Fredskoalitionen Göteborg

26 oktober, 2013

Imperialismens väsen

Filed under: nya — ingrid @ 15:27

 

Imperialismen är ett särskilt historiskt stadium av kapitalismen med tre utmärkande kännetecken1) en monopolistisk kapitalism;  2) en parasitär eller ruttnande kapitalism;  3) en döende kapitalism.

Imperialismens väsen, dess grundläggande ekonomiska drag, är att monopolen har avlöst den fria konkurrensen. Monopolkapitalismen framträder nu i sina fem huvudformer:

1) karteller, syndikat och truster; där koncentration av  produktion och kapital når ett stadium som ger upphov till monopolkapital;

2) storbankernas monopol; tre till fem jättebanker behärskar Amerikas, Frankrikes och Tysklands ekonomiska liv;

3)  finanskapitalet uppstår då industrikapitalets monopol smälter samman med bankkapitalet. Truster och finansoligarkier lägger under sig råvarukällor;

4) världens ekonomiska uppdelning mellan internationella karteller har pÃ¥börjats. Redan finns över hundra sÃ¥dana internationella karteller, som behärskar hela denna världsmarknad och uppdelning ”i godo” – ända tills ett nytt krig kommer med en ny uppdelning! En särskilt karaktäristisk företeelse är att kapitalexport till skillnad frÃ¥n varuexport inte stÃ¥r under monopolkapitalets nära samband med en ekonomisk-politisk-territoriell uppdelning av världen.

5) Världens uppdelning med kolonier har avslutats.

Imperialismen som kapitalismens högsta stadium i Amerika och Europa, sedermera även i Asien, utveckades fullständigt under åren 1898-1914. Det spansk-amerikanska kriget (1898), boerkriget (1899-1902), det rysk-japanska kriget (1904-1905) och den ekonomiska krisen i Europa år 1900, är de viktigaste historiska milstolparna under världshistoriens nya epok.

Imperialismen är en parasitär eller ruttnande kapitalism vilket framför allt framträder i tendensen till förruttnelse, som utmärker varje monopol under privata äganderätten till produktionsmedlen. Skillnaden mellan den republikanska demokratiska och monarkistiska reaktionära imperialismens bourgeoisi utplånas, just genom såväl den ena som den andras levande förruttnelse (vilket ingalunda utesluter kapitalismens överraskande snabba utveckling under vissa perioder inom vissa industrigrenar i enskilda länder ).

För det andra framträder kapitalismens förruttnelse  i den omständigheten, att ett väldigt skikt av rentiärer uppstÃ¥r, alltsÃ¥  kapitalister som lever av ”kupongklippning”. I vart och ett av de fyra avancerade imperialistländerna – Storbritannien, Nordamerika, Frankrike och Tyskland – uppgÃ¥r kapitalet i värdepapper till 100-150 miljarder franc, vilket innebär en Ã¥rlig inkomst pÃ¥ minst 5-8 miljarder per land.

Kapitalexport är parasitism i kvadrat

För det fjärde ”önskar finanskapitalet inte frihet utan herravälde”. Utmärkande för imperialismen är politisk reaktion över hela linjen. Korruption, mutor i jätteformat, Panama i alla former.

För det femte, förvandlar utsugningen av de förtryckta nationer som är oupplösligt förknippade med annexioner, särskilt utsugningen av kolonierna frÃ¥n nÃ¥gra av de fÃ¥ ”stora” makternas sida, gör den ”civiliserade” världen alltmer parasiterande pÃ¥ de icke civiliserade folkens kroppar, de människor som räknas i hundratals miljoner.

Det romerska proletariatet levde på samhällets bekostnad. Det moderna samhället lever på proletariatets bekostnad. Denna djupsinniga anmärkning av Sismondi har Marx särskilt understrukit.Imperialismen har i någon mån förändrat saken. Det privilegierade skiktet av imperialistmakternas proletariat lever delvis på bekostnad av de icke civiliserade folkens hundratals miljoner människor.

Det är klart varför imperialismen är en döende kapitalism, som bildar övergÃ¥ng till socialismen: monopolet, som växer fram ur kapitalismen, vilket redan innebär kapitalismens bortdöende, att kapitalismen börjar övergÃ¥ till socialism. Imperialismens gigantiska samhälleligande av arbetet innebär detsamma (det borgerliga ekonomer kallar ”sammanflätning”) .

Med denna definition av imperialismen kommer vi i fullständig motsättning till Karl Kautsky, som vägrar i imperialismen se en ”fas av kapitalismen” och definierar imperialismen som en politik, finanskapitalet ”föredrar”, som ”industriella” länders strävan att annektera ”agrara” länder. Denna Kautskys definition är teoretiskt alltigenom falsk. Det säregna för imperialismen är inte industrikapitalets utan finanskapitalets herravälde, en strävan att inte enbart att  annektera  agrara länder utan alla slags länder.

Kautsky lösrycker imperialismens politik frÃ¥n dess ekonomi, lösrycker monopolism i politiken frÃ¥n monopolism i ekonomin för att bana väg för sin banala borgerliga reformism i stil med ”avväpning”, ”ultraimperialism” och dylikt struntprat. Innebörden och syftet med denna teoretiska förfalskning gÃ¥r helt ut pÃ¥ skyla över imperialismens djupaste motsättningar och därmed rättfärdiga teorin om ”enhet” med imperialismens föresprÃ¥kare, de öppna socialchauvinisterna och opportunisterna.

Vid denna Kautskys brytning med marxismen har vi redan tillräckligt uppehÃ¥llit oss bÃ¥de i ‘Sotsial-Demokrat’ och ‘Kommunist’.VÃ¥ra ryska kautskyaner – organisationskommitténs anhängare med Axelrod och Spectator i spetsen samt Martov och i betydande grad Trotskys inbegripna – föredrog att med tystnad förbigÃ¥ frÃ¥gan om kautskyanismen som riktning. Dom vÃ¥gade inte försvara det Kautsky skrivit under kriget, utan försökt klara sig ifrÃ¥n det hela. Antingen genom att helt enkelt lovprisa Kautsky (Axelrod i sin tyska broschyr, som organisationskommittén lovat ge ut pÃ¥ ryska) eller genom att Ã¥beropa privatbrev frÃ¥n Kautsky (Spectator), i vilka han försäkrar han tillhör oppositionen och jesuitiskt försöker bagatellisera sina chauvinistiska förklaringar.

Man bör pÃ¥peka att Kautsky i sin ”uppfattning” av imperialismen – liktydigt med en försköning av den – tar ett steg tillbaka, inte enbart i jämförelse med Hilferdings Finanskapitalet (hur ivrigt än Hilferding själv numera försvarar Kautsky och ”enheten” med socialchauvinisterna!), utan ocksÃ¥ i jämförelse med socialliberalen J A Hobson. Denne engelske ekonom, vilken inte gör det minsta ansprÃ¥k pÃ¥ att kalla sig marxist, ger i sitt verk frÃ¥n 1902 en betydligt djupare definition av imperialismen och blottar dess motsättningar.

SÃ¥ här skrev denne författare (där man kan finna nästan alla Kautskys pacifistiska och ”försonliga” plattityder) i den särskilt viktiga frÃ¥gan om imperialismens parasitism: Enligt Hobson är det två förhÃ¥llanden som har försvagat de gamla imperiernas styrka: 1) den ”ekonomiska parasitismen” och 2) uppställningen av arméer bestÃ¥ende av personal frÃ¥n beroende folk. ”Den första omständigheten är det vanliga under den ekonomiska parasitismen, att den härskande staten utnyttjar sina provinser, kolonier och avhängiga länder till att berika sin egen härskande klass och  muta sina lägre klasser, sÃ¥ de hÃ¥ller sig lugna.” Beträffande den andra omständigheten skriver Hobson:

”Ett av de sällsammaste symptom pÃ¥ imperialismens blindhet är mer pÃ¥ sin plats än i socialliberalen Hobsons mun, där det  finns mer i visan om imperialismens ”blindhet” än hos ”marxisten” Kautsky om den sorglöshet med vilken Storbritannien, Frankrike och andra imperialistnationer slÃ¥r in pÃ¥ den vägen. Storbritannien har gÃ¥tt längst i detta avseende. De flesta av drabbningarna, genom vilka man erövrat sitt indiska imperium, har deras arméer med infödda utkämpat. I Indien och pÃ¥ senare tid ocksÃ¥ i Egypten, finns stora stÃ¥ende härar under brittiskt befäl. Nästan alla krig som förknippats med deras dominions i Afrika, undantaget den sydliga delen, har infödda utkämpat för oss.”

Perspektivet om Kinas uppdelning framkallar från Hobsons sida följande ekonomiska bedömning:

”Största delen av Västeuropa skulle dÃ¥ kunna anta samma utseende och karaktär som nu utmärker vissa landsdelar i södra England, pÃ¥ Rivieran, i de av turister mest besökta och av rikt folk bebodda trakterna av Italien och Schweiz – nämligen: smÃ¥ klickar av rika aristokrater som fÃ¥r utdelningar och pensioner frÃ¥n Fjärran Östern.

Därnäst en nÃ¥got större grupp yrkesidkare och handelsmän samt ett mer betydande antal privata tjänare och arbetare inom transportväsendet och industrin, som sysslar med att lägga sista handen vid ömtÃ¥liga varor. De viktigaste industrigrenarna ska däremot försvinna och vanligaste livsmedlen och masshalvfabrikaten strömma in som tribut frÃ¥n Asien och Afrika.”

”Vi har antytt möjligheten av en en mer omfattande allians mellanVästsländerna, en europeisk stormaktsfederation skulle alls inte föra världscivilisationen framÃ¥t utan istället frambesvärja en oerhörd fara för västlig parasitism: avskiljande av en grupp framskridna industrinationer, vars högre klasser fÃ¥r en väldig tribut frÃ¥n Asien och Afrika, och underhÃ¥ller med denna stora tribut dresserade massor av personal.

Dom som inte längre är sysselsatta med framställning av massprodukter inom jordbruk och industri, utan med en personlig tjänst eller ett underordnat industriarbete under en ny finansaristokratis kontroll. Må dom som är böjda för att med en axelryckning avfärda en sådan teori [ett sådant perspektiv], att inte vara värd tas i beaktande, att tänka sig in i de ekonomiska och sociala förhållandena i detta nutida södra Englands områden, som redan nu är försatta i ett sådant läge.

MÃ¥ dom betänka vilken oerhörd utvidgning av systemet som kunnat bli möjligt, sÃ¥vida Kina blivit underkastad en ekonomisk kontroll av dylika grupper finansmän. Av ‘kapitalinvesterare’ [rentiärer]och deras politiskt anställda,blev de handelsanställda  dömda, som pumpat ut profiter ur den största potentiella reservoar världen nÃ¥gonsin skÃ¥dat, till att förbruka den i Europa.

Situationen är självfallet alltför komplicerad, världskrafternas spel alltför svÃ¥ra att överblicka, då denna eller nÃ¥gon annan tolkning av framtiden i en enda riktning varit mycket sannolik. Men de influenser som för närvarande styr västeuropeisk imperialism, rör sig i denna riktning och möter inget motstÃ¥nd. SÃ¥vida de inte avleds Ã¥t ett annat hÃ¥ll, verkar de i just en enda riktning mot ett sÃ¥dant mÃ¥l.”

Socialliberalen Hobson ser inte att endast det revolutionära proletariatet kan bjuda detta ”motstÃ¥nd”, och enbart i form av en social revolution. Just därför är han socialliberal! Men redan 1902 kom han pÃ¥ ett förträffligt sätt fram till bÃ¥de frÃ¥gan om ”Europas förenta stater”s betydelse (vilket Kautskys Trotskij borde ha hÃ¥llit i minnet!) och av allt detta de i skilda länder hycklande kautskyanerna som skyler över, nämligen att opportunisterna (socialchauvinisterna) tillsammans med imperialistiska bourgeoisin just arbetar pÃ¥ att skapa ett imperialistiskt Europa pÃ¥ Asiens och Afrikas skuldror.

Att opportunisterna objektivt sett utgör en del av småbourgeoisin och vissa skikt inom arbetarklassen, den del som är köpt med imperialistismens extraprofit och förvandlats till kapitalismens gårdvar, till arbetarrörelsens fördärv.

Till detta ekonomiska ytterst djupgående samband, just mellan den imperialistiska bourgeoisin och den opportunism i våra dagar (för hur lång tid?) som segrat inom arbetarrörelsen, har vi upprepade gånger blivit hänvisade till, inte bara i artiklar utan också i partiets resolutioner.

Vi har av bl.a detta dragit slutsatsen, att en brytning med socialchauvinismen är oundviklig. VÃ¥ra kautskyaner skulle föredra att kringgÃ¥ frÃ¥gan! Martov har t ex redan i sina föredrag lanserat en sofism, som i ‘Meddelanden frÃ¥n OKs utlandssekretariat, nr 4 av den 10 april 1916′, uttryckts pÃ¥ följande vis:

”… Den revolutionära socialdemokratins sak har legat mycket illa till, ja rentav hopplöst, sÃ¥vida de arbetargrupper som mest närmar sig de ”intellektuellas” andliga utveckling och mest kvalificerade, skulle ödesbestämt vända socialdemokratin ryggen och istället gÃ¥ över till opportunismen …”

Med hjälp av det enfaldiga lilla ordet ”ödesbestämt” och ett visst taskspeleri har man kringgÃ¥tt det faktum, att bestämda arbetarskikt gÃ¥tt över till opportunismen och den imperialistiska bourgeoisin! Det är just detta faktum som sufisterna i OK vill kringgÃ¥! De inskränker sig till denna ”officiella optimism” som bÃ¥de kautskyanen Hilferding och mÃ¥nga andra nu stoltserar med:man menar att de objektiva betingelserna borgar för proletariatets enhet och den revolutionära strömningens seger! Vi är alltsÃ¥ ”optimister” beträffande proletariatet!

Men i själva verket är de – alla dessa kautskyaner, Hilferding, OK-folket, Martov & Co – optimister  beträffande opportunismen. Detta är pudelns kärna!

Proletariatet är en skapelse av kapitalismen – av världskapitalismen – och inte bara den europeiska och inte enbart den imperialistiska. I världsmÃ¥ttstock, 50 Ã¥r förr eller senare – är det i denna omfattning en bifrÃ¥ga – ‘proletariatet’ kommer  naturligtvis bli enhetligt och inom detsamma ska den revolutionära socialdemokratin ”oundvikligen” segra.

Det är inte detta frågan gäller herrar kautskyaner, utan att ni nu i Europas imperialistiska länder gör lakejtjänst åt opportunisterna, som är främmande för proletariatet som klass, vilken är bourgeoisins tjänare, dess agenter, som för in bourgeoisins inflytande bland proletariatet och det arbetarrörelsen måste befrias ifrån, om den inte förblir en borgerlig arbetarrörelse.

Er predikan för ”enhet” med opportunisterna, med Legien, David et consortes, med plechanov-iterna eller med Tjchenkeli och Potresov et consortes osv, är objektivt sett ett försvar för arbetarnas förslavande under den imperialistiska bourgeoisin med hjälp av dess bästa agenter inom arbetarrörelsen. Den revolutionära socialdemokratins seger i världsomfattning är absolut oundviklig, men den gÃ¥r och kommer gÃ¥ framÃ¥t, äger rum och kommer äga rum enbart mot er, den kommer segra över er.

Dessa båda tendenser, rentav två partier inom den moderna arbetarrörelsen, som 1914-16 så uppenbart gick isär i hela världen, utforskades av Engels och Marx i England under flera årtionden, ungefär från 1858 till 1892.

Varken Marx eller Engels levde fram till världskapitalismens imperialistiska epok, som tidigast börjat åren 1898-1900. Men det säregna med England var, att redan från mitten av 1800-talet låg  i detta land åtminstone två av imperialismen mest utmärkande huvuddrag förhanden 1) ofantliga kolonier 2) monopolprofit till följd av monopolställningen på världsmarknaden.

I båda avseenden utgjorde England ett undantag bland de kapitalistiska länderna, och Engels och Marx påvisade alldeles klart och bestämt i analysen av denna undantagsställning, dess samband med opportunismens (temporära) seger inom den engelska arbetarrörelsen.

I ett brev till Marx av den 7 oktober 1858 skrev Engels: ”Det engelska proletariatet förborgerligas faktiskt alltmer, sÃ¥ denna den mest borgerliga av alla nationer tycks tydligen sist och slutligen leda det hela därhän, att det vid sidan av bourgeoisin finns en borgerlig aristokrati och ett borgerligt proletariat.

IfrÃ¥ga om en nation som utsuger hela världen, är det självfallet i viss mÃ¥n riktigt.” I ett brev till Sorge frÃ¥n 21 sept 1872 rapporterar Engels, att Hales ställt till stor skandal i Internationalens federala rÃ¥d och genomdrivit en misstroende votering mot Marx, emedan denne sagt att ”de engelska arbetarledarna sÃ¥lt sig”. Den 4 augusti 1874 skriver Marx till Sorge: ”Vad stadsarbetarna här [i England] beträffar, mÃ¥ste man beklaga att inte hela ledarpacket kommit in i parlamentet. Det är säkraste vägen att göra sig av med slöddret.”

I ett brev till Marx den 11 augusti 1881 talar Engels om ”dessa usla engelska fackföreningar som lÃ¥ter sig ledas av personer som sÃ¥lt sig till eller Ã¥tminstone betalas av bourgeoisin”. I ett brev till Kautsky 12 sept 1882 skrev Engels: ”Ni frÃ¥gar mig vad de engelska arbetarna tänker om kolonialpolitiken? NÃ¥väl, precis detsamma som de tänker om politiken över huvud taget … Här finns ju inget arbetarparti, här finns bara konservativa och liberala radikaler, och arbetarna lever flott pÃ¥ Englands världs- marknads och koloniala monopol.”

Den 7 dec 1889 skriver Engels till Sorge: ”Det mest motbjudande här [i England] är den hos arbetarna djupt rotade borgerliga ‘värdighet’… Och till och med Tom Mann, som enligt min mening är den bäste av dom alla, talar gärna om att han skall luncha med Lordmayorn. Om man jämför detta med fransmännen, förstÃ¥r man vad en revolution är bra till …”

I ett brev av den 19 april 1890: ”… Rörelsen [den engelska arbetarklassens] fortgÃ¥r under ytan, griper omkring sig till allt bredare skikt och allra mest just bland den hittills stagnerande understa [kursiverat av Engels] massan, och den dagen är inte längre avlägsen, dÃ¥ denna massa plötsligt finner sig själv, då man fÃ¥r klart för sig, att just dom själv är denna kolossala massa  stadd i rörelse.”

Den 4 mars 1891: ”Det sprängda dockarbetarförbundets misslyckande, de ‘gamla’ konservativa fackföreningar som är rika och just därför fega, stannar ensamma kvar pÃ¥ valplatsen…” Den 14 sept 1891: PÃ¥ fackföreningskongressen i Newcastle blev de gamla unionmännen, motstÃ¥ndarna till 8-timmarsdagen, slagna ”och de borgerliga tidningarna erkänner helt det borgerliga arbetarpartiets nederlag” (överallt kursiverat av Engels).

Att Engels ocksÃ¥ i tryck offentligt framfört dessa tankar som han i Ã¥rtionden upprepat, bevisar hans förord 1892 till andra upplagan av ‘Den arbetande klassens läge i England’. Här talar han om ”aristokratin inom arbetarklassen”, om en ”privilegierad minoritet” bland arbetarna i motsats till den ”breda arbetarmassan”.

En ”liten privilegierad, skyddad minoritet” av arbetarklassen hade själv ”varaktiga fördelar” av Englands privilegierade ställning Ã¥ren 1848-68, medan den ”breda massan i bästa fall enbart Ã¥tnjutit en kortvarig förbättring av sitt läge …I och med industrimonopolets sammanbrott, kommer engelska arbetarklassen att förlora denna sin privilegierade ställning …”

Medlemmarna av de ”nya” fackföreningarna, de okvalificerade arbetarnas organisationer har ”en omätlig fördel: deras sinnen är ännu en jungfrulig jordmÃ¥n, fullständigt fri frÃ¥n nedärvda ‘respektabla’ borgerliga fördomar, som förvirrar de bättre ställda ‘gamla unionmännens’ huvuden …” ”De sÃ¥ kallade arbetarrepresentanterna” är i England personer ”man förlÃ¥ter i sin egenskap av arbetare, medan de själva gärna velat dränka denna egenskap i den egna liberalismens ocean …”

Vi har med avsikt anfört tämligen utförliga utdrag ur Marx’ och Engels’ direkta uttalanden för att läsarna ska kunna studera dessa i sin helhet. Och det är nödvändigt att studera detta, det lönar sig att uppmärksamt tänka sig in i dessa argument. För här ligger kärnan i den taktik inom arbetarrörelsen, vilken imperialistepokens objektiva förhÃ¥llanden dikterar.

Redan Kautsky försökte också här ”ställa till oreda” och ersätta marxismen med en äcklig försonlighet mot opportunisterna. I polemik med de öppna och naiva socialimperialisterna (i stil med Lensch), som försökte rättfärdiga kriget frÃ¥n Tysklands sida med att det kunnat vara ett medel att förinta Englands monopolställning, sÃ¥ ”korrigerar” Kautsky denna uppenbara lögn med en annan lika uppenbar. I stället för en cynisk lögn sätter han in en salvelsefull sÃ¥dan!

Han säger att Englands industrimonopol för länge sedan är brutet och förintat, men behöver och kan inte förstöra det. Varför är detta argument så falskt?

För det första. Därför att Englands kolonialmonopol förbigÃ¥s med tystnad. Men som vi sett pÃ¥visade Engels detta  fullständigt tydligt redan 1882, sÃ¥ledes för 34 Ã¥r sedan! Englands industrimonopol är förstört, men kolonialmonopolet finns inte  bara kvar, utan har dessutom skärpts i en utomordentlig grad, dÃ¥ hela jorden redan är uppdelad! Med hjälp av sin äckliga lögn smugglar Kautsky in den borgerligt pacifistiska och opportunistiskt kälkborgerliga lilla idén, att det inte ”finns nÃ¥got att kriga om”.

Tvärtom, kapitalisterna har för närvarande inte bara något att kriga om, utan de måste rentav föra krig, såvida de vill bevara kapitalismen, för utan en våldsam omfördelning av kolonierna, kan de nya imperialistist-länderna inte erhålla de privilegier  som de äldre (och mindre starka) imperialististmakterna åtnjuter.

För det andra. Varför ger Englands monopol en förklaring till opportunismens (temporära) seger i England? Emedan monopolet ger en extraprofit, dvs en överskottsprofit utöver den normala kapitalistiska profiten, som är sÃ¥ vanlig i hela världen. Av denna extraprofit kan kapitalisterna ge ut en del (ocksÃ¥ en inte sÃ¥ liten del!) att muta sina arbetare, till att bilda nÃ¥got i stil med ett förbund, erinrande de engelska tradeunions’ berömda ”allianser” med sina företagare, makarna Webb skildrat.

 - ett förbund mellan arbetarna tillhörande en viss nation med sina kapitalister mot de övriga länderna. Englands industri monopol blev redan tillintetgjort i slutet av 1800-talet. Det är obestridligt. Men hur gick det till? SÃ¥ varje monopol försvann? Om det är sÃ¥, skulle Kautskys (mot opportunismen) försonliga ”teori” erhÃ¥lla ett visst berättigande. Men saken är just den, att sÃ¥ är det inte.

Imperialismen är monopolistisk kapitalism. Varje kartell, trust, syndikat, varje jättestor bank är ett monopol. Extraprofiten har inte försvunnit utan den finns kvar. Ett privilegierat, finansiellt rikt lands utsugning av alla övriga länder finns kvar och har blivit starkare.

En handfull rika länder, enbart fyra, ifall man endast avser en självständig och verkligt gigantisk ”modern” rikedom – nämligen England, Frankrike, Förenta Staterna och Tyskland - med utvecklade monopol i omätlig omfattning, fÃ¥r en extra profit pÃ¥ hundratals miljoner, om inte rentav miljarder, ”rider pÃ¥ ryggen” pÃ¥ hundratals och Ã¥ter hundratals miljoner människor i andra länder, kämpar sinsemellan om fördelningen av detta särskilt präktiga, särskilt feta, särskilt bekväma byte.

Just det är imperialismens ekonomiska och politiska väsen, vars djupaste motsättningar Kautsky skyler över och inte blottar.

Bourgeoisin i en ”stor” imperialistisk makt kan ekonomiskt muta ”sina” arbetares överskikt, genom att för detta ändamÃ¥l ge ut ett par hundra miljoner franc om Ã¥ret, ty dess extra profit uppgÃ¥r förmodligen till cirka en miljard. Och frÃ¥gan om hur denna lilla allmosa fördelas mellan arbetarministrar, ”arbetarrepresentanter” (erinra er Engels’ utomordentliga analys av detta begrepp), de arbetare som deltar i krigsindustrikommittéer, arbetarämbetsmännen, dessa i snävt skrÃ¥mässiga fackföreningar organiserade arbetare och tjänstemän osv – är redan en underordnad frÃ¥ga.

Under åren 1848-68 och delvis senare hade England ensamt en monopolställning; därför kunde opportunis men där i årtionden över huvud taget vinna ; för det fanns inga andra länder med så rika kolonier och industrimonopol.

Den sista tredjedelen av 1800-talet bildade övergång till en ny imperialistisk epok. Det är inte ett lands finanskapital som åtnjuter monopol, utan det är finanskapitalet i några mycket få stormakter. (I Japan och Ryssland kompletteras och ersätts delvis det moderna och nyaste finanskapitalets monopol av de monopol som sammanhänger med en militär makt, ett ofantligt territorium eller ett särskilt gynnsamt utgångsläge för plundring av minoriteter:  Kina, Afrika osv) Av denna skillnad följer, att Englands monopolställning kan vara obestridd under årtionden.

Det moderna finanskapitalets monopolställning har utsatts för häftiga angrepp: imperialistiska krigens epok hade börjat. DÃ¥ kunde man muta ett lands arbetarklass och korrumpera den för Ã¥rtionden. Nu är nÃ¥got sÃ¥dant osannolikt, kanske rentav omöjligt, men i stället kan varje imperialistisk ‘stor’makt muta mindre skikt (än vad som var fallet i England 1848-68)  av ”arbetararistokratin”, och gör det ocksÃ¥.

DÃ¥ kunde ett ”borgerligt arbetarparti” – för att använda Engels’ utomordentligt träffande namn – enbart uppstÃ¥ i ett land, då   landet ensamt innehaft en monopolställning, men har haft detta under lÃ¥ng tid. Nu är ett ”borgerligt arbetarpartioundvikligt och typiskt för alla imperialistländer, ehuru med hänsyn till dessa länders desperata kamp vad gäller delning av bytet, är det  knappast sannolikt, att ett sÃ¥dant parti under lÃ¥ng tid ska kunna segra i en rad länder. Truster, finansoligarki, dyrtider och dylikt gör det möjligt att muta ett litet överskikt som förtrycker, kuvar, ruinerar och plÃ¥gar ett allt starkare proletariats och halvproletariats massa.

Ã… ena sidan har vi bourgeoisins och opportunisternas tendens att förvandla de fÃ¥ rikaste och privilegierade nationerna till ”eviga” parasiter pÃ¥ den övriga mänsklighetens kropp, att ”vila pÃ¥ lagrarna” genom utsugning av de svartas, indiernas och andra folks blod och hÃ¥lla dessa i schack med hjälp av den med storartad förstörelseteknik utrustade moderna militarismen. Ã… andra sidan ser vi tendensen hos de massor som starkare än nÃ¥gonsin förtrycks och bär imperialistiska krigens alla lidanden, att kasta av sig detta ok och störta bourgeoisin.

Arbetarrörelsens historia kommer nu oundvikligt att utvecklas i kampen mellan dessa bÃ¥da tendenser. Ity att den första tendensen inte är tillfällig, sÃ¥ är den ekonomiskt ”grundad”. Bourgeoisin har redan i alla länder gett upphov till, uppammat och säkrat ”borgerliga arbetarpartier” av socialchauvinister. Skillnaderna mellan ett definitivt utformat parti, exempelvis Bissolatis i Italien, ett helt socialimperialistiskt parti, och exempelvis herrar Potresovs, Gvozdevs, Bulkins, Tjcheidzes, Skobelevs & Co till hälften utformade kvasiparti är oväsentligt.

Viktigt är att den ekonomiska övergÃ¥ngen av arbetararistokratins skikt till bourgeoisins har mognat och blivit ett fullbordat faktum, och detta ekonomiska faktum, denna förskjutning i klassrelationer utan nÃ¥gon särskild ”möda”, kommer finna en politisk form av ett eller annat slag.

PÃ¥ denna nämnda ekonomiska grundval har den modernaste kapitalismens politiska institutioner – press, parlament, sammanslutningar, kongresser osv – för de underdÃ¥niga, ödmjuka, reformistiska och patriotiska tjänstemännen och arbetarna skapats politiska privilegier och allmosor, vilka överensstämmer med de ekonomiska privilegierna och allmosorna.

Inkomstbringande och lugna poster i ett departement eller en krigsindustrikommitté, i parlamentet och i olika kommissioner, i de ”solida”, legala tidningarnas redaktioner eller i de inte mindre solida och ”borgerligt lydiga” arbetarfackföreningarnas styrelser – det är med detta som den imperialistiska bourgeoisin lockar och belönar de ”borgerliga arbetarpartiernas” representanter och anhängare.

Den politiska demokratins mekanik verkar i samma riktning. Ingenting kan i vÃ¥r tidsÃ¥lder uträttas utan val, ingenting kan göras utan massorna, men i boktryckarkonstens och parlamentarismens epok gÃ¥r det inte att leda massorna utan ett vittförgrenat, systematiskt genomfört, solitt uppbyggt system av smicker, lögn, bedrägeri, utan jonglerande med populära slagord pÃ¥ modet, utan löften till höger och vänster om alla möjliga reformer och alla möjliga förmÃ¥ner Ã¥t arbetarna – enbart för att de ska avstÃ¥ frÃ¥n revolutionär kamp till att störta bourgeoisin.

Jag vill kalla detta system för lloyd-georgeism efter en av de mest framstÃ¥ende och skickliga representanterna för detta system i det ”borgerliga arbetarpartiets” klassiska land, den engelske ministern Lloyd George. Han är en förstklassig borgerlig geschäftsmakare och politisk skojare, en populär talare som förstÃ¥r sig pÃ¥ att kunna tala om vad som helst; tom genom att hÃ¥lla ultrarevolutionära tal för en arbetarpublik är han i stÃ¥nd att driva igenom rejäla allmosor Ã¥t servila arbetare i form av sociala reformer (försäkring osv), och därigenom pÃ¥ ett glänsande sätt  tjänar bourgeoisin, och att just bland arbetarna, föra in dess inflytande just bland proletariatet, precis där det är nödvändigast och svÃ¥rast fÃ¥ massorna moraliskt underordnade.

Finns det dÃ¥ nÃ¥gon större skillnad mellan Lloyd George Ã¥ ena sidan och herrar Scheidemann, Legien, Henderson, Hyndman, Plechanov, Renaudel & Co Ã¥ den andra? Av de senare, invänder man mot oss, kommer nÃ¥gra att Ã¥tervända till Marx’ revolutionära socialism. Det är möjligt, men det är en obetydlig gradskillnad, sÃ¥vida man tar frÃ¥gan politiskt, dvs i massomfattning. Enskilda inom de nuvarande socialchauvinistiska ledarna kan fÃ¥ Ã¥tervända till proletariatet.

Men den socialchauvinistiska eller (som är detsamma) den opportunistiska riktningen kan varken försvinna eller ”Ã¥tervända” till det revolutionära proletariatet. PÃ¥ ställen där marxismen är populär bland arbetarna kommer denna politiska riktning,  detta ”borgerliga arbetarparti”, att dyrt och heligt svära vid Marx’ namn.

Man kan inte förbjuda dem detta, lika lite som man kan förbjuda en handelsfirma att använda vilken etikett, vilken skylt, vilken reklam som helst. Det har i historien alltid varit så, att då de förtryckta klassernas populära revolutionära ledare dör, försöker fienden lägga beslag på deras namn för att bedra de förtryckta klasserna.

Faktum är att ”borgerliga arbetarpartier”, som redan uppstÃ¥tt som politiska företeelser i alla avancerade kapitalistländer, utan en energisk, skoningslös kamp över hela linjen mot dessa partier – eller om ni sÃ¥ vill, grupper, riktningar osv – kan det inte ens bli tal om kamp mot imperialismen, om marxismen eller om den socialistiska arbetarrörelsen.

Tjcheidzes grupp, Nasje Delo och Golos Truda i Ryssland samt OK-anhängarna i utlandet är inget annat än en variant av en av dessa partier. Vi har inte den minsta anledning tro, att dessa partier kan försvinna före den sociala revolutionen. Tvärtom: ju närmare revolutionen kommer, desto starkare flammar den upp, ju tvärare och våldsammare övergångarna och sprången i förloppet blir, desto större roll spelar den revolutionära massans kamp mot den opportunistiska, kälkborgerliga strömningen i arbetarrörelsen.

Kautskynismen är ingen självständig strömning, för den har inga rötter bland massorna och heller inte i det privilegierade skikt som gÃ¥tt över till bourgeoisin. Men det farliga med Kautskynismen är, att den genom att utnyttja det förgÃ¥ngnas ideologi bemödar sig till att försona proletariatet med det ”borgerliga arbetarpartiet”, att försvara proletariatets enhet med detta parti  och därmed öka dess auktoritet.

Massorna följer inte längre de öppna socialchauvinisterna: Lloyd George har redan utvisslats på arbetarmöten i England, Hyndman har gått ur partiet. Renaudel och Scheidemann, Potresov och Gvozdev et consortes skyddas av polisen. Kautskyanernas maskerade försvar av socialchauvinister är allra farligast.

Till de mest spridda av Kautskynismens sofismer hör hänvisningen till ”massorna”. Vi vill inte lösrycka oss frÃ¥n massorna och massorganisationerna, heter det! Men tänk bara efter, hur Engels ställde frÃ¥gan. De engelska fackföreningarnas ”massorganisa tioner” stod under 1800-talet pÃ¥ det borgerliga arbetarpartiets sida. Marx och Engels försonades inte av den orsaken med detta utan avslöjade det.

De glömde för det första inte att fackföreningarnas organisationer bara direkt omfattar proletariatets minoritet. Och i England var det på den tiden, liksom i dagens Tyskland, inte mer än en femtedel av proletariatet som var organiserade. Att på allvar tro det under kapitalismen vore möjligt att sammansluta proletariatets majoritet i organisationer, är fel.

För det andra – och det är huvudsaken – är detta inte sÃ¥ mycket frÃ¥ga om antalet medlemmar i organisationen, som den reella, objektiva betydelsen av dess politik: om denna politik representerar massorna, om den tjänar massorna, dvs deras frigörelse frÃ¥n kapitalismen, eller om den representerar minoritetens intressen, dess försoning med kapitalismen. Just det senare är riktigt ifrÃ¥ga om England under 1800-talet och är idag riktigt ifrÃ¥ga om Tyskland och andra länder.

FrÃ¥n de gamla tradeunionernas ”borgerliga arbetarparti”, frÃ¥n den privilegierade minoriteten avskiljer Engels den ”understa massan”, den faktiska majoriteten, och till denna som inte infekterats av den ”borgerliga respektabiliteten”, appellerar han. Detta är kärnan i den marxistiska taktiken!

Varken vi eller nÃ¥gon annan kan räkna ut hur stor del av proletariatet som följer och kommer att följa socialchauvinisterna och opportunisterna. Först kampen kommer att visa det, det kommer först den socialistiska revolutionen slutgiltigt avgöra. Men vi vet bestämt, att de som är för ”fosterlandsförsvaret” i det imperialistiska kriget, endast representerar en minoritet.

Och därför är det vår plikt, om vi vill förbli socialister, att stiga längre och djupare ned, till de verkliga massorna: häri ligger hela betydelsen av kampen mot opportunismen och hela innehållet i denna kamp. Genom att avslöja att opportunisterna och socialchauvinisterna i verkligheten förråder och säljer massornas intressen, att de försvarar de temporära privilegier, som en minoritet av arbetarna åtnjuter.

Att de är bärare av bourgeoisins idéer och inflytande, att de i verkligheten är bourgeoisins bundsförvanter och agenter, så lär vi massorna inse sina verkliga politiska intressen, att kämpa för socialismen och revolutionen genom de imperialistiska krigens och imperialistiska vapenstilleståndens alla långa och kvalfulla skeden.

Att klargöra för massorna det oundvikliga och nödvändiga i att bryta med opportunismen, att skola dem till revolutionen genom skoningslös kamp mot opportunismen, att dra lärdom av krigserfarenheterna för att avslöja den nationalliberala arbetarpolitikens alla nedrigheter och inte maskera dom – det är den enda marxistiska linjen inom världens arbetarrörelse.

I en följande artikel försöker vi sammanfatta de huvuddrag som är utmärkande för denna linje i motsats till Kautskyanismen.

Noter ”Imperialismen är en produkt av den högt utvecklade industrikapitalismen. Den bestÃ¥r i varje industri-kapitalistisk nations strävan efter att underkuva och med sig förena ett allt större antal agrara omrÃ¥den, oavsett vilken nation som bebor dem.” Kautsky i Die Neue Zeit, 11 sept 1914

Inga kommentarer

Inga kommentarer ännu.

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

Powered by WordPress