2 januari, 2012
3 januari, 2012
8 januari, 2012
Vad kriget fört med sig för Iraks folk och Usas soldater
17 dec av Sami Moubayed
Krigets officiella prislapp ligger på ungefär en triljon dollar för åtta års krig, och de vida större indirekta kostnaderna ökar. Joseph Stiglitz, vinnare av Nobelpriset i ekonomi, har beräknat Usas totala krigskostnader för Irakkriget, inklusive veteranernas hälsovårdskostnader, till mer än tre triljoner dollar, en väsentlig summa som visar på de svårigheter som tynger ner den amerikanska ekonomin.
Dessutom har USA lidit en omåttlig förlust av förtroende internationellt sett. De uppställda orsakerna till att gå ut i strid - Saddam Husseins band till al-Qaida, massförstörelsevapnen, den snabba utvecklingen av ett kärnvapenprogram, visade sig vara ytterst ogrundade, tillsammans med, att den mäktigaste högteknologiska krigsmaskinen i historien kunnat misslyckas med att hålla nere ett antal olika mer eller mindre skumma motståndsgrupper.
Större förluster för irakierna
Materialla USAförluster bleknar i jämförelse med irakiernas - som uppskattats till väl över 100 000 döda och oräkneliga andra, inklusive hundratusentals barn, sårade eller traumatiserade på grund av vad de varit med om.
Inte heller har man kunnat förbise de sociala kostnaderna: Förenta Nationerna beräknade det antal människor som sedan invasionen har flytt från sina hem till nära fem miljoner, lika stora del internt omflyttade personer i Irak och flyktingar som har flytt till närbelägna länder, inklusive en stor del av Iraks tidigare kristna församlingar och därutöver.
Dessutom, det fortsatta sekteristiska våldet mellan Shia-ledda regeringsstyrkor och miliser och deras Sunnireligiösa rivaler, tillika olösta spänningar mellan den kurdiska befolkningen i norr och araber över de territoriala anspråken i och omkring Kirkuk har inte bara förändrat landets demografi och politik. Dessa har också lämnat kvar stora olösta och därmed potentiella källor till en större framtida konflikt, då även inbördeskrig.
”Svallvågen” på ytterligare 33000 USA trupper till Irak under 2007 och 2008 och införandet av en kontra-motstånds (COIN) strategi har bidragit till att dra bort Sunni-Shia konflikten från att bli ett fullständigt inbördeskrig. Men detta har samtidigt kommit långt ifrån sitt egentliga politiska mål att få till stånd en ”nationell försoning” mellan alla de ingående partier som svallvågens nykonservativa och COIN champions definierat som sitt strategiska mål.
En osäker framtid
Det är anmärkningsvärt få historiker som gått igenom situationen i Irak under denna avskedsperiod, men man verkar dock hålla med om att sekteristiska spänningar ¨återigen är på uppgång, särskilt i bakvattnet av de svepande räderna mot Sunni- ledare förknippade med den USA-uppbackade ‘vakna’ rörelsen som varit så viktig för ‘svallvågen’ för att nå framgång.
Den uppenbara sköra freden på både Shia-Sunni och Kurd-Arabiska fronter och sannolikheten för ett förnyat inbördeskrig - eller ett utökat iranskt inflytande - har stått i fokus för kritikernas attack mot Obamas beslut att dra tillbaka alla USAs stridskrafter vid slutet av denna månad.
Republikanska Senatorerna John McCain och Lindsay Graham, såväl som ny-konservativa som Fred Kagan och andra hökar, som Förenta Nationernas förra ambassador John Bolton, har klagat bittert under den gångna veckan.
De sa att Obama hade misslyckats med att följa sina befälhavares råd om att utverka ett starkt tryck på Maliki att gå med på att hålla kvar åtminstone 14 000 USA trupper i Irak, vilka skulle fortsätta agera som en buffert mellan kurder och araber i norr, ha kvar trycket mot regeringen om en ”nationell försoning”, hålla nere det iranska inflytandet och se till att snabbt ta itu med det möjliga hotet av en återvändande al-Qaida i Irak.
Planen avvisades, då irakierna vägrat att ge alla återstående trupper en legal immunitet från irakiskt åtal. Skepticismen rörande Iraks framtida stabilitet anses vara mycket hög enligt en NBC News/Wall Street Journals opinionsundersökning som blivit släppt i veckan. En majoritet av de som svarat sa att de ansåg ett ”fullständigt inbördeskrig” antingen var ”mycket” (21%) eller ”på något sätt troligt” (39%) i väntan på att Usa skulle dra sig tillbaka. En liknande majoritet ansåg chanserna att Irak skulle uppnå en ”stabil demokrati” som antingen ”till viss del” (32%) eller ”mycket osannolika” (28%).
Icke desto mindre fann förra månaden vissa opinionsinstitut att det höga 71% av de svarande trodde Obamas beslut att dra tillbaka alla stridande trupper i dagsläget var det rätta beslutet; medan endast 24% inte höll med. Det ser ut som om allmänheten i Usa fått nog av Irakkriget.
av Inter Press Service
övers IT
9 januari, 2012
Fyra år på Guantánamo som helt oskyldig
7 jan 2012 av Murat Kurnaz
Jag lämnade Guantánamo Bay ungefär i samma skick som då jag anlände för nära fyra år sedan — med bojor från händerna till midjan, från midjan till anklarna och från anklarna till en bult i flygplansgolvet.
Öronen och ögonen stod vidöppna, huvudet var övertäckt och trots jag var den ende fången på flighten, blev jag drogad och vaktad av åtminstone 10 soldater. Vid den tiden var emellertid overallen gjord av amerikansk denim snarare än Guantánamo-orange.
Senare fick jag veta att flygturen med detta C-17 militärflygplan från Guantánamo till Ramsteins flygbas i Tyskland, mitt hemland, kostade mer än en miljon dollar.
Då vi landade tog amerikanarna och låste upp handklovarna innan de överlämnade mig till en delegation av tyska tjänstemän. Den ansvarige amerikanen erbjöd sig att ersätta kedjorna runt mina vrister med ett nytt par av plast. Men den ansvarige tyska officeren vägrade starkt: ”Han har inte utfört något brott; här är han en fri man”.
I Bremen var jag ingen bra gymnasiestudent, men jag minns att jag lärde mig att amerikanarna efter det andra världskriget insisterade på rättegång för krigsbrott vid Nurnberg, och det hade hjälpt Tyskland att bli ett demokratiskt land. Märkligt nog trodde jag när jag stod där att tyskarna hade gett amerikanarna en grundläggande lektion i lagrätt.
Hur jag hade kommit fram till det? Nu är det 10-årsjubileum för öppnandet av fånglägren i den amerikanska flottbasen vid Guantánamo Bay på Cuba. Jag är ingen terrorist. Jag har aldrig varit medlem i Al Qaida eller gett dom något stöd. Jag har inte ens begripit mig på deras idéer.
Jag är son till en turkisk immigrant som kom till Tyskland för att söka arbete. Min far arbetade i åratal på en Mercedes fabrik. År 2001 då jag var 18 år, gifte jag mig med en gudfruktig turkisk kvinna och ville lära mig mer om Islam och få ett bättre liv.
Jag hade inte mycket pengar. En del av de äldre i min hemstad föreslog att jag skulle resa till Pakistan för att på plats lära mig studera Koranen tillsammans med en religiös grupp. Jag lade upp mina planer precis före 9/11. Då jag var 19 år och naiv, tänkte jag inte på att kriget i Afghanistan skulle kunna ha något att göra med Pakistan eller resan dit. Så jag stack iväg dit på resa.
I Pakistan satt jag i en buss för allmänheten på min väg till flygplatsen för att resa tillbaka till Tyskland, då polisen stoppade bussen som jag åkte med. Jag var den ende på bussen som inte var pakistanier — en del människor skämtar om att mitt röda hår får mig att likna en irländare — så polisen bad mig stiga av för att titta på mina papper och ställa en del frågor.
Tyska journalister sa till mig att samma sak hade hänt dom. Jag var ingen journalist utan en turist förklarade jag. Polisen satte mig i fängelse men lovade att de snart skulle låta mig åka iväg till flygplatsen. Efter några dagar överlämnade pakistanerna mig till de Usa-anställda.
Vid det laget var jag lättad över att ha blivit omhändertagen av amerikaner. Jag trodde de skulle ge mig en rättvis behandling. Senare visade det sig att Förenta Staterna hade betalat $3000 i skottpengar för mig.
Jag visste inte att amerikaner uppenbarligen hade slängt ut tusentals flygblad över hela Afghanistan och lovat folk, att de som överlämnade taliban- eller al Qaidamisstänkta skulle enligt flygbladet få ”tillräckligt med pengar för att kunna ta hand om er familj, er by och er klan under resten av livet”.
Detta resulterade i att ett stort antal män kom att hamna i Guantánamo.
De tog mig till Kandahar i Afghanistan, där amerikanska förhörsledare ställde samma frågor under flera veckors tid: Var är Osama bin Laden? Var jag med Al Qaida? Nej, sa jag till dem, jag var inte med Al Qaida. Nej, jag hade ingen aning om var bin Laden befann sig.
Jag bad förhörsledarna att vara snälla och ringa till Tyskland och reda ut vem jag är. Under dessa förhör dunkade de mig i huvudet, de stoppade mitt huvud under vatten och slog till mig i magen; detta kallar de inte ‘waterboarding’, men det innebär samma sak. Jag var helt säker på att drunkna.
Vid ett tillfälle blev jag fastkedjad vid innertaket på en byggnad och hängde i mina händer i dagar. En doktor kollade ibland att jag var Ok; sedan hängdes jag upp igen. Smärtan var outhärdlig.
Efter omkring två månader i Kandahar, fördes jag över till Guantánamo. Där var det mycket prygel, ändlös inspärrning i ensamcell, temperatur på fryspunkten och extrem hetta, dagar av framtvingad sömnlöshet. Förhören fortsatte alltid med samma frågor. Jag berättade min historia om och om igen — mitt namn, min familj, varför jag var i Pakistan. Inget av det jag sa kunde få dom nöjda.
Jag insåg att mina förhörsledare inte var intresserade av att höra sanningen.
Trots allt detta sökte jag vägar till att känna mig mänsklig. Jag har alltid älskat djur. Jag startade med att gömma en bit bröd från mina mål och mata iguaner som kom till staketet. Då de anställda upptäckte detta, blev jag straffad med 30 dagar i isolering och mörker.
Jag blev förundrad över dessa vanliga frågor: Varför var jag här? Med alla dessa pengar och underrättelser, så kunde väl inte Förenta Staterna ärligt talat tro att jag tillhörde Al Qaida, …eller?
År 2004 efter två och ett halvt år i Guantánamo blev jag ställd inför något som dom kallade en ‘Combatant Status Review Tribunal’, där en militärofficer sa att jag var en ”fientlig kombattant”, eftersom en tysk vän till mig år 2003 hade deltagit i en självmordsbombning — då jag redan befann mig på Guantánamo.
Jag kunde inte tro att min vän hade gjort något så vansinnigt, men om det var så, att han hade gjort detta, så kände inte jag till det. Det fanns tribunaler för att ta reda på det, huruvida fångar som Förenta Staterna höll fängslade vid Guantanamo Bays interneringsanläggning blivit korrekt beskrivna som ”fientliga kombattanter”.
Några veckor senare skulle jag få besök av en advokat. De tog mig till en särskild cell och in stegade en amerikansk professor i juridik, Baher Azmy. Jag trodde först inte att han var en riktig advokat; förhörsledarna ljög ofta för oss och försökte lura oss.
Men herr Azmy hade ett meddelande skrivet på turkiska som han hade fått från min mor, och det fick mig att lita på honom. (Min mor hade funnit en advokat i sin hemstad i Tyskland och hade hört att advokater vid ‘Centret för Konstitutionella Rättigheter’ representerade Guantánamofångar; där centret gav Azmy mitt fall som offentligt biträde.) Han trodde inte på bevisen mot mig och upptäckte snabbt att min ”självmordsbombar” vän i själva verket levde och hade det bra i Tyskland.
Azmy, min mamma och min tyska advokat hjälpte till att trycka på den tyska regeringen för att säkra mitt frisläppande. Nyligen offentliggjorde Azmy ett antal amerikanska och tyska underrättelsedokument från 2002 till 2004, som visade att båda länder hade misstänkt att jag var oskyldig. En av dokumenten sa att amerikanska militärgardet trodde jag var farlig, eftersom jag hade bett en bön under den amerikanska nationalhymnen.
Nu fem år efter mitt frisläppande försöker jag lämna dessa hemska minnen bakom mig. Jag har gift om mig och har en underbar liten flicka. Ändå är det svårt att inte tänka på min tid i Guantánamo och fundera över hur det är möjligt att en demokratisk regering kan spärra in folk under oacceptabla förhållanden, utan någon verklig rättegång.
Murat Kurnaz, författare till ”Five Years of My Life: An Innocent Man in Guantánamo”, satt fängslad under åren 2001- 2006
övers Ingrid Ternert
14 januari, 2012
Obama-Panettas Pentagonstrategi
Hädanefter kommer varje förslag om MellanÖstern från Washington att ses med stora, stora farhågor. Och nu är det just det som händer.
Det finns naturligtvis mycket att säga om läget i den globala ekonomin eller vad gäller dessa länders vilja att acceptera sanktioner eller inte. Om vi tänker oss att eventuellt Usa själv fortsätter införa sådana sanktioner, vad blir då effekterna på den globala ekonomin?
frågor ——
Nader Moktari: Om Usa fortsätter vilja införa sina sanktioner, då skulle det väl inte kunna fungera vare sig här eller där? Iran har inga energiaffärer med Usa. Iran har inget utrikesutbyte med Usa och dessutom ligger en stor del av Irans reserverver i Euro och inte i dollar. Så det skulle väl i så fall bli något av en icke-händelse.
Men jag tror då det gäller president Obama, kunde eventuellt denna icke-händelse bli en av de största misstag som han har tvingats till av sitt utrikespolitiska team. Och det vore verkligen en utrikespolitisk blunder. Usa ser inte ut att ha förmåga ta till sig detta faktum, att saker och ting förändras här i världen och Iran anses vara en av världens ledande nationer i regionen och hela världen.
Om denna sanktionsrunda inte fortsätter som Usa planerat, vilket det ser ut som, vilket tror ni då blir Usas nästa drag?
Nader Moktari- Såvida man ser till Usas kostnader, dess skulder- har president Obama nyligen efterlyst ännu ett lån till ett värde av 1.2 triljoner dollar. Detta kommer att kosta Usa 16.4 triljoner dollar- och det är ändå ett kortfristigt lån.
Usa har något kring ett hundra triljoner dollar i långfristiga lån.
Usa har de egna händerna bundna och tvingas då förändra sin utrikespolitik, eftersom man helt enkelt inte har råd – och heller inte de allierade – med ännu en konflikt. Så det går tillbaka till ritbordet, men vad Washington skulle behöva är en nypa verklighetsanpassning vad gäller framtiden under det 21a århundradet. De måste i fortsättningen ändra sitt beteende runt världen. Resurserna är ändliga, befolkningen ligger nu på sju miljarder och Usa ska inte få fortsätta ta ut 25 procent av världens resurser med sina 5 procent av befolkningsstorleken. Usa måste kunna finna sig i det.
Så varje förslag från Washingtons sida då det gäller MellanÖstern borde nu ses med stora, stora farhågor. Och det är vad som kan hända. Ja naturligtvis finns det mycket att säga om läget i den globala ekonomin eller i dessa länder för att acceptera sanktionerna eller ej. Om vi tänker oss att Usa ev unilateralt fortsätter införa dessa sanktioner, vad blir det då för effekt på den globala ekonomin?
Nader Moktari: Ifall Usa fortsätter vilja införa dessa sanktioner kommer det vare sig att bli här eller där. Iran har inga energiaffärer med Usa. Iran har inget utrikesutbyte med Usa och dessutom är en stor del av Irans reserver i Euro och inte i dollar. Så det kommer bli ännu ett slag i luften.
Men jag tror vad gäller president Obama, så kan denna icke-händelse bli en av de största misstag som han tvingats till av sitt utrikespolitiska team. Och det vore verkligen en utrikespolitisk blunder. Usa verkar inte kunna ta till sig det faktum att saker och ting har förändrats i världen och att Iran nu anses vara en av världens ledande nationer i regionen och över hela världen.
Frågan om denna sanktionsrunda inte fortsätter som Usa planerat, vilket det nu verkar som, vad tror ni då blir Usas nästa drag?Nader Moktari: Ifall man ser till Usas kostnader- landets skulder- efterlyste nyligen president Obama ännu ett lån till ett värde av 1.2 triljoner dollar. Detta skulle kosta Usa 16.4 triljoner dollar- och detta är en kortfristig skuld. Usa har något i området ett hundra triljoner dollar i långfristig skuldsättning.
Usa har sina egna händer bundna och tvingas förändra sin utrikespolitik eftersom man helt enkelt inte har råd – inte
heller dess allierade – med ännu en konflict. Så det går tillbaka till ritbordet för Washington, men vad Washington skulle behöva är en nypa verklighetsanpassning då det gäller planetens framtid under det 21a århundradet.
Washington måste i fortsättningen ändra sitt beteende runt världen. Resurserna är ändliga, befolkningen ligger nu på sju miljarder människor och Usa kan inte få fortsätta ta ut 25 procent av världens resurser med sina 5 procent av jordens befolkning. Usa måste börja finna sig i detta -Så att varje förslag från Washington vad gäller MellanÖstern skulle ha setts med stora, stora farhågor. Och det är vad som har hänt.
Fråga: Naturligtvis, läget i den globala ekonomin har mycket att säga om det här eller hur, då det kommer till att få dessa länder att acceptera sanktionerna eller ej. Om vi kan tänka oss att Usa ev på egen hand eventuellt fortsätter införa dessa sanktioner, vad blir då effekten på den globala ekonomin?
Nader Moktari: Ifall Usa fortsätter vilja införa dessa sanktioner, då kommer det vare sig bli här eller där. Iran har inga energiaffärer med Usa. Iran har inget utrikesutbyte med Usa och dessutom är en stor del av Irans reserverver
i Euro och inte i dollar. Så det blir ännu en slags icke-händelse.
Men jag tror att vad gäller president Obama, kommer denna icke-händelse eventuellt att bli en av de största misstag som han tvingats till av sitt utrikespolitiska team. och detta är verkligen en utrikespolitisk blunder.Usa verkar inte kunna ta till sig mdet faktum att saker och ting förändrats i världen och att Iran nu anses vara en av världens ledande nationer i regionen och över hela världen.
Frågan om denna sanktionsrunda inte fortsatte som Usa planerat, vilket det verkar, vad kan då bli Usas nästa drag?
Nader Moktari: Ifall man ser Usas kostnader -skulderna- har nyligen president Obama efterlyst ännu ett lån till ett
värde av 1.2 triljoner dollar. Detta skulle kosta Usa 16.4 triljoner dollar- och detta är en kortfristig skuld. Usa har
något i området ett hundra triljoner dollar i långfristig skuldsättning.
Usa har sina egna händer bundna och tvingas förändra sin utrikespolitik eftersom man helt enkelt inte har råd – inte heller dess allierade – med ännu en konflict. Så det går tillbaka till ritbordet för Washington, men vad Washington
skulle behöva är en nypa verklighetsanpassning vad gäller framtiden för planeten under det 21a århundradet.
Washington måste i fortsättningen ändra sitt beteende i världen. Resurserna är ändliga, befolkningen uppgår nu till
sju miljarder och Usa borde inte få fortsätta ta ut 25 proc av världens resurser med sina 5 procent av jordens invånare.
Usa får börja finna sig i det.
övers Ingrid Ternert
15 januari, 2012
Intervju med politiska kommentatorer i Iran medan Obama siktar in sig mot Kina
Att övertyga världen om att införa sanktioner mot Iran, särskilt då det gäller olja och gas, blir svårt för Amerika eftersom fler nationer drar sig ur. Se intervjun i Press TV: Vi har hört att Japan och en hel del andra länder sagt att de inte ska delta i sanktionerna, länder som Indien, Kina, Ryssland, Turkiet och även européer som Grekland och Italien. Vad är då målet med dessa USA-ledda försök till sanktioner? Nader Moktari: Det är att skapa en mur. Igår var jag här och sa att världen vore bra dum, om man inte ville ta chansen att ge Washington en läxa utan att behöva avfyra ett enda skott.
Nu har Usa gått alldeles för långt. Man har kommit till det läge, där man ställer kapitalism mot socialism; ett extremt dåligt läge för affärerna varthelst det gäller i världen. Och om Washington följer i dessa fotspår, kommer antalet länder som befinner sig under vissa av Washingtons sanktioner mycket snart att vara fler än dess vänner. Detta kan helt enkelt inte fortsätta.
Japanerna lever i ett mycket hövligt samhälle och deras diplomatiska språk är en katastrof, då man genom att säga ‘i det stora hela’, som är ett nyckelord för den japanska diplomatin och betyder vad gäller Washington - så är det artigt att tala om för Washington att Japan inte håller med om deras förslag. Det här skapar stor splittring i det Usa försöker göra.
Tokyo är en nära allierad till Washington, men vad Tokyo måste ta med i beräkningen är att det man köper från Iran är fin lätt råolja, som kostar hälften att raffinera medan t.ex SaudiArabiens tunga råolja är full av svavel. Så dessa kostnader, vare sig det gäller europeiska länder eller Japan, kommer att ge fördubblade kostnader för sina kunder, även vid en tidpunkt då läget för världens globala finanser inte är bra. Man måste alltid ta med i beräkningen att världen befinner sig i ett så prekärt läge med så många ledande länder bokstavligt talat i bankrutt, såvida man hade fortsatt tillsammans med Washington. Så varje annat förslag från Washingtons sida om MellanÖstern skulle då ha setts med en stor, stor grad av ängslan. Och detta är vad som händer.
——-
Obama siktar tidigt in sig mot Kina 2012 30 nov 2011 av Kent Ewing
Så varje förslag från Washingtons sida vad gäller Mellanöstern skulle ha betraktats med stora, stora farhågor. Och det är vad som har hänt. Naturligtvis har läget i den globala ekonomin mycket att säga till om i frågan eller hur, då det väl kommer till länderna att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss, att Usa eventuellt ensamt kommer fortsätta att införa sanktioner, vilken blir då effekten bli på den globala ekonomin?
Nader Moktari: Om Usa fortsätter att vilja införa sanktioner, då blir det vare sig det ena eller det andra. Iran har inga energiaffärer med Usa. Iran har inget utrikesutbyte med Usa och dessutom äger Iran en stor del av sina reserver i euro och inte i dollar. Så detta blir ännu en icke-händelse. Men jag tror då det gäller president Obama, att denna icke-händelse kan komma att bli en av de största misstag han varit tvingad till av sitt utrikespolitiska team. Och det skulle verkligen vara en utrikespolitisk blunder.
Usa verkar inte kunna ta till sig det faktum, att saker och ting förändrats här i världen och att Iran nu anses vara en av de ledande nationerna i regionen och i hela världen. Om sanktionsrundan inte fortsätter så som Usa planerat, som det nu verkar, vad tror ni då blir Usas nästa drag? Nader Moktari: Om man ser till Usas kostnader- dess skulder- har president Obama nyligen efterlyst ännu ett lån till ett värde av 1.2 triljoner dollar. Det kommer kosta Usa 16.4 triljoner dollar – och ändå är det ett kortfristig skuld. Usa har något runt hundra triljoner dollar i långfristiga lån.
Usa har bundits till sina händer och tvingats förändra sin utrikespolitik, eftersom man liksom sina allierade helt enkelt inte har råd – - med ännu en konflikt. Så det är bara för Washington att gå tillbaka till ritbordet, men det man skulle behövt är en nypa verklighetsanpassning, då det gäller planetens framtid under det 21a århundradet. Washington måste i fortsättningen ändra sitt beteende ute i världen. Jordens resurser är ändliga, befolkningen ligger på sju miljarder människor och Usa ensam kan inte få fortsätta ta ut 25 procent av världens resurser med sina 5 procent av dess befolkning. Nu måste Usa börja finna sig i det.
Naturligtvis har läget i den globala ekonomin mycket att säga till om i frågan eller hur, vad gäller att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss att Usa själv fortsätter att införa dessa sanktioner, vad skulle det i så fall bli för effekt på den globala ekonomin?Nader Moktari: Om Usa fortsätter att vilja införa dessa sanktioner, då kan det vare sig bli här eller där. Iran har inga energiaffärer med Usa. Iran har inget utrikesutbyte med Usa och dessutom utgör en stor del av Irans reserverver av euro och inte dollar. Det blir alltså ännu ett slags icke-händelse.
Men jag tror då det gäller president Obama, att denna icke-händelse eventuellt blir en av de största misstag han har tvingats till av sitt utrikespolitiska team. Och det skulle verkligen vara en utrikespolitisk blunder. Usa ser inte ut att kunna ta till sig det faktum, att saker och ting har förändrats här i världen och att Iran anses vara en av jordens ledande nationer i regionen och över hela världen. Om denna sanktionsrunda inte fortsätter så som Usa har planerat, vilket den verkar göra, vad tror ni då kommer att bli Usas nästa drag? Nader Moktari: Ifall man ser Usas kostnader- dess skulder- har president Obama nyligen efterlyst ännu ett lån till ett värde av 1.2 triljoner dollar. Det skulle kunna kostat Usa 16.4 triljoner dollar- och detta är ett kortfristig lån.
Usa besitter något i området ett hundra triljoner dollar i långfristiga skulder.Usa har de egna händerna bundna och blivit tvingad att förändra sin utrikespolitik, eftersom man helt enkelt inte har råd – och inte heller dess allierade – med ännu en konflikt. För Washington går det alltså tillbaka till ritbordet, men vad Washington skulle behöva, det är en nypa verklighets-anpassning vad gäller planetens framtid under det 21a århundradet. Washington tvingas i fortsättningen att ändra sitt beteende i världen. Resurserna är ändliga, befolkningen är på sju miljarder och Usa kan inte fortsätta ta ut 25 procent av världens resurser med sin befolkning på 5 procent. Det gäller för Usa att börja finna sig i detta.
Hädanefter kommer varje förslag om MellanÖstern från Washington att betraktas med stora, stora farhågor. Och det är just det som händer. Naturligtvis finns det mycket att säga om läget i den globala ekonomin eller ländernas vilja att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss att Usa kanske själv fortsätter med att införa dessa sanktioner, vad skulle det då bli för effekter på den globala ekonomin?
övers Ingrid Ternert
18 januari, 2012
Förre CIA underrättelseofficeren Michael Scheuer om bin Laden och muslimska världens syn på Usa
För det mesta gör vi saker och ting värre genom att intervenera. Men vi måste ha något som gör att vi intervenerar typ olja.
21 januari, 2012
Rysk oro över Usas koncept att ‘i bakgrunden’ leda operationer
Usa tar full kontroll över Natos operation i Libyen – Rysslands utrikesminiater Lavrov
18 jan (Itar-Tass)
Förenta Staterna har inte stått och sett på händelserna i Libyen utan att ta full kontroll över Natos operation, sa ryske utrikesministern Sergei Lavrov.
På onsdagen vid ett tal under en presskonferens sa Lavrov- “Nu då de amerikanska politiska vetenskapsmännen företräder konceptet ”ledning ifrån bakgrunden”, som ett andra klassens ledarskap bakifrån”.
”Första gång konceptet nämndes, det var under Libyen-händelserna. Termen tänktes första gången ut för att beskriva Europas och Natos medlemmars mer aktiva roll än Usas.” “Men Usa var inte någon åskådare, för under de första anfallsdagarna utnyttjade man sin fulla potential, när Libyens luftförsvar blev ställt ur funktion, genom att leverera underrättelse- information till sina europeiska allierade och erbjuda eldunderstöd, inklusive från obemannade flygplan.
Helt klart tog amerikanarna full kontroll – vi har analyserat detta. Jag tror den amerikanska reaktionen på vårt förslag att i Fn göra en undersökning av civila dödade inklusive barn under Natos anfall, blev villkorat av detta faktum”, poängterade Lavrov.
“Vi är bekymrade över försöken att upprepa Libyenscenariot i Syrien. Vi påpekar allvarligt för våra amerikanska och europeiska partner om detta, genom att varna för en upprepning av varje försök att utnyttja våld, vare sig från vem eller varifrån det kommer”, sa han.
“Ifall vi talar om arabvärlden i allmänhet, förstår vi naturligtvis att Usa liksom andra stora stater har vidsträckta intressen… Våra gemensamma intressen är att bidra till genomförande av framgångsrika reformer och förhindra störningar. Det är därför vi föredrar en bred nationsöverskridande dialog utan några yttre störningar”, påpekade den ryske ministern.
övers Ingrid Ternert
22 januari, 2012
Syriens och Pakistans komplexitet
20 nov 2011 The Complexity of Syria
http://arabwomanblues.blogspot.com/
En farlig och komplex situation i Syrien, verkligt farlig. Men så är alla situationer då de dyker upp i Arabvärlden. Detta är ett försök att få ordning på och sprida lite ljus i det som verkar vara ett mörkt kapitel i Syriens historia.
Jag är inte säker på att lyckas, men ska försöka. Min analys är baserad på olika uppgifter i böcker och vittnesmål från de syrier jag haft att göra med.
Nära 40 år har Assad familjens alawit-klan regerat. Alawiterna är den gren av shia-troende som är mycket svår att komma igenom som att få kunskap om deras trossystem. En märklig kombination av shia- och druz- ideologi.
Alawiter är i minoritet i Syrien och är ursprungligen från de lägre klasserna i samhället. Deras uppgång till makten under Assads regim och deras grepp om viktiga sektorer av regeringen säkrades genom att placera de egna på viktiga positioner i samhället, som en syrisk bekant sa – De har infiltrerat det syriska samhället som en åttafoting. Det förklarar varför Syriens alawiter har kunnat hålla sig kvar vid makten under så lång tid, då de verkligen är en liten minoritet.
Det stämmer att sekularism varit ordern för dagen och det syriska samhället sekulärt. Att förneka detta vore en uppenbar lögn. I vilket fall, då regeringen känt att snaran hade dragits åt runt nacken, genom de genuint folkliga protesterna mot repressionen plus en besvärlig ekonomisk situation, där i runda tal 3 miljoner syrier lever i uppenbar fattigdom och privileger bara gäller för den elit som Assadklanen relaterar till, där regimen hemfallit åt en inbyggd sekterism, med sina särskilda band till Iran och Hizbollah i Libanon.
En regim kan inte fortsätta en så brutal nedbrytning av sina egna medborgare, såvida den följer en av två val, antingen a) ett nihilistiskt närmande som i grunden säger – mot mig och mina fiender – ett populärt arabiskt talesätt, översatt till ”Vi bränner ner allt” eller b) man vet naturligtvis att man så småningom blir av med det.
Det andra scenariet är lite mer komplicerat och jag tror det är något man behöver reflektera över. Genom att vidhålla sin destruktiva handlingslinje – inbjuder i själva verket den nuvarande syriska regimen, som reducerats till en liten klick, till en utländsk intervention.
Jag tror personligen att Bashar Al-Assad förlorat kontrollen över sin närmsta regering. Jag menar ”innersta” regering, för det är så saker och ting är i Syrien. De viktiga sektorerna, särskilt de väpnade styrkorna och säkerhetsapparaten, har ett eget fungerande system och styrs av den innersta klick som knappast någonsin är offentlig – och backar upp korridor-operationer.
Det sägs att Assads gamle partisanfar är den som idag kontrollerar Syrien, vilket inkluderar Maher Al-Assad, Bashars bror. Jag tror att Bashar Al-Assad som person skulle bli kanonföda. Som vi säger på arabiska – han är placerad i kanonmynningen och då den kanonen avfyras, blir han den första att få gå. Det betyder inte att hela regimen får sluta med honom. Uppbackade regimer som i fallet Syrien har förbluffande makt att ömsa skinn och få ett nytt, vilket vi får se senare.
Men det här är inte tillräckligt för en analys. För den tar inte hänsyn till de andra regionala spelarna – nämligen Iran,
Turkiet och Israel plus de andra arabländerna, särskilt Khatar. Efter Iraks fall och nu Libyens genom västlig intervention och ockupation, är det klart att Västs sionistagenda för arabregionen (Iran är inte arabisk) först och främst gör sig av med sekulära, progressiva regimer eller det som är början på progressiva regimer. Regimförändring betyder också utplånande av sina ideologiska rötter, vilka i grunden är antiimperialistiska (även om det finns sprickor) och härstammat från kolonial erfarenhet.
Så var fallet med Iraks Baathiststämpel och Libyens folkliga Jamahiriyah. Dessa regimförändringar har följts av två distinkta trångmål 1) en ersättning av de partier som påstår sig varaislamska (i.e som härstammar i sin politiska ideologi från Islam) och 2) en period av intensiv klanmässig, etnisk och civil strävan att fullfölja den ursprungliga förstörelsen triggad av de västliga invationerna.
I Västs agenda för de här regimerna (Irak och Libyen) finns det andra regionala spelare som också markant tävlar om makt och inflytande. I fallet Irak var det – Iran och Israel och i fallet Libyen var det Turkiet och Khatar. Detföregående är en viktig punkt att hålla i minnet, för det går helt enkelt inte att skilja utvecklingarna i varje särskilt
arabland åt, utan att placera dessa i en geopolitisk kontext.
Tillbaka till Syrien, som är det ursprungliga ämnet, vilket spelar roll. Genom att dra observationer som dessa från
Irak och Libyen, kan man också komma fram till Västs agenda för regimförändring i Syrien. Det går också att lägga till regionala spelare som Iran, Turkiet och Khatar (igen), vilka tävlar om att antingen ha kvar, utvidga eller
11ändra nuvarande regim.
Detta betyder inte att alla de folkliga protesterna i Syrien framkallats av utländska makter utifrån, det betyder inte heller att de inte skulle kunna försvara sig, de minskar heller inte regimens brutala sönderfall, men betyder att Syrien inte är en ö och att de regionala försök som görs för att gripa makten även kan reflekteras internt.
Iran behöver behålla sitt grepp om Syrien av flera skäl, där ett är koninuitet av makten i Libanon, då Iran inte ger
upp Syrien så lätt och Assads regim har därmed fått förbluffande släpphänta ultimatum från arabförbundet och den internationella samfälligheten. Det är klart, att blanda sig i Syrien genom att flexa alltför mycket med sina muskler triggar Irans (och Hizbollahs) vrede. Därmed vore det ”diplomatiska” närmandet att föredra, som helt klart inte var fallet i Iraks fall eller i Libyens, där brutala makter tagits in för att få till en regimförändring.
Turkiet och Khatar håller å ena sidan på att lirka med en regimförändring i Syrien. Inte för att de skulle bry sig särskilt mycket om det syriska folket, men eftersom Irak generöst getts bort till Iran av Usa, känner sig i synnerhet Turkiet förhindrad i sin plan på regional överlägsenhet. Konflikten eller tävlingen om regionalt inflytande mellan
Turkiet och Iran reflekteras då i Syrien.
Khatar å andra sidan har också planer på att bli en stor arabspelare – och att överta den traditionella roll som Saudi- Arabien haft – och det är också en del av den nya amerikanska agendan för regionen – med SaudiArabiens gradvisa isolering…
övers Ingrid Ternert
23 januari, 2012
Ron Paul om Usas krigspolitik och åter om 9/11
Ron Paul, konservativ Kongressledamot-
”Vi har 900 baser i 130 länder där vi lägger ut mer pengar som konservativa än demokrater, jag förstår inte det”.
(Egentligen finns det fler än 1000 Usabaser runtom i världen, men alla är inte utsatta på kartan anm IT)
Att inte från början gjort en undersökning av 9-11, beror på att man inte räknade med att finna något. De flesta av skyskrapornas rester måste ha forslats bort från början. Därför att då FEMA tog dit en undersökningsgrupp en månad senare, var det mesta borta.
Men man fann ett ämne på stålbjälkar som kunde smälta ner stål vid lägre temperatur än järnets smältpunkt, något man brukar utnyttja vid ‘kontrollerad rivning’ av stålkonstruktioner, ‘controlled demolition’.
Olyckan mördade över 3000 människor. De flesta invånare inklusive vetenskapsmän ifrågasatte händelsen och krävde en verklig undersökning. För oss gäller det nu att kräva ännu en! Vi måste finna sanningen varhelst den än är.
övers IT
