Fredskoalitionen Göteborg

22 december, 2013

27 nov 2013 Juan Cole – MÖ välkomnar uppgörelsen med Iran om avväpning av Israels kärnenergiprogram

Filed under: nya — ingrid @ 20:11

Mellanöstern välkomnar varmt uppgörelsen med Iran och ser den som ett led i att av-nuklealisera Israel
11/26/2013 av Juan Cole

Israel o SaudiArabien har rapporterat alltmer om den regionala reaktionen på FNs Säkerhetsråds plus Tysklans preliminära uppgörelse med Iran, då de förhandlar om ett slut på den internationella bojkotten mot Iran, som praktiska steg till att permanent föregripa ett iranskt kärnvapen.

Israel är ett litet land på 7.5 miljoner med ett BNP ungefär lika stor som  Portugals och är egentligen inte alls så viktig i Mellanöstern, som har 600 miljoner invånare om man inkluderar Nordafrika – med vilken USA har en årlig handel på $400  miljar per år.

Men trots de israeliska politikernas skrämseltaktik och hysteri [se nedan], har den vanliga reaktionen i regionen varit mycket mer positiv än Likuds regering vill få oss att tro. Dessutom har mycket av Arabvärlden välkomnat uppgörelsen, långt ifrån att gå emot en israelisk arabisk  överenskommelse  med Iran och betraktat den som ett första steg, att på det hela taget få bort  kärnvapen från Mellanöstern.

Detta betyder att de hoppas att när väl en gång Irans kärnanriknings program har omstrukturerats till att vara permanent fredligt, kommer FNs Säkerhetsråd öka trycket på Israel för att ge upp sina kärnvapen. Turkiet, en av Usas Natoallierade, som har en del dispyter med Iran (märk väl om Syrien), har icke desto mindre varmt välkomnat denna överenskommelse.

 Turkiet har en folkmängd på 76 miljoner, liksom Iran, så båda har  t.ex en lite mindre befolkning än Tyskland. Den turkiske presidenten Abdullah Gul skrev på  Twitter, “Jag välkomnar dagens överenskommelse om Irans nukleära program. Jag har förespråkat en lösning genom diplomati och vi har gjort många diplomatiska ansträngningar i Turkiet fram till nu . . . Detta är ett stort steg framåt. Jag hoppas den snart förseglas med en slutlig uppgörelse . Jag gratulerar alla parters för deras konstruk tiva engagemang.”

Turkiets regerande Rättvise och Utvecklingspartiet (AKP) har en doktrin om att söka goda relationer med sina grannar för att öka handeln. Efter att AK kommit till makten år 2002, expanderade Turkiets utländska handel en stor del (den var på $239 miljarder under 2012) och handeln med Mellanöstern expanderade från nästan ingenting, men under de nationalistiska, sekulära generalerna till 22%. (Turkiets GDP är $788 miljarder i nominellt värde, mer än Nederländernas och precis bakom Indonesien och blir den 17e största ekonomin i världen, strax bakom inte bara Indonesien utan också Mexiko och SydKorea).

Det sista decenniets nya handel värd miljarder till Turkiets regering i Ankara och kommer som grädde på den expanderande handeln med Europa och Asien. År 2011 hade Turkiets handel med Iran gått från nästan ingenting till $16 miljarder. Cirka 2500 iranska företag har investerat i Turkiet. Men under 2013 har värdet på handeln fallit från föregående år, i huvudsak för att internationella sanktioner gör det svårt för Iran att utveckla sin olja och gasproduction och svårt för turkiska banker att gå ihop med iranska sådana. Turkiska tjänstemän ser nivån på handeln med Iran som långt under vad som skulle kunnat uppnås, och för stunden närmast obetydlig. De skulle hellre velat utvidga handeln till $100 miljarder och sikta på $30 miljarder 2015.

Internationella sanktioner var därför extremet olägliga för Turkiets politik att utvidga handeln i regionen. Dessutom är Turkiet beroende av billig naturgas från Iran för en del av sin egen el-produktion. Jämfört med den turkisk-iranska skärmyts- lingen om Syrien, är det möjliga samarbetet för att expandera energi och handel mycket viktigare för regeringen i Ankara. Likaså stöder AKP palestinierna under Israels ockupation och har detta gemensamt med Iran. Turkiet tuggar obehindrat i sig handeln med Iran och vill investera i den, och välkomnar iransk investering i Turkiet. Uppgörelsen mellan Kerry-Zarif kunde inte vara mer välkomnad i turkiska huvudstaden Ankara.

Irak med en befolkning på 30 miljoner och ett GDP på $212 miljarder, hälsar också entusiastiskt nyheten. Premiärminister Nouri al-Maliki sa, “Att nå en överenskommelse mellan den islamska republiken Iran och de sex nationerna över Irans nukleära program, det är ett stort steg för säkerheten och stabiliteten i regionen… Vi hoppas att processen med att bygga förtroende och dialog kommer fortsätta i båda sidors intresse till att förhindra kärnvapenspridning och erkänna rätten för Iran till fredligt kärnenergiprogram. ”

Iran och Irak var förmodligen på en punkt i en nukleär vapenkapplöpning med varandra, och med Israel som startat detta, så det otroliga är, att regeringen i Bagdad försvarar Irans rätt att anrika uran för fredlig energitillämpning. Al-Maliki har svaga relationer med Persiska Vikens sunnitroende oljemonarkier och är med det isolerad. Han är beroende av Iran för handel och elektricitet, och behöver stöd i sitt krig med sunniextremister som fortsätter att spränga hans huvudstad.

Irak har inte tagit någon hänsyn till de internationella sanktionerna mot Iran, för man behöver Iran alltför väl, och i själva verket kan man ha ökat hjälpen till Iran för att ge stöd i dess ekonomiska svårigheter. Malikis regering har hamnat mellan sin amerikanska allierade och sin iranska, och utsätts för tryck från var sin sida. Kurdiska parlamentsledamoten Mahmoud Osman fick en poäng då han sa, att om relationerna mellan Washington och Teheran förbättras, skulle det minska trycket på Irak.

Osman sa att Irak kunde tjäna på detta ekonomiskt, för då skulle man inte behöva utvidga hjälpen till Iran för att klara de svåra sanktionerna. Det här är första gången jag såg beskyllningen, att Irak hjälper Iran med stöd (och inte tvärtom). Jag vore mycket överraskad om inte Irak hjälper Iran att smuggla in bensin i landet i brott mot amerikanska sanktioner.

Libanons utrikesminister Adnan Mansour välkomnade överenskommelsen som “positiv”. I synnerhet kopplade han den till Irans överenskommelse att aldrig tillverka en bomb, och ansåg det var ett steg mot kärnvapennedrustning av MellanÖstern. Det betyder att Libanon hoppas, efter Irans nukleära problem klarats av, att världskommuniteten nästa gång vänder sig mot det israeliska nukleära problemet, vilket enligt Mansour hotar hans land.

Egypten, ett land på 84 miljoner med en GDP på $254 miljarder, har tagit ungefär samma spår som Libanon. En talesman för interim-utrikesministern Nabil Fahmy “välkomnade” överenskommelsen och såg den också som ett steg mot kärnenergined- rustning av MellanÖstern. Den jordanska regeringens talesman, Muhammad al-Mumini , sa att överenskommelsen var “ett steg i rätt riktning.”

Han fortsatte visa hopp om att det internationella samfundet fortsättningsvis tog hänsyn till jämbördiga intressen för att lösa de andra säkerhetsproblemen i regionen. (Han menade det syriska inbördeskriget, vilket sätter en enorm börda på  Jordanien, och problemet med den palestinska statslösheten, vilket gäller 60% av Jordaniens befolkning bestående  av  familjer, etniskt rensade av israelerna från sina ursprungliga hem). Jordaniens Kung Abdullah II hade länge varnat, att ett krig med Iran skulle bli en katastrof för hans amerikanska och saudiska allierade.

Persiska Vikens Samarbetsråd för oljemonarkier var inte lika negativa som USA-media håller på att rapportera. Förenade ArabEmiratets ministär lovordade överenskommelsen och sa, man hoppades det skulle leda till regional stabilitet och ett slut på spridning av kärnenergi. På samma sätt välkomnade Khatar och Bahrain utvecklingen, och i likhet med Libanon och Egypten sa man, de hoppades att det skulle leda till en kärnvapenfri zon i MellanÖstern. Vi vet att Oman godkänner det, för de var värdar för dom förberedande mötena mellan USA och Iran. Kuwait (ett land på 3.2 miljoner med BNP på $173 miljard)   ser inte ut att gilla överenskommelsen, eftersom det verkar vara tyst om den.

Som för Saudiarabien, som vissa pundhuvuden hävdar är så upprörd av förhandlingarna, att man är beredd gå ihop med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, nåja, inte så mycket. Den saudiska kulturministern Dr Abdul Aziz bin Muhyi’d-Din Khoja sa, den förberedande överenskommelsen skulle kunna leda till en resolution om Irans nukleära problem och antog landet agerar med gott uppsåt.

Han var också glad att överenskommelsen erkände rätten för länder i regionen att dra fördel av kärnkraft. (Saudiarabien vill ha kärnreaktorer, något som Iran redan har i Bushehr, men Israel bombade Irak då man byggde en lättvattenreaktor, så Riyad verkar se FNs Säkerhetsråds åtaganden att avlägsna varje israeliskt veto mot fredliga reaktorer i regionen). I likhet med Egypten och Libanon, såg Saudiarabien också detta som ett första steg mot att också avlägsna israeliska kärnvapen från  Mellanöstern.

Algeriet, ett land med en befolkning på 38 miljoner och en GDP på $209 miljarder, välkomnade varmt uppgörelsen.
Det var inte fråga om att Syrien skulle bli grad för genombrottet, och regeringen i Damaskus sa, att man visat regionens problem kan lösas genom förhandling. Så i själva verket är Netanyahus Likudregering fullständigt isolerad i sitt ljudliga  förkastande av dessa förhandlingar. Uppenbarligen är alla i Mellanöstern positiva, och de flesta av länderna som räknas (genom storlek och makt) är absolut entusiastiska.

Graden av israelisk isolering

is matched only by the extremeness of its retorik. One Israeli cabinet member who has read too much Tom Clancy warned of “suitcase bombs” provided by Iran to terrorist for use in Western cities. Iran har inget kärnvapen och det finns inget sådant som en väskbombare och inget land har någonsin gett bort ett kärnvapen till någon, låt vara en ovårdad  terrorist. Återigen, Iran har inget kärnvapen eller någon särskild utsikt att ha något sådant.

Israel däremot har flera hundra stridsspetsar och hjälpmedel till att leverera dessa, bomber som man utvecklat i hemlighet  och under falska förespeglingar. Och Israel använder rutinmässigt det nukleära förrådet till att hota eller utöva utpressning mot andra länder, som med Ariel Sharons hot riktat mot Saddam Husseins Irak.

övers Ingrid Ternert

14 december, 2013

Gaza törstar efter vatten och frihet

Filed under: nya — ingrid @ 22:49

Gazaremsan rusar nu enl FN in i en vattenkris som kommer göra omrÃ¥det obeboeligt inom nÃ¥gra fÃ¥ Ã¥r. Orsaken är att 90-95% av Gazas vattenreserv till följd av Israels blockad och upprepade attacker är förorenad av avlopp, kemikalier och havsvatten. ”Det är en kris” konstaterar Rebhi El Sheikh pÃ¥ den palestinska vattenmyndigheten. ”Det är svÃ¥r brist pÃ¥ vatten i Gaza o allvarlig försämring av vattenkvalitén”.

Endast 5-10% av Gazas vatten är idag tjänligt att dricka. SmÃ¥skalig avsaltning av havsvatten ger acceptabelt vatten som mest till 20% av befolkningen. Men 80% av Gazaborna tvingas köpa sitt dricksvatten pÃ¥ flaska – nÃ¥got som enligt FNs barnfond UNICEF, kan kosta hushÃ¥llen upp till en tredjedel av deras inkomst.

Israels olagliga blockad av Gaza – som inte bara omfattar införsel utan ocksÃ¥ utförsel av varor! – har försatt omrÃ¥det i en permanent kris som skurit av palestinierna i Gaza frÃ¥n deras familjer pÃ¥ Västbanken och omvärlden, berövat människor deras rätt till utbildning och sjukvÃ¥rd och omöjliggör varje försök till, att genom domstolar fÃ¥ dessa brott mot mänskliga rättigheter prövade.

Bristen på mediciner, byggnadsmaterial, bränsle och reservdelar har resulterat i ökad sjuklighet bland svaga grupper som barn och gamla, och nästan ingenting kan repareras och återuppbyggas. Elektricitet saknas en stor del av tiden. Sedan den egyptiska militärregimen börjat förstöra de smuggeltunnlar som hållit Gaza vid liv har dessutom situationen förvärrats ytterligare. Och läget blir alltmer explosivt.

Sveriges regering och EU bär ett tungt ansvar för att blockaden av Gaza fortsätter. I stället för att kraftfullt protestera och sätta in sanktioner mot Israel har man valt att fortsätta utveckla ett allt närmare samarbete med denna regim som – genom ockupation och förtryck av palestinierna – stÃ¥r för allt det man i andra fall säger sig ta avstÃ¥nd ifrÃ¥n.

Frågan är vad man tror skall hända? Hur den nuvarande politiken skall leda till någon lösning av konflikten? Regeringen och för den delen våra oppositionspartier är skyldiga, de av oss som frågar, ett svar! Hur o när tänker man agera, så att blockaden av Gaza stoppas och den israeliska ockupationen upphör?

 

Gunnar Olofsson, Gigagatan 22, 507 43 Borås, tfn. 033-121109, e-mail gunnaroson@gmail.com

1 december, 2013

21 nov utkast Kongressens ‘kvinnliga’ stämpel leder islamistkriget till Nordamerika

Filed under: nya — ingrid @ 16:18

The Congress’s “womanish attachment” to Foreigners is bringing the Islamists’ war to North America

av mike  Mikael F Scheuer 6 november 2013

The material below the dotted line is the written version of my part in a six-member panel’s presentation to the House’s Homeland Security Committee on 9 October 2013. I ran late on 8 October 2013 and so failed to provide the committee’s members with a typed-up version of my opening statement before the hearing. I submitted it to them on 10 October 2013.

As things turned out, my tardiness did not really matter. The committee’s Chairman was knowledgeable, polite, and interested in what each panel member had to say, agreeing with some and challenging others. The rest of the Committee — at least those who showed up — was a train wreck or ignorance, arrogance, partisanship, and incompetence.

The Democratic members used most of their allotted time to chastise the Republicans for the government’s shutdown. The three Republicans who spoke to me — especially one from New York — had no interest in what I said about the growing certainty that the Islamists’ war soon will be fought, in part, in North America. Instead, the Republicans used most of their time to satisfy their AIPAC paymasters by praising and defending Israel, for whom they have what Alexander Hamilton would describe as a “womanish attachment.”

One lad from South Carolina also added a short homily on how the religion of Moses and Abraham made the United States and Israel one and the same. And another fellow from Utah was bent on getting me to name the names of people at the CIA who know what is blisteringly obvious to all but the 535 members of Congress — that our ties to Israel are a clear and increasingly mortal threat to U.S. security, its economy, and the lives of Americans because it is one of the central motivations of our Islamist enemies.

I refused to play ball. Utah’s contemporary version of Tail-gunner Joe McCarthy also added that he “knows” all Muslims hate all Americans, their freedoms, and women’s rights and that is why they are attacking us. He must have been briefed by that preacher from South Carolina, or by Senators Graham and McCain, the Knesset members masquerading as U.S. Senators. (1)

Finally, in what has been a genuine and touching surprise, I have received several dozen e-mails from Americans who said they appreciated what I had to say to the committee. I want to thank them publicly for their kind words, and say that while they encourage me to continue speaking out, I must confess that I think there is little hope of preventing combat against Islamist forces in the United States in the years ahead. The quite large Homeland Security Committee probably is a pretty good microcosm of the attitudes of both the House and the Senate on these issues, and, if this judgment is correct, most of these ladies and gentlemen do not give a damn about the safety of American lives and property here at home.

Indeed, after listening to some of the members of this committee, as well as to the last three presidents and many others in Congress and the media for the last fifteen years, it seems likely that many would silently welcome attacks in the United States so they could say “we and Israel and now in the same a boat.” They then could go on with their daily businesses of war, taxing, and graft as usual.

What this means for Americans is that time is running out, and that there is every reason for them to exercise their rights under the 2nd Amendment as soon and as fully as possible. It seems likely that within the foreseeable future Americans will be called to defend themselves against Islamist fighters and/or an oppressive federal government that too-late sees that its deliberate lies about Islamist motivation, its willingness to facilitate U.S. military defeat overseas, its failure to control U.S. borders, and its groveling to Israel and the Saudi police-state have combined to bring war to our shores and that the only response it has is severe martial law — which is better known as tyranny.

One hopes that Phillip Bobbitt was right in his fine new book about Machiavelli’s thought when he argues that, in times when a republic’s leaders “become unsuitable,” one of the great strengths of a republic lies in “the ruthlessness of the public, which can replace its leaders according to the demands of circumstances.” (2)

Notes:
–1.) http://homeland.house.gov/hearing/hearing-al-shabaab-al-nusra-how-westerners-joining-terror-groups-overseas-affect-homeland
–2.) Phillip Bobbitt. The Garments of Court and Palace. Machiavelli and the World He Made. New York: Grove Press, 2013, p. 90

——————————————————————–

NOTES ON U.S. AND WESTERN JIHADIS RETRUNING HOME

9 October 2013
Michael F. Scheuer

–(1.) As America enters the seventeenth year of the war that much of Islam formally began waging against it in 1996, American and other Western Muslims have been traveling to support and/or fight alongside the mujahedin since the mid-1980s.

–The first Western jihadis went to fight with the Afghan mujahedin against the Red Army in the mid-1980s.

–Westerners continued to trickle into the jihads in such places as the North Caucasus, Somalia, and the Balkans in the 1990s, but the big increase in their numbers occurred after Osama bin Laden declared war on the United States in August, 1996, and especially after al-Qaeda’s impressive victories on 9/11.

–Today, Syria and Somalia seem to be the most prominent destinations for U.S. and Western Muslim fighters, although some have turned up in North Africa and the Sahel as well.

–(2.) From the 1980s through today, U.S. Muslim citizens who go overseas to fight jihad return to America with several attributes, some old and some knew, but all strongly held.

–They return home, of course, with the same religious faith that motivated to travel abroad to fight, but it will be strengthened by the simple fact that they were on the winning side.

–Since 1996, America has been engaged in what is preeminently a religious war for those who are waging it, not withstanding the deliberately misleading protests against this reality by our last three presidents.

–That American Muslim fighters have traveled, fought, survived, won, and returned home safely proves two things to themselves, their families, and their religious communities:

–God was pleased by their actions and ensured they were successful.

–And for the younger people in the U.S. Muslim community — especially for young males — they will become role models in terms of an individual fulfilling his religious responsibility to defend Islam.

–They also will return with increased talent in the use of small arms and explosives — a teachable talent — and with increased skills at building covert organizations. They will likewise return with confidence that victory is possible. They and their colleagues know that they inflicted humiliating defeats on the U.S. and NATO militaries in Iraq and Afghanistan, and that knowledge will boost morale and recruitment.

–Finally, the American fighters will return with a greatly enhanced knowledge of and contacts with other similarly minded men from across the Muslim world. All of the jihads to which American Muslims travel are fought by locals and an assortment of other men from countries that span the globe. The Americans will come home fully aware that the movement bin Laden started and led is now truly international in scope, and is quickly growing in numbers and geographical reach. They also will come home with a list of contacts among their fellow mujahedin from whom they can seek advice or more material forms of assistance.

–(3.) As I noted at the start, the subject of our discussion today is about a phenomenon that is nearly 40 years old. It is clearly more dangerous today than ever before, but the factors that cause the problem — the factors that motivate young Muslim Americans to jihad — have been the same over time.

–And while there are a number of factors that motivate these young people — including Saudi-sponsored and funded religious education in the United States, and the bonds of family, clan, tribe, and nationalism that remain strong and vibrant even after immigration — the first and most important motivation for these American Muslims to go to war is the bipartisan and interventionist foreign policy of the U.S. government and the existence of Israel and numerous un-Islamic tyrannies in the Arab world, all supported by the United States.

–Indeed, since Laden declared war on America in 1996, al-Qaeda and its allies have had — from their perspective –only two indispensable allies: Allah and U.S. and Western interventionism.

–(4.) To conclude my opening statement, I would say that while what American Muslim mujahedin bring back with them from jihad is important, what they find in the United States upon returning is will be much more important in motivating what I believe will become combat situations — like the recent event in Nairobi and others much worse — in the United States over the next decade.

–And what they will find on their return will be a steady-as-she-goes interventionist U.S. foreign policy which has been a constant for more than thirty years.

–We will be continuing to unquestionably arm, support, and justify Israel.

–We will continue to support tyranny in Saudi Arabia, Jordan, Algeria, and elsewhere in the Muslim world.

–We will continue preaching democracy but stand ready to immediately intervene to undermine fairly elected governments in places like Palestine and Egypt.

–And certainly most dangerous for U.S. national security, we will continue to prosecute the clash of civilizations, initiated by President Bush and accelerated by President Obama and Mrs. Clinton, designed to impose secularism, democracy, and women’s rights on an Islamic world ready and willing to fight forced Westernization to the death.

–In terms of the length of our war with Islam, this attempt to teach our little, brown Muslim brothers to be just like us will lengthen the war every bit as much as the unprovoked and unnecessary military interventions in Libya, Mali, and Iraq.

–(5.) And if you think that I place too much emphasis on the motivation provided to U.S. citizens and other Western mujahedin by U.S. and Western interventionism, I would draw your attention to the reality that, to the best of my knowledge, neither we nor any of our NATO partners have yet to capture a Western Islamist fighter whose words or documents have shown a motivation to attack based on hatred for liberty, elections, or gender equality. Invariably, they attribute their motivation to U.S. and Western military intervention in the Islamic world and U.S. and Western support for Israel and various Muslim tyrannies.

Powered by WordPress