Att övertyga världen om att införa sanktioner mot Iran, särskilt då det gäller olja och gas, blir svårt för Amerika eftersom fler nationer drar sig ur. Se intervjun i Press TV: Vi har hört att Japan och en hel del andra länder sagt att de inte ska delta i sanktionerna, länder som Indien, Kina, Ryssland, Turkiet och även européer som Grekland och Italien. Vad är då målet med dessa USA-ledda försök till sanktioner? Nader Moktari: Det är att skapa en mur. Igår var jag här och sa att världen vore bra dum, om man inte ville ta chansen att ge Washington en läxa utan att behöva avfyra ett enda skott.

Nu har Usa gått alldeles för långt. Man har kommit till det läge, där man ställer kapitalism mot socialism; ett extremt dåligt läge för affärerna varthelst det gäller i världen. Och om Washington följer i dessa fotspår, kommer antalet länder som befinner sig under vissa av Washingtons sanktioner mycket snart att vara fler än dess vänner. Detta kan helt enkelt inte fortsätta.

Japanerna lever i ett mycket hövligt samhälle och deras diplomatiska språk är en katastrof, då man genom att säga ‘i det stora hela’, som är ett nyckelord för den japanska diplomatin och betyder vad gäller Washington - så är det artigt att tala om för Washington att Japan inte håller med om deras förslag. Det här skapar stor splittring i det Usa försöker göra.

Tokyo är en nära allierad till Washington, men vad Tokyo måste ta med i beräkningen är att det man köper från Iran är fin lätt råolja, som kostar hälften att raffinera medan t.ex SaudiArabiens tunga råolja är full av svavel. Så dessa kostnader, vare sig det gäller europeiska länder eller Japan, kommer att ge fördubblade kostnader för sina kunder, även vid en tidpunkt då läget för världens globala finanser inte är bra. Man måste alltid ta med i beräkningen att världen befinner sig i ett så prekärt läge med så många ledande länder bokstavligt talat i bankrutt, såvida man hade fortsatt tillsammans med Washington. Så varje annat förslag från Washingtons sida om MellanÖstern skulle då ha setts med en stor, stor grad av ängslan. Och detta är vad som händer.

——-
Obama siktar tidigt in sig mot Kina 2012 30 nov 2011 av Kent Ewing

Så varje förslag från Washingtons sida vad gäller Mellanöstern skulle ha betraktats med stora, stora farhågor. Och det är vad som har hänt. Naturligtvis har läget i den globala ekonomin mycket att säga till om i frågan eller hur, då det väl kommer till länderna att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss, att Usa eventuellt ensamt kommer fortsätta att införa sanktioner, vilken blir då effekten bli på den globala ekonomin?

Nader Moktari: Om Usa fortsätter att vilja införa sanktioner, då blir det vare sig det ena eller det andra. Iran har inga energiaffärer med Usa. Iran har inget utrikesutbyte med Usa och dessutom äger Iran en stor del av sina reserver i euro och inte i dollar. Så detta blir ännu en icke-händelse. Men jag tror då det gäller president Obama, att denna icke-händelse kan komma att bli en av de största misstag han varit tvingad till av sitt utrikespolitiska team. Och det skulle verkligen vara en utrikespolitisk blunder.

Usa verkar inte kunna ta till sig det faktum, att saker och ting förändrats här i världen och att Iran nu anses vara en av de ledande nationerna i regionen och i hela världen. Om sanktionsrundan inte fortsätter så som Usa planerat, som det nu verkar, vad tror ni då blir Usas nästa drag? Nader Moktari: Om man ser till Usas kostnader- dess skulder- har president Obama nyligen efterlyst ännu ett lån till ett värde av 1.2 triljoner dollar. Det kommer kosta Usa 16.4 triljoner dollar – och ändå är det ett kortfristig skuld. Usa har något runt hundra triljoner dollar i långfristiga lån.

Usa har bundits till sina händer och tvingats förändra sin utrikespolitik, eftersom man liksom sina allierade helt enkelt inte har råd – - med ännu en konflikt. Så det är bara för Washington att gå tillbaka till ritbordet, men det man skulle behövt är en nypa verklighetsanpassning, då det gäller planetens framtid under det 21a århundradet. Washington måste i fortsättningen ändra sitt beteende ute i världen. Jordens resurser är ändliga, befolkningen ligger på sju miljarder människor och Usa ensam kan inte få fortsätta ta ut 25 procent av världens resurser med sina 5 procent av dess befolkning. Nu måste Usa börja finna sig i det.

Naturligtvis har läget i den globala ekonomin mycket att säga till om i frågan eller hur, vad gäller att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss att Usa själv fortsätter att införa dessa sanktioner, vad skulle det i så fall bli för effekt på den globala ekonomin?Nader Moktari: Om Usa fortsätter att vilja införa dessa sanktioner, då kan det vare sig bli här eller där. Iran har inga energiaffärer med Usa. Iran har inget utrikesutbyte med Usa och dessutom utgör en stor del av Irans reserverver av euro och inte dollar. Det blir alltså ännu ett slags icke-händelse.

Men jag tror då det gäller president Obama, att denna icke-händelse eventuellt blir en av de största misstag han har tvingats till av sitt utrikespolitiska team. Och det skulle verkligen vara en utrikespolitisk blunder. Usa ser inte ut att kunna ta till sig det faktum, att saker och ting har förändrats här i världen och att Iran anses vara en av jordens ledande nationer i regionen och över hela världen. Om denna sanktionsrunda inte fortsätter så som Usa har planerat, vilket den verkar göra, vad tror ni då kommer att bli Usas nästa drag? Nader Moktari: Ifall man ser Usas kostnader- dess skulder- har president Obama nyligen efterlyst ännu ett lån till ett värde av 1.2 triljoner dollar. Det skulle kunna kostat Usa 16.4 triljoner dollar- och detta är ett kortfristig lån.

Usa besitter något i området ett hundra triljoner dollar i långfristiga skulder.Usa har de egna händerna bundna och blivit tvingad att förändra sin utrikespolitik, eftersom man helt enkelt inte har råd – och inte heller dess allierade – med ännu en konflikt. För Washington går det alltså tillbaka till ritbordet, men vad Washington skulle behöva, det är en nypa verklighets-anpassning vad gäller planetens framtid under det 21a århundradet. Washington tvingas i fortsättningen att ändra sitt beteende i världen. Resurserna är ändliga, befolkningen är på sju miljarder och Usa kan inte fortsätta ta ut 25 procent av världens resurser med sin befolkning på 5 procent. Det gäller för Usa att börja finna sig i detta.

Hädanefter kommer varje förslag om MellanÖstern från Washington att betraktas med stora, stora farhågor. Och det är just det som händer. Naturligtvis finns det mycket att säga om läget i den globala ekonomin eller ländernas vilja att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss att Usa kanske själv fortsätter med att införa dessa sanktioner, vad skulle det då bli för effekter på den globala ekonomin?

övers Ingrid Ternert

 Layla Anwar at 23.10.11
Jag måste medge jag letat efter denna enda detalj, den enda bild som hade kunnat förklara detta…
Och jag fann den.

Bilderna var för mig bekanta på något sätt, det var som om jag sett dom förut, som ett déjà vu. Ja det hade skett i Libyen, men med den kusliga likheten med vad som hänt i Irak.

Det är som om filmen återigen spelas upp med en otrevlig taktisk precision och nästan kuslig att se med dess slående paralleller.

Även orden som använts – råtthål, avfall, avlopp, rör, spindelhål… överlagringen av liknande bilder – Saddam Husseins söners nakna kroppar, bilden på Muhammed Khadaffis söner som visas offentligt, genom sökningen.

Khadaffis och Saddam Husseins torterade kroppar, före och efter deras död, märkta av skador, rivsår, blåmärken, sparkar, blod… också tillgängliga för offentlighetens blickar, som ett sista foto taget som souvenir för familjealbumet.

Det finns också någon slags infångning – amerikanerna bombade och fångade in Saddam i en ”spindelhåla”, NATO bombade staden Sirte och Khadaffi blev kvar i ett ”råtthål”.

Det har kommi en annan version – där NATOtrupper fångat in Khadaffi på två dagar och förhört/ torterat honom och  därefter lämnat över honom till klan-rebellerna. USAs trupper hade fångat in Saddam Hussein och förhört/ torterat honom och sedan lämnat över honom till shia-miliserna.

Det verkar som om Hillary Clinton på sitt fina besök i Libyen gett order om att Khadaffi skulle dödas. Två dagar senare lynchades han. Försäkrad om att inte ha haft ”lyxen” av mobbens tribun som Saddam hade. Det här var mer av en expeditions-domstol, mer brådska i mordet på Khadaffi. Kanske hade hemligheterna en större tyngd och måste snabbt bli begravda.

Bilder på nakna kroppar med kläderna borttagna sin värdighet är också ett vanligt tema hos Saddam Hussein och Khadaffi. Kroppar undersöks, munnar, ögon, bröst, lägre delar… Ett annat vanligt tema är förolämpningar och den ”islamska”smaken för just detta.

Shiamiliser ropande Allah Akbar – Gud är stor, och ‘Dra åt helvete’ i Saddams fall. Rebellmiliser skanderande ‘Allah Akbar’ – Gud är stor, och ‘Dra åt helvete’ i Khadaffis fall.

Samma reaktion vid båda ledarna. Den ena sa ”Vet ni vad ridderlighet och manlighet är?!” och den andre sa ‘Vet ni vad rätt och fel är?’ Sedan naturligtvis – dansandet, festandet runt kroppen både i Saddams och Khadaffis fall, poserande för foton och ha undan kroppen som en trofé och med det fördröja en laglig begravning.

Men det kommer mera. På ytan hade man kunnat säga- det är normala reaktioner av firande från ett folk som varit ”förtryckt under en så lång tid inför de mest känslokalla tyrannier”. Och det kan ligga en viss sanning i det. I vilket fall utgör det långt ifrån den sanna och fullständiga bilden.

Detta är kött för er egen personliga konsumtion, för att ge er ett gott, rent samvete, att ni gjort ert jobb vad gäller en Humanitär ImperialistFrälsare för Frihetens sak, ‘Värdighet och Frihet’. Bilden är vida större än dessa slagord och clichéer som man håller så kära till sitt hjärta och kostat oss förstörelsen av självständiga länder och förlusten av tusentals liv.

Bilden rör inte enbart Saddam Hussein och Muhammed Khadaffi som sådana. Bilden har funnits på andra ställen… i de små detaljer som brukar saknas eller förbises, de små detaljer som man vägrar erkänna…

Saddam Hussein och Muhammed Khadaffi har med alla sina svagheter delat samma öde – inte för att de varit tyranner, utan för att de sa NEJ till er. Ja, ja, jag vet de sa JA då och då, men deras långsiktiga plan var ett NEJ och det vet också ni.

Så därför måste de gå.

De var inte några plågande Mubaraks från Egypten eller Alis från Tunisien. Lätt ersatta av en annan klick, som ni skulle garantera makten.

Saddam Hussein och Muammed Khadaffi måste få en våldsam död, eftersom de visste allt om ERT våld och de kände till  hur man behärskade det och slog tillbaka.

På sina egna sätt, var de Motståndare till er. De visste det, ni visste det. Därför måste de inte bara lynchas utan också  nedvärderas, förödmjukas, finnas gömda i rått-och spindelhålor. Ni gjorde förresten samma sak med Che Guevara. Gå och se efter i er historia.

Men historien slutar inte heller här …för planen är bra mycket mer diabolisk än så att bara demonisera och baktala två självständiga ledare. Symboliken och budskapet glittrar alltför mycket och går inte att förbise.

Förutom rått- och spindelhålen, där suveräna ledare skall ha tagit skydd för att undkomma er dödliga makt uppe från luften, elden från himlen, den vite gudens vrede, från Bush till Obama till Sarkozy till Berlusconi till Cameron …den vite gudens vrede från dessa rena himlar sänder sin dödsängel Hillary Clinton med order att döda – ”Vi kom, vi såg, han dog ”vred hon sig i skratt…men då ni är en vit Gud och inte smutsar era händer… gör ni det annorlunda… banar väg för det.

Ni banar inte bara väg till att döda våra självständiga ledare, som inte har förblivit vid er bibel, men så banar ni också väg för de många Sodom och Gomorras förstörelse, era sinnes babylonier … ni måste se dom bli slitna i stycken, hur skulle ni annars försvara er existens som en mäktig, allsmäktig vit Gud på jorden – ni inkarnationen av er Goliats gudainspirerade dråpare.

Lik en Gud söker ni elden från ovan, åska och blixtar….era jetplans överlägsenhet gentemot små nationers … så i den sista bilden före gardinen sluts, ger ni den ett slutligt slag, det ack så nödvändiga slaget — ni kastar en oformlig del kött till de skällande rabiessmittade hundarna, till gamar och hyenor att frossa på till sin sista suck — till åkallan av Allah Akbar och recitationer ur Koranen.

Ni hoppas slå ner fler fåglar med ett enda klot av eld. För det första, att förgöra dom som går emot er. För det andra, att lämna de nergjorda, förödmjukade, avklädda sin makt till sina miliser och rebeller som verkat älska att ropa på Allah. För det tredje, att bereda mark för mer blodspillan genom sekteristisk strid, som överlämnade Saddam Hussein till att lynchas av shia-miliser, som då ni överlämnade Khadaffi till att lynchas av Misratas klaner.

Condi Rice, en annan av era dödsänglar med namnet ‘Konceptet för ett Kreativt Kaos’. Och just som i Irak, går Libyen igenom samma helvete… Men inte heller här stoppar bilden.

För att inte smutsa era fina vita händer lämnar ni över detta smutsiga jobb till den brune mannen, medan ni själva glor på porrfilm på era smartphones och säkrar så vissa av klippen blir som ett virus, som kan ses av miljoner. Det tjänar också ett syfte.

Se på dessa skäggiga män, kolla de här muslimerna, se hur vilda de är, se vilket barbari, det här är deras Gud, deras religion, deras Allah. Och det här är budskapet ni söker, det ultimata budskap ni vill förmedla, som den enda sanna vita Guden vill ni vare sig bli förknippad med dessa partner eller att de tillskrivs er. För en verklig Inkarnation av Helvetet, det är vad ni är.

övers Ingrid Ternert

Strains steadily fray US, Saudi ties
av Jim Lobe Asia Times
Del 1 och 2

- Allt större påfrestningar mellan Förenta Staterna och Saudiarabien har försvagat en av världens längsta och mest effektiva bilaterala förbindelser, enligt de observatörer som finns på plats.

Det senaste åsiktsutbytet var Washingtons opposition mot månadens förväntade anbud från den Palestinska BefrielseOrganisationen PLO om en egen stat – är bara en av de frågor om att möta den ‘Arabiska Våren’s uppror, vilket till priset av olja hotar relationen.

Förre ambassadör Chas Freeman, som under tidigt 1990tal varit anställd som Washingtons toppdiplomat i saudiska Riyad vid tiden för första Gulfkriget, förklarar att ”Vi söker alltmer en affärsuppgörelse”. Redan före 9/11 attackerna märkte Freeman hur saudierna under den andra Intifadan hade noterat, att Israel knappast brydde sig om president George W Bushs uppmaning om att lätta på den repression, palestinierna fick utstå.

Han talade då till ett forum om de amerikansk-saudiska relationerna som hade sponsrats av CarnegieStiftelsen och det Dubai-baserade Gufstaternas Forskningscentrum (GRC). Professor Gregory Gause, prominent saudisk expert vid Vermontuniversitetet, säger detsamma. ‘Relationen är nu mera grundad på gemensamma intressen än en gemensam syn på världen,” sa han. ”Vad som håller den samman är bristen på alternativ’.

Den alltmer spända relationen kom på måndagen ännu en gång  ut till offentligheten, då Prins Turki al-Faisal, fd chef över Saudiarabiens underrättelsetjänst och tidigare ambassadör i Washington, hade publicerat ett stycke i New York Times med titeln ”Veto a State, Lose an Ally”, att sätta upp veto mot en stat och förlora en allierad.

Ifall Washington inte stöder palestiniernas ansökan om FN medlemskap, skulle ”Saudiarabien inte längre kunna samarbeta med Amerika på samma sätt som tidigare”, skrev han. Ett veto, varnade han, skulle inte bara ”få djupa negativa konsekvenser” för USA-Saudiarabiens relationer utan också ”underminera [USAs] relationer med den muslimska världen, öka Irans makt och äventyra säkerheten i regionen”.

Förenta Staternas-Saudiarabiens relationer daterar sig tillbaka till 1930talet, men var mycket starkare under det andra Världskriget då Franklin Roosevelt deklarerade Saudiarabiens försvar som ett ”vitalt” amerikanskt intresse, liksom under det Kalla Krigets dagar. Banden har alltid i första hand vilat på en grundmurad överenskommelse om säkerhet mot olja.
Förutom Riyads deltagande i det arabiska oljeembargot under oktoberkriget 1973, har de båda länderna haft ett nära samarbete i ett antal frågor, särskilt under 1980talet, då Saudiarabien hjälpt till att finansiera den sk ”Reagan Doktrinen” vars syfte var att störta de sk pro-sovjetiska regeringarna i CentralAmerika, södra Afrika och Afghanistan.

Under tidigt 1990tal tjänade Saudiarabien som avstamp för USAs kampanj att få ut Iraks styrkor från Kuwait, och Washington fortsatte till kort efter 9/11 en inte obetydlig militär närvaro i kungadömet. Men relationen ledde till ett antal sprickor under Bushadministrationens första år.

Förutom dåvarande kronprins Abdullahs besvikelse vad gäller Washingtons oförmåga att ha kontroll över Israels aktioner på det palestinska territoriet, det faktum att 15 av de 19 kaparna under 9/11 var av saudisk nationalitet, skapade en storm av negativ publicitet, särskilt vad gäller saudiernas privata uppbackning av al-Qaida och andra våldsamma islamiströrelser.

Förutom bilaterala spänningar kom Bushadministrationens misslyckande med att svara positivt på Abdullahs fredsplan med Israel, vilken ArabFörbundet antagit vid dess möte i Beirut år 2002, och 2003 års USA-ledda invasion av Irak. Saudiska Riyadh opponerade sig starkt mot invasionen, då man fruktade – som det visade sig helt korrekt, att avlägsnandet av Saddam Hussein tydligt kom att  öka Irans regionala makt och inflytande.

Av de tre post-9/11 frågorna, har bara en – samarbete om kontra-terrorism och relaterade ansträngningar att besegra al-Qaida och andra radikala islamiströrelser – upplevt betydande förbättringar i sina bilaterala relationer, enligt båda sidor. ”De dödar inte bara terrorister. Utan de attackerar också terrorismens ideologi,” enligt Freeman. ”Det utgör ett närbeläget område som kommit att blomstra.” De andra frågorna förblir emellertid seriösa debattfrågor.

Medan president Barack Obama upprepade gånger lovordat det arabiska fredsinitiativet, som idag Abdullahs plan kallas, har han inte lyckats övertayga Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att acceptera denna som en grund för förhandlingar med palestinierna. ”Vi var fulla av entusiasm för valet av Obama och hans tidiga politiska uttalanden,” sa Abdulaziz Sager, GRCs ordförande och grundare. ”På något oturligt sätt har det genom att säga, att USA kommer lägga in sitt veto mot Palestina [vid FN], skapat en hel del besvikelse.”

Samtidigt har Obamas planer att vid slutet av detta år dra tillbaka alla utom några få tusen USA trupper från Irak, saudierna sett som att konsolidera Irans inflytande över sin västra granne, vars shia-ledda regim visat ringa intresse av  försoning med sin sunni minoritet, och därutöver.

”Det finns inte längre en irakisk buffertstat,” noterade Mustafa Alani, GRCs chef för Programmet för Säkerhets- och Terrorism-studier, och sa  att Teheran utgjorde både ett ”strategiskt hot och ett internt hot” gentemot saudierna. Till dessa spänningar har nya tillkommit, och det som resultat av detta års Arabiska Vår.

övers Ingrid Ternert

11 sept 2011 An arab woman blues
Judarna har sin Förintelse-industri och ni har ert 9/11
Jag läser en hel del av ert skit – maskulinitet och 9/11 terapi och de ofödda barn som ärver traumat och 9/11, kärlek, förlåtelse och fred och 9/11, Islamofobi och 9/11, konspiration och 9/11, den nya världsordningen och 9/11, 10 år framöver och 9/11…

O det är 9/11, o ja 9 och 11 är delar av en kalender, de kommer upprepa detta år ut och år in, även ni…… 9/11 är det enda som hänt och fått Amerika att stelna till. Tänk er det, det har inte hänt något annat. Till slut är de på något sätt viktiga, de har ju sitt 9/11. Jag menar, vi skulle kunna se det på hundra års sikt i historien, om det hade inträffat ett 9/11, vilket skulle visa

a) hur irrelevanta ni är och 2) att mycket få i själva verket bryr sig ett dugg om er och ert 9/11.

Så jag kan verkligen förstå varför ni fått det till en så stor sak –till slut får ni ändå någon uppmärksamhet, ni små ignoranta narcisissiska självbetraktare…

För övrigt var det en bra ploj för att få er att spänna några av era muskler, världen har åsidosatt er efter Vietnam… men publicitets-hungriga som ni är…

Ni vill verkligen tro att ni är några slags stora skitar som styr världen… då ni inte kan styra någonting, annat än genom tvång. Ni påminner mig om grannens barn som är så otrevlig, tills han får som han vill…ni är ena patetiska översittare. All hetluft, vapen, soldater, muskler och ingenting i era huvuden… man tar och skrapar på insidan och där finns ingenting. ZERO.

En massa brouhaha med maskingevär, bomber och missiler ….Döda allihop…säger ni med er gräsliga nasala accent. Och så dör människor överallt…hundratals, tusentals av dem…och vissa har inte ens vetat om vad 9/11 var och andra hade ingenting att göra med detta och vissa kunde inte mindre bry sig. Det visar hur inkonsekventa ni är. Folk visste helt enkelt inte, eller brydde sig om er. Jag undrar varför ?

Som de goda översittare ni är, behöver ni påminna om det…allt gick upp i rök, arrogant och förgäves, och Noll i Cabezas, i huvena…

Och miljoner människor har slaktats alltsedan 9/11. Irak var ett av dem. Hon hade inget att göra med ert Tvillingtorn. Vem bryr sig ett skit om Tvillingtornet när man har Babels Torn, tusentals år före er existens!

Men ni, ni är allt ett bra hungrigt folk, ni hungrar efter allt…ingenting tycks vara nog. Ingen mängd Gud, religion, mat, sex, pengar, saker som kan fylla upp er.

Ni berättar sagor för er själva varje natt, ni sjunger era vaggsånger gjorda av förnekelse…gjorda av lögner, gjorda av filmer som ni spelar tillbaka i era huvuden… ni uppfinner jinns, andar, fiender för att ge er själva ett mål, ett mål…eftersom ni har ingen mening, inget syfte och inget mål…

Ni driver omkring med den senaste innegrejen, med den senaste självhjälpsboken, med den senaste celebriteten, med den senaste gurun, med den senaste vad det än är… ni söker profeter och profetissor som en gång för alla tar ut er från er eviga andliga dövhet…

Och så händer  9/11. Till slut är ni något, ett någonting, ni finner mening,  9/11, ni finner till slut en verklig fråga kring vilken ni kan bygga era stackars små liv – äntligen är ni avundade, säger ni till er själva…

”Dom” är svartsjuka och avundas oss…och hela er akademi och experter samlas för att få ihop ännu en värdelös teori om varför ni är avundade. Ni blir lättade. Äntligen gav er någon, någonstans, ett erkännande. Ni är någon.

Narcissism i sin mest perverterade form är bättre än ingenting. Så ni harklar, upprepar och trycker T shirts, flaggor och souvenirer från ‘Ground Zero’, och ständigt glömmer den stora ‘Tomhet’ som finns inom er.

övers

Ingrid Ternert

Triljon-dollaraffärer, USAs krigsutgifter går utöver all kontroll
av Deutsche Welle 2 augusti 2011

Den hetsiga debatten om USAs skuldtak har nästan bara kommit att fokusera på nedskärningar i socialförsäkringen och höjda skatter. Men huvudposten i regeringens utgifter har över huvudtaget knappst nämnts: De ökade krigskostnaderna.

Under veckor har en häftig politisk strid om regeringens skuldberg härjat i Washington. Båda partierna har kommit överens om, att man måste undvika att ställa in sina betalningar och att USAs skuldbörda måste läggas fram på bordet.

Men medan Republikanerna har tryckt på om en kraftig minskning av regeringens utgifter, då i första hand genom drastiska nedskärningar i sociala program, har demokraterna å sin sida velat tackla frågan framförallt genom ökade skatter för de rika.

I sin iver att skära ner välfärdsprogrammen och höja skatterna kom båda partier att förbise ett område av regeringens utgifter, vilket har en kraftig prislapp: Krigskostnaden.

Tillbaka till vintern 2002, då Förenta Staterna fortfarande begrundade om man skulle starta krig mot Saddam Hussein eller inte, då president George W Bushs närmaste ekonomiska rådgivare beräknade, att en invasion skulle kosta mellan $50 och $60 miljarder dollar (35-41 miljarder euro).

Med de USAtrupper som skulle dras tillbaka från Irak vid slutet av år 2011, har kriget gått på en växande totalkostnad av $806 miljarder över de gångna åtta åren, enligt det oberoende ‘USAKongressens ForskningsRåd’, vilket minskat Bushadministrationens ursprungliga framställning. Emellertid har Washington också under ett decennium bekostat kontraterrorism-operationer i Afghanistan och gått in med hemliga militära attacker i Pakistan.

En ny studie av Brown University med titeln ”Krigskostnader” beräknar, att när allt är sagt och gjort kommer Förenta Staterna totalt att ha lagt ut mellan $3 och $4 triljoner på utländska krig alltsedan attackerna den 11 september 2001. 

(1 triljon = 1000 miljarder,  1 miljard = 1000 miljoner, 1 miljon = 1 000 000)

”Om man studerar krigshistorien under millenierna, har de som velat gå ut i krig alltid mycket tydligt underskattat kostnaderna både i blod och skatter,” berättade Linda Bilmes, medförfattare till boken om ”TreTriljonDollarKriget”, för Deutsche Welle. ”Man hade en administration som väntade sig ett snabbt och billigt krig.”

Diskontokrig
Lawrence Lindsey, ledare för Bushadministrationens Nationella Ekonomiska Råd, gjorde ett försök att sätta en prislapp på vad en regimförändring i Irak kunde kostat Förenta Staterna hösten 2002.

Lindsey beräknade att ett krig i MellanÖstern skulle kosta mellan $100 och $200 miljarder, eller 1-2 procent av Amerikas inhemska bruttonationalprodukt (GDP). Han släpptes efter det och administrationens budgetchef, Mitchell Daniels, föreslog en ny siffra på $50-$60 miljarder.

”Han (Lindsey) var en mycket erfaren kille – en högre ekonom – så att ta till och avskeda honom för detta, det var något i grunden stort drag,” sa Bilmes, expert på offentlig finansiering vid Harvards ‘Kennedy School of Government’. ”Det betydde att den grupp människor som tagit detta beslut var en mycket sluten grupp.”

Bushadministrationens ”shock-and-awe” kampanj, som i grunden besegrade Saddam Husseins nedgående konventionella militär, gick in i ett okonventionellt utnötningskrig och tussade Iraks etniskt-religiösa grupper mot varandra, med USAs militär stående fast i mitten.

”De undervärderade totalt hela situationen,” sa Bilmes. ”Det fanns ingen plan för vad som hade kunnat hända och vad man kunde släppa lös genom att invadera Irak.”

Så motståndet hängde med, år efter år, att kostnaderna för kontraterrorism – nästan helt finansierade via skulder- började öka.

”Tre triljoner dollar var det minsta,” sa Bilmes. ”Det var ett minimum för vad kriget kunde kosta. Vid det här laget kommer kriget ha kostat mellan $4 och $6 triljoner, men där har funnits många kostnader som inte gått att kvantifiera.”

Att binda ihop punkterna
Irakkrigets krigsskådeplats, alltså Persiska Viken, är en viktig leverantör för världens oljeförsörjning. Mellan  2001 och 2003 kostade ett fat olja $25, där man enligt Bilmes framtida marknader förebådar att priset under följande decennium förblir stabilt.

Politisk instabilitet var emellertid i Irak en av de faktorer som kunde förorsaka ett avbrott i oljetillförseln, just då kraven ökade beroende på den ekonomiska boomen i Indien och Kina. Under 2008 kostar ett fat olja – den globala ekonomins livsnerv – $140 dollar. Det femfaldigade oljepriset sätter en enorm press på den amerikanska konsumentens vardags-budget och pressar politikerna i Washington att införa preventiva åtgärder till att lätta krigsbördan i väljarnas plånbok.

”De ökande oljepriserna var en av de faktorer som bidrog till ‘den privata riksbanken’ Federal Reserves beslut att samtidigt öka likviditeten i USAs ekonomi,”sa Bilmes. ”Den ökade likviditeten var en av de faktorer som bidrog till husbubblan.”

Mänskliga kostnader
I en tid med begränsade ekonomiska ramar gav krigens prislappar upphov till ett växande politiskt fokus hos det amerikanska folket och dess valda ledare. Men den humanitära kostnaden i termer av dödade och skadade, och den långa påverkan som dessa bördor ger samhällen och familjer, har hittills inte rapporterats.

Enligt BrownUniversitetets rapport har omkring 225 000 amerikaner dödats och 365 000 skadats fysiskt i konflikter i Irak, Afghanistan och Pakistan alltsedan 11 september-attackerna. Neta Crawford som är författare till rapportens sektion om humanitära kostnader, säger att de representerar dom människor som direkt blivit dödade eller skadade av kulor och bomber.

Indirekta dödsfall är inte medräknade, de som relateras till de hinder som uppkommit som resultat av krigens påverkan på infrastruktur och hälsovård. ”Beräkningarna från andra konflikter säger, att mellan fem och femton gånger antalet dödade människor kommer som resultat av bomber och kulor – krigets eld – och dör genom dessa indirekta effekter,” säger Crawford, vetenskappolitisk professor vid Boston Universitetet, för Deutsche Welle. ”Det skulle ha varit absurt, om istället för antalet X, det vore fyra gånger eller femton gånger detta. Vi vet inte.”

Emellertid börjar och slutar inte den mänskliga kostnaden med dessa individer. Varje dödsfall och fysiskt sår bär med sig större sociala kostnader och påfrestningar på familjer och samhällen över CentralAsien, MellanÖstern, Europa och NordAmerika. ”Varje person som har stupat och gett pengar till sina familjer, betyder att deras familjer blir ändå fattigare,” sa Crawford.

”Varje död betyder att man skall betala begravningskostnader. Varenda en som är skadad eller lemlästad behöver tas om hand. Det är en fortsatt börda på de dödades och sårades existerande familjer.” Fördelarna: Krigskostnadernas ekonomiska och mänskliga pris har blivit högt. Men kommer kostnaderna att överväga fördelarna? Talibanerna och Saddam Hussein störtades från makten. Nu försöker man i Afghanistan och Irak få fram en ekonomisk och demokratisk
utveckling i regioner, eftersom det där finns underskott av bådadera.

”Då man beräknar kostnaderna och fördelarna av varje större militärt uppdrag, är fördelarna svåra att försäkra sig om, men en sak som man kan göra är att uppskatta kostnaderna,” sa Bilmes. ”En av de saker vi vid den tiden kände till men inte brytt oss om, det var kostnaderna”, fortsatte hon. ”De har inte bara ignorerats, utan under tiden Irakkriget höll på, tog man medvetet och bortsåg från kostnaderna.”

Medan krigen officiellt trappas ner, ska USA följa sin respektive tidtabell för att dra sig ur Irak och Afghanistan. Då kommer historien slutgiltigt att döma, huruvida det var värt investeringen av liv och resurser i dessa kampanjer. Kostnaderna kommer emellertid att fortsätta ackumuleras, även efter det sista geväret tystnat.

”Vi tror inte på att kriget slutar när striderna upphör”, sa Crawford. ”Kvar finns en långvarig påfrestning i deras kroppar och relationer. Kriget skrivs in i deras kroppar som dålig hälsa, och fortsätter till dess att striderna upphör.”

övers Ingrid Ternert

17 juni Al-Qaida utnämnde på torsdagen Ayman al-Zawahiri till ny ledare efter Osama bin Laden och förklarade att ”Det inte kommer bli något uppehåll i vår jihad gentemot Förenta Staterna och Israel”.

Gruppen tillade, ”Vi stöder våra förtryckta muslimska bröders uppror mot de korrupta och tyrranniska ledare, som låtit vår nation lida i Egypten, Tunisien, Libyen Jemen, Syrien och Marocko.” Följande rapport skrevs före al-Qaidas kungörelse.

av Murad Batal al-Shishani

Efter att al-Qaidaledaren Osama bin Laden blivit dödad den 2 maj, har mycket analys kommit fram om eventuella förändringar i organisationen och dess ledarskap. Denna artikel syftar till att ge svar på den grundläggande frågan om i vilken riktning al-Qaidas kärna (baserad längs den afghansk-pakistanska gränsen) går in i post-Bin Ladeneran enligt dess kvarvarande ledares ideologi.

Dessa figurer inkluderar den egyptiska jihadisten Dr Ayman al-Zawahiri, som förmodligen kommer att verka som en icke förklarad ledare, då al-Qaidas medlemmar inte anser sig vara någon organisation, utan snarare ”förkämpar” i jihadrörelsen.

Som al-Qaida ideologen Abdul Majid förklarar: ”Al-Qaida är inte längre enbart en hierarkisk organisation [byggd] på särskilda namn, utan blivit en jihadmission gemensam för alla mujahideen inom umman” [islamska trosgemenskapen].

Vissa indikationer på al-Zawahiris växande betydelse kan finnas i hans fina ord om Bin Laden, något som stått på en jihadsida på webben den 8 juni. I budskapet kallat ”Den upplyste noble Riddaren,” förklarade al-Zawhiri förnyelsen av al-Qaidas förkunnelse för talibanernas ledare Mullah Omar, dvs ‘Ledaren för de troende’, vilket tyder på att al-Zawahiri har auktoritet nog att göra detta som del av dess ”vandaler”.

För att bedöma al-Qaidas framtida verksamhet undersöker man enligt artikeln ideologin hos tre av al-Qaidas medlemmar inom Shurarådet (AQs stora beslutande rådslag) förutom al-Zawahiri: Abu Yahya al-Libi (aka Hassan Muhammad Qaid), Abu Abdulrahman Attiya al-Libi (aka Jamal Ibrahim Shtelwi al-Misrati) och Abdul Majid Abdul Majid. En fjärde medlem i shuran, Abu Khalil al-Madani, ingår inte i analysen med anledning av bristen på information om det han anser om Saif al Adel inom al-Qaidas ledarskap.

Trots att al-Zawahiri beskrievs som al-Qaidas biträdande ledare under de gångna 15 åren, har vissa nya rapporter föreslagit den egyptiske ledaren Saif al-Adel som ny al-Qaidaledare. I vilket fall är al-Adel en professionell militär, något som står noterat i hans papper, vilket betyder att hans brist på ideologisk insikt inte gör rapporten särskilt trovärdig.

Den tidigare egyptiske militärofficeren al-Adel anses vara ledare för al-Qaidas militärkommitté och har under år 2010 återvänt till Pakistans klanområde i Waziristan efter att ha frisläppts från sin fångenskap i Iran. Saif al-Adel brukar identifieras i rapporteringen som alias för den tidigare egyptiske underrättelse (eller specialstyrke) officeren med namnet Muhammad Ibrahim Makkawi; i vilket fall finns det skäl att ifrågasätta identifieringen. Al-Adels svärfar, en afghansk jihadveteran vid namn Mustafa Hamid, har förnekat att Makkawi är al-Adels riktiga namn.

År 2004 publicerade den Londonbaserade ‘Islamic Media Observer’ ett uttalande som säger att al-Adel och Makkawi inte är samma person. Nyligen publicerade en egyptisk tidning ett brev från en individ som själv säger sig vara Muhammad Ibrahim Makkawi, veteran från afghanska jihad och förklarade att han inte är Saif al-Adel och därmed hade fått utstå problem genom den felaktiga identifieringen. Författaren verkar också finnas i Afghanistan-Pakistan-regionen, men hävdar att han har fördömt al-Qaida sedan 9/11.

Det är viktigt notera, att dödandet av Bin Laden inte betyder att al-Qaida är avväpnad. Videoupptagningen den 16 juni 2010, av Abu Yahya al-Libi, kallad ”Our Leaders’ Blood Fuels Our Battle”, åkallade al-Qaidas forne ledare i Irak, Abu Omar al-Baghdadi och Abu Hamza al-Muhajir, som den 19 april 2010 hade dödats i ett flyganfall över Bagdad.

Al-Libis lovsång påvisar det tänkande som genomsyrar al-Qaidas post-Bin Laden uppträdande: ”Det finns inte någon mujahid som har kämpat oförtrutet på slagfältet, vare sig ledare eller soldat och då inte förberett sig för döden; han har ivrigt väntat in den, timme för timme, nej, ögonblick för ögonblick …denna tillbedjan [jihad], som är del av vår ärorika religion, går inte att stoppa, avbryta eller bli fördröjd av döden, död eller tillfångatagen av någon, vilken han eller hans status än är.”

Abu Yahya undkom under 2005 från ett amerikanskt fångcentrum i Bagram-Afghanistan. Sedan dess har han framstått som en av de mest prominenta ideologerna inom Salafi-jihadismen efter studier av islamska fiqh, juridiska studier i Mauritanien. Jihadister refererar ofta till hans skrifter, särskilt hans åsikter om dödandet av civila.

Avlägsen fiende och nära fiende
Bin Laden tyckte om tanken att kämpa mot ”den fjärran fienden”, ”korsfarare och judar” (anm IT- alltså dessa som hotat den islamska religionen). 70 procent av hans tal och framträdanden fokuserades på denna fjärran fiende, 20% bestod av generella råd och instruktioner till jihadister och bara 10% var avsedda till att störta lokala regimer hos ‘den nära fienden’  (‘ogudaktiga’ regimer i den muslimska världen). Dessa personer föreslår att fastän Bin Laden tjänat som en symbol för jihadister, var han mer av strateg än en religiös ideolog.

Till skillnad från Bin Laden är al-Zawahiri mer fokuserad på den nära fienden, vilket berott på hans bakgrund som ledare för en nationell jihadistgrupp före man kommit att omfatta salafismen och under 1980talet ingå i en större internationell jihadrörelse, där al-Qaida utgör det främsta inslaget. Al-Zawahiris fokus på ‘den nära fienden’ bestod till 50% av hans texter; i kontrast till ‘den avlägsna fienden’ som han bara till 15% haft fokus på i sina texter, resten har i huvudsak bestått i generella råd och instruktioner.

Arbeten av Abu Yahya al-Libi, Abu Abdulrahman Attiya al-Libi och Abdul Majid Abdul Majid reflekterar ett liknande bristande fokus på striden mot den avlägsne fienden. Det innebär att al-Qaidas innersta kärna kommer att i framtiden ha fokus på sin inre fiende. I hans prisande den 8 juni av Bin Laden, har al-Zawahiri explicit uppmanat till jihad mot den nära fienden i Pakistan, Syrien, Jemen och Libyen.(anm IT vilket med andra ord kan innebära en rensning inifrån av hela organisationen, som då kan leda till en ren självmordsrörelse)

Ideologer och operativa
Al-Qaida med alla dess läger uppdelat mellan politisk-ideologiska ledare och de militärt operativa. Ändring i de breda strategierna kom att öka vissa ledares roll inom de båda grupperna. al-Zawahiri kommer till exempel att förlita sig till operativa som vill gå emot sina nära fiender, sådana som hans gamla kamrat Abu Muhammad al-Masri (aka Abdullah Ahmad Abdullah).

Al-Masris preferens att gå emot sina ”nära fiender” blev en källa till missämja med Bin Laden själv efter 9/11attackerna. Al-Masri är en al-Qaidaoperativ och förekommer på USAs ‘Federal Bureau of Investigation’s mest-efterlysta lista’. Han anklagas för inblandning i bombningarna den 7 aug 1998 mot USAs ambassader i Dar es Salaam och Nairobi och anses förekomma i området kring afghansk–pakistanska gränsen.

Al-Zawahiri kommer också behöva förlita sig på operationella sådana som al-Adel och Ilyas Kashmiri för att upprätthålla al-Qaidas koppling till lokala motståndsmän inom regionen Afghanistan-Pakistan. Kashmiris nuvarande status är oklar; ett uttalande som påstås komma från Harkat-ul-Jihad-al-Islami (HuJI) annonserade den 3 juni ut hans död genom anfall med förarlösa flygplan i Norra Waziristan, då talesmannen tidigare varit okänd, fanns det misstag i texten, som knappast kan ha gjorts av en talesman för HuJI.

Vad mera är var fotot över den döda Kashmir-medborgaren i realiteten Abu Ismail Khans kropp, en av Lashkar-e-Taibas (LeT) terrorister involverad i 2008 års Mumbaiattack. Kashmiri är känd som en befälhavare inom al-Qaida och ledare för den Waziristan-baserade och till HuJI knutna Brigad 313, vilken består av medlemmar inom Tehrik-e-Taliban Pakistan och allierade Kashmirgrupper, inklusive LeT och den Karachi-baserade Jundallahrörelsen.

I vilket fall, att fokusera på den nära fienden hade kunnat innebära den första utmaningen gentemot al-Zawahiris ledarskap. Al-Qaidas retorik att föra fram en våldsam jihad har väldigt lite effekt på den ungdom som agitaterar för politisk förändring på arabvärldens gator, vilket också har förstört dess rekryteringsbas. Skulle emellertid det politiska våldet fortsätta eskalera till exempel Libyen, Syrien och Jemen, kunde det erbjuda nya möjligheter för en rörelse som alltid dragit in i områden i kris.

Individuell jihad
I detta sammanhang väntas Abu Abdulrahman Attiya al-Libis ideologiska roll öka. Attiya är en prominent al-Qaida teoretiker och ledare för jihadiströrelsen i Libyen. I egenskap av sharia-student i Mauritanien och expert på explosivt material anses han stå al-Zawahiri nära. Han stod också Bin Laden och al-Qaida i Iraks ledare Abu Musab al-Zarqawi nära innan denna blev dödad år 2006.
Attiya har också beskrivits som koordinator mellan al-Qaida ledare och andra islamska grupper. Om man går till hans skrifter, ser man att alla faller inom kategorin ”generella råd och instruktioner” tills dess oroligheterna i Libyen startade den sista februari. Vid det laget började Attiya skicka meddelanden mer regelbundet och fördömde Muhammed Khadaffi och NATOs militära operationer i Libyen.

Attiya al-Libis roll som generell teoretiker är viktig för al-Qaida. Den har visats i en ny video i två avsnitt, som har producerats av al-Sahab Media Production med titeln ”La Tukalif ila Nafsak” (Du hålls inte ansvarig inför någon annan än enbart dig själv). Den första en-timmas episoden ägnades åt uppmuntran till al-jihad al-fardi (individuell jihad), delvis till dom bland de muslimer som bor i Väst.

Taktiken beskrevs i inspelningar som både Attiya al-Libi och Abu Yahya al-Libi. Attiya al-Libi har betonat vikten av att de individuella jihadattackerna ligger i linje med ”mujahideen” motståndets generella strategi …alla länder i Väst är inte likadana.”

Han uppmanade därefter  potentiella jihadister att kontakta ”mujahideens ledare, ifall det är möjligt” innan man tar sig till individuella operationer. Förutom dess taktiska fördelar, visar man med individuell jihad att den ”långväga fienden” förblir en prioritet för al-Qaida.

Detta ökar betydelsen av Abdul Majids arbete, som klart lade fram vikten av att slå mot Förenta Staterna. Då han tillfrågades om jihadisternas strategi svarade han- ”Jag tror det är väl känt för alla, att som all annan jihadstrategi baseras den på nödvändigheten av att fokusera världsledaren på jorden för misstro och korruption – Amerika.”

Sammanfattning
Al-Qaida kommer att fortsätta efter Bin Laden genom att förlita sig till sin ideologi, men en förändring kommer att ske i dess agerande. Förändringarna kommer att reflekteras i nya roller för ledare inom rörelsen, särskilt de som är inriktade på att utveckla gruppens ideologi.

Under al-Zawahiris ledarskap kommer al-Qaida bli mer nära-fiende-orienterad, men det beror på utvecklingen i Arabvärlden och de folkliga rörelsernas inriktning. Att förlita sig till de militärt operativa för att upprätthålla banden till invånarna i regionen kan bli ett problem för al-Qaidas kärna, såvida man inte inriktar en direkt ideolog för dylika missioner.

Fastän al-Zawahiri spelar en viktig roll som al-Qaidas nye ledare, betyder dess olika ideologers nya roller att rörelsen kommer att ledas i en mer kollektiv riktning än tidigare.
övers Ingrid Ternert

av M K Bhadrakumar
Asia Times

Asia TimesEn återkommande bild av det rysk-iranska förhållandet är att det mestadels mattas av vid horisonten, men man kan lita på att det rör sig mot ett centralt skede närhelst det inträffar ett kritiskt läge då det gäller situationen i Mellanöstern.

Iranska utrikesministern Ali Akbar Salehi gav nyligen i en intervju med rysk media en beskrivning av Iran som den ”mest signifikanta grannen” till Ryssland och den som står i vägen för Västs strategi att omringa Ryssland.

Budskapet gick inte att ta miste på: ”Ni behöver oss mer än vad vi behöver er.” Var så säkra att den rysk-iranska relationen går på tå för ett jämviktsläge. De ständiga nervittrade banden av ”normalisering” mellan Förenta Staterna och Ryssland ger en stor bakgrund.

Under tiden har på sista tiden återvändsgränden förvärrats mellan USA och Iran, i huvudsak kalibrerad av den judiska lobbyn i Amerika, som utnyttjar Obamaadministrationens övergripande instinkt. Andra schabloner visar sig också, vilka gör att Moskva och Teheran går tillsammans – USAs missilförsvarsprogram, frågan om Turkiet, Syrien, Irak och Afghanistan.

Gentemot denna bakgrund har Moskva skyndsamt planlagt en intensiv strategisk dialog med Teheran under kommande veckor. Ryska Nationella SäkerhetsRådets sekreterare Nikolai Patrushev reser nästa vecka till iranska huvudstaden Teheran och omedelbart efter det gör Salehi ett officiellt besök i Moskva.

Det verkar som om man genom att ignorera USA-Israels protester, Teheran och Moskva till slut fortsätter med det formella uppbygget av Bushehrs kärnkraftverk i Iran byggt av Ryssland, och dra sig närmare den 13-åriga saga som är höljd i MellanÖsterns geopolitik.

Den iranska utrikesministern har bekräftat att agendan för konsultationerna med ryske Patrushev ska innehålla frågan om Irans kärnenergi. Teheran har på senaste tid varnat för att det ryska förslaget om ett ”stegvist” närmande till att lösa det nukleära dödläge, där sanktionerna gradvis skulle kunna minska i linje med Irans hållning att hänvisa till den internationella oron över dess olösta frågor med Internationella AtomEnergiKommissionen.

Ryssarna rör sig till täten i första hand på basis av att föra konsultationer med Washington. Förväntningarns tycks vara att positiva impulser kan genereras under Patrushevs konsultationer i Teheran, och uppföljningssamtal under Salehis besök i Moskva skulle kunna ge kraft att bryta dödläget i kärnenergifrågan. Uppenbarligen vill Irans president Mahmud Ahmadinejad närvara vid Förenta Nationernas Generalförsamlings session i september i New York.

Den israeliska propagandan om en schism inom den iranska regimen står blottlagd. Teherans beslut att engagera Ryssland i kärnenergifrågan medför något icke förhastat från den Högste Ledaren Ali Khamenei. (Liksom Ahmadinejads val av förre islamska befälhavaren för det islamska RevolutionsGardet, Rostam Qasemi som Irans nye oljeminister.)

Vad gäller då för Moskva? Vid sidan om en allmän minskning av spänningarna i MellanÖstern, hoppas Moskva på att placera sig själv rätt inne i den första cirkeln av en process, som kunde få positiva följder för en normalisering mellan USA-Ryssland. Moskva gör allt man förmår för att hindra Washington från att placera delar av sitt missilförsvarssystem i SvartaHavsregionen, särskilt då Turkiet.

Rysslands envoyé i NATO, Dmitry Rogozin, framförde nyligen då han var på besök i Ankara beskyllningen att utplaceringen av anti-ballistiska missiler (ABM) i Turkiet hade kunnat bli början på en amerikansk militär attack mot Iran.

Både Moskva och Teheran är kraftigt störda över ledigheten i den turkiska politiken rörande Syrien. Erdogans politik gentemot Recep Tayyips islamistregering spelade dubbelspel – och destabiliserade systematiskt Syrien och försvagade det, alltmedan man sa sig vilja ha fredliga demokratiska reformer; och visade empati med den arabiska våren, under tiden man föll för frestelsen med ”gröna pengar” från Saudiarabien och Khatar.

Erdogans framtida bana efter den nya krisen med den turkiska arméns ledarskap är en ytterst viktig fråga för bådeMoskva och Teheran. (Se ‘Turkey says farewell to the generals’, Asia Times Online, 4 augusti) En osäker period ligger framöver. En ledarkommentar i Jerusalem Post skriver: Medan utsikten att gå in i EU förmörkas, syftar helt klart Erdogan till att ändra Turkiets fokus mot det muslimska öst. Med försvagade sekulära oppositionspartier har Erdogan också blivit alltmer autokratisk.

I denna nation – sliten mellan påverkan från Väst och en traditionell Islam – har Kemalisternas historia lösts upp och det skett ett islamistiskt populistiskt återuppvaknande på bekostnad av det militära styret, återkastat utanför Turkiets gränser. Det är en klar och oroande signal – om bara vi kan urskilja den tillräckligt väl för att höra den – att skilja av Turkiet från Väst redan är inpå oss.

Ryska och iranska intressen skulle innebära att Erdogan bedriver en oberoende utrikespolitisk kurs. Erdogans benägenhet att tillåta utplaceringen av ABMmissiler blir en test på hans regionala politik. Men det är ifråga om Syrien som Moskva och Teheran har närmat sig varandra. Båda har förklarat sitt stöd för reformer i Syrien och aversion mot inblandning utifrån.

Salehi sa i förra veckan: ”Vi ser den medvetna bristen på representation för det syriska folkets krav genom externa styrkor, vilket är oacceptabelt … Vad vi ser här är en tydlig bild av utländsk inblandning för att tjäna kolonialistiska intressen… Man spelar en mycket viktig roll i regionen. Syrien har en tydlig påverkan i Mellanöstern, då man är i framkanten av motstånd mot den sionistiska staten. Och det tryck som nu utövas mot Syrien är direkt relaterat till det här landets roll i ett sådant motstånd.”

Teheran är nöjd med att Moskva inte tänker upprepa misstaget i Libyen genom att låta Väst rycka fikonlövet av ett FNmandat för väpnad intervention i konflikten. Från Irans synvinkel är Rysslands fasta hållning gentemot Syrien en lackmustest på Moskvas slipsten att stå fast inför USAs tryck. Ryska vice utrikesministern Mikhail Bogdanov sa på måndagen i en intervju i Moskva: Vi tror att syrierna bör rikta sina problem som en del av deras inhemska agenda. Detta är en intern civil konflikt, som inte bör internationaliseras…

Å andra sidan bör vi lära oss av våra läxor. Detta berör FN resolutionen om Libyen. Vi är alla vittnen till det och ser det fortfarande – att ett antal internationella spelare tenderar att avvika från ett strikt iakttagande av instruktionen och andan i resolutionen.

Återigen, Moskva uppskattar den nyanserade roll som Iran spelar i Irak – att inte konfronteras med USA och trots man är passiv eller sub-optimal vid vissa tidpunkter, aldrig samarbeta med USA. Den kontrollerade framställningen av USAs belägenhet i Irak går in i en ny fas, då Barack Obamas administration kastar alla anspråk för vinden och synbarligen bönfaller Bagdad att låta 10 000 trupper bli stationerade i landet efter det officiella tillbakadragandet i december 2011.

Teheran opponerar sig högt och tydligt mot USAs långvariga militära närvaro i Irak medan Ryssland avstår från att uttrycka några starka uppfattningar och verkar försjunken i tankar. Men vare sig Ryssland eller Iran anser sig tjäna på ett instabilt MellanÖstern, utan det man söker är ett slut på företrädet för en amerikansk kalla-krigsera i regionen. I vilket fall har Moskva och Teheran i själva verket ett visst avstånd att täcka för att kunna bli några riktiga samarbetspartner i ett verkligt MellanÖsternprojekt.

Helt enkelt behöver man bygga en ömsesidig tilltro och förtroende på ett uthålligt sätt. Misstanken är ömsesidig, att den andra sidan i hemlighet kan ingå en överenskommelse med Washington. Iran har haft en olycklig erfarenhet av att vara offer för en normalisering av USA-Ryssland. Och Moskva kan undra om Iran får någon tid över, såvida en normalisering skulle ske vid någon tidpunkt mellan USA och Iran.

Ändå har fullmakten för kärnkraftverket Bushehr betydelse. Ryssland hade många gånger stoppat i sista minuten under olika stadier av Bushehrprojektet. Moskva skulle kunna förarga Teheran ännu en gång vid nuvarande läge, vilket inte skulle verka omdömesgillt. Med en bisarr USApolitik i MellanÖstern blir på något stadium en politisk dialog med Teheran nödvändig för Washington .

Den geopolitiska realiteten är att Irans regionala inflytande balanseras till att öka. Västs dilemma i Libyen och dess misslyckade försök att störta den syriska regeringen; Turkiets svängning mot det muslimska MellanÖstern och dess sammanbrott i relationerna med Israel; kollapsen av axeln USA-Israel-Saudi och uppgången av den syrisk-iranska axeln;

USAs besvärliga situation i Irak och Afghanistan; Egypten-Irans återupptagande av sina vänskapliga förbindelser; den höga möjligheten för ett FNerkännande av den palestinska staten; och inte minst Kinas beslut att bygga ett strategiskt partnerskap med Iran – allt detta arbetar i Teherans favör.

Man kan som tillägg säga att iranska Teheran nu börjat laga staketet till saudiska Riyad och om man ska tro den Internationella Valutafonden, går den iranska ekonomin bra. Moskva borde vara medveten om att varje framtida försummelse av de strategiska banden med Iran skulle kunna få en negativ inverkan på dess MellanÖsternpolitik. Initiativet rörande den nukleära frågan gör att Moskva kommer tillbaka in i det spel, där man en gång varit och kommer att återuppta den strategiska dialogen med Iran.

övers Ingrid Ternert

av Felicity Arbuthnot 15 juli, 2011

”The expense of spirit in a waste of shame … is perjured, murderous, bloody, full of blame, savage, extreme, rude, cruel, not to trust.”   William Shakespeare (1564-1616.)

I Storbritannien har under de närmaste månaderna varit mycket diskussion om sjukas rättigheter eller om de med ett slags invalidiserande tillstånd skulle få välja när de ska dö.

Tänk att känna sig så hopplös, övergiven och förtvivlad att man vill bli avrättad – i Irak. Det utgör inlagan med åberopande av Tareq Aziz, landets förre utrikesminister och vice premiärminister.

Aziz flydde till amerikanarna två veckor efter invasionen år 2003. Välkänd i Väst hade han en viss tro på det internationella Samfundet. Trots sorgligt behandlad i USAs diplomatiska kretsar, oförmögen att resa iväg från FN i New York

”Hade Embargot utsträckts till och med till dialogen?  Ändå blev vi anklagade av Väst  för att vara odemokratiska”, sa han till mig i en intervju före invasionen av Irak. Han hade en poäng. Emellertid trodde han i stora drag på det Internationella Samfundets integritet. ”Jag kan tala på varje nivå (med) fransmän, ryssar, kineser, spanjorer, italienare, belgare …”

Denna tidigare utrikesminister var en sjuk man med allvarliga hjärtproblem, även då han reste från Bagdad till Rom för att be påven gripa in, just före invasionen, i ett modigt och desperat drag för att undvika mer lidande och blodbad. Det gick inte att ta miste på hans passion för sitt land och i detta komplex – efter decennier av krig, då förståeligt nog ett klimat av paranoja fått fotfäste –var han beredd ta personliga risker.

”Varför kommer inte en blandad amerikansk grupp Kongressmän hit, talar med vårt parlament, engagerar sig i dialog och möter människor?”, frågade han mig och andra utländska besökare som han mötte, och utsträckte sin inbjudan till högre brittiska parlamentsledamöter. En del av oss arbetade hårt för att föra fram hans budskap. Han – och vi – kom att rikta oss till en politisk mur. Lögner, slakt och invasion blev en över-  raskning för diplomatin, var gång verkar det som, under denna ”Nya VärldsOrdning.”

Som hans son Ziad sanningsenligt säger, borde Aziz av sina kolleger erkännas som krigsfånge, då han till april 2008 varit fängslad utan rättegång, som en advokat väl insatt i fallet säger: ”De kastade boken på honom.” För hela regimen, vilket argument det än gällt, har det inte gått att ta miste på hans mod och stolthet, ingen flydde, alla ville stanna i Irak, vad än hände – och gjorde. I en rättegång under översyn av domare Raouf Abdul Rahman från Hallabja, ett juridiskt skämt vad gäller opartiskhet, som dömt Saddam Hussein till döden och med stolthet släpat in den distingerade Aziz  i pyjamas till rättegången.

Advokater kunde inte representera honom mellan dödshoten och vägran att få visum. I en rättegång betecknad som ”grundläggande ”av ‘Human Rights Watch’, dömdes han till döden som förutspåtts. Då allt kommer omkring är han näst Saddam, den som visste mest om Västs allianser, överenskommelser, vapenförsäljning och samarbete med Irak under decennier. Volymer som bevaras på endast två platsers, stulna från Bagdads Ministerier och nu (illegalt) i Washington – och i huvuden på några få medlemmar av Iraks, onekligen fortfarande legitima regering, eftersom också invasionen var illegal.

President Barack Obama gjorde en utfästelse före valet att inte lämna över Tareq Aziz till den iraskiska regimen. Ännu ett brutet löfte i hela hans litania av brutna löften. Aziz lever nu på nåder av premiärminister Maliki, vars Dawaparti försökt avrätta honom i irakiska Dujail den 1  februari 1982. Medan dödsstraffet mot honom övergått till livstids fängelse, har han med åldern förlorat hoppet. Hans familj har inte kunnat besöka honom på åratal och han känner att de runt globen, de som han hade trott var hans vänner, har övergett honom.

Det finns dom som aldrig slutat trycka på politiker, president Obama, brittiske utrikesminister Hague, Påven, Ärkebiskopen av Canterbury, Romersk katolska Ärkebiskopen av Westminster, Vincent Nichol på uppdrag av de sköra irakiska kristna och hans kollegor. (Deras föregångare har också många gånger försökt). Dessa inkluderar förre parlamentsledamoten och ministern Tony Benn, förre assisterande generalsekreterare i FN och Humanitära Koordinatorerna i Irak, Denis Halliday och Hans von Sponeck, biskopar, läkare, akademiker, journalister och många andra. Breven har förblivit obesvarade eller gett skamligt undvikande svar.

Kyrkoledare som verkar vara en värld från den humanitet de predikar. I veckan talade en tidigare kollega till Rowan Williams, nu ärkebiskop av Canterbury, om sitt engagemang i JubileumsGruppen, grundad under 1980talet, vilken gått emot Margaret Thatcher och Falklandskriget. Margaret Ronchetti sa till BBC Radio4  den 3 juli att: ”Rowan engagerade sig för dom som inte har en egen röst.” Efter att ha nått en hög post, verkar det som han förlorat sin.

Den självutnämnde ”Bagdads kyrkoherde”, Andrew White, åkte ursprungligen till Irak på inbjudan av Tareq Aziz, i den anda att få människor att träffas och förstå varandra. Alltsedan 2003 har dennes tystnad genljudit genom åren. För några månader sedan försämrades hans hälsa, Aziz lyckades skicka ett brev via sin advokat och bad, ifall han dog, att han skulle begravas utanför Irak:

”Tills Irak är befriat”, orolig för att hans grav och kvarlevor skulle vandaliseras, som Irak har dalat under ockupationen, och som han förebådat i intervjun, under den ”proUSA-regering de vill få in och presenteras som en demokrati med mänskliga rättigheter.”

Hans passionerade kärlek till Irak förblir ett oförglömligt minne. Jag har skrivit förr, avbröt han plötsligt och sa: ” Madam Felicity, då jag var tio år gammal delade jag ut flygblad på Baghdads gator, la in dom i folks brevlådor för att stoppa britterna att ta vår olja. Ännu tänker jag inte ge upp Irak .”

Förra veckan gick han ut med ett uttalande via sin advokat Gilles Devers, att han hellre ville bli avrättad. Han är, säger monsieur Devers: ”sjuk, isolerad och övergiven.” Han gav aldrig upp då det gäller Irak, men han gav upp livet och en värld av skam som nära förstört hans land, hans älskade land, samhällenas och arkeologins ”Civilisationens Vagga”.

I ett viktigt fall vad gäller offentliga intresset har Birminghams Allmännyttas advokater, Domstolen för de Mänskliga Rättigheterna i Strasbourg, nu bestämt att trupper ska stå under lagen om de Mänskliga Rättigheterna och måste beskydda liv och frihet i ockuperade länder.

Med eller utan trupper förblir Storbritannien en del av invasionsstyrkan. Skulle den brittiske utrikesministern William Hague vilja instruera sina advokater att få representation i Iraks regering av hänsyn till en sjuk man, nära åttio år gammal, och hans kollegor för att få bort åtminstone en liten del av skammen av det vi i vårt namn gjort i Irak?
övers Ingrid Ternert

A work of fiction – The First American Dollar War Defeat
av Ron Holland

En kort historia visar hur elitens och centralbankernas mäktiga intressen kunde manipulera USAs utrikespolitik genom att använda en svart-flagg händelse som garant för den amerikanska dollarn att förbli reservvaluta i världen. Det är naturligtvis bara ett hypotetiskt scenario och en hypotetisk fallstudie och de inblandade personerna har inga kopplingar till nämnda händelser eller regeringstjänstemän.

”Generaler är alltid beredda på sin sista strid.” ~ ett ordspråk

5 juli 2011  del 1 – Följande är en kort fallstudie om ett möjligt krig – och en finansiell kris som startar i MellanÖstern. Vita Husets

Situation Room – Förberedelsen för operation ”Protect Arab Spring & Democracy”. Chefen för CIA har kallat mötet till ordning. ”Herr President, Vice President, valda medlemmar av regeringen, Högsta Försvarsledning och ordförandena i Senaten och Representanthuset, det är ett nöje att vara här idag tillsammans med ordföranden i Finansministeriet och Federal Reserve.”

”På grund av denna informations hemliga natur, ska alla idag här närvarande behandla den information vi presenterar som topphemlig, av ytterst hemlig natur, och ta hand om alla läckor med hårdast tillgängliga metoder inklusive utökade förhör och även fängslande i säkerhetsinrättningar från Diego Garcia till Guantanamo.

Varje offentlig kunskap om detta möte innebär en klar och existerande fara gentemot USAs regering och ska behandlas därefter. Är det någon här som inte har förstått vad jag just meddelat? Då fortsätter vi.

På grund av ökande spänningar gentemot Islamska Republiken Iran, indikerar våra högsta underrättelser ett omedelbart hot inom närmasta två veckor från Iransponsrade terroristattacker mot oljepipelines, infrastruktur, oljekällor och borrplattformar, mot civila oljearbetare såväl som tusentals civila USAkontrakterade.

Det är Förenta Staternas fastställda mål att skydda och försvara våra allierade i Gulfregionen och deras oljereserver. Detta för att öka deras nationella inflytande och prestige i egenskap av regionala makter i området. Varför vi nu tänker agera för aktivering av Operation ”Protect Arab Spring & Democracy” till ”Skydd för den arabiska våren och demokratin”.

Notera att Iran i själva verket inte på hundratals år invaderat någon annan nation, trots det är utrikespolitiken idag mycket utsatt.  Hitintills kommer en bred koalition västmakter att gå med på de officiella men i realiteten privata förfrågningar om allierade trupper till skydd och försvar av följande nationers oljereserver och infrastrukturer: Kuwait, Saudiarabien, Bahrain, Khatar, Förenade ArabEmiraten och Oman.

Dessutom de rebellstyrkor som kämpar mot Khadaffis såväl som Tunisiens, Algeriets och Nigerias regeringar, med begäran från franska, tyska och italienska militära försvarsstyrkor till skydd för deras oljeregioner och resurser gentemot terroristhot.

Storbritannien kommer till beskydd av Kuwait och dess kustlinje, medan närliggande oljeproducerande regioner söder om Jemens gräns skyddas av amerikanska trupper som nyligen dragits ut ur Afghanistan såväl som ytterligare enheter som flugits in från den tyska kontinenten och Förenta Staterna. Not: Etablerad historia har i viss mån glömt att Storbritannien tidigare invaderat och ockuperat både Kuwait och Irak den 22 juni 1941, samma dag som Tyskland invaderade SovjetUnionen.

Dessutom på grund av en kortvarig brist på amerikanskt pansar och marktrupper  har Israels FörsvarsStyrkor (IDF) fått förfrågan om tillfälligt skydd av en förrådstransport landvägen över Jordanien söder om huvudstaden Amman (med permission utfärdad av Jordanien) till Arabiska Viken i Saudiarabien, norr om Bahrain upp mot gränsen till Kuwait, som ligger under deras temporära försvarskontrollområde. Det kommer att garantera Israel de olje- och gasresurser man förlorat efter stängningen av Egyptens rörledning till Israel år 2011.

Vi väntar oss en fredlig återpostering av trupper till skydd och försvar av folket vid Arabiska Vikens region gentemot hotet från iranska terroristattacker och en verklig invasion och inget annat. Vi agerar utifrån en särskild förfrågan från berörda regeringar.

Var snäll notera, att utifrån denna aktions särskilda natur ska en officiell propå till Kongressen och det amerikanska folket utfärdas så snart en fredlig militär omplacering har verkställts. Ordern om aktionerna har redan utfärdats genom detta president-direktiv ‘Presidential Decision Directive”, dvs presidentens exekutiva order, förutom att den inte behöver publiceras i det Federala Registret och inte är offentlig handling.

Det var ett krav på grund av kommande kris och omsorg om amerikansk nationell säkerhet…

Det sammanfattar yttrandet, så var snäll och håll allt ni hört här idag i minnet, vilket till sin natur är topphemligt. Var snäll och utsätt inte er själva, er regeringsställning eller era familjers säkerhet genom att tala utanför detta rum.

Nu kommer man att stanna kvar för ett annat möte i ett annat ämnesområde. Nämligen Presidenten, Vice Presidenten, De Förenade Stabscheferna, Finansministern och Ordförande i Federal Reserve.

Då rådgivarna och kommitténs ordförande hade lämnat besöksrummet, gick finansministern och Federal Reserves ordförande till det långa konferensbordet medan chefen för CIA satte sig längst bak.

Presidenten talade först, ”Mina herrar vi samlas nu här till ett möte vid det Nationella SäkerhetsRådet (NSC) och jag har

inbjudit Stabscheferna från varje militär gren att delta, då de anklagas för att genomföra hemliga PresidentDirektiv. Jag tror att människorna runt detta bord kommer att förstå allvaret i situationen, efter att vi hört ordföranden i Federal Reserve och Finansministern. Herr finansminister, ni kan göra er presentation och ni andra känna er fria att ställa frågor när ni vill.”

För anledningen till diskussionen, trots påståenden om motsatsen, hade fått rummet fullt med den vanliga handplockade makteliten, karriär-klättrande synkofanter som gör upp med Washingtons högsta maktelit och militären. Var och en har haft sin väg till toppen av den egna byråkratin och var och en själv lärt sig överleva där på toppen och frodas i en angloamerikansk politisk regerings- och militär-maktelit.

Varje individ följde sina sponsrade intressenters utstakade väg, vilka hade satt dom på snabbspåret till en succéartad karriär.

För alla utom en. Chefen för arméstaben Thomas Jonathan Hudson var på något sätt olik resten vid bordet. Efter att ha gått ut West Point hade han i själva verket förts fram till denna ArméStabsChefs position efter att ha följt en lång och utmärkt militär karriär, utan att själv spela denna  maktspels-elits politik. Han hade på något sätt kommit till toppen av sin armékarriär genom sitt minne, sina ledartalanger och det faktum att han alltid hade gjort sitt jobb och följt order.

Dessutom älskade Thomas J. som hans vänner kallat honom, att läsa och studera militärhistoria och han trodde att hans uppvaknande kommit tidigare under 2004, då han inhandlat Tom Woods bok ‘The Politically Incorrect Guide To American History’. Det hade fått hans läsande in på nya områden av politisk historia och ekonomi om Inbördeskriget och de båda Världskrigen.

Senare följde finanskraschen år 2008, då han också dök ner i finanspolitiken med Woods Meltdown bok och därefter Ron Pauls ‘Slutet på Fed’(eral Reserve). Trots att han inte röstat på Ron Paul år 2008, för han trott det inte var bra att blanda politik med militärtjänst, började  han en djuplodande utbildning om vad som hänt med Konstitutionen och det land han svurit eden att försvara.

Privat följde han MisesInstitutets tillställningar och hemma loggade han in för att läsa ‘The Mises Blog’, LewRockwell.com och ‘The Daily Bell’ nästan var dag. Han läste Hayek och Ludwig von Mises och även Human Action.

Nu då han står inför pension, var Hudson redo att lämna armén och hade redan skrivit brevet till sin avskedsansökan, när detta med Iran och oljekrisen verkade utvecklas nästan ut i det blå. Som alltid var generalen åter redo att tjäna sitt land och göra sitt bästa för att skydda vår nation och våra nationella intressen från knäppa iranier. Han kom ihåg sin ed:

Jag (Thomas Jonathan Hudson), allvarligt svär att jag kommer att tjäna och försvara Förenta Staternas Konstitution mot alla fiender, utländska som inhemska; att jag hyser sann trohet mot och ‘tro’ på densamma; och att jag ska lyda Förenta Staternas presidents och mina överordnades order, enligt reglementet och den Militära Rättvisan. So help me God.

Och detta är hur det kom sig att vi visste vad som hände vid mötet med Nationella Säkerhetsrådet, eftersom Thomas Jefferson Hudson var en sann patriot som älskade sitt land och råkade vara välsignad med ett fotografiskt minne. Ifall det skulle talas- eller skrivas ner, kunde han exakt återge informationen.

övers Ingrid Ternert