Fredskoalitionen Göteborg

21 november, 2013

Den imperialistiska epoken. Vad innebär den nu för oss?

Filed under: nya — ingrid @ 12:03

                                                                                                   

Vi lever i en imperialistisk epok, men vet idag inte riktigt vad detta innebär. MÃ¥nga har under Ã¥ren engagerat sig och demonstrerat under parollen ‘Stoppa USA imperialismen’. Fast vi märker inte sÃ¥ mycket av det idag, trots fortsatt plund ring av länder i världen. Men nu sker detta pÃ¥ ett annat sätt. Imperialismen är ett särskilt stadium av kapitalismen med tre utmärkande drag. Det är 1) en monopolistisk kapitalism  2) en parasitär eller ruttnande kapitalism  3) en döende kapitalism.

Det ekonomiskt kännetecknande för imperialismen  är att monopolen har avlöst den fria konkurrensen. 

Vad som utmärker imperialismen i sina huvuddrag är:

1) Koncentrationen av produktion och kapital med sina karteller, syndikat och truster skulle under detta stadium hunnit nå det stadium som leder till monopolkapitalism.

2) Storbanksmonopolen med 3-5 jättebanker behärskar Amerikas, Frankrikes och Tysklands ekonomiska liv;

3) Då industrikapitalets monopol smälter samman med bankkapitalet uppstår stora truster. Dessa lägger under sig råvarukällor tillsammans med finansmaffian;

4) Världens ekonomiska uppdelning mellan internationella karteller har pÃ¥börjats. Det finns  redan över hundra sÃ¥dana internationella karteller, som behärskar hela denna världsmarknad, som man uppdelat ‘i godo’ – ända tills ett nytt krig utbryter med en ny uppdelning!

Ett särskilt karaktäristiskt drag är, att till skillnad från varuexporten står inte kapitalexporten under monopolkapitalets nära samband med den ekonomiskt-politiskt-territoriella uppdelningen av världen.

5) Världens uppdelning med kolonier är avslutad.  I Amerika och Europa, senare även i Asien, blev under åren 1898-1914  imperialismen fullständigt utvecklad som kapitalismens högsta stadium. Det spansk-amerikanska kriget 1898, boerkriget 1899-1902, det rysk-japanska kriget 1904-1905 och den ekonomiska krisen i Europa 1900. Dessa är de viktigaste historiska milstolparna under världshistoriens nya epok.

Imperialismen är en ruttnande  eller parasitär kapitalism, särskilt med en ruttnande tendens, som utmärker  varje monopol under den privata äganderätten till produktionsmedlen.

Detta utplånar skillnaden mellan den bakåtsträvande borgarklassens demokratiska, republikanska och monarkistiska imperialism, just genom att såväl den ena som den andra av dessa förruttnar levande (vilket ingalunda utesluter kapitalismen överraskande snabba utveckling i enskilda länder under vissa perioder och industrigrenar.)

För det andra framträder kapitalismens förruttnelse  i en sÃ¥dan belägenhet, att ett väldigt skikt av rentiärer uppstÃ¥r,  dvs  kapitalister som lever pÃ¥ ”kupongklippning” (aktier). I vart och ett av de fyra avancerade imperialistländerna – Storbritannien, Nordamerika, Frankrike och Tyskland – uppgÃ¥r kapitalet i värdepapper till 100-150 miljarder franc, vilket innebär en inkomst pÃ¥ minst 5-8 miljarder per Ã¥r och land.

Kapitalexport är parasitism i kvadrat

För det fjärde Finanskapitalet vill inte ha frihet utan herravälde. Utmärkande för imperialismen är politisk reaktion över hela linjen. Korruption, mutor i jätteformat, Panama (med sina mutor) i alla dess former.

För det femte förvandlas utsugningen av förtryckta nationer till att oupplösligt förknippas med annexioner, särskilt dÃ¥ av kolonier frÃ¥n fÃ¥talet ”stora” makters sida, sÃ¥ den ”civiliserade” världen parasiterar alltmer pÃ¥ de icke civiliserade folkens kroppar, de människor man räknar i hundratals miljoner.

Det romerska proletariatet levde på samhällets bekostnad. Det moderna samhället lever på proletariatets bekostnad. Denna djupsinniga anmärkning av Sismondi har Marx särskilt understrukit.

I någon mån har Imperialismen förändrat saken. Privilegierade skikt av imperialistmakternas proletariat har till viss del levt på de icke civiliserade folkens hundratals miljoner människors bekostnad.

Det är klart varför imperialismen är en döende kapitalism, som bildar en övergång till socialismen: De monopol som växer fram ur kapitalismen, innebär då redan kapitalismens bortdöende, att  den övergår till socialism. Dess gigantiska samhälleligande av arbetet innebär detsamma.

Med denna definition av imperialismen hamnar man i fullständig motsättning till Karl Kautsky, som vägrar se  imperialismen som en ”fas av kapitalismen” och definierar imperialismen som en politik vilken finanskapitalet ”föredrar”, med ”industriella” länders strävan efter att annektera ”agrara” länder. Den definitionen är teoretiskt rakt igenom falsk. Det säregna med imperialismen är inte industrikapitalets utan finanskapit alets herravälde, en strävan att inte bara annektera agrara, utan alla slags länder

Kautsky lösrycker imperialismens politik frÃ¥n dess ekonomi, lösrycker monopolism i politiken frÃ¥n monopolism i ekonomin för att bana väg för sin banala reformism i stil med ”avväpning”, ”ultraimperialism” och dylikt struntprat.  Syftet med den teoretiska förfalskningen och innebörden gÃ¥r helt ut pÃ¥ att skyla över imperialismens djupaste motsättningar och rättfärdiga teorin om ”enhet” med dess föresprÃ¥kare, dvs de öppna socialchauvinisterna och opportunisterna.

Vi har redan tillräckligt uppehÃ¥llit oss vid denna Kautskys brytning med marxismen bÃ¥de i ‘Sotsial-Demokrat’ och ‘Kommunist’.VÃ¥ra ryska kautskyaner – organisationskommitténs anhängare med Axelrod och Spectator i spetsen samt Martov och i betydande grad Trotskys inbegripen – föredrog att förbigÃ¥ frÃ¥gan om kautskyanismen som riktning.

Man vågade inte försvara det Kautsky skrev under kriget, utan försökte klara sig ifrån det hela. Antingen genom att helt enkelt lovprisa Kautsky (Axelrod i sin tyska broschyr, som organisations-kommittén hade lovat ge ut på ryska) eller genom att  åberopa privatbrev från Kautsky (Spectator), i vilka han försäkrar sig tillhöra oppositionen och jesuitiskt bagatellisera sina chauvinistiska förklaringar.

Man borde pÃ¥peka att Kautsky i sin ”uppfattning” av imperialismen – liktydigt med en försköning av densamma – tar ett steg tillbaka, inte enbart i jämförelse med Hilferdings Finanskapitalet (hur ivrigt än Hilferding själv numera försvarar Kautsky och ”enheten” med socialchauvinisterna!) utan ocksÃ¥ i jämförelse med socialliberalen Hobson. Denne engelske ekonom, som inte gör det minsta ansprÃ¥k pÃ¥ att kallas marxist, ger i sitt verk frÃ¥n 1902 en betydligt djupare definition av imperialismen och blottar dÃ¥ dess motsättningar.

SÃ¥ här skrev denne JAHobson (där man kan finna nästan alla Kautskys pacifistiska och ”försonliga” plattityder) i denna särskilt viktiga frÃ¥ga om imperialismens parasitism: Han säger att dessa bÃ¥da förhÃ¥llanden försvagat de gamla imperiernas styrka: 1) ”Den ekonomiska parasitismenoch 2)         Personal frÃ¥n beroende folk bildar uppställning av dessa arméer. ”Den första omständigheten är det vanliga under denna ekonomiska parasitism, att den härskande staten utnyttjar sina provinser, kolonier och avhängiga länder till att berika den egna härskande klassen och muta sina lägre klasser, sÃ¥ de hÃ¥ller sig lugna.” Beträffande den andra omständigheten skriver man om Hobson:

”Ett av de sällsammaste symptom pÃ¥ imperialismens blindhet är mer pÃ¥ sin plats än i socialliberalen Hobsons mun, där det  finns mer i visan om imperialismens ”blindhet” än hos ”marxisten” Kautsky om den sorglöshet med vilken Storbritannien, Frankrike och andra imperialistnationer, vilka slÃ¥r in pÃ¥ den vägen.

Storbritannien gick längst i detta avseende. De flesta drabbningar genom vilka man erövrat sitt indiska imperium, har utkämpats med infödda arméer. I Indien och pÃ¥ senare tid ocksÃ¥ Egypten, finns stora stÃ¥ende härar under brittiskt befäl.  Nästan alla krig som är förknippade med deras dominions i Afrika, utkämpades för oss av infödda, undantaget Afrikas sydliga del.”

Perspektivet om Kinas uppdelning framkallar från Hobsons sida följande ekonomiska bedömning:

”DÃ¥ skulle största delen av Västeuropa kunna anta samma utseende och karaktär, vilket nu utmärker vissa landsdelar i södra England, pÃ¥ Rivieran, i de av turister mest besökta och av rikt folk bebodda trakterna av Italien och Schweiz – nämligen: smÃ¥ klickar av rika aristokrater med utdelning och pension frÃ¥n Fjärran Östern.

Därnäst en nÃ¥got större grupp yrkesidkare och handelsmän samt ett mer betydande antal privata tjänare och arbetare inom transportväsendet och industrin, som sysslar med att lägga sista handen vid ömtÃ¥liga varor. Dessa de viktigaste industrigrenarna ska däremot försvinna och de vanligaste livsmedlen och masshalvfabrikaten strömma in som tribut frÃ¥n Asien och Afrika.”

”Vi har antytt möjligheten av en mer omfattande allians mellanVästsländer, en europeisk stormaktsfede ration skulle alls inte föra världscivilisationen framÃ¥t utan istället frambesvärja en oerhörd fara för västlig parasitism: att avskilja en grupp framskridna industrinationer, vars högre klasser erhÃ¥ller en väldig tribut frÃ¥n Asien och Afrika, och hÃ¥ller med denna stora tribut dresserade massor av personal.

Dom som inte längre är sysselsatta med framställning av massprodukter inom jordbruk och industri, utan med en personlig tjänst eller ett underordnat industriarbete under en ny finansaristokratis kontroll. Må dessa som är benägna  att med en axelryckning avfärda en sådan teori [ett sådant perspektiv], att inte kunna beakta detta att vara värd någonting, att tänka sig in i dessa ekonomiska och sociala förhållanden i det nutida södra Englands områden, vilka redan nu är försatta i ett sådant läge.

Tänk bara, vilken oerhörd utvidgning av systemet hade inte kunnat bli möjlig, såvida Kina hade underkastats en ekonomisk kontroll av dylika grupper finansmän, dessa som investerar i kapital och deras politiskt anställda, vilka fått de handelsanställ da att pumpa ut profiter ur denna den största potentiella reservoar världen någonsin skådat till att förbrukas i Europa.

Situationen är självfallet alltför komplicerad, världskrafternas spel alltför svÃ¥ra att överblicka, då denna eller nÃ¥gon annan tolkning av framtiden i en enda riktning varit mycket sannolik. Men de influenser som för närvarande styr västeuropeisk imperialism rör sig i denna riktning och möter inget motstÃ¥nd. SÃ¥vida de inte avleds Ã¥t annat hÃ¥ll, verkar de i just en enda riktning mot just ett sÃ¥dant mÃ¥l.”

Socialliberalen Hobson ser inte att endast det revolutionära proletariatet kan bjuda detta ”motstÃ¥nd”, och enbart i form av en social revolution. Just därför är han socialliberal! Men redan 1902 kom han pÃ¥ ett förträffligt sätt fram till bÃ¥de frÃ¥gan om ”Europas förenta staters” betydelse (vilket Kautskys Trotskij borde hÃ¥llit i minnet!) och av allt detta de i skilda länder hycklande kautskyaner, som skyler över att opportunisterna (socialchauvinisterna) tillsammans med den imperialistiska borgarklassen just arbetar pÃ¥ att skapa ett imperialistiskt Europa pÃ¥ Asiens och Afrikas skuldror.

Att opportunisterna objektivt sett utgör en del av småbourgeoisin och vissa skikt inom arbetarklassen, den del som är köpt med imperialismens extraprofit och förvandlad till kapitalismens gårdvar, till arbetarrörelsens fördärv.

Till detta ekonomiska ytterst djupgående samband, just mellan den imperialistiska bourgeoisin och opportunismen i våra dagar (för hur lång tid?) som segrat inom arbetarrörelsen, har vi hänvisat till upprepade gånger, inte enbart  i artiklar utan också i partiets resolutioner.

Vi har av bl.a detta dragit slutsatsen, att en brytning med socialchauvinismen är oundviklig. VÃ¥ra kautskyaner  skulle föredra att kringgÃ¥ frÃ¥gan! Martov har t ex redan i sina föredrag lanserat en sofism, som i ‘Meddelanden frÃ¥n OKs utlandssekretariat, nr 4 av den 10 april 1916′, som uttrycks pÃ¥ följande vis:

”… Den revolutionära socialdemokratins sak har legat mycket illa till, ja rentav hopplöst, sÃ¥vida de arbetargrupper som mest närmar sig de ”intellektuellas” andliga utveckling och de mest kvalificerade, hade ödesbestämt vänt socialdemokratin ryggen och istället gÃ¥tt över till opportunismen …”

Med hjälp av det enfaldiga lilla ordet ”ödesbestämt” och ett visst taskspeleri har man kringgÃ¥tt det faktum, att bestämda arbetarskikt gÃ¥tt över till opportunismen och den imperialistiska bourgeoisin! Det är just detta faktum sofisterna i OK vill kringgÃ¥!

De inskränker sig till denna ”officiella optimism” som bÃ¥de kautskyanen Hilferding och mÃ¥nga andra nu stoltserar med: Man menar att de objektiva betingelserna borgar för proletariatets enhet och den revolutionära strömningens seger! Vi är alltsÃ¥ ”optimister” vad gäller proletariatet!

Men i själva verket är de alla, dessa kautskyaner, Hilferding, OK-folket, Martov & Co – optimister  beträffande opportunismen. Det är pudelns kärna!

Proletariatet är en skapelse av kapitalismen – världskapitalismen – och inte bara den europeiska och inte enbart den imperialistiska. I världsmÃ¥ttstock, 50 Ã¥r förr eller senare – är det i denna omfattning en bifrÃ¥ga – kommer ‘proletariatet’  naturligtvis bli enhetligt och inom detsamma kommer den revolutionära socialdemokratin ”oundvikligt” att segra.

Det är inte detta frågan gäller herrar kautskyaner, utan att ni nu i Europas imperialistländer gör lakejtjänst åt opportunister na, vilka är främmande för proletariatet som klass, och är borgarklassens tjänare, dess agenter, som för in borgarnas inflytande bland proletariatet och det arbetarrörelsen måste befrias från, såvida den inte ska förbli en borgerlig arbetarrörelse.

Er predikan för ”enhet” med opportunisterna, med Legien, David et consortes, med plechanov-iterna eller med Tjchenkeli och Potresov osv, är objektivt sett ett försvar för arbetarnas förslavande under den imperialistiska bourgeoisin med hjälp av dess bästa agenter inom arbetarrörelsen. Den revolutionära socialdemokratins seger i världsmÃ¥ttstock är absolut oundviklig, men gÃ¥r och kommer att gÃ¥ framÃ¥t, ska äga rum och kommer att äga rum enbart mot er, den kommer segra över er.

Dessa båda tendenser, rentav två partier inom den moderna arbetarrörelsen, som 1914-16 så uppenbart gick isär i hela världen, utforskades av Engels och Marx i England under flera årtionden, ungefär från 1858 till 1892.

Varken Marx eller Engels levde fram till världskapitalismens imperialistiska epok, som tidigast börjat åren 1898-1900. Men det säregna med England var, att det redan från mitten av 1800-talet åtminstone två av imperialismen mest utmärkande drag låg förhanden 1) ofantliga kolonier 2) monopolprofit till följd av dess monopolställning på världsmarknaden.

I båda avseenden utgjorde England ett undantag bland de kapitalistiska länderna, och påvisades alldeles klart och bestämt av Engels och Marx i analysen av detta undantag, sambandet med opportunismens (temporära) seger inom den engelska arbetarrörelsen.

I ett brev till Marx av den 7 oktober 1858 skrev Engels: ”Det engelska proletariatet förborgerligas faktiskt alltmer, sÃ¥ denna den mest borgerliga av alla nationer tycks tydligen sist och slutligen leda det hela därhän, att det vid sidan av bourgeoisin finns en borgerlig aristokrati och ett borgerligt proletariat.

IfrÃ¥ga om en nation som utsuger hela världen, är det självfallet i viss mÃ¥n riktigt.” I ett brev till Sorge frÃ¥n 21 sept 1872 rapporterar Engels, att Hales ställde till stor skandal i Internationalens federala rÃ¥d och genomdrev ett misstroendevotum mot Marx, emedan denne hade sagt att ”de engelska arbetarledarna sÃ¥lt sig”. Den 4 augusti 1874 skriver Marx till Sorge: ”Vad stadsarbetarna här [i England] beträffar, mÃ¥ste man beklaga att inte hela ledarpacket kommit in i parlamentet. Det är det säkraste sättet att göra sig av med slöddret.”

I ett brev till Marx den 11 augusti 1881 talar Engels om ”dessa usla engelska fackföreningar som lÃ¥ter sig ledas av personer som sÃ¥lt sig till eller Ã¥tminstone betalas av bourgeoisin”. I ett brev till Kautsky 12 sept 1882 skrev Engels: ”Ni frÃ¥gar mig vad de engelska arbetarna tänker om kolonialpolitiken? NÃ¥väl, precis detsamma som de tänker om politiken över huvud taget … Här finns ju inget arbetarparti, här finns bara konservativa och liberala radikaler,och arbetarna lever flott pÃ¥ Englands världsmark nads och koloniala monopol.”

Den 7 dec 1889 skriver Engels till Sorge: ”Det mest motbjudande här [i England] är den hos arbetarna djupt rotade borgerliga ‘värdigheten’… Och till och med Tom Mann, som enligt min mening är den bäste av de alla, talar gärna om att han skall luncha med Lordmayorn. Om man jämför detta med fransmännen, förstÃ¥r man vad en revolution är bra till …”

I ett brev av den 19 april 1890: ”… Rörelsen [den engelska arbetarklassens] fortgÃ¥r under ytan, griper omkring sig till allt bredare skikt och allra mest just bland den hittills stagnerande understa [kursiverat av Engels] massan, och den dagen är inte längre avlägsen, dÃ¥ denna massa plötsligt finner sig själv, då man fÃ¥r klart för sig, att det är just  dom själva som är denna kolossala massa stadd i rörelse.

Den 4 mars 1891: ”Det sprängda dockarbetarförbundets misslyckande, de ‘gamla’ konservativa fackföreningar som är rika och just därför fega, stannar ensamma kvar pÃ¥ valplatsen…” Den 14 sept 1891: PÃ¥ fackföreningskongressen i Newcastle blev de gamla unionsmännen, motstÃ¥ndarna till 8-timmarsdagen, slagna ”och de borgerliga tidningarna erkänner helt det borgerliga arbetarpartiets nederlag” (överallt kursiverat av Engels).

Att Engels ocksÃ¥ i tryck offentligt framfört dessa tankar som han i Ã¥rtionden upprepat, bevisar hans förord 1892 till andra upplagan av ‘Den arbetande klassens läge i England’. Här talar han om ”aristokratin inom arbetarklassen”, om en ”privilegierad minoritet” bland arbetarna i motsats till den ”breda arbetarmassan”.

En ”liten privilegierad, skyddad minoritet” av arbetarklassen hade själva ”varaktiga fördelar” av Englands privilegierade ställning Ã¥ren 1848-68, medan den ”breda massan i bästa fall enbart Ã¥tnjutit en kortvarig förbättring av sitt läge …I samband med industrimonopolets sammanbrott kommer engelska arbetarklassen att förlora denna sin privilegierade ställning …”

Medlemmarna av de ”nya” fackföreningarna, de okvalificerade arbetarnas organisationer, har ”en omätlig fördel: deras sinnen är ännu en jungfrulig jordmÃ¥n, fullständigt fri frÃ¥n nedärvda ‘respektabla’ borgerliga fördomar, som förvirrar de bättre ställda ‘gamla unionmännens’ huvuden …” ”De sÃ¥ kallade arbetarrepresentanterna” är i England personer ”man förlÃ¥ter i sin egenskap av arbetare, medan de själva gärna velat dränka denna egenskap i sin egen liberalisms ocean …”

Vi har med avsikt anfört tämligen utförliga utdrag ur Marx’ och Engels’ direkta uttalanden för att läsarna ska kunna studera dessa i sin helhet. Och det är nödvändigt att studera detta, det lönar sig att uppmärksamt tänka sig in i dessa argument. För här ligger kärnan i denna taktik inom arbetarrörelsen, som imperialistepokens objektiva förhÃ¥llanden dikterar.

Redan Kautsky försökte också här ”ställa till oreda” och ersätta marxismen med en äcklig försonlighet mot opportunisterna. I polemik med de öppna och naiva socialimperialisterna (i stil med Lensch), som försökte rättfärdiga kriget frÃ¥n Tysklands sida med att det kunde vara ett medel att förinta Englands monopolställning, sÃ¥ ”korrigerar” Kautsky denna uppenbara lögn med en annan lika uppenbar. I stället för en cynisk lögn sätter han in en salvelsefull sÃ¥dan!

Han säger att Englands industrimonopol för länge sedan är brutet och förintat, men behöver och kan inte förstöra det. Varför är detta argument så falskt?

För det första. Därför att Englands kolonialmonopol förbigÃ¥s med tystnad. Men som vi sett pÃ¥visade Engels detta fullständigt tydligt redan 1882, sÃ¥ledes för 34 Ã¥r sedan idag 1914! Englands industrimonopol är förstört, men kolonialmonopo let är inte  bara kvar, utan har dessutom skärpts i en utomordentlig grad, dÃ¥ hela jorden redan blivit uppdelad! Med hjälp av sin äckliga lögn smugglar Kautsky in denna borgerligt pacifistiska och opportunistiskt kälkborgerliga lilla idé, att det inte ”finns nÃ¥got att kriga om”.

Tvärtom, kapitalisterna har för närvarande inte bara något att kriga om, utan måste rentav föra krig, såvida de vill bevara kapitalismen, för utan en våldsam omfördelning av kolonierna, kan nya imperialistist-länder inte få de privilegier, som de äldre (och mindre starka) imperialististmakterna åtnjuter.

För det andra. Varför ger Englands monopol en förklaring till opportunismens (temporära) seger i England? Emedan monopolet ger en extraprofit, dvs en överskottsprofit utöver den normala kapitalistiska profiten, som är sÃ¥ vanlig i hela världen. Av denna extraprofit kan kapitalisterna ge ut en del (en inte sÃ¥ liten del!) till att muta sina arbetare för att bilda nÃ¥got i stil med ett förbund, ungefär i stil med de engelska fackföreningarnas berömda ”allianser” med sina företagare, som makarna Webb har skildrat.

 - ett förbund mellan arbetarna som tillhör en viss nation med sina kapitalister mot de övriga länderna. Englands industri- monopol blev redan i slutet av 1800-talet tillintetgjort. Det är obestridligt. Men hur gick det till? SÃ¥ varje monopol försvann? Om sÃ¥ vore, skulle Kautskys (mot opportunismen) försonliga ”teori” ha ett visst berättigande. Men saken är den, att sÃ¥ är inte fallet.

Imperialismen är en monopolistisk kapitalism. Varje kartell, trust, syndikat, varje jättestor bank är ett monopol. Extraprofiten har inte försvunnit utan är kvar. Ett privilegierat, finansiellt rikt lands utsugning av alla övriga länder finns också kvar och har blivit starkare.

En handfull rika länder, endast fyra, ifall man enbart avser en självständig och verkligt gigantisk ”modern” rikedom – nämligen England, Frankrike, Förenta Staterna och Tyskland - med utvecklade monopol i omätlig omfattning, fÃ¥r extra profit pÃ¥ hundratals miljoner, om inte rentav miljarder, ”rider pÃ¥ ryggen” pÃ¥ hundratals och Ã¥ter hundratals miljoner människor i andra länder, kämpar sinsemellan om fördelningen av detta särskilt präktiga, särskilt feta, särskilt bekväma byte.

Just det är imperialismens ekonomiska och politiska väsen, vars djupaste motsättningar Kautsky skyler över och inte visar.

Borgarklassen i en ”stor” imperialistisk makt kan ekonomiskt muta ”sina” arbetares överskikt, genom att för detta ändamÃ¥l ge ut ett par hundra miljoner franc om Ã¥ret, ty dess extra profit uppgÃ¥r förmodligen till cirka en miljard. Och frÃ¥gan om hur denna lilla allmosa fördelas mellan arbetarministrar, ”arbetarrepresentanter” (erinra er Engels’ utomordentliga analys av detta begrepp), de arbetare som deltar i krigsindustrikommittéer, arbetarämbetsmän, dessa i snävt skrÃ¥mässiga fackföreningar organiserade arbetare och tjänstemän osv – är redan en underordnad frÃ¥ga.

Under åren 1848-68 och delvis senare hade England ensamt en monopolställning; därför kunde opportunismen där i årtionden över huvud taget vinna; för det fanns inga andra länder med så rika kolonier och industrimonopol.

Den sista tredjedelen av 1800-talet bildade övergång till en ny imperialistisk epok. Det är inte ett lands finanskapital som åtnjuter monopol, utan finanskapitalet i några mycket få stormakter.  (I Japan och Ryssland kompletteras och delvis ersätts det moderna och nya finanskapitalets monopol med de monopol som sammanhänger med en militärmakt, ett ofantligt territorium eller ett särskilt gynnsamt utgångsläge för plundring av minoriteter:  Kina, Afrika osv) Av denna skillnad följer, att Englands monopolställning kunde vara obestridd under årtionden.

Det moderna finanskapitalets monopolställning utsattes för häftiga angrepp: De imperialistiska krigens epok hade pÃ¥börjats. Förr kunde man muta ett lands arbetarklass och korrumpera den i Ã¥rtionden. NÃ¥got sÃ¥dant är nu osannolikt, kanske rentav omöjligt, men istället kan varje imperialistisk ‘stor’makt muta mindre skikt avarbetararistokratin”(än vad som varit fallet i England 1848-68), och gör det ocksÃ¥.

DÃ¥ kunde ett ”borgerligt arbetarparti” – för att använda Engels’ utomordentligt träffande uttryck - bara uppstÃ¥ i ett land, då landet ensamt hade innehaft en monopolställning, men detta  under en lÃ¥ng tid. Nu är ett ”borgerligt arbetarpartioundvikligt och typiskt för alla imperialistländer, men med hänsyn till dessa länders desperata kamp vad gäller delning av bytet, är det  knappast sannolikt att ett sÃ¥dant parti under lÃ¥ng tid ska kunna segra i en rad länder. Truster, finansoligarkier, dyrtider och dylikt gör det möjligt att muta ett litet överskikt som förtrycker, kuvar, ruinerar och plÃ¥gar ett allt starkare proletariats och halvproletariats massa.

Ã… ena sidan har vi bourgeoisins och opportunisternas tendens att förvandla de fÃ¥ rikaste och mest privilegierade nationerna till ”eviga” parasiter pÃ¥ den övriga mänsklighetens kropp, att ”vila pÃ¥ lagrarna” genom utsugning av de svartas, indiernas och andra folks blod och hÃ¥lla dessa i schack med hjälp av den med storartad förstörelseteknik utrustade moderna militarismen. Ã… andra sidan ser vi tendensen hos de massor som starkare än nÃ¥gonsin varit förtryckta och burit pÃ¥ de imperialistiska krigens alla lidanden, att kasta av sig detta ok och störta bourgeoisin.

Arbetarrörelsens historia kommer nu oundvikligen att utvecklas i kampen mellan dessa bÃ¥da tendenser. Emedan den första tendensen inte är tillfällig, är den ekonomiskt ”grundad”. Bourgeoisin har redan i alla länder gett upphov till, uppammat och säkrat ”borgerliga arbetarpartier” av socialchauvinister. Skillnaderna mellan ett helt utformat parti, exempelvis Bissolatis i Italien, ett helt socialimperialistiskt parti och t.ex herrar Potresovs, Gvozdevs, Bulkins, Tjcheidzes, Skobelevs & Co till hälften utformade kvasiparti, är oväsentlig.

Viktigt är att den ekonomiska övergÃ¥ngen av arbetararistokratins skikt till bourgeoisins har mognat och blivit ett fullbordat faktum, och detta ekonomiska faktum, denna förskjutning i klassrelationer utan nÃ¥gon särskild ”möda”, kommer att finna en politisk form av ett eller annat slag.

PÃ¥ denna nämnda ekonomiska grundval har den modernaste kapitalismens politiska institutioner – press, parlament, sammanslutningar, kongresser osv – för de underdÃ¥niga, ödmjuka, reformistiska och patriotiska tjänstemännen och arbetarna skapats politiska privilegier och allmosor, som överensstämmer med de ekonomiska privilegierna och allmosorna.

Inkomstbringande och lugna poster i ett departement eller en krigsindustrikommitté, i parlamentet och i olika kommissioner, i de ”solida”, legala tidningarnas redaktioner eller i de inte mindre solida och ”borgerligt lydiga” arbetarfackföreningarnas styrelser – det är med detta som den imperialistiska bourgeoisin lockar och belönar de ”borgerliga arbetarpartiernas” representanter och anhängare.

Den politiska demokratins mekanik verkar i samma riktning. Ingenting kan i vÃ¥r tidsÃ¥lder uträttas utan val, ingenting kan göras utan massorna, men i boktryckarkonstens och parlamentarismens epok gÃ¥r det inte att leda massorna utan ett vittförgrenat, systematiskt genomfört, solitt uppbyggt system av smicker, lögn, bedrägeri, utan jonglerande med populära slagord pÃ¥ modet, utan löften till höger och vänster om alla möjliga reformer och alla möjliga förmÃ¥ner Ã¥t arbetarna – enbart för att de ska avstÃ¥ frÃ¥n revolutionär kamp till att störta bourgeoisin.

Jag vill kalla detta system för Lloyd-George-ism efter en av de mest framstÃ¥ende och skickliga representanterna för detta system i det ‘borgerliga arbetarpartiets’ klassiska land, den engelske ministern Lloyd George. Han är en förstklassig borgerlig geschäftsmakare och politisk skojare, en populär talare som förstÃ¥r sig pÃ¥ att kunna tala om vad som helst;

Genom att hålla ultrarevolutionära tal för en arbetarpublik kan han till och med driva igenom rejäla allmosor åt servila arbetare i form av sociala reformer (försäkring osv), och därigenom på ett glänsande sätt  tjäna bourgeoisin, och att just bland arbetarna föra in borgarnas inflytande just bland proletariatet, precis där det är nödvändigast och svårast att få massorna moraliskt underordnade.

Finns det dÃ¥ nÃ¥gon större skillnad mellan Lloyd George Ã¥ ena sidan och herrar Scheidemann, Legien, Henderson, Hyndman, Plechanov, Renaudel & Co Ã¥ den andra? Av de senare, invänder man mot oss, kommer nÃ¥gra att Ã¥tervända till Marx’ revolutio nära socialism. Det är möjligt, men det är en obetydlig gradskillnad, sÃ¥vida man tar frÃ¥gan politiskt, dvs i massomfattning. Enskilda inom de nuvarande socialchauvinistiska ledarna kan fÃ¥ Ã¥tervända till proletariatet.

Men den socialchauvinistiska eller (vilket är detsamma) den opportunistiska riktningen kan varken försvinna eller ‘Ã¥tervända’ till det revolutionära proletariatet. PÃ¥ ställen där marxismen är populär bland arbetarna kommer denna politiska riktning, detta ”borgerliga arbetarparti”, dyrt och heligt svära vid Marx’ namn.

Man kan inte förbjuda dom detta, lika lite som man kan förbjuda en handelsfirma att använda vilken etikett, vilken skylt, vilken reklam som helst. Det har i historien alltid varit så, att då de förtryckta klassernas populära revolution ära ledare dör, försöker fienden lägga beslag på deras namn för att bedra dessa förtryckta klasser.

Faktum är att ”borgerliga arbetarpartier”, vilka redan uppstÃ¥tt som politiska företeelser i alla avancerade kapitalistländer, att utan en energisk, skoningslös kamp över hela linjen mot dessa partier – eller om ni sÃ¥ vill grupper, riktningar osv – kan det inte ens bli tal om kamp mot imperialismen, om marxismen eller om den socialistiska arbetarrörelsen.

Tjcheidzes grupp, Nasje Delo och Golos Truda i Ryssland samt OK-anhängarna i utlandet är inget annat än en variant av en av dessa partier. Vi har inte den minsta anledning tro, att dessa partier kan försvinna före den sociala revolutionen. Tvärtom: ju närmare revolutionen kommer, desto starkare flammar de upp, ju tvärare och våldsammare övergångarna och sprången i förloppet blir, desto större roll spelar den revolutionära massans kamp mot den opportunistiska, kälkborgerliga strömningen i arbetarrörelsen.

Kautskynismen är ingen självständig strömning, för den har inga rötter bland massorna och heller inte i det privilegierade skikt som gÃ¥tt över till bourgeoisin. Men det farliga med Kautskynismen är, dÃ¥ den genom att utnyttja föregÃ¥ngnas ideologi bemödar sig med att försona proletariatet med det ”borgerliga arbetarpartiet”, att försvara proletariatets enhet med detta parti och därmed öka dess auktoritet.

Massorna följer inte längre de öppna socialchauvinisterna: Lloyd George har redan utvisslats på arbetarmöten i England, Hyndman har gått ur partiet. Renaudel och Scheidemann, Potresov och Gvozdev et consortes skyddas av polisen. Kautskyane rnas maskerade försvar av socialchauvinister är allra farligast.

Till de mest spridda av Kautskynismens sofismer hör hänvisningen till ”massorna”. Vi vill inte lösrycka oss frÃ¥n massorna och massorganisationerna, heter det! Men tänk efter bara, hur Engels ställde frÃ¥gan.De engelska fackföreningarnas ”massorganisati oner” stod under 1800-talet pÃ¥ det borgerliga arbetarpartiets sida. Marx och Engels försonades inte av den orsaken med detta utan avslöjade det.

De glömde för det första inte att fackföreningarnas organisationer endast direkt omfattade proletariatets minoritet. Och i England var det på den tiden, liksom i dagens Tyskland, inte mer än en femtedel av proletariatet som var organiserat. Att på allvar tro att det under kapitalismen vore möjligt att sammansluta proletariatets majoritet i organisatio ner, är fel.

För det andra – och det är huvudsaken – är detta inte sÃ¥ mycket frÃ¥ga om antalet medlemmar i organisationen, som den reella, objektiva betydelsen av dess politik: om denna politik representerar massorna, om den tjänar massorna, dvs deras frigörelse frÃ¥n kapitalismen, eller om den representerar minoritetens intressen, dess försoning med kapitalismen. Just det senare är riktigt ifrÃ¥ga om England under 1800-talet och är idag riktigt ifrÃ¥ga om Tyskland och andra länder.

FrÃ¥n de gamla tradeunionernas ”borgerliga arbetarparti”, frÃ¥n den privilegierade minoriteten avskiljer Engels den ”understa massan”, den faktiska majoriteten och till den appellerar han, den som inte infekterats av den ‘borgerliga respektabiliteten’. Detta är kärnan i den marxistiska taktiken!

Varken vi eller nÃ¥gon annan kan räkna ut hur stor del av proletariatet som följer och kommer att följa socialchauvi nisterna och opportunisterna. Endast kampen kommer visa det, det kommer först den socialistiska revolutionen slutgiltigt att avgöra. Men vi vet bestämt, att de som är för ”fosterlandsförsvaret” i imperialistiska kriget, endast representerar en minoritet.

Och därför är det vår plikt, om vi vill förbli socialister, att stiga längre och djupare ned, till de verkliga massorna: häri ligger hela betydelsen av kampen mot opportunismen och hela innehållet i denna kamp. Genom avslöjande av att opportunisterna och socialchauvinisterna i verkligheten förråder och säljer massornas intressen, att de försvarar de temporära privilegier, som en minoritet av arbetarna åtnjuter.

Att de är bärare av borgerlighetens idéer och inflytande, att de i verkligheten är bourgeoisins bundsförvanter och agenter, så lär vi massorna inse sina verkliga politiska intressen, att kämpa för socialismen och revolutionen genom de imperialistiska krigens och imperialistiska vapenstilleståndens alla långa och kvalfulla skeden.

Att klargöra för massorna det oundvikliga och nödvändiga i att bryta med opportunismen, att skola dom till revolutionen genom skoningslös kamp mot opportunismen, att dra lärdom av krigserfarenheterna för att avslöja den nationalliberala arbetarpolitikens alla nedrigheter och inte maskera dom – det är den enda marxistiska linjen inom världens arbetarrörelse.

Noter: ”Imperialismen är en produkt av den högt utvecklade industrikapitalismen. Den bestÃ¥r i varje industriell kapitalistisk nations strävan efter att underkuva och förena sig med ett allt större antal agrara omrÃ¥den, oavsett vilken nation som bebor dessa.” Kautsky i Die Neue Zeit 1914

 

övers Ingrid Ternert

Inga kommentarer

Inga kommentarer ännu.

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

Powered by WordPress