Fredskoalitionen Göteborg

22 december, 2013

27 nov 2013 Juan Cole – MÖ välkomnar uppgörelsen med Iran om avväpning av Israels kärnenergiprogram

Filed under: nya — ingrid @ 20:11

Mellanöstern välkomnar varmt uppgörelsen med Iran och ser den som ett led i att av-nuklealisera Israel
11/26/2013 av Juan Cole

Israel o SaudiArabien har rapporterat alltmer om den regionala reaktionen på FNs Säkerhetsråds plus Tysklans preliminära uppgörelse med Iran, då de förhandlar om ett slut på den internationella bojkotten mot Iran, som praktiska steg till att permanent föregripa ett iranskt kärnvapen.

Israel är ett litet land på 7.5 miljoner med ett BNP ungefär lika stor som  Portugals och är egentligen inte alls så viktig i Mellanöstern, som har 600 miljoner invånare om man inkluderar Nordafrika – med vilken USA har en årlig handel på $400  miljar per år.

Men trots de israeliska politikernas skrämseltaktik och hysteri [se nedan], har den vanliga reaktionen i regionen varit mycket mer positiv än Likuds regering vill få oss att tro. Dessutom har mycket av Arabvärlden välkomnat uppgörelsen, långt ifrån att gå emot en israelisk arabisk  överenskommelse  med Iran och betraktat den som ett första steg, att på det hela taget få bort  kärnvapen från Mellanöstern.

Detta betyder att de hoppas att när väl en gång Irans kärnanriknings program har omstrukturerats till att vara permanent fredligt, kommer FNs Säkerhetsråd öka trycket på Israel för att ge upp sina kärnvapen. Turkiet, en av Usas Natoallierade, som har en del dispyter med Iran (märk väl om Syrien), har icke desto mindre varmt välkomnat denna överenskommelse.

 Turkiet har en folkmängd på 76 miljoner, liksom Iran, så båda har  t.ex en lite mindre befolkning än Tyskland. Den turkiske presidenten Abdullah Gul skrev på  Twitter, “Jag välkomnar dagens överenskommelse om Irans nukleära program. Jag har förespråkat en lösning genom diplomati och vi har gjort många diplomatiska ansträngningar i Turkiet fram till nu . . . Detta är ett stort steg framåt. Jag hoppas den snart förseglas med en slutlig uppgörelse . Jag gratulerar alla parters för deras konstruk tiva engagemang.”

Turkiets regerande Rättvise och Utvecklingspartiet (AKP) har en doktrin om att söka goda relationer med sina grannar för att öka handeln. Efter att AK kommit till makten år 2002, expanderade Turkiets utländska handel en stor del (den var på $239 miljarder under 2012) och handeln med Mellanöstern expanderade från nästan ingenting, men under de nationalistiska, sekulära generalerna till 22%. (Turkiets GDP är $788 miljarder i nominellt värde, mer än Nederländernas och precis bakom Indonesien och blir den 17e största ekonomin i världen, strax bakom inte bara Indonesien utan också Mexiko och SydKorea).

Det sista decenniets nya handel värd miljarder till Turkiets regering i Ankara och kommer som grädde på den expanderande handeln med Europa och Asien. År 2011 hade Turkiets handel med Iran gått från nästan ingenting till $16 miljarder. Cirka 2500 iranska företag har investerat i Turkiet. Men under 2013 har värdet på handeln fallit från föregående år, i huvudsak för att internationella sanktioner gör det svårt för Iran att utveckla sin olja och gasproduction och svårt för turkiska banker att gå ihop med iranska sådana. Turkiska tjänstemän ser nivån på handeln med Iran som långt under vad som skulle kunnat uppnås, och för stunden närmast obetydlig. De skulle hellre velat utvidga handeln till $100 miljarder och sikta på $30 miljarder 2015.

Internationella sanktioner var därför extremet olägliga för Turkiets politik att utvidga handeln i regionen. Dessutom är Turkiet beroende av billig naturgas från Iran för en del av sin egen el-produktion. Jämfört med den turkisk-iranska skärmyts- lingen om Syrien, är det möjliga samarbetet för att expandera energi och handel mycket viktigare för regeringen i Ankara. Likaså stöder AKP palestinierna under Israels ockupation och har detta gemensamt med Iran. Turkiet tuggar obehindrat i sig handeln med Iran och vill investera i den, och välkomnar iransk investering i Turkiet. Uppgörelsen mellan Kerry-Zarif kunde inte vara mer välkomnad i turkiska huvudstaden Ankara.

Irak med en befolkning på 30 miljoner och ett GDP på $212 miljarder, hälsar också entusiastiskt nyheten. Premiärminister Nouri al-Maliki sa, “Att nå en överenskommelse mellan den islamska republiken Iran och de sex nationerna över Irans nukleära program, det är ett stort steg för säkerheten och stabiliteten i regionen… Vi hoppas att processen med att bygga förtroende och dialog kommer fortsätta i båda sidors intresse till att förhindra kärnvapenspridning och erkänna rätten för Iran till fredligt kärnenergiprogram. ”

Iran och Irak var förmodligen på en punkt i en nukleär vapenkapplöpning med varandra, och med Israel som startat detta, så det otroliga är, att regeringen i Bagdad försvarar Irans rätt att anrika uran för fredlig energitillämpning. Al-Maliki har svaga relationer med Persiska Vikens sunnitroende oljemonarkier och är med det isolerad. Han är beroende av Iran för handel och elektricitet, och behöver stöd i sitt krig med sunniextremister som fortsätter att spränga hans huvudstad.

Irak har inte tagit någon hänsyn till de internationella sanktionerna mot Iran, för man behöver Iran alltför väl, och i själva verket kan man ha ökat hjälpen till Iran för att ge stöd i dess ekonomiska svårigheter. Malikis regering har hamnat mellan sin amerikanska allierade och sin iranska, och utsätts för tryck från var sin sida. Kurdiska parlamentsledamoten Mahmoud Osman fick en poäng då han sa, att om relationerna mellan Washington och Teheran förbättras, skulle det minska trycket på Irak.

Osman sa att Irak kunde tjäna på detta ekonomiskt, för då skulle man inte behöva utvidga hjälpen till Iran för att klara de svåra sanktionerna. Det här är första gången jag såg beskyllningen, att Irak hjälper Iran med stöd (och inte tvärtom). Jag vore mycket överraskad om inte Irak hjälper Iran att smuggla in bensin i landet i brott mot amerikanska sanktioner.

Libanons utrikesminister Adnan Mansour välkomnade överenskommelsen som “positiv”. I synnerhet kopplade han den till Irans överenskommelse att aldrig tillverka en bomb, och ansåg det var ett steg mot kärnvapennedrustning av MellanÖstern. Det betyder att Libanon hoppas, efter Irans nukleära problem klarats av, att världskommuniteten nästa gång vänder sig mot det israeliska nukleära problemet, vilket enligt Mansour hotar hans land.

Egypten, ett land på 84 miljoner med en GDP på $254 miljarder, har tagit ungefär samma spår som Libanon. En talesman för interim-utrikesministern Nabil Fahmy “välkomnade” överenskommelsen och såg den också som ett steg mot kärnenergined- rustning av MellanÖstern. Den jordanska regeringens talesman, Muhammad al-Mumini , sa att överenskommelsen var “ett steg i rätt riktning.”

Han fortsatte visa hopp om att det internationella samfundet fortsättningsvis tog hänsyn till jämbördiga intressen för att lösa de andra säkerhetsproblemen i regionen. (Han menade det syriska inbördeskriget, vilket sätter en enorm börda på  Jordanien, och problemet med den palestinska statslösheten, vilket gäller 60% av Jordaniens befolkning bestående  av  familjer, etniskt rensade av israelerna från sina ursprungliga hem). Jordaniens Kung Abdullah II hade länge varnat, att ett krig med Iran skulle bli en katastrof för hans amerikanska och saudiska allierade.

Persiska Vikens Samarbetsråd för oljemonarkier var inte lika negativa som USA-media håller på att rapportera. Förenade ArabEmiratets ministär lovordade överenskommelsen och sa, man hoppades det skulle leda till regional stabilitet och ett slut på spridning av kärnenergi. På samma sätt välkomnade Khatar och Bahrain utvecklingen, och i likhet med Libanon och Egypten sa man, de hoppades att det skulle leda till en kärnvapenfri zon i MellanÖstern. Vi vet att Oman godkänner det, för de var värdar för dom förberedande mötena mellan USA och Iran. Kuwait (ett land på 3.2 miljoner med BNP på $173 miljard)   ser inte ut att gilla överenskommelsen, eftersom det verkar vara tyst om den.

Som för Saudiarabien, som vissa pundhuvuden hävdar är så upprörd av förhandlingarna, att man är beredd gå ihop med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, nåja, inte så mycket. Den saudiska kulturministern Dr Abdul Aziz bin Muhyi’d-Din Khoja sa, den förberedande överenskommelsen skulle kunna leda till en resolution om Irans nukleära problem och antog landet agerar med gott uppsåt.

Han var också glad att överenskommelsen erkände rätten för länder i regionen att dra fördel av kärnkraft. (Saudiarabien vill ha kärnreaktorer, något som Iran redan har i Bushehr, men Israel bombade Irak då man byggde en lättvattenreaktor, så Riyad verkar se FNs Säkerhetsråds åtaganden att avlägsna varje israeliskt veto mot fredliga reaktorer i regionen). I likhet med Egypten och Libanon, såg Saudiarabien också detta som ett första steg mot att också avlägsna israeliska kärnvapen från  Mellanöstern.

Algeriet, ett land med en befolkning på 38 miljoner och en GDP på $209 miljarder, välkomnade varmt uppgörelsen.
Det var inte fråga om att Syrien skulle bli grad för genombrottet, och regeringen i Damaskus sa, att man visat regionens problem kan lösas genom förhandling. Så i själva verket är Netanyahus Likudregering fullständigt isolerad i sitt ljudliga  förkastande av dessa förhandlingar. Uppenbarligen är alla i Mellanöstern positiva, och de flesta av länderna som räknas (genom storlek och makt) är absolut entusiastiska.

Graden av israelisk isolering

is matched only by the extremeness of its retorik. One Israeli cabinet member who has read too much Tom Clancy warned of “suitcase bombs” provided by Iran to terrorist for use in Western cities. Iran har inget kärnvapen och det finns inget sådant som en väskbombare och inget land har någonsin gett bort ett kärnvapen till någon, låt vara en ovårdad  terrorist. Återigen, Iran har inget kärnvapen eller någon särskild utsikt att ha något sådant.

Israel däremot har flera hundra stridsspetsar och hjälpmedel till att leverera dessa, bomber som man utvecklat i hemlighet  och under falska förespeglingar. Och Israel använder rutinmässigt det nukleära förrådet till att hota eller utöva utpressning mot andra länder, som med Ariel Sharons hot riktat mot Saddam Husseins Irak.

övers Ingrid Ternert

Inga kommentarer

Inga kommentarer ännu.

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

Powered by WordPress