats av israelerna på konsulatet i Istanbul (Turkiet) och att mycket av hans tidiga upplärning och indoktinering för uppgiften ägt rum där. I vilket fall hade han också mött anställda inom israeliska underrättelsetjänsten i Baku ( i Azerbaijan) och Thailand. I ett läge blev han smugglad in i Israel för intensiv träning och förberedelse för hans avrättningskampanj inuti Iran.
Enligt vad han sa vid sin rättegång, var det inne i Israel som Fashi presenterats med detaljerad och i vissa fall överflödig information om hans avsedda mål (inklusive färgen och storleken på mattan i dennes hem), även om målets exakta tillhåll inte avslöjades för honom förrän tre dagar innan operationen.
En fullskalig modell av Ali Mohammadis hus utnyttjades för träningsändamål, där Fashi övade placeringen av en försåtsminerad motorcykel just utanför vetenskapsmannens hus.
Från de bevis som presenterades vid hans rättegång, verkade det som Fashi hade opererat ensam, och att han saknat stödnätverk inne i Teheran. Uppgiften skulle ha utförts med hjälp av en mobiltelefon och e-post till en krypterad laptop. Fashi verkar omedelbart innan händelsen ha fått instruktioner om avrättningen. Han påstår sig inte ha varit medveten om målets identitet tills först efter mordet.
Han säger att han ångrar det han gjort och blivit deprimerad efter att ha upptäckt målets fulla identitet och därför vägrat genomföra flera mord, och därmed fått sina israeliska herrar att lämna honom, vilket måste tas med en nypa salt. Enligt tillgängliga bevis kom Fashis mordiska utnyttjande bara till ett slut efter identifieringen och de iranska myndigheternas arrestering.
Vetenskap under attack
Författarens källor i Teheran har bekräftat det som presenterats vid rättegången, och framhöll att israelisk underrättelse tjänst utnyttjar ytterst väl tränade ensamma gärningsmän för att angripa iranska vetenskapsmäns mänskliga resurser.
Metoderna för kommunikation hålls så enkla som möjligt med tanke på att Irans underrättelsetjänst inte ska upptäcka sättet för kommunikation, (som t.ex genom mobiltelefon), och kan med samma metoder för kommunikation uppmärksamma iranska underrättelsetjänsten på agenternas aktiviteter. Enligt tidningens säkra källor tror den iranska underrättelsetjänsten, att åtminstone ytterligare ett dussin agenter som passar in på Fashis profil ska ha tränats av israelerna och är aktiva inne i Teheran.
Medan maximal ansträngning har lagts på att identifiera och hindra dessa agenter innan de slår till, är det synbart omöjligt att fler iranska vetenskapsmän kommer att bli dödade innan den iranska underrättelsetjänsten antingen kommer fram till toppen av problemet eller mer sannolikt lyckas avskräcka israelerna från att fortsätta sin avrättningskampanj.
Mordet på ännu en vetenskapsman, Daryoosh Rezainejad, den 23 juli, visade på problemets allvar och det ursinne och den beslutsamhet med vilken israelerna genomför sitt hemliga krig mot iranska vetenskapsmän. Trots att inte mycket är känt vad gäller Rezainejads okända vetenskapliga aktivitet, tycks han ha blivit involverad i känsliga projekt som många nationer tror syftar till att utveckla kärnvapen. Iran har ständigt försäkrat att dess kärnenergiprogram endast är till för fredlig användning.
Trots den officiella propagandan, åtminstone på detta stadium, tror inte den iranska underrättelsetjänsten att Förenta Staternas CIA är aktivt involverad i avrättningen av de iranska vetenskapsmännen. Tillgängliga bevis säger att kampanjen enbart lagts upp och utförs av den israeliska underrättelsetjänsten.
Iran säger att man helt ut övervakar cyberrymden för att hindra mjukvarakrigföring mot landet. anm IT Dock var det Israel själv som från början stal programvara och spred virus i Irans nya kärnkraftverk. av AR/MB med svensk övers IT
