Fredskoalitionen Göteborg

av Michael Gorbatjov del 2
Att i vår tid utnyttja ett sådant tänkande, det är självbedrägeri. Inte undra på då att det imperialistiska projektet har misslyckats, och snart stod det klart att detta var en omöjlig uppgift även för Förenta Staterna. Militära interventioner i Irak och Afghanistan var baserad på tanken att  makt är rätt och kommit att allvarligt underminera den amerikanska ekonomin, förutom att leda till tiotusentals dödsfall. Idag inser många i Väst att detta var fel väg att gå, så den tid som hade kunnat användas till att bygga en sann ny världsordning gick förlorad.

Tolkningen vid slutet av det Kalla Kriget, då en stark partner försvunnit från världsarenan, var utifrån sin egen uppfattning det reformerade SovjetUnionen, och försvagningen av Ryssland kom också att få en negativ inverkan på utvecklingen i Europa. Parisavtalet för ett Nytt Europa blev undertecknat år 1990 av europeiska nationer, Förenta Staterna samt Kanada och var en blåkopia av den nya säkerhetsarkitekturen, reglerad in i minsta detalj om det gemensamma europeiska hemmet.

Förenta Staterna och dess allierade beslutade istället att utvidga NATO österut och få sin militära allians att närma sig de ryska gränserna, medan man erbjöd dem en paneuropeisk roll och dessutom att bli världspolis. Detta kom att undergräva Förenta Nationernas roll och fick på det viset denna försvagad.

Under tidigt 1990tal beslutade man också att skynda på den Europeiska Unionens utvidgning österut. Trots EUs verkliga framsteg  gav resultatet av expansionen ett tvetydigt resultat, då de sista månaderna stod klart om Europas oförutsedda finansiella och ekonomiska kris.  
 
Förväntningarna om att hela vår kontinents problem skulle lösas genom att bygga ett Europa från Väst till Öst gick inte att infria, och  faktum var att allt detta var dömt att misslyckas. Ett sant demokratiskt Europa  kan inte bara byggas från Väst utan också från Öst inklusive Ryssland.

Jag tänker ofta på min konversation med  Påven John Paul II i efterdyningarna av 1989. Som en man med djup och allsidig syn på världen utan benägenhet till triumfartad eufori, såg han på Perestrojkan som ett verkligt viktigt framsteg för frihet och demokrati såväl som ett tillfälle att bygga ett sant förenat Europa. På tal om Öst och Väst, sa han att ‘Europa bör andas med två lungor’. Men efter att SovjetUnionen försvunnit, väljer västliga ledare en annan väg.

Som resultat har Europas roll och vikt i världens affärer blivit mycket mindre än dess potential. Nya skiljelinjer uppstod på vår kontinent, nu mycket närmare den ryska gränsen, och en andra gång sedan 1990talet i forna Jugoslavien  har den forna Sovjetrepubliken Georgiens konflikter under 2008 lett till blodbad”.  Kort sagt har världen utan SovjetUnionen inte blivit säkrare, mer rättvis eller stabil. Istället för en ny världsordning med tillräcklig global styrning för att få bort det farliga och oberäkneliga i de internationella affärerna, har vi fått en global oro, en värld som driver in på okänt vatten. Den globala ekonomiska krisen som brutit ut under 2008 har gjort detta tillräckligt klart.

Väst måste genomföra en kritisk genomgång av allt som föregick denna plågsamma kris. Den är mer än just en global finansiell kris eller till och med en krisartad ekonomisk modell baserad på tävling efter största möjliga profit och en obehindrad konsumtion som undergräver jordens och naturens resurser. Krisen har vuxit fram ur ‘det kollektiva Västs’ arroganta övertygelse om att stå för receptet att lösa alla problem och att det inte skulle finnas något alternativ till ‘Washington Consensus’, som påstods ‘tjäna alla länder’ lika bra.

Krisen, vars slut inte är i sikte, verkar ha fått en del världsledare att nyktra till och begära få fram en kollektiv lösning på de globala  utmaningarna . Men hittills har det varit tunt med resultat. Internationella organisationer, särskilt Förenta Nationerna, stapplar  under  Förenta Staternas unilateralism och NATO fungerar heller inte och har inte förmåga att uppfylla sin uppgift om konfliktlösning. G-8 är inte tillräckligt representativt för den globala samfälligheten och G-20 har inte lyckats bli någon effektiv mekanism.

Politiker och politiska tänkare är fortfarande militariserade. Det gäller särskilt i Förenta Staterna, som inte avsagt sig metoder av förtryck och avskräckning. Varje gång man utnyttjar väpnad styrka mot ickekärnvapenstater, blir länder som Iran mer beslutsamma att införskaffa egna kärnvapen.

Under det första decenniet av det tjugoförsta århundradet utgör Usas militära budget nära hälften av hela världens militärutgifter. En för sitt land så överväldigande militär överlägsenhet gör att målet om en kärnvapenfri värld blir omöjligt att uppnå.  Att döma av Förenta Staternas vapenprogram och ett antal andra länders, har man en ny vapenkapplöpning i sikte.

Det får mig att undra, om det under varje tidsålder då en kris eller konflikt uppstår, varenda ledare försöker lösa detta med maktmilitära medel.  I så fall är det enda sättet att bryta denna fruktansvärda cirkel att åter ta upp de gemensamma säkerhetsprinciper som för mer än tjugo år sedan formade kärnan i vårt nya politiska tänkande .

* * *
Slutligen finns där det post-sovjetiska Ryssland och dess roll i världen. Under den period som följt på SovjetUnionens delning, hade Förenta Staterna och Europeiska Unionen kvar sina relationer med Ryssland i ett tillstånd av osäkerhet. Å ena sidan finns otaliga deklarationer om samarbete och även strategiska partnerskap. Å andra sidan finns post-sovjetiska Rysslands gemenskap och globala ekonomi. Det ser ut att medan Ryssland mottar sporadiska klappar på ryggen, blir det fortfarande behandlat som en outsider och inte som en seriös och konstruktiv kraft i världens affärer.

Samtidigt minns det ryska folket hur Väst under 1990talet starkt rekommenderat och applåderat ‘chockterapin’, som de radikala reformer vilka resulterade i den ryska ekonomins kollaps, då tiotals miljoner av dess medborgare blev utslängda i fattigdom. I många ryssars ögon betydde det, att Väst inte önskat se ett återupplivat Ryssland utan ett Ryssland enbart i rollen som leverantör av resurser och ’vet sin plats’.

Perioder av rysk svaghet har inträffat före detta och var alltid temporära. På senare tid har Usas och Eus politik gentemot Ryssland reflekterat förståelse för just detta faktum. Trots skillnader har politiken om att återställa relationerna med Ryssland, det president Barack Obama inlett, visat klara resultatet som det Nya Strategiska VapenNedrustningsAvtalet, vilket undertecknats år 2010 . Trots denna ‘reset’ har det för mäktiga fiender i Washington (och Moskva) varit ett betydelsefullt amerikanskt erkännande, att Ryssland förblir en seriös spelare i världspolitiken och att dess partnerskap är oumbärligt.

Jag är övertygad om att det är dags nu att återvända till den väg vi tillsammans bestämt, då vi avslutade det Kalla Kriget. Än en gång är världen i behov av ett nytt tänkande, inte enbart baserat på erkännanden av universella intressen och globala beroenden, utan också på en särskild moralisk grund. Idag hör man ofta att politik är en smutsig affär och inte har med moral att göra. Nej, politik blir smutsigt och ett nollsumme-spel, ett mycket löst spel, enbart då det saknar en moralisk grund. Det är måhända denna lärdom man kan dra från våra tidigare två decennier.

övers Ingrid Ternert