Startar ett gräl med Kina
av M K Bhadrakumar Asia Times 17 sept 2011
Indien, som under senare år har blött sina tår sporadiskt i Sydkinesiska Sjön, har uppenbarligen tagit och dykt ner och vadat i midjedjupt mer oroligt vatten. Det är en historisk åtgärd – men där har inte funnits någon klarhet, om det i första hand var strategiskt eller taktiskt. Men detta är historia; Indiens ”Vänd ansiktet mot Öst” politik kräver en kappa. Den kinesisk-indiska geostrategiska rivaliteten kommer inte att bli detsamma.
För två månader sedan hälsade en oidentifierad telefonör på en öppen radiokanal ett indiskt fartyg INS Airavatas, då det lämnade Vietnam efter ett ”goodwillbesök”, och gav rådet att låta bli Sydkinesiska Sjön. Kineserna förnekade Pekings inblandning i händelsen. Indien förhöll sig med tvetydig tystnad om händelsen, som spelats upp av västlig media.
Men den här gången är gruffet på allvar och mera lättantändligt. Det har att göra med projekt för utvinning av den indiska statsägda Olja- och NaturGasbolaget Videsh Limited (ONGC Videsh) i två offshore områden som Vietnam mutar in. Det indiska establissimanget ”läckte” selektivt om ONGC Videshs drag, precis innan besöket av Indiens externe affärsminister SM Krishna till Hanoi denna vecka, förmodligen att som reaktion utmanövrera Peking.
Peking såg det direkt som ett undantag i förhållande till Indiens engagemang i Västs utvinningsprojekt i den omdebatterade Sydkinesiska Sjön. Det kinesiska utrikesministeriets talesperson sa som svar på frågan- ”Vår oförändrade position är att gå emot varje land som engagerar sig i västlig utvinning-och utveckling i de vatten som står under Kinas jurisdiktion.”
Då man hävdar att Peking inte varit medveten om en indisk inblandning i något projekt i den Sydkinesiska Sjön, poängterade talespersonen att Kina åtnjöt ”odiskutabel suveränitet” över den Sydkinesiska Sjön och dess öar. Därefter kom svepet. ”Vi hoppas främmande länder inte blir invecklade i dispyten. För länder utanför regionen hoppas vi ska respektera och stödja länder i regionen för att kunna lösa denna dispyt via bilaterala kanaler.”
Den indiska talespersonen reagerade direkt i Delhi mot det kinesiska utrikesministeriets uttalande och insisterade, ”Vårt samarbete med Vietnam eller något annat land följer alltid den internationella lagstiftningens normer och konventioner…i samarbete med Vietnam inom energiområdet, för det är mycket viktigt att säkra Indiens energisäkerhet. Det finns ett antal indiska företag redan i tjänst och vi åser en vidare utvidgning av samarbetet under de år som kommer”.
Oljefläckar kan sprida sig…
Den indiska tvisten, som artikulerats av okända officiella källor till Delhis media, är att dispyen i Sydkinesiska Sjön strikt bilateral mellan Kina och Vietnam, och det är något som bör tas upp inom ramen för Internationell Lag. ”Under tiden är det en offentlig sanning, att vi [Indien] fortsätter utvidga våra förbindelser med Vietnam.”
ONGC Videsh har varit aktiv i Vietnam redan för några år sedan och utvidgar nu sina expanderande aktiviteter. Ämnet ligger på Krishnas agenda för samtal med Hanoi. Under tiden har också andra privata indiska företag börjat se sig om efter utvinningsarbete i de omdiskuterade fälten till havs. Bollen ligger nu hos Krishnas hov. Hur han tar upp missämjan framöver, vare sig han trycker på kuvertet, hur bestämt han än gör det – allt detta ökar tempot i de kines-indiska förhållandena i en nära framtid.
Det är på intet sätt ett gräl om energisäkerhet eller internationell lag. Det är en karbonkopia av de triangulära ekvationer som inbegriper Kina, Pakistan och Indien. Ersätt Vietnam med Pakistan och den Sydkinesiska Sjön ligger närmast en upprepning av den indiska oron över den knoppande kinesisk-pakistanska alliansen.
Alliansen är en synbar kaskad inför indiska ögon och Peking låtsas glatt, att man inte har lagt märke till det. Inte en månad passerar, utan en palestinsk dignitär eller de andra som ruvar med det kinesiska politiska och militära ledarskapet.
Kina är långt viktigare och har trappat upp sitt deltagande i den omdiskuterade delen av Kashmir som Indien hävdar är dess territorium. Långt mer betydelsefullt är Pakistans ockupation och vad Indien kallar ‘Pakistan-Ockuperade Kashmir’
POK. En nylig kinesisk kommentar från en inflytelserik strategisk tänkare, Pan Guang, som leder Shanghais Centrum för Internationella Studier och Institutet för Europeiska och Asiatiska Studier, och då följaktligen ‘Direktoratet för StudieCentret i Shanghai’, SCI.
Han ansåg Kina kunnat stå vid randen till att utnyttja Karakorum och POKterritoriet för utveckling av kommunikationslänkar med Afghanistan. Pan framhöll att frågan stod under aktivt övervägande av Förenta Staterna och NATOs organisationer för diskussioner med Peking.
Pan skrev en artikel i Kina-USA Focus med titeln ”Kina och USA i CentralAsien: SCOs roll och Möjligheten till Samarbete i Afghanistan”: ”Även om Kina inte sänt sina trupper till Afghanistan, är det kinesiska stödet för de allierade styrkorna i landet vida observerat.
”För närvarande överväger Förenta Staterna och NATO tre möjligheter att få med Kina i en logistisk återställning av afghanska aktioner. För det första behöver Kina öppna Wakhan Korridoren vid den kines-afghanska gränsen som en kanal för att erbjuda logistiskt stöd för NATOs trupper. Men korridoren, som ligger på över 5000 meters höjd, har en mycket utmanande topografi och klimat, och skulle innebära allvarliga tekniska svårigheter i varje passage.
För det andra används huvudleder och järnväg i Kina till transport av gods in i pakistanska delen av Kashmir, för vidare transport in i Afghanistan.
För det tredje ska gods skeppas till Gwadar, den pakistanska hamn som konstruerats och underhållits av kinesiska företag, innan de transporterades vidare in i Afghanistan landvägen. För närvarande fokuserar två parter på den andra möjligheten i sina överläggningar.”
Vad som därmed är bra för gåsen är bra för haren. Det som är absolut klart, är att indiska Delhi tagit ett kalkylerat beslut att stöta på Peking. Vietnam är ett unikt strategiskt förslag för Delhi att få Peking omfatta djupet av Indiens känslor rörande Kinas band med Pakistan. Parallellen är närmast fullständig, så länge det finns en hel del empati som Indien kunnat få från andra sydöstra asiatiska länder med involvering i disputen om Sydkinesiska Sjön – och från Japan – just som Kina tycker om att vara i den sydasiatiska regionen bland de små länder som omger Indien, där har Indien haft svåra relationer.
… men konflikter är ovanliga
Indien har dragit sig bort från USAs försök att få upp det på en bandvagn tillsammans med sina andra asiatiska allierade, men föredrog att göra detta ensam, så nu är det strikt ‘bilateralt’ och dess resolution skulle ha hamnat inom det kinesisk-indiska ramverket.
Delhi kom att utförska omfattningen av regler på marken med Peking, som styr deras uppträdande i varandras ‘inflytelsesfärer’, som är rättvisa och uthålliga och baserade på ömsesidig nytta. Frågan är nu huruvida Kina kan se saker på det viset.
För Kina är dess band med Pakistan eller något annat sydasiatiskt land inte nödvändigtvis ”Indien-centrerat”. Inte heller kan Indien öppet påstå att den sydasiatiska regionen är dess ”inflytandesfär” där Kina tvingas kalibrera sitt beteende för att passa Delhis känslighet.
Framför allt får Kinas ökade intresse i Indiska Oceanregionen så stora konsekvenser för dess globala strategi, att det bli svårpressat att få dom härbärgera indiska känsligheter. Allt som allt blir det därför ett nytt kapitel i den kinesisk-indiska geostrategiska rivaliteten.
Konfliktmönstret och det inneboende samarbetet i den kinesisk-indisk relationen kräver en ny modell. I ett nyligt mästerligt arbete om Indiens utrikespolitik, ‘Ska elefanten dansa ?’, har David Malone skrivit den med stor träffsäkerhet, då han tjänade som Canadas ‘High Commissioner to India’ åren 2006-2008
- ‘Medan det inte finns någon säkerhet i förhållande till varje möjlig framtida konflikt, eller något uthålligt samarbete mellan Indien och Kina, är det sannolikt en mix av säkerhetsrelated spänning och ekonomiskt samarbete. Regelrätt krig är högst osannolikt - båda sidor har alltför mycket att förlora. Men de båda nationerna kommer fortsätta att nötas mot varandra, då med oförutsägbara följder, när man söker utvidga sina respektive inflytelsesfärer.”
De ekonomiska relationerna växerr verkligen snabbt. Ironiskt nog, under samma dag som det indiska utrikespolitiska etablissemanget väljer att ”pricka” de kinesiska känsligheterna över Sydkinesiska Sjön, tog det indiska finansministeriet ett väldigt kliv framåt för att uppmuntra kinesiska investeringar iIndien.
Den indiska regeringen beslutade låta indiska företag låna upp i yuan till ett nytt tak på USAs $1 miljard. Åtgärden syftar till att underlätta inlåning från Kina, vars kreditkostnad är låg i förhållande till Indiens infrastrukturutveckling.
Hittills har Indien tillåtit lån från andra sidan havet enbart i USA dollar, euro, yen eller pund sterling. I själva verket har Indiens privata företag kunnat placera stora order hos kinesiska leverantörer, särskilt för utrustning till kraftverk. Man kunde säga att den snabbt utvecklade handeln och ekonomiska banden mellan motståndare, kunnat ge en lugnande effekt på deras utbrott och passioner.
Å andra sidan visar också det sydkinesiska gruffet att trots den ökande handeln och ekonomiska banden, karakteriseras den kinesisk-indiska relationen av en dröjande misstänksamhet och ett misstroende som kunnat flamma upp i vilket ögonblick som helst.
Uppsåtligt eller på annat sätt, då deras tävling om inflytande i SydAsien och närliggande regioner eller den rena expansionen av deras internationella ekonomiska intressen och militära utsträckning kräver stor kraft – trots att ingen av länderna är expansionisk i territoriell betydelse.
En sak är säker. All högre utrikespolitik rör sig och de minsta som rör sig i Delhi behandlas direkt i premiärministerns kansli. Delhi med utrikesministeriet, sitter i baksätet på ett nyligt förflutet och stänger in sig själva för att artikulera en politik snarare än att utföra den och sätta ihop den. Det nuvarande gruffet visar helt enkelt det omogna i den indiska premiärministerns kansli.
Det ger upphov till en närliggande fråga. Det anses vida omkring att den indiska premiärministern Manmohan Singh för närvarande befinner sig i den lägsta punkten i sin bana som politiker. En känsla av irritation växer inom regeringen, vilken tycks existera av ingen annan logik än att politik handlar om makt. Hans betrodda mandariner letar ivrigt efter sätt att placera en fjäder i bossens hatt.
Ett beslut i sista sekund av Manmohan för att bevista Förenta Nationernas GeneralFörsamlings session i New York i nästa vecka, betraktas som en övning i ”att bygga upp sin image”. I vilket fall väntar han fortfarande på ett okay från USAs president Barack Obama för ”ett-mot-ett”.
Uppenbarligen har amerikanarna åberopat ”problem med schemat”, vilket ofta är en diplomatisk metafor för ointresse. Om fablerna strömmat in från Sydkinesiska Sjön under de gångna 48 timmarna, och i sista minuten driver fram en förändring, som i själva verket är det hjärta som Vita Huset åberopat.
Ambassadör M K Bhadrakumar
övers Ingrid Ternert
