3 december, 2011
Våldsamma kravaller i Egypten och Chossudovsky om terrorismen www.globalresearch.ca
Kommentering avstängd
5 december, 2011
Guardian och pressTV om det framtida ryska valet
http://www.presstv.ir/detail/213838.html
Ryssarna har gått och röstat i viktiga parlamentsval för det regerande Vladimir Putins parti Enade Ryssland, som man tror ska vinna vida omkring och då blir den ende ledaren
Sju politiska partier med 3000 kandidater tävlar om de 450 platserna i parlamentets lägre kammare. Valen anses vara en stor test för Putin och hans parti Enade Ryssland för att stanna kvar vid makten och han förbereder sig nu på presidentvalet i mars. Press TV har genomfört en intervju med Vyacheslav Matuzov, politisk analytiker för att ta del av hans syn.
Press TV: Först av allt, är man säker i Ryssland på en fortsatt regering med partiet Förenade Ryssland där där premiärminister
Vladimir Putin är ordförande?
Matuzov: Ja naturligtvis. Jag och ingen annan i Ryssland tvekar om svaret på den frågan, eftersom Förenade Rysslands regerings-
parti absolut säkert blir den enda vinnaren i valet, efterspm de åtnjuter störst stöd av den ryska befolkningen. Frågan är bara hur stor procent de ska få, för det beror mycket på lagen framöver, om de får mer än hälften av rösterna under denna dag. Frågan är bara vilka gränser det ryska folket ställer för det arbete som ska utföras, och den ryska befolkningen riktar mot dom.
Press TV:Låt oss diskutera hur rätt räkningarna utförs. Det finns anklagelser om brott mot vallagar då övervakningsgruppen Golos fått till sig mer än 5000 klagomål, som redan många parlamentariker i Duman utmanat.
Matuzov: Ja naturligtvis uppstår i alla val klagomål från oppositionspartier, en oundviklig ställning då sju partier deltar i detta val, för enligt rysk lag, har alla partier rätt att delta i valet, som officiellt finns med på listan med registrerade partier. Vi har sju partier som deltar och fyra av dem arbetar nu i parlamentet. Det är Förenade partiet, Kommunistpartiet, Liberaldemokratiska partiet och Lag o Rättvisepartiet.
Jag kan säga att bara två partier har verkligt skilda synsätt. Det är kommunisterna som får chansen att öka sin närvaro i parlamentet och det regerande partiet. Alla andra är i princip inte lika viktiga och tre andra partier som idag inte deltar i parlamentet stöds i huvudsak av folk från Väst, politiskt, moraliskt och jag utesluter inte heller finansiellt. Det är min privata åsikt om högerpartiet, Yablika, en slags uppgörelse åt höger, eller någon åt vänster, en liten vänsterorganisation.
Så alla påståenden om felaktigheter diskrediterar det regerande partiet, för de kommer vinna, ingen tvekan om det. Ingen tvekan alls eftersom Putin i Ryssland med rysk stabilitet, ekonomiskt, politiskt och en särskild politisk kurs i världen, den världspolitik som Putin demonstrerat under förra året har fått ett ganska stort stöd bland befolkningen.
Han är mycket smart, formulerar sin ställning mot förhandlingar med Förenta Staterna. Han sätter sin tyngd på att stödja Syrien, som till exampel just nu i förhållande till hoten från NATO, så Tyskland tycker om denna utveckling, eller det regerande partiet. Jag menar de kommer att få en mängd röster.
Press TV: Och låt oss inte glömma presidentvalet som ska hållas den fjärde mars nästa år, då Vladimir Putin redan planeras göra comeback. Ser ni dessa val som preludiet till presidentröstningen?
Matuzov: Det finns ingen rivalitet mot honom då det gäller presidentskapet, eftersom andra partier inte har någon möjlighet att trycka på någon figur som kan hjälpa upp alla delar av denna ryska federation. Putin är en absolut dominerande figur i dagens Ryssland och och nu kommer det regerande partiet ägna större och större uppmärksamhet åt Putins tyngd som politisk figur i Ryssland, inte åt Medvedev. Medvedev har mindre popularitet än Putin bland ryssarna. De ser inte honom som stark; de ser honom inte som en käpp för det nationella intresset, så den käppen blir Vladimir Putin.
Jag menar att sådana som Vladimir Putin har hjälpt det Förenade Ryssland att dominera och för det framtida presidentvalet i mars. Jag är säker på att han blir den ende ledaren och jag ger inte de andra rivalerna någon chans att vinna.
AHK/JR
övers Ingrid Ternert
Kommentering avstängd
7 december, 2011
I säng med Lola och Gulnara
Afghanistankonferensen i Bonn är en fars. Där finns inga representanter för det afghanska motståndet mot ockupationen, så man ska inte ha någon fredsförhandling.
Karzais korrupta och effektiva presidentskap, upprätthållen genom ett massivt valfusk, går ut år 2014. Det är ingen tillfällighet att omedelbart därefter ska NATOs trupper lämna landet.
Garanterat kommer ingen av Karzai familjen att vara kvar i Afghanistan, utan snarare dra sig tillbaka till Schweitz med de många miljarder dollar som de plundrat från UKs och USAs skattebetalares fonder och från heroinhandeln.
Pakistan är naturligtvis inte närvarande vid konferensen. Efter att omkring 6000 pakistaner sprängts i luften av amerikaner på pakistanskt område, var alla nästa 25 dödade unga soldater, något som inte ens Pakistans självgoda, korrupta regering hade kunnat glänsa med.
Så för tillfället skeppas alla NATOs förnödenheter landvägen genom Uzbekistan – varför den andel av NATO tillförsel som fraktas den vägen redan har ökat nära 50% och nu hastigt ökar som politisk fråga, då turligt nog Hillary har en ny bästa vän i president Karimov.
Vilket allt förklarar varför det inte förekommit ett endaste ord av kritik mot Uzbekistan vad gäller människorätten från Storbritannien. Det har inte kommit ett enda ord om människorätt eller barnarbetsslaveri, om politiska fångar, om fria val och inte förbjuda oppositionen, av församlings-, yttrande- eller religionsfrihet, inte heller ett ord om att den brittiska regeringen förra månaden var värd för officiella uzbekska parlaments- och handelsdelegater.
Det förekom inte heller ett ord antingen offentligt eller privat om något av dessa ämnen. Den nuvarande brittiska regeringen älskar Karimov. Man har aldrig ens kommit med den mildaste kritik. Att koka människor levande och tortera politiska motståndare till döds passar dessa bra.
Vi har även deporterat tillbaka vissa extra dissidenter till att praktisera på. Den brittiska regeringen lyckades också få igenom EUs nya föreskrivna tariffer för den uzbekiska bomull som plockas av åttaåriga barnslavar.
Kärleksaffären med det brittiska etablissimanget gäller fler än just denna regering. Nya Labours chefsfinansiär, deras egen Lord Ashcroft, är en man vid namn Andrew Rosenfeld. Han har sålt ett hus i Schweitz till Karimovs dotter Lola för tre gånger marknadsvärdet.
Sådan väldiga betalning utöver marknadsvärdet betyder mycket ofta ett stycke pengatvätt med extrapengar i ersättning för något annat. Pengar flödar båda vägar – och som tidigare blivit rapporterat, får Karimovs äldre dotter Gulnara en stor del genom transporten av alla dessa NATOförnödenheter genom Uzbekistan.
Men den senaste delen av kärleksaffären med Karimovs familj kommer att göra er förvånad. William Hague ska bekräfta att Gulnara Karimova – den mest hatade personen i Uzbekistan – förmodligen ska komma att bo i London som uzbekisk ambassadör.
Hennes förfrågan om att accepteras som en ”överenskommelse” (på diplomatspråket franska) – har funnits där en viss tid. Det enda hinder som återstår att lösa är, hur många av Gulnaras sju bodyguards som får lov att bära halvautomatiska vapen på Londons gator.
Bland de större politiska partierna tycks detta med moral vara lika dött som det ser ut att vara för familjen Karimov.
övers Ingrid Ternert
Kommentering avstängd
8 december, 2011
Terrorister kan också förlänas favörer
7 dec Asia Times av M K Bhadrakumar
Tisdagens båda terroristanfall mot shiatroende i den afghanska huvudstaden Kabul och staden Mazar-i-Shairf i norr, som kom att döda 58 människor, är en extraordinär händelse. Även vid våldets mörkaste dagar det gångna decenniet, har aldrig Afghanistan kunnat sjunka ner i sekteristiskt våld.
Det är lätt att skylla på talibanerna. Men deras talesman Zabiullah Mujahid fördömde snabbt den ”vilda och inhumana attacken av våra fiender, vilka försöker skylla på och splittra afghanerna genom att göra sådana attacker mot muslimer”. Talibanerna skyllde attackerna på ”invasionsarmén” och refererade till utländska trupper.
Den spöklika akten behöver ”rekonstrueras” för att komma någonstans i närheten. Den stora frågan är varför -och varför just nu? Dagen för Ashura i mars 2004 ägde en liknande attack rum kopplad till alQaida i Karbala och Bagdad i Irak, vilka kom att döda 170 människor (Ashura-dagen är en dag av sorg i Shia Islam.)
Vem kommer att förlora?
Så mysteriet djupnar. Idag på det afghanska shackbrädet är det omöjligt att acceptera händelserna som tillfälliga. Den part som riskerar förlora mest är talibanerna. De har hjärtskärande byggt upp ett fall de närmaste åren för att övertyga andra afghanska grupper, att man är beredd att samarbeta med dom i en anda av försoning.
Det budskap som talibanernas ledare Mullah Omar erbjöd under högtiden Eid, är att alla etniska grupper i Afghanistan ska få sin rättmätiga plats i en framtida maktstruktur. Talibanerna skulle befinna sig miltals ifrån att bli ihopkopplade med något som kan liknas vid wahabbism och skulle ha förstört deras självbild av flexibilitet och moderation.
Iran och Pakistan är också stora ”förlorare”. För båda skulle inte bara denna afghanska sekteristiska strid distrahera dom från sina huvudsakliga uppgifter, utan den hade också kunnat komplicera deras ömsesidiga förståelse.
För Iran är dagens huvudsakliga fokus att bli fri från USAs ockupation under 2014 och man är redo att samarbeta även med talibangrupper. Också som regional makt ligger det inte i Irans intresse att bli porträtterad som en ren champion vad gäller shiareligiösa sekteristiska intressen. Dylika strider i Afghanistan skulle dessutom inneburit säkerhetshot för Iran.
Iran har ingen direkt tillgång till Afghanistans shia-regioner förutom genom ”sunni-regioner”. Sekteristiska strider hade kunnat avskilja Irans tillgång till shiaregioner. För Pakistans del innebär sekteristiska strider en stor fara för isolering av talibaner, såvida syftet är att få större acceptans för sina ”strategiska tillgångar” i det afghanska slutspelet.
Återigen hade sekteristiska spänningar i Afghanistan lätt kunnat sprida sig in i Pakistan, som äger en blodig historia av sekteristiskt våld. Pakistan har redan fullt upp med bekämpning av terrorismen. Nationell enighet återstår som Pakistans verkliga triumfkort för att mota bort USAs påtryckningar.
Märkligt nog ringde en person som påstod sig föra Lashkar-e-Jhangvis talan , en pakistansk sunnimilitant grupp, upp den amerikanska regerings-understödda Radio Free Europe och påtog sig ansvaret för attacken mot dessa shiareligiösa. Påståendet kan inte verifieras men skadan är redan skedd, då uppmärksamheten vändes mot Pakistans inblandning i Afghanistan.
Varje sektaristisk strid i Afghanistan hade kunnat innebära en tillbakagång till 1990talet. Afghanska Shia, mestadels av hazarernas etnicitet, som utgör 20% av den afghanska befolkningen, dömdes under den talibanska regimen och talibanernas kampanjer för att inta den norra staden Mazar-i-Sharif år 1997 och 1998,
Då dödades hazarer och pashtunska talibaner i tusental och tände en bitter rivalitet mellan Iran och Pakistan. Under gångna decennium lämnades intressant nog shiaregioner i stort sett orörda av talibanmotståndet och detta hjälpte iranska regeringen i Teheran och den pakistanska i Islamabad att harmonisera sin afghanska politik trots robusta försök av USA att skapa spänningar i den iransk-pakistanska relationen.
Ett vänligt inställt Pakistan är ett skriande behov för Iran till att komma ur sin isolering, medan ett vänligt inställt Iran underlättar för Pakistan att koncentrera sin uppmärksamhet på Usa/Pakistans farliga glidning i sina bindningar. Ännu ett kluster av ”förlorare” innehåller de icke-pashtunska grupper som går emot president Hamid Karzai och är alltmer villiga att försona sig med talibanerna.
Dessa innehåller de ”nationalistiska” element som nyligen formade den Nationella Fronten – tungviktare som Ahmed Wali Massoud från Panjshir (broder till den framlidne Norra Alliansens ledare Ahmad Shah Massoud), uzbekiske ledaren Rashid Dostum och Hazarernas Shialedare Haji Mohammed Mohaqiq. Varje polarisering över klanlinjer hade kunnat begrava deras pan-afghanska agenda.
Mohaqiq, som står Teheran nära, har uppmuntrat afghaner att reagera ”noggrannt och intelligent”. Han sa att förövarna ”önskar trigga ett sekteristiskt krig i Afghanistan. Mitt budskap till den afghanska nationen är att erkänna Afghanistans fienders verkliga ansikten och att upprätthålla den civila ordningen.”
Hans anmärkning ekade uttalandet från den iranska utrikesministern Ali Akbar Salehis, som beskrev incidenterna på torsdagen som ett försök att tända på klanmässiga och religiösa spänningar och skapa instabilitet och osäkerhet inom regionens länder. Salehi hävdade att främmande länder försöker störa fred och stabilitet i regionen genom att provocera fram sekteristiska och klanmässiga konflikter.
Vem tjänar på detta?
Genom att ta ovanstående i betraktande, kan pilen peka mot Haqqani nätverket eller al-Qaida som förberedelse för att begå våld. Men inget av detta verkar möjligt. Haqqaniklanen – en viktig del av det talibanledda motståndet i Afghanistan trots man är förlagd till Pakistans gränsområden – har ingen anledning att våldföra sig på pakistanska intressen, medan al-Qaidas kapacitet utgör en allvarlig fara.
Nu, genom att ta ett steg åt sidan en smula, är det också möjligt att sätta terroristanfallet gentemot det breda, afghanska och regionala bakslaget. Det är dags att sammanfatta den strategiska pakten mellan Karzai och Förenta Staterna, vilken banar väg för upprättandet av de amerikanska militärbaser, som följer på det formella trupptillbakadragandet.
Det finns en avsevärd opposition mot Karzais drag inom det afghanska folket, vilket mer eller mindre ser detta som hans amerikanska stöd för en tredje termin som president bortanför 2014.
För det första vore det svårt att få fram en förenad nationell opposition mot USAs strategiska pakt med Karzai i Kabul, ifall sekteristiska skiljelinjer dyker upp.
För det andra skulle varje spirande våld enbart erbjuda en ursäkt för fortsatt amerikansk militär närvaro i Afghanistan, eftersom de afghanska väpnade styrkorna och polisen pressats hårt i situationen.
För det tredje är stilleståndet Usa-Iran en aspekt, som mycket väl kunnat leda till konfrontation inom en nära framtid. Afghanistan skulle ha varit en mycket vital arena för varje fientlighet mot Iran. Karzais påståenden att han inte skulle låta afghansk mark användas mot sina grannar spelar ingen roll, då enkla sanningen är den, att hans åsikt inte räknas.
Nerskjutningen av ett amerikansk obemannat spaningsflygplan som opererade från USAbaser i Afghanistan, visar att östra Iran utgör en ”aktiv front” under dödläget. Sekteristisk strid försvagar Teherans inflytande inne i västra Afghanistan, vilket är till gagn för USAs beslut i Washington att attackera Iran.
Slutligen, Pakistan skulle bli en stor förlorare ifall Afghanistan hade sjunkit ner i klanmässiga strider och skulle ha försvagat Pakistans position i det afghanska slutspelet till fördel för USA. Allltihop tjänar på det hela taget paradoxalt nog mycket väl USAs intressen i nuvarande scenarie, om sekteristiska spänningar eskalerar i Afghanistan och Västs trupper blir den enda verkligt tillförlitliga källan till säkerhet.
Detta betyder att hela antalet styrkor skulle vara intresserade av att indirekt klä av USAs regionala strategier.
Ironiskt nog förklarade på tisdagen afghanska gruvministern Wahidullah Shahrani långt borta i London , att Karzais regering för första gången välkomnat ett bud för utveckling av guldgruvor och koppargruvor. The London Times noterade i laga ordning att
”Invaderare har sedan Alexander den Store drömt om att exploatera dess mineralrikedom. Nu söker Afghanistan utländska investerare till hjälp för att tömma sina rika fyndigheter av guld och koppar.”
Följaktligen kan Afghanistan komma att följa Afrikas blodbesudlade förflutna, där ett vansinnigt skrammel efter resurser fått in alla de slag av utländska legotrupper.
övers Ingrid Ternert
Kommentering avstängd
10 december, 2011
De återvändande fruktar Fukushimas osynliga hand
‘Returnees fear Fukushima’s invisible touch’
av Donald Kirk 9 dec 2011
Minamisoma, Japan – Den dämpade musiken från Stilla Natt ljöd genom nejden på den nästan tomma huvudgatan till stationen i denna kuststad på norra udden av den 20-kilometer långa ”förbjudna zonen” runt Fukushima Daiichi kärnkraftverk.
Den dova refrängen satte tonen för det samhälle som existerar med ett ändlöst tvivel om tillfrisknande från en radioaktiv strålning under nära nio månader efter tsunamin den 11 mars.
Den tsunami som fyllt anläggningen med havsvattenflöden.
Vid en fabrik som bärgar förlorade och skadade bilar just på utsidan av barriärerna längs vägen ner mot kusten till anläggningen. En digital display på kontoret visade numren -0.10 och 0.22 – från lågt till högt antal micro-siewerts.”Det är OK inom säkerhetsmarginalen”, försäkrade en ung kvinna i fabrikens utländska marknadsavdelning. ”Vi är säkra här”.
För då alla sådana försäkringar, eftersom ingen verkligen tror på dåliga nyheter, inte längre flyter omkring genom den kalla tunga luften eller skvalpar upp på de synbart oskyldiga stränderna över cementbarriären, över vilken 10 meter höga vågor den dagen svallat och svept ut ett helt distrikt ifrån vågbrytaren nerför sluttningen från fabriken.
”Det är osynliga substanser”, sa Sumiko Goto, chef över ett hotell fullt med ingenjörer, tjänstemän och byggnadsarbetare, som funnits där i månader för att rensa upp i bråten och skölja över allt inom en kilometer från kustlinjen.
”Det ligger i luften, i floden, på väggarna”, sa han. ”Folk är väldigt ängsliga över situationen. Radioaktiva substanser kommer ur marken, från flodens botten.”
Osäkra rapporter bygger på den rädslan. Ena dagen hör folk talas om en läcka genom vilken radioaktivt vatten strömmar ut i havet och förgiftar fiskarna som är stapelföda i allas diet. Nästa gång kommer historier om utsläpp av radioaktiv xenon-gas och sedan står det om radioaktivt cesium i torrmjölk – nog för att få Meiji Company att kalla tillbaka 400 000 kannor av mjölken, ”så folk kan känna att deras telningar är säkra”.
Plötsligt talar tjänstemän om en ”kall nedstängning” av reaktorerna, det stadium vid vilket till slut kylvattnet för reaktorns bränslestavar inte längre kokar – och därför inte är kapabla att hålla igång bränslestavarna. Allt är mycket förbryllande, så mycket att bara 40 000 av de 70 000 människor som en gång befolkat denna stad har återvänt. Omkring 13 000 av dessa har levt i ett område inom en 20-kilometers zon, vilket betyder att de inte kan stanna i sina gamla hem och behöver permission för att åka tillbaka och återfå sina tillhörigheter.
Vid Stadshuset delade en ung skatteanställd, Koshin Ogai, deras fruktan. Ogai, som ursprungligen kommer från Osaka i västra Japan, flyttade hit för några år sedan efter att ha gift sig med en kvinna från trakten, men skickade iväg sin fru och deras två barn till hans föräldrar, efter att explosionerna vid Fukushima främst hade spridit rädsla för strålning. ”Jag tänker inte låta dom komma tillbaka”, sa han. ”Jag tycker inte registreringen här är säker.”
Men jag frågade honom om alla dessa försäkringar, att de olika nivåernas radioaktivitet hade utfallit väl inom säkerhets-marginalerna. Hans svar kom plötsligt. ”Regeringen är lögnare”. Och hur, fortsatte jag, kunde han som regeringsanställd tala så frankt? ”Jag arbetar för lokala regeringen”, sa han, ”inte den nationella regeringen”.
Ett skäl som gör att Ogai inte tvekar om att uttrycka sådana synpunkter är, att hans högsta chef, borgmästare Katsunobu Sakurai, blivit berömd efter tsunamin för att ha vädjat till regeringen om att hjälpa till med mat och medicin.
”Vi har lämnats isolerade”, sa borgmästare Sakurai i en lång harang på engelska postad i april på You Tube.”Vi möter svårigheten till och med att distribuera nödvändigt gods … var snäll och hjälp oss. Vi ber om er hjälp, frivilliga till att transportera förnödenheter”. Folk höll på att ”bli uttorkade som vid svält”, sa han. ”Vi ville få tag på gas och bensin likaså”.
Mest alarmerande för stadens långsiktiga framtid var rädslan för det okända, för sjukdomar som kan slå till åratal därefter. ”Lokala tjänstemän kämpar nu mot hotet av strålning”, sa en borgmästare vid tillfället. ”Var snäll och ge oss er hjälp för att klara av denna extrema svårighet tillsammans”.
Vid det här laget är staden på väg mot ett partiellt tillfrisknande. Affärer har långsamt kommit till liv, skolor har under oktober åter öppnat och skickat hjälp som är tänkt att den månaden gå norrut. Även om sådana tecken är uppmuntrande, visar de bara på ett partiellt tillfrisknande. Affärer går långsamt. Bara några få människor driver ut och in i livsmedels-affärer. Ett antal restauranter förblir stängda eller har ett begränsat öppethållande.
Då det gäller spårbunden trafik väntas ännu på många år inte tågen gå söderut till Tokyo, utan sveper var tredje timma genom en tättbefolkad region. ”Järnvägen fruktar radioaktiva substanser, då man passerar genom Fukushimaanläggning- ningen”, sa en person som jag talade med. ”De kan inte åka genom området”.
Då de åker norrut, går tågen bara upp till Soma, omkring 30 miles upp till kusten. Utöver det, på väg till den viktiga hamnstaden Sendai, vräkte tsunamin upp spåren, slängde iväg bilarna på ett fyra-bils-tåg vars passagerare turligt nog hunnit evakueras efter jordbävningen, men innan vågorna hunnit fullfölja förödelsen.
Borgmästare Sakurai ber fortfarande frivilliga om hjälp, medan han anklagar centralregeringens tjänstemän och kontrakte- rade för att arbeta för långsamt. Folk säger att TEPCO, Tokyos Electricitetsverk, är långsam då det gäller erbjuda kompensation.
Under cykling genom ett härjat platt landskap upp till muren mot havet, kunde jag se kvinnor som bar vinylväskor, som om de letade efter vad som än kunnat ha det minsta lilla värde. Bulldozer och kranar tryckte upp högar av bråte, vridna delar av fordon och sönderslagna hem. Vid basen av muren mot havet såg jag sönderslitna fotbollar och sönderbrutna barnstolar. Jag plockade upp en baseball vars hölje på något sätt helt dragits bort.
”Tänk om ens hus legat vid Oceanen, då skulle man ha velat hitta något”, sa Sumiko Goto, hotelldirektören som hade hyrt ut cykeln till mig, men jag undrade hur mycket värde det fortfarande kunde finnas där. Omkring 40 människor i detta distrikt den 11 mars – ett microkosmos av de 20 000 döda eller saknade som gällde hela katastrofen, inklusive 1200 döda eller saknade enbart från denna stad.
Hos Kommunstyrelsen sa Ogai att ingen kommer att kunna bygga så nära havet, även om en tsunami bara händer någon gång vart hundrade år. ”Det är omöjligt”, sa han. ”Ingen vet om en tsunami attackerar igen”. City Hall lobbyn är nu full med folk som söker pengar till hjälp, medan Ogai avfärdar klagomålen om skatter, vilka staden fortfarande uttaxerar från medborgarna. ”Många människor ringer och frågar varför vi inför skatter”, sa han.
”Mitt svar är att kärnkraftsolyckan och skattefrågan är skilda åt”. Som eftergift tillade han, ”Vi har en politik att sänka skatterna”. Ogai kommer oroa sig mer för utgiften till de månatliga flygturerna från Sendai till Osaka för att träffa sin familj.
”Jag begär kompensation från TEPCO. Jag ringer ofta till TEPCOs call center”. Operatorn säger, ”Jag är inte säker”, sa Ogai. ”Det svaret kommer alltid” – och är ungefär lika vagt som svaret på när TEPCO kommer avsluta upprensningen av kärnkraftverket, eller vilken påverkan strålningen kommer att få på människor om 10, 20 eller 30 år framöver.
övers Ingrid Ternert
Kommentering avstängd
14 december, 2011
Amerika: Pakistans allierade från helvetet
I Washington har Pakistandårarna en fältdag och unviker ansvar gentemot Usa
av Jordan Michael Smith
30 nov 2011 ”Salon” – - Ifall det skulle finnas en sak som republikanska presidentikandidater kunde hålla med om, så är det Pakistans svek.
RepresentantHusets Michele Bachmann leder gänget. Vid förra veckans GOP debatt, kallade hon Pakistan för “våldsam” och “mer än ett existentiellt hot” mot Förenta Staterna, för de är “en nation som ljuger, och gör allt möjligt fel som man kan tänka sig.” Texasguvernören Rick Perry sa, att Pakistan “gång på gång har visat oss att de inte går att lita på.”
Han begärde stopp för hjälpen, en mening som rev ner applåder från åhörarna.
Förre Utah guvernören Jon Huntsman sa på söndagen att Amerika kanske måste “leta efter en ny partner i regionen” och ansåg också att ett stopp för hjälpen var i sin ordning.
Det är inte bara GOP ledare som är uppfyllda av Pakistan. “De Allierade Från Helvetet”, skriker framsidan på denna månads Atlantic. Demokraternas New York-representant Gary Ackerman har nyligen beskrivit Pakistan som “försåtlig”, och sa att landet inte varit en allierad, en vän, en partner eller någon lagspelare. “Pakistan är för sig själv, punkt”, sa han vid Representanthusets underkommittés hearing om Afghanistan och Pakistan.
Man kunde tro utifrån allt detta tal, att Amerikas uppförande vis-à-vis Pakistan varit hederligt och bra. Men verkligheten har inte kunnat vara längre från dessa självrättfärdiga påståenden utifrån Washingtons ständiga klagomål. Amerika har inte agerat bättre än Pakistan i sin relation, och kunde även ha varit en värre partner.
För att förstå ilskan över att NATO nyligen dödad 24 pakistanska soldater, krävs det en djupare syn på relationen. Låt oss börja då allt startat. Inom dagar efter 9/11 attackerna, när den dåvarande vice utrikesministern Richard Armitage skulle på ett möte med en pakistansk tjänsteman. Enligt Pakistans dåvarande president Pervez Musharraf hade Armitage menat att Pakistan, såvida man inte ville samarbeta villkorslöst med Förenta Staterna, skulle vara beredd på att bli “bombad tillbaka till stenåldern”.
Armitage tar också upp utrikesminister Colin Powells budskap till Musharraf, där det ingick en lista med krav, bland dem ett fullt utnyttjande av Pakistans luftrum, stängning av dess gränser mot Afghanistan och användning av Musharrafs territorium som plattform för sin bas. I gengäld skulle Pakistan garanteras massor av pengar— och den behagliga känslan av att inte bli bombad tillbaka till stenåldern.
“Ifall de signaler Amerika gett Pakistan var subtila, skulle de ha ignorerats,” säger Anthony Cordesman, som ofta ger USAs regering råd om Sydasien/MellanÖstern-regionen. Kanske det, men det ultimatum man levererat Pakistan gav orealistiska förväntningar, om vad som skulle ha kunnat levereras.
Ingen förståelse fanns för Pakistans egna intressen. Inga försök gjordes för att se den allmänna opinionen i Pakistan. Pakistan behandlades inte som en allierad. Man behandlades som en vasall. Hade dessa bemödanden genomförts, skulle man ha kunnat förutse Pakistans efterföljande aktioner och dubbelspel.
För medan Amerika kunde kräva ett underordnat och okvalificerat stöd för sin kampanj mot al-Qaida och talibanerna, har Pakistan sitt eget ifrågasättande. Det inbegriper att stå stark i en dödlig strid med Indien. Sammanräknat med klimatförändringen (och troliga massiva flöden); att klara den svåra spänningen mellan mängden olika etniska grupper; och att upprätthålla den svåra relationen mellan den mäktiga militären och den civila regeringen.
Varje argument om Pakistans uppförande som inte tar hänsyn till dessa behov är som bäst inte fullständigt. “För att bedöma en allierad, om hur han tjänar en annan nations intressen på bekostnad av sin egen” är helt enkelt dumt, säger Cordesman, strateg inom Center för Strategiska och Internationella Studier.
Och ändå är detta följdriktigt vad som händer inom USAs chattande klasser. Pakistan talar man om, som om det helt enkelt vore ett tomt land utan några oberoende behov. Konstigt nog handlar Huntsmans kommentarer om Pakistan — han kallade det “rätt och slätt för en transaktions-relation”, och dagen efter kom nyheter om NATOs flyganfall.
Något är fullständigt fel med det utrikespolitiska samtalet i Washington, då Pakistan får sig en reprimand som en fattig allierad efter att 24 av dess soldater dödats av en amerikansk-ledd koalition. Inte för att dödsfallen var oväntade. The ‘New Amerika Foundation’ rapporterar att 283 obemannade anfall i Nordvästra Pakistan från 2004 har dödat något mellan 1717 och 2680 individer.
Man beräknar antalet civila offer till 17 procent, även om man förlitar sig till pressberäkningar, som ofta beskriver nästan vem som helst som ‘militant’. Medan dessa dödsfall mestadels får små bokstäver i Pakistan, gäller detta inte i amerikansk media.
“Amerikansk utrikespolitik har skapat en bräcklig situation i Pakistan”, står det i en nylig bloggpost av en medarbetare till Dawn, en pakistansk dagstidning. “Pakistans deltagande i detta så kallat ‘Krig mot Terrorn’ har skakat om dess fundament ner till grunden.” På webbsidan till News International, den största engelska dagstidningen i Pakistan, handlar de alla för det mesta kommenterade fem artiklarna om NATOs attacker mot pakistanska soldater.
De flesta kommentarer stöder Pakistans premiärministers ord, som efter attacken har varnat för att det inte skulle bli “mer affärer än vanligt” i Pakistans görande med Förenta Staterna. NATOs nyliga misstag förstorade problemet, men Amerikas territoriella anfall över Pakistan resulterar i civila dödsfall, vilka rutinmässigt dominerat media.
I Pakistan är Amerika en allierad från helvetet. Nu skulle det ha varit en större grupp, varför medlemmar av Pakistans militär kanske inte informerat amerikaner om Osama bin Ladens närvaro. De ville inte ha USAs invasion på sitt territorium Att göra våld på Pakistans självständighet är bara en del av problemet. Pakistan är så djupt delat, så att tvinga på dom de amerikanska önskningarna rör naturligtvis upp en nationalistisk förbittring om att underminera landets stabilitet.
I hans nya bok, “Pakistan: Ett Hårt Land”, skriver journalisten Anatol Lieven att USAs press är ett av de få ting som i realiteten kan äventyra Pakistans stabilitet. Pakistan är inte den misslyckade stat som medias kommentatorer gör den till, skriver Lieven, men som USAs tryck hotar få den till.
“Ingen tänkbar kortvarig fördel i Västs kampanj i Afghanistan eller ‘kriget mot terrorn’ hade kunnat kompensera för de vida ökade hot mot regionen och världen, som härrört från Pakistans kollaps”, skriver Leiven. Och ändå är kortfristiga fördelar i fokus i nästan alla amerikanska kommentarer om Pakistan och mycket av amerikansk politik.
Mycket men inte allt. Det finns skäl att tro att en god bit av USAtjänstemannens salvor mot Pakistans förräderi är lik en uppvisning. “Vad jag vet är de alltför medvetna” om Pakistans begränsade möjlighet att agera så som vi vill att de ska, “även om de inte kommer att statuera detta offentligt”, säger Cordesman, som arbetat för Försvars-och Statsdeparte-menten och hos NATOs internationella stab.
Ett telegram i december 2009 från WikiLeaks ger stöd åt Cordesmans syn. Det är sänt år 2009 av dåvarande pakistanska ambassadören Anne Patterson till Statsdepartementet, då telegrammet menar att drönare är effektiva att döda al-Qaidas hejdukar, men lyckas inte helt eliminera terroristgruppens ledarskap.
Under tiden riskerar “Ökade unilaterala operationer i dessa områden att destabilisera den pakistanska staten, alienera både den civila regeringen och det militära ledarskapet och provocera fram en bredare regeringskris inne i Pakistan utan att slutgiltigt lyckas uppnå målet” [att eliminera al-Qaidas och talibanernas ledarskap].
Destabilisera Pakistan är det värsta förslaget av alla. Det är en stor nation med kärnvapen, belägen emellan Afghanistan, Kina, Indien och Iran, med en avsevärd uppsättning anti-amerikanska känslor. Få saker skulle vara mer störande för amerikanska sinnen än utsikten av att Pakistan skulle ta avstånd.
Och ändå är det just det hökarna så ljudligt fördömer Pakistan för, att man kan riskera få uppleva dess svekfullhet. Kom ihåg detta nästa gång ni hör något om landets halvhjärtade stöd till amerikanska operationer i regionen. Bättre att vara halvhjärtad än att ha med halva hjärnan.
av Michael Smith
som har skrivit för New York Times, Boston Globe och Washington Post
övers Ingrid Ternert
Kommentering avstängd
25 december, 2011
Saddams respekterade vice Tariq al-Hashimi nu inför shia-domstol – Hela historien
22 dec 2011 Al Jazeera
Iraks vicepresident Tariq al-Hashimi : ‘En rättegång i Bagdad är inte realistisk’
Han vill ställas inför domstol i den kurdiska regionen, medan premiärministern uppmanar honom att återvända till Bagdad.
Tariq al-Hashimi, Iraks flyende tidigare vicepresident och anklagas för att ha gett order om dödande av politiska motståndare, sa till Al Jazeera att han inte kommer återvända till Bagdad, men skulle kunna ställas inför domstol i norra Iraks semiautonoma kurdiska region.
Hashimi, landets högsta sunni-tjänsteman från Saddamepoken, säger att anklagelserna är del av en politisk komplott mot honom och uppmanar, i sitt tal efter Iraks shia-premiärminister Nouri al-Maliki, de kurdiska myndigheterna att utväxla honom.
”Det finns ingen insyn och systemet är ingrott av korruption”, sa Hashimi till Al Jazeera från Erbil, den kurdiska huvudstad dit han flydde på söndagen, dagen efter att tjänstemän i Baghdad utfärdat en arresteringsorder mot honom. ”Iraks rättssystem är i kris, det har förlorat sin trovärdighet. Det är ett verktyg i händerna på vissa politiker. Därför är det intrealistiskt för mig att ställas inför rätta i systemet.
”Jag upprepade vad jag har sagt tidigare; jag är mer än glad att ställas till åtal i Kurdistan, där jag kan behandlas jysst.” Anklagelserna mot Hashimi dateras tillbaka till krigets höjdpunkt under 2006 och 2007, då grannar vände sig mot grannar och alla delar av Bagdad var delade längs klanlinjer. Det fall han rest, gäller att landet återigen kan glida in i klanmässigt våld efter att de amerikanska trupperna dragits tillbaka.
‘Kriminellt fall’
Hashimi avvisade anklagelserna och uppmanade som tidigare Arabförbundets medlemmar att följa undersökningen och all utfrågning. ‘Följt av en djup täckning av en nationell tillströmning’.
I vilket fall avvisade Maliki Hashimis uppmaning och sa: ”Detta är ett kriminellt fall och Arabförbundet och världen har inget behov av att få en roll i detta. Vi uppmanar den kurdiska regionens regering att ta sitt ansvar och överlämna Hashimi till rättssystemet
… Vi accepterar inte någon inblandning i Iraks rättsfall”, sa han vid en nyhetskonferens i Bagdad. Kurdiska ledare har försökt få fram en lösning, medan man skyddat Hashimi från arrestering.”Kurdiska tjänstemän i regionen sa att de aldrig kommer att överlämna vicepresidenten till Bagdad, därför att som saker och ting idag förhåller sig, är han en misstänkt som inte blivit dömd för något brott”, sa Al Jazeeras Omar al-Saleh i Bagdad.
”Och man sa att han kom i en roll som vicepresident i detta land, så han är med andra ord en gäst”.
Kurdiska splittringar- Bilal Wahab, analytiker inom kurdisk politik, berättade för Al Jazeera att den kurdiska reaktionen alls inte var så välplanerad som Malikis aktioner, vilket tytt på splittring mellan de båda stora kurdpartierna.
”[Kurdiska regionspresidenten] Massoud Barzani har visat ett starkt stöd för vicepresident Hashimi i motsats till [Iraks president] Jalal Talabani, som kom med … kommentarer till stöd för Maliki.
”Men även om Maliki känner sig säker, tänker han förmodligen inte lyfta upp det till en nivå av militär konfrontation med den kurdiska regionen”, sa Wahab. ”För kurder är utmaningen den inre enigheten, eftersom Maliki har kunnat vända sig till kurdiska oppositionspartier.”
Den senaste intrigen reste misstankar om att den shiareligiöse Maliki beordrat arrestering av vicepresidenten som del av en kampanj för att slå fast sitt eget grepp om makten. ”Maliki ligger bakom hela denna fråga. Landet ligger i Malikis händer. All ansträngning man gjort för att nå en nationell försoning och återförening av Irak är nu borta. Så visst skyller jag på Maliki”, sa Hashimi vid en nyhetskonferens på tisdagen.
Hashimi beskrev de bekännelser hans livvakter sänt på Iraks statsTV som ”fabricerade” och utgjorde en kampanj för att ”förödmjuka” honom. På måndagen hade statsTV sänt vad man beskrev som bekännelser av män som skulle ha varit Hashimis livvakter.
Männen sa att de dödat tjänstemän som arbetat i Hälsoministeriet och Utrikesministeriet såväl som Bagdads poliskår, och att de fått $3000 från Hashimi för varje attack. Det är Maliki som effektivt driver Inrikesministeriet, där förändringarna startade.
övers Ingrid Ternert
Kommentering avstängd
Om framtiden för Irak, Iran och al Qaida efter Usas krig
Om Irak: http://non-intervention.com/av Mike Scheuer 22 dec 2011
En av de mest störande aspekterna av nutida Amerika är dess absoluta beslutsamhet att lura sig själv. Då de sista amerikanska soldaterna och marinkårssoldaterna lämnar Irak, har vi hört president Obama, senator McCain försvarsminister Panetta och otaliga andra tala som om Usas styrkor genomfört något positivt i Irak. Visst har våra soldater blivit välkomnade hem som “befriare” och förklarat — helt omåttligt — att det finns andra människor i världen som trängtar efter denna sorts frigörelse som Förenta Staterna bringat irakerna.
Vad ska man göra åt denna slags galenskap? Under åren härförinnan har det varit populärt att jämföra Förenta Staterna med det antika Rom, åtminstone vad gäller militär makt och den geografiska räckvidd som militär makt kan nå fram till. Denna sorts historiska knäppgökar säljer bra i media, akademin och i munnen på krigsmånglande politiker som senatorerna McCain, Graham och Lieberman, men klarar ingen noggrannare undersökning.
Romarna hade en superb militärmakt som bringade fred och blomstring till en stor del av Europa under 500 år eller mer, och till storsta delen gjorde man det genom krig, vilka bokstavligt talat förintade deras fiender. Föregångaren till Roms fred var fullständiga militära segrar som lämnade Roms fiender med ringa tvivel om att de var totalt besegrade och tron, att början till visdom är att bli vän med Rom, eller åtminstone inte göra Rom förbannad ännu en gång.
Verkligheten var här den huvudsakliga komponenten. Roms fiender visste alltid när de hade besegrats, som en historiker skrivit, var romarna alltid realistiska och manliga nog att veta då de vunnit och — vilket är viktigt — när de hade förlorat.
Utvecklingen efter Irakkriget i det amerikanska medvetandet visar, åtminstone att bland våra dubbla regeringsparti-eliter går det inte att finna en enda romare. I Irak blev Förenta Staterna besegrad på varje tänkbart sätt. Inte ett av Washingtons i detalj klart beskrivna krigsmål hade genomförts. Saddam Husseins sunni-baserade tyranni ersattes av en shiadominerad tyranni, vars ledares förakt för Förenta Staterna är så starkt, att han inte brytt sig om att vänta tills den sista Usasoldaten hade lämnat, innan han startade det som skulle bli en obeveklig förföljelse av Iraks sunniminoritet.
För Obama och McCain är den här sortens tyranni acceptabel, eftersom Maliki och hans shiakriminella kom till makten i ett rättvist men meningslöst val. För Obama, McCain och deras likar är det viktigt att helt enkelt hålla val, det faktum att ett val enbart innebär byte av tyranni spelar nu ingen roll.
Så till kostnaden av en triljon dollar, regional instabilitet, 4600 döda soldater och marinkårssoldater och 30 000+ sårade, lyckades Bush- och Obamaadministrationen få till seger i Irak genom att “befria” det från stabilitet, ordning och Saddam-begången brutalitet och leverera det till en shia-tyranni, som verkar beredd på inbördeskrig så fort det är möjligt, i vilket de irakiska shia — med Irans hjälp — försöker tillintetgöra landets sunniminoritet och möjligen de ännu färre kristna, medan man ändå håller på. En viss seger.
Då allt detta snart blir till vatten under broarna, medan republikanerna och demokraterna och deras mediaföljeslagare rör sig mot ännu en amerikansk ekonomisk kollaps, är det väldigt nödvändigt att vanliga amerikaner och deras militära ledare accepterar verkligheten om att Usamilitären blev — åtminstone i den muslimska världens ögon — besegrad i Irak.
General Petraeus och hans efterträdare tog fram en tillräcklig stabilitet i Irak för att låta Usas styrkor dra sig ur; och se till att den etniska rensningen av Bagdad blev till fördel för shia; mota ut sunnis till Jordanien; och dra fördel av det hat som al-Qaidas Abu Musab al-Zarqawi framkallat bland irakiska sunnis för att ta itu med al-Qaida, en talande taktisk förlust från vilken man nu är väl på väg att tillfriskna.
Medan sunni-shias inbördeskrig utvecklas vidare i Irak, får vi se al-Qaida återvända som en potent del av sunni-styrkorna, vilka även nu organiseras till strid för överlevnad mot en Usatillverkad, Iranunderstödd shiatyranni i Bagdad.
Al-Qaida-i-Irak kommer också uppstå som en viktig källa till materiellt stöd och militär ledning för islamisters militanta grupper över Medelhavet, som förbereder sig för att utnyttja en förbättrad tillgång till beväpning, frisläppta mujahedin-fångar, en ökad islamistisk politisk makt och mindre restriktiva operationella omgivningar, vilka ledsagas in genom den så-kallade arabiska våren.
Som dr Ron Paul ofta säger, leder Usas onödiga interventioner till krig och mera krig, såväl som uppskruvade och okontrollerbara kostnader i termer av blod och skatter. Att beslutet om intervention av Irak varit förödande står helt klart, och att Usas nationella säkerhetsintressen i regionen är mer hotade nu än vid tiden före 2003-eran, står på samma sätt klart.
Vad som nu behöver godkännas är, att Usas militär besegras i den muslimska världen och drivs ut ur Irak av män som är beväpnade med vapen, vilka var på modet under Koreakriget. Det är möjligt och kanske riktigt att tro, Usas styrkor skulle bli besegrade i Irak för att (a) Usa-politiker vägrar vinna de krig de startar; (b) det misslyckade amerikanska utbildnings-systemet slutat undervisa barn att krig kan hjälpa till rätta, ifall man vinner, att det enda förbarmandet i krig är en snabb och fullständig seger; och att man bara kan vinna krig genom att döda fienden och hans supportrar tills de slutar;
(c ) att 1945 års efterkrigstid med sin teoriutveckling om ett rättvist krig får Usa att förlora krig och att applådera Usas marinkårssoldaters och andra soldaters dödande, såvida fiendens civila skyddas; och att alltför många Usa-generaler är lobotomerade på sitt sunda förnuft genom att studera på fakulteter som Harvard och Princeton.
Men trots att var och en av dom kan vara trovärdig, för nu är det bäst för oss alla att agera som vissa romare och manligt acceptera verkligheten, att Amerika blivit besegrad i Irak. Ifall vi inte väljer dr Paul, borde vi vara kloka nog att se till vi utan vidare är beredda på att vinna nästa krig, vilket genomförs av våra båda partier och invasionsdemokrati-månglare, ett krig som antingen riktas mot Iran — på begäran av Usamedborgare som stöder Israel — eller äger rum i Afrika, där flera genuint amerikanska nationella intressen alltmer hotas av en växande islamsk makt.
övers Ingrid Ternert
Kommentering avstängd
27 december, 2011
Den vite mannen – Inkarnationen av helvetet
Layla Anwar at 23.10.11
Jag måste medge jag letat efter denna enda detalj, den enda bild som hade kunnat förklara detta…
Och jag fann den.
Bilderna var för mig bekanta på något sätt, det var som om jag sett dom förut, som ett déjà vu. Ja det hade skett i Libyen, men med den kusliga likheten med vad som hänt i Irak.
Det är som om filmen återigen spelas upp med en otrevlig taktisk precision och nästan kuslig att se med dess slående paralleller.
Även orden som använts – råtthål, avfall, avlopp, rör, spindelhål… överlagringen av liknande bilder – Saddam Husseins söners nakna kroppar, bilden på Muhammed Khadaffis söner som visas offentligt, genom sökningen.
Khadaffis och Saddam Husseins torterade kroppar, före och efter deras död, märkta av skador, rivsår, blåmärken, sparkar, blod… också tillgängliga för offentlighetens blickar, som ett sista foto taget som souvenir för familjealbumet.
Det finns också någon slags infångning – amerikanerna bombade och fångade in Saddam i en ”spindelhåla”, NATO bombade staden Sirte och Khadaffi blev kvar i ett ”råtthål”.
Det har kommi en annan version – där NATOtrupper fångat in Khadaffi på två dagar och förhört/ torterat honom och därefter lämnat över honom till klan-rebellerna. USAs trupper hade fångat in Saddam Hussein och förhört/ torterat honom och sedan lämnat över honom till shia-miliserna.
Det verkar som om Hillary Clinton på sitt fina besök i Libyen gett order om att Khadaffi skulle dödas. Två dagar senare lynchades han. Försäkrad om att inte ha haft ”lyxen” av mobbens tribun som Saddam hade. Det här var mer av en expeditions-domstol, mer brådska i mordet på Khadaffi. Kanske hade hemligheterna en större tyngd och måste snabbt bli begravda.
Bilder på nakna kroppar med kläderna borttagna sin värdighet är också ett vanligt tema hos Saddam Hussein och Khadaffi. Kroppar undersöks, munnar, ögon, bröst, lägre delar… Ett annat vanligt tema är förolämpningar och den ”islamska”smaken för just detta.
Shiamiliser ropande Allah Akbar – Gud är stor, och ‘Dra åt helvete’ i Saddams fall. Rebellmiliser skanderande ‘Allah Akbar’ – Gud är stor, och ‘Dra åt helvete’ i Khadaffis fall.
Samma reaktion vid båda ledarna. Den ena sa ”Vet ni vad ridderlighet och manlighet är?!” och den andre sa ‘Vet ni vad rätt och fel är?’ Sedan naturligtvis – dansandet, festandet runt kroppen både i Saddams och Khadaffis fall, poserande för foton och ha undan kroppen som en trofé och med det fördröja en laglig begravning.
Men det kommer mera. På ytan hade man kunnat säga- det är normala reaktioner av firande från ett folk som varit ”förtryckt under en så lång tid inför de mest känslokalla tyrannier”. Och det kan ligga en viss sanning i det. I vilket fall utgör det långt ifrån den sanna och fullständiga bilden.
Detta är kött för er egen personliga konsumtion, för att ge er ett gott, rent samvete, att ni gjort ert jobb vad gäller en Humanitär ImperialistFrälsare för Frihetens sak, ‘Värdighet och Frihet’. Bilden är vida större än dessa slagord och clichéer som man håller så kära till sitt hjärta och kostat oss förstörelsen av självständiga länder och förlusten av tusentals liv.
Bilden rör inte enbart Saddam Hussein och Muhammed Khadaffi som sådana. Bilden har funnits på andra ställen… i de små detaljer som brukar saknas eller förbises, de små detaljer som man vägrar erkänna…
Saddam Hussein och Muhammed Khadaffi har med alla sina svagheter delat samma öde – inte för att de varit tyranner, utan för att de sa NEJ till er. Ja, ja, jag vet de sa JA då och då, men deras långsiktiga plan var ett NEJ och det vet också ni.
Så därför måste de gå.
De var inte några plågande Mubaraks från Egypten eller Alis från Tunisien. Lätt ersatta av en annan klick, som ni skulle garantera makten.
Saddam Hussein och Muammed Khadaffi måste få en våldsam död, eftersom de visste allt om ERT våld och de kände till hur man behärskade det och slog tillbaka.
På sina egna sätt, var de Motståndare till er. De visste det, ni visste det. Därför måste de inte bara lynchas utan också nedvärderas, förödmjukas, finnas gömda i rått-och spindelhålor. Ni gjorde förresten samma sak med Che Guevara. Gå och se efter i er historia.
Men historien slutar inte heller här …för planen är bra mycket mer diabolisk än så att bara demonisera och baktala två självständiga ledare. Symboliken och budskapet glittrar alltför mycket och går inte att förbise.
Förutom rått- och spindelhålen, där suveräna ledare skall ha tagit skydd för att undkomma er dödliga makt uppe från luften, elden från himlen, den vite gudens vrede, från Bush till Obama till Sarkozy till Berlusconi till Cameron …den vite gudens vrede från dessa rena himlar sänder sin dödsängel Hillary Clinton med order att döda – ”Vi kom, vi såg, han dog ”vred hon sig i skratt…men då ni är en vit Gud och inte smutsar era händer… gör ni det annorlunda… banar väg för det.
Ni banar inte bara väg till att döda våra självständiga ledare, som inte har förblivit vid er bibel, men så banar ni också väg för de många Sodom och Gomorras förstörelse, era sinnes babylonier … ni måste se dom bli slitna i stycken, hur skulle ni annars försvara er existens som en mäktig, allsmäktig vit Gud på jorden – ni inkarnationen av er Goliats gudainspirerade dråpare.
Lik en Gud söker ni elden från ovan, åska och blixtar….era jetplans överlägsenhet gentemot små nationers … så i den sista bilden före gardinen sluts, ger ni den ett slutligt slag, det ack så nödvändiga slaget — ni kastar en oformlig del kött till de skällande rabiessmittade hundarna, till gamar och hyenor att frossa på till sin sista suck — till åkallan av Allah Akbar och recitationer ur Koranen.
Ni hoppas slå ner fler fåglar med ett enda klot av eld. För det första, att förgöra dom som går emot er. För det andra, att lämna de nergjorda, förödmjukade, avklädda sin makt till sina miliser och rebeller som verkat älska att ropa på Allah. För det tredje, att bereda mark för mer blodspillan genom sekteristisk strid, som överlämnade Saddam Hussein till att lynchas av shia-miliser, som då ni överlämnade Khadaffi till att lynchas av Misratas klaner.
Condi Rice, en annan av era dödsänglar med namnet ‘Konceptet för ett Kreativt Kaos’. Och just som i Irak, går Libyen igenom samma helvete… Men inte heller här stoppar bilden.
För att inte smutsa era fina vita händer lämnar ni över detta smutsiga jobb till den brune mannen, medan ni själva glor på porrfilm på era smartphones och säkrar så vissa av klippen blir som ett virus, som kan ses av miljoner. Det tjänar också ett syfte.
Se på dessa skäggiga män, kolla de här muslimerna, se hur vilda de är, se vilket barbari, det här är deras Gud, deras religion, deras Allah. Och det här är budskapet ni söker, det ultimata budskap ni vill förmedla, som den enda sanna vita Guden vill ni vare sig bli förknippad med dessa partner eller att de tillskrivs er. För en verklig Inkarnation av Helvetet, det är vad ni är.
övers Ingrid Ternert
Kommentering avstängd
